Är Du Ens Hemma?

Jag älskar dig...

– 12:e Juni 2023 –

Jag skulle försöka reparera gårdagens avslut. Börja om. Skickade henne sms.

‒ Hoppas duger en fin dag och har sovit gott! ☀️🌷

Svaret kom omgående.

‒ Hoppas att du är utvilad och har en underbar dag! 🌞☕🍒
‒ Väntar på min behandling 14… handlat massor åt py på kreatima… life is good…
‒ Lycka till med behandlingen!

Skickade henne en bild på min öl. Jag väntade på min djuprengöring, kemisk peeling, HIFU med mera. Vi hördes av senare. Tidiga kvällen. Hon hade sagt hon skulle tvätta efter jobbet.

‒ Hur går tvätten?
‒ Missade tiden pga längre arbetsdag. Men roligare kväll än tvätta
‒ Antar du inte kommer i kväll då?
‒ Ja
‒ Fattar

Jag borde kanske inte ha uttryckt mig så. Antar att. Men samtidigt som vi pratat om att ses i dag på kvällen så hade vi ju blivit osams i går. Jag fortsatte på samma distanserade sätt baserat på det.

‒ Vi kan ju checka av om fredag fortfarande är aktuellt för dig med en date.. Men jag skulle ljuga om jag inte sa jag är besviken att min taggning av date lördag inte blev godkänd. Du frågade om det är viktigt vara ihop. Jag sa nej, all former är ok bara man står för det öppet mot andra… då ”bråkade” jag (enligt dig). Jag har mina premisser, du har dina. Inget bråka om och betyder inte man inte älskar. Men jag är klar med att vara hemlig.
‒ Din taggning är godkänd…. och jag ljuger om jag säger att dina ord efter en trevlig tid tillsammans inte sårade mig
‒ Om så.. om godkänd… hade jag kunnat se mitt inlägg på din sida
‒ Kan tyvärr inte svara
‒ Jag sa bara det jag anser. Dags vara öppen om relationen efter ett år hemlig
‒ Men jag ska inte bråka om det

Hon hade godkänt tagningen sa hon. Och postat ett egen inlägg om kvällen. Med bilder på sig själv. Inte mig. Den enda hon tagit. Den enda som fanns. Hon skickade en skärmdump på sitt inlägg. Att det fanns på hennes sida.

‒ Vet ej. Jag är utestängd
‒ Om fb är det viktigaste då är det så

Det var en märklig kommentar. ”Om fb är det viktigaste”, eftersom hon i Oktober bröt upp förlovningen pga att fel som gjorde att hon bara kunde se publika inlägg. Och helt utan att ta någon som helst dialog om det.

‒ Nej bråkat nog om att du är singel och jag vill ha relation öppet. Jag är ingen bra ”hemlig kille”
‒ Du och din prat om hemlig… synd att en fin kväll betydde inget för dig, tog bara några timmar där din kärlek tog slut och började mosa mig
‒ Den betydde nåt, och kärleken tog inte slut och jag mosade inte. Jag är bara less på att vara utestängd och hemlig
‒ Det gjorde du
‒ Skrev du nått om mig/oss i ditt inlägg?
‒ Och att stå för oss är lika med fb?Ja, skrev att vi firade ett års första prat. På vilket sätt jag har inte stått för den? Bäst att avskaffa fb om den är så stor betydelse att tar bort all fint ftån livet
‒ Vad är problemet stå för mig inför andra män du känner? Jag är bara less på att vara utestängd och hemlig
‒ Vi har redan talat om detta. Och jag är less på bråk mm
‒ Hur många bilder/inlägg har du postat om ”helg med min älskling” senaste halvåret?
‒ Vad vill du göra med bilen?

Så var vi där igen. Bilen. Det som från början varit en gåva. En välgärning. En omtanke. Plötsligt dök den upp igen. Från ingenstans. Men nu som ett argument.

Det slog mig att bilen märkligt ofta dök upp när själva sakfrågan höll på att glida henne ur händerna. Inte som ett argument i sak. Mer som ett trumfkort. Som om diskussionen plötsligt skulle handla om något annat. Inte om vem som hade rätt eller fel. Utan om skuld.

