Den gröna pricken…

– 20:e-22:a Februari 2023 –

Jag satt och jobbade när jag började lägga märke till det.

I studion stod huvudskärmen framför mig. Intill den stod kontorsdatorn.

Jag satt och mixade. Artisten satt och lyssnade i realtid men via Audiomovers. Så kommunicerade vi via FaceTime om ändringar. Bakom FT låg Facebook.

Och där, av en slump, började jag notera den lilla gröna pricken bredvid hennes namn.

Först tänkte jag inte särskilt mycket på det. Inga konstigheter vara online. Men så kom ett mönster.

Online. Offline. Online igen. Offline. Online igen, och igen.

Två minuter här. fyra minuter där. Borta tio, online 1. Små variationer, men samma grundrytm. Som en puls.

Hela dagen. För att fortsätta nästa.

Till slut blev det svårt att inte se vad det liknade. Den där intensiva början av någonting. När man läser snabbt. Svarar snabbt. Ständigt tittar tillbaka. Vill tillbaka in i tråden.

Som vi själva hade gjort mindre än ett år tidigare.

Dag 2 övergick nyfikenheten till analys. Den statistiska densiteten blev till slut svår att ignorera. Så jag gjorde det jag alltid gjort när något började skava.

Jag mätte.

Ett enkelt script. Lite Excel. Return varje gång pricken tändes eller släcktes. Sista kolumnerna summerade antal tillfällen och total tid.

Till slut satt jag med siffror istället för magkänslor. Och siffrorna berättade samma historia som magkänslan redan hade gjort. Fast hårdare. Som om Excel hade ett helt annat känslomässigt fundament än jag själv.

När jag frågade henne blev det tyst. Orden drog ut på tiden. Förklaringen kom till slut. Svävande.

– Telefonen kanske kopplar upp sig själv på något sätt. Dom gör ju det ibland.

Jag lät det passera någon sekund.

– Ja, sånt kan hända. Faan vet vad alla appar gör. Men det är märkligt att det bara händer när du är vaken. Den slutar ju när du somnar. Och börjar igen när du går upp. Den följer dina tider…

Det fanns ingen fortsättning på det.

Och sedan, lika plötsligt som mönstret uppstått, försvann möjligheten att se det.

Hennes online-status gick inte längre att se.

Borta.

Det var kanske det jag reagerade mest på.

Inte själva mönstret. Inte ens förklaringen.

Utan valet efteråt.

Möjligheten att reda ut frågetecknet fanns kvar. Men det var inte den vägen hon valde.

Istället försvann insynen. Och kanske var det där någonting litet, men viktigt, gled.

Inte i vad hon gjorde. Utan i vad hon valde att inte förklara.

Och uppenbart – inte ville att jag skulle se.