Etikett: Kärlek (Sida 2 av 3)

Mellandagar

19 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det såg inte ut som början på ett bråk. Det såg ut som början på en fin helg…

– 26:e – 29:e Juni 2023 –

Efter vår Tapas/Scooterdate. Efter Midsommar. Efter dagen med fåren.

Hon var tillbaka i Borås. Vi var tillbaka på läget av inga frågetecken alls. I alla fall på ytan.

Ännu en dag inleddes med sms från henne. Utan ett enda ord sa hon allt som behövde sägas. Allt jag ville höra.

– ❤️❤️❤️

Så jag svarade;

– Hoppas du får en fin dag på nya arbetet! 🌹
– Tack 😘
– Vaknade 5… tänkte sova en stund mellan 10-11… ALLA ringde på samma 45 minuter 🤬🤬
– Du är populär 😘 Själv har jag knappt fått sova. Lgh är för varm
– Gick det inte att öppna?
– Nope. Balkongen men den är vid kök och hjälpte inte så mkt. 32 grader i lgh nu
– Fy faan Be om hotell istället ?
– De måste fixa grejen, annars kommer inte bo /jobba kvar

Uppenbart var hennes lägenhet undermålig. Och ärendet hade fastnat mellan firman som skötte bemanningen, och en trött hyresvärd. Jag tyckte synd om henne.

Jag skickade henne som så ofta en liten bild från min dag. Jag och min bästa vän jobbade. Vi hade tagit lunch. Strömma Kanalbar.

– Strömming… färsk, stekt… jättegod!
– Vad gott du har
– Du måste följa med hit och äta nån gång!
– Gärna 😍
– Hur har det gått med lägenheten?
– Bråkar om min rätt att ha svalare boende
– Hur kan det möjligt bli bråk om det? Alla fattar det är orimligt kunna jobba utan sömn och man kan inte sova i 32 grader
– Det finns inga gardiner och han vill inte sätta upp de heller… har skickat bilder till konsultchefen, inte fått ngt vettigt svar än En fläkt som snurrar runt varm luft är toppen. I en varmluftsugn…
– Och eftersom fastighetsskötaren troligt inte är nobelpristagare i fysik så satte han bladen på fläkten fel. Om den suger eller trycker luft är två olika saker med olika resultat. En mobil ac kommer ju funka. Finns på jula. Billigt.
– Nu tvingas du sova över hos sexiga män med ac hemma 🤬
– Möjligt, tror inte att den är uthyrare är intresserad, när kaffe och tekokare var uppgift omöjligt
– Möjligt? Sexiga män eller Ac? 🤬

Jag kände spontant att jag ville bjuda henne på Strömma. God mat. Fantastisk utsikt över kanalen. Alla båtarna som passerade. Broöppningarna. Solnedgången.

Jag hade skämtat om var hon skulle sova när lägenheten inte funkade. Men någonstans i allt fanns ju fortfarande att hon förutom sin utsaga i videon sagt ”Min pojkvän” hade hon inte reviderat sitt uttalande om ”singel om andra män frågar”. Det låg där. Precis som hennes nästanmonogam.

Jag bytte ämne;

– Finns det kastruller etc då?
– Ett par, ingen skärbräda
– Andra husgeråd? Så man kan laga mat?
– Inte så mycket
– Du får väl ta med lite? Blir det mycket på hemresan kan jag hämta dig Önskar jag haft råd. Då kunde jag anställt dig som sällskapsdam i en månad istället
– Det är jag ju nästan …😅

Jag hade börjat fundera på någonting gott och trevligt till vår nästa date på Lördagen. Strömma skulle bli lite för sent. Missa solnedgången. Tänkte asiatiskt – Farang? Fisk? Eller smörrebröd kanske?

– Har du varit på Två Små Svin? Annars måste vi äta där… känner ägaren…
– Nej , där har jag inte varit
– Då måste vi gå dit
– Nu gick jag fläkten… Sa att jag vill ha ac, han lovade fixa fram en… får se om det blir så
– Då kan vi grisa till🐷🐷
– Ägarens dotter var i samma stall som jag hade fåren 1.5 år och jag körde henne (14 då) hem varje kväll från Väsby till söder… så han får ge lite bra pris 🤪🤪
– Haha… om du har kunnat hålla händer från småtjejen
– Hahah ja… det kunde jag… världens gulligaste… blev lite som ”dotter” på den tiden. Dåliga tankar om gistaristen tydligen
– Du berättar själv om dina fantasier
– Nja… mer been there done that… och inga knäppa fantasier kvar…. mer en trogen man Fördelen med nån som ”levt livet” är att han inte alls går att locka med dumheter utan är trogen, lojal och monogam
– Även värre
– Jaha det är värre? Vara en trogen och monogam man?

Min enkla förklaring om min anknytning till restaurangen ramlade in på nåt jag kunde utläsa som skämtsam yta, men som ändå hade en underton av svartsjuka. Inte som mina små gliringar om hennes singel, där underlaget var en realitet – hennes faktiska agerande.

När det inte fanns någon verklighetsanknytning. Var hennes svartsjuka då baserad på hur hon själv agerade? Och vad var det egentligen för fel på att vara trogen. Att vara monogam. Att vara lojal. Oavsett vad det var baserat på. Att jag helt enkelt var klar med sånt. Jag sa bara sanningen. Jag lät mig inte lockas. Been there done that. Och det var henne jag älskade. Punkt.

Hon fortsatte dela med sig av sin dag;

– Då så, nu fick jag min ac
– Vaktmästaren föll för din heta rumpa?
– Haha… knappast
– Pettus
– Är du

Jag skojade om att hon var lurig. Hon skojade om att jag var det. Eller skojade hon egentligen? Det var samma punkt som återkom. Men ur två helt olika perspektiv sett till faktiska omständigheter. Jag pikade för att försöka få henne revidera saker. Vad var hennes pikar baserade på?

Ännu en av dagarna var som dom andra. Dagarna flöt ihop.

– God morgon sötnos! Hoppas du kunde sova med ny ac!
– Go’morgon 😘 Tack, ja det var bättre inatt. Hoppas att du har sovit gott och får fin dag 🌞☕😘
– Saknar dig
– ❤Saknar dig ❤
– Älskar dig

Något senare;

– Vad sysslar du med?
– Odlingar
– Vax duktig du är ☺️

Skickade henne en bild på en av hennes växter jag passade åt henne. Den som lidit nöd under hennes vistelse i Italien.

Hon svarade;

– Faktiskt har den börjat bli lite grön ingen, den vill ha mycket vatten och när jag vat i Italien fick de inget
– Estnisk lurig kvinna. Dumpar växter och gistarister
– Växter väntade hemma
– Det gjorde gistarristen åxå

Något senare. Nu frågade jag;

– Vad gör du då?
– Tränade
– Viftar på rumpan bland vältränade Borås-män 😳
– Vad gör dig så stackars?
– Hon jag älskar som viftar på rumpan i Borås Säger hon är singel
– Just, går på gatan och mumlar – singel singel. gitarristens fantasi är gränslös
– Solade lite idag… och köpte tandblekning hos hygienisten
– Går och ler med vita fina tänder till alla stor-rumpa-tanter
– Så är singellivet

Det fanns värme. Det fanns kärlek. Det fanns intresse. Det fanns omtanke. Men ibland kändes det lite som väpnad fred. Kanske för att saker från det jag skulle komma att kalla ”Loopen” låg där. I goda stunder som skämtsamt pikande. Men dock. Som en påminnelse om att det var olösta frågor.

Våra ämnen var som så ofta annars spridda. Från ac till att hon köpt bestick. Fynd på loppis. Men kommit på att dom var nysilver och kände sig lurad. Hon skickade bild. Jag tyckte dom var fina. Erbjöd mig köpa dom av henne om hon inte ville ha dom. Jag såg mer till att dom var söta än ett eventuellt värde. Vad hennes primära syfte med skillnaden mellan silver och nysilver var vet jag inte.

På en vägg på gården hade jag satt upp en massa foton på mig. På min exfru. Extremt obetänksamt hade jag inte tagit bort alla bilderna när Kärleken kom på besök för första gången. Det hade gått så snabbt. Jag hade helt enkelt glömt av det mitt i att säda. Handla. Allting. Efteråt hade jag kommit på det. Skämdes.

”Grattis jubelidiot. Du borde ju faktiskt städat bort varenda partikel från din exfru innan din nya date kommer hem till dig?”

Jag hade åtgärdat det hela till hennes andra besök på gården. Alla foton nertagna. Och istället hade jag tagit lite olika av hennes bilder från Facebook och satt upp på samma vägg. Bara några stycken.

Jag minns när hon såg det. Hon kom. Gick upp på övervåningen. På väg ner igen såg hon. Jag hade hört ett tyst ”Jesus…”

Den väggen hade expanderat under vårt år tillsammans. Fler bilder. Nu mina egna. På henne. På oss. Dessutom hade hon ju givit mig några av hennes konstverk. Jag hade ramat in dom på Frame-It.

Jag hade lagt ut alla på golvet. Två sektioner. En med hennes konst. En med bilderna på henne. Nu cirka 25 stycken.

Jag skickade henne bilderna;

– Ojoj… många bilder
– En vägg täckt av all din konst. En annan täckt av bilder på dig.
– Ja, blir personlig ☺️

Jo. Det blev vackert. Det blev personligt. Och förutom att hennes konst nu fått en helt egen vägg, medan konst från andra tämligen kända svenska konstnärers konst samsades på övriga, hade hon själv nu fått en egen vägg. En egen vägg som var det absolut första man såg när man kom in i huset.

Absolut. Jag tyckte om ha bilderna på henne uppe. Självklart. Men väggvalet var även en signal. Till henne. Nu hade hon inte bara nycklar till mitt hus. Kunde komma och gå som hon ville. Om. Vilket inte skulle komma att hända förutom kvinnliga kollegor, skulle komma hem till mig var det första man såg HENNE.

För mig var den signalen absolut glasklar.

– Du kan väl ropa till när du är hemma om du vill ses lördag?
– Sov gott du med!💖

Vi hade haft ett trevligt telefonsamtal på Onsdagskvällen den 28:e. Om hennes boende. Om ingenting. Om att ses kommande Lördag när hon var hemma. Hon hade tackat ja i samtalet. Vi hade bestämt Två Små Svin. För att slutligen understryka att det var en inbjudan hade jag skickat ett sms.

Följande eftermiddag var hon tillbaka på ekonomi. Sådär lite oroligt. Nästan anklagande. Saker skulle motiveras. Härledas. Redas ut. Ett totalt omvänt agerande mot när det gällde bråk och känslor. För min del var det en totalt onödig diskussion. Varför inte bara skriva ”Skicka XXXX kronor på swish!”? Det var inte direkt så att jag trodde hon skulle lura mig. Inte ekonomiskt…

– Fick 3 stycken parkeringsanmärkningar utöver den som jag betalade, hur lyckas man med det på så kort tid? 😳😢
– Du har ju fått för två? och fler har jag inte fått. Det är ett helvete komma ihåg skiten. Vad ska jag skicka
– 1000 är de två extra
– Skickar det! less på gamarnas betzalen betzalen Och gnäll… skärmdumpar..
– Vadå gnäll?
– Ibland glömmer man… thats it Speciellt när man är van ha egen gård – bara släppa bilfaan utanför dörren. ”Gnäll” = utdragna sms med skärmdumpar ingen djävel är intresserad av… när det ändå kokar ner till att betala nåt. Skriv bara vad jag ska skicka så gör jag det på en gång. Kallas Easy Street…

Det blev inget stort bråk. Mest bara lite ”fram och tillbaka”.

Framför allt var det inte riktat mot henne. Det trodde jag var fullständigt självklart. Min avsky var riktad mot dom små fascistoida asgamarna på Parkerings-Waffe. Med sina försök till högtravande paragrafläsning. Sånt slängde jag alltid bort. Men när det nu hade kommit till henne skulle det ju självklart betalas. Men jag varken ville eller orkade höra nåt ”omkring”. Säg bara vad jag ska skicka…

Anledningen att jag minns det är att det var en av dom få gånger vi hade någon sorts schism i relationen som inte handlade om sakerna som ingick i Loopen. Detta. En skärbräda. Grädde. Och lite jord från en färsk ört vi köpt på Ica Maxi.

Det var alla saker som blåste över på 3 sekunder. Det skulle inte Loopen komma att göra.

Det tog inte lång stund så skickade vi hjärtan igen.

Men under morgondagen skulle jag komma att trampa i klaveret. Ordentligt. Inte så där ”hoppsan men det gick bra”. Utan mer som en elefant som stampar mitt i en Musette.

Bröstfickan

19 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Det är märkligt hur mycket hopp man kan lägga i en så liten gest…

– 25:e Juni 2023 –

Jag vaknade på det bästa sätt jag kunde tänka mig. Katten vid fötterna, och tätt omslingrad. Naken med henne. Kärleken. Vi hade glömt persiennerna kvällen innan. Den tidiga morgonsolens försiktiga strålar genom fönstret. På hennes ansikte. Känslan av hennes hud mot min, Hennes doft.

Hur sätter man ord på sånt?

Jag visste den skulle komma. Rökhostan. Så jag smög upp. För att inte väcka henne. Stängde försiktigt sovrumsdörren. gick ut på verandan. Det fanns 250 kvadratmeter och 7 rum mindre att gå undan till. Men jag gjorde så gott jag kunde.

Jag visste hon hade ställt klockan. Bara en tidsfråga innan hon skulle komma upp. Så jag började göra frukost åt henne. Efter frukosten körde jag henne hem. Hon skulle packa inför återvändandet till sitt bemanningsuppdrag i Borås.

Det tog inte lång stund så kom hennes sms:

– ❤️
– Tack för jättetrevlig/rolig date, och fin midsommar! 🙏🏻❤️
– Tack själv för en fin midsommar med dig! ❤️

Efter en stund skickade hon en bild på blommorna på hennes veranda. Jordgubbar och annat hon grävt upp på gården och sedan planerat hemma hos sig på balkongen.

– Titta här… de kanske hade behövt extra kärlek…
– Ja verkligen! Jag kan hämta upp dom. Jättesynd om dom bara dör
– Ja, det kan du och du kan skörda lite 🤪
– Jag åker in till typ… 15? Och köra dig till tåget samtidigt!

Jag erbjöd mig hämta dom. Ställa dom på min veranda och ta hand om under tiden hon var borta. Hade hon gjort sig besvär kunde jag göra detsamma. Dessutom hade jag ett annat ärende.

Jag hämtade blommorna. Hade med en kartong att ställa dom i så det blev lättare at bära. Hjälpte henne med väskorna. Körde henne till centralen.

Vi kramades. Pussades. Och utan att hon märkte det lyckades jag smyga ner mitt ärende i bröstfickan på hennes skjorta.

Hon åkte. Jag vinkade.

Jag skickade ett sms;

– Farväl Boråsbrus 😢😳
– 👋
– Tack för skjuts 😘
– 🥰
– Vad glatt du vinkar 😳
– Nääää
– Vad ska du hitta på nu?
– Ta in blommor och plantera om nån av dom Sen ordna i studion
– Hann du till byggmax?
– Och sätta upp dina tavlor
– Ja
– Fick du allt som du behövde?
– Ja Hur går resan?
– En timme till i tåget . Hur går det för dig med alla dagens projekt?
– Håller på med studion… saknar en kabel (1000 spänn)… djävligt trist
– Har kabeln försvunnit?
– Ja Oförklarligt sett till hur minutiöst noga jag packade allt.
– Kvar på gården?
– Tror det Är du framme?
– Ja. Vad sysslar du med?
– Nu satte jag mig på verandan och vilar
– Mysigt
– Vildkatten o Rödspöket står på varsin sida veranda dörren o fräser. Studion rullar
– Ordning och reda på dig

På kvällen hade hon börjat installera sig i ännu ett nytt boende i Borås. Ett uppenbart undermåligt boende och långt ifrån vad som utlovats.

Jag försökte få klarhet i hur illa det var;

– Ingenting typ husgeråd?
– Enstaka saker… Gardiner bara i sovrummet, tv utan programmer , Ingen wifi… fast det stod att det finns
– 😢
– Taklampa bara i vardagsrummet…🤪
– Då kommer du festa på krogen istället för vara ”hemma” 🤪 Ska du ut och vifta på din singelrumpa? 🤣🤪
– Knappast

Jo jag vet. jag borde inte ha. Men samtidigt som jag, kanske ganska förståeligt, kände en oro över att världens vackraste kvinna var ensam i en främmande stad, i ett boende som knappast var hemtrevligt och inbjöd till hemmakvällar, och kanske ville hitta på nåt kul så försökte jag skämta bort det.

Trots allt så var den enda revideringen av hennes ”singel om andra män frågar” den där lilla oavsiktliga ”min pojkvän” på vår senaste date den enda indikationen på att hon ansåg vi faktiskt var ett par. Och vi hade inte berört eller rett ut vad ”nästanmonogam” egentligen betydde. Klart jag var orolig.

Plötsligt skickade hon en bild.

Den hade ramlat ur bröstfickan på hennes skjorta. Mitt ärende. Det var en bild på nyckeln till mitt överlås.

– När la du dit den???
– På centralen såklart
– Jag märkte ingenting

Nu hade hon båda nycklarna. Och det var mer än en gest. Det var realitet. Hon kunde komma och gå precis som jag ville.

Hon skulle komma hem till kommande helg. Men Söndag skulle hon jobba.

Jag försökte komma med förlag;

– Kanske en date lördag ?
– Ja, vem vet. Kanske en gistarristen dyker upp
– Vi kan äta ute, ha trevligt och sova rimligt tidigt
– Ja, mycket tidigt 🤪
– Började du tidigt söndag?
– Ja
– Vi kan äta ute. Åka till mig efteråt. Du kan ta Audin till jobbet.
– Måste åka tåg efter jobbet mot Borås 🤪 Hinner inte lämna bilen till dig, ska jobba på Lidingö
– Jag löser det. Ta Audin! Skicka uppgifterna för parkering så tar jag den i appen.
– Ska sova alldeles strax
– Sov gott 😘
– Sov gott du med 😘 Jag älskar dig
– Jag älskar dig ❤️

Hem från Borås Fredag kväll. Jobba igen Söndag på extrajobb här hemma i Stockholm. Åter Borås Söndag kväll. Klart jag ville hjälpa till om jag kunde. Speciellt om hon mitt i allt det där kunde tänka sig att lägga sin tid på en date. På mig. På oss.

Om vi efter vår date landat hos mig kunde hon ta bilen till jobbet nästa morgon. Sedan till centralen. Jag kunde ta en uber dit och möta upp. Få en kram. Bjuda på sen lunch kanske.

Absolut. Jag hade förståelse för om hon inte skulle orka ha en date på Lördagskvällen. Men jag upplevde det som att hon ändå tackade ja. Eller övervägde det.

Det skulle visa sig bli på ett helt annat sätt.

Den Hade Blivit Vår

18 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Ibland märker man inte att ett hem har blivit gemensamt förrän långt senare…

– 24:e Juni 2023 –

Vi mötte upp min bästa vän och en kollega på OKQ8 Liljeholmen.

Dom skulle vidare till en utställning i Österlen. Jag hade hämtat ut ett antal tavlor från inramning.

Kärleken hade orange shorts. Grönt linne. Svarta Scholl.

Vi fikade. Mack-fika. Lämnade över tavlorna. Tog bilder på oss alla där på parkeringen.Sedan åkte vi. Dom mot Österlen. Vi de där tio milen. Mot fåren.

Ett kärt återseende. Min Hammel jag flaskmatat som liten kom rusande när han hörde min röst.

Vi hade med oss knäckebröd. Päron. Kaffe. Bullar. Bullar som till slut hamnade i nosen på de lurviga, glada djuren som sa bää. Det var därför vi kallade dom Bääsare. Inte får. Utan Bääsare. Ett substantiv som sedan länge hade verbifierats. Att ta hand om fåren var såklart ”att bääsa”.

Vi satt mitt bland fåren. Vi bääsade. Klappade. Kliade. Skrattade. Kramades. Pussades. På fåren. På varandra. Det fanns mycket kärlek där. På alla plan. Inte minst i det enkla. Att se hur fåren hade anpassat sig. Hur väl omhändertagna de var. Hur livet fungerade.

Men även mellan oss. Mellan mig och Kärleken. Mellan oss och djuren. Mellan allt det där som hade blivit vårt. För det var vårt. Det hade blivit vårt.

Vi hade lämnat gården bakom oss. Men hur det än var med att jag haft en historik på gården, tillsammans med min ex-fru, så var gården vår. inte min och min ex-frus. Utan min och Kärlekens.

När jag blickar tillbaka på gården är det vår gård. Vårt förflutna. Vårt paradis. Hennes fristad 🔗. Det var så det hade blivit. Och ingenting skulle någonsin kunna ändra på det.

Det märkliga var att det skedde så obemärkt. Det fanns ingen dag då vi bestämde att gården var vår. Ingen konversation. Ingen ceremoni. Ingenting som markerade övergången. Platsen bara förändrades. Minnet av en förändrades. Eller kanske var det vi som förändrades.

Till slut gick det inte längre att skilja gården från henne. Mina minnen därifrån handlade inte längre om mitt gamla liv före henne. Dom handlade om oss.

Hon hade blivit någonting mer. Kärlek. Den största av kärlekar. Men även någon sorts ”vad livet kokat ner till”. Henne. Hennes närvaro. Vi.

Långt senare skulle jag komma att fundera på om flytten från gården i själva verket också blev början på någon sorts separation. Det låter märkligt. För rent geografiskt flyttade vi närmare varandra. Det var ju hela tanken.

Färre mil. Mindre restid. Enklare att ses. Mer av oss. Men det blev inte riktigt så. För gården hade gett oss någonting som var svårt att ersätta. Där fanns bara vi. Inga arbetspass. Inga måsten. Inga människor runt omkring. Inga tider att passa. Ingenting som drog i oss från olika håll.

När jag ser tillbaka på det idag undrar jag ibland om vi samtidigt som vi flyttade närmare varandra också flyttade bort från någonting. Inte från kärleken. Men från den plats där den kanske haft allra bäst förutsättningar att få vara just kärlek.

Nu satt vi tjugo minuter ifrån varandra. Hon i en liten lägenhet. Jag i ett litet radhus. På pappret hade vi flyttat närmare varandra. Men känslan var ibland nästan den motsatta.

På gården hade vi inte bara träffats. Vi hade levt tillsammans. Hon kom inte över på middag och åkte hem igen. Hon stannade. Dagar blev till kvällar. Kvällar blev till morgnar. Vi vaknade tillsammans. Somnade tillsammans. Lagade mat. Tog promenader. Delade vardagen.

Nu hade vi plötsligt varsin bostad. Varsin ytterdörr att låsa. Varsin plats att åka hem till. Långt senare har jag ibland tänkt att flytten från gården på ett märkligt sätt också kändes som en separation.

Kvällen blev lugn. Hemma. Vi la oss. Vi skulle upp tidigt.

Nästa morgon skulle hon tillbaka till Borås.

