Även relationen. Förutom att prata om den…
Jag hämtade henne på stationen. Kramen uteblev.
Vi åkte till gården. Lagade lite enkel mat. Småplockade lite med olika saker. Jag visade runt och förklarade vad/hur med allting.
Vi tog tämligen tidig kväll. Några glas vin. Småprat.
Vi gick och la oss tämligen tidigt. Det fick bli gästrummet eftersom sovrummet var nerplockat och som största rum – förvaring för dom kartonger som skulle med.
Till min stora förvåning initierade hon sex. Bra sex. Men av ungefär samma typ som senast vi hade setts. På nåt sätt så verkade vi nu göda, eller spegla, varandra. Hennes sätt att avvika från den där ”mentala närheten” fick in mig på samma spår. Plötsligt frågade hon ”vad som hade hänt?”.
– Ingenting?
Egentligen en halvsanning. Å ena sidan hade ingenting hänt med mig. Förutom hennes ändrade sätt. Jag blev plötsligt medveten om att jag speglade henne. Så någonting hade ju ändrat sig. Vi släppte ämnet.
Jag förstod inte. Hon ville inte ha en sexuell relation med mig. Men nu hade vi ändå sex. Var det med mig? För mig? Eller var hennes tankar någon annanstans? Var även detta ”Jag fick sex”?
Vi somnade. Tätt omslingrade. Nakna. Plötsligt var ett mindset från sex borta. Åter var närheten. Åtrån. En annan nivå.
– 2:a Juni –
Vi gick upp tidigt. Goda smörgsar med Ansjovis. Ägg. Kaffe. Juice. I trädgården. En av dom sista mornarna på den plats där vi första morgonen suttit ett år tidigare. Samma fysiska plats. Nu en helt annan plats mentalt och relationsmässigt. Inte samma nyfikenhet. Inte samma förhoppningar. Men på ett märkligt sätt samma kärlek. Samma enkelhet. Samma närhet.
Samma vita collegetröja som hon haft på selfien hon skickat när hon hade ny frisyr. Innan Italien. Vita sneakers. Min bruna tjocktröja. Hon satt med ett ölglas i handen. I fårhagen. Pratade med fåren. Om deras flytt.
Vi packade ihop saker lite här och där. Ställde kartonger i rätt ordning. Hade det trevligt. Lättsamt. Vi berörde absolut ingenting av allt som var knas. Det var som om det aldrig funnits. Nu fanns bara vi. Hade jag inte vetat bättre hade jag kategoriserat det som en fin dag i en underbar relation. Som kärlek. Men samtidigt var det lätt at låta det här bedragande skenet göra vad det var bäst på. Låta skenet bedra. Låta mig tro det var på riktigt.
Grannarna kom förbi. Pratade.
Klockan var 21:30 på kvällen. Vi ropade in fåren. Sista gången. Hon stod och skivade äpplen. Skivade morötter. Öppnade nya paket med knäckebröd. Ropade BÄÄÄÄÄ som vi alltid gjorde. Det som betydde ”godissignal” för fåren. Dom skockades runt henne.
Det var en kväll som var en ”absolut sista”. I morgon 06:00 skulle vi resa. Vi hade 60 mil framför oss. Transporten var halmad. Påhängd på bilen.
– 3:e Juni –
Morgonkaffe. Vi lastade fåren. Hon engagerade sig i att lösa ett problem med lasten. Saker som skulle med men som inte fick plats. Nödlösingar. Jag blev faktiskt inte förvånad av alla smarta lösningar hon kunde komma på.
Vi rullade sakta iväg. Mjukt och fint för fårens skull. La oss på stadiga 70. Eller lite under om det var sämre väg. Tittade till fåren en gång i timmen. Hon ransonerade mina cigg. En i halvtimmen. Absolut max!
Vi stannade och åt hamburgare. Kramades och pussades där på en hamburgerkedja mitt i ingenstans. Hon berättade roliga anekdoter om när hon tappat bilnycklarna i en toalettstol. När hon redan varit på toa. Och inte kunde spola på grund av nyckeln. Var tvungen stoppa ner handen.
Hon bubblade på det där charmiga sättet som bara hon kunde göra. När hon skrattade åt sig själv. När hennes skratt och accent mötte varandra i en rörig berättelse och man till slut inte hörde eller förstod ett enda ord av vad hon egentligen sa. Men jag skrattade ändå. Jag förstod övergripande. Och jag bara älskade hela hennes uppenbarelse vid såna tillfällen. Mitt skratt kom kanske även till viss del av glädjen att få vara nära henne. Nära hennes sfär. Av kärlek.
