Etikett: Omtanke

QR-koden

13 juli 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Varsågod…

– 18:e & 25:e April 2025 –

Jag hade hjälpt henne med allt arbete inför vernissagen.

Ett helt eget framtida kapitel. Både vägen dit och vernissagen i sig.

Efterbehandlat alla fotografier på hennes konst. Cirka 30 verk. Anpassat dem för en portfolio i A3-format.

Betydligt mer arbete än jag hade kunnat föreställa mig.

Färger skulle stämma med verkligheten. Verken hade olika storlekar och ur estetisk synvinkel var det nödvändigt att serien av A3-bilder hade någon röd tråd. Kanske max fyra olika bildstorlekar. Bilder skulle skalas. Beskäras.

Men just då visste hon bara halva sanningen.

Vad hon trodde jag höll på med var hennes webshop. Vilket i grunden var samma bildbearbetning. Att allting var A3 visste hon egentligen inte. Eller kanske snarare – tänkte inte på.

Hon var trots allt delaktig i sin webshop. Kanske inte praktiskt. Men med åsikter. Hon verkade entusiastisk. Redan när bara ett fåtal verk låg uppe skickade hon mail och sms och frågade efter hur man kom in. Hon ville visa några kollegor.

Webshopen i sig var betydligt mer komplex än jag tänkt mig. Och egentligen inte alls mitt arbetsområde. Jag fick fråga åtskilliga vänner inom området för att få saker att fungera.

Parallellt med det där höll jag på med en överraskning.

Vernissagen bestod av ett flertal konstnärer. Fysiska utrymmet per konstnär var begränsat. Så – alla fick välja en handfull verk att visa.

Så. Jag fick en ide.

En portfolio. Samtliga verk. Tryckta i A3. I en vacker pärm.

Minimalt med utrymme. Besökare kunde bläddra bland verken. Och om man så önskade – beställa via webshopen.

Åtskilliga provtryck för att säkerställa papperskvalitet etc. Diskussioner med tryckeriet. Jag hade jobbat med dom tidigare i samband med min bästa väns konst.

Jag använde det som betraktades som ”bäst”. Eller vad vi i alla fall kommit fram till som bäst. I samband med min bästa väns konst. Men det var en annan liga. Och en annan budget. Eller ”någon som inte brydde sig om kostnaden”.

Nu fick jag ta det hela själv. Egen plånbok.

Kan inte säga det var ”billigt”.

Men åtskilliga arbetstimmar senare. Det fanns en färdig webshop. Snyggt och prydligt. Med alla verk.

Då återstod bara överraskningen.

Hon skulle låna min bil för att åka och hälsa på sina barn. Jag svängde upp utanför hennes port på angiven tid. Hon kom ut. Hade nog tänkt bara slänga in sina väskor i bilen och åka. Men såg mitt paket.

– Vad har du där?
– En sak. Vi kilar upp så kan du öppna. Det tar bara 5 minuter.

Vi gick upp till henne. Hon öppnade paketet. Eller snarare. Paketen. Jag gav henne dom två små först.

Tryckta vykort. På två av hennes verk.

Hon såg glad ut.

– Men det är inte den egentliga grejen. Varsågod!

Jag gav henne det stora paketet. Hon öppnade.

Alla verken. Tryckta. Högsta kvalitet. Nåt hade inte fått exakt färgåtergivning. Men det gick att korrigera.

Hon verkade faktiskt positivt förvånad.

Det var någon vecka kvar till vernissagen. Jag följde henne senare till Kreatima. Köpte en vacker pärm. Avsedd för just vara portfolio. Betalade. Såg glad ut. Hoppas jag. Trots priset.

Det hade blivit åtskilliga timmar. Totalt kanske 120-150. Jag hade inte räknat. Det fanns ingen fakturamottagare. Det hela var gjort av kärlek. Omtanke. Välvilja.

– 25:e April 2025 –

Det saknades bara en liten detalj. Att vernissagebesökare enkelt skulle kunna hitta hennes webshop. Eller, för den delen, betala.

QR-kod!

Ett utskrivet ark med hennes namn. Ett verk. Och QR-kod för hemsidan. Samma med Swish. Ett utskrivet ark med hennes namn. Ett verk. Och QR-kod för Swish.

Varsågod!

Men där gick någonting fel. Det saknades ett enkelt ”tack”.

– Varför har du gjort en kod med min Swish?

Jag förstod inte…

– Ehh… ja… så folk ska kunn betala enkelt. Om dom vill köpa nåt?
– Hur kan du göra en kod med min Swish?
– Ja man tar fram den med korresponderande telefonnummer…
– Det är ju min Swish! Hur har du fått tillgång till min kod?
– Alltså… det är inget ”jag har fått tillgång till”. Det är en tjänst som Swish tillhandahåller. Finns på deras hemsida. ”Skapa QR-kod”. Man skriver in ett nummer och får en kod.

Det verkade inte som om hon helt släppte tanken att jag hade ”på något sätt givit mig själv tillgång till hennes Swish”. Det verkade som att hon delvis förstod hur det hela fungerade, men inte helt släppte min ”skuld” i frågan. Det gled mer iväg.

För egen del förstod jag inte alls att diskussionen ens kunde uppstå.

Om det var en autonomi som av någon anledning utvecklats. Eller kanske snarare invecklats. Till precis snäppet bortom vad som kändes som ett hundraprocentigt sund. Om det var generell misstro mot mig. Eller mot män. Och vad den i så fall var baserad på. Jag lade det åt sidan.

Vad var det värsta som kunde hända? Att hon, i motsats till mig, fick betalt?

Jag tror det hela glömdes bort till själva vernissagen. Hon använde i alla fall trycksakerna med QR-kod.

Det hela glömdes bort lika mycket som det där lilla ordet på fyra bokstäver.

Tack…

Att ordet hade glömts bort. Drunknat i ett hav av misstankar och misstro mot mig. Jag lade det åt sidan. Det var dags för vernissagen. Jag tänkte inte låta besvikelsen vinna. Glädjen över att få ge. Att få hjälpa. Den var fortfarande större.

Lampan

1 juli 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Ibland är det inte misstanken som är absurd. Det är att verkligheten fortsätter hjälpa den….

– 27:e Juli 2023 –

Det var morgonen efter hennes ”middag med en kompis”.

Jag skickade henne sms tidigt. Redan 07:46;

– God morgon! ☀️ hoppas du får en underbara dag… 🌹🌸

Jag fick inget svar. Hon hade ringt strax innan 22 kvällen innan. Sa hon skulle lägga sig. Nu hade hon sovit, eller varit upptagen, i nästan 14 timmar. Klockan var 11:20. Jag skickade henne en bild. Fika. En bulle.

Fick hennes första livstecken sedan 2145 gårdagen;

– Bullfika?

Långt ifrån hur hennes sms några dagar i streck sett ut. Inga hjärtan. Ingen sol. Ingen blomma. Inget god morgon. Ingenting.

Det kändes mer som ett sms som harmoniserade med hennes sms och bilden hon skickat. Dom ångestladdade. Dagen efter hennes första försvinnande 2022.

Värmen var borta. Kärleken. Frågor om vad jag gjorde. Som att någon bara dragit ur en bottenplugg.

Jag hade börjat fundera på alla omständigheterna kring tiderna för att senare under dagen hjälpa henne med hennes kökslampa. Hur mitt ”jag försöker komma iväg tidigare och kommer ca 19”, hade bemötts med att det ”blev mörkt”. Hur hon absolut inte ville jag skulle ha med mig mat. Även om förlagad och bara att värma. Nej. ”För att det skulle ta lång tid”.

Jag läste vår smskonversation. Igen.

– Funderar på din lampa torsdag tidig kväll, så jag tar med rätt verktyg i bilen
– Ja, om du har tid då
– Absolut! Börjar du tidigt fredag?
– Nej
– Då kilar jag lite tidigare än vanligt, tar med verktyg och sånt, kommer kanske runt 19… så kan man använda min rabatt för din lunch till fredag åxå
– Blir lite mörkt kl19?
– Kan försöka 18 åxå
– 17?
– Vad skulle du säga om ruccolasoppa och en öl på torsdag efter lampan? Smörstekt bröd, Wrångebäcksost, hummer på.
– Vill du att jag kokar soppan????
– Nej jag gör hos mig
– Då blir det sent ändå, tar lite tid att fixa det och andra
– Lampan tar 10 minuter…
– Behöver lägga mig 2100 typ absolut senast! Vi kör som vi bestämde på lördag med soppan

Känslan av att hon på nåt sätt ville bli av med mig. Fort. Känslan var mycket tydligare nu än den hade varit under gårdagen. Den avspeglade sig i mitt sms;

– Plockat ihop allt jag behöver för lampan. Vilken tid behöver jag vara klar senast? Ska planera arbetet här

Hennes svar var korta. Kalla. Hela dagen.

Jag var där 17. Som bestämt.

När jag kom gav jag henne en kram. Hon vände sig bort.

Sedan började kritiken. Direkt. Allt ifrågasattes. Varför jag köpt kontakt.

– För att lampan du köpt inte passar alls med det som sitter i taket.
Den nya standarden kräver att man byter där uppe. Det är inget jag har hittat på. Jag kan förbanna det lika mycket. Men det är inte mitt påfund.

Jag hade ju redan förklarat allt det där för henne? Tre dagar tidigare. Nu ifrågasattes allting.

Det var inte diskussion. Det var kritik. Precis allting jag gjorde kritiserades eller ifrågasattes. Jag skulle borra ett hål. Ett enda hål i ett betongtak. Jag har blivit radikalt mindre ifrågasatt under uppbyggnationen av en hel inspelningsstudio. 9 månaders arbete. Än för en enda satans djävla taklampa.

Tiden gick. Jag gjorde det jag skulle.

Sedan, plötsligt, frågade hon:

– Vill du ha mat?

Jag stannade upp. Hon hade varit tydlig:

Ingen tid. Inte bli sent. Lägga sig 21 absolut senast! Kom tidigt.

Och nu: mat.

Jag tackade ja.

Då öppnade hon kylen. Började plocka fram. Det var inte “något enkelt”. Det var inte “det som fanns”. Det var planerat.

Lax. Tillbehör. Sallad. Löjrom. Färska rökta räkor. Delikatesser. I mängd. I kvalitet. Ett fint vin. Sådant man inte bara råkar ha hemma.

Inte om man:

Sagt att man inte har tid för en färdiglagad djävla ruccolasoppa
Sagt att det absolut inte får bli sent.
Inte nämnt mat överhuvudtaget utan tar det ”på plats”. Sista sekunden. När jag ska gå. Jag kunde lika härna ha planerat utifrån hennes ”får inte bli sent” och planerat in någonting annat.

Det gick inte ihop. Den enda logiska modellen som gick att få fram var:

Hon hade planerat en middag. Senare samma kväll. Med någon annan.

Därför:

17:00 → jag skulle hinna göra jobbet
“inte bli sent” → jag skulle vara klar snabbt
“ingen mat” → inget som höll mig kvar

Sedan: något ändrades. Hon ville utöka sin marginal. Kanske göra sig klar. Göra sig snygg. Den andra planen påverkades. “Tiderna blev lite senare.” Den andra personen tackade nej. På grund av ändringen. Och kvar stod hon. Med maten. Och bjöd mig istället.

Det var en slutsats. Inte ett bevis. Men tidslinjen. Ändringarna. Logiken. Det blev min slutsats. Den var svår att bortse från. Och frågan blev oundviklig: var detta en tillfällighet? Eller ett mönster?

Jag insåg att mitt resonemang inkluderade en absurd misstro. En totalt obefintlig tillit. En tillit hon omsorgsfullt totaldemolerat. Med sitt nästanmonogam. Undvikanden. Halvsanningar. Utelämnanden.

Att ställas emot faktumet att allting pekade på att jag hade tänkt rätt. Nånting som samtidigt skulle det betyda ett agerande från hennes sida som var så utstuderat, så iskallt, att det inte ens var i närheten av begripligt att någon ens skulle överväga att agera på det sättet. Dessutom ett spel som skulle vara extremt högt. Med en mängd saker som skulle kunna gå fel.

Så fanns dessutom en logisk bottomline. OM hon nu hade haft en date senare den kvällen. Varför i hela helvetet över huvudtaget tacka ja till hjälp med lampdjäveln tidigare samma kväll.

Jag hade kunnat ange svaret i ett enda ord;

O r i m l i g t.

Men. Det gick även att ange svaret i en enda mening;

Ett medvetet val att leka med elden.

Det senare väckte givetvis en hel del följdfrågor.

Syftet? Att en gång för alla bli av med två flugor i en smäll? Att medvetet såra? Att ”leka med elden” gav en kick?

Det märkliga var att jag till slut stod mellan två förklaringar. Två modeller. Och ingen av dem kändes egentligen rimlig.

Den första var att jag blivit paranoid.

Att alla små avvikelser egentligen var slump. Att alla glidningar bara var missförstånd. Att det var jag som lagt pussel av bitar som aldrig hört ihop. Att jag själv byggt upp en berättelse som inte existerade.

Den andra modellen var betydligt obehagligare.

Att jag faktiskt såg rätt.

Men om jag gjorde det, då betydde det också att det krävdes ett agerande från hennes sida som var så genomtänkt, så konsekvent och så riskfyllt att jag nästan hade ännu svårare att tro på den förklaringen.

Det var nästan det mest absurda av allt.

Jag stod inte mellan en rimlig och en orimlig förklaring. Jag stod mellan två förklaringar som båda kändes orimliga.

Och ändå fortsatte verkligheten att lägga ytterligare en pusselbit framför mig.

Hon fortsatte plocka fram. Än det ena än det andra. Färsk vitlöksbaguette. Färska kryddor. Färska bär med mera till efterrätt. Hon hade uppenbart storhandlat. Med omsorg. Med kärlek. Med omtanke.

Och hon hade inte för en sekund funderat på att nämna någonting för mig. Och detta gjort en dag då hon besvarat alla mina sms totalt iskallt.

Det fanns ingen röd tråd i någonting alls.

Jag borde ha hjälpt till med maten. Men på något sätt kände jag mig utanför måltiden. Som om den inte var avsedd för mig. Egentligen.

Vi åt på hennes balkong. I godan ro. Vi satt ganska länge. Det var ljust ganska länge. Klockan var långt långt över sju. ”När det skulle bli mörkt”.

När jag hade åkt tog det inte lång stund så skickade hon ett sms. Nu var tonen en helt annan än under dagen. Det var som att jag varit borta ur hennes ekvation men nu var tillbaka. Hon tackade för hjälpen. Tackade för sällskapet. Skrev att det varit trevligt.

Att hon vänt sig om när jag försökte ge henne en kram när jag kom. Det låg kvar över mig.

