Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: Omtanke

Marginalen

6 juni 2026 / / Inga kommentarer

10 minuter…

– 23 mars 2023 –

Jag kollade PostNords app flera gånger om dagen.

Som om uppdateringarna kunde förändra något bara genom att bli sedda. Som om en människa kunde påverka ett förlopp genom att stirra tillräckligt länge på det.

Det är märkligt vilka ritualer man skapar åt sig när man saknar kontroll. Man öppnar samma app. Läser samma status. Stänger den. Öppnar den igen en timme senare. Inte för att något rimligen hunnit förändras, utan för att man hoppas att verkligheten ska ha gjort det ändå.

Det tog tre dagar innan hon brydde sig om att hämta ut sitt rekommenderade brev. Tre dagar där ringen låg stilla i ett system som på många sätt visade sig mer pålitligt än vi någonsin varit tillsammans. Eller snarare isär.

Sett till att det var PostMord kunde man nästan ha byggt en slogan på det. Eller en bumpersticker.

Eller lagt grunden till världens sämsta bestman-tal. Nånsin.

”[Våra namn]. En relation mer instabil än PostMord.” Något åt det hållet. Humor är ett märkligt försvar. Man skämtar om saker för att slippa erkänna att de gör ont.

Under tiden hade jag skickat rosor igen.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Eller jo. Det vet jag nog. Jag ville att hon skulle veta att jag älskade henne. Det är bara förklaringen som låter så fruktansvärt mycket sämre när man säger den högt. För vissa.

Man fortsätter ibland långt efter att förnuftet slutat delta. Som om vissa handlingar har en egen tröghet. Som om kroppen fortsätter springa fast loppet redan är avgjort.

Och här kommer tillfälligheternas spel. Ödets nyck.

PostNords notis kom 18:05. Rekommenderat brev uthämtat.

Floristens sms kom 18:15. Rosorna levererade.

Tio minuter.

Det var marginalen.

Inte en dag. Inte en timme. Tio minuter. Ungefär den tid det tar att överkoka pasta. Eller gå hem från utlämningsstället för hennes del. Eller stå i hallen och fundera på vilket paket man ska öppna först.

Hon hade ungefär femton minuters promenad hem.

Med andra ord kom hon sannolikt hem med paketet under armen samtidigt som rosorna stod och väntade. Blommor i hallen. Ring i handen.

Tio minuter.

Det finns något nästan mekaniskt i det där. Som om känslor gick att synkronisera. Som om avslut gick att tidsbeställa. Som om PostNord och en blomsterhandel lyckats koordinera någonting som vi själva aldrig riktigt fick ordning på.

Jag tänkte att om det funnits någon rättvisa i symbolik så borde hon ha känt det då. Inte metallen. Inte rosorna. Utan sammanträffandet. Tyngden i att båda sakerna anlände samtidigt.

Men symboler fungerar bara på den som vill läsa dem.

I min fantasi hade hon hämtat paketet. Kommit hem. Konstaterat att den där ljugande idioten som inte gick att lita på — tacka Gud hon var av med faanskapet — hade skickat blommor igen. Rosorna stod där. Framför dörren. Mer lättöppnade än det andra paketet. Mer färgglada. Mer påträngande. De fick förmodligen första uppmärksamheten.

Sedan paketet. Ringen.

Jag vet naturligtvis inte. Vem faan kan veta?

Det var bara så jag såg det framför mig. Det är också märkligt hur mycket tid människor kan lägga på att föreställa sig saker de aldrig kommer få veta.

För henne var det säkert bara logistik. Ett paket. En bukett. Två leveranser.

För mig var det slutpunkten på något som aldrig riktigt fått börja.

Väl bekomme. Eller vad i helvete man nu säger när någon får både rosor och ett avslut inom tio minuter. För en förlovning hon avslutade via sms.

Jag stängde appen.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig.

Definitivt inte något för rosorna. De tidigare leveranserna hade mötts av så varierande reaktioner att de slutat vara användbara som prognosverktyg. Och definitivt inte något för ringen. Vad förväntar man sig ens när man skickar en förlovningsring till kvinnan som gjort slut?

Men kombinationen. Rosorna och ringen. Samma kväll. Inom tio minuter.

Där någonstans tror jag ändå att en del av mig förväntade sig… någonting.

Inte en kärleksförklaring. Inte en återförening. Inte ens ett vettigt samtal.

Kanske bara ett sms. Ett enda ord. ”Idiot.”?

Något som visade att paketet och blommorna inte bara passerat genom hennes hall som två logistiska händelser bland andra. Något som bekräftade att de faktiskt landat någonstans.

