Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: Svar

Den Långa Flykten

30 september 2026 / / Inga kommentarer

Vad lämnade hon? Egentligen…

I våra tidiga samtal upplevde jag henne som oerhört öppen om sin bakgrund.

Inte bara villig att berätta. Nästan angelägen.

Historierna kom lätt. Om Estland. Om flytten till Sverige. Om barnen. Om utbildningarna. Om livet. Jag hade egentligen ingen anledning att ifrågasätta någonting. Det var först långt senare. Någonstans under våren 2024. Efter alla konstigheter som konstant uppdagades. Det var därför jag började lägga pussel.

Olika pusselbitar började hamna bredvid varandra på ett sätt som gjorde att någonting skavde. Inte stora saker. Små. I alla fall vissa. En del större.

Datum. Utbildningar. Adresser. Inkomster. Siffror. Sådant som sällan ljuger, även när människor gör det. Eller när de ljuger för sig själva.

Efter separationen 2012 flyttade hon till en ny adress i samma stad. Där skulle hon komma att stanna i nästan nio år. Till maj 2021.

Då händer något märkligt.

Hon till Stockholm. Sonen ny adress. Dottern hos sin pappa. Tjugo dagar. Tre adressförändringar. Det behöver inte betyda någonting. Men det är tillräckligt mycket för att man ska stanna upp.

Sonen var vuxen. Dottern var inte det. Hon var ungefär femton år. Inte ett litet barn. Men fortfarande ett barn.

När jag började titta på utbildningarna såg jag först inget märkvärdigt. Friskvård på folkhögskola. Massageterapi. Företagssäljare. Teckning. Det såg mest ut som någon som letade. Eller som någon som försökte bygga ett liv efter att ett annat gått sönder.

Relationsnära. Kroppsnära. Relativt låg tröskel att komma igång. Potentiellt snabba vägar till försörjning. Det hade kunnat vara ett helt oskyldigt intresse för hälsa och friskvård.

Men i kontext gick det också att läsa annorlunda. Som pragmatiska omskolningar under ekonomisk osäkerhet. Som försök. Som lösningar. Som nästa plan när den förra inte fungerade.

Inkomstmässigt var åren efter separationen inga triumfmarscher. Tvärtom. Siffrorna rörde sig långsamt. Försiktigt. Som om marken fortfarande höll på att provas.

Sedan händer någonting. Sjuksköterskeutbildningen.

Plötsligt blir kursen rakare. Mindre sökande. Mer målmedveten. Det är som om den tidigare kartan viks ihop och ersätts av en ny. Från försök till yrke. Från överlevnad till struktur.

Inkomstkurvan följer efter. Långsamt först. Sedan tydligare. 2018 börjar siffrorna röra sig. 2019 är en kraftigare markör. 2020 likaså. Det märkliga är att flytten inte sker då. Inte 2019. Inte 2020. Utan 2021.

Som om möjligheten att lämna hade funnits tidigare. Men att beslutet kom senare.

Jag lyfte bort sonen ur resonemanget. Inte för att han saknade betydelse, utan därför att hans del av historien på något sätt gick att förstå.

Han var vuxen. På väg mot sitt eget liv, sin egen adress, sin egen vardag. Det fanns en naturlig rörelse i det. Någonting som följde den ordning man förväntar sig att livet ska ha. Barn växer upp. De flyttar hemifrån. De börjar om på egen hand. Det är inte märkligt. Det är nästan definitionen av normalt.

Men när sonen försvann ur bilden blev det märkligt tomt på bordet. Kvar satt dottern. Femton år gammal. Inte ett litet barn. Inte vuxen. Någonstans mitt emellan. Och det var där tanken började skava. Inte som ett svar. Som en fråga.

För om hon kunde vara mamma åt sin dotter där, varför skulle hon inte kunna vara det någon annanstans? Varför inte i Stockholm? Jag fick inte riktigt ihop det. Föräldrar flyttar. Barn flyttar. Familjer flyttar. Det händer varje dag. Ändå låg den där detaljen kvar och vägrade försvinna. Som en sten i skon. Som någonting som inte riktigt passade in i berättelsen. Och när en sak inte passar in börjar man titta på de andra. Man börjar leta efter det som inte syns. Det som aldrig hamnar i folkbokföringsregister. Det som inte lämnar några spår efter sig.

Relationer. Överenskommelser. Konflikter. Gamla lojaliteter. Gamla skulder. Allt det där som människor bär omkring på utan att skriva ner.

Var det dottern själv som ville stanna? Kanske. Det vore den enklaste förklaringen. Occam’s razor. Absolut. Och enkla förklaringar har ofta mycket som talar för sig. Men de har också en irriterande vana att inte räcka hela vägen.

Så tankarna fortsatte. Mot pappan. Mot den där osynliga geografin som uppstår mellan människor som en gång delat ett liv. En geografi som dessutom kraftigt präglas av obalans.

Omsorg? Eventuellt. Ansvar? Kanske. Ekonomi? Den tanken gick inte heller att avfärda. Men människor, vissa mer eller mindre än andra, erbjuder sällan stöd helt utan motprestation. Frågan var i såfall bara vem stödet egentligen gällde. Dottern? Eller även henne själv? Och om så – vad hade han satt för prislapp på just den här maktfaktorn?

Relationer som sträcker sig över årtionden handlar sällan bara om känslor. De handlar också om praktiska beroenden. Om trygghet. Om möjligheter. Om sådant som inte syns i några register.

Vårdnad? Där vårdnad ibland också kan vara synonymt med makt. Synonymt med kontroll.

Jag satt för egen del med ett facit där många saker präglades av en autonomi utan motstycke. Ett facit där verkligheten sällan förnekades rakt ut, men ofta möblerades om. Där vissa dörrar alltid stod stängda och vissa fakta alltid verkade hamna bakom samma gardin. Ett absolut nollflöde för viss typ av information.

Alla de förklaringarna fungerar. Alla går att tro på. Men de utesluter inte andra saker. För relationer mellan människor är sällan så rena som man vill tro. Sällan så logiska. Sällan så fria från makt. Och makt är ett märkligt ord.

De flesta tänker på bråk, kontroll och öppna konflikter. Men ofta ser makt mycket fredligare ut än så. Den kan vara ekonomisk. Praktisk. Vardaglig. Nästan osynlig. Den kan ligga i vem som äger huset. Vem som har pengarna. Vem som kan säga ja. Och vem som tvingas fråga.

Det var där tankarna började dra åt ekonomin. Inte därför att jag hade några svar. Utan därför att ekonomin ständigt dök upp när jag tittade bakåt. Som ett tema som vägrade lämna scenen. Inte alltid synligt. Men alltid närvarande.

Om ekonomin spelade en roll, hur stor var den då? Handlade det om dottern? Handlade det om henne själv? Handlade det om båda?

Jag visste inte. Jag vet fortfarande inte. Men det var svårt att inte lägga märke till att väldigt mycket i hennes liv verkade kretsa kring just den frågan.

Utbildningarna. Omskolningarna. Yrkesvalen. Flytten. Bostäderna. Allt verkade på något sätt passera genom samma trånga nålsöga. Ekonomi. Och ekonomi är ett märkligt ord det också.

Människor pratar om pengar som om det handlade om siffror, men pengar handlar nästan aldrig bara om pengar. Pengar handlar om frihet. Om beroende. Om handlingsutrymme. Om möjligheten att säga nej. Eller oförmågan att göra det.

Pengar handlar om vilka dörrar som går att öppna och vilka som förblir stängda. Ju mer jag tittade på den där våren 2021 desto mindre såg jag en enkel flytt. Och desto mer såg jag ett pussel där varje bit verkade hänga ihop med nästa.

