Fjorton Ord

En slutsats är inte alltid en förklaring…

– 21:a – 27:e Augusti 2023 –

Total tystnad rådde.

Hon besvarade inte ett enda sms på hela veckan.

På torsdagen den 24:e skickade jag henne 50 röda långskaftade rosor.

Eller, som min omgivning senare skulle komma att mynta det, för varje sak jag kostade på henne – ”nu ofredade jag henne igen”. Inte sällan med tillägg som ”stackars – blev drottningen kränkt av kryssningen?”.

Jag hade ringt floristen redan på måndagen. Jag visste att hon brukade åka till sina inköpsställen på torsdagar, så jag gav henne en enkel instruktion;

– Titta efter det vackraste du kan hitta?!

Blommorna levererades 16:45.

Kärleken gav ifrån sig ett livstecken;

– Sagt och samma svar gäller. Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.

Femtio röda långskaftade rosor. En hundralapp styck. Fjorton ord tillbaka. Det blev dyra ord. Dessutom var det kortare textmässigt än det lilla kärleksfulla kort som följde med buketten. För att inte nämna betydligt kallare känslomässigt.

”Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.”

Må så vara.

Till viss del kunde jag till och med hålla med. Det var minst sagt oerhört svårt att få två människor att fungera tillsammans när den ena kategoriskt vägrade se hur orsak och verkan faktiskt hängde ihop. Inte som teori. Inte som två olika upplevelser. Utan i verkligheten.

Problemet var att hon försökte vända på hela förloppet. Lägga skulden på mig. Göra min reaktion till problemet, samtidigt som orsaken till reaktionen försvann ur berättelsen.

Så absolut.

”Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.”

Jo. Det handlade faktiskt om ”de frågor”. Om ”de frågor” låg till grund för att ”vi inte gick ihop” så var det faktiskt exakt vad det handlade om.

Ett lösryckt konstaterande löste inte ansvarsfrågan.

För om jag verkligen hade förlorat mitt livs kärlek så skulle det givetvis ske på korrekta grunder. Inte därför att jag påstods vara orsaken till någonting som, åtminstone i mina ögon, stred mot all logik. Att vi inte fungerade därför att jag hade reagerat på hur hon hade agerat. Att verkan plötsligt blev orsaken, medan orsaken själv suddades ut. Den ekvationen gick inte ihop.

För hade hon agerat annorlunda hade vi också fungerat annorlunda.

De stunder vi faktiskt sågs fungerade vi. De dagar vi lagade mat tillsammans fungerade vi. De kvällar vi somnade tätt intill varandra fungerade vi. De timmar vi skrattade, planerade, längtade och saknade fungerade vi.

Och de gånger vi inte ännu en gång hamnade där vi alltid verkade hamna – i ännu ett samtal om varför vi inte fungerade – då fungerade vi ju faktiskt.

Det var inte frånvaron av kärlek som skapade haverierna.

Det var allt det andra.

Allt som inte fick frågas om. Allt som inte fick redas ut.

Allt som först förnekades och sedan användes som bevis för att vi inte gick ihop.

Därför gick det inte att bara acceptera hennes slutsats. Om slutsatsen byggde på ett resonemang där orsaken hade gömts undan och bara konsekvenserna låg kvar på bordet, då återstod bara en sak.

Loopen. Den måste redas ut.

Jag gav mig inte.

Hon gav sig inte.

Mitt svar blev därför givetvis speglande:

– Sagt och samma svar gäller. Jag sörjer givet att du inte älskade på samma sätt som jag och att mitt livs kärlek inte ville ha mig. Då kvarstår bara att objektivt lösa ansvarsfrågan. Att orsaken skapade verkan som du anser är ”det som inte fungerar”. Alltså måste ansvar tas för orsaken. Men det kan vi nog lösa hoppas jag!

Femtio röda långskaftade rosor var levererade.

Och medan hon sammanfattade oss med fjorton ord försökte jag fortfarande förstå hur två människor som fungerade så bra tillsammans kunde sluta fungera därför att den ena vägrade prata om det som hade fått dem att sluta fungera. Problem som hade skapats av samma person som vägrade mötas i ett försök att lösa dem.

Det lilla kortet som följde med buketten hade, av naturliga skäl, begränsat utrymme. Hennes sms hade däremot utan större tekniska problem kunnat innehålla åtminstone ett ord till.

Men för all del.

Varsågod…