Torsdag. Klockan var 18:30.

Det förblev totalt tyst.

För Sent

6 juni 2026 / / Inga kommentarer

Den låg där som en fråga utan mottagare…

– 17:e Mars 2023 –

Den hade beställts efter många om och men.

Först förlovningen. Sedan tvekan. Sedan uppbrottet. Sedan hittade vi tillbaka till varandra utan att hitta tillbaka till det vi en gång lovat. Under julbesöket lyckades jag till slut nämna ringar utan att det blev ett samtal om ringar. Nästa gång lyckades jag få ett fingermått. När hon sov.

Sedan gjorde hon slut.

Och nu låg den där.

På köksbordet.

Två veckor tidigare och historien kanske sett annorlunda ut. Kanske inte. Det är märkligt vilka enorma krafter vi tillskriver små tidsmarginaler när vi försöker förstå det som redan hänt.

Jag tog upp den igen.

Och igen.

Det finns saker man inte håller för att minnas, utan för att inte glömma hur tungt något var innan det blev meningslöst.

Metallen var kall. Inte dramatisk. Bara kall. Jag rullade den mellan fingrarna. Tänkte att det där lilla cirkelhelvetet hade varit allt som krävdes. Om tiden inte haft så dålig tajming. Om leveranser ibland inte kom för sent även när de kommer i tid.

Jag tänkte att inget hade blivit perfekt. Men något hade blivit sagt. Utan ord. Utan tolkning.

Rosorna stod någonstans långt bort och vissnade långsamt, som de ska.

Ringen låg här och gjorde ingenting alls.

Jag satte tillbaka den i asken. Tog upp den igen. Lade ner den.

Hjärtats ljus är inget man badar i. Det är något man håller för nära. Något man håller emot. Tills det bränner.

Och ibland är det inte kärleken som tar slut.

Det är bara kroppen som ger upp först.

Kärleksvåfflor

6 juni 2026 / / Inga kommentarer

En Odyssé I Essens…

– 26:e Mars 2023 –

Snön drev snett över gården. Tyst, vitt, kallt.

Jag lade fram menyn till frukostkaffet.

Jag gjorde hollandaisen från grunden. Reduktion. Schalottenlök. Lagerblad. Äggulor. Smör. Värme. Balans. Ett felsteg och skiten skär sig.

Hon assisterade i köket.

Vi åt. Mycket.

Det var enkelt. Som det brukade vara när det var bra. Inget drama. Inga ord som behövde sägas. Bara mat, skratt och värme.

Efteråt låg vi i soffan. Stinna. Mätta. Brasan sprakade. Elden höll oss stilla.

Sedan var det dags. Hon skulle åka hem.

Jag köpte biljetten. Packade våfflor åt henne så att hon kunde göra färdigt de olika varianterna hemma. Det fanns mat överallt. Vi hade släpat hem ett mindre berg från ICA kvällen innan.

Hon protesterade. Tyckte att jag skulle behålla mer själv.

Jag insisterade.

Sedan körde jag henne till stationen.

Vi sa inte så mycket. Vi behövde inte.

Tåget rullade in. Hon klev på. Vi vinkade, skickade pussar och gjorde hjärtan genom fönstret.

Sedan rullade tåget iväg.

Det var lycka.

Men tomhet ändå.

Långskaftade

5 juni 2026 / / Inga kommentarer

Ingen av oss anade omfattningen då…

– 16:a mars 2023 –

Jag gjorde det igen.

Skickade ett stort fång rosor. Långskaftade.

Inte för att blommor är oskyldiga. Utan för att de är långsamma.

De hinner fram utan att fråga hur man mår just då. De står där när humöret har passerat.

Skickade jag dom för att understryka mina känslor trots allt? För att visa att jag tänkte stå kvar även om världen plötsligt blivit mer komplicerad än den varit veckan innan?

Kanske.

Men ju längre tiden gått desto mindre säker har jag blivit på att människor egentligen vet varför de gör saker när känslorna är som starkast. Vi hittar ofta förklaringar i efterhand. Snygga förklaringar. Logiska förklaringar. Sådana som går att berätta om utan att skämmas.

Men hjärtat arbetar sällan på det sättet.

Det resonerar inte. Det röstar inte. Det sammanträder inte och för protokoll. Det bara drar. Ibland mot människor. Ibland mot platser. Ibland mot beslut som den mer rationella delen av hjärnan aldrig skulle ha godkänt om den fått frågan först.