Flytten. Dottern. Sonen. Bostäderna. Pengarna. Staden. Historien. Exet.

Allt låg där som om någon kastat upp hela livet på bordet samtidigt. Och någonstans mitt i alltihop fanns fortfarande samma fråga. Den som vägrade försvinna.

Vad kostade det egentligen att lämna?

För ingenting är gratis i den här världen. Inte bostäder. Inte frihet. Inte nystarter. Inte avstånd. Och ibland inte ens möjligheten att fly. För kanske var det där jag till slut hamnade. Inte i svaret. Utan i själva frågan.

För ju mer jag tittade på den där flytten desto mindre framstod den som en resa mot någonting. Och desto mer började den likna priset för att komma bort från någonting annat. Någonting som kanske aldrig nämndes högt. Någonting som kanske inte ens gick att formulera. Men som ändå var tillräckligt starkt för att få en människa att lämna en stad där hon levt större delen av sitt vuxna liv, lämna den geografi där hennes barn fanns, lämna allt det välbekanta och börja om på nytt.Inte därför att framtiden nödvändigtvis lockade. Utan därför att det förflutna kanske vägde mer än någon utomstående kunde se.

När jag tittade på tidslinjen såg jag först en flytt. Sedan såg jag två. Sedan tre. Och till slut såg jag ett narrativ. Eller kanske bara konturerna av ett. Det är skillnad. För narrativ är farliga saker.

Människor bygger dem i efterhand. Historier som får allting att hänga ihop. Historier där varje steg leder till nästa. Där varje beslut har ett syfte och varje konsekvens en tydlig orsak. Livet är sällan så välorganiserat. Ändå gick det inte att släppa känslan.

Ju mer jag tittade på åren mellan separationen och Stockholm desto mindre såg det ut som en resa mot någonting. Och desto mer började det likna en långsam rörelse bort.

Bort från den stad där allting hänt. Bort från exet. Bort från historien. Bort från den version av sig själv som blivit kvar där. Det kan förstås beskrivas som ambition. Som utveckling. Som att hitta sig själv. Det är inte en orimlig läsning. Tvärtom. Många människor börjar om efter en separation. Utbildar sig. Byter bana. Skapar sig ett nytt liv.

Men det finns en annan läsning. Att vissa människor inte främst rör sig mot något. De rör sig ifrån.

Från platser. Från relationer. Från versioner av sig själva. Från skam. Från skuld. Från rykten. Från skvaller. Från sånt som lätt frodas och sprids i en liten mellansvensk stad. Från det som blivit för trångt att andas i. Eller så såg jag mönster som inte fanns där. Det är alltid risken när man tittar för länge på samma karta.

Den lilla mellansvenska staden var aldrig neutral mark. Där fanns exet. Där fanns historiken. Där fanns tyngden. Där fanns alla versioner av henne som redan hade levts. Och ju längre jag tittade på tidslinjen desto mindre såg Stockholm ut som en destination. Och desto mer började den likna en utgång. Inte för att Stockholm nödvändigtvis var drömmen. Utan för att avstånd ibland känns som den enda fungerande medicinen.

Barnen blev kvar. Rötterna blev kvar. Tryggheterna också. Det är inte ett litet beslut. Vilket gör det svårt att läsa som spontan lust. Mer som en nödvändig förflyttning. Inte officiellt. Inte uttalat. Kanske inte ens erkänt inför sig själv. Men mönstret hade blivit bekant för mig. När trycket blir för högt lämnar vissa inte konflikten. De lämnar hela spelplanen.

Det finns flyttar man gör för något. Och så finns det flyttar man gör från något. Att byta stad för arbete, utbildning, kärlek eller nystart är en sak. Men det finns beslut som skaver på ett annat sätt. För barnen blev kvar. En dotter mitt i tonåren kvar i den lilla mellansvenska staden. En vuxen son som kort därefter fick en egen lägenhet. Inte små barn, nej. Men fortfarande barn. Det är inte en detalj.

De flesta människor bygger sina liv kring sina barn, även när relationer kraschar, även när ekonomin svajar, även när de själva går sönder. Här gick rörelsen åt andra hållet. Bort. Inte till nästa kvarter. Inte till nästa kommun. Stockholm.

Tillräckligt långt bort för att vardag inte längre är vardag. Tillräckligt långt bort för att livet måste organiseras på nytt. Då infinner sig den obekväma frågan. Inte varför Stockholm lockade. Utan vad som gjorde den gamla geografin så svår att man ändå gick.

För människor lämnar jobb. Människor lämnar relationer. Människor lämnar städer. Men att lämna den geografiska närheten till sina barn är någonting annat.

Inte omöjligt. Inte ens ovanligt. Men det kräver ofta en starkare kraft än vanlig rastlöshet. Något man flyr. Något man inte står ut med. Eller något man måste bort från för att överleva sin egen berättelse.

Kanske var det arbetet. Kanske friheten. Kanske behovet av att börja om. Kanske en konflikt. Kanske en överbelastning. Kanske något helt annat.

Jag vet inte. Men vissa frågor vägrar försvinna.

Varför just då? Varför inte 2018? Varför inte 2019? Varför inte 2020? Varför vänta tills barnen nästan lämnat boet?

Och så fanns det någonting annat. Någonting hon berättade mycket tidigt i vår relation. Så tidigt att jag absolut reagerade på det. I alla fall inte ur samma perspektiv som flera år senare.

Hennes ex hade kommenterat flytten. Hånfullt.

”När kommer du hem igen?”

Det är en märklig formulering. Inte för att den bevisar någonting. Utan för att den skaver. Som en pusselbit från en annan låda.

”Tillbaka” hade varit enklare att förhålla sig till. Men han sa inte tillbaka. Han sa hem. Hem till vad? Hem för vem? Och kanske framför allt: Om alla aspekter verkligen varit över sedan länge, varför lät det då som om Stockholm bara var ett avbrott?

Om allting verkligen varit avslutat sedan länge. Om alla kapitel varit stängda. Om separationen verkligen blivit historia. Varför låter det då så?

”När kommer du hem igen?”

Det är en mening som vägrar uppföra sig. Den passar inte riktigt in i berättelsen. Och just därför stannar den kvar. Som ett eko. Från någonting som kanske fortfarande levde. Eller från någonting som aldrig riktigt dog.

Sedan fanns bostäderna.

Inte känslorna. Inte berättelserna. Inte psykologin.

Siffrorna.

De där obarmhärtiga sakerna som inte bryr sig om människors versioner av verkligheten.

Jag tittade på inkomsterna. Jag tittade på åren. På anställningarna och på omständigheterna kring dem. Månader. År. Jag tittade igen. Och siffrorna verkade ropa samma sak varje gång. Jag fick en känsla av att banken möjligen använt exakt samma ord.

Nej!

Ändå hade det skett. Hon inte bara köpte en bostadsrätt i centrala Stockholm. Hon stod även för lånet på sonens lägenhet.

Det lämnade efter sig ett svart hål av frågor. Nästa lager. Nästa pusselbit.

När jag försökte summera alltihop. När jag adderade åren 2022–2025 i samma ekvation, då blev allting ännu märkligare. För nu var det inte bara detaljerna som skavde. Inga siffror gick längre ihop. Det var då nästa berättelse började.

Kanske var det bara tankespöken. Kanske var det bara en serie approximationer. Små fel i början som växte för varje nytt antagande. En felkalkylering som till slut fick hela ekvationen att falla samman ur ett logiskt och statistiskt perspektiv.

Kanske var det bara småsaker. Sådana som noggrant rättat sig efter Herr Ockham och hans rakkniv. Om hon hade valt en annan väg. Det vill säga fortsatt kommunicera på det sätt vi en gång började. Istället för att sluta kommunicera.

