Eller…?
– 30:e Juli – 4:e Augusti 2023 –
Söndag 30/7
När jag kommit hem efter att ha kört henne hem satt jag kvar en stund innan jag skrev. Huset var tyst igen. Bara några timmar tidigare hade jag trott att vi äntligen hade tagit oss igenom någonting som plågat oss i månader. Och så vinkade hon inte av mig…
Jag skickade sms;
– Tack för att du tog dig tid 🙏🏻
– Tack för din tid som du lagt till matlagning mm och fin middag! 🙏
– Saknade att du inte vinkade av mig ❤️
Hon skickade mig en bild. På mig. Jag såg sur ut. Hon kommenterade;
– Visar tydligt kvällens stämning
– Hur menar du?
– Du vet väl bra. Du var med
Jag ringde henne. Jag kände att det ännu en gång var på väg att bli alldeles för många turer.
Det märkligaste var att samtalet verkade utspela sig på två olika platser samtidigt. Två helt olika klimat. Två berättelser. Två verkligheter.
Samma som vanligt Orsak – Verkan.
Hon försökte ännu en gång flytta verkan framför orsaken. Som om sprickorna kommit före jordbävningen
Hon såg bara röken. Jag försökte prata om elden hon anlagt. Hon beskrev kraschen. Jag försökte prata om att hon valt vägen dit. Hon pekade på ärren. Jag pratade om kniven hon använt.
Å ena sidan försökte hon ännu en gång vrida på att mitt agerande, verkan, kom före hennes uttalanden, orsak, och få det till att verkan kom före orsak. Och mitt i allt det där hände någonting jag aldrig trott jag skulle få höra.
Hon sa att hon skulle sluta säga att hon var singel om andra män frågade. Att hon skulle säga att hon var upptagen.
Under förutsättning att jag slutade dricka.
Vi var tillsammans. Vi dateade exklusivt. Vi hade sex exklusivt.
Jag funderade. Funderade mer. Försökte formulera någonting positivt. Jag vågade nästan tro på det. Inte fullt ut. Men tillräckligt för att börja formulera framtid istället för försvar.
Jag satt kvar med telefonen i handen.
Köket var tyst igen. Kaffet hade blivit kallt medan vi pratade. Jag läste det hon skrivit en gång till. Jag tänkte på det hon sagt. En gång till. Inte för att jag inte förstått orden. För att jag ville förstå vad de betydde.
Kunde det verkligen vara över nu? 4 månader. Samma fråga. Samma svar. Samma cirkel. Och så plötsligt…
Hon skulle sluta säga att hon var singel.
Skickade henne sms;
– Kan vi inte lämna bakom nu och inte älta? Om det stämmer som du sa… 🙏🏻
– Ältar jag när jag tar upp gårdagens stämning? Allt mitt fel tack🙏 Ha en fin dag nu. När du hittat din tinder dejt låt mig veta
– Varför skulle jag leta tinder date när du precis sagt du säger du är upptagen om nån frågar, och att vi datear och har sex exklusivt? Stämmer inte det nu plötsligt? (Vi har båda bidragit till det som blev dåligt) Gäller det du sa?
– Ja, men jag sa mycket mera än det och det gäller också Jag mår inte bra av det hela, himmelsk fin middag dock stämningen överströk allt
– För att Jag ställde en enkel fråga. Ja…. men – Jag tror mycket kommer ändra sig när det är slut på singelsnurren
– Tyvärr tror jag knappt på det
– Det gör jag
– Din snurr och du hittar nytt att snurra på Och jag orkar inte mer med det
– Inte min snurr enkom. Nu låter det som det du sa inte gäller
– Det som jag sa kommer stämma och jag sa mer än en sak
– Det vet jag
– Mycket är förstört och blev ännu mer förstörd igår…
– Jag vet och håller med och det var inte enkom mitt fel att “mycket blev förstört”.
Jag förstod ingenting.
Jag försökte påtala att vi skulle lämna gammalt bakom oss. Inte älta mer. Hon använde det ifrågasättande. Plötsligt la hon in att jag skulle leta på tinder. När hon äntligen sagt vi hade en relation. Och så försökte hon lägga allt snurrande på mig. Igen. Som om konsekvenserna av hennes agerande och uttalanden inte varit just konsekvenser.
