Hon sprang iväg. Jag gick efter. Frågan stod kvar…
– 2023 – 2024 – 2025 –
Det är oklart när hon började med detta.
Men jag skulle säga någonstans hösten 2023. Efter att hon ställt till det första gångerna. Bland annat genom att ha haft date med sitt ex bakom min rygg. Exet som tidigare, enligt hennes berättelse, hade försökt våldta henne efter avslutad relation. Charmtrollet.
Ja alltså. Vad jag menar är ”första gången jag upptäckte fenomenet”. När hon började med det är en helt annan sak. Högst troligt långt innan jag visste att hon fanns.
Men jag kan inte veta…
Hon hade en standardlösning när verkligheten inte gick att böja. När saker inte gick att prata bort, inte gick att vinkla, inte gick att skyffla över på någon annan. När den faktiska sanningen stod kvar som en stol mitt i rummet. Och jag vägrade flytta på den.
“Ska jag gå?”
Det var alltid där det började.
- På restaurang – ska jag gå?
- I bilen – ska jag hoppa av?
- I taxin – ska jag hoppa av?
- På flyget – ska jag byta plats?
- I Tallinn – ska jag gå åt ett annat håll?
- I Barcelona – ska jag åka hem?
- På ett skepp, en kryssning i Medelhavet – ska jag åka hem?
Samma fråga. Samma ton. Inte en fråga egentligen – ett hot om reträtt. Ett sätt att slippa stå kvar. Flykt.
Mer än en gång räckte det med att jag nuddade vid något som inte passade hennes version. Inte ens hårt. Bara… korrekt. Då small det.
Hon kunde resa sig mitt i en middag, mitt i ett samtal, mitt i en helt vanlig kväll. Bara gå. Eller springa. Småspringa först. Sen fortare. Rakt genom stan, utan riktning, utan mål.
Jag gick efter. Inte stressad. Bara… efter.
Som man gör när någon försöker springa ifrån något som inte går att springa ifrån.
Någon gång, när vi närmade oss hennes kvarter, försvann hon in i buskarna. Bokstavligen. Gömde sig. Bytte riktning. Tog två kvarter i cirklar. Fram och tillbaka. Runt, runt. Som ett djur som försöker skaka av sig spåret.
En annan gång försvann hon helt. Mitt i natten. Mörka parker, tomma gångvägar, områden där man inte lämnar någon ensam — och definitivt inte någon som redan är i affekt.
Hon försvann. Jag kom fram. Jag tog bilen. Letade. Inget ljus hemma hos henne. Ingen i sikte. Inget svar. Tid gick. Till slut ett sms:
“Letat en timme. Är du hemma safe, svara. Annars ringer jag polisen om fem.”
Då kom det.
“Du behöver inte åka runt utanför mig längre. Jag är hemma.”
Mörkt i hennes lägenhet. Så hon hade varit hemma. Släckt. Och tittade på när jag letade efter henne. Orolig för henne.
”Du behöver inte åka runt utanför mig längre”.
Som om det var det jag gjorde. ”Åkte runt utanför henne”. För att det var så förbannat roligt. För att jag inte hade annat att göra.
Inte för att kvällen runnit ur händerna bara för att ett enda ord. En enda fras. Eller en enda mening inte passade henne. Inte för att en middag för 2500 kronor imploderat på några minuter. Inte för att hon vägrade ta in det enda som faktiskt var relevant: Att jag reagerade på att hon tänkte gå på date med sitt ex. För att hon redan hade varit på date med sitt ex.
Den detaljen… den gick inte att ha i rummet.
Hon kunde öppna bildörren. Under pågående resa. Ska jag hoppa av? Hon kunde öppna taxidörren under pågående resa. Ska jag hoppa av? Det inträffade. Jag har till och med kvar två skärmdumpar från Uber. Med frågan att dom noterat resan avslutats tidigare än beställt. ”Är allt ok?”
Nej. Allt är förbanne mig inte ok. Jag dräller runt på måfå mitt i natten i Stockholm. Efter vad som skulle ha blivit, och som inleddes som en trevlig kväll men försöker nu hantera en flykt, eftersom jag råkade öppna min djävla käft och säga det felaktiga ordet. Eller felaktiga frasen.
