Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Kategori: 2025

Det Som Skulle Komma

20 juni 2026 / / 2 kommentarer

Det som inte fick någon lösning försvann aldrig. Det bytte bara form…

– December 2025 –

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Till slut försvann hennes röst ur samtalet. Min gjorde det inte.

Loopen fortsatte. Dess existentiella berättigande enkom därför att den saknade en mekanism för resolution. Det var kanske det viktigaste jag missade att förstå då. Eller kanske det viktigaste vi båda missade att förstå.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

– 2:a-5:e Juli 2023 –

Plötsligt kunde hon skicka ett sms som egentligen inte alls kändes relevant i paritet till vad vi senast avhandlat när vi slutade;

– Midsommar minsann hjälpte jag dig…Rosor bad jag att sluta skicka… Tack för de date men du kunde ju skippa de… Hade jag sålt bilen när jag tänkte, hade du inte behövt göra allt det… 15000 för den tiden med bilen kanske ändå rimligt, speciellt med tanke att du fick den. Räcker med ältande och helt ogrundade påstående?

Exakt hur hennes hjälp var relevant eller inte som inflikat just där vet jag inte. För mig lika lite relevant som bilen i sammanhanget. Det kändes mest som bara ännu en paj att kasta. Inkommande paj bemöts! Så jag svarade givetvis;


– Mitt sk “ältande” är pg uteblivna svar. Det du kallar “ogrundade påståenden” är frågor.
– Häll all skitvpå mig och må bra. Du kastar skit på mig…
– Nej
– Som du skriver då och då , fixar du dig och storstad erbjuder det ena och andra , njut
– Ja jag fixar mig. Tar hand om mig själv. Jag ville snygga till eftersom jag bara hörde jag var trasig smutsig o ful jag var på gården. Men inte för kvinnor, Fans bara en i hjärtat Hon sa hon var singel till andra män. Hyser ingen förhoppning nå fram nu heller, och ditt intresse verkar ju uppenbart ha försvunnit. Jag har i alla fall försökt, skickat massor med blommor, gett presenter, en ring, haft dig på omslagsbild och profilbild, tapetserat en vägg med bilder av dig och en med din konst, gett dig nyckel och ”egen handduk”. Allt jag gjort har decimerats till att ”du inte bett om det”. Jag tyckte vi hade trevligt på date eller midsommar, och uppskattade tid tillsammans. Men… att du sa du var singel om någon annan man frågade satte spår, och någonstans kunde du kanske ha tagit upp den dialogen och sagt ”så skulle jag inte säga nu”. Det var det enda jag ville… men inget sades, du ville inte uttala relationen eller släppa in mig i dina sociala medier ens efter 5 månader. Jag kan såklart bara gissa varför du ville hålla mig utanför vilka som likeat eller kommenterat, och vad, under dessa månader. Jag tycker det är tragiskt att allt förvandlades till en skyttegrav. Enda jag ville var kärlek, gemenskap, närhet och tvåsamhet. Och öppet (!) Du har sedan länge inte besvarat ett enda ”saknar dig/tänker på dig”, och förmodligen för att så inte är fallet utan att du gått vidare. Trist. Jag trodde på det du sa om dina känslor, och ville bara du skulle gå från ord till handling. Öppet…
– Du blev öppet singel på samma gång när jag sa att jag vill vila ut mig mellan arbetspass med kyliga sms förra vecka. Allt som du skrev hört flera ggr tidigare och jag svarat tidigare. Ingen ide att hålla på sådär. Ha en fin sommar!
– Jag har inte ”blivit öppet singel för dina arbetspass” utan varit det för att du inte ville uttala relationen. Jag har skickat många varma sms men inte fått tillbaka samma. Tyvärr… Tack detsamma. Synd du inte ville tillbringa den med mig.
– Hört om en ny senaste året… ? Att du inte tröttnar Blev kylig när fick bajskastet. Bara hör hur dålig jag är, hur fel jag uttrycker mig mm
– Jag hör samma sak. Hur dålig jag är. Hur fel allt är. Och att jag frågat om nån ny beror på att du inte uttalat relationen utan säger du är singel om andra män frågar. Aldrig kastat bajs. Mer än när du gjort det. Har ställt frågor. Inte anklagat. Fråga = frågetecken, anklagelse = utropstecken. Två olika saker. Uttalad relation, hade kanske varit bra mot att undra om du har nån ny…

Mitt bajskastande? Nej. det var hon. Inte jag. Som började kasta paj när henne argumentation inte längre fungerade. När jag som hon kallade det ”mosade henne”. Och inkommande paj bemöttes. Men även här blev kärnfrågan orsak och verkan.

Jag var öppet singel. Det var ett av hennes argument. Men jag var ju det för att hon var singel om andra män frågade. Inte för att jag ville vara det. Inte för att jag inte ville vara med henne. Det var inte ett fritt val. Nu försökte hon hålla det emot mig. Konsekvensen av sitt egna beslut.

Med tiden hade hennes klagomål på mig även blivit fler och fler. Det kunde vara nån fläck på ett par jeans. En lös tråd på någon tröja. Eller att jag kliade mig på fel sätt i fel sammanhang. Och när jag kostade på mig själv kom svartsjuka. Vem jag gjorde mig fin för.

Andra klagomål var hur jag drack. Eller rökte. Och ja, visst hade hon rätt på den punkten. Jag drack och rökte för mycket. Men det blev inte mindre när vi bråkade. När hon försvann. Hade konstiga eller helt uteblivna förklaringar. När jag som en följd mådde dåligt. Tvärtom. Det blev mer. Men sa jag det påstod hon att jag påstod det var hennes fel. Tog på sig offerkoftan. Sa hur dålig jag tyckte hon var. Att jag kunde hitta någon bättre.

Absolut. Det var en konsekvens. Men fortfarande en vuxen man med fri vilja. Min ångest, smärta, oro. Jag kunde valt ett annat sätt än att försöka självmedicinera bort den. Dessutom på ett sätt som förvärrade vår kommunikation.

Hon fortsatte smstråden;

– Som sagt ville jag se att vi fungerar men du struntar i det
– Och med dagens läge kan man säga att vi inte fungerar…
– Massa skit hit och dit och enligt dig är jag orsak. Du får tillbaka nyckeln, handduken kan du ge till nästa lyckliga
– Det som inte fungerat är att jag mått skit av att du inte velat revidera vad du säger om andra män frågar om du är singel och ditt nästanmonogam
– Sms relation diskussion är ingen vidare grej heller. Förklarat flera ggr om du inte lyssnar är det så
– Jag har åxå förklarat flera ggr och du lyssnar inte är det så Ville bara du skulle revidera vad du svarar om nån annan man frågar om du är singel
– Vi har olika syn vad betyder att fungera tillsammans
– För mig gemenskap, tvåsamhet, kärlek, tillit, lojalitet, öppenhet, och stå för relationen
– Blivit lite för tjatigt… Jag behöver mer lugn och harmoni. Massa skit när något ogillas

Nej. Jag struntade inte i att hon ville det skulle fungera innan hon uttalade relationen. Så var vi där igen. Som Povel Ramel sjöng – ”Har ni hört den förut? Ja vi har hört den förut!”. Hon hade förbannat rätt i att det hade blivit tjatigt. Jag höll med. Jag tyckte det hade blivit djävla tjatigt. Att hon kallade mina frågor för ältande. Fast samtidigt ältade hon precis lika mycket. Och utan att besvara frågorna.

Lyssnade jag? Läste jag? Ja absolut. Och hon skrev samma sak varje gång. Så jag svarade samma sak varje gång. Jag frågade samma sak varje gång. Hon gav samma ickesvar varje gång.

Min tur att ta upp smskonversationen;

– Jag behöver åxå lugn… enda jag ogillat är vad du skulle säga till andra män… det gjorde allt infekterat. Ja… tjatigt och inget ändrades.
– Jag verkar göra allt hela tiden infekterat
– Aldrig sagt Enda jag sagt är om att du sa du var singel
– Om det inte är det ena är det andra, alltid ngt
– Nej det är faktiskt bara det där med singel och nästanmonogam
– Hört samma sak nu hur många gånger som helst… Och de dumma sms som jag fått bara mitt fel… Synd att du inte vill förstå
– Ja många gånger tjat…pga uteblivna svar – och inget ändrades Synd du inte ville förstå
– Kan sluta tjata då?
– Absolut! Dt är bara att svara på frågan om nästanmonogam,och sluta säga du är singel om andra män frågar så sker det HELT automatiskt i samma sekund Men då vet jag ditt beslut i alla fall
– Fattat att du vet nu!Jag med.Att någon bemöter mig illa i nära relation behöver jag inte ta spm normalt oavsett rosor eller ej
– Att slänga i ansiktet på någon man datear att man säger till andra män man är singel är även det att bemöta illa faktiskt
– Aldrig slängt, du frågade och krävde svar när vi hade inte haft kontakt två månader. Det har jag förklarat flera gånger och det var ett bra dag seda
– Vi har aldrig varit utan någon kontakt i två månader under detta året. Aldrig någonsin. Ljug inte! Det har du förklarat, och jag har påpekat att du NU kunde ha sagt ”om en man frågar NU skulle jag säga jag inte är singel”
– Dröm relation där mannen hela tiden mosar en och säger hur allt ska formuleras och vara… har noll egenvilja
– Dröm relation där kvinnan säger till andra män hon är singel och inte vill ändra uttalandet trots att mannen säger han blir sårad, ledsen, och uppenbart måste hon lärka det blir en källa till bråk. Du tolkar alltid all form av argumentation som ”mosar”. Aldrig sagt hur du ska formulera. Sagt vad jag önskade… stor skillnad
– Flera sms där det står hur man skulle säga….
– Nej… finns däremot flera sms som säger vad jag hade ÖNSKAT du hade sagt. Stor skillnad… och dessutom brydde du dig ju inte alls om vad jag önskade