Ett steg framåt. Två tillbaka. Ringde henne igen.
Samtalet fortsatte på samma ställe. Rörde sig inte ur fläcken. Vi var tillsammans. Hon skulle sluta säga hon var singel om andra män frågar. Min POV var ”kan vi inte lämna det andra som blev bakom oss nu då när frågan är löst? Frågan som förstört månad efter månad med snurr. Samma snurr. Den eviga loopen.
Då landade hon på ansvarfrågan för det. Och försökte lägga det på mig. Som om jag varit den som förstört månad efter månad med samma snurr. Samma loop.
Jag köpte det inte. Inte en chans. Jag gjorde allt jag kunde. Försökte ha hållningen ”kan vi inte glömma det nu?”. Men nej.
Hon gav sig inte. Mycket var trasigt. Och jag skulle skuldbeläggas. Uppenbart. Hon satte mig i sitsen att inte kunna backa. Och jag gav mig inte. Orsak – verkan. Hennes ”singel om andra män frågar” hade skapat att jag ”Ältade” det hela. Hade hon inte sagt så hade jag inte haft någonting att älta. Punkt.
I samma läge retoriskt som det hon brukade kalla mina ”fula sms”, eller ”att jag mosade henne”, la hon på luren. Ännu en gång. Efter några ”ska jag lägga på?” innan. Flykt.
Eftersom hon lagt på blev det sms istället;
– Det var mysigt i morse skulle jag säga men du la på
– Tack 🙏
– Tack. Ha det bra
– Tack, du med
– Hörs!
– Ja
– 👍
– 👍
– 👍👍
– 👍👍
– 👍👍👍
Hennes kalla svar. Ett tack. Inget bemötande på det jag skrev om att det var mysigt. Det startade ett blixtsnabbt förlopp där mina speglingar av hennes kyla bemöttes på samma sätt. Vilket i sin tur resulterade i att blanda kyla med passiv aggressivitet. Och låta det eskalera. Studsa fram och tillbaka. Ping-pong. Bollande. Precis som orsak-verkan.
Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.
Jag försökte att i mitt huvud bena ut vad som egentligen gällde. Var vi tillsammans enligt henne? Hade hon slutat säga hon var singel? I så fall hade hon ett ganska märkligt förhållningssätt. Hon hade äntligen upphört med sin snurr. Gett oss stabilitet. Styrfart. Men jag skulle skuldbeläggas för det som varit. Nytt bråk pga det. Och då var vi inte tillsammans? Pga bråket som uppstod när hon inte kunde göra som jag föreslog – bara lägga allt bakom oss.
Måndag 31:a Juli
Ny dag. Jag försökte ta nya tag i sms;
– Tere hommikust. Önskar dig en fin dag. 🌸☀️ Älskar dig ❤️🌹
– Go’morgon! 🌞☕ Tack🤗 ha en fin dag du med! 🤗✨💖
– Vad hittar du på idag?
– Kanske tvättar… får se vad jag orkar hinner
– Har du lust gå och fika, eller en promenad eller nåt kul? Museum?
– Vaknade just, inte säker att jag hinner
– Säg till om det ändrar sig. Regn på Värmdö, ska jobba hemma i studion, tänkte ta en tur på stan sen… göra nåt
Det blev varken det ena eller det andra. Konversationen fortsatte. Men på sparlåga. En kall sparlåga.
Jag ringde henne. Tidig kväll. Det var inget dåligt samtal. Men inget bra samtal heller. Det var ”ingenting”. Jag försökte avslutningsvis säga att jag älskade henne. Hon var tyst. Sa hej då.
En stund senare skickade jag sms;
– Tack för trevligt samtal.
– Tack själv
– Jag älskar dig ❤️
Hon lämnade det hängandes där. Obemött. Det började bli ett mönster. Lika säkert som hon aldrig skulle ge sig i att kriga om orsak-verkan. Lika säkert var det att hon tvärtom inte skulle bemöta mina känsloyttringar.