Men så var det hennes agerande runt hennes besök hos sina barn. Övergripande hennes agerande när det kom till att göra besök i den lilla mellansvenska staden.

Kompisen Som Bytte Namn

20 juni 2026 / / 2 kommentarer

Jag letade inte efter mönster. Jag snubblade över dem…

– 1:a Juli 2023 –

Det hade ännu en gång vänt fort.

Jag återupptog att bjuda in henne till en date senare på kvällen..

Hennes svar var kort;

– Inte min grej med KK
– Bara dyra date alltså
– Aldrig bett om dyra date
– Enkel drink passade ju inte
– I din sms står ngt annat
– Det är alltså sex som inte duger
– Inte sagt att det inte duger. Singel/kk är inte min grej.Inget att diskutera 
– Du som sa du är singel om andra män frågar. Tänkte gå och äta nåt, men du var inte intresserad?

Absolut. Hon hade inte tackat nej bara för att jag frågat om hon ville ses och ta en drink. Inte för att det inte var en dyrare date. Det fattade jag. Egentligen. Men jag var trött. Less. Det var en stor soppa på grund av mitt påpekande om KK.

Hon hade rätt i att hon aldrig bett om en dyr date. Det märkliga var att hon nu nästan försökte få det att låta som att jag klandrade henne för att jag bjudot på dates som var dyra. Det fick jag inte att gå ihop. Jag hade gjort det för att jag ville och hade aldrig klandrat henne för prislappen. Eller att hon gick på date.

Men hur det än var med den saken så kokade ju allting ner till att hon inte ville vara KK. Och inte var med på tåget att vi båda var singlar. Så varför valde hon inte att ändra den där definitionen om att hon själv var singel. Om andra män frågade. Det måste ju rimligtvis ha varit den enklaste vägen?

Det var ett av dom sällsynta fall då jag slog om ett trådlöst keyboard till min Iphone. Satte mig och skrev mer utförligt;

– Inget svar är åxå ett svar… fast du klargjorde ju i morse du inte var intresserad mer… (kan ju gissa varför, samma kyla och bristande intresse som i februari…) Jag har bjudit på date 2 gånger (plus den du bokade av), plus midsommar. Jag har gett dig en ring du inte ville ha (inte använder), och jag köpte “din egen handduk” här OCH gav dig nyckel hit….samt mycket annat. Det känns som om jag visat vad jag ville och kände… (plus att jag ”bråkat” om att du inte ville uttala relationen)…. Under en månad här i Stockholm har du inte bjudit in mig en enda (!!) gång att hälsa på dig och sova över… (!!) Du säger till andra män du “är singel” (vilket är sant iofs) och när jag vill ses som två singlar (som vi är pga ditt agerande) vill du inte  ses så för det ”är inte din grej”, men du vägrar uttala relationen… (ibland får man välja vilket ben man vill stå på…) Det känns som vi nått dead end, och det var inte min vilja och mitt val utan din…  men då vet jag ditt (!) val… Då önskar jag dig lycka till med din nya, eller vem det nu är som under inga villkor skulle få reda på att jag finns och/eller som du “väntat på” ska bli ledig eller vilja vara med dig…
– Ingen som  har respekt och vill vara med den andra skriver ”drink, singel/kk”.  Hur menar du? Har varit all min ledig tid hos dig och hjälpt med massa? Ska du sova hos mig när jag sover hos dig? Och påhopp på torsdag med märkliga kommentarer… Förmodligen är jag inte den passande för dig, där du blir irriterad av mig och allt som och hur jag säger saker.  Lycka till med din nya kk! Som du skriver känns det som dead end...
– Kanske skrev så för att understryka besvikelsen av att du aldrig velat uttala relationen…Hade gärna varit hos dig om jag blivit inbjuden. Kanske bara fika, se på tv… en vardag… Aldrig blivit irriterad på ”allt” men besviken av att du inte velat uttala relation, och att du stängt mig ute från sociala Har ingen ny kk… men anser du det är dead end så är det så Bjöd med dig idag… fick inget svar på 5 timmar… säger en hel del… antar du var upptagen med bättre … (mäklare?)
– Det var du som skrev att det är dead end!
– Eftersom du uppenbart inte vill uttala relationen men inte heller villa ses som singlar. Inte baserat på vad jag ville eller kände!
– Du lärde mig att tacka nej till dyra dejter… Ingen behov att betona singel och mindre attraktiv för mig med singel/kk
– Aldrig nekat dyr date. Du som vägrade uttala relationen…Jag bad om den, på knä, sedan februari…Du sa ”om nån annan man frågar är jag singel”…Då ses vi som singlar… så det var ditt val
– Eftet att vi inte hört eller pratat med varandra på länge och du krävde svar! Tänkte inte att tar mig som kk. Nu vet jag

Det var många saker jag reagerade på. Att hon kategoriskt vägrade inse att det var hennes ”singel” som uteslöt alla andra former än KK som defininition. Att hon inte insåg att mitt ”dead end” var en enkel slutledning av att hon vägrade acceptera relationen som den var, samtidigt som det var hon som skapat situationen.

Jag reagerade på hennes ursäkt för att inte bjuda in mig till henne. Hon hade nycklar till mig. Jag hade inte ens hennes portkod. Som att det kunde bli farligt med ett spontanbesök där jag kunde komma ända till hennes dörr till hennes lilla 2:a skulle utgöra en fara. Och att jag inte blev inbjuden, för en enkel te och macka, hur kunde det motivetas med att hon varit hos mig? Det var inte speciellt många gånger hon sovit över hos mig eller tillbringat tid här.

Jag reagerade på hennes ”irriterad på allt”. Jag hade inte varit irriterad på någonting alls. Möjligen två minuter. Om kartongerna. I övrigt aldrig.

Jag reagerade på hennes ”lärt henne tacka nej till en dyr date”. Det var totalt obegripligt och motiverades dessutom, precis som allting annat, inte alls. Det bara slängdes fram.

Men det jag reagerade mest på var hennes ”eftersom jag krävde svar”. Som om det var någonting konstigt att jag ville försöka få någon klarhet i vad som gällde. Var vi tillsammans? Vad sa hon till andra män? Tänkte hon ändra det eller inte?

Uppenbart hade hon inte tänkt ändra det. Eftersom ”jag krävde svar”. Och uppenbart ville hon inte ha den relation som det skapade.

Jag hade ur hjärt och själ, med glädje, bjudit henne på date. köpt hennes egna handdukar. En gullig tandborstmugg och egen tandborste. Satt upp hennes foton på min vägg. Gett henne nyckel till mig. Köpt förlovningsring. Överste henne med rosor och andra blommor. Det handlade bara om en enda sak. Gester. Jag ansåg jag varit absolut solklar i min intention. Mina känslor.

Jag försökte återknyta till frågan. Var hon intresserad av en date i kväll. Eller inte. Ja eller nej? Det kom inget ja. Det kom inget nej. Bara;

– Hon skulle ut med en kompis.

Smskonversationen blev sparsmakad. Något senare hade kompisen bytt namn. Detaljerna gled. Gled Mudslide Los Angeles-style. Sedan försvann hon. Efter att det blivit tyst postade hon en selfie. Tillfixad upp över öronen.

Jag har svårt för namn. Precis som jag har svårt för ett ansikte på fel plats. Jag hade ju redan råkat säga fel den där gången hon skulle gå på teater med en väninna. Hon hade tolkat det som att jag påstod att hon ljög om vem hon varit där med. Det hade blivit fel.

Så i min strävan att förenkla livet och minska risken för missförstånd började jag skriva in namnen hon angav i min dagbok. Då skulle jag åtminstone slippa trampa i samma klaver två gånger.