En Midsommarnattsdröm

18 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Vissa dagar blir inte magiska för att allt är perfekt. Utan för att rätt person är där…

– 23:e Juni 2023 –

Vi åt frukost. Jag hade ställt asken som hon givit mig kvällen innan på hennes sida bordet. Hon tittade undrande på den. Jag hade ju armbandet på mig.

Jag hade återanvänt asken hon gett mig. Hon öppnade den. I den låg en nyckel. En nyckel hem till mig. Hon påpekade direkt att det inte fanns någon nyckel till överlåset. Att jag fortfarande enkelt kunde stänga ute henne. Trots gesten.

Och det var sant. Överlåset fanns där. Jag visste det. Men jag hade ingen kopia. Min bästa vän hade slarvat bort den.

Det var inte planerat. Inte genomtänkt. Men det förändrade inte vad nyckeln var tänkt att vara. En gest. Att hon var välkommen. komma och gå som hon ville. Att jag inte hade något att dölja.

Vi började dagen i studion. Hon hjälpte mig att sätta upp akustikpaneler i taket. Många. Tunga. Otympliga.

Vi stod där tillsammans. Höll. Lyfte. Skruvade.

Det saknades skruv. Biltema. Stängde en minut innan vi kom dit.

Vi bytte till matlagning. Hon hade handlat. Jag hade handlat. Vi hade handlat. En märklig blandning av estniska och svenska måsten för midsommar. Allt på en gång. Allt lite fel. Och ändå helt rätt. Det blev underbart gott. Vildkatten nöjde sig med räkor.

Vi satt på verandan. Bestämde oss för att gå ner till stranden.

– Du har inte sett badet än. Det måste du!

Hon hade sin klänning. Storblommig. Ljusgrön, nästan grå i tonen. Med broderier. Sagolikt vacker.

Vi tog selfies på oss tillsammans. Hon satt nära intill. Lutade sitt huvud mot min hals. Log. Jag la upp på Facebook. Önskade alla en lika fin midsommar som vi hade. Helvetes massa likes och tillbakaönskningar. Fler skrev att hon var snygg än att jag var det. Flest skrev att vi var det. Tillsammans.

Vi satt på stranden. Solen gick ner. Långsamt. Och jag minns bilden jag tog av henne. Hon satt ensam på gräset. Havet bakom. Och något i blicken. Lite sorgset. Lite frånvarande. testar av håret hade blåst och låg tvärs över hennes ansikte. Det var ett helt annat uttryck än kvällen innan. Hon var äldre. Men yngre.

Jag har tittat på den bilden många gånger efteråt. Försökt förstå vad det var jag såg.

Min spontana tanke var New York 1979. En stad som var trasig, farlig och elektriskt levande på samma gång. Punk, disco, konst och dekadens existerade sida vid sida och människor försökte uppfinna sig själva på nytt. Andy Warhol förvandlade samtidens ytlighet till konst. Debbie Harry var ansiktet för en ny tid. Lika delar glamour, punk och gatustoft. Allt verkade möjligt, och ingenting kändes riktigt tryggt. Konst, musik, mode och självförverkligande flöt samman till samma rörelse. Till världens centrum för drömmar, begär och illusioner.

Kärleken. Där på stranden. Det var något mer än bara en bild. Det kändes New York 1979. Debbie Harry. Andy Warhol. Hon var inte bara där. Hon var ett motiv. Ett konstverk. En installation. Inte bara skönhet. Utan någon sorts ikonisk, lite ouppnåelig närvaro. Magi.

Precis som på den där bilden från Östermalm 🔗 några veckor tidigare. Som om hon alltid bar på en berättelse som ingen annan riktigt fick den hela tillgången till.

Om hon var Debbie. Vem var jag? Hur skulle jag någonsin kunna matcha det?

Det var nog så jag kände mig ibland. Matcha en ikon. Hur gör man det? Hur skulle jag kunna leva upp till att vara den man hon kanske valt? Kanske älskade?

Fanns det något av Chris Stein i mig? Utseendemässigt nej. Men det var kanske aldrig hans starka sida. Imagemässigt? På sitt sätt kanske. Lite egna. Kreativitetsmässigt? Well. Jag försökte. Lyckades ibland. Rimligt i alla fall.

Men tanken på vad en ikonisk och magisk sfär kunde se hos mig var alltid lite obegriplig. Kanske uppstod frågan på grund av en oro. Av tanken på att jag faktiskt inte var värd henne. En kvinna som alla män i hela världen skulle springa benen av sig för.

Månader tillbaka. På en rak fråga om varför hon älskade mig, Hade hon börjat sitt svar med att ”jag var stark och rolig” och jag mitt korkade fä hade svarat att ”jaha så iprincip är jag en lyftkran med humor?”. För att i nästa sekund försöka ändra det till ”Nej men jag vet ju att det är för att jag har så sjukt stor kuk. Jag fattar”.

På vägen hem höll vi om varandra. Plockade blommor. Att lägga under kudden.

Som man gör. Eller som man tror man ska göra.

Jag frågade om hon trodde hon skulle drömma om mig. Hon svarade att hon får se…

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Jag hade haft lampan tänd när hon klädde av sig. Precis som alltid. Jag sa att hon var den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Precis som alltid. Precis som alla kvällarna på gården. Sex hade återgått till vad det var från början. Det där andra agerandet från hennes sida 🔗 hade varit ett kort gästspel.

Vår andra midsommar tillsammans hade blivit lika magisk som vår första 🔗 . Två diametralt skilda koncept. För egentligen spelade inga omständigheter någon roll. Hon var där. Det var det viktiga. Som vanligt. Som så många av våra dagar och nätter tillsammans.

Två människor som tillsammans, för en kort stund, lyckades få världen att stanna upp. Ännu en gång.

Mellan blomster, havsvindar och den ljusa midsommarnatten hade det uppstått en stilla magi där alla omständigheter förlorat sin betydelse. Kvar fanns bara närheten, kärleken och känslan av att allting var precis som det ska vara. En midsommarnattsdröm om de ögonblick som blir större än livet självt just därför att de inte försöker vara det.

En Midsommarnattsdröm.

Och i framtiden skulle det visa sig. Att hon var där var det viktiga. Att vi var tillsammans. Att dom mest knasiga, konstiga och näst intill absurda omständigheter skulle komma att kunna generera en totalt magisk dag tillsammans.

Harder Faster Scooter

17 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Vissa minnen luktar sommar, låter som skratt och vägrar blekna….

– 22:a Juni 2023 –

Vi gjorde ett nytt försök att fira årsdagen sedan vi för första gången sågs.

Egentligen den 16:e Juni. Vi hade blivit lite sena 🔗. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att vi firade tillfället. Eller bara att vi sågs.

Jag ville precis som vårt tidigare jubileum två veckor tidigare 🔗 försöka göra nåt fint. Visa respekt, för henne och relationen. Omtanke. Kärlek. Visa att datumet betydde någonting för mig. Att vår första gång betydde någonting för mig. Att hon betydde någonting.

En date med henne var en märklig balansgång. Sett till min kärlek till henne hade jag velat köpa det förbannade Eiffeltornet och ge till henne. Eller en söderhavsö. Eller en planet. Inte någon sån fånig ”Namnge en stjärna till din älskade” a 12 euro, utan en riktig planetdjävel.

Samtidigt var det lika fantastiskt att bara vara.

Vi kunde gå en promenad i ösregn. Slåss om vem som skulle ha mest paraply. Jag höll det över henne och hon knuffade tillbaka paraplyet så jag med fick min beskärda del. Vi avslutade med streetfood. Och helheten var precis lika fantastisk som en lyxkrog. Bara hon var där.

Vi kunde ta fel färja. Hamna totalt vilse på en udde i kanten Värmdö istället för Sandhamn. Sitta där 4 timmar. Ensamma på en bänk på en klippa. Vänta på nästa färja. Bara hålla om varandra och prata. Skratta åt oss själva efteråt. Jag hävdade att det var mitt fel. Att jag var idioten. Hon hävdade att hon borde valt färja bättre. Men bottomline var densamma. Bara vi var tillsammans.

Vi kunde ta fel på E18 och E4 norrut. Inte upptäcka att vi var på E4 innan vi var i Gävle. Samma koncept när jag bodde på gården och vi skulle gå på bio 🔗. För att vi pratade. Var uppslukade av varandra. Tvärstanna när jag såg köckelmöddingen Dragons Gate. Titta på varandra. Där mitt på motorvägen. Skaka på huvudet och säga ”det här är faan inte sant?!?!”. Men även då. Vi började skratta. Hon körde istället. Vi höll handen. Hade våra mackor. Och skrattade. Egentligen spelade ingenting någon roll. Bara vi var tillsammans.

Men just den här daten var restaurang.

Jag hade gjort om bokningen på Boqueria. Var där i god tid. Ordentligt tillsnyggad. Uppklädd. Hade botaniserat och valt länge mellan olika JP Gaultier och annat. En stor bukett rosor i handen. Röda. Långskaftade. Och en teddybjörn. Och – jag hade inte rökt sen efter dusch och tandbortning eftersom hon inte tyckte om när jag luktade rök.

Hon dök upp. Som vanligt syntes hon på långt håll. Strålade över hela Norrmalm. Randig klänning. Vit med tunna svarta ränder. Ljusgrön Jacka. Inte jeansjackan men typ. Nagellack – rött som drog åt orange. Plattat hår. Ett litet silverarmband. Ett litet silverhjärta med vita stenar i halsbandet.

Bar sin svarta väska sådär skolflicksaktigt. Inte på axeln utan runt halsen. Hon var så söt när hon gjorde så.

Vi kramades. Innerligt. Nära. Det var ett varmt möte.

Satte oss vid vårt bord. Perfekt placering. Hon hade med sig en present. Ett oerhört vackert armband i en liten ask. Hon fick teddybjörnen av mig. Vi åt i lugn och ro. Tog ett glas vin.

Fantastiska Tapas. Hon sken som en sol. Hennes ögon glittrade. Hon log. Det där kluriga magiska leendet. Dom perfekta läpparna som ramade in hennes skinande tänder. Ett leende som definitivt var unikt. Som skilde sig från leendet hos alla andra kvinnor i hela världen.

Det märkliga med hennes utseende var att alla hennes små egenheter verkade stråla åt samma håll. Som om ögonen, leendet, blicken och alla de där detaljerna, alla egenskaperna, som gjorde henne till just henne samlades i hennes ansikte. Tillsammans blev det fullständigt omöjligt att värja sig mot.

Vi höll varandras hand genom middagen.

Började gå genom stan. Mot Norr Mälarstrand. Där stod de. Elcyklarna. Pistagegröna.

– Hur funkar skiten?
– Ingen aning, Aldrig provat. svarade hon.

Jag läste. Installerade Bolt-appen. Plötsligt hade vi varsin cykel. Första gången för oss båda.

Färden var allt annat än stabil i början. Inte för någon av oss. Men det hindrade inte henne. Hon körde som en dåre. Jag var försiktigare.

Vi tog oss mot Rålis. Började få in det. Skrattade. Fotade. Filmade varandra där i backen. När hon filmade mig skulle hon presentera mig.

Och så kom det.

– Här kommer min pojkvän… gistarristen…

Hon sa det med full övertygelse. ”Gistarristen” Helt fel. Jag började skratta.

Men även om hon ännu en gång slagit till med den där kombinationen av sitt bubblande skratt. Sin accent. Och ännu en total felsägning. Den där kombinationen som kunde charma ihjäl en sten. Men även om bara det i sig hade varit en upplevelse för en livstid så var det nåt annat som blev det jag starkast tog till mig. Hon även sagt ”min pojkvän”.

– Fan vad söt du är! Utbrast jag. Kanske torftigt att säga i helheten. Kanske borde jag sagt nåt fin om att hon faktiskt sa ”Min pojkvän”. Men det var det enda jag fick ur mig.

Hon log, lite generad.

Jag filmade när hon körde race nerför backen. Inte bara körde hon mycket snabbare än vad jag hade gjort. Full fart. Hon tvärnitade och sladdade dessutom. Jag kommenterade ”och hon kör som en biltjuv” på videon.

Vi tittade på filmerna.

– Jag låter som en förortsunge. Som en invandrare.
– Du… jag älskar dig…

Två timmar gick fort. Vi lämnade cyklarna. Satte oss på en bänk vid Norr Mälarstrand.

Kramades. Pussades. Pratade. Puffade på varandras fötter. Med just våra respektive fötter.

Det hade blivit midnatt.

Mälaren låg blank som glas. Vattnet rörde sig knappt. Båtarna låg förtöjda och tysta. Stadens brus hade dragit sig undan och lämnat plats åt det där märkliga lugnet som bara finns några få timmar varje år. I synnerhet i Stockholm.

Mellan träden på andra sidan fjärden låg ljuset fortfarande kvar. Inte dagsljus. Inte mörker. Någonting däremellan. Som om natten själv inte riktigt ville börja.

Vi satt tätt intill varandra och såg ut över vattnet. Höll om varandra. Hon sneglade på mig. Ofta. Länge. En speciell blick. Hennes makeup hade gått över tiden och den ytligaste skönheten sakta börjat gå över till karaktär. Det var då saker framträdde tydligare.

Dom fina linjerna från strax över näsvingarna, ner snett för att plötsligt svänga av tvärt neråt på varsin sida munnen. Den lilla linjen en bit nedanför munnen. Inte dubbelhaka. Bara ett streck. Hennes lite spetsiga näsa. Nästan lite uppåt. Men ändå inte. Den lilla markeringen på nästippen.

Hennes högra öga var ofta lite öppnare än det vänstra. Precis som håret alltid var lite högre på den sidan. Nästan som om det fanns två helt olika sidor av henne.

Hennes aura var makalös.

Det var ett av dom tillfällen jag hade blivit begåvad inom konst istället för musik och skrift. Att jag hade kunnat måla av henne. Fått göra tavla efter tavla efter tavla. Med lite tur kanske blivit semikänd. Med lite tur kanske kunnat sprida hennes skönhet över hela världen. Få folk att säga ”Gud så vacker! Undrar vem hon är”.

Jag minns att jag tänkte att allting kändes självklart. Inte dramatiskt. Bara självklart.

Som om världen för ett ögonblick hade slutat röra sig. Som om alla omvägar, alla tillfälligheter och alla osannolika beslut som tagit oss dit hade landat i just den där stunden på just den där bänken.

Jag minns värmen. Från sommarnatten. Från hennes hand. Och värmen i känslorna mellan oss.

Det hade blivit midsommarafton. Vår andra tillsammans.

Vi tog en Uber hem till mig.

Vi skulle fira midsommar tillsammans.

Jag var lycklig.

Jag älskade henne.

Jag var helt säker på att hon älskade mig.

Inga Frågetecken

17 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Ibland glömmer man hur mycket som redan hänt när man ser fram emot det som ska hända…

– 22:a Juni 2023 –

Hennes första sms kom redan 06 på morgonen:

– Go’morgon 🌞Hoppas adu har sovit gott och får en underbar dag! Ses ikväll! 😘
– God morgon! Tack detsamma! ☀️ Hur skulle du midsommra förresten?
– Inga planer

Nåja. Jag hade i alla fall sått ett frö om midsommar. Hon hade inga planer. Men ställde heller ingen motfråga – om jag ville fira med henne.

Jag skickade henne en bild på en liten teddybjörn. Den var otroligt söt. Hade sprungit på den när jag var och köpte rosor till vår date,

– Är den din mysbjörn?
– Haha såg den på stan Ser fram emot ikväll
– Det gör jag med
– Va kul! 😍
– Var ett tag sedan vi sågs
– Ja det var det Tiden går så fort… 2 veckor?
– Har minnesluckor, lite mindre kanske
– Och jag har inte kommit längre här hemma… massa saker som skulle köpas, hämtas, köras till förrådet… djävla tid allt tar… men när studion är klar försvinner ju 6-7 lådor till. Ja just… början av förra veckan… nån som drack upp mitt bubbel, måste handla på bolaget åxå

– Bokar du din Uber själv? Vad ska du ha för fint på dig då?
– Har inget fint 🥺 Till? Jakobsberggatan 17?
– Ja 🥰

Det var nästan på dagen åtta månader sedan hon brutit upp förlovningen på grund av ett tekniskt fel på Facebook. 🔗 Det var nästan på dagen fyra månader sedan hon gjort slut via sms 🔗 efter att jag ställt frågor om hennes ständiga närvaro online.

Men just då spelade inget av det någon roll.

Det som fanns var att det nästan gått ett år sedan vi träffats för första gången. 🔗 Att det var vår andra date här hemma i Stockholm. Och märkligt nog var allt enkelt igen. Inga diskussioner. Inga missförstånd. Inga analyser. Inga frågetecken.

Bara den där självklara närheten som alltid verkade uppstå när vi väl sågs. Men nu fanns den också i sms:en. I samtalen. I vardagen mellan gångerna vi träffades.

Där och då tänkte jag inte på uppbrott. Inte på konflikter. Inte på allt som redan hänt. Det fanns bara kärlek. Bara förväntan.

Om några timmar skulle jag få träffa henne igen.

Och jag var lycklig. Riktigt lycklig.

Jag såg fram emot kvällen.

Små Saker

16 juni 2026 / Författaren / 6 kommentarer

Kärlek börjar sällan med stora ord. Oftare med att någon fortsätter höra av sig…

– 19:e – 21:a Juni 2023 –

Plötsligt. Nästan som från ingenstans. Allt trams och trassel kring vem som egentligen bokat av vår date 🔗 var som bortblåst.

Efter ett par dagar slutade hon beskylla mig. Sedan var det bara borta. Precis som så många gånger tidigare. Och det var kanske det märkligaste av allt. Inte själva bråken. Inte anklagelserna. Inte tystnaden som ibland följde. Utan vad som hände efteråt.

Eller snarare vad som aldrig hände efteråt.

Det var som att leva i en märklig cirkel. En loop. Samma typ av konflikt kunde dyka upp om och om igen. Ofta med olika kulisser, olika ord och olika omständigheter, men med en kärna som kändes märkligt bekant. Om jag ifrågasatte någonting ”anklagade jag henne”. Om jag ställde frågor ”kontrollerade jag henne”. Om jag försökte förstå vad som hänt ”ältade jag”.

Och om hon tillskrev mig egenskaper, motiv eller handlingar som inte stämde med verkligheten och jag argumenterade emot tills argumenten inte längre gick att försvara sig emot, då ”mosade jag henne”.

Det ordet återkom. ”Jag mosade henne”.

Inte för att jag skrek. Inte för att jag hotade. Inte för att jag ville vinna. Utan för att jag fortsatte fråga tills logiken tog slut.

Efteråt försvann hon ofta. Ibland några dagar. Ibland längre. Sedan kom hon tillbaka. Och då var det som om någon dragit ett streck över allting som hänt. Ingen genomgång. Ingen diskussion. Ingen förklaring. Ingen gemensam slutsats. Ingenting som gjorde att man kunde lägga händelsen bakom sig och faktiskt förstå vad som gått fel.

Locket lades på.

Ärendet arkiverades. Och det andra läget återaktiverades. Värmen. Alla hjärtan som skickades. Samtalen. Planerna. Tills nästa gång samma sak hände igen.

Plötsligt. Ännu en gång. Hade jag börjat vänja mig vid att telefonen lät annorlunda när det var hon. Inte signalen. Inte ljudet. Känslan.

Det fanns människor man pratade med för att man behövde någonting. Människor man svarade av artighet. Människor man skrev till för att få saker gjorda. Sedan fanns det människor där bara deras namn gjorde dagen lite lättare. Hon tillhörde den senare kategorin. När det fungerade.

Det spelade egentligen ingen större roll vad vi pratade om.

Tvättmaskiner. Får. Min bästa väns tavlor. Hennes egna tavlor. Flyttkartonger. Gymkort. Någon dum historia om en estnisk blondin vid namn Pettus Petta. Det där jag lite skämtsamt sagt med glimten i ögat och som då inte betydde vad det skulle komma att göra framtida. Men med min bristfälliga estniska betydde det ungefär ”hon var en luring”. Kärleksfullt sagt.

Men. Det viktiga var inte ämnet. Det viktiga var att hon var där.

Det var märkligt hur snabbt någonting kunde kännas naturligt.

På morgonen kom ett meddelande. På kvällen kom ett till. Någon fråga mitt på dagen. Någon fånig kommentar om någonting oväsentligt. Plötsligt var det en del av tillvaron. Igen. Som i början. För ett år sedan.

Jag märkte hur jag började leta efter hennes namn på skärmen. Inte av oro. Inte av osäkerhet.

Av vana. Av glädje.

Jag ville berätta saker för henne. Inte stora saker. Små saker. Att tvättmaskinen inte fungerade. Att flyttfirman strulat till något. Att jag hittat ramar till hennes tavlor. Att ett får stulit bullar. Sådant man bara berättar för människor som har blivit en del av ens vardag.

Det var kanske det som gjorde mig så glad. Att det började kännas som vardag. Inte fyrverkerier. Inte stormar. Inte stora gester. Bara två människor som hördes av. Om och om igen.

Hon frågade hur det gått. Jag frågade hur hon mådde. Hon berättade om jobbet.

Hon var i Borås igen. Bemanningsuppdraget. Firman hade uppenbart gjort bort sig totalt med boendet. Oerhört bristfälligt. Undermåligt. Främst ur synpunkten boendemiljö. Ingen AC. Gardiner som inte stängde ut solljuset när hon försökte sova. Jag insåg det inte fanns mycket jag kunde göra. Av olika anledningar. Men jag frågade ändå. Självklart.

Jag berättade om flytten.

Och mitt i alltihop började vi planera en ny date.

Inte för att vi behövde. Inte för att någonting måste lösas. Bara för att vi ville ses igen. Det fanns något väldigt fint i det.

Något okomplicerat. Jag tror att jag log oftare än jag själv förstod.

Telefonen plingade. Där var hon igen. En liten hälsning. Ett hjärta. En puss. Ett skämt. Någon kommentar om att hon såg fram emot torsdagen. Vår date.

Och jag gjorde detsamma. Kanske mer än jag ville erkänna. För någonstans hade jag redan börjat vänja mig vid tanken på henne. Ännu en gång. Som någon som fanns där. Någon som gjorde dagarna lite roligare. Lite varmare. Lite mindre ensamma.

Och när jag läser sms idag är det kanske just det jag ser tydligast.

Inte planerna. Inte skämten. Inte ens flirten. Jag ser två människor som verkar glada över att den andre existerar. Det är en ganska vacker början på någonting.

Jag hade inte längre lika ont i magen. Jag kände mig inte konstant orolig för hennes nästanmonogami. Eller om hon sa hon var singel till andra män. Det var nästan som om jag tack vare hennes agerande tog förgivet att hon nu faktiskt var monogam. Faktiskt inte skulle äga hon var singel längre om någon man frågade. Om det var så var den enda som kvarstod att faktiskt delge mig detta.

God morgon varje dag. God natt varje kväll. Initiativ från båda håll. Internhumor. Flirt. Framtidsplanering. Rumpskämt. Hjärtan och pussar. Det är väldigt mycket vardaglig närhet. Kärlek. Inte kris

Vi pratade plötsligt som om relationen hade framtid och kontinuitet. Det fanns ingen ton av att detta skulle komma att gå sönder. Tvärtom. Det var hur normal och vardaglig relationen känns just här. Det fanns så gott som inga tecken på att någon av oss verkade stå med ena foten utanför relationen under de här dagarna.

