Det var aldrig mannen i sig. Det var att han först inte fanns…

– 26:e Juli 2023 –

Vaknade av hennes sms. Redan 05:30;

– Go’morgon!🌞☕ Ha en underbar dag! 🌷Älskar dig ❤️
– God morgon! 🌸Jag blev verkligen jätteglad åt att du ringde i går kväll när du kom hem- Tack!! , även om jag hade somnat i djup dvala och var halvt väck… Hade vaknat tidigt och inte vilat…Jag älskar dig!❤️ Nu har jag gjort menyn till lördag… hoppas det kommer smaka… ❤️ Önskar dig en riktigt fin dag! 🌸☀️
– 🥰det kommer det säkert 
– Blir en delikatess 🥰
– 😍
– ag måste bara skaffa lite saker till köket… och ta ett varv påöstemalmshallen
– Överansträng dig inte😘

Det hade gått två dagar sedan vår trevliga kväll med Boule 🔗. Min tillhörande övernatning hos henne. Och ”skrattsex”. Och igår hade hon varit ute med sin vän Anna 🔗 men ringt mig när hon kom hem runt 21:45.

Det kändes nästan som om hon försökte vara lyhörd. Försökte vara distinkt. Försökte att inte glida. Försökte få saker att fungera.

Jag kanske var fånig i mitt eget sätt att alltid höra av mig. Mitt eget sätt att alltid försöka se till att min partner kände sig informerad. Lugn. Trygg. Det var ett sätt jag utvecklat. Turneer. Fester. Frestelser. En partner som satt hemma. Det var inte skapat ur krav. Det var jag själv som skapat. Från omtanke.

Kanske var det idiotiskt av mig att förvänta mig samma tillbaka? Och för Kärlekens vidkommande verkade minsta uttryck för hur jag kände, resultera i att hon kallade det ”mina krav”. På ett negativt sätt. Som att syftet var kontroll.

Vi fortsatte lite senare. Jag ville understryka jag inte hade glömt att hjälpa henne med den nya lampan;

– Funderar på din lampa torsdag tidig kväll, så jag tar med rätt verktyg i bilen
– Ja, om du har tid då
– Absolut! Börjar du tidigt fredag?
– Nej
– Då kilar jag lite tidigare än vanligt, tar med verktyg och sånt, kommer kanske runt 19… så kan man använda min rabatt för din lunch till fredag åxå
– Blir lite mörkt kl19?
– Kan försöka 18 åxå
– 17?
– Saknar dig
– Saknar dig med

Ingenting i mig reagerade på att hon ville ta det tidigare. Ingenting i mig reagerade heller på det orimliga i att det skulle bli mörkt 19. En solig sommardag.

Jag var på stan. Shoppade husgeråd och skulle shoppa mat. Min tanke var att förbereda. Ruccolasoppa. Ta med mig.

– Vad skulle du säga om ruccolasoppa och en öl på torsdag efter lampan? Smörstekt bröd, Wrångebäcksost, hummer på.
– Vill du att jag kokar soppan????
– Nej jag gör hos mig
– Då blir det sent ändå, tar lite tid att fixa det och andra
– Lampan tar 10 minuter…
– Behöver lägga mig 2100 typ absolut senast! Vi kör som vi bestämde på lördag med soppan 

Det ”blev mörkt 19”. Hon skulle ”lägga sig senast 21”. Hade inte tid att äta ens om jag förberedde hemma. Men just då tänkte jag faktiskt inte mer på alla detaljerna.

Det var fortfarande förmiddag. Hon frågade vad jag skulle hitta på under dagen. Jag frågade detsamma;

– Vad ska du hitta pådå ?
– Åka till vaxholm 
– Hela dagen?
– Nej, i kväll men det tar tid… vakna innan
– När ska du åka ?
– Vet inte exakt än 

Det framgick hon skulle träffa sin kompis JP. Skulle åka till vaxholm.