Symptom eller orsak? Det hela kokade ner till en fråga om ansvar. Att ta ansvaret för vad som var egentliga grundproblemet. Eller försöka lägga över ansvaret på den andre. Det började bli mer och mer tydligt. Inte minst på sättet som vi skulle komma att börja spegla varandra. I början genom att använda identiska formuleringar som inledning på argumenten om orsak och verkan. Senare ingenting annat än direkta konkreta copy/paste. Pingpong.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Det där med speglingar hade för övrigt dykt upp långt innan. Hon hade lagt sig till med några av mina små olater. Bland annat användandet av aposiopesis. Från början en rent teknisk detalj. När jag skrev punkt kom jag ofta åt ”option” på Macen. Den kombinationen gav inte en punkt. Den gav aposiopesis. Så småningom blev det en ”grej”. Jag började göra så medvetet. En stilfråga. Oavsett om min mening egentligen uteslöt någonting eller inte… Varför hon gjorde det vet jag inte…

– Juni 2026 –

Jag kan förstå att det är lätt att tycka vi bara bråkade hela tiden. För ja. Vi bråkade mycket. Jag har aldrig bråkat så mycket i en relation. Definitivt inte om samma sak hela tiden. Hon kände kanske samma sak. Men en avgörande skillnad var att jag inte förstod varför hon inte ville gå mig till mötes i att lösa dom här, då, ganska få sakerna. Hon var ju lika medvten om bråken. Tog lika mycket skada av dom. Uppenbart. Så vad hindrade henne?

Jag kan förstå det är lätt att undra varför jag stod kvar. Och på ett sätt är svaret ganska enkelt. Jag älskade henne. Hur det nu än var med resten. Jag stod kvar trots, vad berättelsen framtida kommer att visa, hur hon sårade mig. Upprepat. Svek. Lögner. Andra män. Otacksamhet. Ibland det jag upplevde som utstuderad elakhet. Skapad för att såra.

Jag hade nog stått kvar mycket längre. Om jag fått bestämma. Stått ut med mycket mer. Av kärlek.

Faktum är att jag hade kunnat stå ut med mycket från den kvinnan. Stå ut med mycket utom avsaknaden av det där för mig absolut fundamentala. Ett uttalat ”det är vi – vi älskar varandra”. Även från hennes sida. För hon var en udda fågel. Minst sagt. Och udda fåglar behöver utrymme. Jag hade varit beredd ge henne nästan hur mycket utrymme som helst. Förbehållslös kärlek.

Är det förbehållslös kärlek om mn är bered på det mesta. Under förutsättning att det finn en uttalad relation?

Oavsett;

Hade hon bara givit mig den brödsmulan. Att det verkligen var vi. Hade jag lutat mig tillbaka på det. Med ett enda ”kärlek förlåter och förstår” som motivering till köpa nästan vad som helst.

Men vi bråkade inte bara. Tvärtom. Det var därför allting blev så märkligt. Mellan varven fungerade vi. Kanske mer än dom flesta andra par.

Vi reste tillsammans. Vi skrattade. Vi lagade mat. Vi sov tillsammans. Vi planerade framtiden. Vi saknade varandra. Vi skickade hjärtan.Vi gick långa promenader. Höll varandra i handen.

När jag åkte eller släppte av henne vinkade vi av varandra. Hon vände sig inte en gång. Inte två. Ibland tre. Fyra. Eller fem. Så där som man bara gör om man faktiskt älskar någon. Faktiskt uppskattat kvällen eller dagen. Sörjer att den är över.

Hon gav mig fina presenter. Stort som smått. Jag gav henne presenter. Stort som smått. Jag stöttade hennes konstutövande på olika sätt. Praktiskt. Ekonomiskt. Kallade in väntjänster för att hjälpa.

Jag skickade henne blommor för en mindre förmögenhet. Inte en bukett efter bråk. Inte en bukett när det fungerade. Inte ibland. Blomsterkontots utdrag skulle när det summerades i Excel slutet av 2025 visa sexsiffrigt. Och första siffran var inte en etta. Såpass att floristen sparade mig i sin telefonbok och jag blev VIP.

Ibland la hon upp en bild på blommorna, på Facebook, och tackade. Dock aldrig med mitt namn utsatt. Ibland la hon upp en bild och förbannade att hon fått dom. Pga fel färg. Ibland la hon upp en bild och hånade. hånade för anledningar som var konsekvenser av hennes egna beslut. Ibland sa hennes sms efter blommor bara ett ord – tack. Ibland bara ett ord – ”Varför?”. Ibland bara ett hjärta.

Vi gick på bio. Satt tätt omslingrade. Vi hade myskvällar i hennes soffa. Ostbricka. Te. En fånig film. Pussar. Kramar. Vi besökte utställningar. Vi åt oss genom Stockholms restauranger. Jag bjöd henne på lyxkryssningar. Inte en. Två. Sexsiffriga.Varav en dessvärre föll bort för att jag ställde en enkel fråga innan resan.

Vi pratade om sådant människor pratar om när de vill vara tillsammans. I långa perioder levde vi nästan som om problemet inte existerade. Men det gjorde det. Problemet var kvar. Det låg bara periodvis tyst i bakgrunden. Som en glöd som aldrig riktigt slocknade. Och förr eller senare hände alltid någonting.

En formulering. En situation. En ny händelse. Någonting som ledde tillbaka till samma plats. Samma argument. Samma frågor. Samma svar. Samma låsning.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Sedan lugnade det sig igen. Några dagar. Några veckor. Ibland längre. Vi var tillbaka med varandra. Och under en period kunde det nästan kännas som om allting faktiskt fungerade. Men loopen låg kvar. Och när den väl dök upp igen var den sällan oförändrad. Den hade vuxit.

På sikt skulle bråken skapa nya sår. Nya besvikelser. Nya svek. Nya saker att läggas ovanpå de gamla. Till slut handlade det inte längre bara om det som skapat loopen från början. Nu fanns det nya lager. Nya konflikter. Nya oförrätter. Nya anklagelser. Nya försvar. Nya svek. Nya sår. Loopen åt sig själv större.

Men så kokade det ner till ansvarsfrågan. Då blev resultatet detsamma. Igen.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Först handlade det om att få relationen att fungera. Sedan handlade det om varför den inte fungerade. Sedan handlade det om vem som bar ansvaret för att den inte fungerade. Och där, i frågan om vem som bar ansvaret för att det inte fungerade, kom samma handfull saker upp igen. Samma handfull saker som var loopen själva fundament. Hennes ”jag är singel om andra män frågar” som förblev kvar. Hennes nästanmonogam.

Så småningom kom nästa steg. Hon ville göra slut. Eller snarare bryta kontakten. För vi var ju fortfarande inte tillsammans. Hon hade inte reviderat att hon var singel om andra män frågade.

Göra slut på en relation. Det hade hon naturligtvis all rätt till. Även om den inte fanns. För att hon inte ville uttala den. Men människor får lämna relationer. Människor får ändra sig. Människor får ge upp. Problemet var att även uppbrottet hamnade inne i samma loop.

För argumenten var desamma. Orsakerna var desamma. Positionerna var desamma.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Skillnaden var bara att syftet hade förändrats. Nu handlade det inte längre om att få relationen att fungera. Nu handlade det om varför den inte gjorde det. Och framför allt – varför hon därför ville avsluta den. Men även där stod vi kvar på samma plats. Jag ville fortfarande ange orsaken. Hon ville fortfarande ange symptomen.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Uppbrottet kunde vara ett faktum. Det kunde bli tyst. Några timmar. Några dagar. Några veckor. Sedan skickade alltid någon av oss ett sms. Eller mail. Alltid samma innehåll. Någon av oss saknade den andra. Sörjde att relationen tagit slut. Och påpekade i samma andetag anledningen. Där anledningen var en del i loopen. Så startade den om. Ännu en gång.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Men själva loopen förändrades aldrig. Inte som koncept. Och ju längre tiden gick desto mer började allting kretsa kring själva konflikten. I takt med att den växte. Blev infekterad.

Det som från början varit några få frågor blev med tiden ett berg av sår.

Saker hon gjort. Saker jag gjort. Saker jag gjort på grund av sakerna hon hade gjort. Till slut gick det nästan att spåra varje nytt bråk tillbaka till något tidigare bråk. Som grenar från samma träd. Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Loopen fortsatte. Sedan blev bråken större. Betydligt större. För nu fanns det inte längre bara en konflikt. Nu fanns konflikterna som konflikterna hade skapat. Nya lager. Nya sår. Nya reaktioner. Nya motreaktioner.

”Du gjorde så.”
”Ja, men bara därför att du gjorde så.”

”Du sa det där.”
”Ja, men bara därför att du först sa det här.”

Loopen skulle komma att fyllas på. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Till slut fick någonting henne att avsluta. Med ett kort sms. Den direkta kommunikationen dog. Sms. Mail. Samtal. Allt det som människor normalt använder för att lösa sina konflikter.

Det borde ha varit slutet. Det var det inte. För grundproblemet fanns fortfarande kvar.

Vi skulle komma att stänga dom direkta kommunikationsvägarna. Men vi hade aldrig löst det som kommunicerats genom dem. Och där någonstans tog historien ännu en märklig vändning. Inte därför att konflikten försvann. Utan därför att den överlevde. Bytte form.Bytte arena. Bytte språk. Men aldrig riktigt upphörde.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Jag på grund av min kärlek till henne. Om jag förlorade en så stor kärlek var jag inte på några villkor beredd att göra det med mindre än att ansvarsfrågan var löst. Det skapade en princip. Ansvarsfrågan skulle lösas. Punkt. Om det skulle bli mellan oss. Mellan fyra ögon. Eller inte. Det lämnade jag upp till henne. Men för mig blev det en absolut kärnfråga. Det hade kommit upp tidigare. Då kallade hon det ”hot”.

