Etikett: Middag

Tre dygn. Ett ”Jobbar”. En date som inte skulle bli sen. Två nätter tillsammans. Och någonstans mellan frukost, en Uber och några fårskallar blev vi tillsammans. På riktigt…

– 1:a – 3:e September 2023 –

Bara ett dygn hade passerat sedan hennes spontanbesök och senaste övernattning hos mig. Med en åtföljande dag som ändå kändes som två människor som någonstans faktiskt ville någonting.

Hennes första sms kom runt 08:25. En bild. En kaffekopp. Och tillhörande ”Kaffefrukost Ha en fin dag!” Något senare kom fler bilder. Dels på buketten med höstblommor jag skickat henne. Som vanligt hade kvinnan jag nu kallade min florist, och som alltid svarade ”Hej Micke, vad ska vi skicka för fint till din kärlek idag då?”, gjort ett förträffligt jobb med buketten.

Men det kom även en bild på hibiskusen jag givit henne tidigare. Den bodde på hennes balkong. Levde och frodades. Blommade ymnigt. Jag hade undrat hur den mådde.

– Du undrade
– Kul den mår bra. Hoppas den lever länge och är fint minne
– Tack, det hoppas jag med

Det var inget konstigt med att hon vaknat sent. Hon började sent och skulle jobba kväll. Jag å min sida satt i studion. Jag följde upp sms-tråden runt 18-tiden:

– Mat, ett glas vin, filmmys, kramar, hångel, sova tillsammans… ? Valfri dag i helgen?
– Jobbar

Jo, jag visste att hon skulle jobba. Det hade hon sagt. Men hon brukade sluta någonstans mellan 19 och 21. Jag såg inte att någon sorts gemensam aktivitet skulle vara utesluten bara för att hon jobbade. Såvida hon inte började tidigt dagen efter.

Förutom hennes korta ”Jobbar” blev det tyst någon timme innan hennes nästa sms:

– Är du ute och röjer?
– Nej sitter i studion. Är du?
– Nej, jag jobbar
– Synd du inte kunde i helgen
– Jobbar ju. Vad ska du göra senare då?

Klockan hade bara blivit 19. Jag förstod inte riktigt frågan om jag ”var ute och röjde” när jag bara någon timme tidigare sagt att jag jobbade. Så jag speglade tillbaka samma fråga. Fast jag visste att hon var på jobbet. Eller i alla fall var det vad hon sagt.

Klockan blev 21. Jag satt kvar. Skickade sms:

– Älskar dig fantastiska kvinna ❤️
– Tack 🙏❤

Hennes nästa sms kom någon minut över 22. Uppenbart hade hon slutat arbetet.

– Vad har du hittat på ikväll då?
– Att älska dig
– ??
– Ja? Är du hemma nu?
– Ja Är du på bar?
– Nej
– Diskotek?
– Nej
– Då vet jag någon annan mysig plats
– Hos dig? Du vet annan mysig plats?
– Nope Du vet? Var? På någon annan plats än bar/diskotek Du brukar fira helg
– Jag älskar dig
– ❤️
– ❤️

Jag förstod inte hennes fråga. Vad jag hade hittat på ikväll. Jag satt i studion. Som så ofta annars. Och jag såg inte heller min egen fråga som särskilt konstig. Om hon hade kommit hem. Omtanke. Var hon hemma safe efter jobbet? Stockholm. 2023. En fredagskväll strax efter 22. Inte direkt en miljö jag litade på för en ensam kvinna.

Men hennes frågor var märkligare. Först hade hon frågat om jag var ute och röjde. Nu ville hon veta vad jag hade hittat på, om jag var på bar och därefter om jag var på diskotek. Det började nästan kännas som om hon försökte triangulera mig. Var jag var. Vad jag gjorde. Samtidigt som hon själv några timmar tidigare hade avfärdat helgen med ”Jobbar ju”.

Och vad var ”någon annan mysig plats”? Jag förstod inte. Hon förklarade uppenbart inte heller. Jag skickade henne en bild på oss från kvällen uppe på Fåfängan. Det var i alla fall en mysig plats för mig.

Hon skrev att jag brukade fira helg. Nej. Jag brukade sannerligen inte alls fira helg. Jag hade varit hemma i Stockholm i tre månader, och statistiskt hade jag tillbringat ungefär all den tid vi inte tillbringat tillsammans med att försöka komma till skott med att tillbringa den tillsammans.