På flygplanet kunde jag iprincip ignorera.
Hon sa i alla fall inte ”ska jag hoppa av?”. Konsekvenserna av att bara byta plats var betydligt mindre, så jag svarade bara lågmält:
– Det är nog en fråga du ska ställa flygvärdinnan… Planet ser fullt ut.
Det samma gällde vår andra resa till Tallinn. Det hela är ett framtida kapitel i sig. Själva resan.
Givetvis var det en massa om och men. En massa krav. Förhållningsregler. För att jag öht skulle få förmånen att få bjuda henne på resan. Men till slut gick hon med på att resa.
Vi skulle ses på terminalen. Men jag visste inte säkert om hon öht skulle dyka upp. Precis när jag hoppade ur min Uber. Telefon. Jobbsamtal. Viktigt. Jag tappade fokus. Gick in på terminalen. Mitt i samtalet. Tog rulltrappan upp. Kom på. Faan. Helvete. Måste ta en cigg innan. Åkte ner igen.
Rökte. Gick in igen. Hämtade ut biljetter. Satte mig.
Alla vet jag ser dåligt. Fruktansvärt dåligt.
Där passerade hon mig ju? Utan ett ord?
Jag gick efter. Några minuter in av att vara i hennes kölvatten vänder hon sig om och ropar. ”Detta är vägen till tunnelbanan! Inte båten”. Varför skulle vi gå till tunnelbanan? Jag fattade ingenting.
– Men vi ska ju till båten?
Där kom facit. Gåtans lösning. Hon hade sprungit iväg igen!
Motivering;
”Jag hade sett henne. Jag hade gått ut ur terminalen på grund av det”
Jag försökte förklara. Telefonsamtal. Glömt röka. Gick ut. Rökte. Gick tillbaka. Jag hade inte sett henne. Jag kan inte skilja på mer än möjligen färg på kläder på en person om avståndet blir över 10 meter.
Förklaringen godtogs inte. ”Jag hade sett henne. Därför gick jag ut igen”.
Ja. Men. Om så. Varför gick jag in igen? Fanns det plats för en motivering med ett uns logik tillsatt?
Inget svar.
Dagen efter. I Tallinn. Vi hade närmat oss gamla stan. Plötsligt kom frågan upp. Igen. ”Jag hade sett henne. Jag hade avvikit. När jag såg henne”. Nu med tillägg; ”Det var hennes upplevelse”.
Jaja. Ok. Det var hennes upplevelse. Men någonstans måste väl min berättelse. Fakta ifrån den person som genomförde sin egen handling. Väga ganska tungt i sammanhanget?
Det finns en ”saying” i musikbranschen. ”Producentens rätt till sitt verk trumfar alltid konsumentens”.
Nej. Hon stod fast. Hennes upplevelse.
Ok. Jaja. Din upplevelse. Men den stämmer dåligt överens med fakta. Jag var ju den som tog beslutet att gå ut från terminalen igen. Och gå in igen. Jag är ganska säker på att jag vet varför jag gjorde det. Om den versionen inte alls stämmer ”Upplevelsen” ganska dåligt med fakta. Eller?
Vad sägs om att vi baserar min faktiska handling på min berättelse om vad som hände? Eller är det fler som vill vara med i diskussionen? Så kan jag ju ta en kaffe under tiden ni bestämmer vad som hände. Hur jag tänkte. Vad jag gjorde. För all del. Ni får gärna bestämma åt mig vem som ringde mig dessutom. Låt inte mig störa. Jag har ingen aning. Jag tänkte säkert fel Det var inte alls den person som jag tror ringde som ringde. Vad vet jag?
Där kom det igen.
– Ska jag gå åt annat håll?”
Så blev det.
Jag vet inte exakt var vi befann oss. Viru Väänevad kanske. Cirka.
Hon sprang åt sitt håll. Utan ett ord. Jag lunkade åt mitt. Ganska vilse. Men med en rimlig känsla för åt vilket håll Gamla Stan låg. Någon timme senare sprang vi på varandra. Typ Vanaturu Kael/Vana Turg.
– Jaha. Där är du…
Hon sa inget. Bara slöt upp. Tyst.
