Massa Väga Palju

Mellan två haverier fanns alla dagar som såg ut precis som kärlek…

– 9:e Juli 2023 –

Morgonsolens första strålar hade precis börjat värma när vi tog farväl av varandra på Centralbron. Hon höll armarna runt min hals. Sa hon var tacksam för gårdagen. Vi kysstes. Sista kramen blev lång. Jag minns fortfarande hennes doft.

Det var något speciellt med den. Hennes doft. Hon doftade alltid gott. Hon doftade naturligt hon. Alltid. Ibland använde hon någon parfym. Hon hade god smak gällande parfymer. Men oftast doftade hon bara sig själv. Kanske hennes sfär och magi sträckte sig hela vägen till hennes feromoner.

Det tog bara minuter efter att hon gått. Ännu en gång vänt sig om och vinkat. Tittat efter mig. En gång. Två gånger. Tre gånger. Fyra.

– Tack för fin dag/kväll/natt/morgon ❤️ älskar dig 

Vi skrev längs resan. När hon kom fram skickade hon en bild på en knapp. Eller var det ett litet djur? Eller figur?

– När man hittae en knapp på gatan 

Det var så typiskt hon och det var inte första gången. Inte bara såg hon sånt som andra totalt missade. Hon såg även ett konstverk i det hon såg. Det var ännu en av alla saker som fascinerade mig.

Jag var på väg för att hälsa på fårskallarna. Även hon hade resplaner. Förutom Borås;

– Själv sitter jag i bussen,  åkte till Göteborg 
– Jasså? Vad ska du göra där?
– Bara se runt
– Då kunde du ju åkt över Göteborg? 🤪
– Japp, men biljetter mycket dyrare då
– Åker du tillbaka ikväll?
– Ja, självklart .Kan inte bara sitta i den tomma lgh 

Hon skickade bilder;

– Trädgårdsparkem! Massa fina rosor
– Oj va fint! Hur kom du på att gå dit?
– Till parken?Googlade vad finns i gtb. Är du hemma nu?
– Ja kom precis hem
– Alla mådde toppen? 
– Ja… men gamla Karin är lite sliten i vänster framben

Jag kan inte sätta fingret på det. Inte exakt. Vi var tillbaka på den där enkelheten att beröra massa olika ämnen på en gång. Men samtidigt var det någonting som ändrats. Inte radikalt. Absolut inte. Sådär som det kunde vara mellan oss när allt flöt.

Men det låg något över den. En lätt sordin. Inte total. Inte kvävande. Mer som en Harmon Mute. Miles Davis. En färgning. En latent bi-ton. Eller kalla det misstro av aluminium.

Skickade henne sms;

– Tänker på dig 
– Vad tänker du då? 
. Tycker om dig… och många bra saker. 26e augusti finns plats i en flygel på Garpenbergs slott… 

Jag ville försöka fortsätta göra speciella saker för och med henne. En gammal kär vän och turnekamrat ägde numera ett slott. Hon visste inte vad det var men hade snabbt kollat upp det på weben.

– Har du redan kollat ? Då är jag ledig lö/sö
– Ska vi prel-boka det?
– Ja, varför inte 
– 🥰
– 😍
– Armastan sind…vähe… 
– Väga vähe? 🥺😳
– Väga 
– Väga väga vähe??😳😳
– Massa väge
– ❤❤

Hon hade precis tackat ja till att få bjuda henne på en slottsweekend. Lycka k kunde komma i dom små sakerna.

Det där med att försöka lära mig Estniska gick sådär. Mycket svårare än jag trott. Jag ville i alla fall försöka. För att visa respekt. För att visa Kärlek. Kanske för att försöka underlätta kommunikationen.

Jag hade börjat med youtube. Någon grundkurs. Det verkade lätt först. Eller i alla fall inte svårare än andra språk jag lärt mig. Tyska. Franska. Spanska. Men jag hade fel…

Jag åkte ofta till min bästa vän och vi jobbade. Hemma hos henne. Tvärs över hela stan. Ut på Värmdö. Det gav alltid dryga timmen i bil. Enkel resa. Två timmar Estniska varje resa. Jag hade köpt någon kurs. Lyssnade. Härmade.

Hon hade ju fått höra ord. Älskar dig. Saknar dig. Allt sånt. Och artighetsfraser. Och enskilda meningar jag försökt bygga ihop. Ibland blev det fel. Jag minns någon gång på gården. Jag vet inte hur jag lyckades. Men hon skulle gå på toaletten. Jag lyckades fråga ”om det gick bra”. Hon tittade på mig. Storögt. Svarade ja. Och jag lyckades på nåt sätt svara ”Ja men va roligt – grattis!”. Hon började skratta.

Hon hade ju lärt sig svenska. Så varför kunde vi inte mötas på mitten?

Sen visade sig alla dom där andra små sakerna. Ett språk med 14 kausus. Att ställas mot svenskans två. Tillkom gjorde uppenbart en massa ”regioner” som vad jag förstod styrde språket mycket mer än vad svenska dialekter gjorde.

Men jag försökte.

Jag ville på nåt sätt försöka lära mig tillräckligt för en konversation innan jag gav mig in i en. Eller ens avslöjade att jag höll på med den här kursen. Ibland hade jag hört henne prata med sin syster eller pappa i telefon. Eller sonen. Det gick alldeles för fort för mig. Jag kom till en punkt där jag kunde förstå en hel del ord. Lösryckta. Men hennes hastighet var ljusår bortom vad jag kunde. Och hon hade en helt egen melodi. Ingenting jag hört i mina kurser.

Nåväl. Jag försökte såklart göra någon enstaka liten ordlek. På estniska.

Så mycket som vi kunde missförstå varandra iblan så kunde jag ju lika gärna försöka mig på ordlekar på ett språk jag inte kunde.