Etikett: Flytt

Den Långa Flykten

30 september 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vad lämnade hon? Egentligen…

I våra tidiga samtal upplevde jag henne som oerhört öppen om sin bakgrund.

Inte bara villig att berätta. Nästan angelägen.

Historierna kom lätt. Om Estland. Om flytten till Sverige. Om barnen. Om utbildningarna. Om livet. Jag hade egentligen ingen anledning att ifrågasätta någonting. Det var först långt senare. Någonstans under våren 2024. Efter alla konstigheter som konstant uppdagades. Det var därför jag började lägga pussel.

Olika pusselbitar började hamna bredvid varandra på ett sätt som gjorde att någonting skavde. Inte stora saker. Små. I alla fall vissa. En del större.

Datum. Utbildningar. Adresser. Inkomster. Siffror. Sådant som sällan ljuger, även när människor gör det. Eller när de ljuger för sig själva.

Efter separationen 2012 flyttade hon till en ny adress i samma stad. Där skulle hon komma att stanna i nästan nio år. Till maj 2021.

Då händer något märkligt.

Hon till Stockholm. Sonen ny adress. Dottern hos sin pappa. Tjugo dagar. Tre adressförändringar. Det behöver inte betyda någonting. Men det är tillräckligt mycket för att man ska stanna upp.

Sonen var vuxen. Dottern var inte det. Hon var ungefär femton år. Inte ett litet barn. Men fortfarande ett barn.

När jag började titta på utbildningarna såg jag först inget märkvärdigt. Friskvård på folkhögskola. Massageterapi. Företagssäljare. Teckning. Det såg mest ut som någon som letade. Eller som någon som försökte bygga ett liv efter att ett annat gått sönder.

Relationsnära. Kroppsnära. Relativt låg tröskel att komma igång. Potentiellt snabba vägar till försörjning. Det hade kunnat vara ett helt oskyldigt intresse för hälsa och friskvård.

Men i kontext gick det också att läsa annorlunda. Som pragmatiska omskolningar under ekonomisk osäkerhet. Som försök. Som lösningar. Som nästa plan när den förra inte fungerade.

Inkomstmässigt var åren efter separationen inga triumfmarscher. Tvärtom. Siffrorna rörde sig långsamt. Försiktigt. Som om marken fortfarande höll på att provas.

Sedan händer någonting. Sjuksköterskeutbildningen.

Plötsligt blir kursen rakare. Mindre sökande. Mer målmedveten. Det är som om den tidigare kartan viks ihop och ersätts av en ny. Från försök till yrke. Från överlevnad till struktur.

Inkomstkurvan följer efter. Långsamt först. Sedan tydligare. 2018 börjar siffrorna röra sig. 2019 är en kraftigare markör. 2020 likaså. Det märkliga är att flytten inte sker då. Inte 2019. Inte 2020. Utan 2021.

Som om möjligheten att lämna hade funnits tidigare. Men att beslutet kom senare.

Jag lyfte bort sonen ur resonemanget. Inte för att han saknade betydelse, utan därför att hans del av historien på något sätt gick att förstå.

Han var vuxen. På väg mot sitt eget liv, sin egen adress, sin egen vardag. Det fanns en naturlig rörelse i det. Någonting som följde den ordning man förväntar sig att livet ska ha. Barn växer upp. De flyttar hemifrån. De börjar om på egen hand. Det är inte märkligt. Det är nästan definitionen av normalt.

Men när sonen försvann ur bilden blev det märkligt tomt på bordet. Kvar satt dottern. Femton år gammal. Inte ett litet barn. Inte vuxen. Någonstans mitt emellan. Och det var där tanken började skava. Inte som ett svar. Som en fråga.

För om hon kunde vara mamma åt sin dotter där, varför skulle hon inte kunna vara det någon annanstans? Varför inte i Stockholm? Jag fick inte riktigt ihop det. Föräldrar flyttar. Barn flyttar. Familjer flyttar. Det händer varje dag. Ändå låg den där detaljen kvar och vägrade försvinna. Som en sten i skon. Som någonting som inte riktigt passade in i berättelsen. Och när en sak inte passar in börjar man titta på de andra. Man börjar leta efter det som inte syns. Det som aldrig hamnar i folkbokföringsregister. Det som inte lämnar några spår efter sig.

Relationer. Överenskommelser. Konflikter. Gamla lojaliteter. Gamla skulder. Allt det där som människor bär omkring på utan att skriva ner.

Var det dottern själv som ville stanna? Kanske. Det vore den enklaste förklaringen. Occam’s razor. Absolut. Och enkla förklaringar har ofta mycket som talar för sig. Men de har också en irriterande vana att inte räcka hela vägen.

Så tankarna fortsatte. Mot pappan. Mot den där osynliga geografin som uppstår mellan människor som en gång delat ett liv. En geografi som dessutom kraftigt präglas av obalans.

Omsorg? Eventuellt. Ansvar? Kanske. Ekonomi? Den tanken gick inte heller att avfärda. Men människor, vissa mer eller mindre än andra, erbjuder sällan stöd helt utan motprestation. Frågan var i såfall bara vem stödet egentligen gällde. Dottern? Eller även henne själv? Och om så – vad hade han satt för prislapp på just den här maktfaktorn?

Relationer som sträcker sig över årtionden handlar sällan bara om känslor. De handlar också om praktiska beroenden. Om trygghet. Om möjligheter. Om sådant som inte syns i några register.

Vårdnad? Där vårdnad ibland också kan vara synonymt med makt. Synonymt med kontroll.

Jag satt för egen del med ett facit där många saker präglades av en autonomi utan motstycke. Ett facit där verkligheten sällan förnekades rakt ut, men ofta möblerades om. Där vissa dörrar alltid stod stängda och vissa fakta alltid verkade hamna bakom samma gardin. Ett absolut nollflöde för viss typ av information.

Alla de förklaringarna fungerar. Alla går att tro på. Men de utesluter inte andra saker. För relationer mellan människor är sällan så rena som man vill tro. Sällan så logiska. Sällan så fria från makt. Och makt är ett märkligt ord.

De flesta tänker på bråk, kontroll och öppna konflikter. Men ofta ser makt mycket fredligare ut än så. Den kan vara ekonomisk. Praktisk. Vardaglig. Nästan osynlig. Den kan ligga i vem som äger huset. Vem som har pengarna. Vem som kan säga ja. Och vem som tvingas fråga.

Det var där tankarna började dra åt ekonomin. Inte därför att jag hade några svar. Utan därför att ekonomin ständigt dök upp när jag tittade bakåt. Som ett tema som vägrade lämna scenen. Inte alltid synligt. Men alltid närvarande.

Om ekonomin spelade en roll, hur stor var den då? Handlade det om dottern? Handlade det om henne själv? Handlade det om båda?

Jag visste inte. Jag vet fortfarande inte. Men det var svårt att inte lägga märke till att väldigt mycket i hennes liv verkade kretsa kring just den frågan.

Utbildningarna. Omskolningarna. Yrkesvalen. Flytten. Bostäderna. Allt verkade på något sätt passera genom samma trånga nålsöga. Ekonomi. Och ekonomi är ett märkligt ord det också.

Människor pratar om pengar som om det handlade om siffror, men pengar handlar nästan aldrig bara om pengar. Pengar handlar om frihet. Om beroende. Om handlingsutrymme. Om möjligheten att säga nej. Eller oförmågan att göra det.

Pengar handlar om vilka dörrar som går att öppna och vilka som förblir stängda. Ju mer jag tittade på den där våren 2021 desto mindre såg jag en enkel flytt. Och desto mer såg jag ett pussel där varje bit verkade hänga ihop med nästa.

Flytten. Dottern. Sonen. Bostäderna. Pengarna. Staden. Historien. Exet.

Allt låg där som om någon kastat upp hela livet på bordet samtidigt. Och någonstans mitt i alltihop fanns fortfarande samma fråga. Den som vägrade försvinna.

Vad kostade det egentligen att lämna?

För ingenting är gratis i den här världen. Inte bostäder. Inte frihet. Inte nystarter. Inte avstånd. Och ibland inte ens möjligheten att fly. För kanske var det där jag till slut hamnade. Inte i svaret. Utan i själva frågan.

För ju mer jag tittade på den där flytten desto mindre framstod den som en resa mot någonting. Och desto mer började den likna priset för att komma bort från någonting annat. Någonting som kanske aldrig nämndes högt. Någonting som kanske inte ens gick att formulera. Men som ändå var tillräckligt starkt för att få en människa att lämna en stad där hon levt större delen av sitt vuxna liv, lämna den geografi där hennes barn fanns, lämna allt det välbekanta och börja om på nytt.Inte därför att framtiden nödvändigtvis lockade. Utan därför att det förflutna kanske vägde mer än någon utomstående kunde se.