– Av någon anledning frågade jag i alla fall;
– Vilken tid passar dig lördag att äta?
– 19?
– Absolut!
– ☺️
– Hoppas du får mysig kväll o sover gott när dax Är det ok om jag bokar Uber till dig lördag? Så lagar jag mat istället för hämta etc?
– Ja. Ska sova nu Godnatt 🌛😘

Klockan hade blivit 23 vid tiden för hennes sista sms. Scrollade jag lite högre stod det tydligt. Hon var tvungen lägga sig 21. Absolut senast! Det fick inte bli sent.

Jag försökte förstå. Hade jag blivit kvällens andra alternativ? Reserven? Hade jag blivit någon. Någon som fanns. Någon som inte sa nej. Någon som var tacksam för varje sekund med henne.

Hade jag blivit Mannen som försvann? Hennes nya Mannen som försvann?

Någon som älskade. Fanns där. Och plötsligt en dag skulle få det slängt i ansiktet. Via Facebook. ”In a relationship”.

På dom grunderna kunde jag förstå om han sagt upp bekantskapen. Blockerat. Det hade även jag gjort.

Jag pratade med min bästa vän. La fram fakta. Försökte hålla dom korta. Koncisa. Utan värderingar.

Höll jag på att bli paranoid?

Min bästa väns svar var tämligen solklara. Raka.

Gjorde mentala anteckningar av detaljer? Absolut, oftast på en nivå långt över vad normalt folk gjorde, eller kanske ens kunde föreställa sig att någon annan gjorde.

Analyserade? Absolut. Alltid. Ibland latent. Men nästan aldrig helt avstängt som process.

Överanalyserade? Kanske. Ibland. Speciellt om någonting inte riktigt gick ihop.

Paranoid? Nej. Absolut inte.

Höll jag på att bli paranoid?

Jag tror inte det.

Jag hade bara levt tillräckligt länge i en värld där svar gled. Där ord betydde olika saker från dag till dag. Där ”Nästanmonogam” aldrig fick någon förklaring. Där människor dök upp först när man frågade en gång till. Där små motsägelser aldrig retts ut utan bara ersatts av nya.

Ingen av de där sakerna hade räckt var för sig. Men tillsammans förändrade de hur jag såg på världen. Och det kanske var det mest tragiska av allt. Inte att jag började misstänka henne. Utan att jag till slut började tänka precis som den värld hon själv lärt mig att se.

Om allting, utom uppenbara saker som ”Nästanmonogam”, var slump. Om allting bara var små glitchar.

Då var det synnerligen beklagligt hur ett diffust ord som ”Nästanmonogam”. Och en handfull frågor som borde ha varit oerhört lätta att reda ut. I alla fall i en relation där två människor vill samma sak.

Hur något så litet kunde få växa. Hur det kunde lämnas obesvarat tillräckligt länge för att bli en del av något mycket större.

Till slut tillräckligt stort för att bidra till att rasera en fantastisk kärlek.

Fantastisk kärlek troligen från bådas håll.

Fast jag vet ju inte det såklart…

Det Enkla

28 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det var aldrig de stora sakerna som höll ihop oss…

– 24:e Juli 2023 –

Jag vaknade tidigt. Började dagen med att skicka henne ett sms;

– Tack för superfin kväll, och varmaste tack för att bjuda in att sova över en tidig arbetsdag. Känner jag det var galet lämna världen vackraste kvinna istället för att hålla om henne naken, men fick en hostattack från helvetet, och hade hållit dig vaken .Än en gång tack för skönt insomnande tillsammans. ❤️🙏🏻 Jag älskar dig! ❤️❤️
– Tur att du hann rymma innan hostattacken 😉 Det var jättemysigt att somna tillsammans!Tack för igår, det var roligt! Jag älskar dig ❤ Ha en fin dag!
– Det var superkul! Och dt betydde mycket mer än du tror att du bjöd mig sova över innan arbetsdag… Somna/vakna med dig på min arm och hålla om din mage är det bästa jag vet…Jag blev för övrigt djupt rörd av att du sa du haft ringen på dig “länge”. Ha en superfin dag! Hoppas din lunch smakar bra! ❤️
– Du håll om mig så skönt när vi sov🥰❤️ Tack, lunchen kommer smaka gott 😋 Tack 🙏.
– Jag vet! Jag kände det undermedvetet! ❤️ mina händer och ögon älskar dig lika mycket som min själ och hjärta ❤️
– Älskar sova med DIG! ❤️❤️❤️ Hur du håller om mig!
– Det är ju inte varje dag man blir utskrattad när man försöker ha sex heller… 🤪🤣😳❤️ Min arma självkänsla…
– Du är BÄST!

Jag och detaljer. Hon sa hon hade burit ringen länge. Men bara veckan innan. På vår picknick. Då bar hon den inte. Så vad var egentligen ”länge” för henne? Hade hon burit den när hon hade hälsat på sina barn. Och sett ex. Eller var länge sedan hon senast gick ut genom dörren?

Jag förstod inte. Och just en sån här detalj var exakt det som skulle kunna få hela kommunikationen och tillvaron att implodera. På en sekund. Och på andra sidan staketet alla dom andra stunderna. Som boule under gårdagen. Känslan vi båda delade av att hålla om varandra nakna. Närheten. Åtrån. Någonting lite utanför den mänskliga sfären. Någonting väsensstyrt.

Dagen gick. Plötsligt kom ett sms från henne igen. Det var märkligt. Ett år hade gått, och alltid i dom perioder som vi fungerade, så hoppade jag till av lycka av hennes egen signal. Släppte allt och läste direkt. Och svarade direkt.

Hon skickade ett meme. Jag förstod direkt. Jag förstod precis vad det handlade om. Det handlade plötsligt om det som utlöst att gårdagens sex resulterat i skrattsex.

Kukar. Stora kukar. Och ibland – för stora kukar… Såna som kan medföra situationer man plötsligt börjar skratta åt. I alla fall om man står varandra nära.

Det kom ett meme till. Ämnet var detsamma. Kvinnor som tyckte om stora kukar. Eller ännu större.

Jag svarade;

– Men min skrattar du åt 🥺

Jag hade kallat det ”utskrattad”. Men det var väl egentligen inte sanningen om hur det kändes. Vad det handlade om hade inte tärt på min självkänsla nämnvärt. Nästan tvärtom. Hon hade inte skrattat för att det fanns för lite. Snarare tvärtom.

Jag skickade henne ett klipp från Instagram. Kim Cattrall. Ett utdrag ur “Sex And The City”. En loop på henne. “Oh I love a Big dick! A really really BIG DICK! A REALLY REALLY REALLY BIG DICK!!!!

– Du upp i dagen! Tack för uppskattning. Eller ska jag säga… ”visad förståelse”? / Mr B

Hennes svar var kort och gott;

– 😘
– Älskar dig!
– ÄLSKAR DIG!❤️❤️❤️
– Ma armastan sind sügavalt! ❤️
– Ka!

Som sagt var. Det hade blivit en ny fas. Vårt första skrattsex. Och hur det än var runt när jag bjudit henne på date. Olika exklusiva restauranger. Allting sånt. Så var det alltid dom enkla tillfällena som på nåt sätt resulterade i fantastisk sex. Massa gånger hemma på gården. När vi åkte elscooter. Eller som nu. Dagen innan. Bara lite boule.

Jag tror det handlade om en annan sorts åtrå. Någonting i det enkla. Någonting i det naturliga. Någonting i närheten.

Bråk. Osäkerhet. Sex hade hamnat lite på efterkälken ett tag. Och igår – den där närheten. Enkelheten. Närvaron. Åtrån. Och ett bra tag utan sex. Så jo. Jag hade blivit lite extra till mig. Och hur det än var med Kim Catrall så hade nog även hennes rollfigur en punkt när hon hade sagt ”its over the top now”.

Så… det blev skrattsex.

Men jag kände det som att det bara underströk dom saker vi hade som fungerade. När det fungerade så var allt så förbannat enkelt. Så satans självklart. På alla plan. Matlagning. Prat. Sex. Det fanns faktiskt ingenting som inte bara flöt.

Men. Så kom alla dom där andra konstiga sakerna i hennes agerande. Och i botten låg Loopen och skvalpade runt.

Min tanke landade någonstans i ”kunde inte bara världen dra åt helvete så vi kunde vara bara vi. Bara vara”.

Senare övergick våra sms till en betydligt osexigare nivå. Hon hade köpt en taklampa. Ingenting passade. Bad om hjälp. Frågade om hon skulle skicka bild. Det behövdes inte. Jag förstod precis vad det var frågan om. EU hade dödat den gamla hederliga kronljuskontakten till förmån för DCL-standard.

Alternativen var två. Antingen byta kontakt på lampan. Ta bort DCL-skiten. Eller byta till DCL i taket. Det berodde lite på filosofi. Det kokade ner till att hon eventuellt skulle komma att byta igen. Troligt köpa nytillverkat. Då var byta kontakt i taket det logiska.

Jag var ändå på bygghandeln. Skickade bild på det jag plockat ihop. Ersättningskontakt för taket. Beroende på plattans storlek skulle troligt ett av två eller tre hål passa. Så det var bara två små hål att borra och två kablar. För högst troligt fanns ingen jord. Huset var för gammalt. Dvs ca 8 minuters arbete.

– Rätt saker
– Om det fattar jag inget
– Till din lampa
– Ser inte ut som jag förstår ngt 🤪
– Hur går sladdar in? 3st Finns det kroken
– Sladdarna går in i hålen avsedda för sladdar…tror jag 🤪Ska hjälpa! Ja krok…

Ok. Det fanns tre ”sladdar”. Nej. Jag trodde fortfarande inte på jord. Snarare två separata slingor. Två knappar på väggen. Men det var definitivt inte en av sakerna som fångat min uppmärksamhet dom gånger jag varit hemma hos henne.

Jag hade växt upp med att ”lära mig om allting” Bra manliga förebilder. Jag fick ofta höra jag ”visste allt”. Det var naturligtvis inte sant. Men en helt del. Om att snickra. Om el. Om VVS. Om motorer. Om filosofi. Om… Och jag tyckte om att göra saker. Snickra var min stora hobby.

Jag frågade ofta. När jag inte visste. Problemet med dom som låtsas kunna allt och därför aldrig frågar för att inte avslöja att dom inte vet, är att dom aldrig får ett korrekt svar, och därför fortsätter att inte veta någonting.

Inom musiken hade jag arbetat med ganska många kvinnor. Starka kvinnor. Om det var någonting jag aldrig gjorde så var det att klappa kvinnor i branschen på huvudet. Bara för att jag råkade vara av manligt kön. Det var någonting jag innerligt avskydde som fenomen. Jag var väl medveten om att jag även hade det ryktet. Kvinnor tyckte om att jobba med mig.

Å andra sidan så var en övervägande merpart av alla ”dumma frågor” oftast på intet sätt förtjänta av en lång utläggning av tekniska detaljer. Total waste of space. Såvida ingen verkligen ville veta någonting. Så oftast blev det bara en mer skämtsam attityd;

– Hur går sladdarna in?
– I hålen avsedda för sladdar… tror jag…

Mer frågande än ren sarkasm.

Vi bytte ämne. Igen. Som alltid;

– Vill du följa med och äta på strömma kanalbar nån dag? Jättegott!
– Nån dag kan vi göra det☺️
– Jobbade du i helgen?
– Ja
– Kväll eller morgon? Nån ledig kväll med sovmorgon?
– Lördagkväll
– Ses lördag kväll? Fast jag hjälper dig med lampan innan om du vill
– Ja
– 🙏🏻❤️
– ❤️

Tidig kväll skickade jag mer sms;

– Tänkte ringa senare
– Ja, är då?
– När passar dig? så du inte misstolkar tiden som mitt kontrollbehov ? 🤪

Ingen rök utan eld. Eller vad säger dom? Jag brukade alltid blanda ihop idiom. Det brukade resultera i komplett idioti som ”Ett troll gör ingen sommar”, ”En yxa kommer sällan ensam”, ”Ingen cykel på isen”, ”Gå som het gröt kring handduken”, eller ”kasta in kon”.

Men i alla fall. Ingen rök utan eld. Jag satte den!

Jag hade mina rutiner. Och hade en lång period när jag alltid ringde henne samma tid. Ända till den dag hon kallade mina kvällssamtal för ”kontrollbehov”. Så. Det var en diskret pik. Men snyggt paketerad. Lågmäld. Sådär som på det enda sätt vi någonsin kunde diskutera saker som inte fungerade. Det hade faktiskt sina helt egna premisser;

Vi sågs IRL
Stämningen var nära och kärleksfull
En liten diskret pik om ett ämne lades in i förbifarten. Oftast från min sida.
Den andra. Oftast hon. Bemötte med ett snett leende.
Samtalet gick vidare om någonting annat.

Senare på kvällen hade vi ett långt telefonsamtal. Det var som våra samtal kunde vara när dom var som bäst. Hon berättade att hon skulle gå ut med sin kompis Anna kvällen efter. Sa hon kunde ringa när hon kom hem. Jag uppskattade det såklart.

Kanske borde jag ha frågat om hon hade tänkt bära sin ring. Kanske inte. Såklart ville jag gärna veta. Men inte på bekostnad av att haverera någonting. Igen.

Klockan var bara runt 22 när vi hade avslutat. Jag skickade ett sms efter samtalet;

– Head und
– Head ööd! 😘
– Älskar dig ❤️
– Ka ❤️

Åk Med Någon Annan

27 juni 2026 / Författaren / 11 kommentarer

Det svåra beslutet var inte att boka resan…

– 18:e – 28:e Oktober 2024 –

Kryssningen till Tallinn tidigare under hösten hade varit överväldigande lyckad. Inte bara trevlig. Inte bara varm.

Kärlek. Närhet. Upptäckarglädje. Hand i hand genom Tallinn. Kramar. Pussar. Hon var den bästa guide jag kunde ha önskat mig. Visste saker. Visade saker om ingen annan guide skulle ha visat. Hon sa hon älskade mig. Visade mig saker från sin ungdom. Barer. Butiker. Marknadsplatser. Vi shoppade. JAg hade bokat bort på en jättefin restauang.

Det hade funnits en lätthet de där dagarna, som om allt gammalt slit plötsligt tystnat. Hon blev genuint glad över överraskningen. Sista morgonen, medan färjan gick genom grått vatten och världen ännu inte riktigt vaknat, sa hon att hon älskade mig. Igen. Hon sa samma sak hemma hos sig när jag kört henne och själv skulle bege mig hemåt.

Kanske var det där beslutet togs. Att göra något större. Inte en weekend. Inte ännu en middag. Något som bar. Få hålla hennes hand igen. Kramas. Pussas. I några olika länder runt Medelhavet.