Kanske följde jag bara mitt hjärta. Kanske följde jag en instinkt. Kanske fanns det redan då en känsla av att någonting höll på att glida iväg och att kortet var ett sätt att sträcka ut handen innan avståndet blivit för stort.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att kortet kändes självklart när floristen ställde frågan. Och det märkliga med sådana beslut är att de nästan alltid känns självklara i stunden.

Igatsen sind… (Jag saknar dig.)
Mõtlen sinust… (Jag tänker på dig.)
Armastan sind… (Jag älskar dig.)

Svaret kom som det brukar göra när någon redan bestämt sig.

Att rosorna var vackra. Att jag kanske borde ha skickat dem till någon annan.

Det var inget elakt i det. Det var värre än så. Det var korrekt.

Ingen av oss visste hur många blommor jag skulle komma att skicka närmaste åren.

I vår parallella smskonversation skickade hon en bild på rosorna hon fått.

Bakom dem, på soffan, låg några av hennes konstverk.

Det slog mig att hon hade kunnat flytta dem ur bild om hon velat. Eller fotografera blommorna närmare. Eller bara välja en annan vinkel.

Istället låg de där i bakgrunden. Tydligt synliga. Som om bilden inte bara handlade om rosorna.Som om den också handlade om henne. Om det hon skapade. Om det som var hennes.

Det var verk jag älskade. Verk jag vid något tillfälle frågat om jag fick köpa. Inte för att vara snäll. Inte för att hjälpa henne. Utan för att jag faktiskt tyckte om dem.

Kanske betydde det ingenting. Kanske råkade de bara ligga där.

Men jag lade märke till dem.


Jag skrev att blommorna var ämnade att understryka vad mitt hjärta sa. Hon kontrade med att ”det spelade ingen roll vad hjärtat säger”.

Första Visningen

3 juni 2026 / / Inga kommentarer

Dom hade funnits länge. Det nya var att fler tittade…

– 5:e Januari 2023 –

Vi hade börjat prata mer om hennes konst under slutet av 2022.

Ju fler verk hon visade mig, desto svårare blev det att förstå hennes egen syn på dem. Som jag uppfattade det hade hon egentligen inga större ambitioner med sitt konstnärskap utöver själva skapandet. Hon målade. Punkt. Om det berodde på tidsbrist, brist på energi, osäkerhet, ointresse, eller något helt annat visste jag inte. Kanske en kombination av alltihop. Men jag hade ännu aldrig stött på någon kulturutövare, vare sig inom musik, konst eller litteratur, som inte någonstans ville nå ut med sitt skapande. Oavsett hur bedrövligt och undermåligt det än var på ett objektivt plan.

Personligen älskade jag hennes konst.

Det var någonting i helheten. Detaljerna. Uttrycket. Inte minst hennes berättelse om när hon som liten flicka ritat med kritor hemma på Järnvägsgatan.

Just att få se Järnvägsgatan blev för övrigt något av en fix ide i mig. Jag kan inte förklara varför. Kanske någonting om en glimt av litet ursprung hos den här magiska kvinnan som jag älskade över allt. Hon ville aldrig säga vilket nummer. Hon förklarade aldrig varför. Om jag frågade uteblev svaret. Frågade jag om varför svaret uteblev bytte hon ämne som ett löv kan byta riktning i vinden.

Det var inte bara för att jag älskade henne. Tvärtom försökte jag vara försiktig med den slutsatsen. Kärlek har en tendens att göra människor blinda för sådant de egentligen borde se tydligare.

Jag visade därför några av hennes verk för min bästa vän, som vid sidan av sitt musikaliska artisteri själv målade. Jag visade dem för några andra vänner som hade både kunskap och intresse för konst.

Responsen var påfallande samstämmig.

Alla tyckte om verken.

Alla såg samma saker.

Uttrycket.

Känslan.

Den egna stilen.

Det där som är svårt att definiera men som gör att man känner igen en konstnär redan innan man läst namnet i hörnet.

Någonstans där bestämde jag mig för att hjälpa henne.

Inte som projektledare. Inte som manager. Inte som någon stor strategisk satsning.

Bara som någon som älskade henne och uppriktigt tyckte att fler människor borde få se det hon skapade.

Arbetet var blygsamt.

Ingenting jämfört med det som skulle komma våren 2024.

Jag samlade ihop bilder hon skickat till mig genom åren. Letade bland hennes Instagraminlägg. Sparade ner verk. Sorterade. Organiserade.

Sedan skapade jag en Facebooksida.

Jag lade upp tavlorna. Skrev in den mest grundläggande informationen. Justerade några detaljer. Bjöd in ett antal noggrant utvalda personer som jag visste hade ett genuint konstintresse.

