Cirkeln Sluts

– 13:e Juni 2023 –

Morgonen innebar baksmälla. För oss båda.

Jag skulle till tandhygienisten.
Hon skulle hem till sig och följde med.

Vi parkerade vid Åkeshov.

Jag hade köpt en liten flaska whisky.
Tandläkarskräck.
Tandläkarskräck Deluxe. Med en whisky eller två
blev ångesten hanterbar.
Dessutom en förstående hygienist.
Duktig. Omtänksam.
Och jag fick, enligt henne, betydligt mer bedövning än de flesta andra.

Jag gick och köpte en cola
att späda ut med. När jag kom tillbaka stod hon runt hörnet.
I gränden.
Framåtlutad.
Kräktes.

Jag vet inte varför jag lät henne ta tunnelbanan.
Totalt djävla hjärnsläpp. Jag borde skämmas. Borde satt henne i en Uber. Eller kört henne hem.
Mitt misstag. Troligen för att jag själv var så totalt uppjagad
över besöket hos hygienisten. Jag lät kvinnan jag älskar åka kommunalt hem när hon mådde skit. Spöstraff på den. Att det bara var två stationer är ingen ursäkt.

Efteråt hämtade jag upp henne hemma.
Vi köpte sushi
på ett ”bra ställe” hon kände till i Bromma. Åkte hem till mig. Satt på verandan.
Åt. Vildkatten ville ha sushi. Jag hade lyckats näta in verandan så han hade en egen uteplats. Bättre än inget även om det var fjärran från hektar på hektar av frihet. Men han verkade trivas som innekatt. Statistiskt verkade han trivas bättre i relationen till mig än vad Kärleken gjorde i sin relation till mig.

Svart t-shirt.
Grå mysbyxor. Hon var vacker. Avslappnad. Det kändes…
på riktigt. Som en tillvaro tillsammans.

Hon stannade över natten. Nästa morgon var betydligt bättre.

Jag hade bott här förr.
Mellan 1987 och 1997.
Nu var jag tillbaka, tjugofem år senare. Då hade jag hundar.
Två stycken. Vi brukade gå. Minst en mil eller mer varje dag. I många år. Jag kunde området som min egen navel. Trodde jag.

Vi tog en promenad. Gick längs strandvägen.
Jag kände knappt igen mig.
Allt var förändrat.
Inte till det bättre. Men trädet stod kvar.

Det vi kallade Camelotträdet.
En gammal pil som lutade sig långt ut över vattnet. Jag gick försiktigt ut på stammen.
Den låg närmare vattenytan nu. Satte mig där jag suttit så många gånger.
Dinglade med benen
som om tjugofem år aldrig funnits.

Jag började sjunga;

De vita kan flyga...

Hon förstod ingenting. Absolut ingenting.

Det hela var en ”ytterst intern affär” kunde man väl sammanfatta. Jag fortsatte berätta.
Alla turnéer.
Alla kvällar.
Hur låten levt sitt eget liv,
långt bortom platsen där den skrevs.

Jag försökte förklara.
Bakgrunden.
Låten. Hur den skrevs. Vad den handlade om – någonting som var allt annat än självklart ens om man läste hela texten. Något som bitvis kändes mer LSD än poesi.

Ledtråd – Shakespeare;
”Det står ett pilträd öfver bäcken lutadt
Och speglar sina gråa löf i vågen;
Dit kom hon med fantastiska guirlander
Af nattvioler, nässlor, smörblomster
Och purpurblommor, dem de råa herdar
Ett fräckare namn ge, men kyska mör
Kalla för död mans fingrar. Dit hon klef,
För att i pilens hängande grenar fläta
Sin blomsterkrans; då brast en elak qvist,
Och ned i gråtande strömmen föllo”

Kärleken tog en bild av mig i trädet.

Jag skickade bilden till min bästa vän. Artisten i fråga.
Hon lade upp den på sin artistsida på Facebook. Jag bad henne, som kutym säger, lägga till byline med Kärlekens namn som fotograf. Tvåtusenfemhundra likes på trettio minuter. Inget märkvärdigt, egentligen.
Inte David Bowie.
Inte ens i närheten. Men ändå tillräckligt.

Tillräckligt för att förstå
att vissa bilder bär längre än andra.
Särskilt när de råkar peka bakåt.
Mot en låt.
Om ett träd. Kanske var det där hon förstod något.
Om räckvidd.
Om vad som kan hända
när musik och berättelser hakar i varandra. Om man jobbat på en gummiverkstad i Grums och lagt upp en bild när man satt i ett träd hade effekten troligt blivit en annan. Eller totalt uteblivit.

Retrospektivt fanns det mer betydelse än man kan tro i ögonblicket. Men det var ingenting som någon av oss anade då. Även om hon faktiskt hade skrapat på ytan av det redan innan.

Kvällen var underbar. Solen sken. Det var absolut vindstilla. Jag satt i trädet
som en gång gett upphov till en låt. Där jag suttit så ofta förr för 30 år sedan. Kvinnan jag älskade över allt hade tagit ett foto av ögonblicket. Hon hade dessutom träffat min bästa vän och tyckt om henne. Min bästa vän hade tyckt om henne spontant. Dessutom den enda av mina vänner hon hade träffat.

Det var som om tiden gjorde en båge
och gick ihop. En sluten cirkel.13:e Juni 2023. Ganska exakt året efter att jag träffat den här mystiska, magiska, konstnärliga och outsägligt vackra kvinnan.

Det enda som var märkligt just då var att jag kom att tänka på vad hon sagt under gårdagen. Om att jag hade klämt in tandhygienist/tandsten/tandblekning, och ansiktrengöring med ultraljud/kemisk peeling, samt omsorg av hår, fransar och bryn samma vecka.

Det hade sammanfattats med en fråga. “Vem jag skulle gå på date med?”

Detta bara 4 dagar efter att jag frågat om hon ville gå på ytterligare en date med mig och som hon ju tackat ja till. Varför frågade hon vem jag skulle gå på date med när jag frågat henne och hon tackat ja?

Jag försökte bena fram och tillbaka i den logiken. Jag fick ingen som helst ordning på den.

Hade det med mig att göra? Mitt sätt att ibland skämta på ett sätt hon inte förstod? På ett sätt som i alla fall två gånger tidigare resulterat i katastrof. Eller hade det med henne att göra? Hur hon blivit behandlad i tidigare relationer.

Jag fick verkligen ingen rätsida på det hela. Jag älskade henne. Hon påstod sig ibland älska mig. Ibland upplevde jag att hon faktiskt kanske gjorde det. Jag hade frågat henne. Hon hade tackat ja. Det borde ju vara klart där. Bestämt.

Ytterligare ett jubileum.

Om tre dagar.