Jag hittade MSC Cruises. Jag hittade deras Yacht Club. Jag valde noga. Hittade MSC Splendida. Av totalt 4300 passagerare fanns knappt 200 i deras ”Yacht Club”. Deras ”ship within a ship”-koncept.

Egen butler som hjälpte dig med vad du än önskade 24/7 . Tvättade och strykta kläder. Bara hänga på dörren. Eller om du så ville – eskortera dig till middagsbordet.

Sviten städad 2 gånger om dagen. Frukost och lunch för Gudar. Fyrarätters middag. Guide Michelinklassad. Vill man beställa ett vin a 500€ till förrätten – varsågod. Ett annat till varmrätten – varsågod.

Sju dagar i Medelhavet. Trieste, Split, Piraeus, Kuşadası, Athens och avslutade i Istanbul. Somna i Split. Vakna i Piraeus. Men utan att släpa väskor. Utan att byta hotell.

Och – jag hade köpt till extra ombord. Till exempel 3 olika tillfällen för en timmes massage. Hot Stone etc.

Allt det där överdrivna som egentligen blir vackert först när man delar det. Med den man älskar.

Flighter till Trieste. Två nätter så vi fick en extra dag där. Utan stress. Samma för Istanbul. Dom mest romantiska och vackra hotell jag kunde hitta.

Drygt hundratusen. En kärlekshandling i logistisk form. Exakt vad som var fel med det förstod jag aldrig. Hon började påpeka något om att jag inte frågat först. Men om man frågar i förväg — vad återstår då av överraskningen? Och vem blir arg över att ens partner överraskar en med en lyxkryssning i Medelhavet?

Det var nån helgdag. Någon klämdag. slutligen var det 2 arbetsdagar hon behövde ta ledigt. Från arbetet som sköterska inom vården. Hur svårt kunde det vara med 2 månaders framförhållning? Jag bad henne inte ta 1 månad tjänstledigt för att hjälpa mig städa källaren direkt…

Det var redan där något skavde. Inte öppet. Men som en sten i skon.

Det gick över till anklaganden. Anklaganden för att jag inte hade frågat henne innan blandades med att visa uppenbart ointresse. Nästan hånande ignorant;

– Hittat ett mysigt matställe i Trieste – verkar ha fantastisk mat….
– Vad heter stället då?
– Osteria El Cassettin. Men man kan säkert hitta bättre middag. Gillar dock deras avsmakningsmeny
– Säkert gott
– Såg du menyn?Blev du hungrig av den?
– Åt just smörgås
– Du får ta med smörgås till Italien! Blir mysigt…
– Okej
– 👍

Jag hade letat restauranger i 3 timmar. The Fork. Tripadvisor. Valt noga. Såg det gott ut? Blev hon sugen? Dög mitt förslag? HAde hon åsikter? Hon fick ju alltid bestämma.

– Jag åt just en smörgås...

Väl medveten om min passiv-aggressiva hållning efteråt. Men ibland rann det över.

Hennes pass hade gått ut, och trots att entusiasmen inte direkt vällde ur henne ordnade hon ett nytt. Så någon sorts ”ja” till resan fanns ju ändå. Jag insåg senare att hennes engagemang var på en nivå där jag faktiskt kände lycka över att hon förnyade sitt pass.

Vi skulle vara borta över min födelsedag. Jag tyckte det hade stil.

Embarkeringen kröp närmare. Appen från MSC började påminna om check-in. Närmast anhörig. Passnummer. Foto. Alla de där små formaliteterna som föregår stora förväntningar. Jag gjorde allt direkt. Hon gjorde ingenting. Mindre än två veckor kvar. Fortfarande inte incheckad.

Och där small det.

Det märkliga var att min fråga var tämligen odramatisk. Nästan administrativ. Men laddad av historia.

För efter maj 2024, när hon sagt att hon ville bryta kontakten om jag “kände så” när jag påpekat det kändes som om hon bara lekte med mig, hade hon ju återkommit efter nästan åtta veckors total tystnad.

Och under den tiden hunnit byta nummer med en man på fyllan. Gått på date med honom. Det var redan erkänt. Det var bakgrunden.

Så jag skrev:

För att inte förstöra vår semester tillsammans med ouppklarade saker eller onödiga bråk frågar jag nu, och hoppas på ett ärligt svar — har du bytt nummer med, eller varit på date med någon mer än den man du redan erkänt?

Nyckelordet var inte “date”. Nyckelordet var någon mer.

En rak fråga. Nästan kirurgiskt avgränsad. Svaret kom i en enda rad. Som ett gevärsskott.

– Ska du hålla på och bråka kan du åka med någon annan.

Jag försökte förklara. Att syftet var motsatsen till bråk. Att jag just försökte undvika bråk under resan. Att frågan aldrig hade existerat om hon inte först svikit. Det hjälpte inte. Nästa mail:

“Åk med någon annan.”

Sedan igen. Och igen. Mail. Sms. Samma ord. Inte variationer. Inte vettiga argument. Som ett mantra. Som en förbannelse;

– Samma fråga om och om… Har du bekymmer red med någon annan som sagt
– Finns en anledning till frågan. Har väl rätt till ett ärligt svar och kunna anpassa MIN sfär till verkligheten?
– Verkligen är att du har ställt samma fråga över två år
– Ja – för att du har ju sagt du är singel om andra män frågar, och bytt nummer på krogen/gått på date. Det är verkligheten som skapat frågan.
– Du har ingen anledning att fråga och jag har ingen anledning att svara. Samma fråga om och om som inget annat finns … Ha en fin dag! Res gärna med någon annan
– Jo jag har anledning att fråga. Den anledningen har du skapat genom att säga du är singel om andra män frågar, byta nummer på krogen på fyllan och sedan gå på date. Begär bara ett ärligt svar innan resan Du har ingen anledning att svara. Nej. Och då tar jag mina beslut gällande ”relatioen” utifrån ditt uteblivna svar. Punkt. Ditt val! Inte mitt!
– Åk med någon annan!
– förra veckan så TRODDE jag faktiskt du VILLE resa – och med mig – även
om det gick läsa in ”du _kan väl_ rea om jag inte hittar nån annan” men jag noterade även att du kategoriskt inte besvarade frågan om du såg
fram emot resan… men ändå trodde jag
– Åk med någon annan.
– Men ändå ljög du då för mig för två veckor sedan – rakt i ansiktet – och
sa du INTE varit på mer date??? Varför??
– Har ljugit också nu? Behåll dina antagande och tro mm… Hoppas att du hittar en trevlig reskamrat. Tack för idag
– Mycket kan hända på 3 veckor. Därav frågan IGEN! VAD var ens tanken med att åka på en resa du inte VILLE göra och INTE såg fram emot? Leka med mig lite till – se hur långt man kunde ta det?
– Så du tror att du får säga och behandla mig hur som ??? För att du har köpt en resa som jag har inte önskat? Att du får skriva massa skit till mig? Prata skit mm? Och jag bör önska resa med sig? Sagt från början att res med någon annan, jag har inte önskat den resan, du har inte ens frågat om de datum passar eller inte
– Aldrig ”Behandlat dig hursom”. Aldrig skrivit skit till dig. Jag ställde EN rak fråga. På förekommen anledning. En anledning DU, ingen annan än DU har skapat. Om du varit på någon MER date!
– Det är inte ditt bekymmer och jag måste inte inte svara. Samma fråga dagligen. Gå till psykolog!!!! Vi har inte haft en relation sedan… du har bättre koll… Och vi kommer inte ha det heller

”Vi har ingen relation och vi kommer inte ha det heller”.

Jag smakade på den meningen. Satte den i paritet till hur hon agerat senaste sex månaderna. I alla fall delvis. Det var många saker. Det var väldigt många saker som kunde ha lurat mig, eller säkert även många andra, att vårt interagerande, inte sällan initierat av henne, indikerade någonting helt annat än ”vi har ingen relation”.

Det var egentligen inte första gången jag såg just den mekanismen.

När frågan blev obekväm besvarades den sällan. Istället flyttades samtalet någon annanstans.

”Jag är singel om andra män frågar.”

”Nästan monogam.”

”Åk med någon annan.”

Orden såg olika ut. Situationerna såg olika ut. Men funktionen var märkligt likartad. Frågan som utlöst dem blev aldrig besvarad. Samtalet handlade plötsligt om någonting annat.

Det tog mig lång tid innan jag insåg att det kanske var just där loopen uppstod. Inte i själva frågorna. Utan i att de aldrig fick några svar. Men precis som med hennes ”jag är singel om andra män frågar” hade givit konsekvensen att då var ju även jag singel, som i sin tur skapade svartsjuka hos henne, skulle även ”åk med någon annan” ge konsekvenser. Konsekvenser för henne. Konsekvenser som dels skulle komma att skapa utbrott efter utbrott av samma svartsjuka jag sett tidigare. Och inte minst skulle hon dessutom försöka att klandra mig för en situation hon skapat.

Hon skapade en situation där jag inte gavs något val. Som gav konsekvenser. Sedan försökte hon skylla konsekvenserna på mig. Som om det varit mitt fria val. Det var det inte. Det var inte mitt val. Det var hennes val. Meningen ”åk med någon annan” skulle visa sig få större konsekvenser än hon anande.

Orsak → Konsekvens
Orsak → Symptom
Orsak → Verkan

En annan detalj slog mig långt senare. Hon hade i samma andetag sagt:

”Vi är inte tillsammans.”
”vi kommer inte bli det heller.”
”Åk med någon annan.”

Det var tre tydliga besked.

Problemet var bara att när jag började förhålla mig till dem som verklighet verkade inte konsekvenserna längre vara lika självklara för henne. Det var egentligen samma mekanism som tidigare.

”Jag är singel om andra män frågar.”

Jag accepterade att hon då också gjorde mig singel.

”Åk med någon annan.”

Jag började till slut undersöka möjligheten att faktiskt göra det.

”Vi är inte tillsammans.”

Jag började förhålla mig till att vi faktiskt inte var det. Varje gång verkade inte orden i sig vara problemet. Problemet uppstod först när de fick konsekvenser..

Svek från henne
↓
Förlåtelse
↓
Frågan om det hänt igen
↓
”Du bråkar.”

”Åk med någon annan.”
↓
Jag börjar undersöka möjligheten att göra det.
↓
Konsekvensen blir verklighet.
↓
Svartsjuka.
↓
Anklagelser.
↓
Mitt fel.

”Vi är inte tillsammans.”
↓
Jag accepterar att jag är singel.
↓
”Vi kommer inte bli det heller.”
↓
Jag accepterar faktum, och informerar henne om vilka konsekvenser hennes egna ord får för henne.

Här hade jag kunnat skriva "Jag accepterar och kommer leva mitt liv därefter." Men på grund av mina känslor för henne var det aldrig ett alternativ. Därför nöjde jag mig med att påpeka vilken konsekvens hennes egna ord fick för henne. Det är en stor skillnad. Och den konsekvensen kom dessutom omedelbart. Inte om en vecka. Inte om en månad. Inte om ett år. Omedelbart. Det är en stor skillnad.

↓
Reaktion.
↓
Mitt fel. → ”Åk med någon annan”

Det kunde faktiskt bli mer spännande. När jag senare. I en argumentation där jag la fram vilka tre alternativ jag lämnats med pga hennes ”åk med någon annan” fick hon ett vredesutbrott. Skrek att ”jag kunde ha valt det rätta alternativt – att sluta bråka”.

Åk med någon annan.

Men det är såklart lätt att använda meningen. På samma sätt som ”Jag är singel om andra män frågar”, för att försöka friskriva sig från commitment, öppenhet och ärlighet.

Dessutom använde hon nästan kostnaden emot mig. Som om jag gett sken av att köpa/äga henne. Jag hade inte ens talat om för henne vad den kostade. Varken kryssningen, hotell eller flighter. Det var inte relevant. Jag förstod det måste komma från en annan man i en annan tid. Någon som faktiskt inte bara trodde han ägde henne utan även behandlade henne så.

Och för mig var det inte ”ur bakfickan”. Jag hade inte dryga 40 miljoner på mitt personliga konto. Jag hade jobbat. Offrat. Försakat. Snålat. Planerat. Kämpat.

Från min sida var det inte på något sätt kopplat till eller förknippat med någons som helst form av krav. Inte någon som helst motprestation. Inte någon som helst skuld. Inga bokförda handlingar. Ingenting. Faktiskt inte ens tacksamhet.

Men kanske. En lågmäld förhoppning om att det skulle landa i god jord. Inte resultera i anklagelser. Hån. Nedlåtande sarkasm. Och ännu ett tillfälle att gnida i ansiktet att vi inte var tillsammans. Och att hon inte behövde redogöra för om hon varit på någon mer date. Eller att vi aldrig skulle komma att bli tillsammans.

Behövde vi det egentligen? Bli tillsammans. Hon hade lyckats avsluta relationen 39 gånger. Men bara inlett den två. Sedan Juni 2022.

“Åk med någon annan.”

Det var inte riktigt den känsla jag tänkt mig för spenderade hundratusen kronor.

Jag började gå igenom alternativen.

1. Åka själv.

En vän sa torrt:

— Semester är nog klokt. Men kanske inte till alla platser du tänkt uppleva med henne.

Det var sant.

2. Ligga hemma på soffan, dricka för mycket och tänka på en tom hytt i Yacht Club. 100.000 bortkastat.

Eller…

göra det hon själv upprepade gånger sagt.

3. Åka med någon annan.

Det var inget litet beslut. Inte ekonomiskt. Men framför allt inte existentiellt. Jag hade bokat den resan av kärlek. Av omtanke. Omsorg. För att Tallinnresan varit så bra.

Två veckor före embarkering ringde jag MSC. Frågade om namnbyte på medpassageraren. Om deadline. Jo. Det gick. Senast en vecka innan avgång.

Jag skrev till henne. Behövde besked.

Svaret: Hon ville inte åka.

Jag skulle åka med någon annan. Någon ”jag inte bråkade med”.

Veckan gick.

Kattvakten var bokad, klar, och betalad. Jag hade trots att allting var overload av All Inclusive skapat ett konto namngivet ”Medelhavet med (hennes initialer)”. Fickpengar. Guider. Gåvor. Vad som nu kunde dyka upp. Min tanke var att bibehålla samma koncept på alla våra övriga resor, varde evenemang, varje date. Att hon inte ena skulle behöva fundera på att ta med ett betalmedel.

Inte för kontroll. Inte för någon annan anledning än att jag ville hon skulle känna sig ”Påkostad”.

Fredag. MSC stängde växeln 17.00.

Jag mailade henne. Sms:ade. Påminde. Checka in senast 16.30. Inget hände i appen. Inte heller ett enda livstecken eller svar.

Jag satt på trappan hos min bästa vän.

