Etikett: Bråk

Man vänjer sig inte vid oklarhet. Man vänjer sig bara vid att leva i den…

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

Jag älskade vakna med henne. Jag kan inte svara för andra. Men för mig är det viktigaste inte hur det känns att lägga sig med någon. Utan hur det känns att vakna. Med henne hade varenda morgon varit en ynnest.

Vi drack kaffe. Vi kramade om varandra. Hon sa att hon älskade mig. Till min stora lycka. Hon vinkade av mig. När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Tack för en fin kväll ❤️🙏🏻
– Tack själv 😘
– Älskar dig ❤️🌹
– ❤️
– Det var otroligt mysig få sova med dig och kramas hela natten. Jag sov gott!

Jag fick inget svar. Så jag tog upp samma tråd igen. Något senare;

– Hoppas du åxå tyckte det var mysigt. Det kändes så… du låg tätt omslingrad

Jag fick fortfarande inget svar. Något senare skickade jag henne en länk till Kulturveckan. Och fick svar;

– Som vi nämnde ig
– Ja…Jag går gärna med dig på några event om du vill ☺️
– Ja, vi kan gå på ngn
– Hoppas du får mysig brunch med Kristina 
– Tack

Hon hade berättat att hon skulle gå på brunch. När svaret till slut kom var brunchen sedan länge över. I min värld är brunch fortfarande just det. En sen frukost. En tidig lunch. Inte någonting som pågår tills dagen nästan blivit kväll. Jag reagerade egentligen inte så mycket då. Jag noterade det bara. Lade det någonstans bland alla de där små detaljerna som verkade obetydliga var för sig, men som med tiden började bilda ett mönster.

Det blev tyst. Ända till 22:45. Hennes kärleksfulla och uttömmande sms;

– Sov gott! 

– 7:e Augusti –

Redan 13:57 dagen efter skickade hon ännu en kärleksfull hälsning;

– Hoppas att du har haft en fin dag!

Jag svarade. Men responsen var minst sagt lågmäld. Hon återkom vid 17-tiden;

– Har du snickrat idag?
– Nej… jobbat i studion pga regn. Vad hittar du på?
– Vilar 
– Vill du gå en promenad sen? 🙏🏻
– Nej
– Vadådå?

Ännu en gång uteblev svaret.

Jag gjorde några ärenden istället för att sitta hemma och vänta på svar som, om de överhuvudtaget kom, förmodligen skulle fortsätta i samma stil. Korta. Informativa. Praktiskt användbara. Men nästan helt utan värme.

Vägen gick förbi Plantagen. Där stod den. En enorm Hibiskus. Fullständigt magnifik. Jag såg den och tänkte inte särskilt länge. Den skulle hem till henne. Den fick en fin kruka. Jag lyfte in den i bilen och körde direkt mot hennes lägenhet.

I mitt huvud var det egentligen en av de där fullständigt självklara sakerna man gör när man tycker om någon.

Det knackar på dörren. Där står ens pojkvän med en stor blomma. Inte för att han gjort något fel. Inte för att han vill bli förlåten. Inte därför att någon fyller år. Bara därför att han älskar en.

För mig var det nästan själva definitionen av en vardaglig kärlekshandling. Att det skulle kunna uppfattas på något annat sätt fanns faktiskt inte på kartan. Jag måste ha missat någonting.

Jag gick in genom porten. Ställde mig utanför hennes dörr. Knackade. Ingen öppnade. Ingen hemma. Redan där hade min ”scen” havererat. ELler ja. Den kunde ju ha havererat mer om hon varit hemma. Öppnat. Och haft en annan man där. Men men…

Jag ringde henne.

Hon svarade att hon inte var hemma. Hon ville inte säga var hon var. Bara att hon skulle vara hemma ”snart”. Hur snart visste hon inte. Jag frågade om hon kunde uppskatta tiden. Hon drog på svaret. Nej… det kunde hon inte. Så jag väntade.

Till slut kom hon gående. Där stod jag fortfarande kvar. Med den stora Hibiskusen i händerna.

Jag hade nog föreställt mig nästan vilken reaktion som helst. Ett leende. Ett skratt. En kram. Ett ”men herregud”. Någonting. Vad som helst. Istället möttes jag av känslan av att jag snarare ställt till med ett problem än gjort henne glad. Som om jag klivit över en gräns jag inte visste fanns. Som om jag gjort något fel. Som om min blotta närvaro blivit ett intrång.

Vi började småprata. Efter bara en liten stund gled hennes blick ner mot telefonen. Sedan igen. Och igen. Det såg nästan tvångsmässigt ut. Inte som någon som väntar på ett viktigt samtal, utan som någon som letar efter någonting. Eller kanske väntar på någonting.