Därför reagerade jag när kompisen plötsligt bytte namn. Hade jag fattat fel igen? Jag gick tillbaka till sms. Nej. Kompisen hade faktiskt bytt namn. Inom några timmar.

Absolut. Sådant kunde hända. Jag hade själv bestämt saker med vänner som sedan fått förhinder. Pollenallergi. Sjuka barn. Jobb. Livet kom emellan. Då ringde man någon annan istället.

Så långt var det inget märkligt. Men det fanns en annan sak som med tiden började skava. En liten detalj.

Av de återkommande namn hon angav som väninnor. De hon skulle träffa. De hon hade träffat. De som återkom i berättelser, sms och förklaringar. Av alla dessa namn såg jag aldrig någonsin någon interagera med någonting. Inte en enda gång. Konsekvent. Aldrig.

Naturligtvis har inte alla Facebook. Och alla som har Facebook använder det inte aktivt heller. Det är inget konstigt med det. Men säg att bara två av de sex återkommande namnen faktiskt hade haft Facebook. Bara två.

Då hade man ändå kunnat förvänta sig någon liten livsignal under fyra års tid. En kommentar. Ett grattis. En reaktion på en födelsedag. En like på en bild. Någonting. Men inte heller det såg jag.

Och det var kanske det som gjorde att funderingen aldrig riktigt ville släppa. För det handlade inte om en vecka. Inte om en månad. Utan om år. År av bilder, inlägg, födelsedagar, semestrar, vardag och högtider.

Sex återkommande namn. Sex personer som enligt berättelser, sms och förklaringar var närvarande i hennes liv. Och ändå inte en enda av dem som någon gång under hennes tid i Stockholm 2021–2025 interagerade med någonting alls. Ingen kommentar. Ingen like. Ingen reaktion. Ingenting.

Det bevisade naturligtvis ingenting. Men det stack ut. Framför allt eftersom det stod i direkt kontrast till något annat. Männen.

Där var mönstret det motsatta. De återkom. De klickade gilla. De skickade hjärtan. De reagerade på bilder. Och ofta på sådant som man rimligen inte hade något egentligt intresse av. Det handlade inte om blommor, keramik, utsikter eller fåglar. Det handlade om henne. Det var inte objektsstyrt. Det var individstyrt. Och ju fler år som gick, desto svårare blev den kontrasten att inte lägga märke till.

Det fanns också en annan sak som med tiden började skava.

Alla former av enkla raka frågor kring någon av de återkommande männen resulterade nästan omedelbart i bråk. Påståenden om min svartsjuka. Att jag idiotförklarade henne. Att jag anklagade henne för saker.

Men nästan aldrig några svar. Inte vem personen var. Inte hur de kände varandra. Inte hur länge de känt varandra. Inte om de träffats.

En del frågor slutade jag som sagt var ställa. Öppet. Men jag fortsatte lägga pussel.

Att Sova Vaken

20 juni 2026 / / 4 kommentarer

Det är svårt att sova samtidigt som man lämnar digitala fotspår…

– 30:e Juni 2023 –

Det blev fredag. Hon skulle arbeta och sedan åka hem från Borås.

Hon hade noterat min kommentar. Minst sagt. Skickade mig en skärmdump på den. I övrigt gav det hela ungefär alla typer av reaktioner utom den jag hade förväntat mig. Eller hoppats på.

Det fanns ingen förståelse för vad hennes egna ord hade skapat i mig. Ingen förståelse för logiken som ledde fram till KK. Ingen självinsikt att det var hennes uttalande som gjorde mig till singel. Ingen självrannsakan. Ingen hänsyn till historisk kontinuitet.

Allting lades på mig. Som att jag helt oprovocerat hade gått ut och totaldissat henne. Totaldissat vår relation. Öppet. ”Jag var en komplett idiot”.

Som att månader av samtal om ”singel”. Som att månader av samtal om ”nästan monogam”. Som att månader av samtal om ”mittemellan”. Om osäkerheten det skapade. Om tilliten det urholkade. Som att allting som legat till grund för mitt agerande aldrig hade existerat.

Och hon var absolut inte intresserad av någon KK-relation. Det framgick med största tydlighet.

Efter det. Enstaka sms. Och den värme som genomsyrat senaste tiden var borta.

Kort och kallt skrev hon;

– Ha en fin kväll
– Kan höras!!??
– Absolut 
– 👍 Drink imorgon kanske?

Drinken blev obesvarad. Hennes sista sms sådär runt 21-tiden, gjorde gällande hon var hemma. Hon var trött. Trött efter jobb. Trött efter resa. Skulle sova nu.

Hon försvann från sms. Besvarade inte dom jag skickade efter det. ”Hon var trött och hade somnat”. Enkel logisk slutsats. Inga konstigheter. Jag baserade mitt antagande på det vi haft innan jag trampade i klaveret med mitt KK. Uppriktighet.

Fortsättningen var en ren tillfällighet. Samma koncept som i Februari. Jag noterade att var hon fortsatt aktiv online. Gillade bilder. På både Facebook och Instagram. Inte som i ”vaknade till och scrollade lite”. Utan sammanhängande. Kontinuerligt genom kvällen. Till sena kvällen. Småtimmarna.

Bland annat från honom. Den komplett misslyckade låtsasregissören från Västkusten. Som vanligt. Men även den där andra.

Mannen från den lilla byn på landet – strax utanför den lilla mellansvenska staden hon tidigare levt i. Han som, enligt henne, ”hjälpt henne mer än någon annan”. Men ”som hon inte var romantiskt intresserad av. Inte alls. Noll”.

Det fanns avgörande skillnader i hennes interagerande med dom båda männen.

Gällande den komplett misslyckade låtsasregissören. Från hålan på västkusten. Utanför Varberg. Ännu en av stollarna som skulle klämma in en extra konsonant här och där i sitt efternamn. För att ”skilja sig från mängden” eller bara skilja sig från sitt körkort och pass. Jag funderade på om det där var en fetish hos henne. Män som tvunget skulle ha ”märkvärdiga” namn.

Oavsett – i hans fall gillade hon bara hans selfies. Och varenda en. Och snabbt. Oavsett hur det enda budskapet från hans selfies signalerade var ”jag har fått en sko i ansiktet – aj”, ”jag kanske skulle uppsöka en frisör”, ”jag kanske borde gå ner i vikt?”, eller ”stackars sate, jobbigt att hans mamma bodde där hon gjorde. Det där med neurosedyn var verkligen ingen hit”. Inte sällan iförd solglasögon. För 19:75. Från OKQ8. Hon gillade dom.

Vad är egentligen motsatsen till dysmorfofobi?

När någon verkar leva i villfarelsen att han ser bra ut, och gör nåt som är begåvat. Finns motsatsordet till dysmorfofobi? Eller kallar man det bara för “osmaklig idiotdjävel utan nån som helst självdistans”? Helt enkelt såpass illa att ingen bemödat sig med att ens ge det ett namn för diagnosen?

Well. There you have it. Etiketterad diagnos eller inte. Han uppfyllde med god marginal alla kriteria.

När det kom till den andra mannen var agerandet ett helt annat. Hon gillade hans foton på natur och miljö. Men nästan aldrig hans profilbilder elller selfies.

60-årsåldern. Nån sorts bakgrund inom elteleteknik och liknande. Tror jag. Stort intresse av fotografering. Vad han hjälp henne med. ”Mer än någon annan”. Eller när. Det framgick inte. Hon ville inte ge svar.

Men det är egentligen inte viktigt. Jag hade stannat vid hennes ”inte var romantiskt intresserad av. Inte alls. Noll”. Och jag köpte ”hjälpt till” som förklaring.