När jag tittade på tidslinjen såg jag först en flytt. Sedan såg jag två. Sedan tre. Och till slut såg jag ett narrativ. Eller kanske bara konturerna av ett. Det är skillnad. För narrativ är farliga saker.

Människor bygger dem i efterhand. Historier som får allting att hänga ihop. Historier där varje steg leder till nästa. Där varje beslut har ett syfte och varje konsekvens en tydlig orsak. Livet är sällan så välorganiserat. Ändå gick det inte att släppa känslan.

Ju mer jag tittade på åren mellan separationen och Stockholm desto mindre såg det ut som en resa mot någonting. Och desto mer började det likna en långsam rörelse bort.

Bort från den stad där allting hänt. Bort från exet. Bort från historien. Bort från den version av sig själv som blivit kvar där. Det kan förstås beskrivas som ambition. Som utveckling. Som att hitta sig själv. Det är inte en orimlig läsning. Tvärtom. Många människor börjar om efter en separation. Utbildar sig. Byter bana. Skapar sig ett nytt liv.

Men det finns en annan läsning. Att vissa människor inte främst rör sig mot något. De rör sig ifrån.

Från platser. Från relationer. Från versioner av sig själva. Från skam. Från skuld. Från rykten. Från skvaller. Från sånt som lätt frodas och sprids i en liten mellansvensk stad. Från det som blivit för trångt att andas i. Eller så såg jag mönster som inte fanns där. Det är alltid risken när man tittar för länge på samma karta.

Den lilla mellansvenska staden var aldrig neutral mark. Där fanns exet. Där fanns historiken. Där fanns tyngden. Där fanns alla versioner av henne som redan hade levts. Och ju längre jag tittade på tidslinjen desto mindre såg Stockholm ut som en destination. Och desto mer började den likna en utgång. Inte för att Stockholm nödvändigtvis var drömmen. Utan för att avstånd ibland känns som den enda fungerande medicinen.

Barnen blev kvar. Rötterna blev kvar. Tryggheterna också. Det är inte ett litet beslut. Vilket gör det svårt att läsa som spontan lust. Mer som en nödvändig förflyttning. Inte officiellt. Inte uttalat. Kanske inte ens erkänt inför sig själv. Men mönstret hade blivit bekant för mig. När trycket blir för högt lämnar vissa inte konflikten. De lämnar hela spelplanen.

Det finns flyttar man gör för något. Och så finns det flyttar man gör från något. Att byta stad för arbete, utbildning, kärlek eller nystart är en sak. Men det finns beslut som skaver på ett annat sätt. För barnen blev kvar. En dotter mitt i tonåren kvar i den lilla mellansvenska staden. En vuxen son som kort därefter fick en egen lägenhet. Inte små barn, nej. Men fortfarande barn. Det är inte en detalj.

De flesta människor bygger sina liv kring sina barn, även när relationer kraschar, även när ekonomin svajar, även när de själva går sönder. Här gick rörelsen åt andra hållet. Bort. Inte till nästa kvarter. Inte till nästa kommun. Stockholm.

Tillräckligt långt bort för att vardag inte längre är vardag. Tillräckligt långt bort för att livet måste organiseras på nytt. Då infinner sig den obekväma frågan. Inte varför Stockholm lockade. Utan vad som gjorde den gamla geografin så svår att man ändå gick.

För människor lämnar jobb. Människor lämnar relationer. Människor lämnar städer. Men att lämna den geografiska närheten till sina barn är någonting annat.

Inte omöjligt. Inte ens ovanligt. Men det kräver ofta en starkare kraft än vanlig rastlöshet. Något man flyr. Något man inte står ut med. Eller något man måste bort från för att överleva sin egen berättelse.

Kanske var det arbetet. Kanske friheten. Kanske behovet av att börja om. Kanske en konflikt. Kanske en överbelastning. Kanske något helt annat.

Jag vet inte. Men vissa frågor vägrar försvinna.

Varför just då? Varför inte 2018? Varför inte 2019? Varför inte 2020? Varför vänta tills barnen nästan lämnat boet?

Och så fanns det någonting annat. Någonting hon berättade mycket tidigt i vår relation. Så tidigt att jag absolut reagerade på det. I alla fall inte ur samma perspektiv som flera år senare.

Hennes ex hade kommenterat flytten. Hånfullt.

”När kommer du hem igen?”

Det är en märklig formulering. Inte för att den bevisar någonting. Utan för att den skaver. Som en pusselbit från en annan låda.

”Tillbaka” hade varit enklare att förhålla sig till. Men han sa inte tillbaka. Han sa hem. Hem till vad? Hem för vem? Och kanske framför allt: Om alla aspekter verkligen varit över sedan länge, varför lät det då som om Stockholm bara var ett avbrott?

Om allting verkligen varit avslutat sedan länge. Om alla kapitel varit stängda. Om separationen verkligen blivit historia. Varför låter det då så?

”När kommer du hem igen?”

Det är en mening som vägrar uppföra sig. Den passar inte riktigt in i berättelsen. Och just därför stannar den kvar. Som ett eko. Från någonting som kanske fortfarande levde. Eller från någonting som aldrig riktigt dog.

Sedan fanns bostäderna.

Inte känslorna. Inte berättelserna. Inte psykologin.

Siffrorna.

De där obarmhärtiga sakerna som inte bryr sig om människors versioner av verkligheten.

Jag tittade på inkomsterna. Jag tittade på åren. På anställningarna och på omständigheterna kring dem. Månader. År. Jag tittade igen. Och siffrorna verkade ropa samma sak varje gång. Jag fick en känsla av att banken möjligen använt exakt samma ord.

Nej!

Ändå hade det skett. Hon inte bara köpte en bostadsrätt i centrala Stockholm. Hon stod även för lånet på sonens lägenhet.

Det lämnade efter sig ett svart hål av frågor. Nästa lager. Nästa pusselbit.

När jag försökte summera alltihop. När jag adderade åren 2022–2025 i samma ekvation, då blev allting ännu märkligare. För nu var det inte bara detaljerna som skavde. Inga siffror gick längre ihop. Det var då nästa berättelse började.

Kanske var det bara tankespöken. Kanske var det bara en serie approximationer. Små fel i början som växte för varje nytt antagande. En felkalkylering som till slut fick hela ekvationen att falla samman ur ett logiskt och statistiskt perspektiv.

Kanske var det bara småsaker. Sådana som noggrant rättat sig efter Herr Ockham och hans rakkniv. Om hon hade valt en annan väg. Det vill säga fortsatt kommunicera på det sätt vi en gång började. Istället för att sluta kommunicera.

Men så var det hennes agerande runt hennes besök hos sina barn. Övergripande hennes agerande när det kom till att göra besök i den lilla mellansvenska staden.

Det Svarta Hålet

30 september 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag försökte inte avgöra om det gick. Jag försökte förstå hur det gick...

– December 2025 –

Långt långt senare. Slutet av 2025. Skulle pusslet jag la skulle inte komma att handla bara om sociala interageranden. Om potentiella andra män. Utan om förehavanden i stort. Vad som egentligen försegick.

Hennes inkomst från det hon kom till Sverige hade varit noll. Varenda år. För att ändra sig med en försiktig ökning till 80900 först 2012. Det år hon flydde från sin välgörare. Det var fakta som talade för sig själv.

Nästföjande år gick det halvvägs tillbaka mot nollpunkten med sina 45000. För att sedan gradvis öka försiktigt. 65500, 93000, 13500, 120000, Plötsligt 2018 en dubblering – 240000. Sedan en mindre stegring igen 2019 – 380000, sedan 450000 2021. Slutligen, efter flytten från den lilla staden till Stockholm, en bit över 509000.

Hon hade tagit på sig lånet för sonens lägenhet. Att stå för och betala på. Det rörde sig alltså om två aspekter. Både få krediten och kunna betala på den. Förvisso inga stora summor för en liten lägenhet i en mellansvensk stad. Men många bäckar små.

Jag hade tillåtit mig att snabbt höfta lite. Det rörde sig alltså om 450.000 ”där och då”. Inkomsterna var från tjänst. Före skatt. Kapitalsidan såg vid första anblick nästan lovande ut. Sex siffror. Problemet var bara att det stod ett minustecken framför dem…

Tillkom till sonens lägenhet gjorde exakt samtidigt hennes egen bostadsrätt i centrala Stockholm. 2.800.000-3.500.000. Såklart ett spann som kunde ge en del variabler. Samt tillhörande avgift till föreningen. Någonstans runt 4000. Och som sagt. Det finns två aspekter. Få krediten. Eller att få debit och kredit att slutligen gå ihop. Vilket faktiskt inte alltid är samma saker. Papper och realitet kan ha stor differens. Beroende på var när och hur en persons samtliga inkomster kommer ifrån. Och om dom syns.