Samtalet mellan oss dog långsamt bort. Kvar stod jag med känslan av att det pågick en helt annan dialog. En dialog jag inte hade tillgång till, men vars innehåll ändå verkade styra hela hennes närvaro.

Till slut frågade hon om jag ville följa med upp med blomman. Vi gick upp. Jag ställde den på bordet. Den fyllde nästan hela rummet. Inte fysiskt. Men i aura.

Jag hade egentligen tänkt åka hem direkt. Då frågade hon plötsligt om jag ville ha mat.

Ja. Jo. Det ville jag gärna. Fast egentligen hade det räckt med nästan vad som helst. En kopp te. En smörgås. Fem minuter vid köksbordet. Någonting som kändes sådär självklart som jag alltid föreställt mig att en relation skulle kännas. Att pojkvännen kommer förbi med en blomma, och så blir han kvar en stund därför att det är fullständigt naturligt. Inte därför att någon planerat det. Inte därför att någon bjudit in. Bara därför att det är så livet ser ut.

Vi åt tillsammans. Satte oss en stund i soffan. Småpratade. Sedan åkte jag hem.

Tio minuter senare kom ett sms.

– Tack för blomman och mysig kväll
– Tack för mat och mysig kväll ❤️

– 8:e Augusti –

Hennes första sms kom redan 07. En bild på Hibiskusen. Den stod på balkongen. I regnväder. Jag svarade;

– Hibiskusen ville nog bara göra dig glad sin första morgon hos dig…

Jag fortsatte efter några minuter;

– Det är den internationella orgasmdagen idag
– Det kan du inte missa att fira 
– Vill du fira den med mig? 🤪 Bio och ett glas vin torsdag kväll? ☺️
– Tack att du frågar, vet ej än 
– Ok? Vad ska du göra annars då?
– Har mycket att göra och behöver vila också 
– Ok… jaja.. ingen fara… vi får se hur det ser ut för oss när det närmar sig… ☺️tänkte det var trevligt när du var ledig…
– Förstår,  tack🙏
– Inget tacka för! Ville bara tillbringa tid tillsammans . Bara så jag fattat… ”datear” vi fortfarande exklusivt, och har inte sex med andra? ( även om vi inte har sex)? 
– Jag har inget annat på g 
– Jag ville bara veta innan, om du plötsligt får någon på g, så det blir juste ☺️🌹
– Ja, säger till innan 
– Toppen!

Jag var ärligt talat osäker på vilken relation vi egentligen levde i. I ena stunden sa hon att hon skulle säga att hon var upptagen om andra män frågade. I nästa sa hon att vi inte var tillsammans. För mig gick de två påståendena inte riktigt att få ihop.

Att vara upptagen betydde, åtminstone i min värld, att man just inte var tillgänglig för någon annan. Därför blev hennes svar, ”Jag har inget annat på gång”, märkligt. Det beskrev ett nuläge. Inte en relation. Precis som hennes ”nästan monogam” beskrev det ett tillstånd, men inte några spelregler.

Jag gjorde därför något jag kom att göra många gånger under de här åren. Jag slutade försöka förstå logiken och började istället spegla den. Om det var så här hon definierade verkligheten fick också jag göra det.

Inte därför att jag tyckte om den. Utan därför att det var det enda sättet att se till att vi åtminstone levde efter samma premisser.

Det var exakt samma sak som tidigare när hon sagt att hon var singel om andra män frågade. Min första tanke var aldrig att protestera. Min första tanke var att dra slutsatsen fullt ut. Om hon var singel, då var också jag singel. Allt annat hade inneburit att samma situation gav två olika regler beroende på vem av oss den gällde.

Det normala hade kanske varit att låta konsekvensen ligga någonstans i framtiden. Om en månad. Om tre månader. Den dag den faktiskt blev aktuell. Men då hade hon fortfarande haft ett övertag. Jag valde därför något helt annat. Min formulering gjorde konsekvensen omedelbar. Den inträffade inte senare. Den inträffade i samma ögonblick som premissen uttalades. För mig var det egentligen inte märkligt alls. Krångel föder krångel. Lika för lika. Samma regler. Samma sekund.

I min värld var det inte heller särskilt märkligt att ett ”vet inte än” följdes av någon sorts förklaring. Inte en lång redogörelse. Bara någonting. Vad var det som gjorde att svaret inte kunde bli ja eller nej? Vad var det som behövde falla på plats? För mig betydde ordet ”än” att det redan fanns någonting annat med i ekvationen. Någonting som först behövde avgöras innan hon visste om hon ville gå på date med mig. Det var egentligen inte själva ordet som skapade frågorna. Det var frånvaron av allt runt omkring det.