Det fanns även en annan skillnad mellan männen. Elteleteknikern, eller vad han nu var, klickade hjärta eller kommenterade respektullt och vänskapligt på hennes naturbilder. Avskrädet å sin sida klickade hjärtan på hennes selfies.

Det jag funderade på var egentligen inte männen. Inte den misslyckade ”regissören”. Inte mannen från landet. Inte ens att hon varit vaken många timmar efter att hon sagt att hon skulle sova.

Man kan ligga där. Inte kunna somna. Scrolla lite. Titta på telefonen. Det händer oss alla.

Det som fastnade hos mig var något annat. Att hon inte besvarat ett enda av de sms jag skickat efter hennes ”ska sova”. Hon kanske var sur. Absolut. Men det var ändå någonting med det där som skavde.

Att hon skrev en sak. Men gjorde en annan. Att hon försvann. Men samtidigt inte var borta. Att hon kunde vara aktiv på Instagram. Facebook. WhatsApp. Men inte i vår konversation.

Och det var den där lilla skillnaden som fick mig att börja titta närmare på saker. Inte för att hitta fel. Inte för att starta bråk. Utan för att försöka förstå. Påvisa samband.

Hur omfattande samband visste jag inte då. Eller att ingenting gott egentligen skulle komma ur det hela. Beroende på hur man såg det. Få en relation att fungera. Eller få svar på alla frågor. Eller i alla fall ledtrådar. Det var två olika saker. Kännedom om faktiskt agerande kontra relationens fungerande och tilliten till henne.

Men det stannade inte där. Det ena ledde till det andra. Tillkom när jag började titta runt var även en del av dom ganska märkliga konton hon följde på Instagram.

”Coach”sidor. Om hur kvinnor kunde träffa framgångsrika män. Hur man skulle vara och framstå för att appellera på dom framgångsrika männen. Och allting däromkring. Mellan himmel och jord. Det mesta kunde man utläsa var ren bullshit. Skräp. Långt under hennes intellektuella nivå. Men ändå följde hon dom. Inte ett. Inte två. Flera liknande. I sitt tidsslöseri på samma nivå som ”regissören”. Obegripligt.

Just den delen av så märklig att jag skickade dessa konton till en vän som är oerhört klarsynt och intelligent. Beteendevetare. Profilerare. Skriver böcker. Jag ville utröna om jag var färgad. Om jag fått någon konstig bias. Om det fanns någonting vettigt i dessa konton. Han sa inte så mycket. Han bara skrattade. Snabbt högt och länge. Avslutade med ett ”ja men… ja vad ska jag säga…?”

Vis av erfarenheten av hur hon hanterade frågor om hennes sociala medier, manliga bekanta och digitala fotspår skulle jag kommande år inte komma att ta upp mcket om sådana saker öppet.

Men det var inte samma sak som att jag inte noterade någonting. Mentalt eller i skrift. Och ställde parallellt med den del av hennes agerande hon visade mig. Eller det hon gjorde mig.

Och där någonstans skapades de.

Två parallella universum. Två parallella verkligheter av samma relation.

Det ena spåret var det jag såg. Det hon sa till mig. Det hon skrev till mig. Hur det såg ut när vi träffades. Samtalen. Närheten. Planerna. Allting som existerade mellan oss som var fint.

Det andra spåret bestod av sådant som förmodat inte var tänkt att jag skulle se. Sådant som dök upp av misstag. Sådant jag råkade snubbla över eller letade rätt på. Sådant som inte passade in i det första spåret. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För de två verkligheterna verkade inte följa samma regler.

Det var som att vissa saker förväntades existera samtidigt. Som att de aldrig skulle mötas. Som att de aldrig skulle jämföras med varandra.

Vilket naturligtvis var så gott som omöjligt.

Hon visste bara inte om det. att jag visste. Hon visste inte att jag hade börjat lägga pusslet.

Med facit i hand fanns det någon bisarr ironi i hela konceptet. Att alla uteblivna svar, det ökade utelämnadet av information ledde till att jag fick mer information.

Att hon dolde saker var det som gjorde att jag sökte svaren.

Annars hade det inte hänt. Jag hade aldrig sökt ledtrådar till svar på frågor som aldrig uppstått.

Jag hade aldrig noterat såna extremt små variabler och avvikelser som ”en ny följare på instagram 4/5 2026”, Eller att hon själv följde någon ny morgonen efter. Eller att platsen den morgonen troligt var runt Huddinge.

Nya spår

16 juni 2026 / / 10 kommentarer

Hon var allting. Jag visste ingenting. Det blev det någonting...

– 17:e – 18:e Juni 2023 –

Det var tyst fram till 19-tiden på Lördagskvällen.

Då skickade hon sms;

– Kan du vara snäll och skicka bild på den andra gula lappen som du hade  på bilen? 

Jag reagerade på att det bara var en kort administrativ fråga om nåt jag skulle betala. Speciellt sett till gårdagen. Hade kanske hoppats hon skulle komma till insikt. Inleda på annat sätt. Det färgade mitt svar;

– Absolut. Kärleksfullt…
– Tack! Det fanns två gula lappar och ena betalade jag,är tacksam om du skickar bild på den andra, så jag kan betala den också 
– Absolut. Kul ha så kärleksfull kontakt
– Ja, mycket kärleksfullt. Ha en fin kärleksfull kväll. Enda var att jag vill betala p-böten 

Ja. Det enda hon ville. Det framgick. Därav min kommentar.

Jag fortsatte;

– Som om jag inte betalat varenda öre. Önskar kärleksfull kväll med din nya du vill stå för öppet
– Jag har ingen ny, men du var ute och röjde. Så ha  en fin kväll med din nya 
– Jag var ute och röjde??? Jag har inte varit ute öht sedan jag kom hem till Stockholm igen. Jag tog en öl i samband med min ansiktsbehandling. Kan du förklara “jag var ute och rökjde? Har ingen ny men är tyvärr singel… nån jag älskat dumpade mig och sa hon var singel ”Röjde” knappast… men ville hitta på nåt när min date (planerad 10 dagar men blommor och presenter) bokade av
– Ingen frågat eller på väg att fråga
– Handlar om principen. Hur vet du att ingen är på väg att fråga? Är du Saida
– Önskade få bild på den nr. 2 p-böte, inte bråka
– Bråkade inte påtalade fakta.
– Då är jag en dålig arsle
– Aldrig sagt. Var aldrig mitt val att vara singel sedan ett år (igår)
– Du har rätt
– Ja faktiskt 
– Hoppas att bilen fungerar och den nya uppskattar gåvan

Där kom den igen. Gåvan som nu blivit ett vapen.

Jag fortsatte oförtrutet att bemöta;

– Finns ingen nya Inte haft ngt annat än en monogam relation med dig under den här året… Men sa du var singel och ville inte stå för mig öppet
– Just,  jag tar ju upp hela tiden den singel grejen… Ha en fin date ikväll 
– Jet gör jag för att det sårade mig och jag ville du skulle vilja uttala relationen 
– Sa jag önskar mindre bråk
– Bråk var om att du sa du var singel. Inte stod för mig öppet.
– Tack för förståelse.  Du har rätt. Lycka till med din nya date. Det har du nu nog med din gårdagens date. Tur att du slapp den mrst usla som mig. Kärleksfullt framåt med din nya gårdagens date. Hoppas att ni förstår varandra och pratar samma språk. Du just skrev att singel dater, igår du nämnde ev date. Lycka till. Men tänk på att hitta en som talar samma språk
– Hade du sagt (öppet!!!) vi har relation hade jag inte varit singel. Vadå gårdagens date? Min gårdagens date ställde in för att umgås med sin dotter det är iofs helt ok men det var inte jag som ställde in.
– Du har så rätt, jag som usel så fel. Ha en lyckad date nu. Hoppas att din nya date liknar inte till bajskorv och är inte sådan skit människa som mig. Tack  för alla blommor,  hoppas att bilen fungerar och din nya date är bättre människa 

Hon återkom till bilen. Gåvan. Samma bil som redan tidigare hade dykt upp när hon varit arg på mig. Nu dök den upp igen. Tillsammans med min påstådda nya date. Dessutom från gårdagen. En date som inte existerade.