Vilka hennes skäl till det slutliga beslutet var det vet jag faktiskt inte. Jag vill ibland tro att det fanns en stor del kärlek. Och förutom det bråken skapade – att kärleken kanske var mindre än rädslan för resultatet av att skrapa på dom saker som låg till grund för det absoluta fundamentet i loopen. Det var två snarliknande skäl. Men helt olika vinklar.

Det är därför resten av berättelsen skulle komma ut som den gör. Inte därför att vi aldrig hade det bra. Tvärtom. Vi hade det ofta bra. Kanske för bra. Tillräckligt bra för att fortsätta. Tillräckligt bra för att hoppas. Tillräckligt bra för att börja om. Om och om igen. Samtidigt som loopen låg kvar där under ytan. Väntande. Oförändrad. Olöst.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Till slut bröt hon. På riktigt. Relation. Sms. Mail. Samtal. Kontakt. Allt försvann.

Jag gjorde till slut samma sak. Inte därför att jag ansåg att frågan var löst. Utan därför att den direkta vägen dit inte längre fanns.

Men loopen var fortfarande kvar. Ansvarsfrågan var fortfarande kvar. Orsak och verkan var fortfarande kvar. Och om det fanns en sak jag inte var beredd att göra så var det att ge upp mitt livs kärlek på fel premisser.

Om den skulle gå förlorad skulle det åtminstone ske på rätt grund. På sanningen. Så jag började skriva. Först för att förstå. Sedan för att minnas. Sedan för att reda ut vad som egentligen hade hänt.

Jag trodde nog att det var slutet på loopen. Att den till slut skulle stanna där. Men så blev det inte. Tvärtom.

När jag idag ser tillbaka framstår det nästan som absurt. Hur en konflikt som från början innehöll endast ett fåtal skitsaker och borde varit så förbannat lätt att lösa förblev olöst. Hur en konflikt som borde ha dött så många gånger lyckades överleva relationen. Men även överleva uppbrottet. Överleva tystnaden. Och på något märkligt sätt fortsätta existera långt efter att allt annat hade försvunnit.

Som om den fått ett eget liv.

Som om det som till så stora delar var någonting magiskt och unikt var det enda det lämnade efter sig.

Kanske hade hon förväntat sig att jag skulle höra av mig efter hennes sista sms. Hennes avslutande. Jag vet inte. Förväntade jag mig att hon skulle höra av sig? Igen. Som vanligt.

Kanske.

Kanske satt vi båda och funderade på varför den andre inte hörde av sig. Som vanligt.

Eller så hade hon träffat nån ny.

Jag vet inte.

Men allt det där var saker jag inte hade en aning om Juli 2023. Hur skulle jag? Jag såg bara mekaniken bakom Loopen. Jag förstod aldrig vad den skulle leda till.

Mitt Hem Är Inte En Soptipp

1 juli 2026 / / 8 kommentarer

Vissa ord går inte sönder när de uttalas. De går sönder hos den som hör dem…

– November 2025 –

Det hade blivit min födelsedag. Hon skickade ett sms. Ett kort ”grattis”.

Hon var nyss hemkommen från 10 dagar på Azorerna. Lyxhotell.

Hennes födelsedag låg några veckor fram i tiden. Men hon skulle komma att spendera den på sitt nästa bemanningsuppdrag. Stavanger.

Vad jag förstod skulle vistelsen komma att vara ett år. Jag förstod även, baserat på tidigare erfarenheter av hennes bemanningsuppdrag. Borås. Jämtland. Uppsala. Piteå. Hon skulle inte komma att meddela mig adressen. Knappt staden. Kanske landet.

Posten vidarebefordrade inte paket. Om jag hade förstått rätt. Så. Jag fick det levererat hem till henne. I mellandagarna mellan Azorerna och Stavanger. Lämnade helt enkelt paketet till blomsterfirman. När dom ändå körde ut dom 25 röda långskaftade rosorna.

Egentligen skulle vi ha åkt till Berlin dom mellandagarna. Hon hade aldrig varit där. Hon hade tackat ja. Hon sa hon tyckte det lät roligt. Det hade gått att administrera mellan hennes resa och hennes nya uppdrag. Jag hade bokat hotell 3 dygn. Hade köpt och betalat våra flighter.

Men så slutade hon höra av sig. Igen.

Jag hade köpt presenten på vår andra resa till Tallinn. Fått den hemskickad. Det hade inte gått att försöka ”smyga med den” hem när hon var med.

Handväska. Axelväska. Handgjord. Tallinn. Vi såg dom samtidigt. I butiken där i gamla stan. Jag sa jag tyckte dom var fina. Kanske lite dyra. Hon hade inte sagt emot. Definitivt inte kritiserat dom.

Det var absolut inget fel på kvaliten. Det var inte ”prisklass Michael Kors”. Men det var absolut inte billig skit heller. Tvärtom. Och så var det den roliga detaljen med designerns namn. Namnet på väskan. Broderat.

Väskan hade kommit hem från Tallin. Jag hade slagit in den. Jag hade bifogat ett handgjort kort. A5-format. Glada katter. Hjärtan. En text som gjorde gällande grattis på födelsedagen på framsidan. Tillägget på insidan. Att jag älskade henne. Att jag hade gift mig med henne vilken dag som helst. Och – att hon fick den nu eftersom jag högst troligt inte skulle få hennes adress i Stavanger och därför valde att ge den nu.

Till och med omslagspappret var specialbeställt. Glada katter. Hjärtan. Det finaste jag kunde hitta. Kom från Tyskland.

Jag lämnade paketet till blomsterfirman. Köpte rosorna. Dom skulle leverera.

Det blev tyst.

Så. Dagar senare kom hennes sms. Ett kort grattis.

Därifrån. Till hur det skulle komma att bli ännu en pajkastning. Utan motstycke. Hur ett grattis-sms kunde förvandlas till krig. Ett krig ovärdig människor som påstod sig älska. Ännu ett krig som baserades på loopen. Orsak och verkan. Men nu ett krig nu mycket mer infekterat än någonsin tidigare.

Ett krig där lyxkryssningen jag bjudit henne på nu titulerades som din ”fina” kryssning, med fina inom citationstecken, och jag givetvis slog tillbaka. Snabbt. Hårt. Där händelse efter händelse kastades fram och tillbaka. I ursinne.

Det där i helhet kommer jag till i ett kapitel långt fram i tiden.

Hon påpekade det själv. Hur ett grattis-sms kunde förvandlas så snabbt. Och till ett krig i sms som varade i nio timmar i streck. Ja det är dagens sanning. Nio timmar. Och inte ett sms i timmen. Utan omedelbart studsande svar. Ibland över 60 sms på en timme.

Jag kontrade. Ja. ”Var mitt initiala svar. Att hennes sms inte direkt kändes så känslofyllt. Var det sämre än att hon bemött min present med total tystnad?”

Hennes svar löd;

– Vad ska jag säga -tack för inget?
– Du kunde ha valt att sagt ”nej jag säger jag är upptagen om andra män frågar”. Du fick blommor och paket och eget gjort kort…Antar inget av dom – varken kort, blommor ellr present dög… ”Tack för inget”?? Du fick det i onsdags kväll 18:00
– En kort med lögner och väska,som hänger till knäna och har bajsande fluga på?  Tack,  min lägenhet är inte soptipp
– Kortet var sanning, förlåt att presenten inte dög. Förstår du slängde ”soporna”. Tack för att du avslutningsvis kallade nåt som var välmenta för ”sopor”…
– Den fula flugväskan? Vem vill ha sådant? Kort med lögner? Räcker 
– Jag tyckte den var fin… förlåt den inte dög!
– Att spendera sin tid och pengar på sådan väska med bajsade fluga är ngt
– Kortet var sanning… vad skulle varit ”Lögn”????
– Alla rader är ren lögn
– Jag la KÄRLEK bakom kortet. EXAKT VAD VAR LÖGN!?!
– Fira din dag nu!  Hoppas att NN skickar hjärtor och flugor som du tycker om
– Förlåt jag gav dig nåt!
– Gör min bästa att förlåta, mår illa av den flugväskan när jag tänker på det. Du måste hata mig rejält att anstränga att köpa och skicka ngt sådant till mig

Hon lyckades klämma in kvinnan som hon hade fått raseriutbrott av svartsjuka över där på Norr Mälarstrand. Jag kontrade blixtsnabbt med att hon bytt nummer på krogen på fyllan och sedan gått på date. Så höll det på. Nästa paj från henne. Nästa från mig – att hon gått på date med sitt ex bakom min rygg. Ett ex som dessutom försökt våldta henne efter avslutad relation. Smakfullt! Verkligen.

Jag mindes tydligt att axelremmen var justerbar. Man kunde med ett enkelt handgrepp fått väskan att inte ”hänga vid knäna”.

Mitt hem är inte en soptipp.

Jag förstod mycket väl var alla gåvor hade hamnat.

En fin morgonrock noga utvald. En liten söt kattstaty från La Goulette. En lika söt kattstaty från Tallinn. En förlovningsring hon burit 4 tillfällen – samtliga när ingen annan såg. Halsband. Klänningar. Stickade mössor, halsdukar, koftor för tusentals kronor. Kläder gjord av garn från fåren. Ett litet mumintroll. Kort efter kort efter kort. Som kommit med alla blommor jag skickat.

Jag förstod mycket väl vad hon sa mellan raderna. Hennes hem var inte en soptipp. Mina gåvor var sopor. Stort som smått. Dyrt som billigt.

