Name Rage

När ärliga förklaringar blir bevis spelar sanningen inte längre någon roll…

-15:e Juli 2023-

Vi reste oss från bänken. Fortsatte längs Norr Mälarstrand.

Mitt på stråket stod sådana där face-in-hole boards – figurer där man sticker in ansiktet och blir någon ur, i detta fallet, Emil i Lönneberga.

Hon sprang fram som ett barn. Från figur till figur. Skrattade. Gjorde miner. Stoppade in ansiktet i den ena efter den andra. Jag fotograferade.

Det fanns någonting otroligt barnsligt och lyckligt i hennes ansiktsuttryck.

Det finns något nästan outhärdigt i att veta hur snabbt lycka kan gå sönder.

Hon ville se bilderna. Jag gav henne telefonen.

Och där.

På mindre än en sekund.

Som en tändsticka mot torrt gräs.

Hon öppnade min Facebook, Jag tror av misstag.

En kvinnas profilsida låg uppe.

Bara hennes profilbild.

— Vem är det där?
— Varför har du en bild på henne?

Jag försökte förklara.

Det är inte min bild.

Det är hennes profilbild.

För sent.

Logik hade redan lämnat rummet.

Man kunde nästan höra luckan slå igen.

Hon blev ogenomtränglig.

Det där läget där inget längre når fram.

Jag försökte förklara. Mer.

Först förklara sammanhanget. Övertydligt. Som alltid. Som jag var. Som jag är. Hon hade varit en väns +1 på min födelsedagsfest. Jag tror 2017. Oklart. Samma bord. Trevlig diskussion. Hon jag och min dåvarande flickvän. Vi hade blivit vänner på FB. Vi hade setts två gånger sedan dess. En konsert. Ett glas vin. Som bekanta. Jag hade hjälpt henne snygga till hennes profilbild för flera år sedan. Eftersom det framkommit jag var ganska kompetent med Photoshop.

Resten av promenaden. Över en timme. Blev ett enda långt förhör. Till att börja med.

— Har du legat med henne?

— Vill du ligga med henne?

Jag fortsatte svara. Ärligt. Jag fortsatte försöka förklara. Att jag iprincip inte visste så mycket. Vi hade extremt random kontakt via FB. Jag försökte utveckla. Vara precis. Vara exakt. Att min info var bristfällig. Precis som mitt intresse. Jag hade sett hon varit på resa. Med sin sambo.

Plötsligt var det inte frågor längre. Det var påståenden. Anklagelser.

— Men sambo behöver ju inte hindra! Ni kan ha trekant! Kåta snygga (kvinnans namn) tycker om stora kukar. Helst många samtidigt!

Jag. Mitt dumma fä. Försökte parera. Med sanningen. För att döda påståendet om trekant. Försökte förtydliga. Berätta. Att tydligen hade det tagit slut med sambon. Försökte understryka. Jag visste inte. Av en enkel anledning. Jag var inte intresserad. Det gjorde ingenting bättre.

— Ja men då kan du ju passa på knulla (kvinnans namn) nu när hon separerat!

Samma namn. Nya påståenden.

Om och om igen. Samma namn. Nya anklagelser. Samma tema.

Om och om igen. Nya anklagelser. Samma tema. Samma namn.

Som ett borr.

Hennes röst blev mer och mer hånfull. Tillsammans med ett hånfullt minspel. Yviga gester. Olika juckande rörelser. Och där rök rosorna.

— Knulla (kvinnans namn)!

— Å så skööööönt att knulla (kvinnans namn)!

— Fint långt blont håååååår! Åh va sköööööönt att stoppa kuken i (kvinnans namn)!

Det ekade mot husen på Norr Mälarstrand.

— Det är henne du drömmer om!

— Ska du inte åka till henne nu då? Knulla (kvinnans namn)!

Jag försökte förklara. Ingen jag umgicks med. Ingen historia. Ingen affär. Ingenting. Absolut inget ”knullande”. Aldrig varit aktuellt. Skulle aldrig bli.