Det som slår mig när jag läser retrospektivt är att ingen av oss verkade förstå hur stor konfliktfrågan faktiskt skulle komma att bli. Speciellt på längre sikt.

Ingen av oss verkade förstå hur långtgående och djup en konflikt, egentligen bara byggd på en handfull saker som hade kunnat redas ut hur enkelt som helst, skulle komma att totalt ta överhand. Infekteras. Bollas fram och tillbaka. Kastas runt och runt igen. Till dess den var det enda relationen handlade om.

Att den infektionen i sin tur skulle komma att leda till ageranden, ibland kanske inte så genomtänkta, som skulle komma att göra saker värre. Och det märkligaste – hur mitt i allt det där kunde vi ses. Bara vara. Låta allting drypa av närhet och kärlek.

Laga mat. Gå på bio. Äta ute. Gå långa promenader. Kramas och pussas i hennes soffa till någon fånig film. Vinka av varandra när vi skildes åt. Ibland som vanligt – utan att diskutera konflikterna. För att inte förstöra stunden. Ibland gjorde någon ett övertramp på den punkten. Ibland lyckades vi rädda upp skeppet som höll på att kapsejsa på grund av övertrampet. På bara några sekunder. Ibland inte.

Jag kan förbanna att vi inte tog tag i det. På en gång.

Jag kan förbanna att jag inte insåg att någonting måste göras. Att vi inte tog hjälp i en loop som så uppenbart hade kört fast.

När jag första gången gjorde det ville hon inte. ”Det var för tidigt för parterapi” sa hon. När hon frågade mig ville inte jag. Jo egentligen ville jag. Men jag tog istället tillfället att slå tillbaka med ett ”parterapi? vi är ju inte ett par…”.

Tredje försöket var på mitt initiativ. Då var det redan försent. Och kapitel som jag kommer till. Långt långt fram i tiden.

Är Du Ens Hemma?

14 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Jag älskar dig...

– 12:e Juni 2023 –

Jag skulle försöka reparera gårdagens avslut. Börja om. Skickade henne sms.

‒ Hoppas duger en fin dag och har sovit gott! ☀️🌷

Svaret kom omgående.

‒ Hoppas att du är utvilad och har en underbar dag! 🌞☕🍒
‒ Väntar på min behandling 14… handlat massor åt py på kreatima… life is good…
‒ Lycka till med behandlingen!

Skickade henne en bild på min öl. Jag väntade på min djuprengöring, kemisk peeling, HIFU med mera. Vi hördes av senare. Tidiga kvällen. Hon hade sagt hon skulle tvätta efter jobbet.

‒ Hur går tvätten?
‒ Missade tiden pga längre arbetsdag. Men roligare kväll än tvätta
‒ Antar du inte kommer i kväll då?
‒ Ja
‒ Fattar

Jag borde kanske inte ha uttryckt mig så. Antar att. Men samtidigt som vi pratat om att ses i dag på kvällen så hade vi ju blivit osams i går. Jag fortsatte på samma distanserade sätt baserat på det.

‒ Vi kan ju checka av om fredag fortfarande är aktuellt för dig med en date.. Men jag skulle ljuga om jag inte sa jag är besviken att min taggning av date lördag inte blev godkänd. Du frågade om det är viktigt vara ihop. Jag sa nej, all former är ok bara man står för det öppet mot andra… då ”bråkade” jag (enligt dig). Jag har mina premisser, du har dina. Inget bråka om och betyder inte man inte älskar. Men jag är klar med att vara hemlig.
‒ Din taggning är godkänd…. och jag ljuger om jag säger att dina ord efter en trevlig tid tillsammans inte sårade mig
‒ Om så.. om godkänd… hade jag kunnat se mitt inlägg på din sida
‒ Kan tyvärr inte svara
‒ Jag sa bara det jag anser. Dags vara öppen om relationen efter ett år hemlig
‒ Men jag ska inte bråka om det

Hon hade godkänt tagningen sa hon. Och postat ett egen inlägg om kvällen. Med bilder på sig själv. Inte mig. Den enda hon tagit. Den enda som fanns. Hon skickade en skärmdump på sitt inlägg. Att det fanns på hennes sida.

‒ Vet ej. Jag är utestängd
‒ Om fb är det viktigaste då är det så

Det var en märklig kommentar. ”Om fb är det viktigaste”, eftersom hon i Oktober bröt upp förlovningen pga att fel som gjorde att hon bara kunde se publika inlägg. Och helt utan att ta någon som helst dialog om det.

‒ Nej bråkat nog om att du är singel och jag vill ha relation öppet. Jag är ingen bra ”hemlig kille”
‒ Du och din prat om hemlig… synd att en fin kväll betydde inget för dig, tog bara några timmar där din kärlek tog slut och började mosa mig
‒ Den betydde nåt, och kärleken tog inte slut och jag mosade inte. Jag är bara less på att vara utestängd och hemlig
‒ Det gjorde du
‒ Skrev du nått om mig/oss i ditt inlägg?
‒ Och att stå för oss är lika med fb?Ja, skrev att vi firade ett års första prat. På vilket sätt jag har inte stått för den? Bäst att avskaffa fb om den är så stor betydelse att tar bort all fint ftån livet
‒ Vad är problemet stå för mig inför andra män du känner? Jag är bara less på att vara utestängd och hemlig
‒ Vi har redan talat om detta. Och jag är less på bråk mm
‒ Hur många bilder/inlägg har du postat om ”helg med min älskling” senaste halvåret?
‒ Vad vill du göra med bilen?

Så var vi där igen. Bilen. Det som från början varit en gåva. En välgärning. En omtanke. Plötsligt dök den upp igen. Från ingenstans. Men nu som ett argument.

Det slog mig att bilen märkligt ofta dök upp när själva sakfrågan höll på att glida henne ur händerna. Inte som ett argument i sak. Mer som ett trumfkort. Som om diskussionen plötsligt skulle handla om något annat. Inte om vem som hade rätt eller fel. Utan om skuld.

Jag hade funderat på det där tidigare. Varifrån kom sättet att argumentera?

Jag kunde inte låta bli att tänka på mannen långt före mig. Mannen som verkade mäta kärlek i pengar, tillgångar och saker. Där gåvor aldrig riktigt var gåvor. Där allting hade ett kvitto. Där allting kunde tas fram igen. Inte som minnen. Som skulder.

Som ett sätt att vinna när man inte längre kunde övertyga. Som ett sätt att flytta makten från sakfrågan till någonting annat. Någonting som inte gick att argumentera emot. Ungefär som när någon varit upprepat otrogen. Men samtidigt den som haft pengarna. Makten.

Jag var ganska säker på att jag visste svaret.

Jag ignorerade nästan frågan om bilen totalt. Jag fortsatte med att jag faktiskt försökt allt jag kunde. Hon svarade

‒ Jag försökte också, trivdes hur bra som helst med dig på lördag men verkar att du faktiskt tycker inte om mig
‒ Jo…jag inte bara tycker om dig jag älskar dig oerhört
‒ Dina påstående och gissningar är felaktiga men du gillar att provocera och mosa mig

Som vanligt när jag argumenterade om någonting som slutligen blev retoriskt och sakligt ogenomträngligt så ”mosade jag henne”. Jag blev den elaka. Jag provocerade? För att jag bara ville reda ut en del frågetecken. Frågetecken hon valde att inte reda ut trots att det kunde ha varit så enkelt gjort. Valde att oftast inte ens besvara i sak utan bara försöka argumentera runt. Eller påstå jag ”gissade”.

Plötsligt vände hela diskussionen med ännu ett sms från henne.

‒ Ska jag komma förbi ikväll?
‒ Alltid sagt du alltid är välkommen
‒ Vill du att jag kommer förbi ikväll?
‒ Du gör som du vill
‒ Frågade dig
‒ Sagt du alltid är välkommen…
‒ Ja eller nej
‒ Ja
‒ Är du ens hemma?
‒ Självklart
‒ Då ses vi

Varför i hela friden skulle jag inte vara hemma om jag uttryckligen sagt att jag både ville hon skulle komma förbi? Det begrep jag inte. Men exakt det konceptet skulle faktiskt upprepa sig senare samma år.

21:30 ringde det på dörren. Två gånger. Jag hann inte reagera innan den slets upp. Filmen från övervakningskameran visade någon som kom fram mot dörren. Snabbt. Frustrerat. Irriterat. Ringde på. Ryckigt. Trampade rastlöst i 10 sekunder. Ringde på igen. Kände på handtaget och slet upp dörren.

Hon stormade in i huset. Hon var uppenbart asförbannad. Började skälla ut mig efter noter. Orden kom i salvor. Utan riktning. Utan fäste.

Om hon åkt Uber eller pendeln vet jag inte. Det spelade ingen roll. Möjligen för om jag skulle ersätta henne för en Uber. Hon var berusad. Det gick inte att ta miste på. Hon frågade om jag hade något att dricka. Det hade jag. Jag tog en öl för egen del också. Hon fortsatte skälla ut mig.

Jag missade totalt vad hela utskällningen handlade om. Förmodat alla mina fel. Men jag var upptagen av någonting helt annat. Någonstans bakom ilskan fanns något annat.

Jag hörde inte hennes utskällning. Jag såg en kvinna jag älskade. Som var upprörd. På grund av mig. Det bekom mig illa. Men samtidigt kände jag lycka. Det var första gången hon mer eller mindre oplanerat bara dök upp. Ringde på. Hemma hos mig. Att hon bara kunde komma. Ta en Uber. Pendeln. Inte sextio mil. Inte planering. Inte logistik. Ett stenkast.

Jag visste inte vad jag skulle besvara. Vad jag skulle säga. Så när en liten paus kom sa jag det enda jag kom på. Mitt enda argument

– Jag älskar dig…

Det blev tyst. Hon satte sig ner i fotöljen intill soffan där jag satt. Blängde på mig. En blick fyll av en märklig blandning av ilska, kärlek och uppgivenhet.

Hon drack mer. Blev aspackad.

Vi somnade.

Lika Villkor

14 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Ingenting hade faktiskt förändrats…

– 11:e Juni 2023 –

Det var underbart att vakna med henne dagen efter vår första date. Se hennes vackra ansikte det första jag gjorde. Få hålla om henne. Säga god morgon. Säga jag älskar dig. Säga tack för igår.

Jag körde hem henne. Vi stannade till vid Espresso House lite vid sidan av Kungsholmen. Hon hade bytt till en vit stickad tröja, men hade samma svarta jacka. Uppsatt hår. Osminkad. Vacker.

Vi drack kaffe. Höll handen. Närheten var total.

Det tog inte lång stund efter att jag släppt av henne utanför hennes port innan hon skickade sitt första sms.

– Älskar dig
– Älskar dig mer
– Mer än igår?
– Ja. Mer varje dag

Det var sant. Jag älskade vår date. Jag älskade henne igår. Jag älskade somna med henne. Men mer – vakna med henne. Fika med henne. Vara en del av hennes vardag. Hennes sfär. Hennes liv.

Jag skulle åka och hälsa på fåren. Skickade henne bilder och filmer från besöket.

Mellan att ha släppt av henne och åka till fåren stannade jag till hemma. Bytte till ”fårkläder” och gjorde ett litet inlägg på Facebook om vår date. Taggade henne. Där lämnade jag det hän. Till dess jag kom hem. Jag noterade ett stort antal likes på min postning. Hon sa att hon hade godkänt taggningen. Men inte en enda av hennes vänner hade gillat inlägget. Att jämföra med 150 av mina.

– Ingen… du känner har gillat inlägget om vår date 🤪🤪
– Det kan jag inte göra ngt åt…
– Nä det sa jag inte
– Men några av de som du känner gillar
– Ja många. Ett omen
– Jaså? Hoppas att andras gillande inte påverkar oss 😘
– Nä… men ändå märkligt att inte en enda gillar att du hade en trevlig kväll
– Kanske mina fb vänner gillar inte mina trevliga kvällar 🤪
– Exakt
– Minskar det din kärlek gentemot mig?
– Borde inte…
– Borde inte men??
– Men man undrar ju vilka dom är som inte gillar din trevliga kväll med mig… och samtidigt har jag varit osynlig. Påverkar inte känslor… men påverkar tankar… oavsett typ av relation (du frågade igår om det var viktigt ha en relation) och det är inte viktigt ha en relation (vanlig ) men oavsett om det bara är kk etc..: så är jag en sån som vill man står för saker och uttalar dom
– Jag kan inte göra ngt åt det och egentligen är det viktigast för mig att vi har det bäst tillsammans
– Inte så viktigt vilken typ av relation ( förlovad/flickvän/kk/datear) bara man står för det öppet
– Varför ens skaffa negativa känslor när vi har det bra?
– Var inte negativ… bara tyckte det var märkligt att inte EN enda gillade att du haft en date…
– Älskar du mig?
– Ja Barbro! ❤️
– Älskar dig Arne❤️

Om hon nu hade godkänt taggningen. Varför hade inte en enda vän gillat inläget? Att hon hade en trevlig kväll. Och det där med att dom kanske inte gillade att hon hade en trevlig kväll. En date med mig – vilket klientel tillhörde dom då? Samma som ”mannen som försvann”?

Hon hade alldeles rätt i vad som var viktigast. Vi. Att vi hade det bäst tillsammans. Men samtidigt efter alla turer med att jag inte fick synas på hennes sociala medier. Efter alla konstigheter med vem jag doldes för eller vem som doldes för mig. Jag ville bena ut det där. Jag kände att det var dags för henne att faktiskt välja.

Hur hon valde var upp till henne. Jag kunde tänka mig att totalt överlämna till henne att definiera vår relation. För att sedan ta ställning till om jag kunde leva med dom premisser som erbjöds. Men jag ville ha klara premisser. Så jag kunde ta ställning. Och när jag så gjort – även understryka att vi hade lika villkor. Att samma premisser gällde åt båda hållen. Inga konstigheter. Bara rättvist och lika.

På nåt sätt så vävdes det in i dialogen. Jag la in det på tal om att hon druckit upp min öl på natten.

– Så… ingen öl heller så öppnade prosecco… Nån blondin drack upp all min öl i natt
– Oj, stackars dig 😳 Man ska inte släppa in blondiner i huset, då är ölen räddad
– Är man paxad är man
– Hur ska man förklara detta till alla öltörstiga blondiner?
– Man säger ”jag är paxad”. Hur man hanterar sånt är olika och sitter i själen, men vissa av oss (när kära och paxade) säger bara ”tack för ditt intresse men jag är paxad och älskar någon”
– Annars säger du välkommen in?
– Om jag är singel?
– Om du träffar någon men inte är ”paxad”
– Om jag är singel är jag ju singel.
– Då är alla brudar välkomna?
– Hur det är som singel är väl minst intressant. Mer intressant i en relation tänker jag
– Ja

Jag tyckte att det underliggande budskapet var solklart. Jag tyckte att hennes argumentation lika solklart signalerade att hon förstod.

Var jag paxad. Var jag i en relation. Då var jag i en relation. Punkt slut. Jag visade det. Öppet. Om någon visade intresse sa jag tack för visat intresse men jag är upptagen. Förbannat enkelt.

Jag försökte tolka hennes frågor omkring det hela inte lika mycket som att hon försökte reda ut begreppen som att hon undrade hur jag i dagsläget faktiskt agerade. Jag försökte bemöta det med att klargöra exakt hur jag agerade. Beroende på min civilstatus. Och att det var upp till henne att bestämma den.

För att försöka ta det på en bättre plattform än sms ringde jag henne senare. Och där, nånstans när vi ännu en gång klampade in på att definiera saker. Saker som nästan monogam. Singel om andra män frågar. Att stå för en relation öppet inför andra män. Att bygga tillit genom att inte dölja saker. Där nånstans gick det såklart åt helvete.

Hon började krångla. Påstod att jag bråkade. Jag blev sur och förbannad. Jag bråkade inte. Jag försökte reda ut någonting. Jag försökte få henne att förstå att jag ville definiera saker. Reda ut frågetecken. Ta det vidare från var vi stod. Baserat på att jag faktiskt älskade henne över allt och ville allt. Då ”bråkade jag”. Samtidigt som hon undrade om jag älskade henne.

Var det ett sätt att uttrycka att om jag älskade henne och som jag sa villkorslöst. Så skulle jag visa det genom att verkligen bara köpa allting. Tillåta mig själv att bli sviken. Tillåta otroheter. Tillåta nästanmonogami? Både som definition och levnadssätt?

Hon avslutade ”nej nu ska jag sova” efter att ha gett mig tonvis med skit om att ”jag bråkar” bara för att jag haft en åsikt och hade sagt den. Jag uttryckte mig klantigt och kort när jag avslutade samtalet.

1 minut efter kom hennes sista sms för dagen.

– Tänk att dina ord som att du älskar mig som du sa på förmiddagen har vänt till ”hej, hej , ha det så bra… sov gott”

Det var ju inte riktigt så. Jag älskade henne fortfarande.

Jag älskade henne när jag vaknade den morgonen. Jag älskade henne när vi drack kaffe. Jag älskade henne när jag släppte av henne utanför hennes port. Och jag älskade henne fortfarande när vi lade på den där kvällen.

Det var inte kärleken som hade förändrats. Det var just det som var problemet. Ingenting hade förändrats alls.

Inte hos henne.

Inte hos mig.

Bikinikväll

13 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Jag var så förbannat säker på att det var unikt…

– 10:e Juni 2023 –

En av alla årsdagar. Hennes första sms kom tidigt

– Go’morgon 🤗☕ Vad tiden går fort, om några timmar var det ett år sen du lyfte luren för… 🤪😘 Ha en fin dag! 💖

Något senare fortsatte hon

– Sur på mig?
– Nä? Varför skulle jag vara det?Hade bara missat meddelandet.
– Vet inte
– Ändå frågar du…?
– Känns så
– Hur är det möjligt? Har just bjudit till date ikväll
– Jag kanske sagt , skrivit ngt som misstolkat
– Absolut inte sur
-Ser framemot att träffas ikväll. Saknar dig
– Älskar dig!!!

Hon fortsatte senare.

– Älskar dig!
– Dtsamma! Pratade just om dig.
– Med vem då?
– En vän. På tal om att du inte tycker om krabba. Många skaldjursmenyer innehåller det. Men man kan kanske mecka med menyn så den blir anpassad för vad du vill ha… Är du väldigt hungrig i kväll tror du?
– Nä
– Äter du smörgåstårta innan? Då bokar jag om från 7 till 1 rätt. Förrätt.
– Har du bokat 7 rätters??
– Nej..
– Kul att se dig på din ”hemma” miljö
– Ska bli kul att träffas! Jag var hemma på gården åxå
– En helt annan miljö. Jag är vant mig med det
– Såklart… men själen är väl densamma
– Ja, borde vara men vem vet dig

Jag drog mig till minnes att hon blivit förvånad av mig där vid julbordet. Jag förstod inte riktigt. För mig var gentlemannaskap en självklarhet. Jag kanske var rocknroll – mycket image och attityd. Kanske haft gård – funktion före annat. Men i botten. Uppväxten i den del av Stockholm där vissa envisades med att säga fel gällande om man bodde ”i eller på”. Privatskolorna. I botten fanns någonting annat.

I en lantlig miljö, på en gård, går per automatik vissa saker bort. Det är helt enkelt inte genomförbart. Men i en datesituation i stadsmiljö är det en annan sak. Det ska sitta i ryggmärgen.

Man håller upp dörren och låter damen gå före. I trappor går man först uppför och sist nedför. Man hjälper damen med hennes stol. Drar ut den när hon ska sätta sig eller resa sig från bordet. På gatan går man alltid på trottoarens utsida. För att skydda damen från stänk och smuts från fordon. Man hjälper alltid en dam av och på med kappan. Man går ur och öppnar samt stänger bildörren åt damen. Stänger försiktigt efter att ha noga kontrollerat att damens tillhörigheter inte kan komma i kläm. Om regn möter man vid dörren. Med paraply. Eskorterar till bilen.

Det finns iprincip hur många regler som helst. Jag kunde dom. Jag efterlevde dom. Jo. Jag var kanske som dom sa. En märklig hybrid. Överklass som liten. Sedan musiken. Sedan landet. En djävla soppa.

Våra sms fortsatte under dagen. på tal om att snygga till sig kom vi in på att jag bokat lite olika tider för ansiktsbehandling. Tandhygienist – tandsten och blekning. Frisör samt annat.

Hon började skriva om att hon såg ut som gammal ful och trött. Jag kunde inte göra annat än kontra med sanningen. Hon pratade om läppförstoring. Jag svarade NEJ för helvete! Hon hade ju perfekta läppar. Perfekta tänder. Perfekt ansikte. Men absolut. Jag kunde och ville gärna bjuda henne på en djuprengöring. Kemisk peeling. Eller nåt sånt som underhöll. Nåt vårdande.

Plötsligt mitt i all läpförstoring och HIFU kunde konversationen bli nåt annat. Jag slängde in att jag såg fram emot kvällen.

– Ser fram emot i kväll 🥰
– Jag med🥰
– Saknar dig
– Saknar dig med!
– Dessutom har vi date nästa helg igen… (om inte den här blir så dålig att du tackar nej sen…)
– Eller tvärtom 🤪
– Så bra att du tackar nej? 😳
– Nästa helg är jag mer utvilad om vi har tur
– Du är bra som du är… älskar dig. Man får vara trött
– Älskar dig
– Orkar du date?
– Ja. Men vill du verkligen dejta en ful, tjock, stillös gammal tant?
– Jag tycker hon är sjukt vacker, har sexig figur och cool unik stil,,, Har hon ångrat sig? 😳
– Absolut inte
– Glöm inte att det är ”bikinikväll” på Mc Donalds ikväll… jag har shorts, nätlinne och foppatofflor
– 🤣 jagkommernakenharingakläderatthapåmigtjocksomjagärtygbrist
– Du är allt annat än tjock!! Du har en galet sexig och oemotståndligt kvinnlig figur 🥰

Jag la mycket tid på att försöka snygga upp mig. Vara jag. som jag brukade vara när jag inte tultade runt på gården i smutsiga och trasiga mjukisbyxor och en gammal tjocktröja. Problemet var inte att jag inte hade kläder. Jag hade för mycket. Problemet var nbog i mitt huvud. Vilken av alla olika djävla outfits som skulle ge bäst ”första” intryck.

Jag valde kläder noga. Försökte bevara min look. Den jag alltid hade. Inte ”bank & finans” eller nåt annat sömnigt. Betydligt mer utstickande. Men med stil. Fast samtidigt funderade jag på vad hon sagt om att hon egentligen sökte en date som bodde på Kungsholmen. Hade pratat om män med bilar med lädersäten. Kanske var det nåt sånt hon egentligen ville ha. Den genre som hon ansåg vara ”representativ som partner”?

Jag kunde bara vara jag.

Vad var egentligen ”Kul att se mig i min hemmamiljö”? Ett test? För att se om jag passerade som presumtivt representativ. Fast jag inte var ”bank & finans”?

Det började dra ihop sig. Jag satt redan i min Uber. Hon skickade sms.

