Bottenvåningen

Man tror att man dricker för att glömma. Till slut glömmer man vem som dricker…

– Juni 2026 –

Jag växte upp i ett hem där ett glas vin till middagen aldrig var något märkvärdigt. Helg eller vardag spelade ingen större roll. Det stod där som en naturlig del av livet, ungefär som kaffet efter maten eller radion som stod på i köket.

Jag hade dessutom levt stora delar av mitt vuxna liv i musikbranschen. Turnébussar. Loger. Hotellbarer. Nätter som gled över i morgnar. Men det kom alltid i perioder. Intensiva perioder. Sedan återgick livet till något annat.

Hösten 2018 flyttade jag ut till Värmdö. Havet låg femtio meter från huset. Min bästa vän genom livet råkade bo granne. På något sätt började vi dela en flaska vin några kvällar i veckan. Inte som flykt. Inte som problem. Bara som en del av utsikten. Havet. Solnedgången. Samtalen.

Året därpå träffade jag min exfru.

Drickandet följde med årstiderna. Sommarens grillkvällar blev höstens middagar. Höstens middagar blev vinterns kvällar framför brasan. Två år senare flyttade vi till gården i Småland. Hon arbetade skift. Kunde vara ledig flera dagar i sträck. Jag arbetade hemma. Det fanns alltid ett staket som skulle byggas. Ett stall som skulle lagas. Ett träd som skulle fällas.

Man tog en öl.

Man reste ett staket.

Man tog en öl.

Man körde grävmaskin.

Man tog en öl.

Det såg inte ut som alkoholism.

Det såg ut som frihet.

Det såg ut som landsbygd.

Det såg ut som livet.

När vi separerade vintern 2021–2022 förändrades något. Inte över en natt. Inte dramatiskt. Bara långsamt. Nästan omärkligt.

Plötsligt satt man ensam vid samma brasa.

Plötsligt stod samma flaska kvar lite längre.

Plötsligt fyllde alkoholen inte längre en social funktion.

Den fyllde ett tomrum.

Sedan träffade jag Kärleken.

Mitt livs Kärlek.

Vi drack vin tillsammans. Som människor gör när de är nykära. Sommar. Grillning. Vinter. Brasa. Samtal. Skratt. Några glas för mycket ibland. Hon åkte hem. Jag saknade henne. Tog några glas till.

Det var där jag började lura mig själv.

För alkohol är ovanligt skicklig på att förklä sig.

Först ser den ut som njutning.

Sedan ser den ut som sällskap.

Sedan ser den ut som tröst.

Till slut ser den ut som en lösning.

När relationen började knaka tog jag några glas för att slippa tänka. Några till för att kunna somna. Några till för att slippa känna saknaden. Några till för att dämpa ångesten. Några till för att överleva natten.

Och eftersom jag arbetade, inte sällan ensam, i en studio fanns det ingen som såg det.

Ingen chef.

Ingen stämpelklocka.

Ingen kollega.

Bara jag.

Det gjorde allting enklare.

Och mycket farligare.

När jag flyttade tillbaka till Stockholm sommaren 2023 blev restaurangerna fler. Vinglasen fler. Problemen mellan mig och Kärleken större. Jag började självmedicinera på riktigt. Inte för att det var roligt längre. Inte för att det smakade gott.

Utan för att jag inte stod ut med tystnaden när hon inte var där.

Eller med sorgen när hon var borta.

Eller med ångesten när vi bråkade.

Eller med mig själv.

Det är den delen som är svår att skriva om idag.

För det är lockande att skylla på omständigheterna.

På relationen.

På saknaden.

På konflikterna.

Och visst spelade de roll.

Men flaskan öppnade inte sig själv.

Det var min hand.

Mitt beslut.

Mina val.

Dåliga val.

Om och om igen.

Till slut drack jag inte för att må bra.

Jag drack för att fungera.

Sedan drack jag för att överleva dagen.

Mot slutet drack jag för att slippa känna hur dåligt jag mådde av att dricka.

Det är en absurd cirkel.

Men den är verklig.

Under slutet av 2025 och början av 2026 rasade allting samman. Mentalt. Fysiskt. Mänskligt.

Femton till tjugo starköl 7.5 om dagen.

Nästan ingen mat. Ibland på veckor.

Konstant yrsel.

Konstant alkohol.

Konstanta skakningar.

Jag minns att jag ibland inte ens kunde hälla upp en öl utan att händerna skakade så mycket att jag fick hitta på olika tekniska lösningar för att lyckas.

Där någonstans hade friheten för länge sedan lämnat rummet.

Kvar fanns bara beroendet.

En dag gick det inte längre.

Jag hade kanske tur.

Kroppen sa ifrån.

Jag blev sjuk.

Jag sov.

Och på något märkligt sätt sov jag mig igenom den värsta delen av abstinensen.

Idag är jag inne på min femte månad som nykter.

Jag dricker örtte. Välling.

Tar vitaminer.

Lagar mat.

Promenerar.

Träffar vänner. Nyktert.

Sover.

Vaknar utan panik.

Vaknar utan skam.

Vaknar utan att planera dagen utifrån Systembolagets öppettider.

Och när jag ser tillbaka på relationen med Kärleken finns det mycket jag inte kan försvara.

Mycket jag önskar att jag gjort annorlunda.

Framför allt kommunikationen. Speciellt via sms.

När vi bråkade som värst i sms var min kommunikation stundtals under all kritik. Ibland blev det ren pajkastning. Från bådas håll.

Men jag kan bara ta ansvar för min del.

Och det gör jag.

För även om sorgen över relationen fortfarande finns kvar, och är störst, så är det en annan sorg som ibland känns snarlikt tung..

Sorgen över den människa jag blev medan jag försökte fly från den första…

”Fem månader nykter. Jag öppnade en öl för att läsa igenom mitt kapitel om varför det var en dålig idé…” [Obs – humor!]