På byrån intill sin säng hade hon en liten ”samlingsplats”. Små saker. Där fanns bland annat hjärtat med texten ”kram” som hon fått i den lilla mellansvenska staden vintern 2024 när hon tillfälligt ”flýttade tillbaka” några månader. Men inte halsbandet från Piteå sommaren efter. Det som hon skickade bild på måndagen efter festen i Piteå. När hon försvann. Det hon påstått hon köpt second hande, med ”en kollega”.

Jag funderade på vems gåvor det var som fanns kvar. Parallellt med mig. Vems gåvor som inte var sopor…

Jag hade aldrig någonsin kunnat finna i mitt hjärta att slänga den underbara muggen med katter på, som hon gav mig i Tallinn.

Den lilla svarta fårskulpturen jag hade fått av henne. I julklapp 2023. Den stod på sin plats i studion. Jag kallad den SoundSheep. Travesterandes Sound Cheap. Jag tittade på den. La fingret på huvudet. Som så många gånger förr.

Sa ett tyst ”du är inte sopor, det är ingen fara”…

Två verkligheter

2 juli 2026 / / 4 kommentarer

Press Enter. Run Movie…

2023 – 2024 – 2025

Från våren 2023 till hösten 2025 levde jag med att inte ha en relation med en kvinna.

Med undantag för några korta pauser då hon påstod att hon inte längre var singel om andra män frågar. De perioderna brukade sällan vara mer än två eller tre dagar. Sedan kom ett sms om att jag hade lurat henne. Och så gjorde hon slut igen.

Jag förstår att man måste vara två för att ha en relation. Jag kan inte leva i en världsbild som känns som Molgan. Så vad var det egentligen som gjorde mig så ledsen? Som fick mig att gå sönder totalt. Som fick mig att gå på knäna. Gång på gång. Igen. Och igen.

”Vi är inte tillsammans och kommer inte att bli det heller”. Men…

Hon levde så när jag kunde se. När jag fanns där levde vi som ett par. Vi var inte tillsammans, det sa hon ofta. Och rent tekniskt hade hon kanske rätt. Eller så hade hon fel. Vi hade en relation. Hon ville bara inte uttala den. Binda sig. Stänga andra dörrar. Visa relationen inför andra. Öppet.

Men när jag fanns där såg verkligheten annorlunda ut. Jag köpte biljetterna. Hon kom. Hon ville komma. Jag köpte biljetterna.

Vi lagade mat, vaknade tillsammans, åkte på semester, planerade nästa resa innan den första ens var slut, köpte presenter, sov tätt, skrattade, bråkade och hade vardag.

Vi levde, när jag kunde se, precis som människor brukar leva när de säger att de är tillsammans. Sedan åkte hon hem. Och där upphörde min insyn. Det var kanske där den största skillnaden mellan oss började.

Jag såg relationen genom det vi faktiskt gjorde. Hon kunde samtidigt beskriva den med helt andra ord. Att den inte var uttalad. För att hon inte ville uttala den. Det tog mig väldigt lång tid att förstå att två människor kunde leva i samma relation och ändå befinna sig i två helt olika verkligheter.

Jag gick med på det. Jag gick med på att bli sårad. Jag gick med på att få ont i magen. Jag gick med på hennes ”Jag är singel om andra män frågar”. Jag gick med på att bjuda ut henne och få ja till svar. Men med tillägget att det inte var en date.

Jag borde ha sagt tack och hej. Men det gjorde jag inte. Jag älskade henne. Och jag trodde fortfarande att det skulle komma en dag då orden och verkligheten skulle börja betyda samma sak.

Vi gick på föreställning på Stadsteatern. Åt middag på Wedholms Fisk. Gav varandra presenter. Höll handen på promenaden hem. Det var en underbar kväll. Sedan avslutades den med: ”Vi är inte tillsammans.” ”Vi fungerar inte.” Frågan om vi dateade exklusivt möttes av tystnad. Eller skämtades bort.

Efter kvällen stod jag kvar ensam. Hela lyckan över kvällen med henne spolades bort av sorg, oro och det där välbekanta magontet. På några minuter var allting fint borta.

Jag frågade mig själv varför i helvete jag inte bara sa: ”Ok. Då kanske vi kan höras en annan gång. Om du vill. Du har mitt nummer.” Jag borde ha gjort det. Samtalet borde egentligen ha sett ut så här:

– Har du lust att se en föreställning på Stadsteatern? Gå och äta rödtunga i champagnesås efteråt? Champagne?
– Ja gärna! Men det är inte en date!
– Ok. Då kanske vi hörs framöver. Om du vill. Du har mitt nummer.

Men så blev det aldrig. Sanningen såg i stället nästan alltid ut så här. Och jag sa exakt samma sak varje gång:

– Har du lust att se en föreställning på Stadsteatern? Kanske äta något efteråt?
– Ja gärna! Men det är inte en date!
– Tack! Vad roligt! Vad lycklig jag blev nu! Tack för att du sa ja! Jag hämtar dig klockan sju. Jag älskar dig. Vi ses då. Jag ser verkligen fram emot kvällen.

Nästa vecka upprepades det hela. Byt ut Wedholms Fisk mot Farang. Byt ut Stadsteatern mot Bio.

Press Enter! Run Movie.

Nästa vecka upprepades det hela. Byt ut Farang mot laga middag tillsammans. Avsluta med myskväll i hennes soffa. Hålla handen. Pussar. Kramar.

Press Enter! Run Movie

Underbar dag i Sandhamn. Promenad. Kramades på en bänk vid havet. God mat. Skratt. Samtal.

Färjan hem. Bilen hem.

– Vi fungerar inte!

Press Enter! Run Movie

Jag märkte det inte då. Men i efterhand var det som om samma manus spelades upp om och om igen.

Som att hålla hennes hand över middagsbordet blev en drog. Det fick kosta vad som helst. I tid. Det fick kosta vad som helst. I pengar. Det fick kosta vad som helst. I besvär.

Få hålla hennes hand på den där promenaden. En gång till! Snälla?

Har jag tur kanske hon säger hon har saknat mig ikväll. Eller kanske säger hon älskar mig? Nej. Inte i kväll. Jag åkte hem med ett annat budskap

Vi fungerar inte.

Det var som om absolut ingen annan kvinna i världen hade velat uppleva den där kvällen tillsammans med mig. Som om hon var den enda kvinnan i hela världen. Och för mig var hon faktiskt det.

Jag älskade henne över allt annat. Jag försökte allt. Bara för att få uppleva den där promenaden hem igen. Bara för att få hålla hennes hand.

Hon ville se att vi fungerade innan hon ville uttala relationen. Problemet var bara att vi redan levde som i en relation. Det enda hon inte ville ge var tryggheten, stabiliteten och tydligheten. Allt det där som faktiskt hade kunnat få relationen att fungera.

Istället kom samma mening tillbaka.

Om och om igen.

Biobesök. Utflykter. Presenter. Matlagning. Myskvällar. Pussar. Kramar. Middagar.

Vi fungerar inte.

Semester. Hotell. Flygbiljetter. Frukostar. Promenader. Planer. Skratt. Vardag.

Vi fungerar inte.

Middagar. Sorg. Bråk. För att jag hade ont i magen. För att jag var ledsen. För att jag undrade vem hon träffade. Vad hon gjorde. Varför hon försvann.

Vi fungerar inte.

Plötsligt tillbaka. Ville ses. Men inte kalla det en date. Middag. Promenad. Hålla handen. Samtal. Skratt. Närhet. Kärlek.

Vi fungerar inte.

Jag köpte biljetterna. Hon ville komma. Jag köpte biljetterna igen. Hon kom igen. Vi levde några dagar till precis som ett par.

Vi fungerar inte.

Hon ville se att vi fungerade innan hon uttalade relationen. Men hon ville inte ge det som hade kunnat få relationen att fungera. Inte trygghet. Inte stabilitet. Inte vissheten om att vi faktiskt var två.

Jag försökte förstå logiken. Det gick inte. För varje gång verkligheten visade mig en relation fick jag höra att vi inte hade någon. För varje gång vi kom närmare varandra blev orden kallare.

Till slut förstod jag vad som gjorde så ont.

Det var inte att vi inte hade en relation.

Det var att vi levde som om vi hade en.

Samtidigt som jag, om och om igen, fick höra att vi inte hade det.

Och någonstans där, mellan hennes ord och vår verklighet, föddes nästan alla våra konflikter.

Kanske var jag hennes nya Mannen Som Försvann. Kanske hade han gått igenom exakt samma sak. Och plötsligt fått i ansiktet. Via Facebook.

”In A Relationship”

Ord han kanske hade velat höra. Lika mycket som jag hade velat höra dom.

Så fanns den andra sidan. När hon någon enstaka gång märkte att jag blev ledsen.

– Jag påverkar dig negativt. Du behöver träffa någon annan. Jag är inte bra för dig.

Men jag ville inte träffa någon annan. Jag ville träffa henne. Jag älskade henne. Jag ville inte börja om med någon ny. Jag ville inte bygga upp allting en gång till. Jag ville fortsätta bygga det vi redan hade.

Vi levde ju redan tillsammans. Vi lagade mat. Åkte på semester. Vaknade bredvid varandra. Höll handen. Planerade nästa resa innan den första ens var slut. Det var inte ett nytt liv jag saknade. Det var hennes ord.

Jag ville inte ha någon annan relation. Jag ville att hon skulle våga uttala den vi redan levde i. Säga det högt. Öppet. Ge den trygghet. Ge den stabilitet. Låta ord och verklighet betyda samma sak.

– Jag påverkar dig negativt. Du behöver träffa någon annan. Jag är inte bra för dig.

Men jag ville inte träffa någon annan. Jag älskade henne. Jag ville bara fortsätta hålla hennes hand. Fortsätta laga mat tillsammans. Fortsätta vakna bredvid henne. Fortsätta leva det liv vi redan levde.