– Vilken tid är du där? Jag försöker skynda på
– Stressa inte! Vi har bord 1930… men du kommer när du kommer 😍

Vi hade date 1930. Varför fråga när jag är där? 1930 såklart. Men det sa jag inte.

– Alltid lite svårt veta när en Uber kommer här i förorten… men jag är hellre tidig än sen… sen är dåligt på date
– Tack att du säger att sen är dålig på en dejt men jag kan vara sen 🤪🤪
– Haha det gäller bara mig
– I dag träffar du den Gamla Clownen 🤡
– Älskar dig!
– Älskar dig! Och jag har som vanligt dåligt stil och böir försenad
– Ingen fara!! ❤️

Jag stod på gatan utanför. Sen 1930.

Hon kom i Uber. Klev ur.

Röda byxor. Vit blus. Svart jacka. Läppstift jag inte sett henne i förr. Sken som en sol. Vacker utan motstycke. Hon syntes som ett enda unikum över hela djävla Östermalm. Bad om ursäkt för att hon var sen. som om det spelade någon roll. Hon var där.

Vi gick in. Rosorna stod på vårt bord när vi kom.

Inte bara honnörsbord. Lokalen var delvis ommöblerad för att ge maximal nytta av fönstren Anpassat. Gjort för oss.

Hon såg miljön. Bordet. Rosorna. Log. Och sken ännu mer.

Kvällen blev lång.

Vi åt. Drack. Skaldjur från himmelriket. Minns inte men jag tror 11 rätters eller nåt sånt. Jag hade ju varit ärlig när hon frågat om jag beställt 7 rätters. Svarat nej. Det var ju sant. Det blev några olika viner i serie för att passa olika rätter. Champagne för att fira. Dvs riktig. Servicen var perfekt. Eller bortom perfekt. Och all dialog gällande vad som serverades eller önskades, som sig skall – riktad till kvällens centrala punkt. Henne.

Hon höll min hand mer eller mindre hela tiden. Ögonen glittrade. Hon log mot mig. Talade lågt och nära. men ibland tappade hon det. Blev lite uppspelt och tog fram det där bubblandet som bara hon kunde ha. Kom på att hon var ute och hejdade sig. Som om det hon var inte passade i en fin miljö. Det förstod jag inte.

Jag försökte betala diskret. Hon stod för nära. Jag hoppades att hon inte såg summan. Drygt fem tusen.

Vi gick långsamt genom Östermalm. Mot Strandvägen. Hon bar rosorna. En bukett för stor för att egentligen bära.

Jag erbjöd mig. Hon ville inte. Höll dem själv. Som något hon inte ville släppa.

Jag tog bilder på henne. Mot en vägg på Östermalm.

Hon. Kläderna. Leendet. Håret. Ögonen. Rosorna. Allt i samma bild. Hon såg nästan ut som en installation. Ett konstverk.

Uber hem. Till mig.

Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade.

Det sista jag minns var hennes:

– Jag älskar dig.

Det enda som saknades i den där bilden av installationen var en liten detalj. Hennes förlovningsring. Det tänkte jag inte på där och då. Jag var bara lycklig över vår date. Att hon var där. Och hur mycket jag uppskattade det. hur mycket jag älskade henne. Det hade jag försökt understryka i att kosta på.

Långt senare skulle jag inse att hon säkert inte alls upplevt det som speciellt påkostat utan ansett att fina dyra viner på romantiska restauranger som ”goteborg” i Sjöstan, i solnedgång, var minst lika bra.

Eller förmodat mycket bättre.

Kanske då med för henne ”rätt” och representativt klientel. Inom bank & finans…

Förberedelser

13 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

För mig var det hela världen…

– 9:e Juni 2023 –

Det drog i hop sig till ännu en av alla våra olika årsdagar. Hon hade ju uppmärksammat vår första årsdag. Första gången på Tinder. Jag uppmärksammade denna. Vårt första telefonsamtal.

Jag inledde dagen med ett sms till henne;

– Lördag är första gången vi pratade
– Så rätt
– Kom du ihåg det?
– Ja
– Vad ska du göra morgon då?
– Jobbar som du vet
– Tänkte kvällen
– Vet ej
– Tänkte om du ev kunde tänka dig date. Men är du ev upptagen så är det ju svårt
– Det kanske är du som är upptagen
– Nu frågade jag ju
– Med en märklig tillägg…

Jag förstod inte. Kanske jag var upptagen? Jag frågade ju henne? Om man är upptagen frögar man väl inte om någon vill ses? Det måste ha blivit någon förvirring. Dessutom var ju i morgon en lördag. Hon skulle åka hem från Borås. Inte jobba. Jag frågade igen – ville hon gå på date?

– Ja, absolut
– Absolut som i date?
– Ja
– Skaldjur/fisk?
– Ja, låter smaskigt förutom musslor och krabba
– 19:30 ?
– Toppen! Ska vi äta hemma hos dig?
– Nä. McDonalds… fiskburgare 🤪
– Det blir trevligt! Ser fram emot! 🥰
– Ja, ser framemot att träffas 😘
–

Jag såg sannerligen fram emot. Såg fram emot att träffa henne. Såg fram emot att träffa henne den här gången dessutom vår första date i Stockholm. Såg fram emot en riktig date. För så var det ju. Förutom biobesöken hon bjudit på när jag bodde på gården. Förutom julbordet. Det var vår första date ute. Inte gården. Inte resa. Min egentliga hemmaplan. Jag ville göra en fin date för henne. Visa omtanke. Respekt. Kärlek.

Jag ringde min fina vän Björn. Innehavare av Oysterbar. Stockholms skaldjurskung. Förklarade läget.

Mitt livs kärlek. Årsdag. Vår första kväll här hemma. Han sa att det skulle ordnas. På det där sättet som sa ”jag fattar”.

Jag och min vän gick igenom menyn.

Mat. Vad att dricka till vilken rätt. Champagne. Att det skulle komma blombud. 30 långskaftade röda rosor. Om han kunde ta emot dom. ställa på bordet. Ordna ett riktigt fint bord. Det bästa.

Samtidigt i sms passade jag på fråga om nästa årsdag. Första gången vi träffades.

– Jobbar du nästa fredag?
– Ja, det gör jag. Varför undrar du?
– Kväll? Årsdag från när vi träffades. Kanske har lust med en date då åxå?
– Ja, vi kan boka in en årsdags date. Vad har man på sig i McDonalds? Bikinis? Var länge sedan jag var där

Det bestämt återupptog jag tråden med morgondagens date.

– Hoppas på trevlig date med god mat i morgon
– Kan det bli något annat än trevlig? Hur hämtar du mig?
– Tar nog en Uber. Gott ta ett glas vin till maten så det blir Uber hem. Då måste det ju bli Uber dit med.
– Ja,, det förstår jag
– Men jag ordnar en åt dig med givetvis 🥰🥰
– Annars kan jag åka kommunalt någonstans, så du slipper åka runt om i stan
– Nej faan .Ta en Uber dit annars så betalar jag givetvis ? Bestäm du. Om du vill bli hämtad eller ses där
– Jag kan ta mig dit, ingen problem med det
– Inte kommunalt ! Funkar inte så på en date. Jag betalar din Uber både dit och hem givetvis. Det mnsta jag kan göra när du är villig gå på date med mig.
– Var ska vi ses då?
– Storgatan 20, 19:30. Men då tar du en Uber dit? Säkert?
– Oroa dig inte. Spännande att vi går på dejt🥰 Du kan inte ansvara på dejtens resesätt
– Ja spännande, vi har bara haft 3 sen du gjorde slut faktiskt… och två gånger du hjälpt mig. Och sex två gånger på 4 månader
– Ja, vi kommer förbättra oss…

Jag vet inte om det var bra att nämna att hon gjort slut. Men det var ju faktum. Och vi hade ju bara setts dom där fåtalet gånger sedan dess. När hon ville jag skulle hämta henne och vi firade våffeldag. Spontanbesöket helgen efter. När hon plötsligt bestämde sig för att hälsa på. När hon hjälpte mig att packa. Men ingetning var väl egentligen en date. Inte på det sättet. En date date.

För att absolut säkerställa att hon skulle ta en Uber swishade jag henne för den. Hon skickade sms omgående.

– Vad håller du på med
– Betalar din Uber

Retrospektivt när jag tänker på vår dialog om den där daten. Vår första riktiga i Stockholm. Inte tåg. Inte gården. Inte ”får se”. Inte logistik. Inte administration. Bara två människor som skulle ses.

När jag tänker på alla förberedelser. På Oyster Bar. På rosorna. På Ubern. På alla detaljer jag försökte få rätt. Då är känslan idag märkligt kluven.

För det här var innan hon skulle byta nummer på krogen. Innan daten med samma man. Innan jag förstod att samma sorts dialog kunde föras med någon annan. Samma förväntan. Samma planering. Samma pirr. Samma omsorg. Men med en annan man.

Detta var innan jag förstod att handlingar, i hennes fall, vägde lättare än ord. Innan jag fick erfara vad ”nästan monogam” egentligen betydde och att ”singel om andra män frågar” var en realitet. Precis som jag senare skulle få erfara att hennes ”sexbrist” troligt var ärligare än hennes ”celibat”.

Någon annan kunde boka bordet. Någon annan kunde skicka blommorna. Någon annan kunde ordna transporten. Någon annan kunde sitta mitt emot henne och få hennes leende. Och det är där någonstans det blir tomt.

Inte för att vår date i sig betydde mindre. Utan för att jag var så fullständigt övertygad om att den betydde mer.

För mig var den unik. För mig var den hela världen. Jag gjorde allt jag förmådde. För henne. Av kärlek.

Jag var så förbannat säker på att det var unikt.

Jag visste inte då hur fel jag hade.

Hur olika vi kände.

Hem

13 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Äntligen nära…

– 5:e Juni 2023 –

Det var dagen för flytt. Jag var uppe otroligt tidigt. Eller snarare halva natten. Väntade på vildkatten. Jag satt på kökstrappan. Drack kaffe. Plötsligt kom han lommandes längs vägkanten. Jag matade honom. Stängde in honom i matsalen tillsammans med en kattlåda och hans transportbur.

Ja. Då var i alla fall det säkrat. Han skulle kunna följa med på enklast möjliga sätt. Jag hade haft katastroftankar om att han inte skulle dyka upp. Om att jag hade blivit tvingad att lämna honom temporärt. Åka tillbaka och vänta på honom några dagar senare. Kanske ligga på köksgolvet 3 dagar och vänta. För lämna honom fanns inte i min världsbild.

Mina och Kärlekens sms började redan 5 på morgonen.

– Älskar dig ! Hur går det med katten?
– Går helt ok… ingen katastrof… men han är inte nöjd. Tror du att du kunde hjälpa i kväll?
– Ja, det kan jag. Vilken tid ankommer du?
– Lite tidigt att säga det ännu men jag skulle gissa på 20
– Kommer flytt gubbar snart?
– 12
– Tänk att snart är allt klart ❤️
– Kan du handla småsaker?
– Ja
– Tack!
– Har du kaffemaskin där?
– Vet ej…
– Hur får du nyckeln?

Det var någonting i kommunikationen som gödde mina förhoppningar om en vardag tillsammans. Att hon kunde köpa någon småsak på väg hem från jobbet. Att jag kunde hämta henne utanför porten. Att livet kanske inte behövde vara mer komplicerat än så.

Flyttgubbarna kom. Tog möblerna. Vissa kartonger. Lastade släpet fullt med det som skulle till radhuset. Jag stoppade avslutande in katterna. Kylväskan med saker från frysen. Musten som vi gjort under hösten. Grönsaker vi skördat och hon hackat. Krukväxter.

Klockan var 13. Jag låste dörren. Rullade ut från gården. Stängde grindarna. Tog en sista bild på dom.

Vi begav oss mot Stockholm.

Vad det led hade vi ytterligare smskontakt.

– Borde vara hos dig 20:00
– ❤️❤️❤️
– Kan du köpa en mjuk bra tandborste? Glömde min
– Kommer du hämtar mig?
– Ja?
– Det är väl enklast? Om du hinner och orkar.
– Såklart! ❤️❤️
– ❤️❤️ Kör försiktigt! 😘
– Älskar dig
– Älskar dig
– Framme 20:30
– Ser framemot ❤️❤️
– ❤️❤️
– ETA 20:44
– 😥

Det var vårt sista sms i ”smålandssviten”. Den som pågått sedan 7:e Juni 2022. Ganska precis ett år. 20:44 gled jag upp utanför hennes port. Det var en speciell känsla. Hon stod på gatan. Vacker. Vinkade glatt.

Vi begav oss mot radhuset. Fastnade i trafiken av studentavslutningen. Inget vidare slut efter 60 mil. Typiskt tänkte jag. Stockholmsidioti. Det tar längre tid åka en mil utanför city än åka från småland.

Vi kom fram. Bar in katterna till varsitt rum. Tog in kartonger. Hon dom lätta. Jag dom tunga.

Det blev nån mindre schism. Jag förklarade var vilken märkning skulle stå. Hon tyckte annorlunda. Jag förstod inte baserat på vad. Jag hade ju packat. Märkt. Visste var allt skulle vara. Men likväl…

Det försvann fort.

Klockan gick mot midnatt. Allting var framme. Allting var inne. Allting var helt. Allting var rent. Vi satt i köket. Hon satt med vildkatten i famnen. Svettig. Smutsig. Gröna byxor. Jeansjacka. Osminkad. Underbart vacker.

Jag hade bara en så förbannat bra känsla när hon satt där med vildkatten. Att kanske. Kanske skulle det komma att fungera. En vardag. Ett liv tillsammans. Nu när avståndet var borta.

Första kvällen i nytt sovrum. Mitt. Hemma. Nära henne. Hon klädde av sig. Jag lät lampan vara tänd. Som vanligt. Hon sa ingenting. Vi somnade nakna. Tätt omslingrade.

Jag var hemma. Hon med. Trodde jag.

Jag kände lycka.

Jag kände mig säker.

Säker på att jag älskade och avgudade den där mystiska, magiska estländska kvinnan.

Allt fungerade

13 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Även relationen. Förutom att prata om den…

Jag hämtade henne på stationen. Kramen uteblev.

Vi åkte till gården. Lagade lite enkel mat. Småplockade lite med olika saker. Jag visade runt och förklarade vad/hur med allting.

Vi tog tämligen tidig kväll. Några glas vin. Småprat.

Vi gick och la oss tämligen tidigt. Det fick bli gästrummet eftersom sovrummet var nerplockat och som största rum – förvaring för dom kartonger som skulle med.

Till min stora förvåning initierade hon sex. Bra sex. Men av ungefär samma typ som senast vi hade setts. På nåt sätt så verkade vi nu göda, eller spegla, varandra. Hennes sätt att avvika från den där ”mentala närheten” fick in mig på samma spår. Plötsligt frågade hon ”vad som hade hänt?”.

– Ingenting?

Egentligen en halvsanning. Å ena sidan hade ingenting hänt med mig. Förutom hennes ändrade sätt. Jag blev plötsligt medveten om att jag speglade henne. Så någonting hade ju ändrat sig. Vi släppte ämnet.

Jag förstod inte. Hon ville inte ha en sexuell relation med mig. Men nu hade vi ändå sex. Var det med mig? För mig? Eller var hennes tankar någon annanstans? Var även detta ”Jag fick sex”?

Vi somnade. Tätt omslingrade. Nakna. Plötsligt var ett mindset från sex borta. Åter var närheten. Åtrån. En annan nivå.

– 2:a Juni –

Vi gick upp tidigt. Goda smörgsar med Ansjovis. Ägg. Kaffe. Juice. I trädgården. En av dom sista mornarna på den plats där vi första morgonen suttit ett år tidigare. Samma fysiska plats. Nu en helt annan plats mentalt och relationsmässigt. Inte samma nyfikenhet. Inte samma förhoppningar. Men på ett märkligt sätt samma kärlek. Samma enkelhet. Samma närhet.

Samma vita collegetröja som hon haft på selfien hon skickat när hon hade ny frisyr. Innan Italien. Vita sneakers. Min bruna tjocktröja. Hon satt med ett ölglas i handen. I fårhagen. Pratade med fåren. Om deras flytt.

Vi packade ihop saker lite här och där. Ställde kartonger i rätt ordning. Hade det trevligt. Lättsamt. Vi berörde absolut ingenting av allt som var knas. Det var som om det aldrig funnits. Nu fanns bara vi. Hade jag inte vetat bättre hade jag kategoriserat det som en fin dag i en underbar relation. Som kärlek. Men samtidigt var det lätt at låta det här bedragande skenet göra vad det var bäst på. Låta skenet bedra. Låta mig tro det var på riktigt.

Grannarna kom förbi. Pratade.

Klockan var 21:30 på kvällen. Vi ropade in fåren. Sista gången. Hon stod och skivade äpplen. Skivade morötter. Öppnade nya paket med knäckebröd. Ropade BÄÄÄÄÄ som vi alltid gjorde. Det som betydde ”godissignal” för fåren. Dom skockades runt henne.

Det var en kväll som var en ”absolut sista”. I morgon 06:00 skulle vi resa. Vi hade 60 mil framför oss. Transporten var halmad. Påhängd på bilen.

– 3:e Juni –

Morgonkaffe. Vi lastade fåren. Hon engagerade sig i att lösa ett problem med lasten. Saker som skulle med men som inte fick plats. Nödlösingar. Jag blev faktiskt inte förvånad av alla smarta lösningar hon kunde komma på.

Vi rullade sakta iväg. Mjukt och fint för fårens skull. La oss på stadiga 70. Eller lite under om det var sämre väg. Tittade till fåren en gång i timmen. Hon ransonerade mina cigg. En i halvtimmen. Absolut max!

Vi stannade och åt hamburgare. Kramades och pussades där på en hamburgerkedja mitt i ingenstans. Hon berättade roliga anekdoter om när hon tappat bilnycklarna i en toalettstol. När hon redan varit på toa. Och inte kunde spola på grund av nyckeln. Var tvungen stoppa ner handen.

Hon bubblade på det där charmiga sättet som bara hon kunde göra. När hon skrattade åt sig själv. När hennes skratt och accent mötte varandra i en rörig berättelse och man till slut inte hörde eller förstod ett enda ord av vad hon egentligen sa. Men jag skrattade ändå. Jag förstod övergripande. Och jag bara älskade hela hennes uppenbarelse vid såna tillfällen. Mitt skratt kom kanske även till viss del av glädjen att få vara nära henne. Nära hennes sfär. Av kärlek.

Det var en trevlig resa. Och sorgen över att lämna fåren var tillfälligt borta.

Sista 10 milen kände jag att bilen började kännas annorlunda i kopplingen. Jag kände mycket väl igen känslan i pedalen. En svänghjulskoppling på väg att haverera. Jag hade ju precis satt på ett drag, så den hade inte dragit mycket tidigare. Men transporten var gigantisk. Tung. Och full med får.

Jag avvaktade med att måla faan på väggen för henne. VIlle inte göra henne orolig. Körde försiktigt.

Vi kom fram.

Glada gårdsägare mötte upp. Vi lastade av. Dom bjöd på lunch. Hade dukat upp mitt bland fåren. Bilens varande eller icke varande gav sig själv. Det var ganska uppenbart om man stod intill och lyssnade när den gick på tomgång.

Vi lyckades hitta en hyrbil som passade in geografiskt. Inte bara för att komma hem. Utan även få min bil på rätt plats. Och hyrbilen skulle dessutom tvunget dra det andra släpet från småland till Stockholm.

Så – en plats nånstans mellan där vi var. Samtidigt lämna transporten på väg hem. Samtidigt vara enkel för att lämna och hämta upp min egen och sedan hem igen. Det skulle bli många mil.

Det började bli dags röra på sig. Känslorna över att ta avsked av djuren tornade upp sig. Gråten var i halsgropen. Jag frågade om hon kunde tänka sig att köra så jag kunde ta en öl. Det kunde hon.

Hon hade aldrig kört med släp påstod hon. Detta var ett extraordinärt stort. Och hon körde absolut perfekt. Jag trivdes att åka när hon körde.

När vi kom fram till biluthyrningen skedde två saker. Dels var det E-kort på kombinationen. Jag hade tagit en öl två timmar tidigare. Jag förklarade läget för henne. Om hon körde skulle det vara ”olovlig körning”. Dvs indraget körkort. För mig var det nog betydligt lindrigare. Det var som sagt två timmar sen den där ölen. Men hon incisterade på att köra.

Det andra var att mitt satans kort djävlades igen. Depositionen. 8000. Hon drog sitt kort. Utan att blinka. Såklart visste hon att jag var god för det. Skulle betala tillbaka. Egentligen var det inget stort att tänka på. Det var först långt senare jag skulle bara dra mig till minnes. Summera småsaker. Gällande ekonomi.

Vi kom fram dit där vi skulle lämna transporten. Klockan var närmare 4 på morgonen. Transporten skulle backas in. Där gav hon upp. Och när jag ändå satt där körde jag sista 10 milen.

Vi köpte hamburgare. Igen. Hon somnade i bilen.

Det kändes tomt att inga fårskallar mötte upp när vi rullade in på uppfarten och körde genom gården. Men trots det tråkiga med resan hade vi haft en riktigt fin dag tillsammans.

Det märkliga var att allting fungerade så bra när vi slutade prata om relationen.

Flytten fungerade. Resan fungerade. Fåren fungerade. Problemen fungerade. Vi fungerade. Allting fungerar när vi gjorde saker tillsammans. Var tillsammans. Det var först när frågan om oss dök upp som allting började gå sönder igen.

Dagen var slut.

Sorg ja. Men närhet. Gemenskap. Samarbete. Kärlek.

Vi la oss. Kramades. Nakna.

– 4:e Juni –

Det blev sent morgonkaffe. Vi satt på kökstrappen. I solen. Hon såg trött ut. Men ofantligt vacker. Samma vita collogetröja. Håret rufsigt, innanför tröjkragen. Sådär naturligt vacker som bara hon kunde vara. Det var hennes sista morgon på gården. Någonsin.

Såklart klampade vi återigen in i diskussionen om att hon var singel om andra män frågade. Hon vidhöll att det var precis så hon hade sagt. Med tillägget: Men ingen frågar.

Jag förstod fortfarande inte logiken. För mig handlade frågan aldrig om hur många som frågade. Den handlade om svaret. Om någon frågade en person i en relation om hon var singel och svaret blev ”ja”, då var det själva svaret som var intressant. Inte hur ofta frågan ställdes. Vi verkade återigen befinna oss på olika platser i samma diskussion.

Hon fokuserade på sannolikheten att situationen skulle uppstå. Jag fokuserade på vad som hände om den gjorde det. Det slog mig att vi ofta pratade förbi varandra på det sättet. Hon diskuterade sannolikheter. Jag diskuterade principer. Hon pratade om vad som förmodligen inte skulle hända. Jag pratade om vad ett svar betydde om det väl hände. Det var som om vi hela tiden befann oss i samma samtal, men på olika våningsplan.

Vi konstaterade att vi skulle släppa frågan. Inte förstöra sista morgonen.

För min del blev det någon sorts ”jaja – hon vill ju ändå inte ha relationen – så det hela blev väldigt hypotetiskt. Vilket som var mestårande kunde jag inte avgöra. Att hon inte ville ha relationen eller att hon skulle säga attt hon var singel om vi hade relationen. Säga så till dess hon ”sett att vi fungerade”. Och under tiden fungerade vi inte för att hon sa hon var singel.