Addera ny anställning. Troligt provanställning. Ensamstående. Jag är ganska säker på mitt antagande att banken sagt samma sak som siffrorna. Nej.

Egentligen fanns det två huvudsakligt intressanta markörer. Den första inträffade 2021. För då skulle flera saker samtidigt fungera:

Köpa bostadsrätt i Stockholm.
Få bolån godkänt.
Hantera kontantinsats.
Stå på lån för sonens lägenhet.
Ha en ny anställningssituation.
Flytta till en av Sveriges dyraste bostadsmarknader.

Där uppstår den matematiska frågan.

Inte ”Kan någon med 450 000 i lön köpa bostadsrätt?” Det kan många.
Utan: ”Hur såg hela balansräkningen ut när detta genomfördes?”

För banken tittar inte bara på årsinkomst. Den tittar på:

kontantinsats,
befintliga lån,
skuldkvot,
KALP-kalkyl,
anställningsform,
betalningshistorik.

Inkomsterna var från tjänst. Före skatt. Det fanns ingen deklarerad förmögenhet.

Sonens lägenhet. Bostadsrätten i Stockholm. Tillkom gjorde avgifterna. Tillkom gjorde flytten. Den nya anställningen. Allting som samtidigt skulle fungera.

Och det var där frågan uppstod. Inte om det var omöjligt. Utan hur det var möjligt. Hur såg kalkylen egentligen ut? Vad var det jag inte såg? För det fanns uppenbarligen någonting. Någon parameter. Någon pusselbit. Någon förutsättning som inte låg på bordet framför mig.

Kanske fanns det ett sparande som inte syntes i siffrorna. Kanske fanns det pengar från något annat håll. Kanske hade någon hjälpt till. En gåva. En medlåntagare. En borgensman. Någonting.

Men även det skapade frågor.

För om det nu fanns en sådan person. Vem var det då? Vem ställer upp med hundratusentals kronor för någon annans bostadsköp? Vem går i borgen? Vem tar den risken? Och kanske framför allt varför?

Jag säger inte att det inte fanns svar. Bara att jag inte hade dem. För varje möjlig förklaring verkade samtidigt skapa en ny fråga.

Om det fanns pengar – var kom de ifrån? Om det fanns en medlåntagare – vem var det? Om det fanns en borgensman – varför? Om det fanns ett sparande – hur hade det byggts upp och varför syntes det inte deklarerat som förmögenhet?

Det var därför jag fastnade. Inte för att siffrorna bevisade någonting. Utan för att de inte avslutade berättelsen. De öppnade den. Och ju mer jag tittade på dem desto mindre kändes det som en fråga om ekonomi. Desto mer började det kännas som en fråga om vad som egentligen hade hänt.

Om bostaden verkligen låg i intervallet 2,8–3,5 miljoner och hon samtidigt hade andra åtaganden blir kalkylen betydligt stramare än om hon bara hyrde en lägenhet. Det betyder dock inte automatiskt att det är omöjligt. Det betydde att det finns parametrar jag inte kunde se.

Exempelvis:

mycket hög kontantinsats,
medlåntagare,
borgensman,
tidigare bostadsförsäljning,
sparande,
särskild bankbedömning,
andra tillgångar.

Ok. Ett ”banken sa NEJ” ser såklart klatchigt ut i en roman. Men om jag gör det lite försiktigare? Formulerar om till ett ”Matematiskt skulle jag formulera det så här”: ”Med de siffror jag såg blev finansieringen inte självklar för mig. För jag fick inte ihop hur hela kalkylen såg ut.”

För mig – en ganska stark observation. Faktiskt starkare än: ”Det var omöjligt”. För det du egentligen snubblat över var ett informationshål. Inte ett matematiskt bevis.

Men hon flyttade inte bara Maj 2021. Nästa flytt skedde redan precis innan 2021 var slut. En annan bostadsrätt i Stockholms innerstad. Alltså måste hela finansieringen gått igenom en gång till.

Till yttermera visso, mitt höftande gjordes inte då. 2021. Det gjordes långt senare. Med det jag visste 2026. Vilket var den andra intressanta markören.

Då hade en hyresrätt i den lilla mellansvenska staden tillkommit. Låt säga runt 10.000 i månaden. Eller mer. Samtidigt som hon hade bostadsrätten kvar. Inte uthyrd. Bara tom. Samt en privatleasad bil.

Absolut. Då fanns ju redan lånen. Så det var inte en fråga om att få krediterna. Bara kunna betala utgifterna. Två lite olika saker.

Inte minst upplevde jag det som att hon ”alltid hade pengar”. Till exempel när vi hyrde bil och mitt kort inte fungerade. Samt vid några andra tillfällen.

Såna tillfällen behöver nödvindigtvis inte heller peka på att det fanns en god marginal i verkligheten. Utan att hon litade på mig. Att jag omedelbart åtgärdade ett eventuellt utlägg. Det kan såklart ha varit hennes absolut sista kronor.

Det gick inte ihop. Inte någonstans. I alla fall inte för mig.

Samma mönster

28 augusti 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Konsten att byta plats utan att byta mönster…

– Augusti 2026 –

Jag tror inte det var på restaurangen jag började förstå.

Inte i bilen. Inte i taxin. Inte på flygplanet. Inte ens när hon sprang genom Stockholm, gömde sig i buskar eller försvann ut i natten så att jag irrade omkring och letade efter henne.

Då såg jag bara enskilda händelser. Märkliga händelser. Händelser som verkade sakna logik. Jag försökte förstå dem var för sig. Som om varje gång var ett undantag. Som om nästa gång säkert skulle bli annorlunda.

Det tog lång tid innan jag började se något helt annat.

Ett mönster.

Det märkliga är att mönster nästan alltid är osynliga medan man lever i dem. Man ser träden. Man ser aldrig skogen. Först långt senare, när tillräckligt många bitar ligger på bordet, börjar de passa ihop. Och plötsligt inser man att det man trodde var tjugo olika händelser egentligen var samma händelse. Om och om igen.

Jag tror inte längre att ”ska jag gå?” handlade om restauranger. Eller bilar. Eller taxibilar. Eller Tallinn. Eller Barcelona. Eller mitt vardagsrum. Eller Mannen Som Försvann.

Jag tror det handlade om konflikt. Eller kanske ännu mer exakt. Jag tror det handlade om flykt. Inte nödvändigtvis från mig. Utan från det som uppstod när verkligheten inte längre gick att böja.

När ett samtal inte gick att vinna. När en förklaring inte längre räckte. När den där obekväma känslan infann sig av att man kanske faktiskt behövde stanna kvar och ta ansvar för någonting.

Då kom frågan.

”Ska jag gå?”

Den kom så många gånger att den till slut slutade vara en fråga. Den blev ett beteende. Och det var först långt senare jag började fundera över om samma sak kanske pågick långt utanför vår relation.

Jag började lägga märke till arbetsplatserna. Nya jobb. Nya avdelningar. Nya bemanningsuppdrag. Nya chefer. Nya kollegor.

Och nya konflikter.

Såvitt jag kunnat räkna blev det under några få år, våra år tillsammans, ungefär sju eller åtta olika anställningar för henne. Därtill flera bemanningsuppdrag. Jag minns inte exakta antalet. Men kanske sju, åtta stycken på tre, fyra år. Några avslutades i förtid. Några avbröts. Något uppdrag hann aldrig ens börja innan det var över. Något skulle vara ett år men blev tre veckor. Varav en vecka var att ”gå bredvid” och sista ”städa och flytta”. Ett kontrakt skrevs på men bröts innan anställningen hann börja.

Nästan varje gång fanns det en berättelse.

En chef. En kollega. En arbetsplats. Någon annan. Eller boendet som ordnats. Alltid ett problem. Eller flera. I fallet Stavanger var förklaringen en uppenbar lögn. ”Sjukhus var inte hennes grej”. Den egentliga anledningen försökte jag räkna ut. Men den hade med hennes utgång och hennes selfie sista helgen att göra. Eller hennes fika. Med någon. Sent Måndagen efter.

Naturligtvis kan man råka ut för en dålig chef. Det händer. Man kan råka ut för två också. Kanske till och med tre. Men någonstans börjar matematiken bli besvärlig. Inte därför att dåliga chefer inte existerar. Utan därför att sannolikheten för att nästan alla människor man möter råkar vara problemet till slut blir svår att förena med verkligheten.

Det var där en tanke började gnaga.

Inte att hon ljög. Inte att hon hittade på. Utan att hon kanske själv upplevde allting precis så. Att konflikten alltid hade ett ansikte. Och att ansiktet aldrig var hennes eget.

Jag började till och med tänka i banor som att även miljonären faktiskt hade varit en flykt.