Så vad handlade frågorna om? Var det bara nästan komiskt? Eller var det tragiskt? Dolde hon någonting och projicerade det på mig? Eller fanns det någonting helt annat som hon inte var tillfreds med? Jag kunde verkligen inte förstå sammanhanget.

Jag visste bara att kvinnan som inte kunde träffa mig under helgen ägnade en påfallande del av sin fredagskväll åt att försöka förstå var jag befann mig under min.

Jag förstod inte. Men någonting i mig ville ändå ringa henne. Det kunde bara bli ett begränsat antal utfall. Men jag tror att min huvudsakliga tanke var att understryka att jag inte ”firade helg”, utan satt hemma och jobbade.

Det blev ett bra samtal. Sådär en tjugo minuter. Vi avhandlade egentligen ingenting. Men det var ändå ett bra samtal. Hon kändes överraskad. Som om hon inte alls förväntat sig att jag skulle ringa. Som om hon förväntat sig att jag troligtvis ljög. Att jag ”firade helg på en bar eller diskotek”.

En stund efter 23, tio minuter efter att vi avslutat, kom hennes sista sms för kvällen:

– Godnatt
– God natt ❤️
– ❤️

– Lördag 2:a September –

Hennes första sms kom runt 8 på morgonen;

– Ha en underbar dag 🌞💖
– Önskar dig en fin dag! 🌹❤️

Runt 10-tiden frågade jag henne om arbetstiderna. Jag hade inte riktigt gett upp tanken på en date. Fredagens kategoriska ”Jobbar” hade trots allt inte riktigt förklarat varför en hel helg automatiskt var omöjlig.

– Jobbar du sent?
– Nej, nu
– Tidigt imorgon åxå?
– Jag ska börja nu vid 13 jobba
– Vad hittar du på ikväll då?
– Plugga
– Tänkte om jag fick bjuda påsen bit mat ute, inte sent eller så. Nåt enkelt gott billigt
– Vart hittar man sådan ställe? *
– Tänkte nån god thai runt Kungsholmen… Eller som vore gott – teriyaki Har du nåt önskemål på mat?
– Inte tänkt så mycket på det… *
– Italienskt? Da luigi har god italiensk mat
– Food truck 🤪
– Vi funderar på vilken mat en stund… funkar 19? Då blir det inte sent
– Det är ok *
– Libanesiskt?
– Nej

I en rad jobbade hon ”nu”. Klockan var 10. I nästa skulle hon börja klockan 13. Det som på fredagen hade presenterats som en ”jobbhelg” skulle dessutom plötsligt bli pluggande på lördagskvällen. På frågan om hon skulle börja tidigt på söndagen hade jag egentligen inte fått något användbart svar.

Hon lät samtidigt inte motvillig. Inte direkt undvikande heller. Men hon var inte heller entusiastisk eller särskilt samarbetsvillig. Ändå satt vi plötsligt där, utspritt över dagen, och diskuterade mat. Restauranger. Priser. Vad som var gott och vad som kanske var för dyrt. Fast den som tyckte det var dyrt inte var den som skulle betala.

Hon hade kanske inte råd. Jag påpekade att jag självklart bjöd. Som jag ansåg att man gjorde på en date när det var man själv som bjudit ut någon. Det kom ingen protest mot att jag skulle bjuda. Det kom heller ingen protest mot att själva daten var en date.

Det blev en paus på någon timme innan hennes nästa svar kom runt 17:

– Thai boat

Jag kollade Thai Boat. De hade bord. Men bara klockan 21. Plötsligt verkade hon inte ha några som helst betänkligheter beträffande tiden. Den middag som från början inte skulle bli sen kunde tydligen bli sen ändå.

Tretton minuter senare var bordsreservationen ett faktum. En lördagskväll som skulle ägnas åt att plugga hade på något sätt blivit middag på Thai Boat. Och den där jobbhelgen hade börjat anta en alltmer flexibel karaktär.

– Ska jag hämta upp dig?
– Hur då
– Bil
– Ok
– 2030?
– Blir bra
– Trevligt! Gott! Tack!
– 🙏

Jag tillbringade timmarna fram till dess med att vila lite. Sträckte på mig på soffan. Klappade katten och gjorde mig i ordning. Lite över 20 var jag klar och hade bokat en Uber.