Jag körde henne till tåget. För sista gången.

Någonstans där hade jag fortfarande enormt höga förhoppningar om att allting skulle bli bra när jag väl var hemma igen. Trots alla hennes ”jag är singel”. Trots hennes ”nästan monogam”. Trots att hon sagt att hon inte ville ha relationen. Hon hade ju ändå kommit hit.

Jag försökte få det att gå ihop. Tänkte att ingen åker fem, sex timmar bara för att hjälpa någon. Inte om det inte betyder något. Samtidigt visste jag att det inte riktigt höll som argument. Min bästa vän hade gjort exakt samma sak veckan innan. Men vi var bara vänner. Vi var inte ett par. Vi bråkade inte. Vi försökte inte rädda någonting.

Hur det än var så trodde jag fortfarande. Jag hoppades att det nya avståndet skulle göra skillnad. Att tjugo minuter skulle vara något annat än fem eller sex timmar. Att vi skulle kunna gå ut och äta ibland. Ta promenader. Gå på bio. Eller bara umgås. Dricka te. Göra en macka. Se en film. Bara ringa och säga ”hej, jo du…” och ses om 30 minuter. Eller sova hos varandra. Flera gånger i veckan. Glädjen att få vakna med henne. Flera gånger i veckan.

Sådana där vardagliga saker som egentligen inte betyder särskilt mycket, men som till slut betyder nästan allt. För det var där vi fungerade som bäst. Inte i långa sms-trådar. Inte i missförstånd.

Inte i analyser. Bara tillsammans. I samma rum. I samma vardag.

Strax efter att hon åkt återupptogs sms från henne;

– Älskar dig . Saknar dig. Bara så du vet .
– Saknar den där estniska singelkvinna ❤️🥰😘
– Saknar den gitarristen 😘
– Tänker på dig
– Vad tänker du på då ?
– Att jag hade velat paxa dig. Blev förvånad du bär din ring med dig
– Hoppas att det var positiv förvåning 😉

Jo. Där på kökstrappan på morgonen. förutom ”singel” så sa hon plötsligt att hon burit med sig sin förlovningsring i sin handväska i Italien.

Jag förstod inte riktigt. Hon bröt upp förlovningen i Oktober. Blev tillsammans. Gjorde slut i februari. Vi var inte tillsammans. Men hon bar med sig sin ring. Varför inte säga hon gjorde det? Varför inte möta mig?

Jag svarade henne:

– Ja. Din orm… Jag älskar dig
– ❤️
– Jag älskar dig
– Nu är jag hemma

Vi hördes av på telefon senare. Jag tog upp ringen. Skulle berätta att det verkligen betydde någonting för mig. Jag visste inte exakt vad, men nåt bra. Det hela gled över till ”singel om andra män frågar” och därifrån totalhavererade det hela. Snabbt. Hon la på luren.

– Tråkigt du la på elfter fin helg. Älskar dig
– Du sa själv att det är inte så mycket mer även om du älskar mig
– Nej sa inte. Sa/menade jag är ledsen på singel/leken. Menade och sa att jag älskar dig, och uttryckte det om att ses hemma inom ramarna för vad dina premisser om ”Icke relation” etc tillåter. Det är inte samma sak som att jag inte vill betydligt mer.
– Älskar dig . Hoppas att du innersta inne ändå vet att jag älskar dig och har gjort det frå början.
– Ja. Detsamma
– Sov gott!

Sevärdheter

12 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Det är märkligt hur långt man kan resa utan att komma närmare…

– 23:a – 29:e Maj 2023 –

Kärleken var i Italien. Jag var på gården.

Hon skickade bilder från platser jag aldrig varit på. Kyrkor. Små gränder. Torg. Sol. Människor. Ett annat liv än mitt eget. Själv stod jag mitt i kartonger.

Får. Flytt. Förvaring. Radhus. Vildkatt.

Vi skrev till varandra varje dag.

Men vilka rader som handlade om vad. Det kunde ibland vara knivigt att reda ut. Även om man satt mitt i konverationen. Påståenden. Frågor. Svar. Eller uteblivna svar. Beskyllningar. Konstateranden.

Det märkliga var att samtalen egentligen handlade om tre helt olika saker samtidigt.

Den första tråden handlade om flytten.

Hon frågade hur det gick. Om fåren. Om packningen. Om huset. Hon erbjöd sig till och med att hjälpa till när hon kom hem. Frågade om det fanns något hon kunde göra. Det var svårt att få ihop med bilden av någon som höll på att lämna. Så fanns även ämnet om hur jag skulle komma att agera när jag väl var hemma i stan igen. Annat socialt nätverk. Tillgång till samma stad hon bodde i. Som hon upprepat under vår tid tillsammans varit ute och festat i. Eller försvunnit. Med kompisar utan namn. Med mannen som försvann. En stad som i grund och botten som sfär faktiskt var mycket mer min än hennes hemma plan. Hon hade haft 2 år där. Jag hade haft en livstid. Minus 3 år på gården. Det hade varit min hemstad längre än hennes livstid. Det gick inte att undvika att det på sina ställen lyste igenom svartsjuka i hennes frågor och påståenden.

–

– Go’morgon! Hoppas att väl med dig. Landade igår kväll och allt är väl, solen skiner och dags för första museet.
– God morgon. Trevligt du har det bra. Jag säljer saker, köpt kartonger, ska lämna fiskarna i akvariebutiken. Packar… bokat transport för Fåren, släp till flytten. Trött men ok… Kul höra från dig!
– Idag Vatikan. Hur är det med dig?
– Inte så bra men det kommer bli. Hoppas du har fint
– Ja, gått och gått… Vad gör du? Varför inte så bra? Stör jag dig?
– Nej du stör självklart inte
– Varför är det inte bra med dig?
– Tungt med djuren… och ledsen över det vi inte ska prata om… Fåren flyttar 3e, jag och katterna 6e
– Behöver du hjälp med något?
– Ja…
– Jag kan hjälpa med ngt när jag kommer hem, om du vill självklart .Blir jättesnabb flytt för dig. Ska inte hålla på och störa dig?
– Kommer landa på fötterna. Jag har tagit tag i situationen och ändrar mitt liv radikalt nu. Du stör inte… du är i mitt hjärta även om du säger du är singel. Självklart ledsen att nån jag älskar säger hon är singel till andra män, men jag når inte fram i den sorgen
– Till vem jag säger? Ingen frågar, ta det lugnt. Det är bara du som frågar
– Du sa om andra män fråga du säger du är singel. Vi satt på trappan när du sa
– Du frågade, vad ska jag säga. Har inga andra män…
– Du var ärlig i alla fall. Kanske hade velat höra du sagt annat
– Absolut
– Att jag hade velat höra att du säger till andra nej jag är i relation med någon man älskar och är inte intresserad det är så klart en annan sak
– Ingen frågar förutom dig
– Om du är singel eller vad du svarar om någon annan frågar om du är det?

–

– Är på väg till Florence. Hoppas att du har en fin dag 🌞

Hon bifogade en selfie.

– Missar ju det mesta eftersom jag är blockad från dina media. Men med såna bilder är det nog populärt. Ha fin dag
– Förlåt att jag skickade till dig om du känner så
– Nej jag älskade den! Otroligt vacker! Jag friade till den vackra kvinnan om du kommer ihåg. Efter en månad. För jag såg henne… (som väsen)
– Bara en enkel selfi men tack
– Vackraste jag sett
– Snäll du är 😘
– Känner hur? Att jag av nån anledning inte får ta del av vad andra kommenterar? Ja det känns konstigt. Glad jag fick bild dock!
– Ingen kommentarer ngt. Jag kan skicka till dig bilder på byggnader och mina syskon som jag har postat
– Det är bild från idag spm jag har inte ens postat, kanske gör det senare
– Det vet jag ju inte och av nån anledning får jag inte se det heller
– Så du var först som såg bolden
– Ja. Tack! Men jag hålla utanför vad andra män kommenterar och vilka som gör det.
– Vad pratar du om , en gammal släkt skrev att han varit i Vatikan länge sedan
– Vet ju inte eftersom jag är utestängd. Kan bara spekulera i varför jag inte får se det. Hoppas fin dag! 🌼🌷☀️
– Tack! Ha en fin dag du med! 🌞🌷✨
– Hoppas ändå du förstår hur jag i hjärtat känner över att vara utestängd, att ha varit hemlig för andra, och hur det påverkat mig. Du gjorde ju slut pga att du trodde jag stängt dig ute… på Facebook. 25/10
– Verkar att fb skapar missförstånd och osams , ingen bra grej
– Öppenhet har en tendens motverka missförstånd…
– Det finns inget konstigt, jag ser inte heller vad du skriver eller kommentarer
– Så hade det inte varit om inte du stänt av vad JAG kunde se… du blockade MIG
– Pga bråk
– Det var inte bråk. Det var raka enkla frågor. Tex ”vad har du för relation till den där mannen som just kommenterade med ett hjärta på din nya profilbild”.
– Ha en fin kväll!

–

Den andra tråden handlade om Italien

Hon skickade bilder. Berättade. I väldigt korta ordalag. Vad hon gjorde. Var hon befann sig. Hur varmt det var. Hur fint det var. Ibland kändes det nästan som om hon ville att jag skulle vara där. Ibland som om hon ville visa att hon var där utan mig. Jag visste inte vilket. Kanske för att hon skickade bilder på sig själv långt efter att hon lagt upp dom och låtit andra män se eller kommentera i sociala medie. Jag kände det hade varit en fin gest för relationen om hon först velat skicka sina selfies till mig. Inte lägga upp till andra män att gilla. Kanske kunde hon lagt upp bilder på allmänna sevärdheter till dom andra männen. Skickat sina selfies till mig. Det jag personligen tyckte var den största sevärdheten där och då.

–

– Idag bergpromenad
– Rolig, och snygg, blir nog populär när du postar. Lycka till! Roligt jag åxå får se den!
– Hoppas att det är det minsta problem om den blir populär eller ej. Ville bara säga tänker på dig. Hoppas att allt är väl med dig och djuren
– Djur mår bra tack 🙏🏻 Tänker på dig åxå!

–

– Ha fin semester! Vi kanske kan hålla kontakt i alla fall? Allt det där var ju någonstans ändå ditt val inte mitt jag stod på knä och bad om att få ha relationen med dig att du skulle vilja säga att du var er relation med mig
– Med konstiga funderingar och misstankar
– Inte misstankar men funderingar det är inte samma sak. Funderingar på grund av att jag var hemlig och utestängd
– Har hört många misstankar mm
Du har upplevt det som misstankar. Inget bråka om inte nu längre ❤️
– ❤️ Förlåt att jag skickade bild idag, verkade ge neg påverkan
– Det var absolut inte negativt påverkan jag tyckte om bilden jättevacker kvinna
– Ha en fin kväll✨
– Tack för vacker bild på vacker kvinna
– Ta inte upp teman då
– Jag funderar på det så klart inget konstigt med det. Önskar sol och fin semester. Vi kan kanske höras i framtid när jag är hemma igen 🌸🌸🌺☀️🌹
– Lycka till med packningen 😘❤️

–

Den tredje tråden handlade om oss. Det var den som aldrig blev klar.

Jag pratade om att bygga tillit. Hon pratade om misstankar. Jag pratade om att känna mig utestängd. Hon pratade om att känna sig kontrollerad. Jag försökte förstå hur man kunde vara singel när andra män frågade men samtidigt vilja ha en relation. Jag försökte få henne förstå att det gjorde mig osäker. Hon försökte skyla över med ”ingen frågar” och jag motargumenterade med att det inte handlade om att någon frågade eller inte utan vad hon svarade om någon frågade. Jag försökte förstå vad nästan monogam betydde. Hon undrade varför jag inte kunde släppa det.

–

– Jag kan inte ändra att du är svartsjuk på spöken
– Inte sant… du kunde ha byggt upp tillit genom att vara öppen. Eller säga ”söker hemlig kk”
– Det är svårt när du hotar och är svartsjuk .Jag söker ingen kk. Inte sökt heller
– Inte hotat och är inte svartsjuk. Jag är utestängd o hemlig. Helt annan sak
– Lyssna ditt hjärta och magkänsla om du känner att jag är så fel kan jag intevgöra ngt. Jag är som jag är
– Vara utestängd o hemlig gjorde inte mig glad utan trasig
– Du var trasig när jag träffade dig
– Ja ja skyll på mig. Lätt sätt.Men det är inte sanningen bakom varför det inte fungerade. Bra om vi kommer överens om det. Att vi inte fungerade var för att jag var hemlig och sedan blev utestängd.Du gjorde slut 25/10 för du trodde jag stängt dig ute. Inget bråk. Bara fakta så det blir rätt 🙏🏻
– Allt mitt fel, självklart 🙏 Ha en fin kväll💖
– Det har jag inte sagt.Vill bara det ska bli rätt
– Allt mitt fel, förlåt. Så mycket fel som jag gör
– Det har jag inte sagt. Älskar dig… och vill förstå och accepterar. Försök bara förstå mig? 🙏🏻❤️ Det kan vara nyanserat 🙏🏻🌹

–

– Lite överdrivet? Vilka andra? Ingen frågar… brukar inte gå runt och bertätta. Enda som frågar är du och konstigt om jag säger ngt annat efter februari
– Jag vet du är singel Det gjorde ont höra. Kan du förstå det?
– Ja
– Då förstår vi varandra och kanske du förstår jag sörjde och ”bråkade” eftersom vi ändå hade nån fin date och jag älskade/ville annat?
– Förstår
– Du ser! Då är vi överens! Du gjorde slut, stängde ute. Det byggde inte upp min tillit utan tvärtom. Men du hade dina skäl ❤️ Du upplevde svartsjuka etc

–

– Men hoppas du ändå uppskattade blommor. Gjorde vad jag kunde för att visa kärlek trots att du dumpat mig. Tror att du kände mina känslor när vi höll om varandra på trappan den första dateen
– Det gjorde jag då och senare ❤️
– Varför vara så hemlig? Du har ju förstått att de hade sönder mig
– Varför tror och litar du inte på mig? Varför anklagar du varenda manlig like? mm…*- Inte anklagat. Och inte varanda. Frågade om nåt hjärta. Thats it. Poof – kommentarer borta.
– Ska sova nu. Sov gott! ❤

–

– Idag är det pisa dag
– Fint❤️❤️❤️
– När flyttar de?
– Fåren? 3e
– ❤️
– Och jag två dagar efter
– Ser du framemot?
– Ja
– Har du packat klart?
– Nej långt ifrån
– Spännande .Vill du ses något? Eller föredrar du inte ses?
– Ses gärna om du vill
– Absolut om du vill.
– Det är som du vill
– Eller som du vill

–

– Dagens bild när jag blev belyst. Om du önskar avsluta prenumeration skicka sms meddelande på samma nr – STOPNU
– Tack för fin bild. 🙏🏻Jättesnyggt. Blir nog många likes och kommentarer.
– Ja, om det finns fler/många personer som gillar bild på angiven nr.+4673******* kan det finnas många likes och kommentarer
– Flåt men att bli utestängd har tagit på mig ganska hårt dessvärre . Men jag blev glad åt att få bilden… 🙏🏻🥰
– Tack 🙏 Tänker på dig
– Tänker på dig med
– Bra eller dåligt? Saknar dig. Tänker du dåliga saker om mig?
– Nej men många frågor och funderingar

Vi kom ingenstans. Veckan blev märklig på det sättet.

För mitt i alla diskussioner dök det ständigt upp små saker som egentligen inte passade in. Eller så gjorde dom det. Kanske var det centrala i relationen. Om hon bara förklarat och åtgärdat en handfull saker så allt käbbel hade kunnat upphöra.

Ett hjärta. Ett ”saknar dig”. En bild. En fråga om vi skulle ses när hon kom hem. Ett erbjudande om hjälp.

Sms var alltså tre olika trådar. Och två berättelser. Samtidigt.

Den ena berättelsen sa att vi hade problem. Den andra berättelsen sa att vi fortfarande hörde ihop. Jag tror att det var därför veckan blev så förvirrande. Inte för att vi bråkade. Utan för att vi aldrig riktigt gjorde det. Inte heller gjorde slut. Inte heller löste någonting. Vi bara fortsatte. Dag efter dag.

Som två människor som fortfarande tyckte väldigt mycket om varandra, men som inte längre verkade förstå samma relation på samma sätt.

Och någonstans där, mellan Vatikanen, flyttkartongerna och alla hjärtan i sms-trådarna, började jag förstå att kärlek och trygghet inte nödvändigtvis var samma sak.

Det var även här som nästa fenomen inträffade. Någonting som med tid skulle komma att ställas på sin spets.

Vi verkade vara överens om att det var slut. Där hade hon ju varit betydligt tydligare än i alla andra frågor. Det vi inte verkade vara överens om var varför. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För människor brukar bråka för att rädda relationer. Vi verkade istället bråka om förklaringen avslutet till en relation som redan hade gått sönder. Som om det var viktigt för oss båda att historien slutade på rätt sätt.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Och ibland har jag undrat om det var därför vi fortsatte höra av oss till varandra. Inte för att vi skulle hitta tillbaka. Utan för att ingen av oss tänkte låta den andre skriva sista raden ensam.

Eller var det nåt annat?

Dagen avslutades med att hon uppdaterade sin profilbild. Nåt från Italien. Kommentarer och likes var jag utestängd från att kunna se.

Tre trådar.

Essensen var inte Italien. Essensen var inte flytten. Essensen var inte nästanmonogam. Essensen var inte vad hon sa till andra män eller hur det sårade mig.

Essensen var att tre trådar pågick samtidigt. Men det slutade inte där. Desutom var det två olika personer som förde varsitt samtal.

Två samtal om tre olika trådar. Och att de pekade mot olika verkligheter.

Jag kanske försökte reda ut det förflutna. Hon kanske försökte bevara något av nuet. Jag försökte reda ut det förflutna för att få till en framtid tillsammans. Försökte hon bevara nuet av samma anledning? Men om så. Varför mötte hon mig inte i att reda ut det förflutna?

Kärleksfull Uppföljning

10 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Kärleken var enkel. Definitionerna var det inte…

– 15:e – 18:e Maj 2023 –

Måndagen efter vår dag tillsammans började med att jag skickade henne sms. Dom nästföljande dagarna skulle komma att bli ganska snarlika i kommunikation.

– Fy vad jag saknade dig när jag vaknade… 🥺🥺 Hoppas du sovit gott ❤️
– Go’morgon 🌞 Hoppas att du får en fin dag ❤
– Tack detsamma… älskar dig ❤️
– Älskar dig
– Klarade sig mat, grönt och blomma hem?
– Ja, allt klarade sig. Tack 🙏
– Tänker på dig
– ❤️

– God morgon snygging… jag älskar dig och tänker på dig
– Go’morgon 🌞😘
– Tänker på dig ❤️
– Hoppas att Bara bra saker
– Ja alltid jag älskar dig ❤️
– Är du åxå lite glad vi kommer närmare geografiskt? 😐
– Ja, självklart men också känner med dig …

– God morgon snygging! Hoppas du får en fin dag! Jag älskar dig! ❤️
– Önskar dig en riktigt fin dag! Älskar dig ❤

Torsdag 18:e åkte hon till den lilla mellansvenska staden. Dottern skulle vara kattvakt under hennes Italienvistelse.

Hon hade hyrt en bil.

– Jag fick en fin bil 😃 ny volvo, lädersäte🤪😉😘 .Jag blev som löjligt lycklig när jag såg bilen, mini jeap, automat…
– Kanske lämnar mig för en man med sån bil 🥺
– Haha vilka fula idéer
– Kör jätteförsiktigt
.- Älskar dig

Hon var framme 1700.

– Körning hit gick utmärkt ☺️ Hoppas att du har det bra i solen idag❤🌷🌞

22:40 ringde hon mig. Hon var hos sin son. Några mil utanför den mellansvenska staden. Hon påstod hon skulle sova där under hela vistelse. Dom hade umgåtts. Ätit. Kärleksfullt och fint samtal. Jag uppskattade att hon hörde av sig. Hon skulle bara lämna katten hos dottern. Kanske umgås lite när hon ändå var där. Om sitt ex visste hon inget. Det var bara dottern hon skulle umgås med. Hon skulle inte sova hos dottern. Dvs hos sitt ex. Absolut inte.

Dagen avslutades med hennes sms lite senare:

– Sov gott. Jag älskar dig ❤️

Fredagen började bra. Som alla dom andra dagarna. God Morgon. Hjärtan. Älskar dig. Tänker på dig. Åt båda hållen.

Tidig kväll ringde jag henne. Inget svar. Inget sms. Jag ringde henne igen senare. Inget svar. Inget sms.

Plötsligt ringde hon tillbaka. Hon var uppenbart ute. Sa hon skulle gå och handla. Jag hörde hon gick. Hörde att det blåste. Rösten var spänd. För hög. För snabb.

Hon sa att inget särskilt hade hänt. Men det stämde inte. Jag hörde det direkt.

Hennes förklaring på hennes uteblivna svar lät som svepskäl. Osanning. Det lät som om hon letade efter en öppning. En smal springa i tiden. Ett ögonblick där hon kunde ringa utan att någon märkte att vi hade kontakt. Som om själva samtalet var något som behövde döljas.

Det märkligaste kom sedan. Mitt i allt. Jag vet faktiskt inte hur samtalet kom dit. Men det gjorde det i alla fall. Hon sa att hon var nästan var monogam. Jag frågade vad det betydde. Det kunde hon inte svara på. Hon upprepade bara orden. Som om de i sig bar en betydelse som inte behövde förklaras.

Nästan monogam.

Samtalet tog slut där. Hon hade inte tid sa hon.

Hon ringde mig senare. Långt senare. Småtimmarna. Jag hade inte vaknat av samtalet.

Två Veckor I Maj

10 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Väntrummet… Var god ta en kölapp…

– 1:a – 12:e Maj 2023 –

Maj inleddes med mailkonversation.

Hennes löd i grova drag:

”Kommunikation mellan oss fungerar inte, har ingen anledning att förklara om mottagare förminskar mig och vägrar att förstå.”

Jag varken vägrade att förstå eller upplevde att jag hade förminskat henne.

Av någon anledning hade hon försökt revidera sitt ”jag är singel om andra män frågar” till ”nästansingel”. Högst oklart om någonting blev bättre.

Jag förstod inte. Så jag frågade. Det ledde till bråk. Allt hjärta och själ ville höra var: ”Jag lever som om jag är gift med dig.” Men istället kom att hon beklagade sig över att hon levde ”sexfattigt”. Och det efter att hon uttryckt att hon inte ville ha sex med mig.

Jag försökte få svar. Hon lade på luren.

Hur skulle kommunikationen kunna fungera när hon lade på luren eller vägrade svara på raka ja- eller nej-frågor? Det var egentligen där vi stod. Jag ställde frågor. Hon upplevde dem som anklagelser. Jag försökte få svar. Hon upplevde att jag vägrade förstå.

Samtidigt hade något annat börjat hända.

Under större delen av relationen hade vi haft en ganska enkel rutin. Jag ringde henne på kvällen. Oftast runt nio. När djuren var inne. När dagens arbete var klart. När gården hade lugnat sig.