En flykt från Estland. Från Tallinn. Från livet hon hade där.

Kanske var det inte nödvändigtvis hans pengar som var den stora moroten. Det var såklart säkert inget hinder för henne. Men en man med ”tillräckligt” hade kanske räckt. För huvudsaken kanske inte var miljonerna.

Huvudsaken kanske var flykten.

Hon stod där. Cirka tjugofem år gammal. Hade blivit gravid som underårig och hade nu en sexårig son. Arbetade som croupier i Tallinn. Sedan dök en betydligt äldre man från Sverige upp och erbjöd ett helt annat liv.

En väg ut.

Ironiskt nog började jag fundera på om just hans pengar senare blev en del av det fängelse hon kanske hade sluppit om mannen istället varit någon ungefär som jag själv. Någon som definitivt inte var nödlidande, men som heller inte badade i miljoner och agerade som ett svin på grund av att hn trodde han ägde världen. Inklusive henne.

För med miljonerna följde någonting annat. Den konstanta otroheten. Kvinnorna som enligt berättelsen låg sparade under mansnamn i telefonen. Ett liv där hon själv helt saknade arbete och utbildning under åren 2005–2013. Ett ekonomiskt beroende som rimligen måste ha gjort dörren betydligt tyngre att öppna när den där vägen ut inte längre kändes som en väg ut.

Det fanns förstås ingen möjlighet för mig att veta vad hon tänkte när hon stod där i Tallinn. Om pengarna lockade. Om Sverige lockade. Om mannen lockade. Eller om möjligheten att helt enkelt komma därifrån var tillräcklig.

Men fortfarande var det själva tanken jag inte kunde släppa.

Tänk om även det som från början såg ut som början på ett helt nytt liv egentligen hade börjat som en flykt?

Jag började fundera på om ”springa iväg” kanske aldrig hade handlat om att lämna en plats. Kanske handlade det om att lämna ett tillstånd. Att lämna obehaget innan det hann bli outhärdligt.

Att lämna relationen. Lämna arbetsplatsen. Lämna diskussionen. Lämna middagen. Lämna bilen. Lämna taxin.

Lämna staden.

Lämna allt utom själva mönstret. För det märkliga med mönster är att de följer med.

Man lämnar arbetsplatsen. Men mönstret stannar kvar. Man lämnar relationen. Mönstret stannar kvar. Man flyttar. Byter land. Byter chef. Byter partner. Byter adress. Men det enda som faktiskt aldrig byts ut är den människa som bär mönstret med sig. Och det var nog där jag började förstå någonting som gjorde mig betydligt ledsnare än arg.

Om det verkligen var så. Då gick det inte längre att springa ifrån det. Inte ens genom att springa. Till slut började jag fundera över något betydligt obehagligare.

Om man lämnar tillräckligt många människor, tillräckligt många arbetsplatser, tillräckligt många relationer och tillräckligt många konflikter…

…finns det då någon risk att man en dag upptäcker att det inte längre finns någonstans kvar att springa?

Flykt som livsstrategi.

Förr eller senare började jag ställa en fråga som jag egentligen inte ville ställa. Hur många gånger kan exakt samma historia upprepas innan man åtminstone måste överväga möjligheten att huvudpersonen också är en del av historien?

Jag började lägga märke till att samma berättelse dök upp överallt. Det tog mig lång tid att förstå att ”springa iväg” aldrig handlade om avstånd. Det handlade om konflikt. Eller kanske ännu mer exakt. Om att lämna konflikten innan konflikten hann lämna spår.

Först trodde jag att det var något som bara hände mellan oss. Att det var vår relation. Vårt sätt att fungera.Men sakta började ett större mönster träda fram.

Mönster är märkliga.

De går nästan aldrig att se medan man lever mitt i dem. Man är alldeles för upptagen med nästa konflikt. Nästa förklaring. Nästa ursäkt. Nästa försök att få ihop verkligheten igen.

Först långt senare börjar de lägga sig bredvid varandra. Som gamla fotografier på ett köksbord. Man flyttar runt dem lite planlöst. Två bilder passar ihop. Sedan en tredje. Plötsligt inser man att de inte alls föreställer olika människor eller olika händelser. De föreställer samma berättelse.

Bara fotograferad från olika håll.

Jag skulle komma att återkomma till tankarna igen i ett annat kapitel. Flykten från den lilla mellansvenska staden 2021.

Hem

13 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Äntligen nära…

– 5:e Juni 2023 –

Det var dagen för flytt. Jag var uppe otroligt tidigt. Eller snarare halva natten. Väntade på vildkatten. Jag satt på kökstrappan. Drack kaffe. Plötsligt kom han lommandes längs vägkanten. Jag matade honom. Stängde in honom i matsalen tillsammans med en kattlåda och hans transportbur.

Ja. Då var i alla fall det säkrat. Han skulle kunna följa med på enklast möjliga sätt. Jag hade haft katastroftankar om att han inte skulle dyka upp. Om att jag hade blivit tvingad att lämna honom temporärt. Åka tillbaka och vänta på honom några dagar senare. Kanske ligga på köksgolvet 3 dagar och vänta. För lämna honom fanns inte i min världsbild.

Mina och Kärlekens sms började redan 5 på morgonen.

– Älskar dig ! Hur går det med katten?
– Går helt ok… ingen katastrof… men han är inte nöjd. Tror du att du kunde hjälpa i kväll?
– Ja, det kan jag. Vilken tid ankommer du?
– Lite tidigt att säga det ännu men jag skulle gissa på 20
– Kommer flytt gubbar snart?
– 12
– Tänk att snart är allt klart ❤️
– Kan du handla småsaker?
– Ja
– Tack!
– Har du kaffemaskin där?
– Vet ej…
– Hur får du nyckeln?

Det var någonting i kommunikationen som gödde mina förhoppningar om en vardag tillsammans. Att hon kunde köpa någon småsak på väg hem från jobbet. Att jag kunde hämta henne utanför porten. Att livet kanske inte behövde vara mer komplicerat än så.

Flyttgubbarna kom. Tog möblerna. Vissa kartonger. Lastade släpet fullt med det som skulle till radhuset. Jag stoppade avslutande in katterna. Kylväskan med saker från frysen. Musten som vi gjort under hösten. Grönsaker vi skördat och hon hackat. Krukväxter.

Klockan var 13. Jag låste dörren. Rullade ut från gården. Stängde grindarna. Tog en sista bild på dom.

Vi begav oss mot Stockholm.

Vad det led hade vi ytterligare smskontakt.

– Borde vara hos dig 20:00
– ❤️❤️❤️
– Kan du köpa en mjuk bra tandborste? Glömde min
– Kommer du hämtar mig?
– Ja?
– Det är väl enklast? Om du hinner och orkar.
– Såklart! ❤️❤️
– ❤️❤️ Kör försiktigt! 😘
– Älskar dig
– Älskar dig
– Framme 20:30
– Ser framemot ❤️❤️
– ❤️❤️
– ETA 20:44
– 😥

Det var vårt sista sms i ”smålandssviten”. Den som pågått sedan 7:e Juni 2022. Ganska precis ett år. 20:44 gled jag upp utanför hennes port. Det var en speciell känsla. Hon stod på gatan. Vacker. Vinkade glatt.

Vi begav oss mot radhuset. Fastnade i trafiken av studentavslutningen. Inget vidare slut efter 60 mil. Typiskt tänkte jag. Stockholmsidioti. Det tar längre tid åka en mil utanför city än åka från småland.

Vi kom fram. Bar in katterna till varsitt rum. Tog in kartonger. Hon dom lätta. Jag dom tunga.

Det blev nån mindre schism. Jag förklarade var vilken märkning skulle stå. Hon tyckte annorlunda. Jag förstod inte baserat på vad. Jag hade ju packat. Märkt. Visste var allt skulle vara. Men likväl…

Det försvann fort.

Klockan gick mot midnatt. Allting var framme. Allting var inne. Allting var helt. Allting var rent. Vi satt i köket. Hon satt med vildkatten i famnen. Svettig. Smutsig. Gröna byxor. Jeansjacka. Osminkad. Underbart vacker.

Jag hade bara en så förbannat bra känsla när hon satt där med vildkatten. Att kanske. Kanske skulle det komma att fungera. En vardag. Ett liv tillsammans. Nu när avståndet var borta.

Första kvällen i nytt sovrum. Mitt. Hemma. Nära henne. Hon klädde av sig. Jag lät lampan vara tänd. Som vanligt. Hon sa ingenting. Vi somnade nakna. Tätt omslingrade.

Jag var hemma. Hon med. Trodde jag.

Jag kände lycka.

Jag kände mig säker.

Säker på att jag älskade och avgudade den där mystiska, magiska estländska kvinnan.

