En Midsommarnattsdröm

Vissa dagar blir inte magiska för att allt är perfekt. Utan för att rätt person är där…

– 23:e Juni 2023 –

Vi åt frukost. Jag hade ställt asken som hon givit mig kvällen innan på hennes sida bordet. Hon tittade undrande på den. Jag hade ju armbandet på mig.

Jag hade återanvänt asken hon gett mig. Hon öppnade den. I den låg en nyckel. En nyckel hem till mig. Hon påpekade direkt att det inte fanns någon nyckel till överlåset. Att jag fortfarande enkelt kunde stänga ute henne. Trots gesten.

Och det var sant. Överlåset fanns där. Jag visste det. Men jag hade ingen kopia. Min bästa vän hade slarvat bort den.

Det var inte planerat. Inte genomtänkt. Men det förändrade inte vad nyckeln var tänkt att vara. En gest. Att hon var välkommen. komma och gå som hon ville. Att jag inte hade något att dölja.

Vi började dagen i studion. Hon hjälpte mig att sätta upp akustikpaneler i taket. Många. Tunga. Otympliga.

Vi stod där tillsammans. Höll. Lyfte. Skruvade.

Det saknades skruv. Biltema. Stängde en minut innan vi kom dit.

Vi bytte till matlagning. Hon hade handlat. Jag hade handlat. Vi hade handlat. En märklig blandning av estniska och svenska måsten för midsommar. Allt på en gång. Allt lite fel. Och ändå helt rätt. Det blev underbart gott. Vildkatten nöjde sig med räkor.

Vi satt på verandan. Bestämde oss för att gå ner till stranden.

– Du har inte sett badet än. Det måste du!

Hon hade sin klänning. Storblommig. Ljusgrön, nästan grå i tonen. Med broderier. Sagolikt vacker.

Vi tog selfies på oss tillsammans. Hon satt nära intill. Lutade sitt huvud mot min hals. Log. Jag la upp på Facebook. Önskade alla en lika fin midsommar som vi hade. Helvetes massa likes och tillbakaönskningar. Fler skrev att hon var snygg än att jag var det. Flest skrev att vi var det. Tillsammans.

Vi satt på stranden. Solen gick ner. Långsamt. Och jag minns bilden jag tog av henne. Hon satt ensam på gräset. Havet bakom. Och något i blicken. Lite sorgset. Lite frånvarande. testar av håret hade blåst och låg tvärs över hennes ansikte. Det var ett helt annat uttryck än kvällen innan. Hon var äldre. Men yngre.

Jag har tittat på den bilden många gånger efteråt. Försökt förstå vad det var jag såg.

Min spontana tanke var New York 1979. En stad som var trasig, farlig och elektriskt levande på samma gång. Punk, disco, konst och dekadens existerade sida vid sida och människor försökte uppfinna sig själva på nytt. Andy Warhol förvandlade samtidens ytlighet till konst. Debbie Harry var ansiktet för en ny tid. Lika delar glamour, punk och gatustoft. Allt verkade möjligt, och ingenting kändes riktigt tryggt. Konst, musik, mode och självförverkligande flöt samman till samma rörelse. Till världens centrum för drömmar, begär och illusioner.

Kärleken. Där på stranden. Det var något mer än bara en bild. Det kändes New York 1979. Debbie Harry. Andy Warhol. Hon var inte bara där. Hon var ett motiv. Ett konstverk. En installation. Inte bara skönhet. Utan någon sorts ikonisk, lite ouppnåelig närvaro. Magi.

Precis som på den där bilden från Östermalm 🔗 några veckor tidigare. Som om hon alltid bar på en berättelse som ingen annan riktigt fick den hela tillgången till.

Om hon var Debbie. Vem var jag? Hur skulle jag någonsin kunna matcha det?

Det var nog så jag kände mig ibland. Matcha en ikon. Hur gör man det? Hur skulle jag kunna leva upp till att vara den man hon kanske valt? Kanske älskade?

Fanns det något av Chris Stein i mig? Utseendemässigt nej. Men det var kanske aldrig hans starka sida. Imagemässigt? På sitt sätt kanske. Lite egna. Kreativitetsmässigt? Well. Jag försökte. Lyckades ibland. Rimligt i alla fall.

Men tanken på vad en ikonisk och magisk sfär kunde se hos mig var alltid lite obegriplig. Kanske uppstod frågan på grund av en oro. Av tanken på att jag faktiskt inte var värd henne. En kvinna som alla män i hela världen skulle springa benen av sig för.

Månader tillbaka. På en rak fråga om varför hon älskade mig, Hade hon börjat sitt svar med att ”jag var stark och rolig” och jag mitt korkade fä hade svarat att ”jaha så iprincip är jag en lyftkran med humor?”. För att i nästa sekund försöka ändra det till ”Nej men jag vet ju att det är för att jag har så sjukt stor kuk. Jag fattar”.

På vägen hem höll vi om varandra. Plockade blommor. Att lägga under kudden.

Som man gör. Eller som man tror man ska göra.

Jag frågade om hon trodde hon skulle drömma om mig. Hon svarade att hon får se…

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Jag hade haft lampan tänd när hon klädde av sig. Precis som alltid. Jag sa att hon var den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Precis som alltid. Precis som alla kvällarna på gården. Sex hade återgått till vad det var från början. Det där andra agerandet från hennes sida 🔗 hade varit ett kort gästspel.

Vår andra midsommar tillsammans hade blivit lika magisk som vår första 🔗 . Två diametralt skilda koncept. För egentligen spelade inga omständigheter någon roll. Hon var där. Det var det viktiga. Som vanligt. Som så många av våra dagar och nätter tillsammans.

Två människor som tillsammans, för en kort stund, lyckades få världen att stanna upp. Ännu en gång.

Mellan blomster, havsvindar och den ljusa midsommarnatten hade det uppstått en stilla magi där alla omständigheter förlorat sin betydelse. Kvar fanns bara närheten, kärleken och känslan av att allting var precis som det ska vara. En midsommarnattsdröm om de ögonblick som blir större än livet självt just därför att de inte försöker vara det.

En Midsommarnattsdröm.

Och i framtiden skulle det visa sig. Att hon var där var det viktiga. Att vi var tillsammans. Att dom mest knasiga, konstiga och näst intill absurda omständigheter skulle komma att kunna generera en totalt magisk dag tillsammans.