Det var innan jag reagerat på den där märkliga aspekten om att ingen av hennes kompisar, någonsin, interagerade 🔗 med henne på Facebook. Men efter att jag börjat notera dom i min dagbok 🔗. Innan jag noterat att kompisarna plötsligt kunde byta namn mitt i en berättelse 🔗. Detta var första gången ”J” dök upp.

Jag fortsatte parallellt på mitt egna spår. Hälsade på min vän sedan länge. Kock på Lisa Elqvist. Försökte lära mig göra sjötunga på rätt sätt;

– Nu har jag varit och försökt lära mig laga perfekt sjötunga 
– Wow! Du är riktigt tokig 😅
– Och göra sås av humrar 
– Ska du öppna restaurang? 
– Nä bjuda dig på mat
– Blir en fet nota för mig efteråt 
– Du tycker att en puss är en fet nota?

Jag hade dessutom försökt göra en meny. På Estländska. Jag skickade den till henne;

– (Hoppas menyn inte är jättedåligt översatt)
– Men du🥰 Jättefin och du har skrkvit helt perfekt 😘
– Tänkte försöka bjuda på nåt gott
– Det gör du 🥰

Plötsligt skickade hon en bild. Hon hade skurit sig i benet när hon duschade och rakade benen.

– Vad har du gjort?!?!?!
– Tog avlägsnase  bara päls från ben
– Jasså ska du vara så fin idag? Vad hette hon? Arne? 

Vi behöll kontakt under dagen. Så småningom var hon på färjan. Baserat på tiden. Avstånd. Resor. Så kom bara en spontan tanke.

– Waxholm? Men du stannar över natten då eller?  Är det fler än bara du och din kompis? 
– Ja. Nej

Jag tolkade det som ja – stannar över natten. Nej – ingen annan än hon och hennes kompis.

Ingenting i mig reagerade över att hon skulle träffa en kompis. Det var inget konstigt med det. Ingenting i mig reagerade över att hon rakade benen när hon duschade. Det var inget konstigt med det. Ingenting i mig reagerade på att hon skulle sova över hos sin kompis. Det var ingenting konstigt med det. Hon skrev hon skulle ringa när kvällen var slut. När hon skulle lägga sig. Det var inget konstigt med det.

Så småningom kom en bild. Hon satt ute. På kompisens brygga.

Samtalet gled in på om någon mer kommit. Eller om det fortfarande bara var hon och hennes kompis. Det var där samtalet började glida. Inget rakt svar.

Någonting i mig reagerade. Först vid den punkten. När hon reviderade till att även kompisens man var med. Det hade kunnat passera som ”Inget konstigt med det”. Hade kunnat.

Men att hon inte direkt sagt ”åka hem till en kompis och hennes man”. Eller varför samtalet plötsligt började glida när det behövde preciseras vilka som var med. Och med det började jag även fundera på att hon rakat benen. Och vad mer?

Jag noterade ändringar. Avvikelser. På grund av alla undvikanden. Allting som ständigt gled. Och ovanpå det la jag ytterligare avvikelser. Inte avvikelser som i att svaren gled. Utan avvikelser från ”Människors agerande normaliserat”

Varför? Svaret var egentligen ganska enkelt.

Under lång tid hade jag fått höra hur andra människor såg ut genom hennes ögon. Speciellt jag.

När min egen kvinnliga vän, samma vän och tidigare kollega som hjälpte mig packa gården, hälsade mig på hade Kärlekens slutsats varit att ”jag och min vän skulle ha sex”. När jag påpekade att hennes man också var där hade scenariot uppgraderats till ”att vi skulle ha gruppsex”.

Det blev nästan komiskt. Men samtidigt planterar sådana saker frön. Och ovanpå allt det där hamnade hur snabbt och självklart hon kunde dra slutsatsen att jag skulle ha gruppsex. Det märkliga var inte att hon sa det. Det märkliga var hur naturligt det verkade komma för henne. För människor hittar sällan på tankemodeller ur tomma luften.

