Det var enkelt när det hände. Det blev komplicerat i efterhand…

– Juni 2022 –

Det var veckan efter hennes andra besök – midsommar.

Det plingade till i telefonen.
Jag stod i stallet.

En notis om en relationsförfrågan.
Jag skulle precis svara –
så var den borta. Det var märkligt.
Jag noterade det.
Lät det vara.

Två minuter senare plingade det igen.
Samma förfrågan.
Nu med ett namn.

Hennes.

Hon var alltså beredd att uttala relationen. Med mig. Öppet.

Jag skyndade mig att svara. Glädjen saknade ord.

Jag skickade henne ett sms. Att jag älskade henne. Att jag var oerhört glad. Och tacksam över det hon gjort.

Hon svarade: – Du ville ju det?

Som om det inte riktigt var hon. Som om det lika gärna kunde ha varit jag.

Och det hade det kanske kunnat vara, om jag vågat hoppas lite mer. Trots att hon redan sagt att hon avslutat både Tinder och Facebook Dating.

Det var framför allt uttrycket som skapade den märkliga känslan. Som om jag ville mer än hon. Som om initiativet kom från mitt håll. Inte alls från hennes.

Men jag tänkte aldrig särskilt mycket på det då. Jag hade uttryckt en önskan. Inte ställt några krav. Den tanken skulle få nytt liv först långt senare. Retrospektivt skulle det hamna i facket ”ansvarsfrågor”. Men där och då hade hon ännu inte snärjt in sig i alla dessa ansvarfrågor hon kategoriskt skulle komma att vägra ta tag i.

Någon gång under 2023 hade berättelsen förändrats. Det som tidigare varit ett gemensamt beslut blev plötsligt något helt annat. Nu hette det att jag hade lurat henne att skicka förfrågan. Exakt hur jag hade lyckats med det, eller egentligen “lurat”, förblev oklart.

När jag frågade fick jag, som så många gånger senare, inga konkreta svar. Inga detaljer. Ingen förklaring som riktigt gick att förstå eller pröva mot verkligheten.

Bara ännu en ny version av en gammal historia.