Allt fungerade

13 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Även relationen. Förutom att prata om den…

Jag hämtade henne på stationen. Kramen uteblev.

Vi åkte till gården. Lagade lite enkel mat. Småplockade lite med olika saker. Jag visade runt och förklarade vad/hur med allting.

Vi tog tämligen tidig kväll. Några glas vin. Småprat.

Vi gick och la oss tämligen tidigt. Det fick bli gästrummet eftersom sovrummet var nerplockat och som största rum – förvaring för dom kartonger som skulle med.

Till min stora förvåning initierade hon sex. Bra sex. Men av ungefär samma typ som senast vi hade setts. På nåt sätt så verkade vi nu göda, eller spegla, varandra. Hennes sätt att avvika från den där ”mentala närheten” fick in mig på samma spår. Plötsligt frågade hon ”vad som hade hänt?”.

– Ingenting?

Egentligen en halvsanning. Å ena sidan hade ingenting hänt med mig. Förutom hennes ändrade sätt. Jag blev plötsligt medveten om att jag speglade henne. Så någonting hade ju ändrat sig. Vi släppte ämnet.

Jag förstod inte. Hon ville inte ha en sexuell relation med mig. Men nu hade vi ändå sex. Var det med mig? För mig? Eller var hennes tankar någon annanstans? Var även detta ”Jag fick sex”?

Vi somnade. Tätt omslingrade. Nakna. Plötsligt var ett mindset från sex borta. Åter var närheten. Åtrån. En annan nivå.

– 2:a Juni –

Vi gick upp tidigt. Goda smörgsar med Ansjovis. Ägg. Kaffe. Juice. I trädgården. En av dom sista mornarna på den plats där vi första morgonen suttit ett år tidigare. Samma fysiska plats. Nu en helt annan plats mentalt och relationsmässigt. Inte samma nyfikenhet. Inte samma förhoppningar. Men på ett märkligt sätt samma kärlek. Samma enkelhet. Samma närhet.

Samma vita collegetröja som hon haft på selfien hon skickat när hon hade ny frisyr. Innan Italien. Vita sneakers. Min bruna tjocktröja. Hon satt med ett ölglas i handen. I fårhagen. Pratade med fåren. Om deras flytt.

Vi packade ihop saker lite här och där. Ställde kartonger i rätt ordning. Hade det trevligt. Lättsamt. Vi berörde absolut ingenting av allt som var knas. Det var som om det aldrig funnits. Nu fanns bara vi. Hade jag inte vetat bättre hade jag kategoriserat det som en fin dag i en underbar relation. Som kärlek. Men samtidigt var det lätt at låta det här bedragande skenet göra vad det var bäst på. Låta skenet bedra. Låta mig tro det var på riktigt.

Grannarna kom förbi. Pratade.

Klockan var 21:30 på kvällen. Vi ropade in fåren. Sista gången. Hon stod och skivade äpplen. Skivade morötter. Öppnade nya paket med knäckebröd. Ropade BÄÄÄÄÄ som vi alltid gjorde. Det som betydde ”godissignal” för fåren. Dom skockades runt henne.

Det var en kväll som var en ”absolut sista”. I morgon 06:00 skulle vi resa. Vi hade 60 mil framför oss. Transporten var halmad. Påhängd på bilen.

– 3:e Juni –

Morgonkaffe. Vi lastade fåren. Hon engagerade sig i att lösa ett problem med lasten. Saker som skulle med men som inte fick plats. Nödlösingar. Jag blev faktiskt inte förvånad av alla smarta lösningar hon kunde komma på.

Vi rullade sakta iväg. Mjukt och fint för fårens skull. La oss på stadiga 70. Eller lite under om det var sämre väg. Tittade till fåren en gång i timmen. Hon ransonerade mina cigg. En i halvtimmen. Absolut max!

Vi stannade och åt hamburgare. Kramades och pussades där på en hamburgerkedja mitt i ingenstans. Hon berättade roliga anekdoter om när hon tappat bilnycklarna i en toalettstol. När hon redan varit på toa. Och inte kunde spola på grund av nyckeln. Var tvungen stoppa ner handen.

Hon bubblade på det där charmiga sättet som bara hon kunde göra. När hon skrattade åt sig själv. När hennes skratt och accent mötte varandra i en rörig berättelse och man till slut inte hörde eller förstod ett enda ord av vad hon egentligen sa. Men jag skrattade ändå. Jag förstod övergripande. Och jag bara älskade hela hennes uppenbarelse vid såna tillfällen. Mitt skratt kom kanske även till viss del av glädjen att få vara nära henne. Nära hennes sfär. Av kärlek.

Det var en trevlig resa. Och sorgen över att lämna fåren var tillfälligt borta.

Sista 10 milen kände jag att bilen började kännas annorlunda i kopplingen. Jag kände mycket väl igen känslan i pedalen. En svänghjulskoppling på väg att haverera. Jag hade ju precis satt på ett drag, så den hade inte dragit mycket tidigare. Men transporten var gigantisk. Tung. Och full med får.

Jag avvaktade med att måla faan på väggen för henne. VIlle inte göra henne orolig. Körde försiktigt.

Vi kom fram.

Glada gårdsägare mötte upp. Vi lastade av. Dom bjöd på lunch. Hade dukat upp mitt bland fåren. Bilens varande eller icke varande gav sig själv. Det var ganska uppenbart om man stod intill och lyssnade när den gick på tomgång.

Vi lyckades hitta en hyrbil som passade in geografiskt. Inte bara för att komma hem. Utan även få min bil på rätt plats. Och hyrbilen skulle dessutom tvunget dra det andra släpet från småland till Stockholm.

Så – en plats nånstans mellan där vi var. Samtidigt lämna transporten på väg hem. Samtidigt vara enkel för att lämna och hämta upp min egen och sedan hem igen. Det skulle bli många mil.

Det började bli dags röra på sig. Känslorna över att ta avsked av djuren tornade upp sig. Gråten var i halsgropen. Jag frågade om hon kunde tänka sig att köra så jag kunde ta en öl. Det kunde hon.

Hon hade aldrig kört med släp påstod hon. Detta var ett extraordinärt stort. Och hon körde absolut perfekt. Jag trivdes att åka när hon körde.

När vi kom fram till biluthyrningen skedde två saker. Dels var det E-kort på kombinationen. Jag hade tagit en öl två timmar tidigare. Jag förklarade läget för henne. Om hon körde skulle det vara ”olovlig körning”. Dvs indraget körkort. För mig var det nog betydligt lindrigare. Det var som sagt två timmar sen den där ölen. Men hon incisterade på att köra.

Det andra var att mitt satans kort djävlades igen. Depositionen. 8000. Hon drog sitt kort. Utan att blinka. Såklart visste hon att jag var god för det. Skulle betala tillbaka. Egentligen var det inget stort att tänka på. Det var först långt senare jag skulle bara dra mig till minnes. Summera småsaker. Gällande ekonomi.

Vi kom fram dit där vi skulle lämna transporten. Klockan var närmare 4 på morgonen. Transporten skulle backas in. Där gav hon upp. Och när jag ändå satt där körde jag sista 10 milen.

Vi köpte hamburgare. Igen. Hon somnade i bilen.

Det kändes tomt att inga fårskallar mötte upp när vi rullade in på uppfarten och körde genom gården. Men trots det tråkiga med resan hade vi haft en riktigt fin dag tillsammans.

Det märkliga var att allting fungerade så bra när vi slutade prata om relationen.

Flytten fungerade. Resan fungerade. Fåren fungerade. Problemen fungerade. Vi fungerade. Allting fungerar när vi gjorde saker tillsammans. Var tillsammans. Det var först när frågan om oss dök upp som allting började gå sönder igen.

Dagen var slut.

Sorg ja. Men närhet. Gemenskap. Samarbete. Kärlek.

Vi la oss. Kramades. Nakna.

– 4:e Juni –

Det blev sent morgonkaffe. Vi satt på kökstrappen. I solen. Hon såg trött ut. Men ofantligt vacker. Samma vita collogetröja. Håret rufsigt, innanför tröjkragen. Sådär naturligt vacker som bara hon kunde vara. Det var hennes sista morgon på gården. Någonsin.

Såklart klampade vi återigen in i diskussionen om att hon var singel om andra män frågade. Hon vidhöll att det var precis så hon hade sagt. Med tillägget: Men ingen frågar.

Jag förstod fortfarande inte logiken. För mig handlade frågan aldrig om hur många som frågade. Den handlade om svaret. Om någon frågade en person i en relation om hon var singel och svaret blev ”ja”, då var det själva svaret som var intressant. Inte hur ofta frågan ställdes. Vi verkade återigen befinna oss på olika platser i samma diskussion.