Jag skickade henne sms:

– Hungrig?
– Ja
– Jag åxå…. Framme precis halv enligt GPS
– Toppen, kommer ut då
– 🌹

Det blev en trevlig kväll på Thai Boat. Vi gjorde oss ingen brådska. Vi blandade Vietnamese Raw Rolls med grillad biffsallad med tomat, gurka, blekselleri, lök, limejuice, chili och koriander. Fortsatte med Pad Pak och Geng Keowan, nybakat bröd och vietnamesisk öl. Vi gjorde det till ”share food”, beställde lite av varje och åt tillsammans.

Hon plockade bort blommor som prydde maten. Lutade sig fram och satte dem bakom öronen på mig. Jag förmodade att jag såg ut som en idiot, men lät henne ändå fotografera mig. Kanske just för att det var allt annat än vanligt att hon gjorde det. I alla fall sedan nästan ett år tillbaka.

Samtalet rörde sig lite varstans. Ganska allmängiltigt. Inte alls som när hon några dagar tidigare plötsligt hade besökt mig och vi hamnat i ett helt annat slags samtal. Men vi berörde ändå familjen och jag frågade hur hennes barn hade det. Kanske beskrev ”nära” samtalet bäst. Eller avspänt. Avväpnat.

Hennes hand var tillbaka i min. På bordet. Under stora delar av kvällen. Som så många gånger förr. Och det var det där speciella sättet hon hade att hålla min hand på.

Hon höll den inte bara. Hon smekte den. Inte erotiskt, utan någonting helt annat. Någonting innerligt. Någonting som för mig så tydligt signalerade längtan.

Mätta och belåtna, och ett par öl senare, hade klockan blivit sen. Som den inte skulle bli. Jag funderade en stund på hur en ”fullt uppbokad jobbhelg” plötsligt hade gett plats för en middag tillsammans på lördagen och en uppenbart ledig söndag. Exakt hur fort helgarbetspass kunde ändra sig, eller komma och gå, inom vårdyrket hade jag ingen aning om. Men det var bara en snabb, fladdrande tanke.

Vi började traska upp mot Zinken. Sakta. Höll om varandra medan vi gick. På något sätt kom vi tillbaka till hennes hyrbil, den som redan hade skapat betydligt fler frågor än en bil rimligen borde kunna göra.

Jag tror att jag frågade om hon fortfarande hade den kvar. Plötsligt berättade hon öppet och rakt att det var en privatleasing. Varifrån den var leasad och, till min stora förvåning, vad den kostade. Hon skulle ha den några månader.

Det enda obegripliga som återstod var den lilla vita lögnen om att hon inte visste vad det var för märke. ”Tror en Toyota.” Hon hade bra koll. Det visste jag. Hur och varför en Citroën plötsligt blev en Toyota vet jag fortfarande inte.

I efterhand har jag funderat på om det helt enkelt var för att jag inte skulle kunna se om den stod utanför henne eller inte. Att inte ge bort mer information än nödvändigt om var och när hon var. Men det vet jag inte säkert. Det är en gissning.

Vi kom upp till Zinken. Vi stannade till och jag tog en cigg. Sedan tog jag upp telefonen för att ordna resten av resan.

– Vill du ha en egen Uber hem, eller ska jag släppa dig på vägen?

Hon dröjde lite med svaret.

– Vi kan dela… fast… jag kan åka med hem till dig… om det är ok?

Ja. Såklart det var ok. Mer än ok. Två nätter tillsammans inom loppet av ett par dagar var mer än jag hade vågat räkna med när helgen inleddes med ett kort ”Jobbar”.

Det gjorde mig glad. Väldigt glad. Några timmar tidigare hade jag försökt få till en enkel middag som inte skulle bli sen. Nu satt hon bredvid mig i bilen på väg hem till mig.

Vi kramades i bilen. Skrattade. Skojade. Och så kom plötsligt den där lilla meningen som jag först trodde var ett skämt, men som samtidigt var så märkligt malplacerad.

Att jag var långt ifrån den sexigaste date hon haft…

Jag tog den primärt som ett skämt då. Men jag har funderat på den senare. Kanske framför allt eftersom den så småningom fick sällskap av andra saker som skulle komma att sägas. Att jag inte alls var lika fräsch som hennes ex, till exempel. En man som hade ganska många år upp på mig.

Men där och då fick det passera. Jag skojade tillbaka. Utan att trampa in på att skämta tillbaka på samma sätt, även om det hade varit ganska enkelt. Det fanns saker man kunde säga och saker man kunde låta bli att säga.