Jag släppte ändå resonemanget. Jag hade hittat ett recept på en soppa som lät fullständigt fantastisk. Tog ett varv genom Östermalmshallen och handlade allt som behövdes. Grönt. Färska örter. En hummer. Ostar. Bröd. Små detaljer som tillsammans skulle bli en middag. När allting låg uppdukat på köksbänken såg det nästan ut som ett stilleben. Jag tog en bild och skickade den till henne.

– Jag ska göra ett nytt mästarrecept i morgon… varit och handlat och ska testa nåt nytt 
– Wow, vad är det? 
– En soppa… med tillbehör 
– Kommer du få besök? 
– Tror jag inte. Varför fråga? 
– Du säger att du gillar inte laga mat för sig själv
– Det gör jag egentligen inte. Självklart inget besök. Du sa ju vi datear exklusivt 
– Du kanske får en inklusive date
– Vill du det? 
– Du får göra som du vill
– Vi sa VI datear exklusivt. Då håller man ju det? Eller?
– Du kan ju ändra dig
– Då säger jag till innan att jag inte vill med dig INNAN jag är öppen för andra 
– Tack 🙏

Dagens konversation hade tagit slut.

Om hennes frågor och resonemang bottnade i svartsjuka, osäkerhet eller i hur hon själv valde att leva hade jag ingen möjlighet att veta. Jag försökte inte ens dra några säkra slutsatser. Det enda jag med säkerhet kunde konstatera var att logiken började vika undan under våra fötter. Den gick fortfarande att följa, men bara om man accepterade att samma ord kunde betyda olika saker från en dag till en annan.

Samma relation kunde vara exklusiv och inte exklusiv. Samma framtid kunde vara självklar och samtidigt fullständigt oviss. Det var som om hela konstruktionen stod upprätt, men bara så länge ingen råkade ställa den enkla frågan hur den egentligen bar upp sig själv.

– 9:e Augusti –

Hennes sista sms kvällen innan hade egentligen inte lämnat någon större lust att själv ta initiativ till en ny konversation. Så jag lät dagen gå. Jobbade. Gjorde det jag skulle. Först en bit efter fem på eftermiddagen kom hennes första sms;

– Go’dag! Vadhar du hittat på idag? 
– Jobbat i studion… gjort ärenden.. Vad blev lunchen? ☺️
– Samma som igår… lax med pasta 🤪
– Vad blir middag då?
– Vet inte 🤷🏼‍♀️Får se vad det blir om det blir ngt…Har du kokat klart mästarsoppan? 
– Ja. Tänkt på dig .❤️🌹
– Tack 🙏
– Ka?
– Ja, har tänkt på dig. Vad jobbar du med idag mm
– Har du fått svar om i morgon? Bio?
– Nej, har inte fått ngt svat
– Vad är alternativet då?
– Vad menar du? 
– Som du funderar på istället för bio md mig=?

Det märkliga var egentligen inte frågan. Det märkliga var att den överhuvudtaget behövde ställas. Om hon väntade på ett besked fanns det rimligen ett alternativ. Någonting som först måste falla på plats innan hon visste om hon ville träffa mig. Jag frågade inte därför att jag ville kontrollera henne. Jag frågade därför att jag försökte förstå den verklighet jag förväntades förhålla mig till.

Inget spontant svar på att jag tänkt på henne. Inte som det var första månaden vi sågs. Även om jag vant mig vid det, och oftast inte väntade mig något svar på känsloyttringar, så skickade jag alltid frågan. Var det besvarat?

Var det konstigt att fråga henne vad alternativet var? Vad som gjorde att hon inte visste om hon ville gå på date med mig? Hon hade inte fått svar. Alltså fanns ett alternativ. Det gav tre slutledningar.

• Hon hade ett alternativ.
• Hon ville uppenbart inte säga vad det var.
• Jag var på reservplats.

Dum som jag var fortsatte jag med det jag höll på med. Och skickade henne ytterligare sms;

– Vad gör du då?
– Tittar på internet 
– Vad?
– Läser om bilar
– Ska du köpa?
– Vet ej
– Trodde inte du ville ha bil i city

Det var som vanligt. Inte direkt spontant. Inte direkt inkluderande. Eller informativt.

Dum som jag var fortsatte jag ändå precis som vanligt. Klockan hade hunnit bli sex på kvällen. Jag frågade vad det blivit till middag.

– Vad blev det för middag? 
– Gissa

Jag svarade inte med någon maträtt. Jag svarade med hela menyn. På estniska;

– Rukola-, nõgese- ja Wrangebäcki juustu supp. Peal tüümian ning röstitud piiniapähklid või päevalilleseemned. Küüslauguga praetud leib homaari, kitsejuustu ja koduse pestoga. Smålandsöl (5,2%).
– Oioioi… va smaskigt du har haft!!

Ja. På svenska hade det väl blivit ungefär: Soppa på ruccola, nässla och Wrångebäck-ost. Toppad med timjan och rostade pinjenötter samt solroskärnor. Vitlöksstekt bröd med hummer, getost och hemgjord pesto. Smålandsöl, 5,2 procent.