Hon fokuserade på sannolikheten att situationen skulle uppstå. Jag fokuserade på vad som hände om den gjorde det. Det slog mig att vi ofta pratade förbi varandra på det sättet. Hon diskuterade sannolikheter. Jag diskuterade principer. Hon pratade om vad som förmodligen inte skulle hända. Jag pratade om vad ett svar betydde om det väl hände. Det var som om vi hela tiden befann oss i samma samtal, men på olika våningsplan.

Vi konstaterade att vi skulle släppa frågan. Inte förstöra sista morgonen.

För min del blev det någon sorts ”jaja – hon vill ju ändå inte ha relationen – så det hela blev väldigt hypotetiskt. Vilket som var mestårande kunde jag inte avgöra. Att hon inte ville ha relationen eller att hon skulle säga attt hon var singel om vi hade relationen. Säga så till dess hon ”sett att vi fungerade”. Och under tiden fungerade vi inte för att hon sa hon var singel.

Jag körde henne till tåget. För sista gången.

Någonstans där hade jag fortfarande enormt höga förhoppningar om att allting skulle bli bra när jag väl var hemma igen. Trots alla hennes ”jag är singel”. Trots hennes ”nästan monogam”. Trots att hon sagt att hon inte ville ha relationen. Hon hade ju ändå kommit hit.

Jag försökte få det att gå ihop. Tänkte att ingen åker fem, sex timmar bara för att hjälpa någon. Inte om det inte betyder något. Samtidigt visste jag att det inte riktigt höll som argument. Min bästa vän hade gjort exakt samma sak veckan innan. Men vi var bara vänner. Vi var inte ett par. Vi bråkade inte. Vi försökte inte rädda någonting.

Hur det än var så trodde jag fortfarande. Jag hoppades att det nya avståndet skulle göra skillnad. Att tjugo minuter skulle vara något annat än fem eller sex timmar. Att vi skulle kunna gå ut och äta ibland. Ta promenader. Gå på bio. Eller bara umgås. Dricka te. Göra en macka. Se en film. Bara ringa och säga ”hej, jo du…” och ses om 30 minuter. Eller sova hos varandra. Flera gånger i veckan. Glädjen att få vakna med henne. Flera gånger i veckan.

Sådana där vardagliga saker som egentligen inte betyder särskilt mycket, men som till slut betyder nästan allt. För det var där vi fungerade som bäst. Inte i långa sms-trådar. Inte i missförstånd.

Inte i analyser. Bara tillsammans. I samma rum. I samma vardag.

Strax efter att hon åkt återupptogs sms från henne;

– Älskar dig . Saknar dig. Bara så du vet .
– Saknar den där estniska singelkvinna ❤️🥰😘
– Saknar den gitarristen 😘
– Tänker på dig
– Vad tänker du på då ?
– Att jag hade velat paxa dig. Blev förvånad du bär din ring med dig
– Hoppas att det var positiv förvåning 😉

Jo. Där på kökstrappan på morgonen. förutom ”singel” så sa hon plötsligt att hon burit med sig sin förlovningsring i sin handväska i Italien.

Jag förstod inte riktigt. Hon bröt upp förlovningen i Oktober. Blev tillsammans. Gjorde slut i februari. Vi var inte tillsammans. Men hon bar med sig sin ring. Varför inte säga hon gjorde det? Varför inte möta mig?

Jag svarade henne:

– Ja. Din orm… Jag älskar dig
– ❤️
– Jag älskar dig
– Nu är jag hemma

Vi hördes av på telefon senare. Jag tog upp ringen. Skulle berätta att det verkligen betydde någonting för mig. Jag visste inte exakt vad, men nåt bra. Det hela gled över till ”singel om andra män frågar” och därifrån totalhavererade det hela. Snabbt. Hon la på luren.

– Tråkigt du la på elfter fin helg. Älskar dig
– Du sa själv att det är inte så mycket mer även om du älskar mig
– Nej sa inte. Sa/menade jag är ledsen på singel/leken. Menade och sa att jag älskar dig, och uttryckte det om att ses hemma inom ramarna för vad dina premisser om ”Icke relation” etc tillåter. Det är inte samma sak som att jag inte vill betydligt mer.
– Älskar dig . Hoppas att du innersta inne ändå vet att jag älskar dig och har gjort det frå början.
– Ja. Detsamma
– Sov gott!

Sevärdheter

12 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Det är märkligt hur långt man kan resa utan att komma närmare…

– 23:a – 29:e Maj 2023 –

Kärleken var i Italien. Jag var på gården.

Hon skickade bilder från platser jag aldrig varit på. Kyrkor. Små gränder. Torg. Sol. Människor. Ett annat liv än mitt eget. Själv stod jag mitt i kartonger.

Får. Flytt. Förvaring. Radhus. Vildkatt.

Vi skrev till varandra varje dag.

Men vilka rader som handlade om vad. Det kunde ibland vara knivigt att reda ut. Även om man satt mitt i konverationen. Påståenden. Frågor. Svar. Eller uteblivna svar. Beskyllningar. Konstateranden.

Det märkliga var att samtalen egentligen handlade om tre helt olika saker samtidigt.

Den första tråden handlade om flytten.

Hon frågade hur det gick. Om fåren. Om packningen. Om huset. Hon erbjöd sig till och med att hjälpa till när hon kom hem. Frågade om det fanns något hon kunde göra. Det var svårt att få ihop med bilden av någon som höll på att lämna. Så fanns även ämnet om hur jag skulle komma att agera när jag väl var hemma i stan igen. Annat socialt nätverk. Tillgång till samma stad hon bodde i. Som hon upprepat under vår tid tillsammans varit ute och festat i. Eller försvunnit. Med kompisar utan namn. Med mannen som försvann. En stad som i grund och botten som sfär faktiskt var mycket mer min än hennes hemma plan. Hon hade haft 2 år där. Jag hade haft en livstid. Minus 3 år på gården. Det hade varit min hemstad längre än hennes livstid. Det gick inte att undvika att det på sina ställen lyste igenom svartsjuka i hennes frågor och påståenden.

–

– Go’morgon! Hoppas att väl med dig. Landade igår kväll och allt är väl, solen skiner och dags för första museet.
– God morgon. Trevligt du har det bra. Jag säljer saker, köpt kartonger, ska lämna fiskarna i akvariebutiken. Packar… bokat transport för Fåren, släp till flytten. Trött men ok… Kul höra från dig!
– Idag Vatikan. Hur är det med dig?
– Inte så bra men det kommer bli. Hoppas du har fint
– Ja, gått och gått… Vad gör du? Varför inte så bra? Stör jag dig?
– Nej du stör självklart inte
– Varför är det inte bra med dig?
– Tungt med djuren… och ledsen över det vi inte ska prata om… Fåren flyttar 3e, jag och katterna 6e
– Behöver du hjälp med något?
– Ja…
– Jag kan hjälpa med ngt när jag kommer hem, om du vill självklart .Blir jättesnabb flytt för dig. Ska inte hålla på och störa dig?
– Kommer landa på fötterna. Jag har tagit tag i situationen och ändrar mitt liv radikalt nu. Du stör inte… du är i mitt hjärta även om du säger du är singel. Självklart ledsen att nån jag älskar säger hon är singel till andra män, men jag når inte fram i den sorgen
– Till vem jag säger? Ingen frågar, ta det lugnt. Det är bara du som frågar
– Du sa om andra män fråga du säger du är singel. Vi satt på trappan när du sa
– Du frågade, vad ska jag säga. Har inga andra män…
– Du var ärlig i alla fall. Kanske hade velat höra du sagt annat
– Absolut
– Att jag hade velat höra att du säger till andra nej jag är i relation med någon man älskar och är inte intresserad det är så klart en annan sak
– Ingen frågar förutom dig
– Om du är singel eller vad du svarar om någon annan frågar om du är det?

–

– Är på väg till Florence. Hoppas att du har en fin dag 🌞

Hon bifogade en selfie.