Men meningen skulle stanna kvar. Senare skulle den kompletteras med den om hennes ex. Och ännu senare skulle den gå att lägga bredvid det där hon hade sagt tidigt i vår ”relation”: ”att hon aldrig varit med om att någon inte haft tid för henne”.

Tre små meningar. Sagda vid helt olika tillfällen och i helt olika sammanhang. Jag visste inte då om de hade någonting med varandra att göra. Men långt senare skulle jag komma att fundera över varför just de fastnat.

Oavsett vilket fortsatte kvällen hemma att vara trevlig. Vi tog varsitt glas vin och satt i soffan och pratade. Samtalet var förvånansvärt likt våra första samtal. Öppet. Rakt. Nära.

Vi berörde huset hon hade skickat en länk till. Det som låg lite utanför den mellansvenska stad hon tidigare bott i. Vi pratade om seriositet, intention och sannolikheten för att hon faktiskt skulle flytta tillbaka efter bara två år i Stockholm. Det var inte längre bara en lös idé om någon okänd framtid. Hon tittade på bostäder.

Jag påpekade det ironiska i att hon funderade på att lämna Stockholm när jag precis hade flyttat hem. Att det återigen skulle bli, kanske inte 60, men i alla fall 30 mil mellan oss. Och jag var lika tydlig med den andra delen. Flyttade hon, skulle jag flytta efter. Jag hade ingen intention att förlora henne. Jag älskade henne.

Inte bara samtalet hamnade på en nivå som varit ovanlig för oss sedan jag flyttat hem igen. Kvällen som sådan var märkligt lik alla våra kvällar tillsammans när hon hälsade på mig på gården. Samma självklarhet. Samma närhet. Och den slutade på samma sätt.

Jag lade mig först och väntade på henne. Hon stod vid sin sida av sängen och klädde av sig. Sa ett tyst ”släck”. Som jag, precis som alltid, ignorerade.

I stället betraktade jag henne. Sa ett lika tyst ”Gud vad du är vacker”. Hon fnös lite. Svarade ”ganska vanlig” och kröp ner.

Jag släckte. Vi drogs ännu en gång sådär magnetiskt till varandra. En obeskrivlig närvaro. En obeskrivlig närhet.

Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade. Sked. Min hand på hennes ena bröst.

Det sista hon sa var ett tyst att hon skulle jobba i morgon. Men började sent.

– Söndag 3:e September –

Jag vaknade först. Som vanligt. Av min förbannade hosta. Som vanligt. Jag tassade upp, stängde till sovrummet, gick ut på verandan och tog en cigg. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle krypa ner hos henne igen, men hur mycket jag än ville det så ville jag inte väcka henne.

Så småningom kom hon tassande. Hon var märkbart sur. Men hon uttalade inte att det var för att jag hade väckt henne. Jag förstod det ändå. Så det var i alla fall en morgon jag slapp höra att ”vi inte kunde sova tillsammans på grund av alla mina fel”.

Alltid något. Alla sådana uttalanden från henne hade en förmåga att sätta sig som en kniv i magen. Inte för att hon nödvändigtvis menade dem så, men det hjälpte föga när de väl hade landat. ”Min hosta gjorde att vi inte kunde sova.” Det var ju dessutom sant. Jag hostade.

Problemet var bara att sanningen skapade sin egen lilla maskin. Jag blev ledsen. Fick ångest över att någonting ännu en gång skulle vara över innan det ens hade hunnit börja. Jag gick ut och rökte för att lugna mig. Hostade mer. Och kunde åtminstone konstatera att människan ibland är en synnerligen effektiv konstruktör av sina egna cirkelbevis.

Vi gjorde frukost tillsammans och åt på verandan. Fortsatte samtalet ungefär där det hade slutat kvällen innan. Om eventuella flyttar. Om att ingenting var bestämt. Men jag påpekade igen: jag följer efter. Jag kan jobba med det jag gör precis varifrån som helst.

Samtalet kom in på vad det faktiskt skulle innebära för mig. Att ännu en gång lämna min bästa vän, mina vänner och min hemstad. Jag hade precis kommit tillbaka. Tre månader tidigare hade Stockholm varit målet efter år av att bo någon annanstans, och nu satt jag på verandan och diskuterade möjligheten att packa ihop skiten igen.