Det enda jag egentligen bad om var att hon någon gång skulle säga högt det vi redan gjorde. Att vi hade en relation. Att den fick finnas. Att den fick synas. Att den fick vara vår.

Öppet.

Springa Iväg

2 juli 2026 / / 14 kommentarer

Hon sprang iväg. Jag gick efter. Frågan stod kvar…

– 2023 – 2024 – 2025 –

Det är oklart när hon började med detta.

Men jag skulle säga någonstans hösten 2023. Efter att hon ställt till det första gångerna. Bland annat genom att ha haft date med sitt ex bakom min rygg. Exet som tidigare, enligt hennes berättelse, hade försökt våldta henne efter avslutad relation. Charmtrollet.

Ja alltså. Vad jag menar är ”första gången jag upptäckte fenomenet”. När hon började med det är en helt annan sak. Högst troligt långt innan jag visste att hon fanns.

Men jag kan inte veta…

Hon hade en standardlösning när verkligheten inte gick att böja. När saker inte gick att prata bort, inte gick att vinkla, inte gick att skyffla över på någon annan. När den faktiska sanningen stod kvar som en stol mitt i rummet. Och jag vägrade flytta på den.

“Ska jag gå?”

Det var alltid där det började.

  • På restaurang – ska jag gå?
  • I bilen – ska jag hoppa av?
  • I taxin – ska jag hoppa av?
  • På flyget – ska jag byta plats?
  • I Tallinn – ska jag gå åt ett annat håll?
  • I Barcelona – ska jag åka hem?
  • På ett skepp, en kryssning i Medelhavet – ska jag åka hem?

Samma fråga. Samma ton. Inte en fråga egentligen – ett hot om reträtt. Ett sätt att slippa stå kvar. Flykt.

Mer än en gång räckte det med att jag nuddade vid något som inte passade hennes version. Inte ens hårt. Bara… korrekt. Då small det.

Hon kunde resa sig mitt i en middag, mitt i ett samtal, mitt i en helt vanlig kväll. Bara gå. Eller springa. Småspringa först. Sen fortare. Rakt genom stan, utan riktning, utan mål.

Jag gick efter. Inte stressad. Bara… efter.

Som man gör när någon försöker springa ifrån något som inte går att springa ifrån.

Någon gång, när vi närmade oss hennes kvarter, försvann hon in i buskarna. Bokstavligen. Gömde sig. Bytte riktning. Tog två kvarter i cirklar. Fram och tillbaka. Runt, runt. Som ett djur som försöker skaka av sig spåret.

En annan gång försvann hon helt. Mitt i natten. Mörka parker, tomma gångvägar, områden där man inte lämnar någon ensam — och definitivt inte någon som redan är i affekt.

Hon försvann. Jag kom fram. Jag tog bilen. Letade. Inget ljus hemma hos henne. Ingen i sikte. Inget svar. Tid gick. Till slut ett sms:

“Letat en timme. Är du hemma safe, svara. Annars ringer jag polisen om fem.”

Då kom det.

“Du behöver inte åka runt utanför mig längre. Jag är hemma.”

Mörkt i hennes lägenhet. Så hon hade varit hemma. Släckt. Och tittade på när jag letade efter henne. Orolig för henne.

”Du behöver inte åka runt utanför mig längre”.

Som om det var det jag gjorde. ”Åkte runt utanför henne”. För att det var så förbannat roligt. För att jag inte hade annat att göra.

Inte för att kvällen runnit ur händerna bara för att ett enda ord. En enda fras. Eller en enda mening inte passade henne. Inte för att en middag för 2500 kronor imploderat på några minuter. Inte för att hon vägrade ta in det enda som faktiskt var relevant: Att jag reagerade på att hon tänkte gå på date med sitt ex. För att hon redan hade varit på date med sitt ex.

Den detaljen… den gick inte att ha i rummet.

Hon kunde öppna bildörren. Under pågående resa. Ska jag hoppa av? Hon kunde öppna taxidörren under pågående resa. Ska jag hoppa av? Det inträffade. Jag har till och med kvar två skärmdumpar från Uber. Med frågan att dom noterat resan avslutats tidigare än beställt. ”Är allt ok?”

Nej. Allt är förbanne mig inte ok. Jag dräller runt på måfå mitt i natten i Stockholm. Efter vad som skulle ha blivit, och som inleddes som en trevlig kväll men försöker nu hantera en flykt, eftersom jag råkade öppna min djävla käft och säga det felaktiga ordet. Eller felaktiga frasen.

På flygplanet kunde jag iprincip ignorera.

Hon sa i alla fall inte ”ska jag hoppa av?”. Konsekvenserna av att bara byta plats var betydligt mindre, så jag svarade bara lågmält:

– Det är nog en fråga du ska ställa flygvärdinnan… Planet ser fullt ut.

Det samma gällde vår andra resa till Tallinn. Det hela är ett framtida kapitel i sig. Själva resan.

Givetvis var det en massa om och men. En massa krav. Förhållningsregler. För att jag öht skulle få förmånen att få bjuda henne på resan. Men till slut gick hon med på att resa.

Vi skulle ses på terminalen. Men jag visste inte säkert om hon öht skulle dyka upp. Precis när jag hoppade ur min Uber. Telefon. Jobbsamtal. Viktigt. Jag tappade fokus. Gick in på terminalen. Mitt i samtalet. Tog rulltrappan upp. Kom på. Faan. Helvete. Måste ta en cigg innan. Åkte ner igen.

Rökte. Gick in igen. Hämtade ut biljetter. Satte mig.

Alla vet jag ser dåligt. Fruktansvärt dåligt.

Där passerade hon mig ju? Utan ett ord?

Jag gick efter. Några minuter in av att vara i hennes kölvatten vänder hon sig om och ropar. ”Detta är vägen till tunnelbanan! Inte båten”. Varför skulle vi gå till tunnelbanan? Jag fattade ingenting.

– Men vi ska ju till båten?

Där kom facit. Gåtans lösning. Hon hade sprungit iväg igen!

Motivering;

”Jag hade sett henne. Jag hade gått ut ur terminalen på grund av det”

Jag försökte förklara. Telefonsamtal. Glömt röka. Gick ut. Rökte. Gick tillbaka. Jag hade inte sett henne. Jag kan inte skilja på mer än möjligen färg på kläder på en person om avståndet blir över 10 meter.

Förklaringen godtogs inte. ”Jag hade sett henne. Därför gick jag ut igen”.

Ja. Men. Om så. Varför gick jag in igen? Fanns det plats för en motivering med ett uns logik tillsatt?

Inget svar.

Dagen efter. I Tallinn. Vi hade närmat oss gamla stan. Plötsligt kom frågan upp. Igen. ”Jag hade sett henne. Jag hade avvikit. När jag såg henne”. Nu med tillägg; ”Det var hennes upplevelse”.

Jaja. Ok. Det var hennes upplevelse. Men någonstans måste väl min berättelse. Fakta ifrån den person som genomförde sin egen handling. Väga ganska tungt i sammanhanget?

Det finns en ”saying” i musikbranschen. ”Producentens rätt till sitt verk trumfar alltid konsumentens”.

Nej. Hon stod fast. Hennes upplevelse.

Ok. Jaja. Din upplevelse. Men den stämmer dåligt överens med fakta. Jag var ju den som tog beslutet att gå ut från terminalen igen. Och gå in igen. Jag är ganska säker på att jag vet varför jag gjorde det. Om den versionen inte alls stämmer ”Upplevelsen” ganska dåligt med fakta. Eller?

Vad sägs om att vi baserar min faktiska handling på min berättelse om vad som hände? Eller är det fler som vill vara med i diskussionen? Så kan jag ju ta en kaffe under tiden ni bestämmer vad som hände. Hur jag tänkte. Vad jag gjorde. För all del. Ni får gärna bestämma åt mig vem som ringde mig dessutom. Låt inte mig störa. Jag har ingen aning. Jag tänkte säkert fel Det var inte alls den person som jag tror ringde som ringde. Vad vet jag?

Där kom det igen.

– Ska jag gå åt annat håll?”

Så blev det.

Jag vet inte exakt var vi befann oss. Viru Väänevad kanske. Cirka.

Hon sprang åt sitt håll. Utan ett ord. Jag lunkade åt mitt. Ganska vilse. Men med en rimlig känsla för åt vilket håll Gamla Stan låg. Någon timme senare sprang vi på varandra. Typ Vanaturu Kael/Vana Turg.

– Jaha. Där är du…

Hon sa inget. Bara slöt upp. Tyst.

Som om inget hänt åt vi en fantastiskt god soppa på ett ställe jag aldrig minns vad det heter. Men jag tror det ligger på Raekoja plats. I ett hörn. Hon hade redan ätit. Sina favoritbullar. Jag minns inte vad det stället heller heter. Men mitt gamla turne-jag. Innan GPS. Hittar dit…

Men. Kapitlet handlar inte om hur jag älskar den rustika soppan. Den makalösa köttpirogen. Eller en exakt gatuadress. Eller adresserna som jag minns dom.

Vår resa till Tallinn är ett helt annat kapitel.

Vad detta kapitel handlar om.

Det får du som läsare avgöra alldeles själv.

Det enda jag förbehåller mig är anledningen till varför jag vände ut ur terminalen. Rökte. Och gick tillbaka. Jag tror jag vet.

Jag vet inte…

QR-koden

13 juli 2026 / / 4 kommentarer

Varsågod…

– 18:e & 25:e April 2025 –

Jag hade hjälpt henne med allt arbete inför vernissagen.

Ett helt eget framtida kapitel. Både vägen dit och vernissagen i sig.

Efterbehandlat alla fotografier på hennes konst. Cirka 30 verk. Anpassat dem för en portfolio i A3-format.

Betydligt mer arbete än jag hade kunnat föreställa mig.