Jag satt fortfarande kvar i gårdagens diskussion. I att hon sagt att hon var singel. I att hon inte ville stå för mig öppet. I att hon hade bokat av vår årsdag.

Hon verkade befinna sig någon annanstans. Plötsligt handlade det om bilen. Plötsligt handlade det om en ny kvinna. Plötsligt om en ny kvinna i bilen hon givit mig.

Plötsligt handlade det om allt utom det vi faktiskt hade bråkat om.

Jag kunde inte skaka av mig känslan av att ämnet ännu en gång hade flyttats. Att fokus ännu en gång hade förskjutits bort från det som gjort ont från början.

Bilen blev kvar. Den av henne påhittade daten också.

Men frågorna som startat hela diskussionen låg fortfarande kvar på bordet. Obesvarade

– 18:e Juni –

Jag skickade henne sms efter att ha letat efter en parkeringslapp jag inte kunde hitta;

– Hittar inte lappen. Vet säkert jag inte slängt. Kan ha ramlat/blåst ur dörrfacket. Tror den är fel men är den rätt skickar dom ju påminnelse. Skickar pengarna oavsett eftersom du verkar känna (och har sagt) jag inte betalar för mig.
– Det måste betalas. Ny dag , ny böte 
– Max en per 24 timmar. Inget att bråka om 
– Ny dygn ny böte
– 1 på 24 timmar.
– Ny dygn på börjar  kl 00:01
– 1 på 24 timmar. Läs
– Nej
– Som sagt redan skickat dig pengarna så det är inget att diskutera eller försöka bråka om

Plötsligt var det en diskussion om när dom utfärdade avgiften. Var 24:e timme eller varje dygn. Hon började skicka länkar om ”Regler”. Dom enda sms jag någonsin direkt markerat och klickat DELETE på från henne. Utan att läsa. Parkeringsbolaget skulle ha betalt per timme. Eller per 24. Det var fakta.

Det var ju så. Jag hade sedan vi träffades betalat alla resor. Övervägande merparten av all mat. Försökt ersätta henne för allting hon lagt ut. Och samma gällde för utgifter på bilen. Sa hon till om någonting swishade jag omedelbart. Någon enda gång skedde en miss. Och det hade hon slängt i ansiktet på mig månader senare. Så varför skärmdumpar. Varför länkar. Varför diskussion. Det hade räckt med ”Kan du skicka XXXX på swish tack!”

Jag fortsatte;

– Oavsett har jag redan skickat dig pengarna så det är inget att försöka bråka om- Läser inte!
– Inget att bråka om. Om du hittar lappen skicka, annars blir det söker påminnelse med extra avgifter
– Skitsamma. Som sagt inget att försöka bråka om. Oavsett har jag redan skickat dig 500. Skickar 100 till för ev avgift 
– Behövs inte
– Redan fått slängt i ansiktet ”jag inte betalade resor eller mat/utlägg”
– Skrev just att jag inte ville det. Beralar tillbaka när alla fakturor inkommit 
– Jo. 1500 i rosor står och vissnar sen fredags… så skit samma 
– Ledsamt att det inte gick att prata, annars hade vi träffats på fredag
– Du lämnade inte öppet för prata. Du sa bara ”upptagen från 21 för dottern kommer”. Hade det gått ändra med henne, varför gjorde du inte det istället för att säga till mig du måste gå 21?
– Du frågade när hon kommer. Jag sa fredag eller lördag.Du sa – avbokar allt.  Nästa dag försökte jag prata ingen men det gick inte… Du kör din race…  Vad ska jag göra. Du får göra som du vill. Du har rätt

Herregud. Vi var tillbaka där igen.

Det var nästan fascinerande. På mindre än ett dygn hade vi gått från vår inställda årsdag till en parkeringsavgift. Från relationen till parkeringsregler. Från varför vi inte träffades till när ett nytt dygn egentligen började. Först min nya date. Sedan bilen. Nu parkeringsregler.

Själva ämnena verkade bytas ut. Men jag satt fortfarande kvar i exakt samma frågor som dagen innan. Hon verkade redan ha gått vidare till nästa spår.

Och vadå ”körde mitt race”? Om ”mitt race” var att följa historisk kontinuitet och hålla mig till strikta fakta. Ja. Då gjorde jag det.

Jag fortsatte;

– Nej du sa slutligen hon kommer fredag 21… först då bokade jag av, pga respekt för att du ville umgås med din dotter. Innan sa jag bara att om det blir worst case får jag väl boka om.
– Kunde inte säga eftersom jag visste inte
– Ändå sa du ”kommer 21 så då måste jag gå”
– Istället för att hålla på nu kunde vi prata då, för att lösa situationen på bästa sätt, så vi kunde ha träffats. Du avbokade och jag hade ingen anledning styra upp hur /när hon anländer.  Inget att bråka nu. Hoppas att din nya date är mer intressant att prata/lyssna/diskutera med. Fanns ingen lösning eftersom du blev upptagen på kvällen

Vi var tillbaka på ickefakta. Igen.

Nej. Jag hade inte bokat av direkt. Jag nämnde det som det logiska alternativet om date och dotter eventuellt skulle kollidera. Jag bokade inte om innan det stod fullständigt klart att dottern faktiskt skulle komma 21 på Fredagen.

Om hon hade kunnat ändra dotterns ankomst. Varför gjordes då inte detta? Och varifrån kom det att jag gått på vår date med en ny date? Jag hade klantat till det i mitt sms. Ja. Uttryckt mig klantigt. Jag hade skrivit Men nu hade det plötsligt blivit att jag skulle gå på en ny date på samma bokning jag gjort för oss. Totalt från ingenstans. Dessutom var vår bokning 2000. Till 2100 när dottern kom satt jag hemma och skrev sms. Den ändlösa debatten om vem som bokat av.

Jag fortsatte;

– Hade du styrt upp hade vi kunnat ha date och då fanns ingen anledning boka av. Ganska logiskt och jag hade ingen ”Ny date på kvällen”. Det är ju bara ren bullshit!
– Du har jätte rätt, tack för förståelse 
– Den där ”ny date”, om du läser sammanhanget är vad jag skrev ”att VI kunde ev ha ny date” istället för den vi missade Jag visade förståelse för att du ville prioritera sin dotter. Kändes helt naturligt 
– Absolut,  när man kan prata med varandra kan mam ställa frågan… 
– Tack! Ha en fin dag! 

Jag funderade över hennes anklagelser om att jag hade någon ny. Hon hade sagt jag ”alltid frågade samma sak”. Jo.

Jag hade själv ofta frågat henne om hon hade någon ny. I början inte särskilt ofta. Mest som en lågmält skämtsam fråga. Men grundad i en oro över att faktiskt förlora den här fantastiska, magiska kvinnan jag just förälskat mig i till någon annan. Inte så konstigt egentligen. Världens vackraste och charmigaste kvinna. Min kärlek. 60 mil bort. Mitt i Stockholms uteliv. Alkohol. Kompisar utan namn 🔗. Mannen som försvann 🔗.

Så småningom fördjupades relationen och behovet av att fråga avtog. Men sedan kom de där andra sakerna. Alla småsaker som inte gick ihop. Att hon gjorde slut upprepade gånger. Att hon försvann på sina utekvällar. Att hon beskrev sig som singel om andra män frågade. Att hon var ”nästanmonogam”.