Jag hade funderat på det där tidigare. Varifrån kom sättet att argumentera?

Jag kunde inte låta bli att tänka på mannen långt före mig. Mannen som verkade mäta kärlek i pengar, tillgångar och saker. Där gåvor aldrig riktigt var gåvor. Där allting hade ett kvitto. Där allting kunde tas fram igen. Inte som minnen. Som skulder.

Som ett sätt att vinna när man inte längre kunde övertyga. Som ett sätt att flytta makten från sakfrågan till någonting annat. Någonting som inte gick att argumentera emot. Ungefär som när någon varit upprepat otrogen. Men samtidigt den som haft pengarna. Makten.

Jag var ganska säker på att jag visste svaret.

Jag ignorerade nästan frågan om bilen totalt. Jag fortsatte med att jag faktiskt försökt allt jag kunde. Hon svarade

‒ Jag försökte också, trivdes hur bra som helst med dig på lördag men verkar att du faktiskt tycker inte om mig
‒ Jo…jag inte bara tycker om dig jag älskar dig oerhört
‒ Dina påstående och gissningar är felaktiga men du gillar att provocera och mosa mig

Som vanligt när jag argumenterade om någonting som slutligen blev retoriskt och sakligt ogenomträngligt så ”mosade jag henne”. Jag blev den elaka. Jag provocerade? För att jag bara ville reda ut en del frågetecken. Frågetecken hon valde att inte reda ut trots att det kunde ha varit så enkelt gjort. Valde att oftast inte ens besvara i sak utan bara försöka argumentera runt. Eller påstå jag ”gissade”.

Plötsligt vände hela diskussionen med ännu ett sms från henne.

‒ Ska jag komma förbi ikväll?
‒ Alltid sagt du alltid är välkommen
‒ Vill du att jag kommer förbi ikväll?
‒ Du gör som du vill
‒ Frågade dig
‒ Sagt du alltid är välkommen…
‒ Ja eller nej
‒ Ja
‒ Är du ens hemma?
‒ Självklart
‒ Då ses vi

Varför i hela friden skulle jag inte vara hemma om jag uttryckligen sagt att jag både ville hon skulle komma förbi? Det begrep jag inte. Men exakt det konceptet skulle faktiskt upprepa sig senare samma år.

21:30 ringde det på dörren. Två gånger. Jag hann inte reagera innan den slets upp. Filmen från övervakningskameran visade någon som kom fram mot dörren. Snabbt. Frustrerat. Irriterat. Ringde på. Ryckigt. Trampade rastlöst i 10 sekunder. Ringde på igen. Kände på handtaget och slet upp dörren.

Hon stormade in i huset. Hon var uppenbart asförbannad. Började skälla ut mig efter noter. Orden kom i salvor.
Utan riktning.
Utan fäste.

Om hon åkt Uber eller pendeln vet jag inte.
Det spelade ingen roll. Möjligen för om jag skulle ersätta henne för en Uber. Hon var berusad.
Det gick inte att ta miste på. Hon frågade om jag hade något att dricka.
Det hade jag. Jag tog en öl för egen del också. Hon fortsatte skälla ut mig.

Jag missade totalt vad hela utskällningen handlade om. Förmodat alla mina fel. Men jag var upptagen av någonting helt annat. Någonstans bakom ilskan fanns något annat.

Jag hörde inte hennes utskällning. Jag såg en kvinna jag älskade. Som var upprörd. På grund av mig. Det bekom mig illa. Men samtidigt kände jag lycka. Det var första gången hon mer eller mindre oplanerat bara dök upp. Ringde på. Hemma hos mig. Att hon bara kunde komma.
Ta en Uber.
Pendeln. Inte sextio mil.
Inte planering.
Inte logistik. Ett stenkast.

Jag visste inte vad jag skulle besvara. Vad jag skulle säga. Så när en liten paus kom sa jag det enda jag kom på. Mitt enda argument

– Jag älskar dig…

Det blev tyst. Hon satte sig ner i fotöljen intill soffan där jag satt. Blängde på mig. En blick fyll av en märklig blandning av ilska, kärlek och uppgivenhet.

Hon drack mer.
Blev aspackad.

Vi somnade.