Märkligt nog var det inte den delen som bekymrade mig särskilt mycket. Jag kunde arbeta varifrån som helst. Vänner gick att hälsa på och Stockholm stod sannolikt kvar även om jag lämnade stan en gång till. Hon var betydligt svårare att ersätta.

Så jag sa det igen. Flyttade hon, följde jag efter. Men jag bad henne också, försiktigt, att överväga att involvera mig i sina planer. Inte be om lov. Inte låta mig bestämma. Bara prata med mig om ett liv som, om hon fortfarande ville ha mig i det, rimligen också skulle påverka mitt.

Plötsligt började hon gråta.

Hon svarade inte på varför. Inte heller på vad det rörde sig om. Jag visste att jag inte hade sagt någonting fel. Så för en gångs skull frågade jag inte vad jag hade gjort.

Det var tyst en stund. Jag kramade om henne.

– Jag älskar dig…

Hon sa det inte lika ofta som förr. Kanske var det därför jag hörde det tydligare när det väl kom. Det var ett mycket tyst ”jag älskar dig”, nästan för litet för den stora verandan och hela den där märkliga morgonen. Men det kändes som om det kom från djupt inom henne.

Det var kanske inte många decibel. Men det vägde desto mer.

Jag skulle åka och hälsa på fårskallarna. Det var en sådan söndag. Jag beställde en Uber till henne och följde henne ut till parkeringen. Appen sa tre minuter. Vi höll om varandra. Pussades. Jag tackade henne för vår date. För att hon tagit sig tid. För samtalet. Sa att jag älskade henne.

Jag minns faktiskt inte exakt hur jag formulerade mig. Det stör mig lite. Man tycker att hjärnan kunde bemöda sig om att arkivera ordagrant vad man säger när man står på knä framför kvinnan man älskar, men min hjärna har alltid haft en något egensinnig uppfattning om vad som är viktigt att spara.

Appen sa i alla fall en minut. Så någonstans mellan ett digitalt meddelande om en annalkande Uber och en bil som snart skulle svänga in på parkeringen ställde jag mig på knä. Konsensus blev att jag bad henne om att vara tillsammans. På riktigt. Och att det också innebar att sluta säga att hon var singel om andra män frågade.

Hon sa ja.

Ubern kom. Vi kysstes.

Ubern åkte.

Med henne.

Senare, trots att hon var på arbetet och jag körde de 15 milen till fårskallarna, fortsatte samtalet att leva i telefonerna. Inte något stort samtal. Snarare den där lågmälda sortens kontakt som hade varit så självklar mellan oss förr. Bilder. Hjärtan. Små frågor. Små svar. Sådant som egentligen inte berättar särskilt mycket för någon utomstående, men som kan berätta nästan allt för de två som skickar dem.

När jag skrev om saker jag tänkte förändra hejade hon på mig. När jag skrev ”Mvh /din pojkvän” svarade hon med ett hjärta. När jag återigen skrev att jag inte skojade om flytten svarade hon ”Tror på dig”. Och när jag var på väg till fårskallarna frågade hon när jag skulle dit och bad mig köra försiktigt. Det var ingen stor kärleksförklaring. Det var nästan bättre än så. Det var vardag.

Bilder skickades fram och tillbaka under eftermiddagen. Små emojis. Ett hjärta här och ett där. Och framåt kvällen var det hon som frågade om det hade gått bra hos bääsarna. Jag skrev att jag saknade henne och tänkte på henne. Senare skrev jag att jag hade funderat massor, och hon nöjde sig inte med ett artigt svar utan frågade vad jag hade funderat på. När mitt svar blev undvikande frågade hon igen.

Det var egentligen en märkligt odramatisk fortsättning på något som bara några timmar tidigare hade varit ganska stort. Jag hade stått på knä på en parkering och bett kvinnan jag älskade att vara tillsammans med mig. Hon hade sagt ja. Sedan åkte hon till jobbet och jag till fårskallarna, och livet fortsatte som om människor gjorde sådant här varje söndag.

Ingen fanfar. Ingen orkester. Bara två telefoner som fortsatte plinga på varsitt håll.

Så småningom kom jag hem igen. Så småningom kom hon hem igen. Dagen som börjat med hennes irritation, fortsatt med tårar på verandan och ett ja på parkeringen gled över i en helt vanlig söndagskväll.

Lite över 23 avrundades det hela med hennes:

– 😘 Sov gott! 💖
– Sov gott älskar dig ❤️❤️❤️