Hon sprang iväg. Jag gick efter. Frågan stod kvar…

– 2023 – 2024 – 2025 –

Det är oklart när hon började med detta.

Men jag skulle säga någonstans hösten 2023. Efter att hon ställt till det första gångerna. Bland annat genom att ha haft date med sitt ex bakom min rygg. Exet som tidigare, enligt hennes berättelse, hade försökt våldta henne efter avslutad relation. Charmtrollet.

Ja alltså. Vad jag menar är ”första gången jag upptäckte fenomenet”. När hon började med det är en helt annan sak. Högst troligt långt innan jag visste att hon fanns.

Men jag kan inte veta…

Hon hade en standardlösning när verkligheten inte gick att böja. När saker inte gick att prata bort, inte gick att vinkla, inte gick att skyffla över på någon annan. När den faktiska sanningen stod kvar som en stol mitt i rummet. Och jag vägrade flytta på den.

“Ska jag gå?”

Det var alltid där det började.

  • På restaurang – ska jag gå?
  • I bilen – ska jag hoppa av?
  • I taxin – ska jag hoppa av?
  • På flyget – ska jag byta plats?
  • I Tallinn – ska jag gå åt ett annat håll?
  • I Barcelona – ska jag åka hem?
  • På ett skepp, en kryssning i Medelhavet – ska jag åka hem?

Samma fråga. Samma ton. Inte en fråga egentligen – ett hot om reträtt. Ett sätt att slippa stå kvar. Flykt.

Mer än en gång räckte det med att jag nuddade vid något som inte passade hennes version. Inte ens hårt. Bara… korrekt. Då small det.

Hon kunde resa sig mitt i en middag, mitt i ett samtal, mitt i en helt vanlig kväll. Bara gå. Eller springa. Småspringa först. Sen fortare. Rakt genom stan, utan riktning, utan mål.

Jag gick efter. Inte stressad. Bara… efter.

Som man gör när någon försöker springa ifrån något som inte går att springa ifrån.

Någon gång, när vi närmade oss hennes kvarter, försvann hon in i buskarna. Bokstavligen. Gömde sig. Bytte riktning. Tog två kvarter i cirklar. Fram och tillbaka. Runt, runt. Som ett djur som försöker skaka av sig spåret.

En annan gång försvann hon helt. Mitt i natten. Mörka parker, tomma gångvägar, områden där man inte lämnar någon ensam — och definitivt inte någon som redan är i affekt.

Hon försvann. Jag kom fram. Jag tog bilen. Letade. Inget ljus hemma hos henne. Ingen i sikte. Inget svar. Tid gick. Till slut ett sms:

“Letat en timme. Är du hemma safe, svara. Annars ringer jag polisen om fem.”

Då kom det.

“Du behöver inte åka runt utanför mig längre. Jag är hemma.”

Mörkt i hennes lägenhet. Så hon hade varit hemma. Släckt. Och tittade på när jag letade efter henne. Orolig för henne.

”Du behöver inte åka runt utanför mig längre”.

Som om det var det jag gjorde. ”Åkte runt utanför henne”. För att det var så förbannat roligt. För att jag inte hade annat att göra.

Inte för att kvällen runnit ur händerna bara för att ett enda ord. En enda fras. Eller en enda mening inte passade henne. Inte för att en middag för 2500 kronor imploderat på några minuter. Inte för att hon vägrade ta in det enda som faktiskt var relevant: Att jag reagerade på att hon tänkte gå på date med sitt ex. För att hon redan hade varit på date med sitt ex.

Den detaljen… den gick inte att ha i rummet.

Hon kunde öppna bildörren. Under pågående resa. Ska jag hoppa av? Hon kunde öppna taxidörren under pågående resa. Ska jag hoppa av? Det inträffade. Jag har till och med kvar två skärmdumpar från Uber. Med frågan att dom noterat resan avslutats tidigare än beställt. ”Är allt ok?”

Nej. Allt är förbanne mig inte ok. Jag dräller runt på måfå mitt i natten i Stockholm. Efter vad som skulle ha blivit, och som inleddes som en trevlig kväll men försöker nu hantera en flykt, eftersom jag råkade öppna min djävla käft och säga det felaktiga ordet. Eller felaktiga frasen.

På flygplanet kunde jag iprincip ignorera.

Hon sa i alla fall inte ”ska jag hoppa av?”. Konsekvenserna av att bara byta plats var betydligt mindre, så jag svarade bara lågmält:

– Det är nog en fråga du ska ställa flygvärdinnan… Planet ser fullt ut.

Det samma gällde vår andra resa till Tallinn. Det hela är ett framtida kapitel i sig. Själva resan.