Tisdag 1:a Augusti.
Skam den som ger sig? Jag startade ännu en dag med känsloyttringar;
– God morgon ☀️🌸 Hoppas du sovit gott och får en fin dag 🌸🌺 Jag älskar dig 💐🌹❤️
– Ha en bra dag!
Där satt den. Igen.
Jag gjorde nya försök senare;
– Jag trodde att vi skulle försöka gå vidare nu, inte fortsätta med att bråka om ”mitt agerande” som om det vore fristående, när det blev ett olyckligt resultat av 3 månader utan att revidera singelsnurren… Nu när det var gjort trodde jag vi skulle försöka visa lite andra sidor, kärlek, närhet, omtanke, intresse…Jag har försökt och kommer fortsätta försöka. Hade önskat lite genmäle, men såklart inget krav om du inte känner så 🌹🌺❤️Älskar dig
– Kallar inte dagen innan sms som vi inte pratat om gammalt ältande .Däremot att höra ständigt samma visa kan jag kalla till ältande
– Nej det kan jag hålla med om, men den instabiliteten med allt som där till följde var ett resultat av singelsnurren, och den är enligt dig över nu. Eller?!?!?! Hoppades vi skulle undvika såna här bråk och se framåt som sagt var -Du pratade om kärlek och glädje. Just nu läser jag bara försök att försöka rentvå sig fri från skuld i varför det blev dåligt pga singelsnurren… Hade du reviderat ditt ”singel om andra män frågar” hade FRÅGAN försvunnit. Därmed mitt ”älstande”.Varför inte lämna bakom oss det som inte är konstruktivt eller leder någonstans?
– Eftersom jag mår inte bra av sånt beteende som jag fick bevittna på lördag
– Ett beteende som kom av hur jag mådde efter tre månader på knä av att be dig sluta säga du är singel… och det var du som gick i take av en enkel fråga. Kan vi inte gå framåt nu baserat på där vi står och att det är slut på singel? 🙏🏻
– Om mina uttalande gör dig att du blir sådan är klokast att inte lägga av
– Inte lägga. av med vad? Säga du är singel om andra män frågar? Eller vara monogam? Och bli nästanmonogam igen? Det är inte konstigt man mår dåligt när någon säger som är singel till andra män och vägrar ändra det i månader Så du vill alltså INTE lägga av säga du är singel till andra män, tre dagar efter att du äntligen slutat säga till andra att du är singel, och uttala en exklusiv dateing ? Är det vad du säger? Istället för att försöka göra nåt bra av kärlek under lite stabilare omständigheter, tillit, närhet, och färre bråk?Trodde vi skulle försöka ändra saker nu när du äntligen slutade säga du är singel 🥺
– Hörde och såg lördagskväll och natten mot söndag om förändringar
– Så det vi bestämde gäller inte?
– Ja, säger att jag är upptagen men jag fick tankeställaren en gång till. Och ska inte diskutera i sms samt har jag sagt en hel del på lördag kväll/natt
– Men jag håller oavsett det jag sagt IOM att du slutade säga du var singel och att vi datear exklusivt och har sex exklusivt
– Bra om du också fick en tankeställare, slog jag också mitt huvud mot vägg?
– Jag hörsammar dina krav på att dricka mindre. Ja. Dina krav för att uttala relationen. et är inte det största problemet. Men det blir ett problem om inte annat i kommunikationen som uppstår pga det som ältats fram och tillbaka i månader, Och förstört väldigt mycket.
Det fastnade på samma ställe. Igen. Hennes sätt att till varje pris försöka svära sig fri från all skuld. Och så var loopen tillbaka. Bråket tillbaka. Och inte minst. Osäkerheten.
Det var omöjligt förstå var vi. Eller snarare hon. Stod någonstans nu. Och med det frågor. Igen. Av osäkerheten. Hon sa i ena sekunden hon skulle säga hon var upptagen. I en relation. Men andemeningen i många sms sa någonting annat.
Det enda konkret begripliga som framkommit under samtal var att hon inte kunde ses kommande helg. Hon skulle hälsa på sina barn.
