Etikett: Dålig Humor

Det var lätt att be om ursäkt. Svårare att bli trodd…

– Augusti 2022 –

Det var där det brakade loss.
Inte med ett dån.
Utan med ett snäpp, ett inre brott,
som när något länge spänt till slut ger efter.

Min bästa vän.
Min kollega sedan många år.
En kvinna som lever av ord som yrke.
som vet hur de rör sig,
hur de skaver,
hur de kan ställas på kant utan att spricka.

Vi har båda altid skrivit text. Vi har alltid lekt.
Med språkets gränser.
Med betydelsens glidning.
Med den där lilla förskjutningen som gör
att man hör något annat än det som sägs.

Sådant gör man när man känner varandra.
När man vet att marken bär.

Jag kunde komma dit med en påse.
Säga, nästan i förbifarten:

– Vill du ha tårta?
– Jaaa!! Det vore gott.

Timmar senare:

– Blir det någon tårta?
– Tårta?

– Ja, du frågade ju om jag ville ha tårta.

– Ja, det stämmer.

– Blir det någon tårta då?

– Jag har ingen tårta. Jag frågade bara om du ville ha tårta.

Det var inget svek. Det var ett språkligt experiment. En lek där handlingen aldrig var avsedd, bara frågan.

Och just där begick jag mitt första verkliga fel. Jag tog med detta in i kärleken.

Jag utsatte kvinnan jag älskade, kvinnan som sagt att hon älskade min humor, för samma mekanik.

Förlovningsskämtet.

Vi talade om att vi varit förlovade i en månad.
Det låg där mellan oss,
som ett faktum som inte ville bli sant
men inte heller försvinna.

Jag hörde mig själv säga:


– Jag frågade inte för att jag ville att vi skulle förlova oss.
Jag frågade om du ville förlova dig.

I mitt huvud var det kristallklart.
En språklig precision.
En distinktion.

Men någonstans där
började en annan tanke ta form. Kanske hade jag missbedömt hennes språkliga räckvidd i svenskan.
Inte av slarv.
Utan tvärtom.

Jag hade bedömt hennes svenska som fenomenalt bra.
Brytning, ja.
Men flyt.
Nyans.
Ordförråd.

Hon kunde säga märkliga saker ibland.
Helt fel.
Sådant som fick oss båda att skratta.
Språkets egna små snubblingar.

Jag hade tidigt frågat om jag fick rätta henne
när hon sa fel.
Hon svarade:
– Ja. Om du inte gör det hela tiden.

Det fanns alltså en lek där också.
En överenskommelse. Och ändå stod vi nu här,
inför ett ord som inte bar. Det hon hörde
var inte lek.
Inte tanke.
Inte ironi.

Hon hörde reträtt.
Hon hörde ansvar som drogs tillbaka
dessutom med ett leende. Hennes ord kom snabbt.
För snabbt.

”Skämtförlovning”.

Det var som att få en etikett fäst vid sig
som man inte längre kan dra av
utan att riva huden.

Hur jag än försökte förklara
att språket inte var handlingen,
att frågan inte var ett tillbakadragande,
att humorn aldrig varit ett skydd mot allvar så stod hon redan på andra sidan. Och där,
i sprickan mellan min tro på ordens frihet
och hennes behov av handlingens tyngd,
började allt luta. Inte än falla.
Inte än gå sönder.

Men luta så mycket
att man i efterhand kan se
att det redan var över i formen,
om än inte i viljan. Och det skulle,
det visste jag ännu inte,
inte stanna där.

Jag försökte verkligen förklara. Jag tror hon förstod orden, men inte kontexten.

Jag försökte verkligen förklara. Inte försvara mig. Förklara.

För mig hade det varit en kärlekshandling som gått fel. Ett skämt. En lek med ord. Något jag sagt till kvinnan jag älskade därför att jag trodde att hon skulle höra det på samma sätt som jag menade det. Jag förstod att jag hade sårat henne. Det gjorde ont att inse. Jag skämdes över det.

Men samtidigt förstod jag inte varför jag inte lyckades nå fram.

Jag försökte förklara hur skämtet var uppbyggt. Var tanken kom ifrån. Varför det i mitt huvud aldrig handlat om att ta tillbaka något. Inte om att fly från ansvar. Inte om att förminska det vi hade. Tvärtom.

Men det var som att prata med en vägg.

Ju mer jag försökte förklara, desto längre bort verkade förklaringen hamna. Som om vi inte längre talade samma språk, trots att orden var desamma.

Någonstans där började jag driva mellan två känslor.

Skam över att ha sårat kvinnan jag älskade.

Och förtvivlan över att inte kunna rätta mitt misstag.

Det var inte hennes ilska som gjorde mest ont. Inte ens hennes besvikelse. Det var känslan av att jag stod med facit i handen och ändå inte kunde förmedla det. Att jag visste exakt vad jag hade menat, exakt varför jag sagt det, men att vägen mellan min avsikt och hennes upplevelse redan hade rasat samman.

Jag tror hon förstod orden.

Jag är bara inte säker på att hon längre trodde på dem.