Färger skulle stämma med verkligheten. Verken hade olika storlekar och ur estetisk synvinkel var det nödvändigt att serien av A3-bilder hade någon röd tråd. Kanske max fyra olika bildstorlekar. Bilder skulle skalas. Beskäras.

Men just då visste hon bara halva sanningen.

Vad hon trodde jag höll på med var hennes webshop. Vilket i grunden var samma bildbearbetning. Att allting var A3 visste hon egentligen inte. Eller kanske snarare – tänkte inte på.

Hon var trots allt delaktig i sin webshop. Kanske inte praktiskt. Men med åsikter. Hon verkade entusiastisk. Redan när bara ett fåtal verk låg uppe skickade hon mail och sms och frågade efter hur man kom in. Hon ville visa några kollegor.

Webshopen i sig var betydligt mer komplex än jag tänkt mig. Och egentligen inte alls mitt arbetsområde. Jag fick fråga åtskilliga vänner inom området för att få saker att fungera.

Parallellt med det där höll jag på med en överraskning.

Vernissagen bestod av ett flertal konstnärer. Fysiska utrymmet per konstnär var begränsat. Så – alla fick välja en handfull verk att visa.

Så. Jag fick en ide.

En portfolio. Samtliga verk. Tryckta i A3. I en vacker pärm.

Minimalt med utrymme. Besökare kunde bläddra bland verken. Och om man så önskade – beställa via webshopen.

Åtskilliga provtryck för att säkerställa papperskvalitet etc. Diskussioner med tryckeriet. Jag hade jobbat med dom tidigare i samband med min bästa väns konst.

Jag använde det som betraktades som ”bäst”. Eller vad vi i alla fall kommit fram till som bäst. I samband med min bästa väns konst. Men det var en annan liga. Och en annan budget. Eller ”någon som inte brydde sig om kostnaden”.

Nu fick jag ta det hela själv. Egen plånbok.

Kan inte säga det var ”billigt”.

Men åtskilliga arbetstimmar senare. Det fanns en färdig webshop. Snyggt och prydligt. Med alla verk.

Då återstod bara överraskningen.

Hon skulle låna min bil för att åka och hälsa på sina barn. Jag svängde upp utanför hennes port på angiven tid. Hon kom ut. Hade nog tänkt bara slänga in sina väskor i bilen och åka. Men såg mitt paket.

– Vad har du där?
– En sak. Vi kilar upp så kan du öppna. Det tar bara 5 minuter.

Vi gick upp till henne. Hon öppnade paketet. Eller snarare. Paketen. Jag gav henne dom två små först.

Tryckta vykort. På två av hennes verk.

Hon såg glad ut.

– Men det är inte den egentliga grejen. Varsågod!

Jag gav henne det stora paketet. Hon öppnade.

Alla verken. Tryckta. Högsta kvalitet. Nåt hade inte fått exakt färgåtergivning. Men det gick att korrigera.

Hon verkade faktiskt positivt förvånad.

Det var någon vecka kvar till vernissagen. Jag följde henne senare till Kreatima. Köpte en vacker pärm. Avsedd för just vara portfolio. Betalade. Såg glad ut. Hoppas jag. Trots priset.

Det hade blivit åtskilliga timmar. Totalt kanske 120-150. Jag hade inte räknat. Det fanns ingen fakturamottagare. Det hela var gjort av kärlek. Omtanke. Välvilja.

– 25:e April 2025 –

Det saknades bara en liten detalj. Att vernissagebesökare enkelt skulle kunna hitta hennes webshop. Eller, för den delen, betala.

QR-kod!

Ett utskrivet ark med hennes namn. Ett verk. Och QR-kod för hemsidan. Samma med Swish. Ett utskrivet ark med hennes namn. Ett verk. Och QR-kod för Swish.

Varsågod!

Men där gick någonting fel. Det saknades ett enkelt ”tack”.

– Varför har du gjort en kod med min Swish?

Jag förstod inte…

– Ehh… ja… så folk ska kunn betala enkelt. Om dom vill köpa nåt?
– Hur kan du göra en kod med min Swish?
– Ja man tar fram den med korresponderande telefonnummer…
– Det är ju min Swish! Hur har du fått tillgång till min kod?
– Alltså… det är inget ”jag har fått tillgång till”. Det är en tjänst som Swish tillhandahåller. Finns på deras hemsida. ”Skapa QR-kod”. Man skriver in ett nummer och får en kod.

Det verkade inte som om hon helt släppte tanken att jag hade ”på något sätt givit mig själv tillgång till hennes Swish”. Det verkade som att hon delvis förstod hur det hela fungerade, men inte helt släppte min ”skuld” i frågan. Det gled mer iväg.

För egen del förstod jag inte alls att diskussionen ens kunde uppstå.

Om det var en autonomi som av någon anledning utvecklats. Eller kanske snarare invecklats. Till precis snäppet bortom vad som kändes som ett hundraprocentigt sund. Om det var generell misstro mot mig. Eller mot män. Och vad den i så fall var baserad på. Jag lade det åt sidan.

Vad var det värsta som kunde hända? Att hon, i motsats till mig, fick betalt?

Jag tror det hela glömdes bort till själva vernissagen. Hon använde i alla fall trycksakerna med QR-kod.

Det hela glömdes bort lika mycket som det där lilla ordet på fyra bokstäver.

Tack…

Att ordet hade glömts bort. Drunknat i ett hav av misstankar och misstro mot mig. Jag lade det åt sidan. Det var dags för vernissagen. Jag tänkte inte låta besvikelsen vinna. Glädjen över att få ge. Att få hjälpa. Den var fortfarande större.

Det Svarta Hålet

30 september 2026 / / Inga kommentarer

Jag försökte inte avgöra om det gick. Jag försökte förstå hur det gick...

– December 2025 –

Långt långt senare. Slutet av 2025. Skulle pusslet jag la skulle inte komma att handla bara om sociala interageranden. Om potentiella andra män. Utan om förehavanden i stort. Vad som egentligen försegick.

Hennes inkomst från det hon kom till Sverige hade varit noll. Varenda år. För att ändra sig med en försiktig ökning till 80900 först 2012. Det år hon flydde från sin välgörare. Det var fakta som talade för sig själv.

Nästföjande år gick det halvvägs tillbaka mot nollpunkten med sina 45000. För att sedan gradvis öka försiktigt. 65500, 93000, 13500, 120000, Plötsligt 2018 en dubblering – 240000. Sedan en mindre stegring igen 2019 – 380000, sedan 450000 2021. Slutligen, efter flytten från den lilla staden till Stockholm, en bit över 509000.

Hon hade tagit på sig lånet för sonens lägenhet. Att stå för och betala på. Det rörde sig alltså om två aspekter. Både få krediten och kunna betala på den. Förvisso inga stora summor för en liten lägenhet i en mellansvensk stad. Men många bäckar små.

Jag hade tillåtit mig att snabbt höfta lite. Det rörde sig alltså om 450.000 ”där och då”. Inkomsterna var från tjänst. Före skatt. Kapitalsidan såg vid första anblick nästan lovande ut. Sex siffror. Problemet var bara att det stod ett minustecken framför dem…

Tillkom till sonens lägenhet gjorde exakt samtidigt hennes egen bostadsrätt i centrala Stockholm. 2.800.000-3.500.000. Såklart ett spann som kunde ge en del variabler. Samt tillhörande avgift till föreningen. Någonstans runt 4000. Och som sagt. Det finns två aspekter. Få krediten. Eller att få debit och kredit att slutligen gå ihop. Vilket faktiskt inte alltid är samma saker. Papper och realitet kan ha stor differens. Beroende på var när och hur en persons samtliga inkomster kommer ifrån. Och om dom syns.

Addera ny anställning. Troligt provanställning. Ensamstående. Jag är ganska säker på mitt antagande att banken sagt samma sak som siffrorna. Nej.

Egentligen fanns det två huvudsakligt intressanta markörer. Den första inträffade 2021. För då skulle flera saker samtidigt fungera:

  1. Köpa bostadsrätt i Stockholm.
  2. Få bolån godkänt.
  3. Hantera kontantinsats.
  4. Stå på lån för sonens lägenhet.
  5. Ha en ny anställningssituation.
  6. Flytta till en av Sveriges dyraste bostadsmarknader.

Där uppstår den matematiska frågan.

Inte ”Kan någon med 450 000 i lön köpa bostadsrätt?” Det kan många.
Utan: ”Hur såg hela balansräkningen ut när detta genomfördes?”

För banken tittar inte bara på årsinkomst. Den tittar på:

  • kontantinsats,
  • befintliga lån,
  • skuldkvot,
  • KALP-kalkyl,
  • anställningsform,
  • betalningshistorik.

Inkomsterna var från tjänst. Före skatt. Det fanns ingen deklarerad förmögenhet.

Sonens lägenhet. Bostadsrätten i Stockholm. Tillkom gjorde avgifterna. Tillkom gjorde flytten. Den nya anställningen. Allting som samtidigt skulle fungera.

Och det var där frågan uppstod. Inte om det var omöjligt. Utan hur det var möjligt. Hur såg kalkylen egentligen ut? Vad var det jag inte såg? För det fanns uppenbarligen någonting. Någon parameter. Någon pusselbit. Någon förutsättning som inte låg på bordet framför mig.

Kanske fanns det ett sparande som inte syntes i siffrorna. Kanske fanns det pengar från något annat håll. Kanske hade någon hjälpt till. En gåva. En medlåntagare. En borgensman. Någonting.

Men även det skapade frågor.

För om det nu fanns en sådan person. Vem var det då? Vem ställer upp med hundratusentals kronor för någon annans bostadsköp? Vem går i borgen? Vem tar den risken? Och kanske framför allt varför?

Jag säger inte att det inte fanns svar. Bara att jag inte hade dem. För varje möjlig förklaring verkade samtidigt skapa en ny fråga.

