Etikett: Vardag

Jag började tro att lyckan hade flyttat in…

– 15:e – 19:e December 2022 –

2 veckor sedan hennes senaste besök. Hon skulle fira jul med familjen, så vi skulle fira jul nu ett par dagar. 4 underbara dagar tillsammans,

En del rutiner var sig lika.

Färska blommor vid hennes sida sängen. Nystädat. Renbäddat. Kylskåpet fullt. Jag köpte hennes biljett.

En del saker var annorlunda.

Till en av sommarens grillningar hade hon haft med sig en burk med någonting Estniskt. Mulgi Kapsad. Oerhört gott. Så jag tänkte…

En hel del research, varav 99% av recepten på Estniska. Men jag försökte så gott jag kunde. Mulgi Kapsad skulle det bli.

• 1 burk surkål
• 600 gram fläsk (typ riktigt fläsk, inte “bacon”)
• 1 flaska (500 ml) mörk porter
• 200 gram farinsocker
• 200 ml äppeljuice (ju finare råpressad juice ju bättre)
• 5 dl matvete

Serveras med

• Potatis
• Rårörda lingon
• Senap (riktig Estbisk senap)
• Rårivna Morötter
• Aladob

Jag försökte följa långkoksreceptet till sista millimetern. Sjukt nervös inför vad jag stod inför.

Hämtade på stationen. Försökte med ett försiktigt ”Tere, sa oled ilus…”. (Hej, du är vacker…). Jag hade försökt lägga tid på att lära mig enkla fraser på Estniska. Hon såg glad och förvånad ut. Sa tack…

Hon avslöjade mig på en gång hon kom genom köksdörren.

• Det luktar kål. Har du gjort Mulgi Kapsad?

Där sprack den överraskningen. Men middagen serverades. Hon såg tveksam ut. Ok jag var medveten om att min aladob jag hittat var långt ifrån den Estniska hon haft med sig tidigare. Vanlig djävla kalvsylta. Men det var vad den småländska skogen hade att erbjuda. Inte Östermalmshallen direkt.

Hon drog lite på orden…

– Du vet jag är vegetarian…?

Jag visste ju hon var vegetarian. Hon åt fisk, skaldjur. Någon enstaka gång kött. Mycket enstaka. Och jag hade inte riktigt förstått konceptet. Och hade inte tagit upp det till dialog.

Jag hade fattat fel. Missförstått det jag trodde var ”undantag”. Och hade tillagat nåt hon egentligen inte åt. I alla fall inte då.

Well. Det var väl inte hela världen ansåg någon av oss. Men min överraskning hade ju gått fundamentalt åt helvete. På alla sätt ungefär. Men den fick beröm i sin fundamentala tillagning.

Resten av kvällen var som våra kvällar var. Brasa. Ett glas vin. Kramar. Prat. Skratt. Lampan tänd när hon klädde av sig. Hennes tillhrande protest. Vi älskade intensivt. Somnade nakna och tätt omslingrade.

De följande dagarna upplöstes nästan. Som om tiden förlorade sin vanliga friktion. Vi existerade sida vid sida utan något egentligt projekt annat än varandra. Tog en promenad. Tog hand om djuren. Tänd brasa. Glögg. Lussebullar. Pepparkakor. Film. Frukost. Den tända lanmpan igen, Älskade intensivt. Skrattade. Pratade.

Hon hade med sig Estniska godsaker från Tre Brudar. En butik i Sollentuna som specialicerade sig på Baltiska matvaror. Give or take.

Jag försökte bidra med vad jag kunde, vilket i köket oftast visade sig vara betydligt mindre än jag själv föreställde mig. Jag blev delegerad den råstekta potatisen, En del förstod jag inte. Hon förstod jag inte riktigt förstod. Det ändrade ingenting i hur det kändes att laga mat tillsammans.

Julklappsöppning.

Jag fick ett par underbara, och dessvärre dyra, fårskinntofflor av henne. Ett par tofflor jag skulle komma att ha på mig varenda vaken minut på gården. Fick min favoritcognac. Det var tydligt bortom alla tvivel att hon lagt både tid, omtanke, eftertanke, och pengar, på sina klappar. Och – hon överraksade med mitt första biobesök på åratal. Jag kunde inte påminna mig när jag senast var på bio.

Det var vår första ”utanför gården-tillvaro” under hela relationen. Men inte den enda dom dagarna.

Såklart lyckades jag fucka upp det totalt. Genom stress. Min strävan efter perfektion för henne. För mig var det långt bortom ”bara bio”. Det var vår första ”Utanför-gården-date”. Det var… någonting nytt.