Jag hade börjat göra det där ibland. Skriva på estniska. Inte för att imponera. Inte för att jag kunde språket särskilt bra. Utan därför att det fick henne att le. Det blev en liten lek mellan oss. En av de där små sakerna som egentligen inte betydde någonting alls. Men som ändå gjorde det.

Jag skickade en bild. Inte på maten. Utan på kassen. Jag hade ställt den bredvid den lilla statyn utanför hennes hus så att det såg ut som om statyn stod och höll i den.

– 😳

Jag kunde inte låta bli. Skickade en bild till. Och en till. Matlådorna. Foliepaketen. Allt som låg färdigt.

– 😳😳😳
– Matlåda till i morgon ingår
– Är du här? 
– Nej katten har handlat och skickade bilden till mig.
– Hämta din middag! ☺️❤️

Några minuter senare kom hon ut genom porten. Hon tittade först på mig. Sedan på maten. Sedan tillbaka på mig igen. Det var nästan som om hon försökte förstå vad hon egentligen såg. Inte bara att jag stod där. Utan omfattningen av alltihop;

– Ska du följa med upp?

Jag hade egentligen inte tänkt det. Tanken var bara att lämna maten och åka hem igen. Hon hade ju så mycket omkring sig, sa hon. Jag tänkte att hon ändå måste äta. Det var egentligen hela idén. Att någon jag älskade skulle komma hem efter jobbet och slippa fundera på middagen. Inte mer komplicerat än så.

Väl i hennes kök packade jag upp. Förklarade vad det var. Hur hon skulle värma. Hon sa det var alldeles för dyr mat. Alldeles för mycket mat. Alldeles för mycket besvär för mig.

– Vi kan dela på det! Det räcker till båda!

Hon ville vi skulle dela. Äta tillsammans. Jag hade ärligt bara provsmakat ännu. Det var inte därför jag tvekade. Jag tvekade mer för att jag inte förstod kontexten.

Vi åt tillsammans. Hon smakade. Frågade lite om soppan. Jag berättade vad som fanns i den. Hon kokade te. Kvällen blev märkligt stillsam. Nästan försiktig. Som om allt det där som varit kantigt de senaste dagarna för en stund lagt sig åt sidan. Hon kom närmare. Ville kramas. Vi satt mest tysta.

Jag tog inte upp biofrågan igen. Inte heller om hon fått sitt svar. Inte om alternativet. Inte om någonting av det som bara några timmar tidigare upptagit mina tankar. Det kändes oviktigt just då. Jag ville inte vinna någon diskussion. Jag ville bara få sitta kvar en stund.

Då sa hon det.

– Jag älskar dig…

Hon sa det plötsligt. Från ingenstans. Tyst.

Jag åkte hem. Det var arbetsdag för henne i morgon. Tidigt.

5 minuter efter att jag åkt kom sms;

– Tack så jättemycket för en god middag! 🙏😘
– Tack
– Och trevlig sällskap 😘
– Det var mysigt kramas ❤️🙏🏻
– Hoppas att du kom fint hem!  Tack en gång till🙏😘 Sov gott ❤ Tack själv för mysig kväll! ❤️ Älskar dig!

– 10:e Augusti –

Torsdag.

Hon hade fortfarande inte ”fått svar”. Det som kvällen innan verkat vara det som avgjorde om hon kunde gå på bio med mig eller inte hade fortfarande inte fallit på plats. Åtminstone var det så jag uppfattade situationen.

Redan 06:45 kom hennes första sms.

– Ha en fin dag! 🌞☕
– Tack detsamma! 

Jag skickade ett sms och frågade om hon bestämt sig. Inget svar. Fyra timmar gick. Till slut ringde jag istället.

Hon sa att hon skulle ha hemmakväll. Jag vet faktiskt inte om jag trodde på det. Om det verkligen var en hemmakväll. Eller om den där personen hon väntade besked från till slut hade hört av sig. Kanske i sista stund. Kanske därför att hon inte varit hans första val heller.

Men det där var just problemet.

Jag visste inte.

Och jag började allt mer fundera över hur liten möjlighet jag egentligen hade att ta reda på det.

Hon ville i alla fall inte ses. Hon underströk ännu en gång att det skulle bli hemmakväll.

Jag försökte istället flytta blicken framåt. Till helgen. Frågade om vi kanske skulle åka och plocka svamp tillsammans.

Svampplockning var verkligen inte min stora passion. Långt därifrån. Hade jag fått välja mellan en konsert, en storstad, en restaurang eller flera timmar i skogen hade skogen kommit sist nästan varje gång. Men det spelade egentligen ingen roll. Hon tyckte om att plocka svamp. Då ville jag gärna göra det tillsammans med henne. Dessutom hade jag bil. Det gjorde det betydligt lättare att ta sig till riktigt bra svampmarker än om hon skulle åka ensam.