Drack kaffe. Rökte.

Vägde sönder mitt eget huvud. Grät. Min bästa vän tittade på mig. Tyst. Gav mig en stor lång kram.

– Jag vet inte älskade vän. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag vet att du förtjänar bättre än att ha det såhär.

16.50 ringde jag MSC. Det var inget lätt beslut. Inget triumferande. Inget man berättar om med höjd haka. Bara ett beslut som återstod när någon annan sett till att alla andra dörrar stängts.

Hon hade inte gett mig något val. Ingen vilja att lösa något. Ingen vilja att stå för det hon gjort och ta konsekvenserna Ingen vilja att förstå mig och de känslor och funderingar hon skapat med sitt tilltag.

Och någonstans där förstod jag något om henne.

När verkligheten pressade. När ansvar krävdes. När sanningen stod kvar. Då kom alltid samma reflex.

Spring iväg. Eller säg åt den andre att göra det.

Åk med någon annan.

Jag vet faktiskt inte vad hon hade förväntat sig. Och jag fick aldrig veta exakt när hon upptäckte att hennes ord fått konsekvenser. Vad jag vet är när deadline, absolut deadline, för check in var.

Och jag vet hennes inloggning till appen var kvar. Hon kunde inte ändra någonting eller checka in. Den möjligheten var borta. Deadline var passerad. Men jag vet hon kunde se bild och namn på resenären. Jag är ganska säker på att hon loggade in.

Konsekvenserna hade kommit direkt. Även denna gången.

Hennes val. Inte mitt!

Nånstans tror jag det hade varit en bättre upplevelse att checka in inom föreskriven tid. Istället för att bråka.

Och där gjorde plötsligt Plus Ett entre. Igen. Och jag tror att Kärleken, retrospektivt, ångrade sitt ”Åk med någon annan”. Längre tid än någon hade kunnat föreställa sig.

Du Känner Mest Och Vet Bäst

23 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Vissa meddelanden innehåller mer än orden som står skrivna…

– 26:e Juni 2024 –

Jag satt på Söder och väntade på att få tillbaka bilen efter byte av vindrutan.

En sådan där märklig mellan-tid. För kort för att åka hem.För lång för att bara stå och vänta. Jag tog ett glas vin. Åt lunch.

Det hade hunnit bli sen eftermiddag.

Och eftersom det gått så lång tid i total tystnad från henne hade jag mer eller mindre slutat vänta mig något alls.

Så plötsligt hörde jag hennes sms-signal. Den där personliga, signifikativa tonen.

Och jag hoppade faktiskt till. Bokstavligt. Av förvåning. Det var nästan den kroppsliga reaktionen jag minns först. Som om något man mentalt stängt av plötsligt återkom.

Sms:et började:

– Du känner mest och vet bäst….

Bara den inledningen var så typiskt henne.

Gåtfull. Nästan poetisk. Som om hon öppnade från sidan istället för rakt fram.

Jag läste vidare. Och det som gick att utläsa var ganska tydligt. Hon hade tänkt på mig. Saknat mig. Och, kanske mest oväntat av allt, skrev att hon älskade mig.

Ord som användes sparsamt av henne. Så när de kom vägde de.

Jag svarade att jag tänkt på henne. Saknat henne. Älskade henne. För evigt. Vilket var sant. Och där någonstans stod det. Det bestämdes inget.

Ingen dramatisk försoning ännu en gång. Ingen plan. Ingen resolution. Bara ett konstaterande, nästan, att känslor fanns på båda håll.

Det var just därför sms:et betydde så mycket. För efter veckor av tystnad kom det inte som argument. Inte som försvar. Inte som anklagelse. Utan som något mjukare. Nästan ett livstecken från under allt det där.

Det märkliga var att så lite egentligen sades. Och ändå öppnade det mycket. För i en relation där så mycket handlat om motsägelser kunde ibland just små klara utsagor väga mest.

Jag älskar dig. Jag saknar dig. Tre ord jag nästan glömt hur det kändes att få.

Och där, på Söder med ett glas vin medan bilen stod på verkstad, satt jag plötsligt och läste något jag nästan inte längre trodde skulle komma.

Det var ingen upplösning. Men det var ett brott i tystnaden.

Och ibland är det mycket.

Jag intog samma inställning som vanligt när hon efter lång frånvaro ännu en gång hörde av sig.

Tog emot henne. Förbehållslöst. Öppna armar. Med kärlek och tacksamhet. Som jag gjort alla dom andra gångerna.

Som jag troligtvis skulle komma att göra för evigt.

Oavsett allt annat.

Picknick

22 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Hon gav mig några körsbär. Istället…

– 15:e Juli 2023 –

Det var första morgonen jag vaknade hos henne. Det var även första gången jag vaknade med henne och hon hade sovit påklädd.

Hon var kraftigt bakfull. Gjorde kaffe. Batteriet i min ecigg var slut. Abstinensen gjorde sig gällande.

Vi tog adjö. Varm kram. Jag gick förbi Coop. Köpte cigg. Beställde Uber. Satte mig på en bänk och väntade. Tog en cigg. Skickade en bild på platsen till henne. Hon förstod mycket väl var jag satt. Backen nedanför hennes hus.

– Hittat sittplats?
– Ja… Hade jag haft batteri kvar hade nog bara ecigg funkat idag på morgonen…
– Har du fått cigg?
– Ja… men hade gått lika bra med bara ecigg faktiskt Tack du lät mig sova över 🙏🏻
– Självklart
– Kom på det faktiskt var första gången
– Du bara inte ville så gärna

Det var inte riktigt sant att jag inte ville. Det hade bara blivit en ganska märklig situation.

Hon hade sagt hon kanske skulle åka till sina barn senare på Lördagskvällen. Eller kanske Söndag.

Jag slängde in en inbjudan för kvällen. Om hon inte skulle åka. Understryka att jag absolut förstod om hon ville åka till sina barn. Att det var en naturlig prioritet.

– Som sagt… om du inte kommer iväg idag, och är ledig i kväll så säg till om du har lust. Vi kan ju ses i förbifarten om inte annat, bara ta ett glas vin vid vattnet… behöver ju absolut inte bli sent
– Kan inte bli så sent
– Skyldig dig en ryggmassage nu åxå
– Tackar ja men skyldirär du inte
– Ok… erkänner väl jag gillar ge massage då 🤪
– Det misstänker jag
– Märks det?
– Ja! Kunde du sova hos mig eller kändes konstigt?
– Sov gott tack! Ovant med dig klädd dock… van kunna hålla om dig närmare
– Förlåt att jag inte hade mat hemma
– Är väl ingen fara alls!
– Måste sova lite, har huvudvärk
– Hoppas du kryar! Ta en tablett och vila. Drick…

Jo. Jag älskade ge henne ryggmassage. Eller massage överlag. Mina händer älskade det. Mina ögon älskade det. Hela jag älskade det. Jag hoppades att hon märkte det. Att det inte var ”Minsta möjliga på förfrågan” utan att det kunde vara en timme av vilja. Lust. Åtrå. Kärlek.

Konstig att sova hos henne. Nej. Kanske bara inte dom omständigheter jag hade hoppats på.

Jag följde upp hennes huvudvärk senare under dagen;

– Hur mår huvudet? Tänkte precis på dig
– Bättre tack. Vad ska du äta?
– Vi får se hur det blir. Beror lite på om du åker eller är upptagen i kväll
– Jag vill gå i skogen
– Jag hade nåt nästan liknande i åtanke. Ledig och hungrig typ 20? Säg till…
– Vad betyder nästan
– Nästan betyder natur, vatten, mat, picknickkorg…

Jag skickade henne en bild på min picknickkorg. Den vi använt på vår första midsommar.

Hennes svar kom snabbt;

– 😍
– Utanför dig 19-20?
– Vart ska vi då?
– Det får du väl se? Date? Dresscode ”very casual”.
– Ja, vi kan ta en bit mat från den fina korg. Behöver jag ta med mig ngt?
– Gladare humör än avslut igår? 🤪
– Ses snart 😘

Uppenbart hade resan till barnen blivit uppskjuten. Men det fanns det ingen dialog om. Men vi hade en date.

Jag tillbringade resten av eftermiddagen med förberedelser. Försöka göra något riktigt fint och annorlunda för henne.

Men min s.k. humor var tvungen inflika någonting;

– Köpte varsin grillad korv på Statoil, och en stor Pucko. Drack halva och fyllde på med tequila!
– Blir vi bägge två puckos då?
– Var osäker på var det finns grönt i stan så jag köpte med en låda kattgräs!! Vi ställer den intill oss så blir det som picknick i det gröna…

Verklighetens förberedelser såg relativt annorlunda ut.

Jag hade förberett.

Filt. Korg. Bestick. Glas. Prosecco.

Maten hade jag fuskat med. Kolgrillen. Två olika rätter. Det hade blivit mitt bästa alternativ att ställas mot kallskuret eller grilla på plats.

Parkerade hos henne. Hon kom ut. Osminkad. Svart nagellack som hon måste målat under dagen. Rosa klänning. Vita sneakers. Jeansjacka. Vi tog en Uber till Djurgården. Blockhusudden. Längst ut. Bänkar. Bord. Havet. Perfekt väder.

Vi åt. Satt länge. Höll handen. Kramades. Pratade.

Sedan gick vi tillbaka mot Café Blockhusporten. Beställde en Uber.

Hon hittade ett körsbärsträd. Hoppade. Sträckte sig. Försökte nå. Plockade. Skrattade. Åt direkt. Körsbär efter körsbär. Som ett barn.

Det hade blivit kyligt. Hon hade lånat min stora svarta hoodie. Alldeles för stor. Köpt i L.A. Och ”väldigt L.A.” i sin stil. Passade inte nånstans. Men hon var söt i den!

Jag filmade. Det gick inte att låta bli.

Gjorde misstaget ställa fel fråga.

– Älskar du mig?

Inget svar. Hon tittade bort. Ut ur kameran. Jag frågade igen. Hon bytte ämne.

– Säg att du älskar mig?

Hon var tyst. Gav mig några körsbär istället.

Ubern kom.

Vi åkte hem till henne. Släppte av utanför porten. Hon vände sig om och vinkade. Flera gånger.

Jag åkte vidare hem.

Det tog inte lång stund innan hon skickade sms;

– Tack själv för fina romantiska dejten 💖 Älskar dig
– Hoppas på ny date
– 🤗
– Säker?
– Vadå säker?
– På att du vill ny date?
– Det tror att vi kommer att ha
– Vill du ?
– Ja

Jag funderade på varför hon inte kunnat besvara frågan när jag filmade henne. Bara ett enkelt ”ja” som svar på om hon älskade mig.

Men kanske viktigast. Jag funderade på hur det kändes. Innerst inne.

Allt jag gjort för att ännu en gång försöka göra det till någonting speciellt för henne. En upplevelse. Ett minne. Av kärlek. Av omtanke. Och ovanpå det stunden i sig. Där vid vattnet.

Hur det kändes? Där innerst inne?

Kluvet. Väldigt kluvet.

Hon hade velat ses. Hon hade svarat nästan omedelbart på bilden av picknickkorgen. Hon hade kommit. Suttit där vid vattnet i timmar. Hållit min hand. Kramat mig. Skickat ”Älskar dig” senare samma kväll.

Det var inte handlingarna hos någon som inte ville ha mig i sitt liv.

Hon sa ofta att hon hade visat sin kärlek i handlingar. Det var sant. Jag hade fått åtskilliga och åter åtskilliga små tecken. Hennes handlingar. Handlingar som alla indikerade hennes kärlek. Hon hade helt rätt i det. Men det där andra. Att hon sa hon var nästanmonogam. Sa hon var singel om andra än frågade. Inte ville, eller kunde, stå för sin kärlek, för oss, öppet. Det var även det handlingar.

Så fanns där även allt det andra. Hon hade nycklar till mitt hus. Jag hade inte ens portkoden till hennes lägenhet. Jag kunde planera dagar, middagar, utflykter och helger. Köra genom stan med picknickkorg, filt och prosecco för att försöka skapa någonting fint för henne. Av kärlek. Av omtanke. Men jag hade fortfarande bara sovit hos henne en enda gång. Och när jag ställde den där enkla frågan vid körsbärsträdet blev det tyst.

Inte ett nej. Inte ett kanske. Inte ens ett undvikande skämt. Bara tystnad. Några körsbär i min hand istället. Det var det som gjorde mig så förvirrad. För om hon inte älskade mig hade allting varit enklare att förstå. Om hon inte ville ses. Inte ville hålla handen. Inte ville ha fler dater. Inte skickade ”Älskar dig” samma kväll.

Då hade det funnits en rak linje genom alltihop. Men det gjorde det inte.

Tvärtom. Kärleken verkade finnas där överallt. I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Och just därför blev tystnaden så märklig. För frågan var kanske aldrig om hon älskade mig. Frågan var varför hon inte kunde säga det.

Om hon var rädd att det skulle hamna på Facebook var nästa fråga lika självklar som obekväm. Varför? Varför skulle det vara ett problem? Vem var det som inte fick se? Vem var det som inte fick veta? Varför fick någon inte se eller veta? Varför kunde hon skriva orden i ett sms några timmar senare, men inte säga dem där vid vattnet?

Varför kunde hon visa kärleken, men inte stå för den?

Jag hade inget svar. Men jag hade börjat ana att det inte var kärleken som saknades. Kärleken verkade tvärtom finnas där nästan överallt.

I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Det var någonting annat som saknades. Eller var det någonting annat som fanns? Någonting som stod i vägen. Och det var kanske just det som gjorde mig så förvirrad.

För jag satt inte med en människa som inte ville ha mig. Jag satt inte med en människa som inte ville ses. Inte med en människa som undvek mig. Tvärtom.

Hon sökte sig tillbaka hela tiden. Hon ville ses. Hon ville ha fler dater. Hon skrev att hon älskade mig. Hon höll min hand. Hon kysste mig. Men samtidigt fanns där en osynlig gräns som jag aldrig riktigt förstod. Som om kärleken hade två olika versioner. En som fick finnas mellan oss. Och en annan som aldrig riktigt fick finnas inför resten av världen. Och ju mer jag försökte förstå den gränsen, desto mindre förstod jag den.

Om hon inte älskade mig hade allting varit enklare. Om hon inte ville vara med mig hade allting varit enklare. Om hon hade dragit sig undan hade allting varit enklare. Men det gjorde hon inte. Hon kom närmare. Samtidigt som någonting höll henne tillbaka. Och jag visste inte vad det var.

Var det rädsla? Skam? Någon annan? Någonting från hennes förflutna?Någonting hos mig? Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner i förhållande till vad hennes önskvärda image krävde? Det där hon sagt om att ”hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen”.