Det var en trevlig resa. Och sorgen över att lämna fåren var tillfälligt borta.
Sista 10 milen kände jag att bilen började kännas annorlunda i kopplingen. Jag kände mycket väl igen känslan i pedalen. En svänghjulskoppling på väg att haverera. Jag hade ju precis satt på ett drag, så den hade inte dragit mycket tidigare. Men transporten var gigantisk. Tung. Och full med får.
Jag avvaktade med att måla faan på väggen för henne. VIlle inte göra henne orolig. Körde försiktigt.
Vi kom fram.
Glada gårdsägare mötte upp. Vi lastade av. Dom bjöd på lunch. Hade dukat upp mitt bland fåren. Bilens varande eller icke varande gav sig själv. Det var ganska uppenbart om man stod intill och lyssnade när den gick på tomgång.
Vi lyckades hitta en hyrbil som passade in geografiskt. Inte bara för att komma hem. Utan även få min bil på rätt plats. Och hyrbilen skulle dessutom tvunget dra det andra släpet från småland till Stockholm.
Så – en plats nånstans mellan där vi var. Samtidigt lämna transporten på väg hem. Samtidigt vara enkel för att lämna och hämta upp min egen och sedan hem igen. Det skulle bli många mil.
Det började bli dags röra på sig. Känslorna över att ta avsked av djuren tornade upp sig. Gråten var i halsgropen. Jag frågade om hon kunde tänka sig att köra så jag kunde ta en öl. Det kunde hon.
Hon hade aldrig kört med släp påstod hon. Detta var ett extraordinärt stort. Och hon körde absolut perfekt. Jag trivdes att åka när hon körde.
När vi kom fram till biluthyrningen skedde två saker. Dels var det E-kort på kombinationen. Jag hade tagit en öl två timmar tidigare. Jag förklarade läget för henne. Om hon körde skulle det vara ”olovlig körning”. Dvs indraget körkort. För mig var det nog betydligt lindrigare. Det var som sagt två timmar sen den där ölen. Men hon incisterade på att köra.
Det andra var att mitt satans kort djävlades igen. Depositionen. 8000. Hon drog sitt kort. Utan att blinka. Såklart visste hon att jag var god för det. Skulle betala tillbaka. Egentligen var det inget stort att tänka på. Det var först långt senare jag skulle bara dra mig till minnes. Summera småsaker. Gällande ekonomi.
Vi kom fram dit där vi skulle lämna transporten. Klockan var närmare 4 på morgonen. Transporten skulle backas in. Där gav hon upp. Och när jag ändå satt där körde jag sista 10 milen.
Vi köpte hamburgare. Igen. Hon somnade i bilen.
Det kändes tomt att inga fårskallar mötte upp när vi rullade in på uppfarten och körde genom gården. Men trots det tråkiga med resan hade vi haft en riktigt fin dag tillsammans.
Det märkliga var att allting fungerade så bra när vi slutade prata om relationen.
Flytten fungerade. Resan fungerade. Fåren fungerade. Problemen fungerade. Vi fungerade. Allting fungerar när vi gjorde saker tillsammans. Var tillsammans. Det var först när frågan om oss dök upp som allting började gå sönder igen.
Dagen var slut.
Sorg ja. Men närhet. Gemenskap. Samarbete. Kärlek.
Vi la oss. Kramades. Nakna.
– 4:e Juni –
Det blev sent morgonkaffe. Vi satt på kökstrappen. I solen. Hon såg trött ut. Men ofantligt vacker. Samma vita collogetröja. Håret rufsigt, innanför tröjkragen. Sådär naturligt vacker som bara hon kunde vara. Det var hennes sista morgon på gården. Någonsin.
Såklart klampade vi återigen in i diskussionen om att hon var singel om andra män frågade. Hon vidhöll att det var precis så hon hade sagt. Med tillägget: Men ingen frågar.
Jag förstod fortfarande inte logiken. För mig handlade frågan aldrig om hur många som frågade. Den handlade om svaret. Om någon frågade en person i en relation om hon var singel och svaret blev ”ja”, då var det själva svaret som var intressant. Inte hur ofta frågan ställdes. Vi verkade återigen befinna oss på olika platser i samma diskussion.