Där kom frågan tillbaka. Nu betydligt allvarligare ställd. Och av en anledning. På förekommen anledning. Hennes egna uttalanden utgjorde inte en särskilt trygg grogrund. Det kändes som att hon kunde träffa någon annan precis när som helst. Och jag ville bara veta. Så att jag inte satt där som en idiot. Ensam. Lurad. Med alla känslor. Alla förhoppningar. All kärlek.

Men en viktig sak. Det var alltid en fråga. Det fanns ett frågetecken. Hon upplevde det som en anklagelse. Hon påstod det var en anklagelse. Det var det inte.

Jag hade inte de tankarna formulerade för mig då. Jag visste inte det jag senare skulle komma att veta. Hade inte sett det jag senare skulle få se. Inte upplevt det jag senare skulle få uppleva. Men tre år senare, Juni 2026, hade jag börjat summera. Saker hade adderats. Frågetecken kring hennes ekonomi. Frågetecken kring konstiga frågor till mig från hennes grannar 🔗. Saker hon gjort.

En helhet som resulterat i en process hos mig. En vilja att få svar. få veta någontin om hennes resa genom livet. Från den där lilla flickan som ritade på Järnvägsgatan i Tallinn, till vad hon blivit. För hela hennes sfär var fascinerande.

Jag hade börjat fundera över hennes första år i Sverige 🔗. Mannen före mig. Flykten från honom 🔗. Senare flytten från den lilla mellansvenska staden till Stockholm 2021. Det jag senare fick veta om att hennes ex försökt våldta henne 🔗 efter deras relation avslutats. Fundera på varför i hela helvetet hon gått på en date med honom efter hans försök 🔗. Dessutom ha den daten samtidigt som vi sågs. Och säga till honom att hon var singel. Det jag faktiskt bara kunde beskriva som ”extremt dåligt omdöme”.

Jag hade börjat försöka relatera allting. Eller korsrelatera. Jag skulle komma att läsa om Komplex PTSD. Läsa om Desorganiserat Anknytningsmönster. Läsa om Avoidant Personality Disorder. Och jag hade ju dessutom någon att rådfråga och diskutera med. Min vän beteendevetaren. Förtattaren.

Jag hade börjat fundera på alla de gånger hon själv beskrivit hur hon lämnat när någonting blivit för svårt. Men inte bara relationer. Utan arbeten. Inte ett. Inte två. Inte tre. Fler. Betydligt fler. Och detta bara under våra fyra år tillsammans.

Jag hade börjat fundera över det hon sagt i våra tidigaste samtal 🔗. Att hon gått i terapi och hade rett ut sina issues. Vad var det för issues?

Hon skulle långt senare, under vår tid tillsammans, hävda att hon fortfarande gick i terapi. Dvs när ekonomin tillät. Jag hade erbjudit mig att hjälpa henne ekonomiskt med den biten. Av kärlek. Men när den diskussionen infann sig, vilket ungefär skulle komma att bli sensommaren 2025, var det en aspekt jag missade.

Språkbarriärer.

Min engelska var att betrakta som mycket god. Jag hade både studerat och arbetat i Los Angeles. Jag hade till och med en lätt accent. Jag kunde tvivelsutan föra allehanda diskussioner utan några som helst problem. Men från vardagliga samtal till att blotta sitt känsloliv. Sortera sina innersta tankar. Djupdyka i sina problem. Trauma, relationer, skam, rädsla, barndom, anknytning och identitet. Det var någonting helt annat. Helt annat. Jag insåg jag skulle stå mig totalt slätt där på ett andraspråk. Handfallen.

Det fanns inte en enda psykolog i Stockholm som hade estniska som modersmål. Inte vad jag kunde hitta. Jag letade speciellt på söder. Alltså skulle hon ha haft sin terapi på sitt andraspråk? Och hennes svenska, hur bra jag än ansåg den vara, var faktiskt sämre än min engelska.

Jag vet inte vad det var för issues hon diskuterade med sin terapeut. Men jag fann det helt osannolikt att terapin skulle vara givande på ett andraspråk. Om detta gällande terapin 2025 nu var sant.

Jag kan fortfarande inte säga att jag vet. Vet någonting om hennes ex. Vet någonting om hennes terapi, varken då eller senare. Vet någonting om hennes påstådda våldtäkt.

Det hon berättade behöver inte vara sant. Det hon berättade kan lika gärna ha varit toppen på ett isberg som jag aldrig fick se. Jag vet inte.

Jag brukar säga att jag aldrig fick några svar. Det är till övervägande merpart sant. Men det är inte hela sanningen. Det fanns också frågor jag aldrig ställde. Frågor jag kanske borde ha ställt. Frågor jag kanske inte vågade ställa därför att jag redan älskade henne för mycket.

Så jag kan inte säga att jag vet. För det gör jag inte.

Men jag kan säga att jag älskade henne över allting. Jag kommer kanske aldrig att sluta älska henne. Men jag vet det finns inte plats i min själ för att någonsin träffa en annan kvinna.

Är det fortfarande lite jag vet så var det ännu mindre jag visste då. Om framtiden. Om helheten.

Jag visste inte att det som från min sida kom att bli en total monogami från vår första gång 24:e juni 2022, så småningom, efter 29:e Juli 2023, skulle komma att övergå till ett totalt celibat.

Att det för alltid skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex med en annan kvinna efter den morgonen. Eller att det övergripande, för alltid, skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex ”efter oss”.

Att det efter den morgonen, så långt senare som Juni 2026, skulle komma att vara den i särklass längsta tiden för mig utan sex sedan min sexdebut 1982.

Men den morgonen var i alla fall den sista. Och minnesbilden från den är lika tydlig som från den första gången.

Den morgonen. Solen genom sovrumsfönstret. Hon. Sittandes på mig efteråt. Den gula handduken. Beröringen. Hur hon satt kvar på mig. En nästan en evighet. Hur vi tittade varandra i ögonen hela tiden. En annorlunda känsla. Nästan som att hon visste det var sista gången.

Kanske hade hon brutit monogamin redan då. Kanske hade hon inte det. Jag vet inte. Det är mitt ärligaste svar. Kanske skulle även den morgonen 29:e Juli 2023 innebära totalt celibat även för henne framledes. Som hon skulle komma att påstå i sitt sista sms till mig. Kanske skulle det, som för mig, komma att fortgå långt efter att våra vägar skilts åt. Kanske inte.

Hennes betydelse för mig var så stor att ingen annan någonsin skulle kunna bli ett alternativ. Kanske kände vi och skulle komma att känna exakt samma sak långt efteråt. Eller för evigt. Skulle komma att agera på samma sätt. Som om våra kroppsliga lustar för alltid skulle avslutas där. Den morgonen. Att det skulle avslutas med oss.

Kanske var det så. För henne som för mig. Kanske inte. Kanske hade hon valt en annan väg. Lagt ”oss”, lagt mig, åt sidan. Hittat nån date eller billigt krogragg på fyllan, något som avslutat hennes påstådda celibat. Enkelt. Alkohol och lust. Eller alkohol, dåligt omdöme, och en ren tillfällighet som inte betydde nåt alls.

Kanske var det en ny man. Något seriöst. Någon som motsvarade det hon tidigt sagt om ”önskvärt klientel av män”. Kanske han bbjud t på romantisk och dyr date där på ”goteborg” i Sjöstan. Kört henne i sin bil med lädersäten. Kanske hade han plötsligt dykt upp där i December 2025. Mellan vår sista date och hennes sista sms till mig.

Kanske hade samma man funnits hela tiden. Kanske hade det funnits hinder mellan dom. Kanske han hade varit gift? Kanske jag bara varit ännu en ”Mannen utan namn”. Någon som fanns där. Alltid. Om hon behövde närhet.