Det var precis samma sak som när hon samma helg som hon uppvisade ett helt nytt sexuellt agerande, lika plötsligt slängde ur sig saker som ”Nose Hook” 🔗. Ingenting som är någonting kommer från ingenstans. Det är bara så det är.

Det var precis samma sak som det hon skulle komma att slänga ur sig senare under hösten. När vi på en promenad passerade skepp på Söder Mälarstrand och hon sa att hon och hennes väninna pratat om vilken av båtarna som egentligen var platsen för gruppsexfester.

Det är inte sånt som kommer från ”absolut ingenstans”. Och den tydliga känslan av att hon kom på sig själv med att ha sagt någonting hon inte borde ha sagt. Till mig. Underströk att min dåliga magkänsla pekade åt rätt håll.

Så jag började ställa mig en obehaglig fråga. Om det var där hennes tankar hamnade direkt. Exakt varför gjorde dom det?

Efter tillräckligt många sådana samtal börjar man till slut se världen genom samma filter som personen som beskrivit den. Inte för att man vill. Utan för att man lärt sig att det är så hon själv verkar tolka människor omkring sig. Och börjar fundera på varför.

Det var kanske därför jag reagerade. Inte på hennes kompis. Inte på hennes kompis man. Utan på helheten. På att jag någonstans börjat undra om hennes sätt att läsa in saker i andra människor också berättade någonting om hur hon själv såg på världen. Eller kanske om hur hon själv rörde sig genom den.

När hennes slutsats så direkt och spontant blev ”jaha ni ska ha gruppsex” bara för att min väns man var med. Betydde det att det var så hon själv levde?

Plötsligt hopade sig frågorna. Var det egentligen en gruppsexträff hon skulle ha? Med en kvinna, JP och hennes man, HP. Var det därför hon först utelämnat mannen ur bilden? Var det därför hon rakat benen? Och rakat vad mer?

Sedan samtalet.

Hon skulle ringa när hon skulle lägga sig. Men hon ringde innan 21:45. Långt innan vad jag kände var normal tid för sänggående på en trevlig middag på en brygga i Vaxholm en sommarkväll. Och hon varken lät eller kändes som en kvinna på väg att gå och lägga sig efter en trevlig middag med en väninna. En kvinna som avslutade dagen nerkrupen i sängen. Ett kärleksfullt samtal med sin partner.

Nej. Hon kändes som en stressad kvinna. En stressad kvinna som försökt smita iväg från resterande sällskap. Gått undan lite snabbt för att göra det där samtalet hon var tvungen att göra.

Pratade tyst. Var undvikande. Ibland en paus. Som att någon passerade och hon inte ville ge minsta ledtråd om vem hon pratade med. Om vad. Och varför. Eller vad hon avslöjade om vad som egentligen hände.

Och dagen efter svarade hon inte på mitt sms från 07:46 förrän 11:20.

Det lät absolut inte som den kvinna jag kände om hon lagt sig 22. Definitivt inte i en trevlig skärgårdsmiljö. Det lät mer som att kvinnan från solljuset fått avstå halva sin dag 🔗 på grund av vad kvinnan i månskenet hade planerat natten innan 🔗.

Så. Vad var det då som det hela kokade ner till? Egentligen? Hur gick det man inom matlagning skulle kalla för ”reducering” till?

Jo. Det började med saker som ”ta en öl med en kompis utan namn” 🔗. Det gick vidare till extremt märkliga definitioner som ”Nästanmonogam” 🔗 som hon vägrade utveckla. Det fortsatte med att hon så många gånger gled i ämnen istället för att vara rak. Det fortsatte ytterligare med den där känslan av att det hon berättade inte riktigt gick ihop.

Där hade jag börjat samla småbitar. Lägga pussel.

Och ovanpå det hamnade slutligen. Som grädde på moset. Hur hon så snabbt och enkelt slängde ur sig påståenden som att ”Jag skulle ha gruppsex”.

Med enda resultat att jag började fundera i banor av att ”Ja men varför tänker hon så spontant? För att hon själv gör så??”

And there you have it…

Om jag hade rätt eller fel i sak?

Jag vet inte…