– Missar ju det mesta eftersom jag är blockad från dina media. Men med såna bilder är det nog populärt. Ha fin dag
– Förlåt att jag skickade till dig om du känner så
– Nej jag älskade den! Otroligt vacker! Jag friade till den vackra kvinnan om du kommer ihåg. Efter en månad. För jag såg henne… (som väsen)
– Bara en enkel selfi men tack
– Vackraste jag sett
– Snäll du är 😘
– Känner hur? Att jag av nån anledning inte får ta del av vad andra kommenterar? Ja det känns konstigt. Glad jag fick bild dock!
– Ingen kommentarer ngt. Jag kan skicka till dig bilder på byggnader och mina syskon som jag har postat
– Det är bild från idag spm jag har inte ens postat, kanske gör det senare
– Det vet jag ju inte och av nån anledning får jag inte se det heller
– Så du var först som såg bolden
– Ja. Tack! Men jag hålla utanför vad andra män kommenterar och vilka som gör det.
– Vad pratar du om , en gammal släkt skrev att han varit i Vatikan länge sedan
– Vet ju inte eftersom jag är utestängd. Kan bara spekulera i varför jag inte får se det. Hoppas fin dag! 🌼🌷☀️
– Tack! Ha en fin dag du med! 🌞🌷✨
– Hoppas ändå du förstår hur jag i hjärtat känner över att vara utestängd, att ha varit hemlig för andra, och hur det påverkat mig. Du gjorde ju slut pga att du trodde jag stängt dig ute… på Facebook. 25/10
– Verkar att fb skapar missförstånd och osams , ingen bra grej
– Öppenhet har en tendens motverka missförstånd…
– Det finns inget konstigt, jag ser inte heller vad du skriver eller kommentarer
– Så hade det inte varit om inte du stänt av vad JAG kunde se… du blockade MIG
– Pga bråk
– Det var inte bråk. Det var raka enkla frågor. Tex ”vad har du för relation till den där mannen som just kommenterade med ett hjärta på din nya profilbild”.
– Ha en fin kväll!

–

Den andra tråden handlade om Italien

Hon skickade bilder. Berättade. I väldigt korta ordalag. Vad hon gjorde. Var hon befann sig. Hur varmt det var. Hur fint det var. Ibland kändes det nästan som om hon ville att jag skulle vara där. Ibland som om hon ville visa att hon var där utan mig. Jag visste inte vilket. Kanske för att hon skickade bilder på sig själv långt efter att hon lagt upp dom och låtit andra män se eller kommentera i sociala medie. Jag kände det hade varit en fin gest för relationen om hon först velat skicka sina selfies till mig. Inte lägga upp till andra män att gilla. Kanske kunde hon lagt upp bilder på allmänna sevärdheter till dom andra männen. Skickat sina selfies till mig. Det jag personligen tyckte var den största sevärdheten där och då.

–

– Idag bergpromenad
– Rolig, och snygg, blir nog populär när du postar. Lycka till! Roligt jag åxå får se den!
– Hoppas att det är det minsta problem om den blir populär eller ej. Ville bara säga tänker på dig. Hoppas att allt är väl med dig och djuren
– Djur mår bra tack 🙏🏻 Tänker på dig åxå!

–

– Ha fin semester! Vi kanske kan hålla kontakt i alla fall? Allt det där var ju någonstans ändå ditt val inte mitt jag stod på knä och bad om att få ha relationen med dig att du skulle vilja säga att du var er relation med mig
– Med konstiga funderingar och misstankar
– Inte misstankar men funderingar det är inte samma sak. Funderingar på grund av att jag var hemlig och utestängd
– Har hört många misstankar mm
Du har upplevt det som misstankar. Inget bråka om inte nu längre ❤️
– ❤️ Förlåt att jag skickade bild idag, verkade ge neg påverkan
– Det var absolut inte negativt påverkan jag tyckte om bilden jättevacker kvinna
– Ha en fin kväll✨
– Tack för vacker bild på vacker kvinna
– Ta inte upp teman då
– Jag funderar på det så klart inget konstigt med det. Önskar sol och fin semester. Vi kan kanske höras i framtid när jag är hemma igen 🌸🌸🌺☀️🌹
– Lycka till med packningen 😘❤️

–

Den tredje tråden handlade om oss. Det var den som aldrig blev klar.

Jag pratade om att bygga tillit. Hon pratade om misstankar. Jag pratade om att känna mig utestängd. Hon pratade om att känna sig kontrollerad. Jag försökte förstå hur man kunde vara singel när andra män frågade men samtidigt vilja ha en relation. Jag försökte få henne förstå att det gjorde mig osäker. Hon försökte skyla över med ”ingen frågar” och jag motargumenterade med att det inte handlade om att någon frågade eller inte utan vad hon svarade om någon frågade. Jag försökte förstå vad nästan monogam betydde. Hon undrade varför jag inte kunde släppa det.

–

– Jag kan inte ändra att du är svartsjuk på spöken
– Inte sant… du kunde ha byggt upp tillit genom att vara öppen. Eller säga ”söker hemlig kk”
– Det är svårt när du hotar och är svartsjuk .Jag söker ingen kk. Inte sökt heller
– Inte hotat och är inte svartsjuk. Jag är utestängd o hemlig. Helt annan sak
– Lyssna ditt hjärta och magkänsla om du känner att jag är så fel kan jag intevgöra ngt. Jag är som jag är
– Vara utestängd o hemlig gjorde inte mig glad utan trasig
– Du var trasig när jag träffade dig
– Ja ja skyll på mig. Lätt sätt.Men det är inte sanningen bakom varför det inte fungerade. Bra om vi kommer överens om det. Att vi inte fungerade var för att jag var hemlig och sedan blev utestängd.Du gjorde slut 25/10 för du trodde jag stängt dig ute. Inget bråk. Bara fakta så det blir rätt 🙏🏻
– Allt mitt fel, självklart 🙏 Ha en fin kväll💖
– Det har jag inte sagt.Vill bara det ska bli rätt
– Allt mitt fel, förlåt. Så mycket fel som jag gör
– Det har jag inte sagt. Älskar dig… och vill förstå och accepterar. Försök bara förstå mig? 🙏🏻❤️ Det kan vara nyanserat 🙏🏻🌹

–

– Lite överdrivet? Vilka andra? Ingen frågar… brukar inte gå runt och bertätta. Enda som frågar är du och konstigt om jag säger ngt annat efter februari
– Jag vet du är singel Det gjorde ont höra. Kan du förstå det?
– Ja
– Då förstår vi varandra och kanske du förstår jag sörjde och ”bråkade” eftersom vi ändå hade nån fin date och jag älskade/ville annat?
– Förstår
– Du ser! Då är vi överens! Du gjorde slut, stängde ute. Det byggde inte upp min tillit utan tvärtom. Men du hade dina skäl ❤️ Du upplevde svartsjuka etc

–

– Men hoppas du ändå uppskattade blommor. Gjorde vad jag kunde för att visa kärlek trots att du dumpat mig. Tror att du kände mina känslor när vi höll om varandra på trappan den första dateen
– Det gjorde jag då och senare ❤️
– Varför vara så hemlig? Du har ju förstått att de hade sönder mig
– Varför tror och litar du inte på mig? Varför anklagar du varenda manlig like? mm…*- Inte anklagat. Och inte varanda. Frågade om nåt hjärta. Thats it. Poof – kommentarer borta.
– Ska sova nu. Sov gott! ❤

–

– Idag är det pisa dag
– Fint❤️❤️❤️
– När flyttar de?
– Fåren? 3e
– ❤️
– Och jag två dagar efter
– Ser du framemot?
– Ja
– Har du packat klart?
– Nej långt ifrån
– Spännande .Vill du ses något? Eller föredrar du inte ses?
– Ses gärna om du vill
– Absolut om du vill.
– Det är som du vill
– Eller som du vill

–

– Dagens bild när jag blev belyst. Om du önskar avsluta prenumeration skicka sms meddelande på samma nr – STOPNU
– Tack för fin bild. 🙏🏻Jättesnyggt. Blir nog många likes och kommentarer.
– Ja, om det finns fler/många personer som gillar bild på angiven nr.+4673******* kan det finnas många likes och kommentarer
– Flåt men att bli utestängd har tagit på mig ganska hårt dessvärre . Men jag blev glad åt att få bilden… 🙏🏻🥰
– Tack 🙏 Tänker på dig
– Tänker på dig med
– Bra eller dåligt? Saknar dig. Tänker du dåliga saker om mig?
– Nej men många frågor och funderingar

Vi kom ingenstans. Veckan blev märklig på det sättet.

För mitt i alla diskussioner dök det ständigt upp små saker som egentligen inte passade in. Eller så gjorde dom det. Kanske var det centrala i relationen. Om hon bara förklarat och åtgärdat en handfull saker så allt käbbel hade kunnat upphöra.

Ett hjärta. Ett ”saknar dig”. En bild. En fråga om vi skulle ses när hon kom hem. Ett erbjudande om hjälp.

Sms var alltså tre olika trådar. Och två berättelser. Samtidigt.

Den ena berättelsen sa att vi hade problem. Den andra berättelsen sa att vi fortfarande hörde ihop. Jag tror att det var därför veckan blev så förvirrande. Inte för att vi bråkade. Utan för att vi aldrig riktigt gjorde det. Inte heller gjorde slut. Inte heller löste någonting. Vi bara fortsatte. Dag efter dag.

Som två människor som fortfarande tyckte väldigt mycket om varandra, men som inte längre verkade förstå samma relation på samma sätt.