Som om inget hänt åt vi en fantastiskt god soppa på ett ställe jag aldrig minns vad det heter. Men jag tror det ligger på Raekoja plats. I ett hörn. Hon hade redan ätit. Sina favoritbullar. Jag minns inte vad det stället heller heter. Men mitt gamla turne-jag. Innan GPS. Hittar dit…
Men. Kapitlet handlar inte om hur jag älskar den rustika soppan. Den makalösa köttpirogen. Eller en exakt gatuadress. Eller adresserna som jag minns dom.
Vår resa till Tallinn är ett helt annat kapitel.
Vad detta kapitel handlar om.
Det får du som läsare avgöra alldeles själv.
Det enda jag förbehåller mig är anledningen till varför jag vände ut ur terminalen. Rökte. Och gick tillbaka. Jag tror jag vet.
Jag vet inte…
Hur ORKADE du?!
Det står inte att jag faktiskt orkade. Men jag stod kvar.
Faktum är att jag lärde mig något av henne. Numera, om jag sitter på en restaurang och servitören kommer fram och frågar om jag vill betala, svarar jag alltid:
– Ska jag gå?!
Tack för att du läser!
Jag tycker det är anmärkningsvärt och ganska fantastiskt, hur du i ett kapitel som beskriver ett omoget och barnsligt sätt, men samtidigt din uppgivenhet över hennessätt, dessutom lyckas klämma in torr sarkasm flera gånger. Det är helt enkelt helt genialt, jag skrattar och skakade på huvudet samtidigt.
Jag har hela tiden jag läst trott det handlade om en komplicerad vuxen kvinna. Inte en flicka på 9 år.
Point taken…
Det är väl därför som jag på ett sätt föredrar att försöka bena ut alla frågetecken på en ny plattform. Nogsamt försöka få analyserat. Få åsikter. Tankar. Om vad saker som “Nästanmonogam” egentligen betyder. Vad “singel om andra män frågar” egentligen resulterar i. Praktiskt för min del. Och inte minst – om det var att betrakta som gott omdöme. Eller inte. Att gå på date med ett ex som försökt våldta henne. Eller om det var gott omdöme att öht ha kontakt med “mannen” i fråga.(Hur det sårade mig verkade inte bekomma henne nämnvärt!). Och kunna göra allt detta. Lugnt. Metodiskt. Sakligt. Retoriskt korrekt. Med historisk kontinuitet. Orsak – Verkan. Med återkommande läsare. Inte någon som bara springer iväg. Inte bara bli lämnad. Abrupt. Ännu en gång. Utan att möjlighet att någonsin reda ut alla dom frågetecken och konstigheter som förstörde relationen. Istället – kunna få reda ut någonting. Lämna bakom sig. Gå vidare. Älska. Leva. Tillsammans. För evigt.
Men. Jag saknar såklart den andra delen. Den där stunden av total magi. Total lycka. Den som kunde vara innan en date eller ett tillfälle havererade totalt. För att jag råkade säga fel sak. Dom där stunderna vi hade. Närheten. Skratten. Kärleken. Närvaron. Eller bara hålla handen på en restaurang. Eller bio. Jag skulle ljuga om jag sa jag inte saknade alla dom stunderna. Att jag inte minns dom tydligt. Att jag inte gjorde allt av kärlek.
Tack för att du läser!
Kan inte säga jag förstår sättet att fly från ett problem så fort det kommer på tal. Speciellt inte om det är ett problem som verkligen orsakar problem i relationen. Oerhört omoget och fegt. Strutsmentalitet och flykt blandat? Man kanske inte ska ta upp det vid fel tillfällen, men jag uppfattar som att du inte direkt tog upp ämnet till diskussion till exempel på en mysig middag, utan råkade röra vid det i förbifarten. Eller har jag fel?
Ärligt? Hur gammal är hon? Detta är ju inte friskt?
Förstår att du verkligen måste ha sett unika saker hos henne och älskat henne innerligt, det framgår av det du skriver, men går också att räkna ut efter som du stod kvar trots alla såna här makalöst konstiga manér som hon uppenbart höll på med. Det känns verkligen som hon gav absolut minimalt för att du inte skulle lämna men långt ifrån vad du hade önskat eller egentligen behövt. Ingen trygghet, ingen sex, ingen bekräftelse. Ingenting. Men ändå stod du kvar. Kan inte låta bli att fundera på vad du hade givit om du haft kvar all energi och kärlek hon dränerade dig på utan att ge tillbaka. Det enda hon gav verkar ha varit att du fick vara i hennes omgivning, men på nåder.