Jag skulle komma att göra ännu ett försök; 16:00
– Armastan sind 🌹❤️🙏🏻
Tystnad.
Sms 16:06
Sms 1800 – vad hon ska hitta på
Inget svar samtal 1850 eller 1900 eller 2000 eller 2015 eller 2030 eller 2100 eller 2200 eller 2230 eller 2300.
Onsdag 2:a Augusti
Tystnad.
Torsdag 3:e Augusti.
Tystnad.
Det var ett märkligt agerande.
Mellan två som påstod sig älska varandra. Som just blivit tillsammans. Öppet.
Jag hade föreställt mig någonting helt annat. Inte stora gester. Inte fyrverkerier. Bara den där självklara tryggheten jag trodde följde med ett uttalat ”vi”. Ett god morgon. Ett god natt. Ett samtal på väg hem från jobbet. Ett skratt åt någonting obetydligt.
Det där vardagliga som egentligen är allt. Istället kom tystnaden. En tystnad som inte bara handlade om uteblivna sms. Den började sakta äta sig in i det som bara några dagar tidigare känts som början på någonting nytt.
Jag försökte fortfarande förstå hur man kunde gå från fyra månaders kamp för att få höra orden ”jag är inte singel” till flera dygn där det knappt gick att få ett livstecken.
Det gick inte ihop. Inte i mitt huvud.
Hur det såg ut i hennes visste jag inte.
Där kom frågorna tillbaka. Igen.
Hon hade sagt en sak. Men var det sant?
Hur skulle hon säga om en annan man frågade om hon var singel?
Inte vad hon sa till mig hon skulle säga. Utan vad hon faktiskt skulle säga.
Så egentligen var vi tillbaka på ruta ett. Igen. Jag skulle komma att fråga vad hon sa. Igen.
Bara för att jag försökte föreslå vi skulle lägga allt bakom oss nu. Men hon inte verkade acceptera det.
Jag hade jobbat sent. Klockan var mycket. 11 på kvällen. Balkongdörren stod på glänt. Det lyste. Alltså hade hon inte åkt till barnen. Som hon sagt att hon skulle. Eller så hade det blivit ändringar.
Missförstånd kunde jag stryka. Jag hade skrivit upp i min dagbok. Efter alla ”missförstånd”. Så det stod mellan ändringar. Eller att hon ville jag skulle tro hon var bortrest.
Jag som hade trott att såna här märkliga saker skulle kunna undvikas när hon väl slutade ”vara singel”.
Jag kan verkligen inte förstå detta nu, eller henne snarare! Hon säger hon ska sluta säga hon är singel men fotsätter bråka om vems fel det är att dt blivit som det är trots att du uttryckligen säger ni kan lägga det bakom er och gå vidare med nya och bättre förutsättningar? Det är ju som att hon inte vill det ska fungera? Eller tänker jag helt fel nu?
Men snälla någon! Hur mycket kan man krångla till precis allting? Hur orkar du?
Som jag skrev tidigare: Jag har länge tiden jag läst trott det handlade om en komplicerad vuxen kvinna. Inte en flicka på 9 år.
Suck. Suck suck, suck suck? Suck suck, suck suck! Suck suck suck, suck? Pust, suck, pust suck. Jo men jag tänkte, suck. Pust Stön Suck!
*skakar på huvudet*
Känns som det är ett måste att skapa problem, för att kunna skapa förbehåll och reservationer mot ”någonting”. Ansvar? Vad som helst utom ta ansvar för sina egna handlingar? Jag förstår din vinkling – du stod kvar av kärlek, hur du orkade är en annan fråga, men jag förstår inte hennes vinkling. Om hon nu älskad dig varför slutade hon inte bara detta eviga snurrande? Har jag en gissning men den är helt okvalifierad. Hon älskade dig faktiskt, men hennes krångliga sätt hade fungerat på män tidigare för att få precis som hon ville och nu fungerad det inte alls längre. Jag tror ordet är perpleks.
