Hon bar för länge. Jag förstod för sent…

– 22:e–25:e september 2022 –

Efter besöket den 8 september uppstod ett glapp. Hennes arbete styrde. Men vi höll kontakten. Telefon. Sms. Kärleksfullt. Inget hade släppt.

Nu sågs vi igen. Äntligen.

Jag köpte resan som vanligt och mötte henne på perrongen som vanligt. Försökte hälsa och ge en komplimang på estniska. Min estniska var usel, men jag försökte. Jag lyssnade på språkkurser i hörlurarna när jag arbetade på gården.

Hon hade med sig en present. En juicemaskin. Oväntad. Genomtänkt.

Den passade perfekt. Jag hade för mycket av allt. Trettiofem tomatplantor. Långa rader rödbetor. Femton äppelträd som hängde tunga av frukt.

Vi gjorde juice. Rödbeta. Äpple och rödbeta. Tomat. Chili och rödbeta.

Vi lagade mat. Snålröra på tomater. Plåt efter plåt.

På kvällarna låg vi framför den öppna spisen. Såg film. Pratade. Skrattade. Hon kallade mig elak när jag filmade henne precis innan hon somnade. Men hon skrattade när hon sa det. Jag också.

Vi somnade som alltid. Tätt omslingrade. Nakna. Lampan tänd medan hon klädde av sig.

Dagarna fylldes av arbete. Hon krattade löv. Plockade äpplen. Vi skulle klyva ved.

Grannen lånade ut sin vedmaskin. Han stannade kvar. Hans fru också. Han skötte maskinen. Jag och hans fru bar fram ved från högen. Min kärlek bar in den färdigkluvna veden till biblioteket.

Det blev mycket ved. Inte lite. Snarare två kubik.

Hon bar IKEA-säck efter IKEA-säck. Vi klöv. Vi släpade.

Jag gick in för att hjälpa henne stapla. Hon kom med ännu en säck. Jag kramade henne. Pussade henne. Sa att det gick bra.

Då började hon gråta.

Hon sa att hon bar all ved medan vi andra stod och tittade på en maskin som gjorde jobbet.

Det var inte sant. Men det var heller inte poängen.

Vi bytte. Jag tog över bärandet. Problemet var löst.

Case closed.

Ändå skavde något.

Inte i kroppen. I huvudet.

Jag förstod inte varför hon inte sagt något tidigare. Varför hon bar tills det brast och först då berättade hur hon kände.

Om hon var trött kunde hon ha sagt det. Om något kändes fel kunde hon ha sagt det.

Det var vi.

Inte ett arbetslag. Inte en prestation.

En relation.

När jag tog över var allt över. Kvällen blev bra igen. Som de andra.

Dagen efter skulle vi kratta löv.

Då blev jag sjuk.

Inte lite. Inte långsamt.

Pang. Jag frös. Mådde dåligt. Sa att jag behövde gå in och vila. Att hon inte behövde kratta om hon inte ville eller orkade.

Hon fortsatte ändå.

Jag körde henne till tåget den kvällen. Det tog det sista av mina krafter.

Sedan föll jag ihop.

Men allt var ordnat. Mat. Ved. Djuren.

Jag låg framför brasan och gick egentligen bara upp för att ta hand om stallet morgon och kväll.

Jag hade inga värktabletter hemma. Inte en enda.

Vi pratade sent den kvällen.

Dagen efter kom posten.

Hon hade varit och handlat.

Och skickat det till mig.