Tack för en kommentar som fick mig att fundera!
Jag kommer nog aldrig att förstå varför hon valde att ha mig kvar. Kvar i något som aldrig riktigt fick finnas, men heller aldrig riktigt tog slut.
Jag upplevde det inte sällan som någon, bara “Någon”, som alltid och ofelbart ville, kände, kom. Som bjöd på middagar, bio, presenter. Som gav emotionellt, gång på gång på gång, inom ramarna för hennes ständiga reservationer — att hon “inte älskade mig”. Att hon “var singel om andra män frågade”. Men varför hålla kvar mig alls? Bara för “någon”? Det kommer jag nog aldrig att förstå. Kanske som ”Mannen Som Försvann”?
Kanske för att nästan ingen annan hade accepterat premisserna. Ingen annan hade stannat kvar och tagit smulorna som erbjöds. Ingen annan hade gått med på att bli sårad om och om igen, och sedan leva med den där ständiga smärtan i magen medan hon bytte nummer på krogen eller gick på date med andra. I alla fall ingen som samtidigt älskade Henne så mycket. Kanske någon som tog det med en klackspark. Inte brydde sig. Kanske någon som kunde tänka sig bjuda på en middag. Men förbehållet en motprestation. Och uteblev den, tex sex, skulle det troligt inte komma att upprepas. I alla fall inte till den grad jag själv drog det till.
Jag får skylla mig själv också. Jag gick med på det. Jag stannade kvar mycket längre än jag borde ha gjort.
Hon var kanske rak i vissa formuleringar. I att hon “inte älskade mig”. I att hon “var singel om andra män frågade”. I att hon var “nästanmonogam”. Formuleringar som ”garderade” henne när hon bytte nummer på krogen, när hon gick på date. Hon hade ju “sagt mig sanningen” – hon var “ärlig”. Men samtidigt gav hon dubbla budskap. För det är svårt att inte tro på affektion och kärlek när man står mitt i det som liknar den. Tro på värmen. Närheten. Blickarna. Gesternas språk. Hålla handen, kramas i hennes soffa. Pussas. Skicka hjärtan i sms. Ge små presenter. Även om det som öppet och tydligt förnekade och förvägrade mig alltid var övervägande.
Och kanske var det just det som gjorde allting så farligt. Inte bara det hon sa. Utan allt det andra som sa motsatsen. Det som gjorde att det hela, mot min vilja och förhoppningar, i mitt huvud bara kunde summeras som utnyttjande, elakt användande. Bedrägeri. Lekstuga. Sätta sig själv på piedestal. Konstatera hon kunde välja och vraka hur hon ville.
Sättet att leka med en annan människas känslor och dessutom klandra vederbörande för deras känslor när man blir lekt med dom. Det kan bara kategoriseras som utstuderat elakt. Eller kan det kategoriseras som någonting annat? Oförstånd? Missförstånd?
Viktigt – jag säger inte att ”så VAR det”. Det kan jag inte veta. Jag säger hur det kändes i mig. Det är en stor skillnad.
Enda mätinstrumentet, enda vågskålen, jag själv har är alla dom tillfällen när hon ville ses. Alla dom tillfällen jag svävade på moln på vägen dit, men grät på vägen hem.
Med facit i hand känner jag mig mest tom. Dränerad. Utnyttjad. Lekt med. Och jag förstår verkligen inte. Varken varför hon gav det där lilla för att hålla upp mitt hopp. Och varför jag gick med på att öht ha kontakt efter en enda “vi är inte tillsammans och kommer inte att bli det heller”. Hon sa ju uttryckligen att det inte fanns något ”vi”. Ändå trodde och hoppades jag. Fortsatte tassa runt på tå för henne. Lät mig bli trampad på.
Men… det blev ju en bra berättelse… och frågan är vem som betalar högst pris. Jag på vägen till att skapa berättelsen.Det jag var med om. Eller hon efter den.