Kanske hade hon slutligen hittat det eller den som låg till grund för alla förbehåll under vår tid tillsammans.

För det fanns faktiskt ingenting annat i kommunikationen som plötsligt dykt upp där mellan oss. I tiden mellan vår sista date. När vi gick runt och letade efter någonstans att dansa, till hennes sista sms några veckor senare. Förutom att jag frågade hur och var hon skulle fira jul.

Jag vet inte. Jag kan omöjligt veta.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle ha skrivit låtar och texter. Över 25 singlar och snart 3 album mellan 2023 och 2026. Om henne. Om mig. Om oss. Texter om min kärlek till henne. Texter om hennes magi. Texter om hennes svek. Texter om mina funderingar. Texter om allt jag inte förstod. Till och med texter om att jag skrev en bok. Om någonting jag inte förstod. Hur det började med tre sånger om kärleken till henne. Intensifierades. Slutligen eskalerade totalt efter Januari 2026. Efter hennes sista sms.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle sitta mitt i framställningen av en bok. Den här boken. Om precis samma saker som avhandlades i sångtexterna. Men på ett annat sätt. För poptexter och ren lyrik är två olika språk.

En sång på fyra minuter kan fånga en känsla. Ett ögonblick. En blick. En förlust. Men den kan inte bära alla omvägarna. Alla frågetecknen. Alla motsägelserna. Det kan en bok. Och ändå upptäckte jag mitt i arbetet med boken att de försökte göra samma sak. Från varsitt håll. Förstå någonting jag aldrig riktigt förstod.

Jag hade inte heller förstått hur poptexterna och boken så småningom skulle komma att vävas ihop. Två olika uttryck. Två olika språk. Men sprungna ur samma sak. Att jag faktiskt inte visste någonting alls. Hur de tillsammans skulle komma att bilda ytterligare en dimension. Ett ytterligare perspektiv. Det var mycket jag inte hade förstått. Jag bara gjorde. Skapade. Jag försökte hantera hennes sista sms. Jag försökte hantera situationen.

Egentligen är det ganska ironiskt. Att ingenting var det som förvandlades till någonting. Om någon som var allting.

För om jag hade vetat sanningen. Hela sanningen. Om hon hade berättat! Då hade jag aldrig skrivit. Varken det ena eller andra. Då hade det stannat vid tre till fyra singlar om min enorma kärlek till henne. Eller hade det?

Jag vet inte.

Jag vet bara hur jag kände. Hur jag agerade. Med facit i hand hur jag skulle komma att agera. Resten är gissningar. Spekulationer. Kanske önsketänkande.

Jag kan med säkerhet säga att jag hade gjort vad som helst för henne. Kanske kommer jag att göra det för alltid. Om hon verkligen behövde hjälp. Verkligen satt i skiten. Oavsett tid på dygnet. Oavsett vad det gällde. Vad som helst. Bara släppa allt och komma.

Oavsett. Oavsett konsekvenserna för min egen del. Och så blev det ju. Konsekvenser för min egen del. För jag stod kvar. I det absolut längsta.

Det var inte jag som gav upp. Inte jag som slutade försöka. Inte jag som slutade älska.

Det var faktiskt hon som efter vår sista date — då vi pratade, skrattade och lovade varandra saker — plötsligt vände hundraåttio grader en sista gång och skickade sitt sista sms.

Jag vet egentligen ingenting. Lika lite då som nu. Det enda jag är säker på är en enda sak.

Min kärlek till henne.

År Noll

30 maj 2026 / / 2 kommentarer

Det märkliga var inte vad som fanns. Det märkliga var allt som saknades.

– 2012 –

Enligt henne själv fick hon nog och drog.

Någon gång under hösten 2012 lämnade hon huset med sitt absolut nödvändigaste pick och pack. Rimligen följde båda barnen med, åtminstone sonen från den tidigare relationen.

Men hur gick det egentligen till rent praktiskt?

Fick hon låna en av hans trettio bilar? Fick hon skjuts av någon annan? Vem? Vart tog hon vägen? Bodde hon tillfälligt hos någon? Och hur länge är egentligen ”tillfälligt” när man lämnar ett helt liv bakom sig?

Och vad innebar egentligen att hon ”drog med pick och pack”? Var det barnen på armen och en matkasse i handen? Eller packade hon sina saker under dagar, kanske veckor?

Visste hennes sambo, miljonären, vad som var på väg att hända? Var beslutet plötsligt? Eller hade det vuxit fram under lång tid medan han fortfarande trodde att allt var som vanligt?

Det är skillnad mellan att fly och att planera en flykt. Den skillnaden har betydelse.

Med en årsinkomst på en bra bit under 100 000 kronor samma år – den första egentliga inkomsten sedan ankomsten till Sverige sju år tidigare – uppstår också en praktisk fråga:

Vilket boende lyckades hon skaffa? Uppenbarligen någonstans där hon sedan skulle komma att stanna i nästan tio år.

Och så finns de frågor som aldrig går att besvara fullt ut.

Var det verkligen hon som drog? Eller blev hon utslängd? Var det verkligen sant att han var notoriskt otrogen och hade telefonboken full av kvinnor under mansnamn?

Eller var verkligheten mer komplicerad än så?

Var det lyxen som lockade men inte mannen? Var det kanske hennes egen telefonbok som innehöll fler hemligheter än hon ville erkänna?

En tanke som återkom till mig många gånger senare var att människor som berättar historier som inte riktigt tål granskning ofta använder samma metod.

De byter plats på personerna.

A blir B. B blir A.

Offret blir förövare. Förövaren blir offer.

Det är ett märkligt effektivt sätt att berätta en historia som innehåller lögner utan att ständigt riskera att försäga sig. Man behöver inte hitta på något nytt. Man behöver bara flytta rollerna.

Det går att spekulera i mycket. Men av alla frågetecken finns ett område där spekulation inte behövs.

Siffrorna. De skaver först.

Noll. Noll igen. Och noll en gång till. År efter år.

Samt ett i stort sett tomt CV.

Efter ankomsten till Sverige följde en lång period där ingenting syntes. Inga tydliga arbeten. Ingen utbildningslinje med riktning. Inget som bar en framtid på egna ben.

Samtidigt pågick livet.

  • Resor.
  • Rörelse.
  • Lyx.
  • Närvaro.

Sedan hände något 2012.

Inte ett genombrott. Inte en karriär.

Bara en första markör i kurvan.

Som om ett beslut redan var fattat långt innan det blev synligt för andra, eller i vilket fall synligt för hennes sambo. Som om någonting hade börjat röra sig under ytan, samt med det – insikten om att en flykt skulle komma att kräva ekonomi, medan omgivningen fortfarande såg samma fasad.

Men det var inte bara ekonomin som fångade mitt intresse.

Det var CV.

Under åren med exet dyker enstaka utbildningar upp här och där. En friskvårdslinje via folkhögskola. Efter separationen följde ”massageterapi”. Försök inom försäljning. Konstskola. Ytterligare studier.

Men ingen tydlig riktning. Ingen långsiktig plan. Ingenting som pekar mot styrfart för egen maskin.

Det mesta talar för att livet i villan, trots alla problem, också erbjöd någonting bekvämt. Att behovet av att bygga ett eget yrkesliv aldrig riktigt varit akut.

Sedan kom verkligheten ikapp. Men trots det dröjde det flera år efter separationen innan någonting som liknade en tydlig kurs kunde skönjas.

Varför?

Behövdes det inte?

Eller tänkte hon fortfarande att någon annan skulle lösa det? Eller var det redan någon som löste det?

I vilket fall skulle både siffror och CV se minst lika märkligt ut några av dom kommande åren efter 2012.

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