Vad är det egentligen som händer här? Önskar jag vore psykolog. Hon byter alltså till att hon inte är singel längre alltså det om skapat en massa problem och konsekvenser, men när hon äntligen gör det så fortsätter klandringen på dig om att verkan på och från dig skulle komma före orsaken från henne? Men när du ändå öppnar dörren för att lämna det bakom er, varför inte bara ta den chansen och lämna det? Ni hade ju relationen där? Ditt problem att hon inte ville uttala den? Vad är problemet nu med henne?
Det är så sorgligt att hon valde den väg hon valde. Jag minns hur mycket du alltid pratade om henne som enastående och hur mycket du älskade henne, och jag minns hur stora planer du hade för att hjälpa henne med sin konst på alla sätt. Minns du la massa pengar och arbete på det, drog i alla trådar du hade för hennes skull och alla köpte ditt engagemang för dom såg det inte bara var marknadsföring utan kärlek. Dessutom var hon ju så duktig, den mest uppmärksammade tavlan på SNA. Så ledsen för din skull! Obegripligt hon bara slängde bort allt. Inte bara kontakter och kollegor inom konst utan allt.
Vad ska jag säga? Tack!
Någonting som varit genomgående bland de vänner och bekanta som beklagat att jag förlorade det de visste var en enorm kärlek, är att de i samma andetag påpekat hur mycket de vet att jag gjorde för henne.
Jag försökte göra mycket för att hjälpa henne. För att jag ville. Det gjorde mig glad och det kändes meningsfullt att hjälpa henne. Faktiskt mycket mer meningsfullt än mitt eget “konstnärliga” arbete. Så jag försökte hjälpa. Med konstnärsmaterial. Med kontakter. Med administration. Hemsida, webshop, affischer. Med allt. Åtskilliga timmar. En hel del kostnader. Men det varken räknade jag eller brydde mig om.
Jag gjorde det med glädje och av kärlek. För den här fantastiska, magiska, konstnärliga individen som totalt invaderat mitt hjärta. Invaderat hela min själ. Jag var stolt över henne. Jag beundrade henne. Jag beundrade hennes konst. Jag krävde verkligen ingenting tillbaka.
Jag sörjer att hon valde som hon gjorde.
Att hennes kärlek och känslor tog slut är en sak. Det hade kunnat sluta i “bara” sorg. Men hon var tvungen att ta det längre. Och det var där det tog stopp.
Jag bad henne inte bara en gång. Jag bad henne upprepade gånger, i klartext: ”Snälla, sluta slå och sparka.”
För det var vad hon gjorde. Slog och sparkade mot mig. Oavsett vad jag gjorde. Det hände faktiskt ibland att jag försökte reda ut varför hon avskydde mig så innerligt. Vad jag hade gjort. Men det är ett framtida kapitel.
Men det var som att någonting hos mig triggade igång någonting hos henne. Någon sorts mekanism som gjorde att hon inte kunde låta bli att sparka, slå och kasta paj. Eller, för den delen, ta ansvar för att hon totaldemolerade relationen.
Det jag sörjer mest är nog inte att hon slutade älska. Inte ens att hon till slut bröt för gott. Det jag sörjer mest är sättet hon gjorde det på.
Och det är där allting förändras. För där hamnade det i ett område där jag inte längre gavs något som helst val.
Om man bortser från alla sakfrågor. Vad hon faktiskt gjorde och inte. Hon felade.
En absolut grundval: den som felat backar. Punkt.
Hon skulle tagit ansvar. Sedan avslutat. Så skedde inte.
Det är den absoluta kärnan.
Den som orsakar skada har ansvar att hantera den innan, eller när, man avslutar eller lämnar situationen. Det är den avgörande punkten, inte själva uppbrottet i sig.
Den avgörande punkten är ordningen.
Korrekt ordning:
1. En konflikt uppstår.
2. Ett agerande får konsekvenser.
3. Den som orsakat konsekvenserna behöver ta ansvar för dem.
4. Först därefter kan man lämna situationen.
Steg 3 inträffade aldrig.
I stället blev ordningen:
1. Konflikt.
2. Försöka lägga ansvaret på mig.
3. Försöka få konflikten att upphöra genom att avsluta relationen.
Där tog mitt skrivande vid. Inte därför att relationen tog slut. Utan därför att konsekvenskedjan inte avslutades.