Hon visste det. Hon kände mina rutiner. Hon visste varför jag ringde just då. Under lång tid hade det aldrig varit ett problem. Tvärtom. Det var bara så vi gjorde. Men nu hade någonting förändrats.

Plötsligt kallades samma samtal för kontroll.

Det förbryllade mig. Inte minst eftersom ingenting egentligen hade ändrats. Samma tid. Samma rutin. Samma människa som ringde. Det enda som verkade ha förändrats var hur hon valde att tolka det. Omtolkningens tidpunkt var svår att bortse från. Hon talade som om samtalet i sig var misstänkt. Som om tidpunkten var bevis. Som om närhet var övervakning. Det enda hon åstadkom var att jag tänkte var ”vad har hon att dölja som kan uppdagas om jag ringer 21:00”?

Hennes försvinnande. ”Öppet singel”. Och plötsligt även kontroll. Saker radades upp.

Ju mer jag försökte reda ut någonting, desto säkrare verkade hon bli på att jag redan hade dragit mina slutsatser. Och ju mer hon undvek att svara, desto fler frågor fick jag.

Och hur svår var den där kommunikationen egentigen att få fungerande? Det var tämligen enkelt. Jag behövde höra raka klara svar om var vi stod och förvägrades det. Samtidig fick jag vaga svar och indikationer som underströk att det troligt fanns en anledning till dom vaga svaren.

Vi stod på samma fläck och trampade redan från första mailet. Och som svar på ”vad jag jag hade velat höra” kom svaret;

Tack för alla läxord angående hur som jag ska vara, säga mm. Förmodligen är min personlighet helt ofattbart. Hoppas att du träffar den som behöver inte läxas upp att kunna umgås med dig i rimligt sätt och hen som får din tillit så allt går enkelt och harmoskt i kärlekens namn.

Hon ville alltså utpeka min ”vad jag behövt höra” som läxord. Och hånade det. I samma mail där hon förklarade för mig hur jag skulle agera.

Det fanns en ironi där någonstans.

Lite som ”fred på jorden och död åt mina fiender”. I den ordningen.

– 2:a Maj –

Jag skickade henne blommor. 25 röda långskaftade rosor. Hon skickade ett ”tack” och en bild på blommorna. Jag hade skickat dom anonymt eftersom hon tidigare vägrat ta emot en leverans. Smskonversationen kom att handla om det.

– Skickar anonymt utan kort
– Ja, vad ska jag göra
– Hur menar du?
– Om du skickar blommor med eller utan kort eller om du inbillar dig saker
– Du får ju göra hur du vill. Du är ju singel. Men jag erkänner det gör ont att du träffar andra. Oavsett vill mitt hjärta skicka dig blommor. Armastan sind. Hoppas du får en fin dag 🌹
– Tack! Önskar dig en fin dag!

Jag inflikade att jag kanske skulle komma att skicka fler. Att jag förstod att hennes ”singel om andra män frågar” och ”Nästansingel” tveklöst skulle kunna resultera i att hon hade dejt med andra. Att jag skulle skicka anonymt så inte välmening och omtanke skulle resultera i svartsjuka från dom andra hon hade dejt med. Hennes svar löd;
Förstår allt som jag säger är undermåligt.

Ta kontakt och skicka blommor till den som säger rätta saker, gör dig glad och självklart som inte har varje kväll en ny under senaste året samt är lite varmare. Jag svarade;

– Du gjorde mig glad. Sida rätt saker när vi pratade på riktigt. Jag trodde på att du var monogam under den uttalade relationen (avslutad av dig 25/10).

– 5:e Maj –

Det hade blivit fredag. Skickade henne ”Armastan Sind” i sms. Fick ganska omgående tillbaka ett ”Ka”. Klockan hade blivit 19 på Fredagskvällen. Hon hade svarat efter en timme. Konversationen fortsatte.

– Älskar du mig?
– Ja
– ❤️❤️❤️
– 🙏🏻🙏🏻🙏🏻

Sedan försvann hon.

Jag skrev sms 6:e maj. Skrev 7:e maj. Skrev 8:e maj. Fredag kväll. Lördag. Söndag. Hon var borta. Osökt passerad tankarna att hon alltid la undan mobilen när hon besökte mig. Jag gjorde alltid samma sak. För att visa hon var fokus. Jag hade utgått ifrån att det varsamma för henne. Nu kom plötsligt andra tankar. La hon undan den för att inte inkommande skulle bli för uppenbart?

– 8:e Maj –

Måndag. Hon var plötsligt ”öppet singel” på Facebook.

– 10:e Maj –

Jag skickade hennes blommor. Rosor. Röda. Långskaftade. 50 st. Fick ett sms.

Tack 🙏💖🌷

Efter 5 dygn. Efter hela helgen tyst. Men den verkliga konversationen återupptogs först efter 5 dygn, 20 timmar och 24 minuter efter hennes jakande svar på att hon älskade mig.

– 11:e Maj –

– Varför gör du så?
– För att jag älskar dig i själ och hjärta. Jag står kvar. Allt annat är otänkbart. Sa oled mu naine. [”Du är kvinnan jag älskar”].

Hon kontrade med en bild på sig själv nyklippt. Först bara bakifrån. Kanske för att visa hur kort det blivit. På förfrågan skickade hon bild även framifrån. Uppenbart på promenad. Jeansjacka. Vit collegetröja under. Hon passade i det korta håret. Hon var lika vacker oavsett frisyr. Oavsett kläder. Fanns bara en sak att svara i sms.

– Gud så vacker ❤️

När hon hade klippt sig framgick inte. Jag frågade inte. Hade hon gjort det innan helgen när hon varit försvunnen? Fanns det någon anledning hon gjort sig fin till just den helgen. Ett samband med försvinnandet? Eller hade det med Italien att göra?

Hon skulle åka med sin syster och med sin bror. Jag frågade när. För en gångs skulle ett konkret svar på en konkret fråga. Även i sms. Om tio dagar. Jag frågade om hon ville ses innan.

Hon skulle åka med sin katt och lämna hos sin dotter. Den 18:e. Dottern skulle vara kattvakt under hennes italienvistele.

Vi kom att prata om min förestående flytt. Hon verkade oförstående. Och ja – informationen jag nu gav henne var en helt annan än den som hade funnits innan. Omständigheterna hade ändrat sig. På många sätt. Det hade funnits alternativ. Köpa ut. Hyra. Båda hade visat sig omöjliga.

– Varför?
– Hon ville egentligen laga, och jag klargjorde min själ och hjärta aldrig kan släppa dig
– Men du sa till mig att du hade sagt det till henne innan?
– Det hade jag. Varför säga annat än sanningen
– Och hon hade en ny?
– Det sprack… och jag ville inte, under några omständigheter… Mitt hjärta tillhör dig. Punkt.

Det hela resulterade senare i ett telefonsamtal. Ganska långt. 1.5 timme. Den vanliga tiden. När gården var klar för dagen. Det var ett bra samtal. Känslor. Tankar. Närhet. Värme.

När vi lagt på skickade jag sms.

Armastan Sind.

Hennes svar kom direkt.

❤️ Älskar dig

– 12:e Maj –

Dagen började som förra slutat. Skickade henne sms.

– God morgon. Hoppas du sovit gott. Det var härligt höra din röst. Hoppas du får en fin dag. Jag älskar dig ❤️
– Go’morgon 🌞☕ Tack, sov inte så bra …
– Önskar dig en fin dag! 🌷✨
– Älskar dig ❤️

Jag fortsatte senare;

– Tänker på dig
– Vad tänker du på då?
– Att du är ett mysterium, att jag älskar dig, att jag saknar dig, att du är outsägligt vacker, att din närhet är starkare än allt…
– Det är du som är mysterium
– Älskar dig
– ❤️
– Jobbar du?
– Jobbar med att transkribera
– Vad?
– Intervjuer som vi håller på med

Hon pluggade parallellt med sitt arbete. På nåt sätt var arbetet inblandat. Vilket gav nån sorts underlättnad på arbetstimmar till förmån för studier. Det var någon sorts intervjuer. Så mycket visste jag. Hon hade beklagat sig över hur hon själv lät på inspelningarna. Jag minns faktiskt inte exakt vad hon sa, men det det var någonting i stil med ”förortsunge”. Syftandes på sin brytning. Och så tyckte hon inte om sin egen röst. Alls.

Jag förklarade att det var ett vanligt fenomen. Vi som jobbar med musik har hört vår egen röst 100.000 gånger. Inte bara vet hur den låter. Kan kontrollera detaljer. Men dom flesta som hör sin röst på en inspelning för första gången hoppar högt. Men viktigast. Jag hade sagt vad jag tyckte. Som jag kände. Hennes talade svenska var fantastisk. Hennes röst var vacker. Kvittrande. Sensuell.

Våra sms fortsatte något senare. Jag saknade henne. Tänkte på henne.

– Saknar dig…
– Jag är rädd
– Varför?
– Du vet
– Nu blir jag rädd. Älskar du mig?
– Ja. Det betyder inte att vår kommunikation mm kommer fungera. Blir alltid mosad efter jag har pratat med dig….
– Inte igår väl?
– Smällen kommer oftast efteråt
– Vi tar tag i det? Lovar göra mitt bästa för att få det fungera. ingen mer smäll utan förståelse av vi samtal ❤️
– Du har lovat tidigare också
– Ja men det har blivit missförstånd om saker… vi har pratat om det, vad och varför
– Låter som bara jag felat…
– Nej, jag vet vem har fel eller inte… måste det finnas fel? Vi ser på några saker lika och några väldigt olika… Snälla var inte rädd Jag står för att jag vill ha samtalen… om man har varje vecka kommer det lösa sig 🙏🏻
– Det är jag som får smällen

Hon var tillbaka på att jag ”mosade” henne. Det var inte första gången det dök upp. Och kanske var det just det som förbryllade mig. För det dök sällan upp ur tomma intet.

Ofta föregicks det av att hon sagt någonting som gjorde mig förvirrad. Att hon ”var singel om andra män frågade”. Att hon ”levde sexfattigt” samtidigt som hon inte ville ha en sexuell relation med mig. Att hon aldrig sagt saker hon faktiskt sagt. Att jag var arg. Att jag inte trodde på henne. Att jag anklagade henne.Men för dom sakerna var det ”oklarheter jag ville ha svar på”. Sedan fanns den där andra delen.

”Jag var bara glad första kvällen hon kom”. I min värld var det inte sant. Jag kanske gick för hårt fram när jag ställde henne mot väggen. För att reda ut begreppen. För att inte ”jag var bara glad första kvällen” skulle bli en vedertagen sanning jag faktiskt godkände och erkände. Nåt jag inte tänkte släppa över bron. Och i den argumentationen kanske hon ”blev mosad”. För mig var det viktigt. För det var ju inte så. Inte i mig.

När jag sedan försökte förstå vad hon menade började jag ställa frågor. Ibland ganska många frågor. Inte sällan ledde samtalen till att vi tillsammans konstaterade att någonting inte riktigt gick ihop. Att hon uttryckt sig otydligt. Att hon menat något annat. Att det fanns motsägelser.

Det var ofta någonstans där ordet dök upp.

Att hon kände sig mosad.

Jag hade svårt att förstå det.

För i mitt huvud var det inte fråga om att vinna. Inte heller om att sätta dit henne. Jag försökte bara förstå hur två saker kunde vara sanna samtidigt när de verkade utesluta varandra. Men kanske upplevde hon situationen annorlunda.

Kanske spelade det mindre roll vem som hade rätt och fel i sak.

Om man hamnar i ett samtal där man gradvis tvingas överge sin egen förklaring, eller inse att man uttryckt sig klumpigt, kanske känslan av att ha förlorat ändå uppstår.

Kanske var det den känslan hon beskrev. Jag vet faktiskt inte. Men det slog mig att vi ofta verkade prata om två olika saker.

Jag pratade om innehållet i det som sagts. Hon pratade om hur samtalet kändes. Och de två sakerna är inte alltid samma sak.

Plötsligt ringde hon. Hon hade känt att sms inte var bästa fortsättningen för var vi hamnat i dialogen. Det blev ett bra samtal. inte långt. Men bra. Framför allt å var det alltid någonting i just att hon ringde som gjorde mig lycklig.

Något senare följde jag upp med sms;

– Tack för samtal!
– Tack själv! Det var jättefint att prata med dig ❤️
– Saknar att laga mat med dig
– Det var trevligt och gott, även om jag är lite petig med maten 🤪
– Tolkade ditt mail igår som om du fortfarande ville det skulle fungera. Blev lite för känslomässig och ”på” pga känslor och saknad… och lång tid utan diverse… var inte meningen ”skrämmas”… jag förstår… 🙏🏻.Känslomänniska, obotlig romantiker, all sån dålig skit du vet 🤪🤣
– Varför är det dålig?
– Ja tex fattade jag dig fel pga det
– Hur menar du?
– Jag blev för ivrig. Sorry
– Ibland jag verkligen förstår ingenting
– Ska tänkande att tona ner
– Vad menar du? Var det fel av mig att ringa? Eller mejla
– Absolut inte. Älskade höra din röst. Jag är glad och tacksam! Ditt samtal i går o idag gav en stunds lycka! Jag tolkade bara lite fel ❤️ Kanske har fel förhoppningar pga miina känslor för dig.
– Tack att du älskar mg

Det blev en stunds tystnad. Sedan kom hennes nästa sms:

– Vad betyder gränslös kärlek för dig?
– Att jag älskar dig som du är och står kvar

Klockan var 17. En minut senare kom ännu ett sms. Inklistrat fullständiga uppgifter för en tågbiljett. Avsedd för morgondagen. Alla uppgifter utom kostnad. Så jag kunde inte swisha henne omedelbart. Hon följde upp med:

– Bara så du vet

Mitt hjärta gjorde det där hoppet det bara kunde göra av henne smssignal. Hennes ringsingnal. Eller att hålla om henne. Eller ett enkelt ”Ka” eller hjärta i sms. Jag svarade på sekunden;

– Vad är? Kommer du hit?? Har inte städat!!
– Får se… .ha en fin kväll❤️
– Välkommen om du kommer❤️
– Får se… .ha en fin kväll❤️
– Ingen tvång att jag måste komma
– Du är mer än välkommen! Älskar dig!. Du kan plugga här om du behöver. Din inloggning på min dator är kvar
– Tack 🙏
– Armastan sind. Igavesti. Ska bädda rent åt dig och försöka städa lite
– ❤️
– Säg till när du vet om du kommer.
– Absolute

17:20 avslutades smskonversationen.

Jag måste erkänna jag hade blivit alldeles för ivrig. Alldeles för på. Kvar i bakhuvudet fanns ändå alla hennes uppsatta premisser. Att hon inte ville ha en sexuell relation. Att hon ville se att vi fungerade. Kvar fanns även alla dom där andra sakerna. Hennes utrymme hon ville ha. Det jag tolkat som att hon inte ville bära ringen förutom när vi sågs. Att hon inte tänkte sluta säga hon var singel om andra män frågade och vad det egentligen innebar. Att hon inte skulle behöva stå för relationen öppet tex i sociala medie. Att hon vägrade svara på enkla frågor som ”vad var hennes relation till?” om någon man skrivit ett hjärta på hennes nya profilbild utan istället valde att dölja vem som kunde se kommentarerna.

Alla sakerna som egentligen var någonting helt annat än vad jag själv ville. Eller kanske ens klarade sett till vad jag kände och ville. Men som jag ändå gick med på. Bara för chansen att få träffa henne.

Så fick jag ett lillfinger. En smula. Och där var det satans hoppet tillbaka igen. Och jag blev för ivrig. För på. Men jag erkänner jag lät saker ”slippra igenom” i dialogen. Som tex ”bäddar åt dig där uppe”.

Först 23:25 kom ännu ett sms från henne:

– Inte kommit på än
– Ok?
– Vad är ok?
Att du är inte kommit på än
– Ok
– Annars hörs vi. Trevlig kväll!

Kanske inte den perfekta avslutningen. Men. Jag kom inte på vad jag skulle svara. Jag hade redan handlat åt henne. Jag hade städat så gott det gick. Hade bäddat rent åt henne. Bara henne. På övervåningen. Hon hade ju sagt hon inte ville ha en sexuell relation. Så – ja då kunde ju hon sova uppe. Jag i biblioteket.

Jag slängdes fram och tillbaka mellan ytterligheter. Vad jag själv kände. Vad jag själv ville. Mina känslor vs hennes premisser. Viljan att anpassa mig efter dom. Våra samtal. Våra sms. Visa respekt för hennes vilja. Visa respekt för henne som kvinna. Som individ. Inte tvinga mig på.

Det tog två minuter så kom ytterligare ett sms:

– Vad har du gjort ikväll?

Ja. Vad brukade hända på gården? Strippor? Gruppsex med grannarna? Knulla grannkärringarna? Det var inte jag som hade tillgång till hemstadens uteliv. Inte jag som försvann i dagar. Eller försvann mitt i en konversation en fredagskväll 21:00.

Djuren var nattade. Brasan tänd. Jag drack öl. För att försöka lägga sordin på själstumultet. Det som inte blivit bättre av att hon plötsligt inte visste. Inte hade bestämt än.

Jag behövde luft. En öl. Två öl. Tre öl. Jag svarade först efter en timme. Typ 00:30. Tämligen svalt. Tämligen kort. Tämligen allmängiltigt. Berusad. Illa dold besvikelse över hennes svar. och ett efterföljande

– Du?

Hennes svar kom 06:45

– Pratade med min syster.

Och där tog egentligen den här sekvensen slut. Men frågorna gjorde det inte.

===
Och kanske var det också därför jag hade så svårt att släppa just den där helgen. För det var inte bara tystnaden. Inte bara att hon försvann efter att ha svarat ja på frågan om hon älskade mig. Det var också det som kom efteråt. På måndagen 8:e.

”Öppet singel” på Facebook.

Jag har funderat många gånger på hur den pusselbiten egentligen passade in i resten. Hur den passade ihop med ”Ja”. Hur den passade ihop med ”Älskar dig”. Hur den passade ihop med tågbiljetten. Hur den passade ihop med rädslan att bli mosad.

Kanske fanns det en förklaring. Kanske gjorde det inte det. Men för mig blev den där uppdateringen ännu en sådan detalj som var svår att placera. Ytterligare en pusselbit som verkade tillhöra bilden men som inte riktigt passade någonstans. Och kanske var det just sådana saker som gjorde att frågorna aldrig tog slut.

Jag satt kvar med samma fundering som så många gånger tidigare. Vad var det egentligen som hände? Vad var det som fick henne att agera så här? Vad var det hon försökte uppnå? Och varför återkom samma mönster om och om igen?För det här var inte första gången.

Det var inte första gången hon uttryckte kärlek, närhet eller längtan för att kort därefter bli svår att få tag på. Det var inte första gången hon öppnade en dörr för att sedan ställa sig i vägen för den. Det var inte första gången jag upplevde att hon ville ha mig nära, men samtidigt inte så nära att andra möjligheter försvann.

Och kanske var det just den känslan som var svårast att värja sig mot.

Inte svartsjukan. Inte osäkerheten. Utan känslan av att aldrig riktigt veta om jag var ett val eller ett alternativ.

Hon kunde säga att hon älskade mig. Hon kunde säga att hon saknade mig. Hon kunde ringa för att sms inte räckte till. Hon kunde skicka tågbiljetten och låta mig tro att hon var på väg. Men samtidigt fanns alltid någonting annat där.

Någon liten öppning. Någon reservation. Någon dörr som inte stängdes. Någon fråga som inte besvarades. Någon formulering som gjorde att allting återigen blev otydligt.

Jag började allt oftare fundera på om det var medvetet eller inte. Om det handlade om rädsla. Om det handlade om kontroll. Om det handlade om att inte vilja välja bort möjligheter innan man var säker. Eller om det helt enkelt var hennes sätt att navigera genom livet.

Jag vet fortfarande inte. Men jag vet vad det gjorde med mig.

För när tydliga svar uteblir börjar man till slut fylla tomrummen själv.

Man analyserar. Tolkar. Vänder och vrider på varje ord. Letar efter logik där logiken kanske aldrig funnits. Och ju längre tiden gick desto mer energi gick åt till att försöka förstå sådant som egentligen hade kunnat lösas med några få raka svar. Kanske var det också där en del av min egen frustration föddes.

Inte ur det hon sa. Utan ur det hon aldrig sa. Ur alla gånger då hon verkade vilja behålla flera möjligheter levande samtidigt.

Var det samma sak som förra gången? Att det fanns någonting annat. Någon annan möjlighet. Någon annan plan. Något som låg där parallellt med mig.Samma plan som låg bakom hennes tystnad helgen mellan den 5 till 8 maj?

Inte tillräckligt viktigt för att nämnas. Men tillräckligt viktigt för att påverka hennes beslut. Och framför allt – om det var så, hade hon kanske lärt sig någonting av förra gången. Att sådana samtal alltid slutade likadant. Med frågor. Med diskussioner. Med konflikt.

Kanske var det därför det var enklare att inte säga någonting alls. Att bara utelämna. Låta vissa detaljer stanna hos henne. Och hoppas att de aldrig behövde bli ett samtalsämne.

Jag tror inte att hon gjorde det för att vara elak. Tvärtom.

Om jag ska vara generös mot henne tror jag att mycket handlade om osäkerhet. Om rädsla. Om att inte vilja stänga dörrar som senare kanske skulle behöva öppnas igen. Men effekten blev densamma. För den som står på andra sidan känns det till slut som att man inte längre försöker bygga något tillsammans. Det känns som att man står parkerad i väntrummet medan någon annan funderar på vilka dörrar som ska lämnas öppna.

Och kanske var det just den känslan som började tära mest på mig. Inte att hon älskade mig för lite. Utan att jag allt oftare undrade om hon någonsin tänkte välja mig fullt ut. Och faktumet att den frågan uppstod genererade i sin tur osäkerhet. Som genererade frågor. Som hon såg som anklagelser.

Det jag förstod minst av allt var egentligen något betydligt enklare. Om hon nu inte tänkte välja mig fullt ut. Varför då välja mig alls. Varför välja mig lite. Varför välja mig ibland.

Vid det här laget borde hon ha förstått att jag hade valt henne. Men samtidigt borde hon också ha förstått vem hon hade framför sig. Vad jag kände. Vad jag ville. Men även – hur jag fungerade. Hur jag resonerade. Att jag inte gick att manövrera runt. Att man inte kunde ha kakan kvar och samtidigt äta upp den. Att man inte kunde vilja ha min kärlek, min lojalitet, min närvaro och mitt engagemang, samtidigt som man lämnade alla andra dörrar öppna. Inte med mig.

Det handlade egentligen inte ens om monogami. Om en offentlig relation. Om att stå för ”oss”. Inte i första hand. Även om det var vad jag ville. Inte bara hur jag var beredd att leva. Utan preferabelt ville leva. Men om hon ville annat var jag beredd ta dialogen. Men det var inte kärnan.

Det handlade om lika villkor. Om samma regler för båda. Om att sådant som gällde mig också måste gälla henne. Om att sådant du förväntar dig av mig också måste vara någonting du själv är beredd att få tillbaka.

