Äntligen nära…

– 5:e Juni 2023 –

Det var dagen för flytt. Jag var uppe otroligt tidigt. Eller snarare halva natten. Väntade på vildkatten. Jag satt på kökstrappan. Drack kaffe. Plötsligt kom han lommandes längs vägkanten. Jag matade honom. Stängde in honom i matsalen tillsammans med en kattlåda och hans transportbur.

Ja. Då var i alla fall det säkrat. Han skulle kunna följa med på enklast möjliga sätt. Jag hade haft katastroftankar om att han inte skulle dyka upp. Om att jag hade blivit tvingad att lämna honom temporärt. Åka tillbaka och vänta på honom några dagar senare. Kanske ligga på köksgolvet 3 dagar och vänta. För lämna honom fanns inte i min världsbild.

Mina och Kärlekens sms började redan 5 på morgonen.

– Älskar dig ! Hur går det med katten?
– Går helt ok… ingen katastrof… men han är inte nöjd. Tror du att du kunde hjälpa i kväll?
– Ja, det kan jag. Vilken tid ankommer du? 
– Lite tidigt att säga det ännu men jag skulle gissa på 20
– Kommer flytt gubbar snart? 
– 12
– Tänk att snart är allt klart ❤️
– Kan du handla småsaker?
– Ja
– Tack!
– Har du kaffemaskin där? 
– Vet ej…
– Hur får du nyckeln? 

Det var någonting i kommunikationen som gödde mina förhoppningar om en vardag tillsammans. Att hon kunde köpa någon småsak på väg hem från jobbet. Att jag kunde hämta henne utanför porten. Att livet kanske inte behövde vara mer komplicerat än så.

Flyttgubbarna kom. Tog möblerna. Vissa kartonger. Lastade släpet fullt med det som skulle till radhuset. Jag stoppade avslutande in katterna. Kylväskan med saker från frysen. Musten som vi gjort under hösten. Grönsaker vi skördat och hon hackat. Krukväxter.

Klockan var 13. Jag låste dörren. Rullade ut från gården. Stängde grindarna. Tog en sista bild på dom.

Vi begav oss mot Stockholm.

Vad det led hade vi ytterligare smskontakt.

– Borde vara hos dig 20:00
– ❤️❤️❤️
– Kan du köpa en mjuk bra tandborste? Glömde min
– Kommer du hämtar mig?
– Ja?
– Det är väl enklast? Om du hinner och orkar.
– Såklart! ❤️❤️
– ❤️❤️ Kör försiktigt! 😘
– Älskar dig
– Älskar dig 
– Framme 20:30
– Ser framemot ❤️❤️
– ❤️❤️
– ETA 20:44 
– 😥

Det var vårt sista sms i ”smålandssviten”. Den som pågått sedan 7:e Juni 2022. Ganska precis ett år. 20:44 gled jag upp utanför hennes port. Det var en speciell känsla. Hon stod på gatan. Vacker. Vinkade glatt.

Vi begav oss mot radhuset. Fastnade i trafiken av studentavslutningen. Inget vidare slut efter 60 mil. Typiskt tänkte jag. Stockholmsidioti. Det tar längre tid åka en mil utanför city än åka från småland.

Vi kom fram. Bar in katterna till varsitt rum. Tog in kartonger. Hon dom lätta. Jag dom tunga.

Det blev nån mindre schism. Jag förklarade var vilken märkning skulle stå. Hon tyckte annorlunda. Jag förstod inte baserat på vad. Jag hade ju packat. Märkt. Visste var allt skulle vara. Men likväl…

Det försvann fort.

Klockan gick mot midnatt. Allting var framme. Allting var inne. Allting var helt. Allting var rent. Vi satt i köket. Hon satt med vildkatten i famnen. Svettig. Smutsig. Gröna byxor. Jeansjacka. Osminkad. Underbart vacker.

Jag hade bara en så förbannat bra känsla när hon satt där med vildkatten. Att kanske. Kanske skulle det komma att fungera. En vardag. Ett liv tillsammans. Nu när avståndet var borta.

Första kvällen i nytt sovrum. Mitt. Hemma. Nära henne. Hon klädde av sig. Jag lät lampan vara tänd. Som vanligt. Hon sa ingenting. Vi somnade nakna. Tätt omslingrade.

Jag var hemma. Hon med. Trodde jag.

Jag kände lycka.

Jag kände mig säker.

Säker på att jag älskade och avgudade den där mystiska, magiska estländska kvinnan.