Det är därför jag återkommer till: orsak före verkan.
Pettus Petta är fortsättningen på en konsekvenskedja som aldrig avslutades genom ansvarstagande.
Relationen kunde avslutas. Konsekvenserna kunde det inte.
Pettus Pettas existens är helt avgörande av detta. PP är på ett sätt kanske lika mycket en berättelse om vad som händer när en konflikt avslutas genom att lämna den, i stället för att först ta ansvar för den, som om vad som hände längs resan.
Publiceringen är en annan sak. Vad som utlöste den är också en annan berättelse. Kanske någonting i realtid under maj 2026. Där hon slutligen såg till att jag inte längre hade någonting att förlora. Parallellt med att konflikten inte skulle gå att döda genom felaktigt förfarande. Den måste leva vidare till dess den fått sitt eget avslut.
Men faktum kvarstår.
PP är inte vad jag ville.
Det var aldrig mitt val.
Och någonting annat viktigt. Hennes sätt är inte mitt.
Av olika anledningar har jag de flesta av mina ex kvar som vänner. De frågar om hjälp ibland. Och jag hjälper gärna. Jag hjälper gärna en människa jag en gång älskade, även om kärleken tog slut. Det betyder bara ”vara hygglig”.
Att totalt krossa någonting för att man kategoriskt vägrar ta ansvar? Nej. Det är inte jag.
Men jag kan inte göra någonting om jag blir utsatt för det. Då står jag totalt bakbunden, med extremt få möjligheter kvar. Eller bara en möjlighet kvar.
Sist men inte minst ska man kanske även ta alla låtar jag skrivit i beaktning. Dom kompletterar PP. PP beskriver vad som hände. Låtarna kompletterar med ”hur det kändes”. Inte minst har jag fått alla texter analyserade, analyserna översatta – trespråkigt, där översättningarna har fokus på att var idomatiska för att underlätta att försöka förmedla känslan jag vill förmedla. Vad jag vill uttrycka. Hur det kändes.
Det tyngsta. Det allra tyngsta. Sett till att jag troligen kommer älska henne för evigt, är nog att hon med sitt agerande totalt dödade förutsättningarna för vänskap. Jag skrev en låt om det. Vad kom först – boken eller det som orsakade att boken blev realitet. Dvs hennes sätt att bryta upp. Jag tror faktiskt att den vänskapen varit mer än möjlig om hon valt en annan väg. Jag hade bara behövt lite tid att läka hjärtat först. Så att jag hade orkat. Men därifrån hade jag alltid funnits där. Oavsett vad det gällt. Förlora både sitt livs kärlek, och en person jag älskade och brydde mig om. Det är två tunga saker att hantera på en och samma gång. Men…. jag har bara att acceptera hennes val på den punkten.
Kan bara hålla med J. Det framgår ju att du försökte allt på alla plan och hon var inte bara otacksam och hånfull eller krånglade med fakta. Hon valde att slänga bort precis allt efter att ha bottenkört det totalt.
Som helhet känner jag att din kärlek till henne och ditt helhjärtade engagemang för henne saknar motstycke och inte riktigt kan beskrivas i ord, och det enda du ville ha var på något sätt att hon skulle bekräfta er relation inför andra människor speciellt andra män. Ett väldigt lågt ”pris” att ”betala” för någon sådant. och dessutom få lojalitet och trohet på köpet. Men det är vad jag känner och tycker och kanske väldigt många andra kvinnor på den här planeten skulle hålla med, men hon kände och tyckte tydligen på annat sätt. Det är helt ok men om hon nu inte ville säga hon var upptagen fattar jag inte varför hon inte bara kunde säga det rent ut. Ge en förklaring. Men då skulle hon ha slutat kontakten redan 2022!! Inte lurat dig med promenader bio och myskvällar!! Bara sagt rent ut hon inte hade för avsikt ha en seriös och monogam relation. Jag tror hon ville inte binda sig men hon ville inte du skulle träffa andra.