===
Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner? Samtidigt som jag inte riktigt passade in i bilden av hur hennes liv skulle se ut?

Jag visste inte.

Men tanken slog mig. Hon hade ju sagt det själv. Att hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen. Inte en man i ett hus ute på landet. Eller senare i ett litet radhus i förorten. Inte en man som skrev böcker. Inte en man som spelade in skivor. Inte en man som sa exakt vad han tyckte med total avsaknad av all politisk korrekthet. Inte en man som ställde frågor när saker inte gick ihop. Inte en man som knåpade ihop trasiga jeans, om än för 3000 spänn dock trasiga, med Jean Paul Gaultier och Versace, konstiga boots, märkliga hattar och jackor som såg ut som dom kom från USAs inbördeskrig. Utan enkelt. Platt. Trist. Med tydliga signaler. Bank och finans! Framgångsrik!

Var det möjligt att hon älskade mig, men samtidigt önskade att jag var någon annan? Att kärleken fanns där, men att verkligheten inte passade ihop med bilden av hur livet borde se ut? Jag visste inte. Men frågan lämnade mig aldrig riktigt.

Jag visste inte. Jag visste bara att jag stod mitt i en kärlek som verkade existera från alla håll samtidigt. Och ändå inte fullt ut.

Det var nog där frågorna började växa på allvar. Inte därför att kärleken saknades. Utan därför att den fanns.

Så hur kände jag mig? Innerst inne?

Kluven.

Jag hade haft vad som hade kunnat bli en helt underbar dag med kvinnan jag älskade över allt. Om hon bara hade kunnat säga det lilla ordet ”ja” när jag frågade om hon älskade mig. Trots att jag filmade.

Bröstfickan

19 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Det är märkligt hur mycket hopp man kan lägga i en så liten gest…

– 25:e Juni 2023 –

Jag vaknade på det bästa sätt jag kunde tänka mig. Katten vid fötterna, och tätt omslingrad. Naken med henne. Kärleken. Vi hade glömt persiennerna kvällen innan. Den tidiga morgonsolens försiktiga strålar genom fönstret. På hennes ansikte. Känslan av hennes hud mot min, Hennes doft.

Hur sätter man ord på sånt?

Jag visste den skulle komma. Rökhostan. Så jag smög upp. För att inte väcka henne. Stängde försiktigt sovrumsdörren. gick ut på verandan. Det fanns 250 kvadratmeter och 7 rum mindre att gå undan till. Men jag gjorde så gott jag kunde.

Jag visste hon hade ställt klockan. Bara en tidsfråga innan hon skulle komma upp. Så jag började göra frukost åt henne. Efter frukosten körde jag henne hem. Hon skulle packa inför återvändandet till sitt bemanningsuppdrag i Borås.

Det tog inte lång stund så kom hennes sms:

– ❤️
– Tack för jättetrevlig/rolig date, och fin midsommar! 🙏🏻❤️
– Tack själv för en fin midsommar med dig! ❤️

Efter en stund skickade hon en bild på blommorna på hennes veranda. Jordgubbar och annat hon grävt upp på gården och sedan planerat hemma hos sig på balkongen.

– Titta här… de kanske hade behövt extra kärlek…
– Ja verkligen! Jag kan hämta upp dom. Jättesynd om dom bara dör
– Ja, det kan du och du kan skörda lite 🤪
– Jag åker in till typ… 15? Och köra dig till tåget samtidigt!

Jag erbjöd mig hämta dom. Ställa dom på min veranda och ta hand om under tiden hon var borta. Hade hon gjort sig besvär kunde jag göra detsamma. Dessutom hade jag ett annat ärende.

Jag hämtade blommorna. Hade med en kartong att ställa dom i så det blev lättare at bära. Hjälpte henne med väskorna. Körde henne till centralen.

Vi kramades. Pussades. Och utan att hon märkte det lyckades jag smyga ner mitt ärende i bröstfickan på hennes skjorta.

Hon åkte. Jag vinkade.

Jag skickade ett sms;

– Farväl Boråsbrus 😢😳
– 👋
– Tack för skjuts 😘
– 🥰
– Vad glatt du vinkar 😳
– Nääää
– Vad ska du hitta på nu?
– Ta in blommor och plantera om nån av dom Sen ordna i studion
– Hann du till byggmax?
– Och sätta upp dina tavlor
– Ja
– Fick du allt som du behövde?
– Ja Hur går resan?
– En timme till i tåget . Hur går det för dig med alla dagens projekt?
– Håller på med studion… saknar en kabel (1000 spänn)… djävligt trist
– Har kabeln försvunnit?
– Ja Oförklarligt sett till hur minutiöst noga jag packade allt.
– Kvar på gården?
– Tror det Är du framme?
– Ja. Vad sysslar du med?
– Nu satte jag mig på verandan och vilar
– Mysigt
– Vildkatten o Rödspöket står på varsin sida veranda dörren o fräser. Studion rullar
– Ordning och reda på dig

På kvällen hade hon börjat installera sig i ännu ett nytt boende i Borås. Ett uppenbart undermåligt boende och långt ifrån vad som utlovats.

Jag försökte få klarhet i hur illa det var;

– Ingenting typ husgeråd?
– Enstaka saker… Gardiner bara i sovrummet, tv utan programmer , Ingen wifi… fast det stod att det finns
– 😢
– Taklampa bara i vardagsrummet…🤪
– Då kommer du festa på krogen istället för vara ”hemma” 🤪 Ska du ut och vifta på din singelrumpa? 🤣🤪
– Knappast

Jo jag vet. jag borde inte ha. Men samtidigt som jag, kanske ganska förståeligt, kände en oro över att världens vackraste kvinna var ensam i en främmande stad, i ett boende som knappast var hemtrevligt och inbjöd till hemmakvällar, och kanske ville hitta på nåt kul så försökte jag skämta bort det.

Trots allt så var den enda revideringen av hennes ”singel om andra män frågar” den där lilla oavsiktliga ”min pojkvän” på vår senaste date den enda indikationen på att hon ansåg vi faktiskt var ett par. Och vi hade inte berört eller rett ut vad ”nästanmonogam” egentligen betydde. Klart jag var orolig.

Plötsligt skickade hon en bild.

Den hade ramlat ur bröstfickan på hennes skjorta. Mitt ärende. Det var en bild på nyckeln till mitt överlås.

– När la du dit den???
– På centralen såklart
– Jag märkte ingenting

Nu hade hon båda nycklarna. Och det var mer än en gest. Det var realitet. Hon kunde komma och gå precis som jag ville.

Hon skulle komma hem till kommande helg. Men Söndag skulle hon jobba.

Jag försökte komma med förlag;

– Kanske en date lördag ?
– Ja, vem vet. Kanske en gistarristen dyker upp
– Vi kan äta ute, ha trevligt och sova rimligt tidigt
– Ja, mycket tidigt 🤪
– Började du tidigt söndag?
– Ja
– Vi kan äta ute. Åka till mig efteråt. Du kan ta Audin till jobbet.
– Måste åka tåg efter jobbet mot Borås 🤪 Hinner inte lämna bilen till dig, ska jobba på Lidingö
– Jag löser det. Ta Audin! Skicka uppgifterna för parkering så tar jag den i appen.
– Ska sova alldeles strax
– Sov gott 😘
– Sov gott du med 😘 Jag älskar dig
– Jag älskar dig ❤️

Hem från Borås Fredag kväll. Jobba igen Söndag på extrajobb här hemma i Stockholm. Åter Borås Söndag kväll. Klart jag ville hjälpa till om jag kunde. Speciellt om hon mitt i allt det där kunde tänka sig att lägga sin tid på en date. På mig. På oss.

Om vi efter vår date landat hos mig kunde hon ta bilen till jobbet nästa morgon. Sedan till centralen. Jag kunde ta en uber dit och möta upp. Få en kram. Bjuda på sen lunch kanske.

Absolut. Jag hade förståelse för om hon inte skulle orka ha en date på Lördagskvällen. Men jag upplevde det som att hon ändå tackade ja. Eller övervägde det.

Det skulle visa sig bli på ett helt annat sätt.

Den Hade Blivit Vår

18 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Ibland märker man inte att ett hem har blivit gemensamt förrän långt senare…

– 24:e Juni 2023 –

Vi mötte upp min bästa vän och en kollega på OKQ8 Liljeholmen.

Dom skulle vidare till en utställning i Österlen. Jag hade hämtat ut ett antal tavlor från inramning.

Kärleken hade orange shorts. Grönt linne. Svarta Scholl.

Vi fikade. Mack-fika. Lämnade över tavlorna. Tog bilder på oss alla där på parkeringen.Sedan åkte vi. Dom mot Österlen. Vi de där tio milen. Mot fåren.

Ett kärt återseende. Min Hammel jag flaskmatat som liten kom rusande när han hörde min röst.

Vi hade med oss knäckebröd. Päron. Kaffe. Bullar. Bullar som till slut hamnade i nosen på de lurviga, glada djuren som sa bää. Det var därför vi kallade dom Bääsare. Inte får. Utan Bääsare. Ett substantiv som sedan länge hade verbifierats. Att ta hand om fåren var såklart ”att bääsa”.

Vi satt mitt bland fåren. Vi bääsade. Klappade. Kliade. Skrattade. Kramades. Pussades. På fåren. På varandra. Det fanns mycket kärlek där. På alla plan. Inte minst i det enkla. Att se hur fåren hade anpassat sig. Hur väl omhändertagna de var. Hur livet fungerade.

Men även mellan oss. Mellan mig och Kärleken. Mellan oss och djuren. Mellan allt det där som hade blivit vårt. För det var vårt. Det hade blivit vårt.

Vi hade lämnat gården bakom oss. Men hur det än var med att jag haft en historik på gården, tillsammans med min ex-fru, så var gården vår. inte min och min ex-frus. Utan min och Kärlekens.

När jag blickar tillbaka på gården är det vår gård. Vårt förflutna. Vårt paradis. Hennes fristad 🔗. Det var så det hade blivit. Och ingenting skulle någonsin kunna ändra på det.

Det märkliga var att det skedde så obemärkt. Det fanns ingen dag då vi bestämde att gården var vår. Ingen konversation. Ingen ceremoni. Ingenting som markerade övergången. Platsen bara förändrades. Minnet av en förändrades. Eller kanske var det vi som förändrades.

Till slut gick det inte längre att skilja gården från henne. Mina minnen därifrån handlade inte längre om mitt gamla liv före henne. Dom handlade om oss.

Hon hade blivit någonting mer. Kärlek. Den största av kärlekar. Men även någon sorts ”vad livet kokat ner till”. Henne. Hennes närvaro. Vi.

Långt senare skulle jag komma att fundera på om flytten från gården i själva verket också blev början på någon sorts separation. Det låter märkligt. För rent geografiskt flyttade vi närmare varandra. Det var ju hela tanken.

Färre mil. Mindre restid. Enklare att ses. Mer av oss. Men det blev inte riktigt så. För gården hade gett oss någonting som var svårt att ersätta. Där fanns bara vi. Inga arbetspass. Inga måsten. Inga människor runt omkring. Inga tider att passa. Ingenting som drog i oss från olika håll.

När jag ser tillbaka på det idag undrar jag ibland om vi samtidigt som vi flyttade närmare varandra också flyttade bort från någonting. Inte från kärleken. Men från den plats där den kanske haft allra bäst förutsättningar att få vara just kärlek.

Nu satt vi tjugo minuter ifrån varandra. Hon i en liten lägenhet. Jag i ett litet radhus. På pappret hade vi flyttat närmare varandra. Men känslan var ibland nästan den motsatta.

På gården hade vi inte bara träffats. Vi hade levt tillsammans. Hon kom inte över på middag och åkte hem igen. Hon stannade. Dagar blev till kvällar. Kvällar blev till morgnar. Vi vaknade tillsammans. Somnade tillsammans. Lagade mat. Tog promenader. Delade vardagen.

Nu hade vi plötsligt varsin bostad. Varsin ytterdörr att låsa. Varsin plats att åka hem till. Långt senare har jag ibland tänkt att flytten från gården på ett märkligt sätt också kändes som en separation.

Kvällen blev lugn. Hemma. Vi la oss. Vi skulle upp tidigt.

Nästa morgon skulle hon tillbaka till Borås.

En Midsommarnattsdröm

18 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Vissa dagar blir inte magiska för att allt är perfekt. Utan för att rätt person är där…

– 23:e Juni 2023 –

Vi åt frukost. Jag hade ställt asken som hon givit mig kvällen innan på hennes sida bordet. Hon tittade undrande på den. Jag hade ju armbandet på mig.

Jag hade återanvänt asken hon gett mig. Hon öppnade den. I den låg en nyckel. En nyckel hem till mig. Hon påpekade direkt att det inte fanns någon nyckel till överlåset. Att jag fortfarande enkelt kunde stänga ute henne. Trots gesten.

Och det var sant. Överlåset fanns där. Jag visste det. Men jag hade ingen kopia. Min bästa vän hade slarvat bort den.

Det var inte planerat. Inte genomtänkt. Men det förändrade inte vad nyckeln var tänkt att vara. En gest. Att hon var välkommen. komma och gå som hon ville. Att jag inte hade något att dölja.

Vi började dagen i studion. Hon hjälpte mig att sätta upp akustikpaneler i taket. Många. Tunga. Otympliga.

Vi stod där tillsammans. Höll. Lyfte. Skruvade.

Det saknades skruv. Biltema. Stängde en minut innan vi kom dit.

Vi bytte till matlagning. Hon hade handlat. Jag hade handlat. Vi hade handlat. En märklig blandning av estniska och svenska måsten för midsommar. Allt på en gång. Allt lite fel. Och ändå helt rätt. Det blev underbart gott. Vildkatten nöjde sig med räkor.

Vi satt på verandan. Bestämde oss för att gå ner till stranden.

– Du har inte sett badet än. Det måste du!

Hon hade sin klänning. Storblommig. Ljusgrön, nästan grå i tonen. Med broderier. Sagolikt vacker.

Vi tog selfies på oss tillsammans. Hon satt nära intill. Lutade sitt huvud mot min hals. Log. Jag la upp på Facebook. Önskade alla en lika fin midsommar som vi hade. Helvetes massa likes och tillbakaönskningar. Fler skrev att hon var snygg än att jag var det. Flest skrev att vi var det. Tillsammans.

Vi satt på stranden. Solen gick ner. Långsamt. Och jag minns bilden jag tog av henne. Hon satt ensam på gräset. Havet bakom. Och något i blicken. Lite sorgset. Lite frånvarande. testar av håret hade blåst och låg tvärs över hennes ansikte. Det var ett helt annat uttryck än kvällen innan. Hon var äldre. Men yngre.

Jag har tittat på den bilden många gånger efteråt. Försökt förstå vad det var jag såg.

