Midsommar

Sommaren visste något som jag inte visste…

– 24:e juni 2022 –

Midsommarafton började med samma fantastiska smörgåsar som hon bjudit på vid sitt första besök.
Frukost på uteplatsen.
Ljus, sommar, stillhet.
Och den svindlande känslan av att få tillbringa fem hela dagar med denna magiska, närvarande kvinna.

Vi skulle fira hos ett par grannar – i två sjok.
På dagen picknick och dans runt stången.
På kvällen middag, barnfritt.
Dagen fylldes av allt som hör midsommar till: plocka blommor, klä och resa stången, förberedelser som kändes både självklara och högtidliga.

Jag hade, på skoj, gjort ett schema och satt upp det på hallens anslagstavla.
Minutiöst utformat – ett skämt, eftersom dagen redan kändes fullständigt planerad.
En av punkterna löd:
”Vuxenaktiviteter – 1 timme. Obligatorisk närvaro.”

– Jag har gjort ett schema… det sitter på anslagstavlan…


Hon tittade på det, såg frågande ut.


– Vuxenaktiviteter?
Hon fnissade.

– Well… man kan begära dispens… om man vill… svarade jag tyst

Hon bytte om till sin gul-grön-blå blommiga klänning.
Hon hade sminkat sig.
Orange nagellack.
Hon strålade som en sol och var, utan jämförelse, den mest sanslöst vackra kvinna jag någonsin sett.

Hon hade varit tämligen osminkad vid vårt första möte.
Jag hade sett bilder på henne när hon varit mer ”fixad”, men aldrig öga mot öga.
Nu stod hon där framför mig, och det fanns ingenting som inte var perfekt.
Ögonen.
Näsan.
Leendet.

Jag mindes hur jag, på bilder av henne, prövat det där gamla tricket – hålla för allt utom ögonen, allt utom näsan, allt utom munnen.
Ibland kan det hjälpa en att förstå vad som faktiskt är vackert hos en människa.
Men på henne var allt vackert i sig.
Varje del bar sig själv.

Och helheten…
Den var något jag inte hade ord för.
Och kanske behövdes det inga.

Vi packade korgen, min mormors gamla korg: glass, grädde, jordgubbar, bullar, kaffe.
Och gav oss iväg för att plocka blommor, resa stången, dansa groddjävlar.

Hon var entusiastisk.
Band kransar.
Barnen drogs till henne.
De vuxna hon mötte verkade omedelbart tycka om henne.
Jag gick fram för att kyssa henne.

Hon hejdade mig.


– Det är ju andra människor här…

– Ja, svarade jag. Vad spelar det för roll?

– Vi kan inte pussas öppet…

Jag förstod ingenting.
Men lade det åt sidan.

Vi dansade runt stången.
Skrattade.
Fikade.
Kaffe. Bullar. Glass. Jordgubbar. Pratade.
Och sedan åkte vi hem igen.

I trädgården tog vi varsitt glas vin.
Det blev två.
Plötsligt tittade hon på klockan i sin mobil.
Gick in.
Försvann. Efter en stund gick jag efter.
Ropade på henne.
Hon svarade.
Hon låg på sängen.
Nu utan klänning.
Bara i underkläder.

– Det var ju obligatorisk närvaro?

Vi kysstes.
Allt intensivare.
Jag tog av hennes bh.
Sedan trosorna.
Jag hade aldrig sett hennes bröst förut.
Bara känt dem i min hand.

– Ehh… wow…
Det var det enda jag först fick fram.
Jag andades. Samlade mig.
Och fortsatte:


– Du är den vackrast och mest perfekta kvinna jag sett.

Vi älskade.
Innerligt.
Hungrigt.

På kvällen åkte vi till middagen.
Åt och drack gott.
Pratade.
Hade trevligt.
Båda blev rejält berusade.

Vi åkte hem.
Somnade tätt omslingrade.
Nakna.

– 25:e–27:e juni 2022 –

Morgon. Hon satt tillbakalutad i utegruppen.
Kakishorts.
Grå t-shirt.

Lugn.
Glad.
Harmonisk. Varm.

Vi åkte ner till bryggan och hämtade en kubik vatten.
Värmen krävde sitt, och jag brukade spara på brunnen när trädgården tog mycket.
Under tiden tanken fylldes från sjön satt hon mellan växthusen hos W och I.
Still.
Närvarande.

De bjöd in oss på midsommardagsmiddag senare.
Vi tackade ja.

Hon hade packat mycket kläder.
Det märktes.
Bytte om till vitt linne och jeansjacka.
Casual.
Men inte vardaglig.

– Vad vill du dricka? frågade värden mig.

– Vatten, tack, sa jag.

Kärleken såg på mig.
Undrande.

Jag gick nära.
Viskade:


– Om det blir mer vuxenaktiviteter i kväll vill jag vara hundra procent närvarande. Nykter.

Hon valde också vatten.

Dagarnas rytm blev en midsommardröm.
Hon var vacker i allt hon bar.
Den grå klänningen med stora vita blommor.
Kaki.
Linnen.
T-shirts.

Vi lagade mat tillsammans.
Hon skördade grönsaker.
Hackade en famn koriander till små bitar.
La i påsar.
Stoppade i frysen.

Hon strövade i trädgården.
I sin mörkblå/grå V-ringade tröja, shorts, orange nagellack. Uppsatt hår. Lutade sig fram.
Luktade på blommor.

Vi rensade landet ihop.
Handlade mat.
Grillade estniska läckerheter med grannarna.
Toorvorstid.
Broileri Šašlõkk.

Vi tog hand om fåren.
Och om såret i tassen på den nu nästan tama vildkatten.

Vi älskade.
Innerligt.
Mentalt och fysiskt. Igen. Igen.

Varje kväll somnade vi tätt omslingrade.

När hon åkte blev huset tomt.
Förbannat satans tomt.

Jag gick omkring till förbannelse den kvällen.
I rummen.
Ute på gården.

Såg vad vi gjort.
Vad hon gjort.
För mig.
För oss.

Och kände bara tomhet.
Och saknad.

Som om betongen fortfarande mindes hennes tyngd. Som om några meter kunde trotsa avstånd. Som om närhet lämnade spår efter sig som inte riktigt försvann när människan gjorde det.

Det var naturligtvis en absurd tanke. Men jag satt kvar ändå.

Kanske för att vissa människor dröjer sig kvar på platser långt efter att de lämnat dem.