Hon fokuserade på sannolikheten att situationen skulle uppstå. Jag fokuserade på vad som hände om den gjorde det. Det slog mig att vi ofta pratade förbi varandra på det sättet. Hon diskuterade sannolikheter. Jag diskuterade principer. Hon pratade om vad som förmodligen inte skulle hända. Jag pratade om vad ett svar betydde om det väl hände. Det var som om vi hela tiden befann oss i samma samtal, men på olika våningsplan.
Vi konstaterade att vi skulle släppa frågan. Inte förstöra sista morgonen.
För min del blev det någon sorts ”jaja – hon vill ju ändå inte ha relationen – så det hela blev väldigt hypotetiskt. Vilket som var mestårande kunde jag inte avgöra. Att hon inte ville ha relationen eller att hon skulle säga attt hon var singel om vi hade relationen. Säga så till dess hon ”sett att vi fungerade”. Och under tiden fungerade vi inte för att hon sa hon var singel.
Jag körde henne till tåget. För sista gången.
Någonstans där hade jag fortfarande enormt höga förhoppningar om att allting skulle bli bra när jag väl var hemma igen. Trots alla hennes ”jag är singel”. Trots hennes ”nästan monogam”. Trots att hon sagt att hon inte ville ha relationen. Hon hade ju ändå kommit hit.
Jag försökte få det att gå ihop. Tänkte att ingen åker fem, sex timmar bara för att hjälpa någon. Inte om det inte betyder något. Samtidigt visste jag att det inte riktigt höll som argument. Min bästa vän hade gjort exakt samma sak veckan innan. Men vi var bara vänner. Vi var inte ett par. Vi bråkade inte. Vi försökte inte rädda någonting.
Hur det än var så trodde jag fortfarande. Jag hoppades att det nya avståndet skulle göra skillnad. Att tjugo minuter skulle vara något annat än fem eller sex timmar. Att vi skulle kunna gå ut och äta ibland. Ta promenader. Gå på bio. Eller bara umgås. Dricka te. Göra en macka. Se en film. Bara ringa och säga ”hej, jo du…” och ses om 30 minuter. Eller sova hos varandra. Flera gånger i veckan. Glädjen att få vakna med henne. Flera gånger i veckan.
Sådana där vardagliga saker som egentligen inte betyder särskilt mycket, men som till slut betyder nästan allt. För det var där vi fungerade som bäst. Inte i långa sms-trådar. Inte i missförstånd.
Inte i analyser. Bara tillsammans. I samma rum. I samma vardag.
Strax efter att hon åkt återupptogs sms från henne;
– Älskar dig . Saknar dig. Bara så du vet .
– Saknar den där estniska singelkvinna ❤️🥰😘
– Saknar den gitarristen 😘
– Tänker på dig
– Vad tänker du på då ?
– Att jag hade velat paxa dig. Blev förvånad du bär din ring med dig
– Hoppas att det var positiv förvåning 😉
Jo. Där på kökstrappan på morgonen. förutom ”singel” så sa hon plötsligt att hon burit med sig sin förlovningsring i sin handväska i Italien.
Jag förstod inte riktigt. Hon bröt upp förlovningen i Oktober. Blev tillsammans. Gjorde slut i februari. Vi var inte tillsammans. Men hon bar med sig sin ring. Varför inte säga hon gjorde det? Varför inte möta mig?
Jag svarade henne:
– Ja. Din orm… Jag älskar dig
– ❤️
– Jag älskar dig
– Nu är jag hemma
Vi hördes av på telefon senare. Jag tog upp ringen. Skulle berätta att det verkligen betydde någonting för mig. Jag visste inte exakt vad, men nåt bra. Det hela gled över till ”singel om andra män frågar” och därifrån totalhavererade det hela. Snabbt. Hon la på luren.
– Tråkigt du la på elfter fin helg. Älskar dig
– Du sa själv att det är inte så mycket mer även om du älskar mig
– Nej sa inte. Sa/menade jag är ledsen på singel/leken. Menade och sa att jag älskar dig, och uttryckte det om att ses hemma inom ramarna för vad dina premisser om ”Icke relation” etc tillåter. Det är inte samma sak som att jag inte vill betydligt mer.
– Älskar dig . Hoppas att du innersta inne ändå vet att jag älskar dig och har gjort det frå början.
– Ja. Detsamma
– Sov gott!
Begriper inte varför hon inte ger raka svar och öppenhet. Alla bråk cirkulerar ju om samma sak hela tiden. Man…