Små avvikelser är lätta att missa i början…

– 1 juli 2022 –

Veckan efter midsommar passerade. Den fortsatte som dagarna mellan vår första träff och midsommar hade gjort. Ständiga hjärtan. Selfies i sms.

Lite morgontrötta bilder från sängen. Andra från jobbet. Hjärtan. Känslouttryck. Saknad. En pågående närvaro som aldrig bröts.

Men just den här dagen var hennes selfie annorlunda. Hon såg ut inte som om hon sovit gott. Jag kände av någon sorts stress hos henne som jag inte känt tidigare. Jag kunde inte sätta ord på den. Bara avsaknaden av hennes vanliga mjuka harmoni.

Vid sextiden på kvällen skrev hon att hon skulle träffa vänner på Sture. Lite senare skickade hon en selfie från tunnelbanan på väg dit. Något var annorlunda även i den bilden. Med henne. Hon såg trött ut. Inte glad. Ingen närhet. Hon lyste inte som hon brukade.

Jag frågade hur det var med henne. Hon skrev att allt var bra. Senare skrev hon lite om sina drinkar på Sture. Om sällskapet.

Vi hade kontakt en stund till. Sedan försvann hon. Som uppslukad från jordens yta.

Jag fick inga svar på sms. Det hade inte hänt tidigare.

Jag ringde inte. Testade inte om mobilen var avstängd. Tänkte att hon kanske bara satt med en väninna och pratade. Halvberusad. Tappat tiden. Eller att mobilen låg i väskan.

Nästa livstecken kom först dagen därpå.

Jag hade, för en gångs skull, inte mobilen i fickan. Jag hade glömt att ladda den under natten. Var tvungen att göra ett ärende och ta hand om fåren.

När jag kom in någon timme senare hade jag en uppsjö av missade samtal. Och ett sms.

En selfie.

Texten löd: ”Är du sur på mig?”

Bilden utstrålade ångest. Kraftig bakfylla. Och snudd på ingen sömn alls.

Jag ringde upp henne. Förklarade om mobilen. Varför jag inte svarat. Frågade varför hon trodde att jag var sur.

Jag fick inget svar.

Jag sa bara att det var ovanligt att hon inte hört av sig alls och frågade vad hon gjort ute. Jag var inte arg, inte något alls som kunde upplevas som negativt. Jag unnade henne absolut en trevlig utekväll och jag litade på henne.

Hon var osammanhängande. Sa att det blivit sent. Att hon suttit på sin balkong klockan fem på morgonen och skrivit fyllesms som aldrig skickades.

Hon ville inte säga vad det var hon skrivit. Lika lite berätta om kvällen.

Det senare var det som kändes märkligt. Inte för att hon varit ute. Inte för att hon blivit full. Utan för att det inte liknade henne.

Vi pratade om allt. Om människor. Om relationer. Om tankar. Om känslor. När något hänt brukade hon berätta det.

Nu fanns plötsligt ett tomrum.

Några timmar som inte ville beskrivas. Ett antal sms som skrevs men aldrig skickades.

Och en fråga som dröjde sig kvar.

Varför?

Varför skriva dem om de inte skulle skickas? Och kanske framför allt: varför inte berätta vad de handlade om dagen efter?

Det behövde inte betyda någonting. Kanske var det bara fyllesnack. Kanske något hon skämdes över. Kanske något fullständigt betydelselöst.

Men hennes sätt att undvika ämnet gjorde att det inte kändes betydelselöst.

Någonting hade uppenbarligen upptagit hennes tankar klockan fem på morgonen. Någonting tillräckligt viktigt för att formuleras i ord. Men inte tillräckligt enkelt för att berättas. N¨gonting hade även upptagit hennes tid till 5 på morgonen.

Jag lät det passera. Där och då nöjde jag mig med att hon var tillbaka. Att hjärtana kom tillbaka. Att selfierna kom tillbaka. Att vi verkade vara vi igen.

Redan dagen efter var hon tillbaka igen, och alla selfies var tillbaka i sms till mig. Lite morgontrötta i sängen, på jobbet eller i soffan hemma. Ofta i samma klänning som hon haft på midsommar.