Den Hade Blivit Vår

Ibland märker man inte att ett hem har blivit gemensamt förrän långt senare…

– 24:e Juni 2023 –

Vi mötte upp min bästa vän och en kollega på OKQ8 Liljeholmen.

Dom skulle vidare till en utställning i Österlen. Jag hade hämtat ut ett antal tavlor från inramning.

Kärleken hade orange shorts. Grönt linne. Svarta Scholl.

Vi fikade. Mack-fika. Lämnade över tavlorna. Tog bilder på oss alla där på parkeringen.Sedan åkte vi. Dom mot Österlen. Vi de där tio milen. Mot fåren.

Ett kärt återseende. Min Hammel jag flaskmatat som liten kom rusande när han hörde min röst.

Vi hade med oss knäckebröd. Päron. Kaffe. Bullar. Bullar som till slut hamnade i nosen på de lurviga, glada djuren som sa bää. Det var därför vi kallade dom Bääsare. Inte får. Utan Bääsare. Ett substantiv som sedan länge hade verbifierats. Att ta hand om fåren var såklart ”att bääsa”.

Vi satt mitt bland fåren. Vi bääsade. Klappade. Kliade. Skrattade. Kramades. Pussades. På fåren. På varandra. Det fanns mycket kärlek där. På alla plan. Inte minst i det enkla. Att se hur fåren hade anpassat sig. Hur väl omhändertagna de var. Hur livet fungerade.

Men även mellan oss. Mellan mig och Kärleken. Mellan oss och djuren. Mellan allt det där som hade blivit vårt. För det var vårt. Det hade blivit vårt.

Vi hade lämnat gården bakom oss. Men hur det än var med att jag haft en historik på gården, tillsammans med min ex-fru, så var gården vår. inte min och min ex-frus. Utan min och Kärlekens.

När jag blickar tillbaka på gården är det vår gård. Vårt förflutna. Vårt paradis. Hennes fristad 🔗. Det var så det hade blivit. Och ingenting skulle någonsin kunna ändra på det.

Det märkliga var att det skedde så obemärkt. Det fanns ingen dag då vi bestämde att gården var vår. Ingen konversation. Ingen ceremoni. Ingenting som markerade övergången. Platsen bara förändrades. Minnet av en förändrades. Eller kanske var det vi som förändrades.

Till slut gick det inte längre att skilja gården från henne. Mina minnen därifrån handlade inte längre om mitt gamla liv före henne. Dom handlade om oss.

Hon hade blivit någonting mer. Kärlek. Den största av kärlekar. Men även någon sorts ”vad livet kokat ner till”. Henne. Hennes närvaro. Vi.

Långt senare skulle jag komma att fundera på om flytten från gården i själva verket också blev början på någon sorts separation. Det låter märkligt. För rent geografiskt flyttade vi närmare varandra. Det var ju hela tanken.

Färre mil. Mindre restid. Enklare att ses. Mer av oss. Men det blev inte riktigt så. För gården hade gett oss någonting som var svårt att ersätta. Där fanns bara vi. Inga arbetspass. Inga måsten. Inga människor runt omkring. Inga tider att passa. Ingenting som drog i oss från olika håll.

När jag ser tillbaka på det idag undrar jag ibland om vi samtidigt som vi flyttade närmare varandra också flyttade bort från någonting. Inte från kärleken. Men från den plats där den kanske haft allra bäst förutsättningar att få vara just kärlek.

Nu satt vi tjugo minuter ifrån varandra. Hon i en liten lägenhet. Jag i ett litet radhus. På pappret hade vi flyttat närmare varandra. Men känslan var ibland nästan den motsatta.

På gården hade vi inte bara träffats. Vi hade levt tillsammans. Hon kom inte över på middag och åkte hem igen. Hon stannade. Dagar blev till kvällar. Kvällar blev till morgnar. Vi vaknade tillsammans. Somnade tillsammans. Lagade mat. Tog promenader. Delade vardagen.

Nu hade vi plötsligt varsin bostad. Varsin ytterdörr att låsa. Varsin plats att åka hem till. Långt senare har jag ibland tänkt att flytten från gården på ett märkligt sätt också kändes som en separation.

Kvällen blev lugn. Hemma. Vi la oss. Vi skulle upp tidigt.

Nästa morgon skulle hon tillbaka till Borås.