För mig var det egentligen ganska enkelt. Kärlek handlar inte särskilt ofta om att göra det man själv helst ville. Den handlade minst lika mycket om att ibland göra det min partner älskade. Bara därför att jag ville se henne glad.

Det var där hon la sin kommentar. Hennes svar på att jag föreslog vi kunde plocka svamp i helgen.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Jag reagerade egentligen inte särskilt mycket där och då. Samtalet fortsatte. Avslutades som de nästan alltid gjorde. Jag sa:

– Puss, jag älskar dig…

Och som så många gånger tidigare möttes orden av tystnad.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Hade samma samtal inträffat en annan kväll, kanske efter ett par glas vin, är det inte alls säkert att jag låtit kommentaren passera. Då hade jag nog sagt det jag faktiskt tänkte. Efteråt. Att jag verkligen inte var desperat. Och att jag verkligen inte heller hade någon anledning att vara det. . Jag visste vem jag var. Jag visste hur jag betraktades. Jag visste vad jag hade att erbjuda. På alla plan.

Men jag hade hållit vår överenskommelse. Jag drack inte längre hemma. Jag köpte inte hem alkohol. Däremot tappade jag all lust att sitta kvar innanför de fyra väggarna den kvällen. Jag behövde komma ut. Inte för att fly någonting. Bara för att röra på mig. Ta en promenad. Kanske sätta mig någonstans och dricka ett glas vin. Kanske två.

Jag duschade. Fixade håret. Borstade tänderna. Tog på mig vanliga kläder. Inte festkläder. Bara jag. Sedan beställde jag en Uber.

Klockan var fortfarande så pass att Systembolaget och butikerna i köpcentrumet intill hennes lägenhet fortfarande var öppna. Jag bad Ubern stanna till. Det blev ett beslut taget mer på känsla än eftertanke.

Hon hade ju sagt att hon var trött. Skulle ha hemmakväll. Ensam.

Jag började fundera över vad en kvinna som skulle ha hemmakväll ensam kanske kunde uppskatta. I alla fall om jag fick välja. I min bok såg listan ungefär ut så här;

Alfred Gratien Cuvée Paradis Brut Rosé, 2008

Choklad

25 långskaftade röda rosor

Vad kunde egentligen utfallet bli?

Ett – hon fick lite tillbehör till sin hemmakväll. Väl bekomme.

Två – hon hade sin prio ett där. En annan man.

Tre – hon var inte hemma överhuvudtaget.

Jag insåg att samtliga utfall faktiskt skulle ge mig någonting.

Som sämst skulle jag få ett svar en gång för alla. Och skulle alternativ två eller tre visa sig vara sanna – att en annan man var där, eller att hon helt enkelt ljugit om sin hemmakväll – då skulle champagneflaskan, rosorna och chokladen istället hamna i händerna på första bästa kvinna jag mötte längs Norr Mälarstrand. Jag skulle önska henne en trevlig kväll och sedan bara gå vidare.

Kvällen skulle inte bli bortkastad oavsett.

Kvinnan i fråga skulle förmodligen långt senare berätta för sina väninnor om någon fullständig stolle som såg ut som en musiker. Kanske från Mötley Crüe. Som räckte över rosa bubbel, tjugofem långskaftade rosor och choklad för nästan fem tusen kronor, önskade henne en trevlig kväll och sedan bara gick vidare. Inget ragg. Ingen replik. Ingenting. Bara Ha en trevlig kväll. Och går…

Humor.

En halvtimma senare ringde jag henne. Hon svarade direkt. Jag sa att jag inte hade tänkt hälsa på. Jag visste ju att hon var upptagen med sitt. Jag hade bara någonting jag ville lämna till henne. Hon sa att hon skulle komma ner.

Någon minut senare öppnades porten. Hon kom ut i morgonrock. Men samtidigt märkbart tillfixad. Det var just kombinationen som fick mig att reagera. Morgonrocken signalerade hemmakväll. Resten signalerade någonting helt annat.

Hon tog emot champagneflaskan, rosorna och chokladen. Någon glädje hann jag egentligen aldrig uppfatta. Istället kom utskällningen nästan direkt. Jag respekterade inte att hon ville vara ifred. Att jag kommit dit överhuvudtaget var fel.

Jag sa inte särskilt mycket. Vände mig om och började gå därifrån. Efter en stund skickade jag ett sms.

– Sorry jag störde när du höll på _göra_dig_i_ordning_ inför din ”hemmakväll”.

Jag började gå. Utan någon egentlig riktning. Till slut hamnade jag nere vid Norr Mälarstrand. Satte mig. Beställde ett glas vitt vin. Sedan en Gin och Tonic. Jag satt mest och tittade ut över vattnet medan kvällen fortsatte runt omkring mig.