Det gjorde allt värre. Varje förklaring blev nytt bränsle. Varje dementi ett bevis.

Det fascinerande med svartsjuka i affekt är att den inte söker sanning.

Den söker bara mer material.

Och hon gick på.

Obevekligt.

Inte en mening utan kvinnans namn.

Inte en enda.

— Sköna fittan (kvinnans namn)

— Åh (kvinnans namn) suger kuk så bra! Det gillar du ju!

Oavbrutet.

Hon övergick till att avbryta mig med bara kvinnans namn om jag sa minsta ord så jag slutade säga någonting.

Hon fortsatte.

— Kåta (kvinnans namn) kåta (kvinnans namn) kåta (kvinnans namn).

Över en timme. I streck.

Norr Mälarstrand är ganska lång när man går i anklagelser.

Till slut fick jag nog.

Vi passerade en papperskorg.

Jag sparkade till den.

Inte hårt.

Men tillräckligt för att höra metall tala.

Och sa:

Hör jag hennes satans helvetes djävla förbannade namn en enda gång till så tar det faan hus i helvete!

Det blev naturligtvis bevismaterial.

Nu jag inte bara knullade med kvinnan.

Nu var jag våldsam också.

Anklagelserna blandades med frågor.

Ämnet blev ett nytt.

— Tänker du sparka på mig med?

— Jag känner mig inte alls trygg med dig och din våldsamhet!

— Nu kom din rätta sida fram. En våldsam och elak man!

På en hade en kväll som börjat med Emil i Lönneberga slutat i polisprotokoll inuti någons fantasi.

Det var nästan stor konst i det.

Hur oskuld kunde bli skuld så fort.

Hur ett barnsligt skratt i träfigurer kunde mynna ut i förhör och anklagelser om otrohet.

Hur ett barnsligt skratt i träfigurer kunde mynna ut i fula gester kring sex. I hån. I anklagelser och påståenden totalt tagna ur luften.

Och kanske var det där jag började förstå något jag länge missat:

Att vissa människor inte blir rädda när de ser hot.

De måste skapa ett.

Sista biten hem till henne. Efter papperskorgen. Tillbringades i total tystnad. Med ett fysiskt avstånd på ett par meter gick vi hem mot henne.

— Varför följer du efter mig?!

För att klockan var nästan 4 på natten. Jag tänkte inte låta henne gå ensam. Jag tänkte följa henne till dörren. Det var trots allt en date. Då gör man så. Sedan skulle jag beställa en Uber.

Slutligen satt vi på gräsmattan utanför hennes hus. Uber dröjde. Hon andades långsammare. Rösten var tillbaka i normalläge. Jag hade satt mig ett par meter ifrån henne. För att visa jag inte hade någon ”tendens till att angripa henne som om hon var en papperskorg”.

Hon flyttade sakta närmare.

Hon frågade om jag ville sova med henne.

Från ingenstans.

Självklart ville jag det. Men det sa jag inte. För jag förstod inte. Så jag tvekade.

Två månader sedan jag var hemma i stan igen. Hon hade fått nycklar till mig. Jag inte ens hennes portkod. Inte en enda kväll hade hon bjudit in mig. Inte en enda natt hade jag fått sova över i hennes lägenhet.

Och nu. Av alla tillfällen. Nu kom frågan.

Jag sa slutligen ja.

— Ja gärna!

Vi gick upp till henne. Vi gick och la oss.

Hon påklädd.

Vad ingen av oss visste då var att kvinnans namn, ”Plus Ett”, senare skulle komma att bli ett mer eller mindre konstant inslag i Kärlekens svartsjukeutspel. Och att jag kategoriskt, utan undantag, skulle komma att bemöta dem alla med samma två svar: ”byta nummer på krogen på fyllan och gå på date” och ”gå på date med våldtäkts-exet”. En upprepning som under 2025 skulle komma att skickas i sms kanske absurda tjugo gånger om dagen. Min motreplik skulle bli mekanisk och repetitiv. Givetvis.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.