Varje del gick att förklara. Det var helheten som blev svår…

– Oktober 2022 –

Det var den känslan som gnagde.

Den där kvällen när hennes tåg gått åt helvete och jag ordnade en taxi. Hur hon hånglade när vi möttes. På riktigt. För ovanlighetens skull. Inte bara de vanliga svalare, försiktiga pussarna som var det normala. De som ibland nästan kändes som ett nödvändigt ont. De här var inte fel. Bara annorlunda. För mycket. För snabbt. Egentligen inte nåt utan dom heller. Bara ”från ingenstans”.

Vi drack vin framför brasan som så många gånger förr. Egentligen fanns det inget märkligt i kvällen. Ingenting som borde ha fastnat. Ändå gjorde den det. Inte på grund av vad som hände, utan på grund av hur det kändes.

Det hände i hallen. Hon ville bli upptryckt mot väggen. Orden kom som order snarare än lust. ”Tryck ner mig.” ”Ta stryptag.” ”Bit mig.”

Det var inte att det var något fel på någonting i sig. Eller konstigt. Absolut inte. Och hon hade alldeles rätt i sitt senare svar – det ’r v’l inget fel att släppa loss med en partner.

Det var inte själva orden som fastnade hos mig. Det var känslan av dem. Känslan av att jag inte riktigt var en del av det som utspelade sig. Som om jag klivit in mitt i något som redan fanns där. Som om rollen var viktigare än personen som spelade den. Som om jag lika gärna hade kunnat vara någon annan.

Efteråt försökte hon göra det enkelt. Hon sa att det inte var något konstigt. Att man släpper loss med en partner. Jag ville tro henne. Problemet var bara att förklaringen inte riktigt landade. Jag var ju hennes partner. Ändå kändes det inte som att det handlade om mig.

Och om det nu var alkoholen som öppnade dörren till den där versionen av henne, vad hände då de gånger jag inte var där?

Det var inte orden i sig. Det var hennes undvikande sätt när jag försökte prata om det. Men jag har lätt att prata om sex i en relation. Om hon hade det svårt att göra det – varför inte ta den ärliga lätta vgen – ”jag har svårt prata om sex”?

Jag tyckte inte om frågan som upstod i mig. Jag ville inte ens tänka den. Men den fanns där ändå. Inte som en anklagelse. Inte som ett bevis. Mer som ett gruskorn i skon. Något litet som hela tiden gjorde sig påmint när jag försökte gå vidare.

Samtidigt visste jag att hon gick ut. Drack. Ofta. Inte katastrofalt. Inte varje dag. Men tillräckligt ofta för att tanken skulle fortsätta komma tillbaka. Och som så många gånger tidigare gjorde jag det jag blivit bra på. Jag förklarade bort. Rationaliserade. Förminskade. Hittade ursäkter.

Inte för att jag var dum. Utan för att jag var kär.

Kärlek har en märklig förmåga att göra intelligenta människor till skickliga försvarsadvokater. Man hittar förklaringar. Omständigheter. Missförstånd. Otur. Man bygger broar över sådant som egentligen borde få en att stanna upp och fundera lite längre. Och jag hade byggt många sådana broar.

Mannen som försvann. Den försvunna kvällen. Kompis utan namn. Allt gick att förklara. Varje händelse för sig. Varje frågetecken för sig. Varje märklighet för sig.

Problemet var att allt summerat inte gick att förklara. Det skulle inte bli en nära dialog, utan plötsligt mer en rättegång. Att ställas mot väggen.

Det var där det började bli svårt. Inte därför att någon enskild händelse var katastrofal, utan därför att de började existera bredvid varandra. Som små stenar i en sko. Var och en för liten för att stoppa en promenad. Men till slut tillräckligt många för att man inte längre skulle kunna låtsas att man inte haltade.

Jag tyckte inte om den tanken. Tvärtom kämpade jag emot den. Det fanns ju så mycket som talade åt andra hållet. Fisketuren. Förlovningen. Alla timmar framför brasan. Alla tågresor. Alla telefonsamtal. Alla gånger hon sagt att hon älskade mig. Alla gånger jag trott på henne. Och det gjorde jag fortfarande.

Det var det som gjorde situationen så märklig. Jag tvivlade inte på att hon älskade mig. Jag började däremot tvivla på om det räckte. För kärlek och tillit är inte samma sak. Man kan älska någon och samtidigt börja undra vad som händer när man inte är där. Man kan älska någon och samtidigt märka att man allt oftare förklarar bort sådant som egentligen inte borde behöva förklaras.

Och när den här kvällen långt senare i framtiden lades bredvid formuleringar som ”jag är singel om andra män frågar” och ”jag är nästan monogam” framlagt med ett finurligt skratt, som för att försöka vara ärlig och samtidigt skyla över någonting, blev det svårare att hitta tillbaka till den där självklara tryggheten som funnits från början.

Det gjorde mig inte arg. Det gjorde mig ledsen. För någonstans började jag förstå att vissa frågor inte längre försvann när jag besvarade dem. De kom tillbaka. Om och om igen. Och för första gången började jag fundera på om det jag såg verkligen var hela bilden.

Jag visste inte hur rätt jag hade i dom här funderingarna. Hur mycket som senare uppenbart skulle döljas för mig. Till varje pris… Ingenting kunde redas ut. Bägaren bara fylldes på…