Jag förstår du verkligen älskade henne över allt, det framgår av berättelsen, men det är ofattbart vad du du tillät dig utsättas för bara för att få vara i hennes närhet och få dessa smulor du skriver om. Det är faktiskt oerhört tragiskt.
Det är ok.
Jag tänker på henne. Ofta. För ofta. Jag saknar henne. Alltid. Kommer älska henne. För alltid. Och dom beslut jag tagit i själ och hjärta, tex gällande celibat och leva ensam, är baserade på någonting djupare än det jag känner inför hur jag tillät mig att bli behandlad. Och kanske tillät jag mig bli behandlad pga samma anledningar? Något djupare.
Jag är såklart medveten om att vi högst troligt inte alls ser det på samma sätt. Att hon lever sitt liv på helt andra villkor. Träffar/datear andra. Inte alls lever i celibat. Att allt det var lögn. Förmodligen redan flera år tillbaka i “relationen”. Men jag kan inte veta…
Jag saknar våra promenader. Jag saknar allt. Allt det bra. Men inget av det dåliga. Jag saknar glädjen i att få bjuda henne på middag. Men tycker om att ha börjat kosta på mig själv istället. Klder. Kropp. Och inteminst – snart fira 6 månader som helnykter.
Jag hoppas hon är lycklig. Har det bra. Och är nöjd med sina val. Sin eventuellt nuvarande partner.
Ska jag försöka sammanfatta min egentliga tro? Beskriva?
”Skör, ömtålig, remarkabel, unik, och hade minst sagt otur i hur hon blev behandlat genom livet. Av män, eller någon man. Det satte spår. Någonting i mig möjliggjorde att ta ut någonting. På mig.”
Jag kan ha jättefel. Men har jag rätt får jag väl bjuda på det då. Och hoppas det kändes bra för henne.
Jag har full förståelse för hur sårad du måste ha blivit och inte bara en gång utan om och om igen. Att hon bytte nummer med män, gick på dejt både med sitt ex och andra, och att hon gick på dejt med en våldtäktsman är helt obegripligt!!! Ingen gör sådant! För att inte tala om hennes bemötande mot din gåva den där väskan. Det känns nästan som ett val att medvetet såra dig. Jag kan inte föreställa mig en sådan kärlek som accepterar allt hon utsatte dig för. Sinade den aldrig?
Nej. Kärleken sinade inte. Fortfarande inte. Kanske aldrig.
Men annat förändrades. Att försöka få relationen att fungera förändrades. Allt annat var ju oundvikligt eftersom hon uttalat inte ville ha relationen. Och uttalat vi aldrig skulle ha en relation.
Det förändrades därför till att försöka förstå alla delarna i hennes agerande. Agerandet som sa annat än hennes ord. Att försöka förstå orden kontra handlingar. Förstå henne. Förstå mig själv. Förstå varför jag accepterade så mycket längre än jag borde ha gjort.
Kärleken fanns kvar. Men tryggheten gjorde det inte. Och till slut försvann även hoppet.
Jag tror faktiskt att det var hoppet som dog. Inte kärleken. Hon lyckades omsorgsfullt döda hoppet. Men inte kärleken.
Sårade hon mig? Ja. Alltför ofta och alltför djupt. Var det dåligt omdöme att öht ha kontakt med ett ex som försökt våldta henne? Ja. Ingen kan säga annat. Sårade även detta mig? Ja. Hon bröt inte med en våldtäktsman. Men bröt med mig. Alltså var jag i hennes ögon sämre än en våldtäktsman…
Men vad värre är. Jag sårade henne. Om något år fram i berättelsen, mot var den befinner sig nu. Skulle jag komma att kasta tillbaka varenda paj hon kastade. Såra tillbaka för varje gång hon sårade mig. Inget jag är varken stolt eller glad över. Men det blev som det blev under affekt. Dessa sms med mera kommer. I berättlsen i framtid.
Tack för att du läser.
MÅSTE SÄGA! Såg just din FB-story! Började skratta – låten, inklippta citat av texten, och av berättelsen här. ”Artwork and betrayal”. Så du – så ”Roger Waters” på ett ett sätt. Du är ett geni!