Jag hade kunnat acceptera nästan vilket upplägg som helst. Men inte ett upplägg där reglerna var olika beroende på vem av oss de gällde. Inte ett upplägg där den ena personen skulle välja medan den andra fortfarande sonderade terrängen. Inte ett upplägg där den ena investerade fullt ut medan den andra behöll möjligheten att ändra sig.

Det fungerade inte så. Inte med mig.

Och kanske var det just där den verkliga konflikten låg. Inte i kärleken. Utan i villkoren runt den.

Det där sista skulle komma att utkristallisera sig betydligt snabbare än jag tror någon av oss anade.

Då…

Det hon inte visste. Men jag anade. Var att jag eventuellt skulle komma att vara tillbaka hemma i Stockholm. Inkom kort. Väldigt kort.

Prio Två

9 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Kanske upptagen. Vet inte… än…

– 16:e – 21:a April 2023 –

Från ingenstans vände allting. Igen. 180 grader.

– 16:e April –

Det började med att jag skickade henne ännu en låt. Inget var klart, men jag skickade det jag satt och arbetade med. Ämnet var ”Låt till dig”. Hon tyckte det lät bra. Jag fortsatte tråden där ämnet inlett.

– Kanske blir en till…

Hon svarade med ett hjärta. Och ett ”Varför det?” Jag svarade att ”Ja jag tänker väl på dig…”. Hon svarade med ett hjärta. Hon påtalade att dottern varit på besök men nu hade åkt hem. Svaret på frågan vad hon skulle hitta på då blev ”Läsa bok”. Och motfrågan – vad jag skulle göra. Ja, vad kunde jag tänkas hitta på där på gården. En vildkatt. Får. Trädgård. Studion. Så svaret blev ”jobba på nästa låt till dig”. Hon svarade med ett hjärta.

I vår dialog via sms skrev hon ”Vi har olika sätt att vara och hantera, betyder inte att det ena är bättre än andra”. Jag svarade ett kort ”Sant”. Jag skrev at jag älskade henne. Hon besvarade med ”Ka” [Detsamma].

Jag skickade frågan om hon ville ses. Hon svarade genast ja. Men nu skulle hon sova.

– 17:e April –

Jag förstod hon varit vaken länge. Men jag skickade ändå ett god morgon. Ett hjärta. Att jag tänkte på henne. Älskade henne. Saknade henne. Fick omedelbart tillbaka ett Hjärta. Ett ”Ka”. Jag älskade när hon skrev Ka. Eller på Estniska. Jag försökte lära mig. Försökte sakta gå igenom fundamentalia inom estniska via youtube. HAde snabbt insett det var ett språk betydligt mer komplext än svenska. Men jag ville lära mig. Det handlade om att visa intresse. Respekt. Kärlek. Kanske bygga ut vår kommunikation.

Jag skrev några sponata rader om känslor.

– Känslan vakna med dig, se dig det första jag gör, och krypa nära och hålla om dig…. ❤️❤️
– Det är skön känsla
– Aldrig upplevt liknande i mitt liv faktiskt. Men – blev ledsen när du sa du upplevt jag bara är glad vakna med dig första morgonen
– Blev kanske fel formulerat
– Önskar du sett dig med mina ögon. Den där galna åtrån
– Åtrån känns
– Du är unik
– Du är ❤️

Det vörjade bli dags att på allvar ta tag i vårarbetet på gården. Jag formulerade en inbjudan för kommande helg. Det jag tyckte såg ut som en solklar inbjudan. Jag spaltade det som behövde göras. Absolut inte för att jag ansåg hon skulle göra det. Eller för att jag inte kunde själv. Jag försökte bara legitimera inbjudan.

Vår smsdialog hade halkat in på AI. Jag ställde henne en fråga:

– Vilka funktioner hos riktiga mig är ni mest missnöjd med?
– Misstankar och ältande
– Finns det någonting ni är nöjd med?
– Passion, matlagning, kyssar, kramar, arbetsamhet mm
– Uppdatering 2.5x:q72. #misstankefunktion avstängd. Uppdatering 2.7:gi/6$12 #upprepningsfunktion avstängd.

Jag fortsatte
– Kyssar, matlagning, passion, kramar, kan nu bara användas en gång pga avstängd upprepningsfunktion…

Hon skrattade! Ett sms fyllt av skratt.

Jag skämtade till min inbjudan för kommande helg till att hon vunnit en tävling. Det handlade om manöiga stippor. Alla medverkande deltagare var jag själv.

Hennes mail inledddes ”ojojoj!!”
Hon hade precis kommit hem från Estland. Men var ledig kommande helg. Hon var absolut intresserad.

Att hon varit i Estland hade jag missat. Eller hon ”glömt” att berätta.

Diskussionen om tävlingen fortsatte. Skämtsamt. Alla deltagarna hade fått olika namn. Jag pekade ut att en a dom hade rylte om sig som snuskgubbe. Hennes svar löd ”Är han snuskis också , exskt min smak 🤪”.

– Herregud! Jag trodde du var en pryd och blyg kvinna!

Hon skickade mig en text hon skrivit. Det var på skoj. En del rim var väl sådär. Men det var fyndigt. Roligt. Träffande.

Våra mail och sms fylldes av kärlek. Omtanke. Saknad. Humor.

Jag var helt säker på att hon skulle komma kommande helg. På kvällen ringde jag henne. Som vanligt runt 21:00 när jag var klar med allt.

Det var ett fint samtal. Men nånstans mitt i allting, när jag började tala om biljett, var det inte lika självklart att hon skulle komma. Den exakta formuleringen var ”att hon inte visste – hon kanske var upptagen”.

Alla sms. All a mail. All kärlek. Saknad. Och nu ”visste hon inte”. ”Kanske”. Jag fick inte känslan av att vara prioriterad. Om hon nu inte visste. Varför då inte bestämma oss?

– 18:e April –

Dagen började med sms. Hjärtan. Kärlek. Saknad

Senare på em skickade jag henne ännu en gång blommor. Hon skickade tack i sms.

– Eftersom du eventuellt inte ville ha din ”vinst” (min inbjudan) tänkte jag ändå blommor är bra idé .
– Inte sagt att jag inte vill ha din vinst
– Du sa igår att du inte visste, ”kanske upptagen”

Jag påpekade att hon såklart fick bestämma helt själv. Skrev att hon var en fri kvinna. I det sammahnanget la jag till ”Fri kvinna fri man”. För att understryka mitt ställningstagande. Att det inte var lika förutsättningar.

Hennes svar löd ”❤️❤️❤️❤️”

Jag tyckte det kändes lämpligt att utveckla resonemanget.

– Det är faktiskt bra att ha utan förbinda sig. Jag hade fel du hade rätt.
– Hur tänker du?
– Jag bara tänker ”jag älskar dig utan krav eller måste ha relationen folk ser etc etc ”
– Tänkte bara, hur började du tänka annorlunda?
– Genom att tänka igenom. Jag var nog för ivrig tänka ”officiellt uttalad monogam relation” och kanske det inte var vad du önskade… om jag inte var i din mall

Mitt resonemang var totalt logiskt. Hon ville ju inte behöva stå för relationen öppet på Facebook. Ville inte sluta säga hon var singel om andra män frågade. Jag lämnades inget val än att godta dom premisserna. Men det skulle såklart vara lika premisser åt båda håll.

Det var inte vad jag egentligen ville. Men jag gavs inget val.

Det som slog mig mest var att hon besvarade mitt sätt att möta hennes premisser med ”❤️❤️❤️❤️”. För mig underströk det bara att det var exakt så hon ville ha det.

– 19:e April –

Skickade sms och önskade henne god morgon. Att jag tänkte på henne. ”Hoppas du sovit gott och får en fin dag! Tänker på dig. Armastan sind..”. Hon svarade ”Tack! Ha en underbar dag! Älskar dig!”

Frågade om hon ville prata senare. I telefon. Absolut. Det ville hon. Jag ringde runt 21. Som vanligt. Det var ett fint samtal. Värme. Kärlek. Närhet. Skratt. Men vi undvek frågan om kommande helg. Jag för att jag ansåg hon hade bollen. Hon var inbjuden. Hade först svarat ja, men sen på frågan om biljetter ”kanske” varit upptagen. Hennes skäl att inte ta upp det hela visste jag inte. Jag tolkade det som att deet andra erbjudandet kanske var prioriterat och att hon ännu inte fått slutgiltigt svar.

– 20:e April –

Vi önskade varandra god morgon. Skrev lite om vad dagen skulle erbjuda. Jag saknade henne. hon saknade mig. Hon var tydligen ledig. Hon skulle plugga med en kompis. På Lyran. Ett litet fik utanför Bredäng. Vid vattnet. Vacker plats.

Jag ifrågasatte inte att det var 1 timmes kommunal resa. Från henne till Lyran. Enkel resa.

Hon skickade mig en selfie. Hon hade verkligen gjort sig fin. Sminkad. Uppklädd. Lockigare hår än vanligt. Iklädd morgonrock. Gjorde en min. Men ändå vacker.

Senare skickade hon en fikabild. Inga böcker. Ingenting. Bara fika. Bara på sin fika. Sedan blev det tyst.

När jag kommit in från stallet skickade jag sms.

21:21. Hejsan! Kan/vill du prata?

Jag fick inget svar. Gissade hon varit trött efter en lång dag och kanske somnat. Så jag skickade ett sms till.

21:36. Sov gott!

Då kom plötsligt svar.

21:37. Tack, du med ❤️

Jag tyckte väl det inte var märkligt att inte ringa istället. Eller ens besvara min fråga på något sätt. Hon hoppade bara ver den. Men jag skickade ett sms till.

21:37 Hörs morgon kanske om du vill/har tid?

21:38. Ja, det gör vi

– 21:a April –

Skickade henne ett god morgon. Hon besvarade. Frågade vad hon skulle hitta på. Hennes Emoji ryckte på axlarna. ”Småpyssla. Vara ute.” Jag skickade igen

– Ha en fin dag! Vi kanske kan höras senare?
– Tack, ha en fin dag du med

Det hade blivit fredag. Ännu inget svar om helgen. Det som varit kommande helg. Men som nu plötsligt var här. Den hon först tackat ja till. Som jag upplevde det.

Skickade henne blommor. Igen. Rosor. Röda. Svar kom.

– Tack för de vackra blommor 🙏🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹❤️
– Tack tack
– Tack tack tack
– Tänkte jag skickar blommor istället när du inte ville träffas
– Alltså, aldrig sagt att jag inte vill träffa
– Jag bjöd in dig till helgen ju
– Mm…tror att du glömde kolla om det fanns transport mm
– Det fanns det! Jag kollade. Ringer gärna när jag är hemma om jag inte stör?
– Vi hörs senare
– Väntade väl kanske på ett ”ja jag kommer gärna, ska vi kolla sätt att resa?”… men men…
– Helt ofattbart usel är jag
– Nej det sa jag verkligen inte!! Men om jag bjudit in och sagt jag verkligen ville ses kanske ”kolla resa” innan svar är…? Sa verkligen inte usel! Då hade jag inte skickat blommor. Börja inte så igen…
– Ville diskutera ngt annat för att undvika möjlig missförstånd men det var inte så populärt ämne
– Jag förstod vad du menade, och kände vi redan pratat om varför det blivit så… och att vi kunde gå vidare och göra det bästa av det hela… inte låta det bli 2 veckor av att jag funderar på varför du inte kunde/ville komma, och sedan blir ledsen… Det fanns inget som kunde bli missförstånd tycker jag… eller? Jag sa ”umgås i trädgården”, laga mat etc. Vet inte vad som kunde bli missförstånd
– Det finns en hel del som vi inte förstår
– Absolut… min lösning var att tillbringa mer tid med varandra, med bra samtal… Allt det andra, om inte relation, inte ring, inte sex, vet jag…Jag ville bara ha en trevlig helg med någon jag tycker om att umgås med ❤️
– Mm… och jag ville prata om företeelse som framkommit tidigare, dock vi hade också sagt att inga förväntningar, hörde jag anklagelser riktat mot mig ang senaste resor dit
– Nej det var ingen anklagelse. Bara en tanke att du kanske kunde sagt om du ville komma. Fanns inga förväntningar. Som jag skrev – har fattat du inte vill ha en relation, sex, eller använda ringen. Jag sa bäddar uppe åt dig. Du sover uppe jag nere. Allting är solklart där. Kan ju omöjligt bli en ”anklagelse” för att jag tyckte du kunde svarat på inbjudan konkret?
– Senare får jag höra hur meningslöst med så kort tid, dyr resa, bortkastad tid mm….
– Jag uppskattade när du kom sist. Enda jag sagt, inte elakt menat, är att ”om man ändå reser är ju tex Tors kväll till sön kväll bättre”, det är inte samma som att bortkastat. Det är bara MER. Mer tid att umgås. Med nån man älskar.
– Det fanns inga tåg igår kväll tex
– Det fanns i går kväll när jag kollade . Idag fanns inget i rimlig pris/tid. Eller bil? Om du orkat… Jag hade betalat som vanligt.
– Det var dyrare denna helg
– Fanns bil för 1200 fre morgon-sön kväll. Jag kollade resor ifall du sagt ”jag vill gärna komma”. Kostnaden är totalt sekundär. Och det fanns inga förväntningar alls, jag har förstått var du står i alla frågor.
– Om jag behövde prata om det innan jag skulle resa då behövde jag det. Om du anser att du har klar med teman då är det så. Vi står på olika utgångspunkter
– Ok, då var det fel av mig. Jag trodde jag förstått allt du ville ta upp. Jag trodde jag bekräftat jag förstått alla punkter. Men eftersom detta kvarstår – Vilka är då alla saker?

Där avslutade hon diskussionen. Utan vidare svar.

Det hade framkommit i telefonsamtal att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen. Om det var det som hon ”kanske var uppbokad med” och som eventuellt hindrade henne från att komma framgick inte. Men nu lät det samtidigt som det var resan. Praktiska problem.

I efterhand är det lätt att fastna i detaljerna.

Vem som sa vad. Vilket sms som kom först. Om det handlade om resan, helgen eller någonting annat. Men när jag läser konversationen idag är det inte det som fångar min uppmärksamhet. Det är någonting annat.

Det märkliga är att vi verkade prata om helt olika problem. På ytan handlade diskussionen om resor, kostnader, transporter och missförstånd. Om det gick att ta tåget. Om det var dyrt. Om det fanns tid. Om det ens gick att lösa rent praktiskt. Men ju mer vi skrev desto mindre verkade det handla om själva resan.

Hon hade sagt ja snabbt och spontant. Sedan kom ”kanske upptagen”. Det var egentligen där det började skava. Inte därför att människor inte får vara upptagna. Självklart får de det. Utan därför att formuleringen innebar att någonting annat först behövde avgöras innan hon kunde svara mig.

Jag hade redan bestämt mig. Hon hade inte gjort det. Det innebar, oavsett hur man valde att formulera det, att jag väntade på utfallet av någonting annat.

Jag upplevde det som att jag blivit andrahandsvalet. Prio två. Och det blev svårt att få ihop med alla hjärtan. All saknad. All kärlek. Alla ord om att vilja ses. För om man verkligen vill ses med någon brukar man normalt börja där. Inte vänta på besked från något annat först.

Det var egentligen därför jag fortsatte fråga. Inte om tågen. Inte om bilen. Inte om kostnaden. Utan om någonting betydligt enklare.

Ville hon komma?

Det märkliga var att den frågan aldrig riktigt fick något svar. Först kom snabbt ja. Sedan ”kanske upptagen”. Sedan transporter. Sedan missförstånd. Sedan saker hon velat diskutera.

Samtidigt visste jag att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen.

Om det var det som gjorde att hon inte kunde eller ville komma visste jag inte. Men någonstans där började det kännas som att jag försökte förstå någonting som ingen riktigt ville säga högt.

Som om själva kärnfrågan hela tiden flyttades åt sidan. Inte besvarades. Bara ersattes av någonting annat.

Ju mer jag försökte reda ut någonting, desto mer verkade fokus flyttas från sakfrågan till att jag överhuvudtaget tog upp den.

Det var ett mönster jag skulle komma att se många gånger senare. När jag upplevde att någonting behövde förstås försökte jag förstå det.

När hon upplevde att någonting blev jobbigt verkade fokus ofta flyttas till hur samtalet kändes snarare än till det som från början hade gett upphov till det.

Problemet var att de två strategierna sällan ledde åt samma håll.

För mig skapade uteblivna svar fler frågor. För henne verkade frågorna skapa mer obehag. Och ju mer obehag som uppstod, desto längre bort verkade själva kärnfrågan hamna. Det var där någonstans jag började ana konturerna av någonting större.

Inte ett enskilt missförstånd. Inte ett bråk. Utan en mekanik. En loop. Det ironiska var att jag inte såg den då. Där och då tyckte jag fortfarande att vi hade en ovanligt fin vecka bakom oss. Hjärtan. Blommor. Telefonsamtal. Saknad.

Jag hade ingen aning om att allting några timmar senare skulle explodera.

Runt 22 på kvällen var vi båda åter. Jag hade kört mina granner till deras konsert. Hon hade kommit hem efter träffen med väninnan. Jag ringde henne.

Det var där. I samtalet som någonting totalhavererade.

Samtidigt som hon satt upp massa premisser för att vilja ses. Saker som hon verkligen ville jag skulle förstå. Där en av dom var att hon inte ville ha en sexuell relation. Där kom en kommentar.

Hon kände sig sexfattig.

Det var inte ordet i sig som träffade mig. Det var sammanhanget. Under flera veckor hade jag fått höra att hon inte ville ha en sexuell relation. Att relationen först behövde fungera. Och bland det som inte fungerade fanns att det berörde mig oerhört illa när hon sa att ”hon var singel om andra män frågade”. Och nu satt jag plötsligt med en människa som beskrev sig själv som sexfattig.

Jag fick inte ihop ekvationen.

Jag kände hur hela konceptet drev mig mot kanten. Helheten. Jag ville ha raka svar. Där och då. Klartext. Vad ville hon? Vad menade hon?

Det slutade med att hon la på luren. Utan ett enda svar. Hon var sexfattig.

Jag ringde igen. Inget svar. Upprepat inga svar. Hon skickade istället ett sms.

– Det finns ingen anledning till bråk men du bråkar och skriker.
– För att du inte svarar
– Svarade om du inte förstår mig är annan sak

Hon hade inte gett något svar. Punkt

Enda som framgick var att hon ville ha en massa reservationer för att ses. En av dom var att vi inte hade en sexuell relation. Och så fick jag i ansiktet att hon var sexfattig.

Det var slutet på några dagar av värme. Kärlek. Hjärtan. Saknad.

Kärleksvåfflor

7 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

En Odyssé I Essens…

– 26:e Mars 2023 –

Snön drev snett över gården. Tyst, vitt, kallt.

Jag lade fram menyn till frukostkaffet.

Jag gjorde hollandaisen från grunden. Reduktion. Schalottenlök. Lagerblad. Äggulor. Smör. Värme. Balans. Ett felsteg och skiten skär sig.

Hon assisterade i köket.

Vi åt. Mycket.

Det var enkelt. Som det brukade vara när det var bra. Inget drama. Inga ord som behövde sägas. Bara mat, skratt och värme.

Efteråt låg vi i soffan. Stinna. Mätta. Brasan sprakade. Elden höll oss stilla.

Sedan var det dags. Hon skulle åka hem.

Jag köpte biljetten. Packade våfflor åt henne så att hon kunde göra färdigt de olika varianterna hemma. Det fanns mat överallt. Vi hade släpat hem ett mindre berg från ICA kvällen innan.

Hon protesterade. Tyckte att jag skulle behålla mer själv.

Jag insisterade.

Sedan körde jag henne till stationen.

Vi sa inte så mycket. Vi behövde inte.

Tåget rullade in. Hon klev på. Vi vinkade, skickade pussar och gjorde hjärtan genom fönstret.

Sedan rullade tåget iväg.

Det var lycka.

Men tomhet ändå.

Tänane Eriline

7 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

120 kilometer och 4 våfflor…

– 25:e Mars 2023 –

Jag hade kommit lite mer än halvvägs.

Vägen hade börjat anta den där färgen den får när man inte längre är hemma, men inte framme.

Jag tänkte ringa henne. Lät bli.

Osäker på om hon sov. Osäker på om hon vaknat i samma beslut som kvällen innan. Jag bar på den där onda aningen – att hon skulle ställa in. Att samtalet hade varit spritens verk. Att ånger ibland ringer snabbare än förnuft.

Och så ringde hon. Hennes signal. Som ett stick genom bröstet.

Jag var trevande. Försiktig. Som om orden kunde gå sönder om jag tog i dem.

Hon hade inte ändrat sig.

Jag sa vad GPS:en sa. En tid. En punkt i framtiden. Något mätbart att hålla sig i.

När jag ringde igen stod hon redan där nere. Öppnade.

Kramen var försiktig. Inte kall. Inte varm. Bara möjlig.

Kaffe. Hennes katt. Jag klappade honom och sa att det var en ära att äntligen få träffa honom. Det kändes viktigt att börja rätt.

Vi åkte vidare.

ICA Maxi.
Systembolaget.

Hon tittade på vagnens innehåll, på listan som aldrig tog slut. Undrade vad jag egentligen tänkte göra.

– Laga mat. Våffeldagen i morgon.

Hon bar sin ring när vi satte oss i bilen. Jag såg den i ögonvrån. Sa ingenting.

Jag höll bara hennes hand. Den som bar ringen. Hela resan. När jag växlade gjorde jag det med vänster hand och styrde med knät. Som jag alltid brukade. Som min pappa alltid gjorde.

Att det var en av dom endast tre tillfällen hon skulle komma att bära den visste jag inte. Inte då.

Resan hem var lång. Samtalet ännu längre.

Vi talade om det som fungerat.
Och det som inte gjort det.
Om hur ord blir till vapen.
Om hur tystnad kan bli ett hot.
Om konflikter.
Om ärlighet.
Om tillit.

Hon sa att hon saknat mig. Sa att hon varit monogam. Sa att hon älskade mig.

Det var ett bra samtal.

Vi pratade om sådant som legat mellan oss länge. Sådant som samlas i hörnen om man inte tar hand om det. Missförstånd. Saker som sagts. Saker som inte sagts.

Ingen höjde rösten. Ingen försökte vinna. Vi rörde vid problemen ungefär som man känner efter om isen håller. Försiktigt först. Sedan lite längre ut. Det fanns ingen ilska kvar i samtalet. Bara någon sorts vilja att förstå. Och kanske, för första gången på länge, en vilja att bli förstådd.

Väglaget var uselt. Mörkret kompakt. När vi till slut rullade in genom grindarna var natten redan sen.

Hon hjälpte till med fåren. Som om inget varit brutet. Som om allt fortfarande gick att hålla.

Vi gjorde enkel mat. Tände en brasa. Lät värmen ta över det vi inte orkade säga. Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade. Två själar. Två kroppar som känt avståndet i varje centimeter.

Det fanns inga färska blommor från hennes sida. Jag bad om ursäkt. För det. För röran. För röklukten. Men jag lät lampan vara tänd på min sida när hon klädde av sig. Jag hade saknat synen. Den där synen. Inte för människor. För gudar.

