Jag sökte dig som…

– Augusti 2026 –

Det var inte så att jag hade för lite material.

Jag hade förpublicerat den digitala berättelsen fram till hösten 2023. En del tillbakablickar fanns redan där. Små glimtar också av de år vi fortfarande hade framför oss. Av det jag länge trodde skulle vara en berättelse som tog slut den 24 december 2025.

Men själv satt jag och skrev om juli och Augusti 2026. Enkom på grund av hur hon plötsligt började agera Juli 2026. Ännu ett steg istället för att ta ansvar för det hon havererade. Ännu en gång två steg bakåt.

Jag skrev en del om 2025. En del om 2023. Publiceringen låg långt efter skapandet och högen med färdiga och halvfärdiga kapitel växte betydligt fortare än jag hann lägga ut dem. Jag hade dessutom redan en ganska fast dramaturgisk plan för hela berättelsen.

Problemet var alltså inte att jag hade för lite material. Problemet var att jag började förstå att jag kanske hade för lite av bilden.

Jag visste vad som hade hänt under de år jag själv hade funnits där. Jag visste mycket av det hon hade berättat om åren före mig. Det fanns delar av historien 2005–2013 som jag kunde rekonstruera. Datum. Flyttar. Arbeten. Pengar. Utbildningar. Fotografier. Människor. Händelser. Sådant hon själv hade berättat och sådant som fortfarande gick att kontrollera. Detsamma gällde 2013-2021.

Men ju mer research jag gjorde, desto fler gånger dök samma fråga upp.

Varför blev det som det blev?

Inte bara mellan oss. Med henne.

Det var där de tidigare åren plötsligt blev intressanta på ett annat sätt. Inte som någon sorts arkeologisk jakt på smuts, och inte för att berättelsen behövde fler katastrofer. Det rådde sannerligen ingen brist på sådana.

Jag ville försöka se hela bilden. Ta in den i min berättelse. För kanske fanns det saker långt före mig som kunde förklara sådant jag själv hade stått mitt i långt senare.

Och så fanns det ett köksbord. 2005–2013. Där tog internet slut.

Det fanns ett vardagsliv som inte hade lämnat några digitala fotspår. Vad jag sökte var människor som själva hade insyn under perioden. Inte människor som hade hört någonting av någon annan långt senare. Inte teorier. Sådana kunde jag tillverka alldeles utmärkt själv.

Jag sökte människor som faktiskt hade varit där. I den lilla mellansvenska staden. Vänner. Bekanta. Grannar. Föräldrar till barnens kompisar. Kollegor. Lärare till barnen. Människor som hade kommit hem till ”familjen”, träffat dem regelbundet eller av andra skäl hade sett åtminstone små delar av vardagen.

För det fanns delar av historien jag fortfarande inte kunde få ihop. Där fanns två barn. Det ena fanns redan när relationen började. Det andra föddes in i den.

Jag visste mycket om hur kvinnan själv beskrev mannen och deras relation. Jag visste betydligt mindre om hur ”familjen” faktiskt fungerade runt barnen när ytterdörren hade stängts.

Hur såg den familjen ut från insidan?

Det var den pusselbiten jag sökte. Och egentligen gällde samma sak åren efteråt.

2022–2026 behövde jag inte rekonstruera mitt eget liv. Där hade jag varit med själv. Men jag hade naturligtvis inte varit med överallt. Det fanns människor som hade sett andra delar av samma år än jag hade gjort. Vänner. Bekanta. Kollegor. Människor som funnits i periferin, eller kanske betydligt närmare än så.

Där sökte jag egentligen samma sak. Inte någon som hade hört historien i efterhand. Inte någon som ville välja sida.

Människor som själva hade varit där.

Inte någon som kunde bekräfta det jag redan trodde. Någon som faktiskt visste. Och helst någon vars minnen gick att kontrollera.

För ibland är det inte de stora händelserna som berättar hur en familj fungerade. Ibland är det vem som satt vid köksbordet.

Och vem som inte gjorde det.

Jag hade aldrig trott att min berättelse skulle få den omfattning den nu pekade mot att vara på väg att få. Länge trodde jag att den skulle sluta den 24 december 2025. Att jag skulle berätta min ganska märkliga historia om några år i en märklig relation. Om saker som hände, saker jag inte förstod och ett agerande jag under lång tid försökte begripa. Främst för att kanske längs resan få hjälp att förstå. I mig själv. Eller genom andras tankar och åsikter.

Men någonstans under researchen hade berättelsen börjat växa åt håll jag aldrig hade planerat. Bakåt, till långt innan jag ens visste att hon fanns. Till människor, relationer, pengar, bostäder, arbeten och händelser som kanske hade format delar av det jag själv långt senare skulle möta. Och framåt, till tiden efter den 24 december 2025. Efter det jag hade trott var slutet. Till 2026 och saker som fortfarande hände trots att jag inte längre träffade henne.

Det var inte längre bara berättelsen om vad som hade hänt mellan två människor. Den hade börjat bli en berättelse om vad som hade hänt före dem, runt dem och efter dem. Om vilka delar av en människas historia som följer med in i nästa kapitel, även när den andra människan inte känner till att de finns.

Jag visste fortfarande inte hur omfattande den skulle bli. Jag visste inte vilka människor jag skulle hitta, vilka som skulle hitta mig eller vilka av mina frågor som över huvud taget hade svar. Jag visste bara att berättelsen redan hade passerat den punkt där jag en gång trodde att den skulle sluta.

Den 24 december 2025 hade inte blivit slutet.

Det hade snarare visat sig vara ännu ett datum jag behövde förstå.