Om det fanns pengar – var kom de ifrån? Om det fanns en medlåntagare – vem var det? Om det fanns en borgensman – varför? Om det fanns ett sparande – hur hade det byggts upp och varför syntes det inte deklarerat som förmögenhet?

Det var därför jag fastnade. Inte för att siffrorna bevisade någonting. Utan för att de inte avslutade berättelsen. De öppnade den. Och ju mer jag tittade på dem desto mindre kändes det som en fråga om ekonomi. Desto mer började det kännas som en fråga om vad som egentligen hade hänt.

Om bostaden verkligen låg i intervallet 2,8–3,5 miljoner och hon samtidigt hade andra åtaganden blir kalkylen betydligt stramare än om hon bara hyrde en lägenhet. Det betyder dock inte automatiskt att det är omöjligt. Det betydde att det finns parametrar jag inte kunde se.

Exempelvis:

  • mycket hög kontantinsats,
  • medlåntagare,
  • borgensman,
  • tidigare bostadsförsäljning,
  • sparande,
  • särskild bankbedömning,
  • andra tillgångar.

Ok. Ett ”banken sa NEJ” ser såklart klatchigt ut i en roman. Men om jag gör det lite försiktigare? Formulerar om till ett ”Matematiskt skulle jag formulera det så här”: ”Med de siffror jag såg blev finansieringen inte självklar för mig. För jag fick inte ihop hur hela kalkylen såg ut.”

För mig – en ganska stark observation. Faktiskt starkare än: ”Det var omöjligt”. För det du egentligen snubblat över var ett informationshål. Inte ett matematiskt bevis.

Men hon flyttade inte bara Maj 2021. Nästa flytt skedde redan precis innan 2021 var slut. En annan bostadsrätt i Stockholms innerstad. Alltså måste hela finansieringen gått igenom en gång till.

Till yttermera visso, mitt höftande gjordes inte då. 2021. Det gjordes långt senare. Med det jag visste 2026. Vilket var den andra intressanta markören.

Då hade en hyresrätt i den lilla mellansvenska staden tillkommit. Låt säga runt 10.000 i månaden. Eller mer. Samtidigt som hon hade bostadsrätten kvar. Inte uthyrd. Bara tom. Samt en privatleasad bil.

Absolut. Då fanns ju redan lånen. Så det var inte en fråga om att få krediterna. Bara kunna betala utgifterna. Två lite olika saker.

Inte minst upplevde jag det som att hon ”alltid hade pengar”. Till exempel när vi hyrde bil och mitt kort inte fungerade. Samt vid några andra tillfällen.

Såna tillfällen behöver nödvindigtvis inte heller peka på att det fanns en god marginal i verkligheten. Utan att hon litade på mig. Att jag omedelbart åtgärdade ett eventuellt utlägg. Det kan såklart ha varit hennes absolut sista kronor.

Det gick inte ihop. Inte någonstans. I alla fall inte för mig.

När Fakta Inte Längre Räckte

12 oktober 2026 / / Inga kommentarer

Jag tror knappast att det var den effekten hon hade föreställt sig…

– Augusti 2025 –

Det måste ju finnas någon rimlig bakomliggande förklaring till hennes agerande?

Det fanns en fråga jag återkom till gång på gång. Inte därför att jag saknade fakta, utan därför att jag hade svårt att förstå varför fakta inte gjorde någon skillnad. Jag analyserade, argumenterade, jämförde tidigare uppgifter med nya och försökte hitta logiska förklaringar till sådant som helt enkelt inte gick ihop.

Jag hade också vid upprepade tillfällen gett uttryck för att jag inte kunde känna mig trygg i ”relationen”. Det handlade inte om något diffust behov av ständig bekräftelse. Det handlade om konkreta händelser, motstridiga besked och frågor som borde ha gått att besvara. När förklaringarna inte höll fortsatte jag att fråga. Jag tänkte inte acceptera en lögn bara för att den upprepades tillräckligt många gånger.

Det var här ett återkommande mönster blev allt tydligare.

Jag tog upp en sakfråga och redogjorde för varför jag ansåg att något inte stämde. Hon gick i försvar, och samtalet försköts från det jag faktiskt frågade om till invändningar, sidospår och nya konflikter. Jag bemötte argumenten, återförde diskussionen till sakfrågan och påpekade när nya förklaringar motsade tidigare besked.

När jag till slut blev frustrerad över att vi fortfarande inte hade kommit någonstans kunde även den frustrationen bli en ny fråga att diskutera. Därmed hade ännu en konflikt uppstått, medan den ursprungliga frågan fortfarande saknade ett hållbart svar.

Sakfråga och fakta → hennes försvar → nya förklaringar och förskjutningar → min argumentation och frustration → ny konflikt i stället för lösning.

Det är viktigt att skilja mellan att argumentera och att gå i psykologiskt försvar. Att granska påståenden, påvisa motsägelser och kräva logisk konsekvens är inte samma sak som att försöka skydda sin självbild från obekväma uppgifter. Jag försökte förstå vad som hade hänt och varför. Det var inte jag som behövde få oförenliga uppgifter att framstå som förenliga.

Frågan var varför hennes försvar fortsatte, även när jag visade att förklaringarna inte höll.

Försvar mot skuld och skam

En möjlig psykologisk förklaringsmodell är ett starkt försvar mot skuld och skam. De två begreppen är närbesläktade men inte identiska. Skuld är i första hand knuten till en handling, medan skam kan beröra människans uppfattning om sig själv.

Det är en betydelsefull skillnad. Att erkänna ett misstag kan innebära att behöva ta ansvar för en viss handling. Men om erkännandet samtidigt upplevs hota bilden av vem man är, kan motståndet bli betydligt starkare än vad själva sakfrågan rimligen borde motivera.

Psykologiska försvarsmekanismer kan bidra till att flytta uppmärksamheten från handlingen till något annat. Det kan handla om rationalisering, där ett beteende ges förklaringar som gör det lättare att försvara. Det kan handla om förnekande, bagatellisering eller att lägga större vikt vid den andres sätt att framföra kritiken än vid kritikens innehåll.

I vår situation skulle en sådan modell kunna förklara varför jag så ofta möttes av försvar när jag efterfrågade klarhet. Min fråga handlade om en konkret omständighet. Hennes svar kunde i stället leda diskussionen bort från den omständigheten.

Det avgörande är att ett sådant försvar inte nödvändigtvis behöver vara medvetet eller planerat. Människor kan reagera automatiskt när något upplevs som psykologiskt hotfullt. Men att en mekanism kan vara omedveten förändrar inte konsekvenserna för den som möter den.

Och konsekvenserna blev mycket konkreta för mig. Jag fick fortfarande inte de svar jag behövde för att kunna känna tillit.

Affektreglering genom konflikt

En annan möjlig förklaring finns inom psykologins forskning om affektreglering. Begreppet handlar om hur människor hanterar starka känslor, exempelvis rädsla, ilska, skuld och obehag. När förmågan att stanna kvar i ett känslomässigt svårt samtal brister kan själva konflikten bli ett sätt att hantera situationen.

Det kan låta motsägelsefullt. Varför skulle någon skapa ytterligare konflikt för att hantera ett redan obehagligt samtal? Därför att en konflikt ibland kan förändra vad samtalet handlar om, och därmed också vilka känslor personen behöver konfrontera.

Om jag ställde en fråga som krävde ett obekvämt svar kunde en eskalering innebära att uppmärksamheten flyttades till själva grälet. Plötsligt handlade diskussionen om ordval, tonfall, tidigare händelser eller min frustration. Den ursprungliga frågan fanns fortfarande kvar, men den hade förlorat sin plats i samtalets centrum.

Det skapade en särskilt destruktiv situation. Jag försökte hålla fast vid sakfrågan eftersom jag ville få den löst. Men ju längre diskussionen fortsatte utan ett begripligt svar, desto mer frustrerande blev den. Om den frustrationen sedan användes som skäl att ytterligare undvika sakfrågan hade vi hamnat i en självförstärkande konfliktloop.

Det betyder inte att frustration automatiskt gör varje argument riktigt. Men det betyder heller inte att en frustrerad reaktion upphäver de fakta som föranledde diskussionen.

Att jag blev frustrerad över ett uteblivet svar gjorde inte den ursprungliga frågan mindre berättigad.

Kognitiv dissonans – när självbild och handling inte går ihop

Kognitiv dissonans är ett etablerat psykologiskt begrepp som beskriver det obehag som kan uppstå när en människas handlingar, övertygelser och självbild står i konflikt med varandra.

En person kan exempelvis betrakta sig själv som ärlig och lojal, samtidigt som ett visst beteende är svårt att förena med den självbilden. Då uppstår en motsättning som på något sätt behöver hanteras.

Ett alternativ är att erkänna motsättningen, ta ansvar och förändra beteendet. Ett annat är att omtolka det som hänt, tona ned dess betydelse eller skapa förklaringar som gör det möjligt att behålla den tidigare självbilden.

Det senare är särskilt intressant i förhållande till de samtal jag försökte föra.

Jag utgick från att en motsägelse borde kunna lösas genom att vi jämförde uppgifterna och fastställde vad som faktiskt hade hänt. Om ett tidigare besked inte gick ihop med ett senare borde vi kunna konstatera det. Om en förklaring var felaktig borde den kunna korrigeras.

Men om ett erkännande samtidigt skulle skapa en allvarlig konflikt med hennes självbild kunde situationen bli psykologiskt mer komplicerad. Då skulle ytterligare fakta inte nödvändigtvis göra det lättare att erkänna motsägelsen. De skulle tvärtom kunna förstärka det obehag som försvaret syftade till att minska.

Det är en möjlig förklaring till ett beteende som annars kan framstå som obegripligt: att fortsätta försvara en förklaring trots att den inte längre håller logiskt.