Min spontana tanke var New York 1979. En stad som var trasig, farlig och elektriskt levande på samma gång. Punk, disco, konst och dekadens existerade sida vid sida och människor försökte uppfinna sig själva på nytt. Andy Warhol förvandlade samtidens ytlighet till konst. Debbie Harry var ansiktet för en ny tid. Lika delar glamour, punk och gatustoft. Allt verkade möjligt, och ingenting kändes riktigt tryggt. Konst, musik, mode och självförverkligande flöt samman till samma rörelse. Till världens centrum för drömmar, begär och illusioner.

Kärleken. Där på stranden. Det var något mer än bara en bild. Det kändes New York 1979. Debbie Harry. Andy Warhol. Hon var inte bara där. Hon var ett motiv. Ett konstverk. En installation. Inte bara skönhet. Utan någon sorts ikonisk, lite ouppnåelig närvaro. Magi.

Precis som på den där bilden från Östermalm 🔗 några veckor tidigare. Som om hon alltid bar på en berättelse som ingen annan riktigt fick den hela tillgången till.

Om hon var Debbie. Vem var jag? Hur skulle jag någonsin kunna matcha det?

Det var nog så jag kände mig ibland. Matcha en ikon. Hur gör man det? Hur skulle jag kunna leva upp till att vara den man hon kanske valt? Kanske älskade?

Fanns det något av Chris Stein i mig? Utseendemässigt nej. Men det var kanske aldrig hans starka sida. Imagemässigt? På sitt sätt kanske. Lite egna. Kreativitetsmässigt? Well. Jag försökte. Lyckades ibland. Rimligt i alla fall.

Men tanken på vad en ikonisk och magisk sfär kunde se hos mig var alltid lite obegriplig. Kanske uppstod frågan på grund av en oro. Av tanken på att jag faktiskt inte var värd henne. En kvinna som alla män i hela världen skulle springa benen av sig för.

Månader tillbaka. På en rak fråga om varför hon älskade mig, Hade hon börjat sitt svar med att ”jag var stark och rolig” och jag mitt korkade fä hade svarat att ”jaha så iprincip är jag en lyftkran med humor?”. För att i nästa sekund försöka ändra det till ”Nej men jag vet ju att det är för att jag har så sjukt stor kuk. Jag fattar”.

På vägen hem höll vi om varandra. Plockade blommor. Att lägga under kudden.

Som man gör. Eller som man tror man ska göra.

Jag frågade om hon trodde hon skulle drömma om mig. Hon svarade att hon får se…

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Jag hade haft lampan tänd när hon klädde av sig. Precis som alltid. Jag sa att hon var den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Precis som alltid. Precis som alla kvällarna på gården. Sex hade återgått till vad det var från början. Det där andra agerandet från hennes sida 🔗 hade varit ett kort gästspel.

Vår andra midsommar tillsammans hade blivit lika magisk som vår första 🔗 . Två diametralt skilda koncept. För egentligen spelade inga omständigheter någon roll. Hon var där. Det var det viktiga. Som vanligt. Som så många av våra dagar och nätter tillsammans.

Två människor som tillsammans, för en kort stund, lyckades få världen att stanna upp. Ännu en gång.

Mellan blomster, havsvindar och den ljusa midsommarnatten hade det uppstått en stilla magi där alla omständigheter förlorat sin betydelse. Kvar fanns bara närheten, kärleken och känslan av att allting var precis som det ska vara. En midsommarnattsdröm om de ögonblick som blir större än livet självt just därför att de inte försöker vara det.

En Midsommarnattsdröm.

Och i framtiden skulle det visa sig. Att hon var där var det viktiga. Att vi var tillsammans. Att dom mest knasiga, konstiga och näst intill absurda omständigheter skulle komma att kunna generera en totalt magisk dag tillsammans.

Harder Faster Scooter

17 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Vissa minnen luktar sommar, låter som skratt och vägrar blekna….

– 22:a Juni 2023 –

Vi gjorde ett nytt försök att fira årsdagen sedan vi för första gången sågs.

Egentligen den 16:e Juni. Vi hade blivit lite sena 🔗. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att vi firade tillfället. Eller bara att vi sågs.

Jag ville precis som vårt tidigare jubileum två veckor tidigare 🔗 försöka göra nåt fint. Visa respekt, för henne och relationen. Omtanke. Kärlek. Visa att datumet betydde någonting för mig. Att vår första gång betydde någonting för mig. Att hon betydde någonting.

En date med henne var en märklig balansgång. Sett till min kärlek till henne hade jag velat köpa det förbannade Eiffeltornet och ge till henne. Eller en söderhavsö. Eller en planet. Inte någon sån fånig ”Namnge en stjärna till din älskade” a 12 euro, utan en riktig planetdjävel.

Samtidigt var det lika fantastiskt att bara vara.

Vi kunde gå en promenad i ösregn. Slåss om vem som skulle ha mest paraply. Jag höll det över henne och hon knuffade tillbaka paraplyet så jag med fick min beskärda del. Vi avslutade med streetfood. Och helheten var precis lika fantastisk som en lyxkrog. Bara hon var där.

Vi kunde ta fel färja. Hamna totalt vilse på en udde i kanten Värmdö istället för Sandhamn. Sitta där 4 timmar. Ensamma på en bänk på en klippa. Vänta på nästa färja. Bara hålla om varandra och prata. Skratta åt oss själva efteråt. Jag hävdade att det var mitt fel. Att jag var idioten. Hon hävdade att hon borde valt färja bättre. Men bottomline var densamma. Bara vi var tillsammans.

Vi kunde ta fel på E18 och E4 norrut. Inte upptäcka att vi var på E4 innan vi var i Gävle. Samma koncept när jag bodde på gården och vi skulle gå på bio 🔗. För att vi pratade. Var uppslukade av varandra. Tvärstanna när jag såg köckelmöddingen Dragons Gate. Titta på varandra. Där mitt på motorvägen. Skaka på huvudet och säga ”det här är faan inte sant?!?!”. Men även då. Vi började skratta. Hon körde istället. Vi höll handen. Hade våra mackor. Och skrattade. Egentligen spelade ingenting någon roll. Bara vi var tillsammans.

Men just den här daten var restaurang.

Jag hade gjort om bokningen på Boqueria. Var där i god tid. Ordentligt tillsnyggad. Uppklädd. Hade botaniserat och valt länge mellan olika JP Gaultier och annat. En stor bukett rosor i handen. Röda. Långskaftade. Och en teddybjörn. Och – jag hade inte rökt sen efter dusch och tandbortning eftersom hon inte tyckte om när jag luktade rök.

Hon dök upp. Som vanligt syntes hon på långt håll. Strålade över hela Norrmalm. Randig klänning. Vit med tunna svarta ränder. Ljusgrön Jacka. Inte jeansjackan men typ. Nagellack – rött som drog åt orange. Plattat hår. Ett litet silverarmband. Ett litet silverhjärta med vita stenar i halsbandet.

Bar sin svarta väska sådär skolflicksaktigt. Inte på axeln utan runt halsen. Hon var så söt när hon gjorde så.

Vi kramades. Innerligt. Nära. Det var ett varmt möte.

Satte oss vid vårt bord. Perfekt placering. Hon hade med sig en present. Ett oerhört vackert armband i en liten ask. Hon fick teddybjörnen av mig. Vi åt i lugn och ro. Tog ett glas vin.

Fantastiska Tapas. Hon sken som en sol. Hennes ögon glittrade. Hon log. Det där kluriga magiska leendet. Dom perfekta läpparna som ramade in hennes skinande tänder. Ett leende som definitivt var unikt. Som skilde sig från leendet hos alla andra kvinnor i hela världen.

Det märkliga med hennes utseende var att alla hennes små egenheter verkade stråla åt samma håll. Som om ögonen, leendet, blicken och alla de där detaljerna, alla egenskaperna, som gjorde henne till just henne samlades i hennes ansikte. Tillsammans blev det fullständigt omöjligt att värja sig mot.

Vi höll varandras hand genom middagen.

Började gå genom stan. Mot Norr Mälarstrand. Där stod de. Elcyklarna. Pistagegröna.

– Hur funkar skiten?
– Ingen aning, Aldrig provat. svarade hon.

Jag läste. Installerade Bolt-appen. Plötsligt hade vi varsin cykel. Första gången för oss båda.

Färden var allt annat än stabil i början. Inte för någon av oss. Men det hindrade inte henne. Hon körde som en dåre. Jag var försiktigare.

Vi tog oss mot Rålis. Började få in det. Skrattade. Fotade. Filmade varandra där i backen. När hon filmade mig skulle hon presentera mig.

Och så kom det.

– Här kommer min pojkvän… gistarristen…

Hon sa det med full övertygelse. ”Gistarristen” Helt fel. Jag började skratta.

Men även om hon ännu en gång slagit till med den där kombinationen av sitt bubblande skratt. Sin accent. Och ännu en total felsägning. Den där kombinationen som kunde charma ihjäl en sten. Men även om bara det i sig hade varit en upplevelse för en livstid så var det nåt annat som blev det jag starkast tog till mig. Hon även sagt ”min pojkvän”.

– Fan vad söt du är! Utbrast jag. Kanske torftigt att säga i helheten. Kanske borde jag sagt nåt fin om att hon faktiskt sa ”Min pojkvän”. Men det var det enda jag fick ur mig.

Hon log, lite generad.

Jag filmade när hon körde race nerför backen. Inte bara körde hon mycket snabbare än vad jag hade gjort. Full fart. Hon tvärnitade och sladdade dessutom. Jag kommenterade ”och hon kör som en biltjuv” på videon.

Vi tittade på filmerna.

– Jag låter som en förortsunge. Som en invandrare.
– Du… jag älskar dig…

Två timmar gick fort. Vi lämnade cyklarna. Satte oss på en bänk vid Norr Mälarstrand.

Kramades. Pussades. Pratade. Puffade på varandras fötter. Med just våra respektive fötter.

Det hade blivit midnatt.

Mälaren låg blank som glas. Vattnet rörde sig knappt. Båtarna låg förtöjda och tysta. Stadens brus hade dragit sig undan och lämnat plats åt det där märkliga lugnet som bara finns några få timmar varje år. I synnerhet i Stockholm.

Mellan träden på andra sidan fjärden låg ljuset fortfarande kvar. Inte dagsljus. Inte mörker. Någonting däremellan. Som om natten själv inte riktigt ville börja.

Vi satt tätt intill varandra och såg ut över vattnet. Höll om varandra. Hon sneglade på mig. Ofta. Länge. En speciell blick. Hennes makeup hade gått över tiden och den ytligaste skönheten sakta börjat gå över till karaktär. Det var då saker framträdde tydligare.

Dom fina linjerna från strax över näsvingarna, ner snett för att plötsligt svänga av tvärt neråt på varsin sida munnen. Den lilla linjen en bit nedanför munnen. Inte dubbelhaka. Bara ett streck. Hennes lite spetsiga näsa. Nästan lite uppåt. Men ändå inte. Den lilla markeringen på nästippen.

Hennes högra öga var ofta lite öppnare än det vänstra. Precis som håret alltid var lite högre på den sidan. Nästan som om det fanns två helt olika sidor av henne.

Hennes aura var makalös.

Det var ett av dom tillfällen jag hade blivit begåvad inom konst istället för musik och skrift. Att jag hade kunnat måla av henne. Fått göra tavla efter tavla efter tavla. Med lite tur kanske blivit semikänd. Med lite tur kanske kunnat sprida hennes skönhet över hela världen. Få folk att säga ”Gud så vacker! Undrar vem hon är”.

Jag minns att jag tänkte att allting kändes självklart. Inte dramatiskt. Bara självklart.

Som om världen för ett ögonblick hade slutat röra sig. Som om alla omvägar, alla tillfälligheter och alla osannolika beslut som tagit oss dit hade landat i just den där stunden på just den där bänken.

Jag minns värmen. Från sommarnatten. Från hennes hand. Och värmen i känslorna mellan oss.

Det hade blivit midsommarafton. Vår andra tillsammans.

Vi tog en Uber hem till mig.

Vi skulle fira midsommar tillsammans.

Jag var lycklig.

Jag älskade henne.

Jag var helt säker på att hon älskade mig.

Små Saker

16 juni 2026 / Författaren / 6 kommentarer

Kärlek börjar sällan med stora ord. Oftare med att någon fortsätter höra av sig…

– 19:e – 21:a Juni 2023 –

Plötsligt. Nästan som från ingenstans. Allt trams och trassel kring vem som egentligen bokat av vår date 🔗 var som bortblåst.

Efter ett par dagar slutade hon beskylla mig. Sedan var det bara borta. Precis som så många gånger tidigare. Och det var kanske det märkligaste av allt. Inte själva bråken. Inte anklagelserna. Inte tystnaden som ibland följde. Utan vad som hände efteråt.

Eller snarare vad som aldrig hände efteråt.

Det var som att leva i en märklig cirkel. En loop. Samma typ av konflikt kunde dyka upp om och om igen. Ofta med olika kulisser, olika ord och olika omständigheter, men med en kärna som kändes märkligt bekant. Om jag ifrågasatte någonting ”anklagade jag henne”. Om jag ställde frågor ”kontrollerade jag henne”. Om jag försökte förstå vad som hänt ”ältade jag”.

Och om hon tillskrev mig egenskaper, motiv eller handlingar som inte stämde med verkligheten och jag argumenterade emot tills argumenten inte längre gick att försvara sig emot, då ”mosade jag henne”.

Det ordet återkom. ”Jag mosade henne”.

Inte för att jag skrek. Inte för att jag hotade. Inte för att jag ville vinna. Utan för att jag fortsatte fråga tills logiken tog slut.

Efteråt försvann hon ofta. Ibland några dagar. Ibland längre. Sedan kom hon tillbaka. Och då var det som om någon dragit ett streck över allting som hänt. Ingen genomgång. Ingen diskussion. Ingen förklaring. Ingen gemensam slutsats. Ingenting som gjorde att man kunde lägga händelsen bakom sig och faktiskt förstå vad som gått fel.

Locket lades på.

Ärendet arkiverades. Och det andra läget återaktiverades. Värmen. Alla hjärtan som skickades. Samtalen. Planerna. Tills nästa gång samma sak hände igen.

Plötsligt. Ännu en gång. Hade jag börjat vänja mig vid att telefonen lät annorlunda när det var hon. Inte signalen. Inte ljudet. Känslan.

Det fanns människor man pratade med för att man behövde någonting. Människor man svarade av artighet. Människor man skrev till för att få saker gjorda. Sedan fanns det människor där bara deras namn gjorde dagen lite lättare. Hon tillhörde den senare kategorin. När det fungerade.

Det spelade egentligen ingen större roll vad vi pratade om.