Efter en stund ringde hon. Samtalet tog nästan omedelbart en märklig vändning. Istället för att förklara varför hon verkade ha gjort sig i ordning inför sin hemmakväll började hon fråga varför jag var så uppklädd. Varför jag var så fin.

Det var just det som var det märkliga. Jag var inte uppklädd. Inte enligt mitt sätt att se det. Jag såg bara ut som jag brukade se ut när jag gick utanför dörren. Inte som när jag gick omkring hemma på gården i gamla kläder. Inte som när jag hjälpte min bästa vän att snickra på Värmdö. Bara… jag.

Jag hade egentligen tre lägen. Vardag. Någonting lite extra. Och fullständigt skitsamma. Den kvällen befann jag mig i vardagsläget. Det som för mig bara var helt normalt. Kanske var det just där någonting skavde. För om mitt normalläge uppfattades som uppklätt, hur såg då hennes bild av mig egentligen ut? Kanske var det där skon faktiskt klämde. Jag stack ut utan att försöka göra det.

Jag satt en stund innan jag skrev till henne. Det var egentligen inte ilskan som tog över. Snarare uppgivenheten. Känslan av att ännu en gång ha försökt göra någonting fint, bara för att hamna exakt där vi alltid verkade hamna.

– Verkligen ont  själen av att du inte kände tillräcklig för att ge en chans. Utan bara försöka skylla allt på mig
– Det har funnits mer än en chans och jag behöver inte höra dagligen hur dålig jag är
– Aldrig sagt du är dålig … bara sagt jag älskar dig. DET har jag sagt varenda dag… Jag slutade säga/skriva dom saker du kallar “dåliga om dig” när du äntligen sa du var upptagen om nån frågar… men sedan fortsatte du ju skuldtrippningen om orsak-verkan trots att jag sa vi kunde släppa det…
– Du säger ofta hur dålig jag är…Om du tycker det, vad ska jag säga. Våra åsikter sammanhåller inte. Ska inte hålla på i sms
– Aldrig sagt du är dålig. Jag har argumenterat emot dig när du sagt saker som inte är med sanningen överensstämmande.

Det slog mig egentligen redan då hur olika vi beskrev samma samtal. Hon hörde att jag sa att hon var dålig. Jag upplevde att jag invände när hon beskrev händelser på ett sätt jag inte tyckte stämde. Vi diskuterade samma ord, samma meningar och samma dagar. Ändå verkade vi leva i två helt olika berättelser.

Samtalet gled så småningom tillbaka till det som egentligen legat under ytan länge. Loopen. Den som uppstod därför att hon envist höll fast vid att verkan kom före orsaken. Jag hade redan då börjat inse att vi inte skulle lyckas lösa den själva. Därför hade jag lagt ganska mycket tid på att leta efter en parterapeut som faktiskt verkade vettig.

När jag till slut tog upp det hade hennes svar varit lika kort som bestämt.

– Det är alldeles för tidigt för det.

Den formuleringen har följt mig många gånger efteråt. Inte därför att jag inte förstod vad hon sa. Utan därför att jag fortfarande inte förstår logiken. Som om ett faktiskt problem på något märkligt sätt skulle förändras därför att kalendern visade en annan månad. Som om tid i sig hade förmågan att lösa det vi uppenbarligen inte lyckades lösa tillsammans.

Och en sak till.

Någonstans under det där samtalet tog relationen slut. Inte formellt. Inte med några stora ord. Men den tog slut. Och jag ställde aldrig frågan om vad hon nu skulle säga om andra män frågade om hon var singel. Den behövdes inte längre. Jag visste redan svaret.

Kvällen fortsatte ändå. Efter en stund skickade jag ett sista sms. Frågade om jag kunde åka förbi på vägen hem. Inte för att prata. Inte för att reda ut någonting. Bara för att få en kram.

Svaret kom direkt. Nej. Det gick inte. Verkligen inte. Hon skulle lägga sig nu. På en gång. Hon behövde sova. Jag påpekade att jag bara var fem minuter bort med Uber. Att bilen inte ens behövde stänga av motorn. Jag skulle bara få en kram och sedan åka vidare.

Nej. Absolut inte. Det gick inte.

Jag avbokade Ubern. Beställde istället två Gin och Tonic till. Satt kvar och tittade ut över vattnet. Funderade över om hon verkligen gått och lagt sig. Tillfixad. Eller om någon annan, hennes prio ett den torsdagen – svaret hon väntat hela veckan på, istället var på väg hem till henne.

Det vet jag inte.

Och sanningen är att jag nog aldrig kommer att få veta.