Vi sa ingenting om relationen. Om dess vara eller icke vara. Det behövdes inte. Men det kom någonting annat. Hon ville inte att vår relation skulle vara sexuell.

Det kändes inte viktigt just då. Jag la det åt sidan.

I morgon var det våffeldagen. I alla fall för oss.

24:e

7 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det trodde inte jag heller…

– 24 mars 2023 –

Jag hade bara sovit någon timme. Eller inte alls. Kanske bara legat på aga, som mormor brukade säga. Kroppen stilla, huvudet igång.

Klockan hade passerat midnatt när jag hörde hennes ringsignal.

– Jag trodde inte du skulle ringa igen, var det första jag sa.

– Det trodde inte jag heller…

Hon var märkbart berusad. Tvivelsutan.

Det var inget långt samtal. Men hon ville jag skulle hämta henne dagen därpå. Det ville jag med. Det var ungefär det absolut viktigaste konsensus vi hade.

Jag försökte snabbt få till logistiken i mitt huvud. Det skulle kunna fungera. Ta hand om djuren runt 4. Duscha, åka 60 mil. Hämta henne. Handla. Åka 60 mil.

Jag har inget exakt citat, men någon har säkert sagt något klokt om att om man ändå är idiot kan man lika gärna gå hela vägen. Go all in. Agera som en komplett idiot.

Om inte annat så sa jag det till mig själv. Eller så levde jag det.

Vi skulle ju ändå äta. Och det var våffeldagen i morgon.

Google. Lyxvåfflor. Som om ordet i sig bar ansvar.

Jag såg menyerna framför mig, inte som mat, utan som handling. Som arbete. Som botgöring. Som reparation.

Kallrökt lax med pepparrotskräm.
Saffransräkor med apelsin och timjan.
Grön sparris, pocherat ägg, hollandaisesås.
Parmaskinka med het cheddarröra.

För all del.

När du ändå druckit tidigare under kvällen.
När du ska köra tolvhundra kilometer i morgon.
När du inte sovit.
För all del: gör hollandaise från grunden. Gör våffelsmeten också.

När du ändå skickat rosor.
När du ändå skickat en förlovningsring till en kvinna som sagt upp en förlovning hon hävdade inte fanns.
I en relation hon redan avslutat. Testar sig för olika sjukdomar.

Vad är då det sunda att göra?

Leta recept och skriva en inköpslista. Självklart!

Vitlök.
Grön sparris.
Apelsiner.
Timjan i kruka.
Röd peppar.
Löjrom.
Räkor med skal.
Stenbitsrom.
Kallrökt lax.
Vispgrädde, fet.
Färskost.
Crème fraîche.
Cheddar, lagrad.
Ägg.
Smör, extrasaltat.
Gräddfil.
Citroner.
Prosciutto di Parma.
Dill.
Hönsbuljong.
Torkad timjan.
Saffran.
Riven pepparrot.
Bakpulver.
Vetemjöl.
Ättiksprit.
Vitvinsvinäger.
Torrt vitt vin.
Lagerblad.
Schalottenlök.
Persiljestjälk.

Och öl, för fan.
Det ska vara öl i våffelsmet.

Jag skrev listan långsamt. Som om varje rad flyttade mig en millimeter bort från kaos. Som om ordning gick att laga fram. Det gjorde den inte. Men jag fortsatte ändå.

När listan var klar kom jag på att jag måste göra en meny.

Photoshop…

Kohvik Armastus

Tänane eriline

> Armasta Vahvleid Luksus <

1. Külmsuitsulõhe ja mädarõikakreem
2. Safrankrevetid apelsini ja tüümianiga
3. Roheline spargel, pošeeritud muna, hollandi kaste
4. Parma sink ja kuum Cheddar

Kõik vahvlid on kaetud peeneks hakitud punase sibula, kaaviari, tilli ja sidruniga.

Serveeritakse Proseccoga…

35 euro
(Tavahind 15 euro/tükk)

Head söki!

Översatt skulle det, i bästa fall bli;

Café Kärlek

Dagens special
> Lyxiga Kärleksvåfflor <

1. Kallrökt lax och pepparrotskräm
2. Saffransräkor med apelsin och timjan
3. Grön sparris, pocherat ägg, hollandaisesås
4. Parmaskinka och varm cheddar

Alla våfflor toppas med finhackad rödlök, löjrom, dill och citron.
Serveras med Prosecco…

35 euro
(Ordinarie pris 15 euro/styck)

Trevlig helg!

Alla namn på mat sträckte sig långtbortom min estniska. Så det blev en blandning av G Translate, och hemsidan ”NamiNami”. Ungefär samma som köketpunkt se. Fast Estniskt.

I ett infall av ”humor” kunde jag inte låta bli att sätta priset till 35€, trots att ordinarie pris var 15€. Ett slags omvänt kampanjerbjudande. Ta en, betala för två. Först senare slog det mig att skämtet bar på en oväntad relationssymbolik. Den var inte avsiktlig, men samtidigt märkligt svår att missa.

Våfflorna var planerade. Menyn färdig. Inköpslistan klar. Om relationen fanns det fortfarande ingen plan alls.

Jag hade två timmar på mig att försöka sova.

Jag la in mer ved i brasan och drog värmefilten över huvudet.

Jag satte mig upp igen. Det var bara ett par småsaker. Jag kollade snabbt.

Jodå. Den självutnämnde ”regissören”. Han som gjorde filmer ingen människa verkade titta på, men som ändå lyckades få skräpet gjorda. Han som uppenbart led av nån sorts omvänd dysmorfofobi. Avsaknad av rättmätig dysmorfofobi. Han hade lagt upp en ny profilbild. Efter vårt samtal. Och naturligtvis hade hon redan gillat den. Blixtsnabbt. Som alltid. Som med alla övriga.

Mer än hon gjort med mig.

Jag drog filten över huvudet igen.

Marginalen

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

10 minuter…

– 23 mars 2023 –

Jag kollade PostNords app flera gånger om dagen.

Som om uppdateringarna kunde förändra något bara genom att bli sedda. Som om en människa kunde påverka ett förlopp genom att stirra tillräckligt länge på det.

Det är märkligt vilka ritualer man skapar åt sig när man saknar kontroll. Man öppnar samma app. Läser samma status. Stänger den. Öppnar den igen en timme senare. Inte för att något rimligen hunnit förändras, utan för att man hoppas att verkligheten ska ha gjort det ändå.

Det tog tre dagar innan hon brydde sig om att hämta ut sitt rekommenderade brev. Tre dagar där ringen låg stilla i ett system som på många sätt visade sig mer pålitligt än vi någonsin varit tillsammans. Eller snarare isär.

Sett till att det var PostMord kunde man nästan ha byggt en slogan på det. Eller en bumpersticker.

Eller lagt grunden till världens sämsta bestman-tal. Nånsin.

”[Våra namn]. En relation mer instabil än PostMord.” Något åt det hållet. Humor är ett märkligt försvar. Man skämtar om saker för att slippa erkänna att de gör ont.

Under tiden hade jag skickat rosor igen.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Eller jo. Det vet jag nog. Jag ville att hon skulle veta att jag älskade henne. Det är bara förklaringen som låter så fruktansvärt mycket sämre när man säger den högt. För vissa.

Man fortsätter ibland långt efter att förnuftet slutat delta. Som om vissa handlingar har en egen tröghet. Som om kroppen fortsätter springa fast loppet redan är avgjort.

Och här kommer tillfälligheternas spel. Ödets nyck.

PostNords notis kom 18:05. Rekommenderat brev uthämtat.

Floristens sms kom 18:15. Rosorna levererade.

Tio minuter.

Det var marginalen.

Inte en dag. Inte en timme. Tio minuter. Ungefär den tid det tar att överkoka pasta. Eller gå hem från utlämningsstället för hennes del. Eller stå i hallen och fundera på vilket paket man ska öppna först.

Hon hade ungefär femton minuters promenad hem.

Med andra ord kom hon sannolikt hem med paketet under armen samtidigt som rosorna stod och väntade. Blommor i hallen. Ring i handen.

Tio minuter.

Det finns något nästan mekaniskt i det där. Som om känslor gick att synkronisera. Som om avslut gick att tidsbeställa. Som om PostNord och en blomsterhandel lyckats koordinera någonting som vi själva aldrig riktigt fick ordning på.

Jag tänkte att om det funnits någon rättvisa i symbolik så borde hon ha känt det då. Inte metallen. Inte rosorna. Utan sammanträffandet. Tyngden i att båda sakerna anlände samtidigt.

Men symboler fungerar bara på den som vill läsa dem.

I min fantasi hade hon hämtat paketet. Kommit hem. Konstaterat att den där ljugande idioten som inte gick att lita på — tacka Gud hon var av med faanskapet — hade skickat blommor igen. Rosorna stod där. Framför dörren. Mer lättöppnade än det andra paketet. Mer färgglada. Mer påträngande. De fick förmodligen första uppmärksamheten.

Sedan paketet. Ringen.

Jag vet naturligtvis inte. Vem faan kan veta?

Det var bara så jag såg det framför mig. Det är också märkligt hur mycket tid människor kan lägga på att föreställa sig saker de aldrig kommer få veta.

För henne var det säkert bara logistik. Ett paket. En bukett. Två leveranser.

För mig var det slutpunkten på något som aldrig riktigt fått börja.

Väl bekomme. Eller vad i helvete man nu säger när någon får både rosor och ett avslut inom tio minuter. För en förlovning hon avslutade via sms.

Jag stängde appen.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig.

Definitivt inte något för rosorna. De tidigare leveranserna hade mötts av så varierande reaktioner att de slutat vara användbara som prognosverktyg. Och definitivt inte något för ringen. Vad förväntar man sig ens när man skickar en förlovningsring till kvinnan som gjort slut?

Men kombinationen. Rosorna och ringen. Samma kväll. Inom tio minuter.

Där någonstans tror jag ändå att en del av mig förväntade sig… någonting.

Inte en kärleksförklaring. Inte en återförening. Inte ens ett vettigt samtal.

Kanske bara ett sms. Ett enda ord. ”Idiot.”?

Något som visade att paketet och blommorna inte bara passerat genom hennes hall som två logistiska händelser bland andra. Något som bekräftade att de faktiskt landat någonstans.

Torsdag. Klockan var 18:30.

Det förblev totalt tyst.

REK

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

07:59 20/03/23…

– 20 mars 2023 –

Jag hade till slut bestämt mig.

Att jag inte kunde göra någonting med den. Inte använda den till någonting. Inte ge den någon roll, inget liv, ingen framtid.

Den gick inte att bära. Den gick inte att sörja. Den gick bara att se på.

Hade hon burit den ens en sekund hade den kanske fått en annan sorts sorg. Ett affektionsvärde. Ett spår. Men så var det inte.

Den hade aldrig fått röra Hennes hud. Aldrig fått göra sitt jobb. Inte ens initierat det. Hon visste inte ens att den var en realitet.

Så jag skickade den. Slutligen.

Förlovningsringen hon sagt var den finaste av dem jag visat. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp den 25 oktober. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp trots att hon hävdade att den inte fanns. Förlovningsringen till en förlovning som enligt henne aldrig existerade – i en relation hon ändå avslutade.

Det var mycket som inte fanns.

Men ringen fanns.

Den var verklig. Den vägde. Den låg kvar.

Jag packade den. Varsamt. Inte hårt.

Bifogade ett kort. Egengjort. Baserat på ett foto av oss första morgonen tillsammans. Texten Armastan Sind. Och Hennes namn.

Som man gör med saker som inte längre får stanna, men som inte förtjänar att kastas.

Sedan lämnade jag in den.

REK.

07:59 den 20 mars anlände den till hennes utlämningsställe.

Mer exakt än mycket av det vi haft tillsammans. I alla fall på distans. I text.

Efter det fanns inget mer att göra. Inte med ringen. Inte med tanken på den.

Den, nästan, hade nått sin adress.

För Sent

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den låg där som en fråga utan mottagare…

– 17:e Mars 2023 –

Den hade beställts efter många om och men.

Först förlovningen. Sedan tvekan. Sedan uppbrottet. Sedan hittade vi tillbaka till varandra utan att hitta tillbaka till det vi en gång lovat. Under julbesöket lyckades jag till slut nämna ringar utan att det blev ett samtal om ringar. Nästa gång lyckades jag få ett fingermått. När hon sov.

Sedan gjorde hon slut.

Och nu låg den där.

På köksbordet.

Två veckor tidigare och historien kanske sett annorlunda ut. Kanske inte. Det är märkligt vilka enorma krafter vi tillskriver små tidsmarginaler när vi försöker förstå det som redan hänt.

Jag tog upp den igen.

Och igen.

Det finns saker man inte håller för att minnas, utan för att inte glömma hur tungt något var innan det blev meningslöst.

Metallen var kall. Inte dramatisk. Bara kall. Jag rullade den mellan fingrarna. Tänkte att det där lilla cirkelhelvetet hade varit allt som krävdes. Om tiden inte haft så dålig tajming. Om leveranser ibland inte kom för sent även när de kommer i tid.

Jag tänkte att inget hade blivit perfekt. Men något hade blivit sagt. Utan ord. Utan tolkning.

Rosorna stod någonstans långt bort och vissnade långsamt, som de ska.

Ringen låg här och gjorde ingenting alls.

Jag satte tillbaka den i asken. Tog upp den igen. Lade ner den.

Hjärtats ljus är inget man badar i. Det är något man håller för nära. Något man håller emot. Tills det bränner.

Och ibland är det inte kärleken som tar slut.

Det är bara kroppen som ger upp först.

Det Kunde Bara Vara Jag

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Och det var kanske problemet…

– 5:e Juli 2024 –

Det ska sägas. Det hade krävt en hel del research. Old School.

Men för någon som varit på turné mer eller mindre konstant i en tid när det inte fanns internet, inga smarta telefoner, inga kartappar, inget google, bara improvisation, telefonkiosker och tjocka kataloger var det ändå inte oöverskådligt.

Det gick att lösa. Problem är till för att lösas.

Hon var på sitt bemanningsuppdrag ”i Norrland”. Ville inte säga var. Som vanligt. Hade skickat en bild på vandrarhemmet när hon kom fram sent på natten.

Det var vad jag hade. En bild. ”Norrland”. Och en ungefärlig tidsaspekt för resan.

Jag började spåra vandrarhemmet. Efter många om och men hittade jag det. Många timmar med många bilder på vandrarhem blev det. Sedan närmaste ort. Närmaste blomsterhandel. Inget svar. Till slut fick jag tag i en av ägarna via hennes privata mobil. Butik stängd för sommaren. Dead end.

Närmaste öppna blomsterhandel låg drygt tjugo mil bort. Tre timmar med bil. Enkel väg.

Normala människor hade kanske stannat där. Jag vägrade. Det gällde Henne. Kärleken.

Med hjälp av en gammal turnékamrat, beredd att ställa upp i ur och skur som turnekamrater gör även 20 år senare, och dessutom bosatt i den inte särskilt närliggande orten, hittade jag ett åkeri. Ägd av en bekant till honom. Ägaren var förvånad över uppdraget, men min vän hjälpte till med ”förtur”. Fraktlösningen var minst sagt groteskt feldimensionerad för ändamålet. Men det som fanns att tillgå.

Man kan tydligen skicka blommor även med långtradare. Inte optimalt för miljön. Men det går. Det fanns något absurt i det som nästan tilltalade mig. Rimlighet hade aldrig varit mitt främsta styrmedel.

Först koll med vandrarhemmet: Förklara övergripande – vem vad när hur varför.

Kunde de ta emot blommorna? Ja. Kunde de ordna vas? Ja. Kunde de ställa dem på hennes rum? Ja. Check.

Beställa rosorna. Betala via Swish. Check.

Slutliga instruktioner till min väns vän som drev åkeriet. Betala via Swish. Check. Rosorna var på väg.

Några timmar senare kom sms.

– Tack för de vackra rosorna. Och sedan tillägget: Det är inte roligt.

Det där fastnade. Inte roligt.

Well. Jag tyckte på ett plan att det var ganska roligt. Inte renodlat humoristiskt i sig med ett stort fång röda rosor.

Men vansinnigt. Romantiskt i sin överdrift. Lite donquijotiskt. Långtradarsända rosor till ett avlägset vandrarhem i Jämtland. Klart det hade något komiskt i sig. Men för henne betydde det något annat.

Hon hade varit ”hemma”. Sett lastbilen komma. Sett chauffören bära in blommorna i huvudbyggnaden. Och förstått.

På något sätt märkligt. På något sätt inte alls märkligt. Hon visste förstås direkt. ”Det kunde bara vara jag”.

Och hennes det är inte roligt — ju mer jag tänkt på det, desto mindre tror jag det handlade om blommorna. Det lät mer som psykologiskt försvar. Som när någon blir träffad på ett sätt som gör dem avväpnade och svarar genom irritation.

Nästan kränkt. Nästan överrumplad. Någonstans mitt emellan. Som om gesten samtidigt rörde och hotade.

För hennes profil tålde illa det där. Att någon hittade henne. Att någon tog sig förbi hennes autonomi. Att hennes undanhållna plats inte längre var undanhållen. Integriteten blev plötsligt penetrerad. Existentiellt.

Och kanske var det just det som skavde. Inte blommorna. Utan att jag hittat henne. Trots hennes Norrland. Trots murarna. Trots avstånden.

Kanske gjorde det henne glad. Kanske kränkt. Troligen båda. Det ena utesluter inte det andra.

Hur det nu kunde kränka någon att få blommor.

Omtanke. Kärlek. Ansträngning.

Varför var hennes integritet viktigare än det? Varför viktigare än tillit?

Jag berättade om episoden för en bekant utanför turnélivet. Hennes reaktion var ett storögt: – Hur i helvete bar du dig åt? Och ja. Det var väl en rimlig fråga.

Men… the show must go on. Any cost. Any effort. Det var kanske både min styrka och min sjukdom. För mig var det bara en dags arbete och en del pengar.

Det var ingenting mot vad jag lagt på att försöka förstå varför hon efter 2 år inte bara kunde tala om för mig var hon skulle tillbringa en månad med sitt bemanningsuppdrag.

Herren Pratar

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Varför sa hon ingenting? Då…

– Mars 2023 –

I samband med blommorna jag skickat henne bytte sms-konversationen bytte totalt riktning. Dessvärre flera gånger…

Hon besvarade mitt “Head öd maga hästi. Armastan Sind. Igavesti…” [God natt, sov gott. Jag älskar dig. För alltid…] med Head Öd och emojis fyllda av hjärtan.

Hon skrev uttryckligen att hon saknade mig. Att hon älskade mig.

Jag skickade henne en bild från vår första kväll tillsammans. Hon svarade att hon älskade den bilden. Plötsligt skiftades tonen i hennes sms.

– Det gör ont i hjärtat.

Jag skickade henne bilden från vår första morgon tillsammans. Innan hon skulle åka. När hon låg med huvudet i min famn. Hon svarade “den känslan” och ett hjärta. Jag svarade

Jag gjorde mycket fel. Vabandust! [Jag är ledsen]. Hennes svar löd

– Vem bestämmer vad som är rätt eller fel? Du har fantastiska egenskaper och du är värdefull. Kom ihåg det alltid.

– Jag förlorade ju dig. Alltså gjorde jag fel…

Jag skulle komma att skicka ett spontant sms “tänker på dig”. Hennes svar löd

– Tänker på dig hela tiden. Inte ens jobbet tar tankarna bort.

Mitt Armastan Sind bemöttes med Armastan Sind Ka! [Jag älskar dig / Jag älskar dig med]

Hon skrev hon “önskade att vi fungerade så vi hade kunnat vara tillsammans”.

Plötsligt mitt i allting vände tonen. Som att hon av en outgrundlig anledning slutat älska och sakna, och istället skulle förklara ”vad som inte fungerade”.

Hon frågade mig hur jag trodde det kändes att åka hundra mil för att rensa mina rabatter och sedan få höra att hon skulle vara tyst eftersom herren pratade.

Om det kändes som kärlek.

Jag minns att jag bara satt och stirrade på telefonen en stund. Inte för att frågan var obegriplig. Tvärtom. Jag visste exakt vad hon syftade på. Jag hade sagt det.

Men jag hade sagt det på samma sätt som man säger att någon borde spärras in på zoo. Eller att man själv borde tilldelas Nobelpriset i dumhet.

Det var inte ett påstående. Det var ett skämt. Ett dåligt skämt om man så vill.

Men fortfarande ett skämt.

Så överdrivet att jag aldrig ens reflekterat över möjligheten att någon skulle kunna uppfatta det bokstavligt. Jag hade dessutom levererat det med ett kroppsspråk som förmodligen hade fått en kringresande cirkusdirektör att be mig lugna ner mig.

Det fanns inte ett uns allvar i det. Inte ett uns avsikt att såra. Inte ens ett uns verklighet.

Ändå satt vi nu här. Månader senare. Och pratade om det som om det varit en faktisk beskrivning av hur jag såg på henne. Det var kanske det som förvånade mig mest. Inte att hon mindes kommentaren.

Utan att hon verkade ha burit med sig betydelsen av den utan att någonsin säga något. För om den verkligen hade gjort ont, varför kom den aldrig upp när vi satt vid samma bord? Varför kom den inte samma kväll? Varför kom den först nu?

När så mycket annat redan hade börjat gå sönder.

Jag försökte förklara. Ärligt.

Hennes svar på min förklaring var kort.

– Jag inte talade sanning. Punkt.

Jag satt och tittade på telefonen en stund. Funderade. Det märkliga var att den där avslutningen kom i samma samtal där hon några meddelanden tidigare skrivit ”Vem bestämmer vad som är rätt eller fel?”.

Det fastnade hos mig.

För när det handlade om människor, relationer och handlingar verkade svaret vara att ingen gjorde det. Att verkligheten var större än våra förenklade domar. Att saker kunde upplevas olika.

Men när det kom till mitt skämt verkade samma generositet plötsligt inte längre gälla.

Jag försökte förklara vad jag menat.
Jag försökte förklara att det varit ironi. Att det varit ett skämt. Ett dåligt skämt kanske, men fortfarande ett skämt.
Det spelade ingen roll. Min förklaring vägde lättare än hennes tolkning.

Och det var kanske det jag hade svårast att förstå.

Inte att hon uppfattat det annorlunda. Människor missförstår varandra hela tiden. Utan att hennes upplevelse av det till slut blev viktigare än min avsikt med det. Som om jag inte längre hade tolkningsföreträde över mina egna ord.

Och när jag försökte förklara dem blev svaret att jag inte talade sanning.

Etikett: Kärlek (Sida 2 av 3)

Mellandagar

Bröstfickan

Den Hade Blivit Vår

En Midsommarnattsdröm

Harder Faster Scooter

Inga Frågetecken

Små Saker

Är Du Ens Hemma?

Lika Villkor

Bikinikväll

Förberedelser

Hem

Allt fungerade

Sevärdheter

Kärleksfull Uppföljning

Två Veckor I Maj

Prio Två

Kärleksvåfflor

Tänane Eriline

24:e

Marginalen

REK

För Sent

Det Kunde Bara Vara Jag

Herren Pratar

Senaste kapitel

Etikettmoln

Senaste Reaktioner