Tvättmaskiner. Får. Min bästa väns tavlor. Hennes egna tavlor. Flyttkartonger. Gymkort. Någon dum historia om en estnisk blondin vid namn Pettus Petta. Det där jag lite skämtsamt sagt med glimten i ögat och som då inte betydde vad det skulle komma att göra framtida. Men med min bristfälliga estniska betydde det ungefär ”hon var en luring”. Kärleksfullt sagt.

Men. Det viktiga var inte ämnet. Det viktiga var att hon var där.

Det var märkligt hur snabbt någonting kunde kännas naturligt.

På morgonen kom ett meddelande. På kvällen kom ett till. Någon fråga mitt på dagen. Någon fånig kommentar om någonting oväsentligt. Plötsligt var det en del av tillvaron. Igen. Som i början. För ett år sedan.

Jag märkte hur jag började leta efter hennes namn på skärmen. Inte av oro. Inte av osäkerhet.

Av vana. Av glädje.

Jag ville berätta saker för henne. Inte stora saker. Små saker. Att tvättmaskinen inte fungerade. Att flyttfirman strulat till något. Att jag hittat ramar till hennes tavlor. Att ett får stulit bullar. Sådant man bara berättar för människor som har blivit en del av ens vardag.

Det var kanske det som gjorde mig så glad. Att det började kännas som vardag. Inte fyrverkerier. Inte stormar. Inte stora gester. Bara två människor som hördes av. Om och om igen.

Hon frågade hur det gått. Jag frågade hur hon mådde. Hon berättade om jobbet.

Hon var i Borås igen. Bemanningsuppdraget. Firman hade uppenbart gjort bort sig totalt med boendet. Oerhört bristfälligt. Undermåligt. Främst ur synpunkten boendemiljö. Ingen AC. Gardiner som inte stängde ut solljuset när hon försökte sova. Jag insåg det inte fanns mycket jag kunde göra. Av olika anledningar. Men jag frågade ändå. Självklart.

Jag berättade om flytten.

Och mitt i alltihop började vi planera en ny date.

Inte för att vi behövde. Inte för att någonting måste lösas. Bara för att vi ville ses igen. Det fanns något väldigt fint i det.

Något okomplicerat. Jag tror att jag log oftare än jag själv förstod.

Telefonen plingade. Där var hon igen. En liten hälsning. Ett hjärta. En puss. Ett skämt. Någon kommentar om att hon såg fram emot torsdagen. Vår date.

Och jag gjorde detsamma. Kanske mer än jag ville erkänna. För någonstans hade jag redan börjat vänja mig vid tanken på henne. Ännu en gång. Som någon som fanns där. Någon som gjorde dagarna lite roligare. Lite varmare. Lite mindre ensamma.

Och när jag läser sms idag är det kanske just det jag ser tydligast.

Inte planerna. Inte skämten. Inte ens flirten. Jag ser två människor som verkar glada över att den andre existerar. Det är en ganska vacker början på någonting.

Jag hade inte längre lika ont i magen. Jag kände mig inte konstant orolig för hennes nästanmonogami. Eller om hon sa hon var singel till andra män. Det var nästan som om jag tack vare hennes agerande tog förgivet att hon nu faktiskt var monogam. Faktiskt inte skulle äga hon var singel längre om någon man frågade. Om det var så var den enda som kvarstod att faktiskt delge mig detta.

God morgon varje dag. God natt varje kväll. Initiativ från båda håll. Internhumor. Flirt. Framtidsplanering. Rumpskämt. Hjärtan och pussar. Det är väldigt mycket vardaglig närhet. Kärlek. Inte kris

Vi pratade plötsligt som om relationen hade framtid och kontinuitet. Det fanns ingen ton av att detta skulle komma att gå sönder. Tvärtom. Det var hur normal och vardaglig relationen känns just här. Det fanns så gott som inga tecken på att någon av oss verkade stå med ena foten utanför relationen under de här dagarna.

Det som slår mig när jag läser retrospektivt är att ingen av oss verkade förstå hur stor konfliktfrågan faktiskt skulle komma att bli. Speciellt på längre sikt.

Ingen av oss verkade förstå hur långtgående och djup en konflikt, egentligen bara byggd på en handfull saker som hade kunnat redas ut hur enkelt som helst, skulle komma att totalt ta överhand. Infekteras. Bollas fram och tillbaka. Kastas runt och runt igen. Till dess den var det enda relationen handlade om.

Att den infektionen i sin tur skulle komma att leda till ageranden, ibland kanske inte så genomtänkta, som skulle komma att göra saker värre. Och det märkligaste – hur mitt i allt det där kunde vi ses. Bara vara. Låta allting drypa av närhet och kärlek.

Laga mat. Gå på bio. Äta ute. Gå långa promenader. Kramas och pussas i hennes soffa till någon fånig film. Vinka av varandra när vi skildes åt. Ibland som vanligt – utan att diskutera konflikterna. För att inte förstöra stunden. Ibland gjorde någon ett övertramp på den punkten. Ibland lyckades vi rädda upp skeppet som höll på att kapsejsa på grund av övertrampet. På bara några sekunder. Ibland inte.

Jag kan förbanna att vi inte tog tag i det. På en gång.

Jag kan förbanna att jag inte insåg att någonting måste göras. Att vi inte tog hjälp i en loop som så uppenbart hade kört fast.

När jag första gången gjorde det ville hon inte. ”Det var för tidigt för parterapi” sa hon. När hon frågade mig ville inte jag. Jo egentligen ville jag. Men jag tog istället tillfället att slå tillbaka med ett ”parterapi? vi är ju inte ett par…”.

Tredje försöket var på mitt initiativ. Då var det redan försent. Och kapitel som jag kommer till. Långt långt fram i tiden.

Förberedelser

13 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

För mig var det hela världen…

– 9:e Juni 2023 –

Det drog i hop sig till ännu en av alla våra olika årsdagar. Hon hade ju uppmärksammat vår första årsdag. Första gången på Tinder. Jag uppmärksammade denna. Vårt första telefonsamtal.

Jag inledde dagen med ett sms till henne;

– Lördag är första gången vi pratade
– Så rätt
– Kom du ihåg det?
– Ja
– Vad ska du göra morgon då?
– Jobbar som du vet
– Tänkte kvällen
– Vet ej
– Tänkte om du ev kunde tänka dig date. Men är du ev upptagen så är det ju svårt
– Det kanske är du som är upptagen
– Nu frågade jag ju
– Med en märklig tillägg…

Jag förstod inte. Kanske jag var upptagen? Jag frågade ju henne? Om man är upptagen frögar man väl inte om någon vill ses? Det måste ha blivit någon förvirring. Dessutom var ju i morgon en lördag. Hon skulle åka hem från Borås. Inte jobba. Jag frågade igen – ville hon gå på date?

– Ja, absolut
– Absolut som i date?
– Ja
– Skaldjur/fisk?
– Ja, låter smaskigt förutom musslor och krabba
– 19:30 ?
– Toppen! Ska vi äta hemma hos dig?
– Nä. McDonalds… fiskburgare 🤪
– Det blir trevligt! Ser fram emot! 🥰
– Ja, ser framemot att träffas 😘
–

Jag såg sannerligen fram emot. Såg fram emot att träffa henne. Såg fram emot att träffa henne den här gången dessutom vår första date i Stockholm. Såg fram emot en riktig date. För så var det ju. Förutom biobesöken hon bjudit på när jag bodde på gården. Förutom julbordet. Det var vår första date ute. Inte gården. Inte resa. Min egentliga hemmaplan. Jag ville göra en fin date för henne. Visa omtanke. Respekt. Kärlek.

Jag ringde min fina vän Björn. Innehavare av Oysterbar. Stockholms skaldjurskung. Förklarade läget.

Mitt livs kärlek. Årsdag. Vår första kväll här hemma. Han sa att det skulle ordnas. På det där sättet som sa ”jag fattar”.

Jag och min vän gick igenom menyn.

Mat. Vad att dricka till vilken rätt. Champagne. Att det skulle komma blombud. 30 långskaftade röda rosor. Om han kunde ta emot dom. ställa på bordet. Ordna ett riktigt fint bord. Det bästa.

Samtidigt i sms passade jag på fråga om nästa årsdag. Första gången vi träffades.

– Jobbar du nästa fredag?
– Ja, det gör jag. Varför undrar du?
– Kväll? Årsdag från när vi träffades. Kanske har lust med en date då åxå?
– Ja, vi kan boka in en årsdags date. Vad har man på sig i McDonalds? Bikinis? Var länge sedan jag var där

Det bestämt återupptog jag tråden med morgondagens date.

– Hoppas på trevlig date med god mat i morgon
– Kan det bli något annat än trevlig? Hur hämtar du mig?
– Tar nog en Uber. Gott ta ett glas vin till maten så det blir Uber hem. Då måste det ju bli Uber dit med.
– Ja,, det förstår jag
– Men jag ordnar en åt dig med givetvis 🥰🥰
– Annars kan jag åka kommunalt någonstans, så du slipper åka runt om i stan
– Nej faan .Ta en Uber dit annars så betalar jag givetvis ? Bestäm du. Om du vill bli hämtad eller ses där
– Jag kan ta mig dit, ingen problem med det
– Inte kommunalt ! Funkar inte så på en date. Jag betalar din Uber både dit och hem givetvis. Det mnsta jag kan göra när du är villig gå på date med mig.
– Var ska vi ses då?
– Storgatan 20, 19:30. Men då tar du en Uber dit? Säkert?
– Oroa dig inte. Spännande att vi går på dejt🥰 Du kan inte ansvara på dejtens resesätt
– Ja spännande, vi har bara haft 3 sen du gjorde slut faktiskt… och två gånger du hjälpt mig. Och sex två gånger på 4 månader
– Ja, vi kommer förbättra oss…

Jag vet inte om det var bra att nämna att hon gjort slut. Men det var ju faktum. Och vi hade ju bara setts dom där fåtalet gånger sedan dess. När hon ville jag skulle hämta henne och vi firade våffeldag. Spontanbesöket helgen efter. När hon plötsligt bestämde sig för att hälsa på. När hon hjälpte mig att packa. Men ingetning var väl egentligen en date. Inte på det sättet. En date date.

För att absolut säkerställa att hon skulle ta en Uber swishade jag henne för den. Hon skickade sms omgående.

– Vad håller du på med
– Betalar din Uber

Retrospektivt när jag tänker på vår dialog om den där daten. Vår första riktiga i Stockholm. Inte tåg. Inte gården. Inte ”får se”. Inte logistik. Inte administration. Bara två människor som skulle ses.

När jag tänker på alla förberedelser. På Oyster Bar. På rosorna. På Ubern. På alla detaljer jag försökte få rätt. Då är känslan idag märkligt kluven.

För det här var innan hon skulle byta nummer på krogen. Innan daten med samma man. Innan jag förstod att samma sorts dialog kunde föras med någon annan. Samma förväntan. Samma planering. Samma pirr. Samma omsorg. Men med en annan man.

Detta var innan jag förstod att handlingar, i hennes fall, vägde lättare än ord. Innan jag fick erfara vad ”nästan monogam” egentligen betydde och att ”singel om andra män frågar” var en realitet. Precis som jag senare skulle få erfara att hennes ”sexbrist” troligt var ärligare än hennes ”celibat”.

Någon annan kunde boka bordet. Någon annan kunde skicka blommorna. Någon annan kunde ordna transporten. Någon annan kunde sitta mitt emot henne och få hennes leende. Och det är där någonstans det blir tomt.

Inte för att vår date i sig betydde mindre. Utan för att jag var så fullständigt övertygad om att den betydde mer.

För mig var den unik. För mig var den hela världen. Jag gjorde allt jag förmådde. För henne. Av kärlek.

Jag var så förbannat säker på att det var unikt.

Jag visste inte då hur fel jag hade.

Hur olika vi kände.

Kärleksvåfflor

7 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

En Odyssé I Essens…

– 26:e Mars 2023 –

Snön drev snett över gården. Tyst, vitt, kallt.

Jag lade fram menyn till frukostkaffet.

Jag gjorde hollandaisen från grunden. Reduktion. Schalottenlök. Lagerblad. Äggulor. Smör. Värme. Balans. Ett felsteg och skiten skär sig.

Hon assisterade i köket.

Vi åt. Mycket.

Det var enkelt. Som det brukade vara när det var bra. Inget drama. Inga ord som behövde sägas. Bara mat, skratt och värme.

Efteråt låg vi i soffan. Stinna. Mätta. Brasan sprakade. Elden höll oss stilla.

Sedan var det dags. Hon skulle åka hem.

Jag köpte biljetten. Packade våfflor åt henne så att hon kunde göra färdigt de olika varianterna hemma. Det fanns mat överallt. Vi hade släpat hem ett mindre berg från ICA kvällen innan.

Hon protesterade. Tyckte att jag skulle behålla mer själv.

Jag insisterade.

Sedan körde jag henne till stationen.

Vi sa inte så mycket. Vi behövde inte.

Tåget rullade in. Hon klev på. Vi vinkade, skickade pussar och gjorde hjärtan genom fönstret.

Sedan rullade tåget iväg.

Det var lycka.

Men tomhet ändå.

Marginalen

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

10 minuter…

– 23 mars 2023 –

Jag kollade PostNords app flera gånger om dagen.

Som om uppdateringarna kunde förändra något bara genom att bli sedda. Som om en människa kunde påverka ett förlopp genom att stirra tillräckligt länge på det.

Det är märkligt vilka ritualer man skapar åt sig när man saknar kontroll. Man öppnar samma app. Läser samma status. Stänger den. Öppnar den igen en timme senare. Inte för att något rimligen hunnit förändras, utan för att man hoppas att verkligheten ska ha gjort det ändå.

Det tog tre dagar innan hon brydde sig om att hämta ut sitt rekommenderade brev. Tre dagar där ringen låg stilla i ett system som på många sätt visade sig mer pålitligt än vi någonsin varit tillsammans. Eller snarare isär.

Sett till att det var PostMord kunde man nästan ha byggt en slogan på det. Eller en bumpersticker.

Eller lagt grunden till världens sämsta bestman-tal. Nånsin.

”[Våra namn]. En relation mer instabil än PostMord.” Något åt det hållet. Humor är ett märkligt försvar. Man skämtar om saker för att slippa erkänna att de gör ont.

Under tiden hade jag skickat rosor igen.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Eller jo. Det vet jag nog. Jag ville att hon skulle veta att jag älskade henne. Det är bara förklaringen som låter så fruktansvärt mycket sämre när man säger den högt. För vissa.

Man fortsätter ibland långt efter att förnuftet slutat delta. Som om vissa handlingar har en egen tröghet. Som om kroppen fortsätter springa fast loppet redan är avgjort.