Givetvis var det en massa om och men. En massa krav. Förhållningsregler. För att jag öht skulle få förmånen att få bjuda henne på resan. Men till slut gick hon med på att resa.

Vi skulle ses på terminalen. Men jag visste inte säkert om hon öht skulle dyka upp. Precis när jag hoppade ur min Uber. Telefon. Jobbsamtal. Viktigt. Jag tappade fokus. Gick in på terminalen. Mitt i samtalet. Tog rulltrappan upp. Kom på. Faan. Helvete. Måste ta en cigg innan. Åkte ner igen.

Rökte. Gick in igen. Hämtade ut biljetter. Satte mig.

Alla vet jag ser dåligt. Fruktansvärt dåligt.

Där passerade hon mig ju? Utan ett ord?

Jag gick efter. Några minuter in av att vara i hennes kölvatten vänder hon sig om och ropar. ”Detta är vägen till tunnelbanan! Inte båten”. Varför skulle vi gå till tunnelbanan? Jag fattade ingenting.

– Men vi ska ju till båten?

Där kom facit. Gåtans lösning. Hon hade sprungit iväg igen!

Motivering;

”Jag hade sett henne. Jag hade gått ut ur terminalen på grund av det”

Jag försökte förklara. Telefonsamtal. Glömt röka. Gick ut. Rökte. Gick tillbaka. Jag hade inte sett henne. Jag kan inte skilja på mer än möjligen färg på kläder på en person om avståndet blir över 10 meter.

Förklaringen godtogs inte. ”Jag hade sett henne. Därför gick jag ut igen”.

Ja. Men. Om så. Varför gick jag in igen? Fanns det plats för en motivering med ett uns logik tillsatt?

Inget svar.

Dagen efter. I Tallinn. Vi hade närmat oss gamla stan. Plötsligt kom frågan upp. Igen. ”Jag hade sett henne. Jag hade avvikit. När jag såg henne”. Nu med tillägg; ”Det var hennes upplevelse”.

Jaja. Ok. Det var hennes upplevelse. Men någonstans måste väl min berättelse. Fakta ifrån den person som genomförde sin egen handling. Väga ganska tungt i sammanhanget?

Det finns en ”saying” i musikbranschen. ”Producentens rätt till sitt verk trumfar alltid konsumentens”.

Nej. Hon stod fast. Hennes upplevelse.

Ok. Jaja. Din upplevelse. Men den stämmer dåligt överens med fakta. Jag var ju den som tog beslutet att gå ut från terminalen igen. Och gå in igen. Jag är ganska säker på att jag vet varför jag gjorde det. Om den versionen inte alls stämmer ”Upplevelsen” ganska dåligt med fakta. Eller?

Vad sägs om att vi baserar min faktiska handling på min berättelse om vad som hände? Eller är det fler som vill vara med i diskussionen? Så kan jag ju ta en kaffe under tiden ni bestämmer vad som hände. Hur jag tänkte. Vad jag gjorde. För all del. Ni får gärna bestämma åt mig vem som ringde mig dessutom. Låt inte mig störa. Jag har ingen aning. Jag tänkte säkert fel Det var inte alls den person som jag tror ringde som ringde. Vad vet jag?

Där kom det igen.

– Ska jag gå åt annat håll?”

Så blev det.

Jag vet inte exakt var vi befann oss. Viru Väänevad kanske. Cirka.

Hon sprang åt sitt håll. Utan ett ord. Jag lunkade åt mitt. Ganska vilse. Men med en rimlig känsla för åt vilket håll Gamla Stan låg. Någon timme senare sprang vi på varandra. Typ Vanaturu Kael/Vana Turg.

– Jaha. Där är du…

Hon sa inget. Bara slöt upp. Tyst.

Som om inget hänt åt vi en fantastiskt god soppa på ett ställe jag aldrig minns vad det heter. Men jag tror det ligger på Raekoja plats. I ett hörn. Hon hade redan ätit. Sina favoritbullar. Jag minns inte vad det stället heller heter. Men mitt gamla turne-jag. Innan GPS. Hittar dit…

Men. Kapitlet handlar inte om hur jag älskar den rustika soppan. Den makalösa köttpirogen. Eller en exakt gatuadress. Eller adresserna som jag minns dom.

Vår resa till Tallinn är ett helt annat kapitel.

Vad detta kapitel handlar om.

Det får du som läsare avgöra alldeles själv.

Det enda jag förbehåller mig är anledningen till varför jag vände ut ur terminalen. Rökte. Och gick tillbaka. Jag tror jag vet.

Jag vet inte…