Problemet behöver inte vara att personen inte förstår argumenten. Problemet kan vara vad det skulle innebära att acceptera dem.

Undvikande coping – att slippa frågan i stället för att lösa den

Inom psykologin används begreppet undvikande coping för att beskriva strategier där en människa hanterar obehag genom att undvika det som orsakar obehaget.

Det kan innebära att skjuta upp ett samtal, byta ämne, dra sig undan eller vägra ta ställning till en fråga. På kort sikt kan strategin fungera. Det obehagliga samtalet upphör, och personen slipper åtminstone för stunden konfrontera det som känns svårt.

På längre sikt kan konsekvenserna bli de motsatta.

En obesvarad fråga försvinner inte nödvändigtvis bara för att samtalet avbryts. För den som väntar på ett svar kan den tvärtom växa i betydelse. När samma fråga återkommer efter ytterligare en tid finns inte bara den ursprungliga händelsen kvar, utan också minnet av alla tidigare tillfällen då den inte gick att reda ut.

Det här är en central del av varför relationen blev så svår för mig.

Jag kunde inte bara lägga en motsägelse åt sidan och låtsas att den inte hade någon betydelse. Inte när den berörde tillit, ärlighet och trygghet. Och definitivt inte när nya händelser gjorde att tidigare obesvarade frågor återigen blev aktuella.

Om hennes sätt att hantera obehaget var att undvika frågorna, medan mitt sätt var att analysera och försöka lösa dem, skapades en grundläggande konflikt mellan två helt olika förhållningssätt.

Jag sökte klarhet. Hon drog sig, enligt det mönster jag såg, undan den klarheten.

Det var inte två likvärdiga sätt att lösa samma problem. Det ena syftade till att få fram ett svar. Det andra kunde få till följd att svaret aldrig kom.

Motstridiga berättelser och narrativ sammanhållning

En ytterligare psykologisk aspekt handlar om hur människor skapar sammanhängande berättelser om sina egna liv. Våra minnen och förklaringar är inte mekaniska inspelningar av verkligheten. De påverkas av perspektiv, känslor, sammanhang och den betydelse vi tillmäter olika händelser.

Det innebär att människors berättelser kan förändras över tid utan att varje förändring behöver vara en avsiktlig lögn.

Men det finns en avgörande skillnad mellan att minnas en detalj annorlunda och att lämna uppgifter som är oförenliga i frågor av betydelse för en relation.

När jag upptäckte sådana motsägelser försökte jag reda ut dem. Jag jämförde vad som hade sagts vid olika tillfällen, undersökte kronologin och argumenterade utifrån de uppgifter jag hade. Jag accepterade inte automatiskt den senaste versionen bara för att den var den senaste.

En möjlig förklaringsmodell är att olika berättelser kan upprätthållas i olika sammanhang utan att personen fullt ut integrerar dem till en sammanhängande helhet. En förklaring kan fungera i ett visst samtal, medan en annan används vid ett annat tillfälle. När versionerna sedan ställs bredvid varandra blir motsägelserna tydliga.

Det betyder inte att vi kan avgöra exakt hur hon själv uppfattade dessa versioner. Men för mig var det inte hennes subjektiva upplevelse av sammanhang som kunde avgöra om uppgifterna faktiskt gick ihop.

Två motstridiga besked blir inte förenliga bara för att båda försvaras med samma övertygelse.

Och när det handlar om frågor som påverkar en annan människas möjlighet att känna trygghet räcker det inte att varje förklaring fungerar för stunden.

Varför gav hon inte upp inför fakta?

Det var kanske den mest förbryllande frågan av alla.

Varför fortsatte hon att försvara förklaringar när hon märkte att jag inte accepterade dem? Varför blev det nya konflikter i stället för att vi helt enkelt gick igenom vad som hade hänt? Varför kunde inte fakta få vara fakta?

Jag hade inga problem med att analysera. Tvärtom. Jag kunde ägna timmar åt att jämföra händelser, gå igenom tidigare samtal och försöka förstå var motsägelserna hade uppstått. När ett argument inte höll påpekade jag det. När en förklaring skapade nya frågor ställde jag dem.

Det var inte ett försök att fly från problemet. Det var ett försök att lösa det.

Men de psykologiska modellerna pekar på en viktig möjlighet: att den avgörande konflikten inte handlade om tillgången till fakta, utan om konsekvenserna av att acceptera dem.

Om ett erkännande skulle innebära skuld, skam, förändrad självbild eller ansvar för tidigare handlingar kunde det upplevda psykologiska priset bli mycket högt. Och ju längre en viss förklaring hade försvarats, desto fler tidigare uttalanden och konflikter skulle behöva omvärderas om den övergavs.

Då kan motståndet bli självförstärkande.

Fakta upplevs som hot → försvar aktiveras → nya förklaringar skapas → motsägelserna ökar → ytterligare fakta presenteras → försvaret förstärks.

Det är en möjlig mekanism bakom varför mer argumentation inte alltid leder till större klarhet. Inte därför att argumenten saknar relevans, utan därför att personen som möter dem kan ha andra psykologiska behov än att lösa själva sakfrågan.

Det skulle också kunna förklara varför hon inte gav upp när jag fortsatte argumentera. Om ett erkännande upplevdes som alltför kostsamt kunde fortsatt motstånd framstå som det minst obehagliga alternativet, åtminstone för stunden.

Det behöver inte ha varit kalkylerat. Men det behöver heller inte ha varit harmlöst.

Vem förstörde förutsättningarna för relationen?

Här är det nödvändigt att skilja mellan konfliktens uppkomst och människors reaktioner på konflikten.

Att jag ställde frågor innebar inte att jag skapade de omständigheter som frågorna handlade om. Att jag påtalade motsägelser innebar inte att jag hade orsakat dem. Och att jag argumenterade mot förklaringar som inte höll innebar inte att jag bar ansvaret för att förklaringarna hade lämnats.

Jag kunde bli arg, ledsen och frustrerad. Jag kunde återkomma till samma frågor många gånger. Men den frustrationen måste förstås i sitt sammanhang: jag försökte få klarhet i sådant som hade direkt betydelse för min tillit till henne och till vår relation.

Det var hennes agerande som gjorde att jag inte kunde känna mig trygg. Det var de motstridiga beskeden, de obesvarade frågorna och det återkommande försvaret som enligt min analys successivt förstörde möjligheten att lösa problemen.

Det betyder inte att varje enskild konflikt kan förklaras med en enda psykologisk mekanism. Försvar mot skam, kognitiv dissonans, undvikande och svårigheter med affektreglering kan samverka. De är förklaringsmodeller, inte diagnoser, och de kan inte i efterhand bevisa vad som pågick i hennes tankar.

Men det är heller inte nödvändigt att känna till en människas exakta inre motiv för att kunna bedöma konsekvenserna av hennes handlingar.

Jag hade velat ha en relation där vi kunde tala om problem, reda ut motsägelser och återupprätta tilliten när något hade gått fel. Jag var beredd att argumentera, analysera och fortsätta försöka förstå. Det jag inte var beredd att göra var att acceptera uppgifter som inte stämde, enbart för att slippa nästa konflikt.

Och där låg den avgörande skillnaden.

Jag försökte inte försvara motsägelserna. Jag försökte få dem förklarade.

Jag försökte inte undvika fakta. Jag försökte få dem klarlagda.

Jag försökte inte flytta ansvaret. Jag försökte få klarhet i var det hörde hemma.

Det var inte mina frågor som förstörde tilliten. Det var det som gjorde frågorna nödvändiga, och att de aldrig fick hållbara svar.

En relation kan överleva misstag, svåra perioder och konflikter. Men den får mycket svårt att överleva när den ena parten gång på gång försöker reda ut problemen och den andra, genom sitt agerande, gör dem omöjliga att lösa.

Det var så jag till slut förstod det som hade hänt mellan oss.

Och det var därför jag inte längre kunde känna mig trygg.

Det skulle komma att bli ännu mer absurt någon gång sensommaren/hösten 2025.

Hon ville att jag skulle gå i terapi. För att jag mådde som jag mådde på grund av det hon hade orsakat. Men så la hon naturligtvis inte fram det. Utan att ”det var jag som skapat konflikten på grund av min svartsjuka”. Först blev jag förbannad. Hon hade förstört så mycket, och nu var det alltså jag som skulle gå i terapi?

Till slut gjorde jag henne till viljes. Jag gick i terapi. Men vi diskuterade knappt mig, annat än i mycket korta ordalag. Mitt mående efter hennes lögner, hennes svek och hennes framfart behövde förstås sättas i sitt sammanhang. I övrigt ägnades samtalen åt att försöka förstå hennes agerande. Vilka psykologiska mekanismer skulle kunna förklara det? Vad var det egentligen som inte fungerade?

Kanske var det där anteckningarna till boken började bli alltmer omfattande och intensiva. Tillsammans med många timmars analyser, inspelade som röstmemon. Jag gick igenom händelser, jämförde uppgifter, undersökte motsägelser och försökte förstå hur allting hade kunnat utvecklas som det gjorde.

Jag tror inte riktigt att det var så hon hade tänkt sig. Från början var det nog ytterligare ett försök att klappa mig på huvudet och samtidigt svära sig fri från skuld för allting som hon totaldemolerade. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Problemet skulle flyttas från vad hon hade gjort till hur jag mådde av det. Och därmed skulle det plötsligt vara jag som behövde behandlas. Samma gamla ”vända på orsak och verkan” som hon hängav sig åt i 3 år.

Men det misslyckades. Det inte bara misslyckades. Det blev en fullständig backfire.

Hon ville att jag skulle gå i terapi. Jag gick i terapi. Och resultatet blev ännu mer analys, ännu fler anteckningar och ännu mer material till boken om vad jag blev utsatt för.

Jag tror knappast att det var den effekten hon hade föreställt sig.

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