Och här kommer tillfälligheternas spel. Ödets nyck.

PostNords notis kom 18:05. Rekommenderat brev uthämtat.

Floristens sms kom 18:15. Rosorna levererade.

Tio minuter.

Det var marginalen.

Inte en dag. Inte en timme. Tio minuter. Ungefär den tid det tar att överkoka pasta. Eller gå hem från utlämningsstället för hennes del. Eller stå i hallen och fundera på vilket paket man ska öppna först.

Hon hade ungefär femton minuters promenad hem.

Med andra ord kom hon sannolikt hem med paketet under armen samtidigt som rosorna stod och väntade. Blommor i hallen. Ring i handen.

Tio minuter.

Det finns något nästan mekaniskt i det där. Som om känslor gick att synkronisera. Som om avslut gick att tidsbeställa. Som om PostNord och en blomsterhandel lyckats koordinera någonting som vi själva aldrig riktigt fick ordning på.

Jag tänkte att om det funnits någon rättvisa i symbolik så borde hon ha känt det då. Inte metallen. Inte rosorna. Utan sammanträffandet. Tyngden i att båda sakerna anlände samtidigt.

Men symboler fungerar bara på den som vill läsa dem.

I min fantasi hade hon hämtat paketet. Kommit hem. Konstaterat att den där ljugande idioten som inte gick att lita på — tacka Gud hon var av med faanskapet — hade skickat blommor igen. Rosorna stod där. Framför dörren. Mer lättöppnade än det andra paketet. Mer färgglada. Mer påträngande. De fick förmodligen första uppmärksamheten.

Sedan paketet. Ringen.

Jag vet naturligtvis inte. Vem faan kan veta?

Det var bara så jag såg det framför mig. Det är också märkligt hur mycket tid människor kan lägga på att föreställa sig saker de aldrig kommer få veta.

För henne var det säkert bara logistik. Ett paket. En bukett. Två leveranser.

För mig var det slutpunkten på något som aldrig riktigt fått börja.

Väl bekomme. Eller vad i helvete man nu säger när någon får både rosor och ett avslut inom tio minuter. För en förlovning hon avslutade via sms.

Jag stängde appen.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig.

Definitivt inte något för rosorna. De tidigare leveranserna hade mötts av så varierande reaktioner att de slutat vara användbara som prognosverktyg. Och definitivt inte något för ringen. Vad förväntar man sig ens när man skickar en förlovningsring till kvinnan som gjort slut?

Men kombinationen. Rosorna och ringen. Samma kväll. Inom tio minuter.

Där någonstans tror jag ändå att en del av mig förväntade sig… någonting.

Inte en kärleksförklaring. Inte en återförening. Inte ens ett vettigt samtal.

Kanske bara ett sms. Ett enda ord. ”Idiot.”?

Något som visade att paketet och blommorna inte bara passerat genom hennes hall som två logistiska händelser bland andra. Något som bekräftade att de faktiskt landat någonstans.

Torsdag. Klockan var 18:30.

Det förblev totalt tyst.

För Sent

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den låg där som en fråga utan mottagare…

– 17:e Mars 2023 –

Den hade beställts efter många om och men.

Först förlovningen. Sedan tvekan. Sedan uppbrottet. Sedan hittade vi tillbaka till varandra utan att hitta tillbaka till det vi en gång lovat. Under julbesöket lyckades jag till slut nämna ringar utan att det blev ett samtal om ringar. Nästa gång lyckades jag få ett fingermått. När hon sov.

Sedan gjorde hon slut.

Och nu låg den där.

På köksbordet.

Två veckor tidigare och historien kanske sett annorlunda ut. Kanske inte. Det är märkligt vilka enorma krafter vi tillskriver små tidsmarginaler när vi försöker förstå det som redan hänt.

Jag tog upp den igen.

Och igen.

Det finns saker man inte håller för att minnas, utan för att inte glömma hur tungt något var innan det blev meningslöst.

Metallen var kall. Inte dramatisk. Bara kall. Jag rullade den mellan fingrarna. Tänkte att det där lilla cirkelhelvetet hade varit allt som krävdes. Om tiden inte haft så dålig tajming. Om leveranser ibland inte kom för sent även när de kommer i tid.

Jag tänkte att inget hade blivit perfekt. Men något hade blivit sagt. Utan ord. Utan tolkning.

Rosorna stod någonstans långt bort och vissnade långsamt, som de ska.

Ringen låg här och gjorde ingenting alls.

Jag satte tillbaka den i asken. Tog upp den igen. Lade ner den.

Hjärtats ljus är inget man badar i. Det är något man håller för nära. Något man håller emot. Tills det bränner.

Och ibland är det inte kärleken som tar slut.

Det är bara kroppen som ger upp först.

Långskaftade

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Ingen av oss anade omfattningen då…

– 16:a mars 2023 –

Jag gjorde det igen.

Skickade ett stort fång rosor. Långskaftade.

Inte för att blommor är oskyldiga. Utan för att de är långsamma.

De hinner fram utan att fråga hur man mår just då. De står där när humöret har passerat.

Skickade jag dom för att understryka mina känslor trots allt? För att visa att jag tänkte stå kvar även om världen plötsligt blivit mer komplicerad än den varit veckan innan?

Kanske.

Men ju längre tiden gått desto mindre säker har jag blivit på att människor egentligen vet varför de gör saker när känslorna är som starkast. Vi hittar ofta förklaringar i efterhand. Snygga förklaringar. Logiska förklaringar. Sådana som går att berätta om utan att skämmas.

Men hjärtat arbetar sällan på det sättet.

Det resonerar inte. Det röstar inte. Det sammanträder inte och för protokoll. Det bara drar. Ibland mot människor. Ibland mot platser. Ibland mot beslut som den mer rationella delen av hjärnan aldrig skulle ha godkänt om den fått frågan först.

Kanske följde jag bara mitt hjärta. Kanske följde jag en instinkt. Kanske fanns det redan då en känsla av att någonting höll på att glida iväg och att kortet var ett sätt att sträcka ut handen innan avståndet blivit för stort.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att kortet kändes självklart när floristen ställde frågan. Och det märkliga med sådana beslut är att de nästan alltid känns självklara i stunden.

Igatsen sind… (Jag saknar dig.)
Mõtlen sinust… (Jag tänker på dig.)
Armastan sind… (Jag älskar dig.)

Svaret kom som det brukar göra när någon redan bestämt sig.

Att rosorna var vackra. Att jag kanske borde ha skickat dem till någon annan.

Det var inget elakt i det. Det var värre än så. Det var korrekt.

Ingen av oss visste hur många blommor jag skulle komma att skicka närmaste åren.

I vår parallella smskonversation skickade hon en bild på rosorna hon fått.

Bakom dem, på soffan, låg några av hennes konstverk.

Det slog mig att hon hade kunnat flytta dem ur bild om hon velat. Eller fotografera blommorna närmare. Eller bara välja en annan vinkel.

Istället låg de där i bakgrunden. Tydligt synliga. Som om bilden inte bara handlade om rosorna.Som om den också handlade om henne. Om det hon skapade. Om det som var hennes.

Det var verk jag älskade. Verk jag vid något tillfälle frågat om jag fick köpa. Inte för att vara snäll. Inte för att hjälpa henne. Utan för att jag faktiskt tyckte om dem.

Kanske betydde det ingenting. Kanske råkade de bara ligga där.

Men jag lade märke till dem.

Jag skrev att blommorna var ämnade att understryka vad mitt hjärta sa. Hon kontrade med att ”det spelade ingen roll vad hjärtat säger”.

Första Visningen

3 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Dom hade funnits länge. Det nya var att fler tittade…

– 5:e Januari 2023 –

Vi hade börjat prata mer om hennes konst under slutet av 2022.

Ju fler verk hon visade mig, desto svårare blev det att förstå hennes egen syn på dem. Som jag uppfattade det hade hon egentligen inga större ambitioner med sitt konstnärskap utöver själva skapandet. Hon målade. Punkt. Om det berodde på tidsbrist, brist på energi, osäkerhet, ointresse, eller något helt annat visste jag inte. Kanske en kombination av alltihop. Men jag hade ännu aldrig stött på någon kulturutövare, vare sig inom musik, konst eller litteratur, som inte någonstans ville nå ut med sitt skapande. Oavsett hur bedrövligt och undermåligt det än var på ett objektivt plan.

❤️❤️❤️ Personligen älskade jag hennes konst. ❤️❤️❤️

Det var någonting i helheten. Detaljerna. Uttrycket. Inte minst hennes berättelse om när hon som liten flicka ritat med kritor hemma på Järnvägsgatan.

Just att få se Järnvägsgatan blev för övrigt något av en fix ide i mig. Jag kan inte förklara varför. Kanske någonting om en glimt av litet ursprung hos den här magiska kvinnan som jag älskade över allt. Hon ville aldrig säga vilket nummer. Hon förklarade aldrig varför. Om jag frågade uteblev svaret. Frågade jag om varför svaret uteblev bytte hon ämne som ett löv kan byta riktning i vinden.

Det var inte bara för att jag älskade henne. Tvärtom försökte jag vara försiktig med den slutsatsen. Kärlek har en tendens att göra människor blinda för sådant de egentligen borde se tydligare.

Jag visade därför några av hennes verk för min bästa vän, som vid sidan av sitt musikaliska artisteri själv målade. Jag visade dem för några andra vänner som hade både kunskap och intresse för konst.

Responsen var påfallande samstämmig.

Alla tyckte om verken.

Alla såg samma saker.

Uttrycket.

Känslan.

Den egna stilen.

Det där som är svårt att definiera men som gör att man känner igen en konstnär redan innan man läst namnet i hörnet.

Någonstans där bestämde jag mig för att hjälpa henne.

Inte som projektledare. Inte som manager. Inte som någon stor strategisk satsning.

Bara som någon som älskade henne och uppriktigt tyckte att fler människor borde få se det hon skapade.

Arbetet var blygsamt.

Ingenting jämfört med det som skulle komma våren 2024.

Jag samlade ihop bilder hon skickat till mig genom åren. Letade bland hennes Instagraminlägg. Sparade ner verk. Sorterade. Organiserade.

Sedan skapade jag en Facebooksida.

Jag lade upp tavlorna. Skrev in den mest grundläggande informationen. Justerade några detaljer. Bjöd in ett antal noggrant utvalda personer som jag visste hade ett genuint konstintresse.

Mer än så gjorde jag egentligen inte.

Resten verkade sköta sig självt.

Sidan började långsamt få följare. Kommentarerna började dyka upp. Det som gladde mig mest var kanske inte antalet människor som hittade dit, utan tonen i det som skrevs. Kommentarerna var genomgående positiva. Inte artiga. Inte välvilligt överdrivna. Utan genuint positiva.

Jag berättade för henne att jag hade en överraskning.

Reaktionen blev ungefär som så mycket annat med henne.

Inte jubel.

Inte misstro.

Någonstans däremellan.

Hon verkade snarare vilja tona ned det hela. Förklarade att de som följde sidan eller kommenterade säkert gjorde det för att de var mina vänner. Att de kanske bara försökte vara snälla.

Jag tror inte riktigt på den förklaringen.

Mina vänner må vara många saker, men de brukar inte ägna sin tid åt att följa konst de inte tycker om.

Oavsett vilket fortsatte sidan att växa.

Fler följare tillkom.

Fler kommentarer.

Och eftersom det hela från början handlade om hennes konst och inte om mig gjorde jag henne självklart till medadministratör.

Toppluvan

1 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Jag stod utanför. På fler sätt än ett…

– 30 november 2023 –

Hon älskade toppluvor.
I alla former.
Hon bar dem ofta och var lika söt i varenda en.

Det gjorde valet av födelsedagspresent enkelt.
Och ändå inte.

Jag dammsög Stockholm efter en luva som var rätt.
Inte något för fyrtionio kronor på H&M.
Något som bar en tanke.

Biblioteksgatan.
Norrmalmstorg.
Jag gick förbi Acne av en slump.
Och där såg jag dem. Luvorna.

3500 kronor för en toppluva.
Okej.
Kashmir, tror jag.
Det spelade egentligen ingen roll. Den var rätt.

Jag beställde rosor också.
Skickade henne 50 långskaftade röda rosor.

Blommorna levererades med bud.
Jag skickade ett sms och skrev att jag hade en present att lämna om hon kunde komma ner till porten. Jag visste ju att hennes barn och hennes syster var där. Dom fick jag inte träffa för henne.

Svaret var att hon inte orkade.

Jag stod kvar vid porten.
Någon kom och gick in.
Jag gick in samtidigt.

Gick tyst.
Uppför trappan.
Till dörren.

Jag hängde paketet på handtaget.
Vände mig om.

Det var hennes son som hade slagit koden.
Gått in.
Han tog ingen notis om mig.

Så uppenbart visste han inte att jag fanns.
Eller hur jag såg ut.

Ironin var exakt.
Jag stod där med presenten till hans mamma.
I ett hus jag inte hade tillträde till.

En portkod jag aldrig fått.
Trots att jag nu bodde hemma i Stockholm igen.
Tjugo minuter bort.

Sedan juni.

Samtidigt som hon fått nycklarna till mitt hus, men aldrig använt dom.

Jag gick därifrån.

Det var ingen stor scen. Ingen konflikt. Ingen som sa åt mig att gå. Ingen som höjde rösten.

Ändå minns jag promenaden därifrån bättre än själva presenten.

Kanske för att den innehöll en motsägelse som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med.

Jag var mannen som tillbringat en hel dag på Biblioteksgatan och kring Norrmalmstorg för att hitta rätt födelsedagspresent. Mannen som köpt en toppluva för tre och ett halvt tusen kronor därför att kvinnan han älskade brukade frysa. Mannen som skickat femtio röda rosor till hennes dörr.

Och ändå stod jag utanför hennes port.

Utanför hennes lägenhet. Utanför hennes familj. Utanför den del av hennes liv som verkade sakna plats för mig. Dvs ungefär alla utom dom smulor som var nödvängdiga för att hålla mig kvar.

Jag försökte inte reda ut det då.

Kärleken har en märklig förmåga att få människor att acceptera sådant som de annars aldrig hade accepterat. Man hittar förklaringar. Hon är trött. Barnen är där. Systern är där. Fel tillfälle. Fel dag. Nästa gång blir annorlunda.

Och kanske trodde jag på allt det där. Eller så ville jag bara tro.

För sanningen var att jag gick hem med en känsla som var svår att sätta ord på.

Inte avvisad. Inte ovälkommen.

Bara märkligt långt bort från någon som samtidigt påstod att jag stod henne mycket nära.

Det skulle inte vara sista gången den känslan dök upp.

Jag skulle vara dum nog att göra om samma sak igen. Och förvänta mig annat resultat…