Tryggheten väckte frågor…

– Oktober 2022 –

Nu inträffade ett annat fenomen.

Det där att schismer plötsligt bara var bortblåsta när vi väl sågs. Som om de aldrig funnits. Som om dagar, nån gång veckor, av sms, missförstånd, låsningar och frustration bara upphört att existera. Vi skrapade inte ens på ytan av dem när vi väl sågs. Inte hon. Inte jag.

Jag hade börjat fundera. Samtidigt som vi inte pratade om funderingarna.

Jag hade länge tolkat det som att vi var berusade av varandra.Att det kanske var menat. Att det fanns något större. Att vi längtat för mycket. Att vi helt enkelt inte ville bråka utan bara vara tillsammans. Äta middag. Sitta framför brasan. Somna tätt intill varandra. Och kanske låg det något i det.

Men med tiden började jag fundera på om det inte fanns något mer där. Något som återkom lite för ofta för att vara en slump.

Ju fler berättelser jag hörde om hennes tidigare relationer, hennes arbete, hennes konflikter och hennes liv i största allmänhet, desto mer började jag ana ett mönster. Inte ett mönster av ondska. Inte manipulation. Snarare något som liknade gamla strategier. Sätt att överleva som kanske fungerat en gång i tiden, men som nu verkade följa med in i situationer där de ställde till mer problem än de löste.

Så länge allting var varmt, tryggt och kravlöst fungerade det ofta bra. Men när saker ställdes på sin spets hände något. När ansvar behövde tas. När beslut behövde fattas. När ord behövde omsättas i handling. När relationer gick från känsla till konsekvens.

Då verkade samma rörelse återkomma.

Inte framåt.

Bortåt.

Som om själva trycket blev viktigare att fly ifrån än problemet blev att lösa.

Och när trycket väl försvunnit ville hon ofta tillbaka till det som varit före konflikten. Inte tillbaka genom att reda ut. Inte genom att förstå. Utan genom att återuppta. Som om mellanakten aldrig ägt rum.

Det var märkligt att se. För problemen försvann ju inte. De löstes inte. De lades åt sidan. Och det som läggs åt sidan har en obehaglig tendens att ligga kvar om man inte tar tag i det. Reder ut. Ger closure…

Först långt senare började jag fundera på om det kanske var samma sak jag såg i berättelserna om hennes ex. Samma sak jag såg i våra egna konflikter. Samma sak jag senare skulle se igen och igen.

Inte att hon saknade känslor.

Snarare att hon verkade sakna tillit till att vissa konflikter faktiskt gick att överleva. Som om själva trycket blev ett hot i sig. Som om avstånd kändes säkrare än osäkerhet.

Som om flykten inte längre var ett val. Utan ett invant svar.

Det skulle ta mig lång tid att förstå det. Ännu längre tid att börja fundera på hur långt tillbaka det egentligen sträckte sig.

För när jag väl började se mönstret i vår relation var det svårt att inte undra över allt annat.

Arbetet. Relationerna. Flyttarna. De plötsliga avsluten oavsett plattform.

Historierna om människor, platser, eller arbetsplatser, som först stått nära och sedan inte längre verkade finnas kvar.

Kanske hade de inget samband alls.

Eller så hade de det.

Det fanns en annan sak som jag lade märke till med tiden. Något litet. Så litet att jag först inte ens reflekterade över det. Men efter tillräckligt många tågresor, tillräckligt många helger och tillräckligt många återseenden började mönstret bli svårt att inte se.

Nästan varje gång hon kom var hon lite spänd den första stunden. Inte mycket. Bara tillräckligt för att märkas om man kände henne väl. Hon var lite mer korrekt. Lite mer kontrollerad. Kläderna var ofta mer ordnade, mer genomtänkta. Håret på plats. Allting lite mer samlat. Som om hon fortfarande befann sig ute i världen och ännu inte riktigt kommit fram.

Sedan brukade det hända något.

Inte dramatiskt. Inte från en sekund till en annan. Snarare som när is långsamt smälter bort från en sjö på våren. Efter en stund började axlarna sjunka. Rösten förändrades. Hon drog på sig någon av mina stora tröjor. Håret blev rufsigt. Skratten kom lättare. Hon kröp upp i soffan. Lufsade runt i trädgården. Blev mjukare. Varmare. Mer spontan.

Mer sig själv.

Eller åtminstone den version av sig själv som jag lärde känna och älskade.

Det var nästan som att se någon komma hem. Inte till gården. Utan till sig själv.

Och det var kanske just därför det fastnade hos mig. För förändringen var så tydlig. Från lite vaksam, lite samlad, lite på sin vakt till avslappnad, kärleksfull och nästan barnsligt trygg. Som om någonting hon burit på axlarna långsamt fick läggas åt sidan.

Jag brukade tänka att det berodde på oss. På kärleken. På tryggheten. På att hon visste att hon var välkommen och älskad. Kanske var det så. Men långt senare började jag fundera på om det inte fanns ytterligare en dimension i det där.

För samma spänning som försvann när hon kom brukade nämligen återvända när hon skulle åka.

Inte alltid. Inte fullt lika tydligt. Men tillräckligt ofta för att jag skulle lägga märke till det. Det var förenat med deet som kunde tolkas som någon sorts sorg. Och inte bara sorg över att lämna mig, utan kanske sorg över att komma tillbaka till ”någonting”. Någon enstaka gång även konkreta tårar.

Och det fick mig att börja fundera över något jag aldrig riktigt lyckades besvara.

Inte vad hon flydde till.

Utan vad hon slapp när hon var hos mig.

För gården verkade vara mer än bara en plats hon tyckte om att vara på. Den verkade fungera som en fristad. Ett andningshål. Ett ställe där någonting inom henne tillfälligt kunde slappna av.

Frågan som blev kvar var från vad.

Eller från vem.