Ytterst oavsiktligt och obetänksamt, och omedvetet lyckades jag fadäsen att göra henne ledsen. Jag underströk att jag var komplett idiot med att iställt för att falla på knä och be om ursäkt, försöka förklara mig. Men utan ursäkt.

IDIOT!

Bion, smågodis, popcorn. Filmen som sådan. Kvällen som sådan. Bara sitta i salongen och hålla hennes hand. Det var någon sorts ny dimension till ”oss”.

Och det skulle fortsätta…

– 18:e December 2022 –

Tro det eller ej. Men mitt i ingenstan. Mitt i absolut ingenting. I mörkaste Småland. Finns ett litet ställe som är vida berömt för sitt magnifika julbord, Jag hade bestämt att överraska henne med det.

Vi gjorde oss lite fina, Hon såg fantastisk ut. Grå jeans. Grå lurvig tröja med pärlor på ärmarna. Utsläppt hår. Diskret sminkning.

Julbordet i sig var även det fantastiskt. Men det var mycket folk.

Jag gick som en lejoninna vaktar sitt barn när Kärleken gick till bordet med det hon plockat åt sig. Så ingen skulle råka stöta till henne. Knuffa henne. Så hon skulle råka tappa någonting.

Jag försökte på alla sätt uppvakta henne. Hämta saker. Fråga vad hon ville ha.

Jag insåg att den där Djursholmska uppväxten i mig, oavsett hur begravd i ett liv av rocknroll, och några år på en gård mitt iskogen någonstans ändå fanns kvar. I ryggmärgen.

Vi hade en fantastisk eftermiddag.

När vi kom hem sa hon att hon var, som hon uttryckte det, ”Lite förvånad – en ny sida hos mig”. Jag tog det som en komplimang fast jag såg det som en självklarhet. Jag ansåg kanske själv jag uppfört mig gentlemannamässigt alla gånger vi setts. Men samtidigt var ju omständigheterna väldigt lantliga.

Vi sov middag. Omslingrade.

Den kvällen satt hon vid brasan. I sina blå/grönrutiga mysbyxor och en stickad brunrandig tröja. Drack glögg. Klappade vildkatten.

Resten av vår kväll var som våra kvällar var.

Nästa dag var det dags att åka hem.

Jag började betrakta hennes närvaro som vardag. Inte som något mindre värdefullt. Tvärtom. Som något så självklart att jag slutade tänka på att det en gång varit en dröm. Inte tristess. Inte slentrian. Vardag. En lycklig vardag.

Jag började missta lyckan för permanens…

Vid lunchfikat, dagen för hemresan, satt vi vid köksbordet. Det var en av de där stilla stunderna som uppstår när allting egentligen redan är gjort. Väskorna var nästan färdigpackade. Djuren hade fått sitt. Kaffet stod på bordet. Om några timmar skulle jag köra henne till tåget och ännu en gång se henne försvinna bort längs perrongen. Jag bad henne komma runt till min sida av bordet och titta på skärmen framför mig. Egentligen skulle jag köpa hennes returbiljett. Det var åtminstone vad hon hade anledning att tro. Men det var inte någon bokningssida som låg uppe.

Jag hade tittat på förlovningsringar.

Jag visade några modeller och frågade vilken hon tyckte bäst om. Det var inget märkvärdigt samtal. Ingen högtidlig stund. Ingen planerad ceremoni. Bara två människor vid ett köksbord en söndag i december. Hon lutade sig fram och tittade. Jämförde. Funderade. Pekade till slut ut en modell. Det visade sig att vi tyckte bäst om samma ring.

Jag minns att jag reagerade på hur enkelt allting kändes. Som om det inte fanns någonting att förhandla om. Som om vi redan befann oss på samma plats utan att behöva övertyga varandra.

Utifrån det blev det ingen efterföljande diskussion. Inga stora ord. Inga löften. Inga framtidsplaner som behövde uttalas högt. Vi bara konstaterade det och gick vidare till nästa samtalsämne. Där och då kändes det fullständigt naturligt. Nästan självklart.

För mig blev det ytterligare en av alla de där små sakerna som stärkte känslan av att vi redan hade valt varandra. Att framtiden inte längre var något abstrakt som låg långt borta, utan något som sakta höll på att flytta in i vardagen. Och kanske var det just därför ingen av oss kände behov av att säga särskilt mycket mer. Som om ord egentligen inte längre behövdes. Som om det viktigaste redan hade blivit sagt.

Såklart skulle det hela avslutas med det som inte då direkt, men senare, skulle komma att slängas i huvudet på mig…