– 11:e Augusti –

Hur hon hade tillbringat natten, och tillsammans med vem, hade jag ingen aning om. Den frågan skulle komma att följa mig länge. Själv hade jag tillbringat kvällen tillsammans med Ms Alkohol. Och senare, när världen blivit lite tystare, tillsammans med katten. Vi satt där i soffan och skrev sms. Till Kärleken.

Hon verkade uppenbart ha varit upptagen. Det dröjde ända till sena förmiddagen innan svaret kom. Under tiden hann jag tänka både en och två gånger att tystnad egentligen säger väldigt lite. Problemet är att fantasin nästan alltid försöker fylla i resten själv.

– Dumt att skriva sådan sms, där du hävdar att jag inte varit monogam, speciellt efter vi har pratat om det och du sagt att du tror på mig och efter att du säger att jag ältar… typ dagligen samma ogrundade anklagelser…
– Jag har inte anklagat. Jag har försökt förklara jag inser att du var singel och försökt förklara att jag hoppades. Jag står för att jag älskar dig, att du är fantastisk, den vackraste kvinna jag sett, och att hålla om dig varit en känsla utan motstycke. Och jag föreslog inte svamp för att jag var desperat, inte efter annat än att duga, och visa kärlek och intresse att umgås .Allt med mig är dumt och otillräckligt tydligen. Och jag har gjort allt jag kan, från mat, sexuellt, ses, romantik, uppvaktning… Jag tapetserade en vägg hemma med dig… och min Facebook… av kärlek. Hon på blomaffären undrade för övrigt hur det går i går… du får väl gå in och säga ”han musikern som köpt massa rosor och annat skit – jag dumpade honom i går (igen) han kom med blommor och kränkte mig när jag ville vara ensam” 🤪
– Du bevistas i området tillräckligt ofta, så du kan säga själv det
– Bevistas – passiv presens. Bevistar – aktiv presens.
– 🙏

Egentligen försökte jag säga en enda sak. Att det fanns en avgörande skillnad mellan att anklaga någon och att försöka förstå varför verkligheten såg ut som den gjorde. Den skillnaden verkade vi aldrig riktigt lyckas mötas i.

Det blev tyst igen. På riktigt den här gången. Resten av dagen gick utan fler ord. Först framåt åttatiden på kvällen tog jag upp telefonen igen. Jag hade egentligen bara en enda fråga kvar;

– Vill du kramas med en ledsen ensam och vilsen musikant i natt?ännu så länge mycket nyktrare än igår och vill egentligen bara kramas och sova tidigt… 
– I tysthet och utan höga toner

Jag åkte dit. Hon öppnade.

När hon öppnade porten satte jag på en fånig kärlekslåt i telefonen. Hon började skratta.

Kvällen började bra. Blev märkligt stillsam. Hon satte på tevatten. Gjorde smörgåsar. Vi pratade. Drack te. Senare ett glas vin. Kramades. Pratade lite till. Det fanns en värme där. Men också någonting som hela tiden höll emot.

Varje gång mina händer gjorde minsta försök att fortsätta dit en vanlig relation för länge sedan hade gjort det självklart att de fick gå, tog hon försiktigt bort dem. Inte hårt. Inte argt. Bara bestämt. Och just den där lilla rörelsen förde mig direkt tillbaka till Mannen Som Försvann 🔗. Den låg kvar någonstans mellan oss, trots att vi egentligen inte pratade om den. Någon, som kanske hade blivit behandlad på samma sätt. Finnas där. Men inte ha en relation. Och som en dag vaknade av hennes Facebook sa ”In a Relationship”.

Under kvällen började någonting förändras. Nästan omärkligt först. Det var som om hon långsamt försökte backa undan från det som faktiskt hänt kvällen innan. Från att hon gjort slut. Jag kände igen mönstret direkt. Det var samma försiktiga reträtt som den där kvällen ute på gården. Först ett avslut. Sedan, nästan som om det aldrig riktigt sagts, en rörelse tillbaka.🔗

Jag ville samtidigt ta mitt eget ansvar för det som hänt. Det blev nog mitt misstag. Istället för att bara låta kvällen vara försökte jag förklara mig. Försökte be om ursäkt för sådant jag upplevde att hon tagit illa vid sig av. Att jag aldrig menat att anklaga henne. Att jag inte påstått någonting. Bara ställt frågor. Frågor som uppstod därför att hon så ofta gled undan. Lämnade svar halva. Eller inga alls. Precis som dagen innan.

Sedan rasade allting egentligen ganska fort. Jag försökte förklara att jag alltid stått för henne öppet. Att hon aldrig varit någon hemlighet i mitt liv. Hennes svar blev istället att jag inte hade någon rätt att publicera bilder av henne på Facebook. Jag svarade, kanske lite mer hånfullt än klokt, att hon under hela vår relation egentligen bara publicerat en enda sak som visade att jag överhuvudtaget existerade i hennes liv.