Och någonstans där, mellan Vatikanen, flyttkartongerna och alla hjärtan i sms-trådarna, började jag förstå att kärlek och trygghet inte nödvändigtvis var samma sak.

Det var även här som nästa fenomen inträffade. Någonting som med tid skulle komma att ställas på sin spets.

Vi verkade vara överens om att det var slut. Där hade hon ju varit betydligt tydligare än i alla andra frågor. Det vi inte verkade vara överens om var varför. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För människor brukar bråka för att rädda relationer. Vi verkade istället bråka om förklaringen avslutet till en relation som redan hade gått sönder. Som om det var viktigt för oss båda att historien slutade på rätt sätt.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Och ibland har jag undrat om det var därför vi fortsatte höra av oss till varandra. Inte för att vi skulle hitta tillbaka. Utan för att ingen av oss tänkte låta den andre skriva sista raden ensam.

Eller var det nåt annat?

Dagen avslutades med att hon uppdaterade sin profilbild. Nåt från Italien. Kommentarer och likes var jag utestängd från att kunna se.

Tre trådar.

Essensen var inte Italien. Essensen var inte flytten. Essensen var inte nästanmonogam. Essensen var inte vad hon sa till andra män eller hur det sårade mig.

Essensen var att tre trådar pågick samtidigt. Men det slutade inte där. Desutom var det två olika personer som förde varsitt samtal.

Två samtal om tre olika trådar. Och att de pekade mot olika verkligheter.

Jag kanske försökte reda ut det förflutna. Hon kanske försökte bevara något av nuet. Jag försökte reda ut det förflutna för att få till en framtid tillsammans. Försökte hon bevara nuet av samma anledning? Men om så. Varför mötte hon mig inte i att reda ut det förflutna?

Schemaändring

11 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

0 till 100 på två sekunder…

– 22:a – 28:e Maj 2023 –

Den 22:a åkte Kärleken till Italien.

Med alla sina premisser. Allt sitt ”vi såg olika på om man behövde vara monogam i en relation”. Sitt ”singel om andra män frågar”. Sitt ”nästan monogam”. Med allting som tärde sönder mig.

Men jag skulle få annat att göra. Annat att tänka på.

Vi hade pratat om min förestående flytt vid hennes senaste besök. Och i senare sms samt samtal. Att den blivit tidigarelagd. På grund av mina insikter. Att det var en återvändgränd. Jag ville göra min omstart asap. Sagt att troligtvis skulle flytten nu komma att ske någon gång mot slutet av Juli. Eller kanske början. Det som återstod att lösa var mitt eget boende hemma i Stockholm.

Och viktigast av allt – fåren.

Sedan var det ju vildkatten. Honom tänkte jag under inga omständigheter lämna bakom mig. Han hade äntligen blivit nästan tam. Låg med mig i soffan. Kom springande när jag ropade. Följde mig runt gården vart jag än gick.

Jag insåg att det skulle ta tid att hitta ett riktigt bra hem åt fåren. Så jag började redan nu.

I god tid.

Jag berättade deras historia i en grupp för fårägare på Facebook. Svaren kom omedelbart. Bland annat från en komplett idiot som ville använda dem som gräsklippare på sin förbannade campingplats.

– Och på hösten då?

Slakt, såklart.

Hejdå dumdjävel!

Sedan dök det upp seriösa alternativ. Bland annat en familj som flyttat från Stockholm till landet. Mannen var polis. Vi pratade länge. Flera gånger. Han verkade oerhört vettig.

De ville väl.

De hade vilja.

De hade resurser.

Men kunskap?

Noll.

Så kom plötsligt det där mailet.

En kvinna och hennes sambo. Nära Stockholm. En stor gård. Enkel men fin. Välskött. Hjärtat på rätta stället. Hon arbetade inom veterinärvården.

Vi talades vid.

Och sedan igen.

Jag förstod ganska snabbt att de var rätt.

Jag kunde se mina får i ögonen och säga:

– Det blir bra.

Jag ringde polismansfamiljen och förklarade. Det som avgjorde var kunskap. Inte för att den andra familjen kunde något om får. Men de kunde djur. Och med veterinärvården som vardag förstod jag att alla möjligheter att lära sig, fråga och utvecklas redan fanns där.

Då var det jag själv kvar.

Radhuset var egentligen ingen nyhet. Min bästa vän hade nämnt det tidigare. Det fanns där. Som ett alternativ. En möjlig lösning om jag inte hittade något annat hemma i Stockholm.

Samtal med min bästa vän. Hon visste ju allt.

– Ja… men… ta mitt radhus då? Tills vidare…

Erbjudandet var inte nytt. Men nu blev det konkret.

Samtidigt var tidsschemat fortfarande baserat på fåren. Familjen behövde bygga hagar. Ordna lösdriften. Allting hade fortfarande en viss framförhållning.

Men så kom den där tanken. Den slutliga insikten som vuxit fram under veckan.

Varför sitta kvar här och vänta?

Gården gick mot sitt obevekliga slut. Situationen som helhet också. Relationen. Alla frågetecken. Alla motsägelser. Boendet. Återvändsgränden. Jag behövde ta tag i omstarten. Asap.

Jag hörde av mig till familjen som skulle ha fåren.

– När är det tidigaste ni kan ta emot dem?

– Om två veckor?

Det var Mirakel 1.

Där och då öppnades dammluckorna.

Samtal med min bästa vän igen.

– Om det blir tidigare än vi trott? Är radhuset en absolut realitet?

– Ja men absolut. Kanske hinner jag göra lite fint åt dig först?

Det var Mirakel 2.

Inom några timmar hade båda premisserna löst sig.

Då återstod bara själva flytten.

Men det var inte slut på mirakel.

Jag hade redan börjat förbereda mig lite. Fundera på vad som skulle med och inte. Hur allt skulle se ut. Hade börjat sälja en del som absolut inte behövdes.

En nära vän, som varit körsångerska på ett par album vi gjort några år tidigare, hade haft sin dotter på praktik i min studio under våren. Vi pratade ibland. Hon förstod att flyttläget var hopplöst. Speciellt med dom nya premisserna. Dom senaste buden.

Hon tog tjänstledigt.

Kom nästan en vecka.

Och hjälpte till.

Sådana handlingar man saknar ord för.

Det var Mirakel 3.

Jag sorterade.

Märkte.

Hon packade.

Studion. Arvegodset. Affektionssakerna. Litteraturen. Kläderna. Tygerna. Husgeråden. Verktygen jag verkligen behövde behålla.

En hel gård.

Ett helt liv reducerades till tre högar. Minimala.

Det som skulle med till radhuset.

Det som skulle till studion.

Och det som fick hamna i förvaring.

Vi arbetade i princip dygnet runt. Jag inte sällan berusad.

En del saker skänktes till grannar.

En del såldes.

Främst gammal turnéutrustning som jag visste att jag aldrig mer skulle använda.

Det mesta gick fort.

Bra utrustning hittar köpare.

Inte minst sålde jag min älskade BMW E30 Cabrio från 1993.

Mint condition.

Det var dags.

Rätt köpare.

Rätt bil.

Rätt pengar.

Någonstans under de här dagarna hade riktningen ändrats.

Och plötsligt gick allt fort.

Från att försöka lösa livet på gården.

Från en relation som inte verkade vilja samma liv som jag.

Från ”kanske till hösten”.

Till nu.

Från plan A till plan B.

Från att försöka rädda någonting till att acceptera att det redan höll på att sjunka.

En vecka senare återstod bara småsaker.

Som att köpa en gigantisk transportbur åt vildkatten.

Jag skulle köra det som skulle till radhuset med bil och släp. Det som skulle magasineras eller till studion fick flyttfirman ta hand om.

I köket stod kartongerna som skulle med mig.

I ett annat rum stod kartongerna och möblerna som skulle någon annanstans.

Det var två mycket trötta människor som satt där den sista kvällen.

Varsin öl.

Varsin satans fryspizza.

Men vi hade klarat det.

Det var Mirakel 4.

Under tiden var Kärleken i Italien. Vi hade sporadisk kontakt via sms. Hon visste nog inte riktigt hur mycket som hade förändrats. Vad jag minns så var status innan hon åkte till Italien var status ungefär ”troligt slutet på Juli”, och redan där hade det uppstått frågor från hennes sida. Nu – om drygt en vecka skulle vi bo tjugo minuter från varandra. Om drygt en vecka skulle vi leva i samma stad.

Jag i staden där jag vuxit upp. Staden där jag hade kontakter lite överallt. Staden jag kände som min egen bakficka. Borta var ”komma och hälsa på en dag”. Borta var kvällarna framför brasan. Borta var trädgården. Borta var gården.

Det var lite som att packa ner ett pågående sällskapsspel i lådan. Ställa tillbaka det i hyllan mitt i partiet.

Och plocka fram ett annat.