Mer än så gjorde jag egentligen inte.

Resten verkade sköta sig självt.

Sidan började långsamt få följare. Kommentarerna började dyka upp. Det som gladde mig mest var kanske inte antalet människor som hittade dit, utan tonen i det som skrevs. Kommentarerna var genomgående positiva. Inte artiga. Inte välvilligt överdrivna. Utan genuint positiva.

Jag berättade för henne att jag hade en överraskning.

Reaktionen blev ungefär som så mycket annat med henne.

Inte jubel.

Inte misstro.

Någonstans däremellan.

Hon verkade snarare vilja tona ned det hela. Förklarade att de som följde sidan eller kommenterade säkert gjorde det för att de var mina vänner. Att de kanske bara försökte vara snälla.

Jag tror inte riktigt på den förklaringen.

Mina vänner må vara många saker, men de brukar inte ägna sin tid åt att följa konst de inte tycker om.

Oavsett vilket fortsatte sidan att växa.

Fler följare tillkom.

Fler kommentarer.

Och eftersom det hela från början handlade om hennes konst och inte om mig gjorde jag henne självklart till medadministratör.

Toppluvan

1 juni 2026 / / 1 kommentar

Jag stod utanför. På fler sätt än ett…

– 30 november 2023 –

Hon älskade toppluvor.
I alla former.
Hon bar dem ofta och var lika söt i varenda en.

Det gjorde valet av födelsedagspresent enkelt.
Och ändå inte.

Jag dammsög Stockholm efter en luva som var rätt.
Inte något för fyrtionio kronor på H&M.
Något som bar en tanke.

Biblioteksgatan.
Norrmalmstorg.
Jag gick förbi Acne av en slump.
Och där såg jag dem. Luvorna.

3500 kronor för en toppluva.
Okej.
Kashmir, tror jag.
Det spelade egentligen ingen roll. Den var rätt.

Jag beställde rosor också.
Skickade henne 50 långskaftade röda rosor.

Blommorna levererades med bud.
Jag skickade ett sms och skrev att jag hade en present att lämna om hon kunde komma ner till porten. Jag visste ju att hennes barn och hennes syster var där. Dom fick jag inte träffa för henne.

Svaret var att hon inte orkade.

Jag stod kvar vid porten.
Någon kom och gick in.
Jag gick in samtidigt.

Gick tyst.
Uppför trappan.
Till dörren.

Jag hängde paketet på handtaget.
Vände mig om.

Det var hennes son som hade slagit koden.
Gått in.
Han tog ingen notis om mig.

Så uppenbart visste han inte att jag fanns.
Eller hur jag såg ut.

Ironin var exakt.
Jag stod där med presenten till hans mamma.
I ett hus jag inte hade tillträde till.

En portkod jag aldrig fått.
Trots att jag nu bodde hemma i Stockholm igen.
Tjugo minuter bort.

Sedan juni.

Samtidigt som hon fått nycklarna till mitt hus, men aldrig använt dom.

Jag gick därifrån.

Det var ingen stor scen. Ingen konflikt. Ingen som sa åt mig att gå. Ingen som höjde rösten.

Ändå minns jag promenaden därifrån bättre än själva presenten.

Kanske för att den innehöll en motsägelse som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med.

Jag var mannen som tillbringat en hel dag på Biblioteksgatan och kring Norrmalmstorg för att hitta rätt födelsedagspresent. Mannen som köpt en toppluva för tre och ett halvt tusen kronor därför att kvinnan han älskade brukade frysa. Mannen som skickat femtio röda rosor till hennes dörr.

Och ändå stod jag utanför hennes port.

Utanför hennes lägenhet. Utanför hennes familj. Utanför den del av hennes liv som verkade sakna plats för mig. Dvs ungefär alla utom dom smulor som var nödvängdiga för att hålla mig kvar.

Jag försökte inte reda ut det då.

Kärleken har en märklig förmåga att få människor att acceptera sådant som de annars aldrig hade accepterat. Man hittar förklaringar. Hon är trött. Barnen är där. Systern är där. Fel tillfälle. Fel dag. Nästa gång blir annorlunda.

Och kanske trodde jag på allt det där. Eller så ville jag bara tro.

För sanningen var att jag gick hem med en känsla som var svår att sätta ord på.

Inte avvisad. Inte ovälkommen.

Bara märkligt långt bort från någon som samtidigt påstod att jag stod henne mycket nära.

Det skulle inte vara sista gången den känslan dök upp.

Jag skulle vara dum nog att göra om samma sak igen. Och förvänta mig annat resultat…

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