Därifrån blev samtalet snabbt ett samtal där ingen av oss längre verkade lyssna särskilt noga på den andre. Hon sa att jag skrev skit om henne. Jag försökte förklara att det inte stämde. Det enda negativa jag någonsin publicerat var hennes egna sms den gången hon gjorde slut via just sms. Då bytte diskussionen riktning igen. Nu handlade det plötsligt om att jag skrev skit om alla mina ex. Jag invände även mot det. Så var det inte heller. Bara ett enda ex. Och det efter ett händelseförlopp som såg helt annorlunda ut. Någon som försökt pissa på mig efter att ha uppfört sig som skit. Något jag aldrig skulle komma att bara låta passera.

Samtalet hade vid det laget lämnat det som egentligen varit problemet för länge sedan. Vi kastade inte längre lösningar mellan oss. Vi kastade argument. Till slut spelade det nästan ingen roll vem som sa vad. Det hade blivit precis det som ingen av oss egentligen ville ha. Pajkastning.

Plötsligt sa hon;

– Jag ska i alla fall lägga mig nu. Om du vill stanna kvar?

Vi gick och lade oss. Inte tätt intill varandra. Det fanns fortfarande ett avstånd mellan oss. Inte stort. Men tillräckligt för att märkas. Vi blev liggande en stund utan att säga särskilt mycket. Det kändes nästan som om båda väntade på att den andre skulle göra nästa rörelse.

Efter en stund kröp hon försiktigt närmare. Började hålla om mig. Jag svarade med samma försiktighet. Hon hade samma markör som senast. Trosorna 🔗. Jag gjorde mer än att respektera den gränsen. Jag responderade på den. Lät den få vara precis den gräns hon ville att den skulle vara. Och lite till. Det var min markör mot hennes markör.

Och ändå. Hur märklig kvällen än varit. Hur mycket som sagts. Hur mycket som gått sönder. Så slutade vi där igen. Tätt omslingrade. Ännu en gång.

– 12:e Augusti –

Hon var definitivt mysigt kramig på morgonen. Jag hade slutat markera mot hennes markör. Resignerat. Vi låg kvar länge och väl. Kramades. Pussades. Händer blev inte längre borttagna.

När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Supertack för fantastiskt god mat! och mysig kväll & natt🙏🏻❤️
-Tack att du tyckte om maten🙂
-Och trevligt sällskap med skön natts sömn nära dig 🥰😘
-🙏
-Älskar din närhet 
-❤️
– Din närhet är lika magisk som du är vacker eller din kropp sexig 🥰

Där blev det tyst.

Jag skickade henne åtskilliga sms. Samma innehåll. Samma innebörd.

Att jag älskade henne.

Men lördagen fortlöpte utan några som helst svar.

– 13:e Augusti –

Började dagen med sms till henne;

– Hoppas du får en fin dag ❤️🌹 Älskar dig.

Svaret kom långt senare;

– Tack! Önskar dig en fin söndag!

Det var vänligt. Men det var också allt. Orden hade blivit artiga. Nästan neutrala. Som om de inte längre riktigt bar det de en gång hade gjort.

Jag skulle åka och hälsa på fårskallarna. Ringde henne och frågade om hon ville följa med. Hon hade ju själv ett band till dem. Jag tänkte att det kanske fortfarande gick att rädda dagen. Att vi bara kunde åka dit tillsammans, prata om någonting annat och för en stund lämna allt det andra bakom oss.

Istället gjorde hon slut.

Förklaringen var densamma som tidigare. Mitt sätt att agera. Mina sms. Framför allt diskussionen om att hon sagt att hon var singel om andra män frågade.

På några minuter var vi tillbaka där vi alltid verkade hamna.

Orsak.

Verkan.

Samtalet tog slut. Jag skickade några sms efteråt. Bad om ursäkt för att jag inte lyckats hantera situationen bättre. Att hennes uttalande om att vara singel om andra män frågade hade slagit hårdare mot mig än jag själv förstått.

Men jag kunde fortfarande inte släppa det som för mig var själva kärnan. Mitt agerande hade inte uppstått ur tomma luften. Det hade en orsak. Och den orsaken var det vi aldrig lyckades enas om.

Tankarna fortsatte snurra. Hade hon verkligen varit ensam hemma torsdags? Eller hade hennes förstaval helt enkelt fått ihop det ett dygn senare istället? Samma kväll som jag, bara några timmar tidigare, vaknat hemma hos henne.

Jag visste inte.

Kanske skulle jag aldrig få veta.

Det enda jag faktiskt visste var att hon ännu en gång gjort slut. Två dagar efter att hon ångrat att hon gjort slut dagen innan. Vid det laget hade jag sedan länge tappat räkningen över hur många gånger det egentligen skett.

Ännu en vecka hade passerat.