I orden. I svaren. I tiden…

– 10:e – 13:e Mars 2023 –

Fredag 10:e Mars 2023. 20:45.

Skickade henne en bild jag tagit av henne vår första morgon tillsammans. Och ett hjärta. Skrev att det kanske inte var vad hon skulle komma att välja som representationsbild för sig själv, men att hon såg lycklig ut och att jag älskade bilden och hur hon såg ut.

Fick svar först Lördag 12:06. Kort. Att hon inte kunde öppna den. Samt

– Handlar det om mig i Gant då vet jag.

Som om hon visste. Men inte tyckte om bilden.

Jag skickade igen. I annat format. Bifogade några rader

– Vet du kommer säga ”ful bild”, men nej… så sanslöst fin. Äkta. Jag älskar den! Vår första date här. Du var svettig och rensade ogräs. Jag kysste ditt 
ansikte…

Hon hade vid nåt tillfälle skällt på mig för att ”jag la ut fula bilder på henne på Facebook”. Så jag fortsatte

– Det handlar inte om att ”jag vill du ska vara ful”, du är sagolikt 
majestätisk när du gör dig i ordning, men när du varit här har du varit 
mer avslappnad kanske… Jag menade verkligen aldrig att lägga ut ”fula” bilder på dig. För mig var du vacker och söt… jag la bara upp dom för att jag ville berätta för hela världen hur mycket jag älskade dig…

Svaret löd

– Usch, ful, ful men tyvärr sådan är jag. Ha en fin lördag!

Som om hon verkligen ville understryka att jag borde göra någonting annat än att maila henne. Som om hon redan hade vänt blicken åt ett annat håll.

Lördagskväll.

Jag bytte ämne och infogade att jag hade ett par nära vänner som skulle ha en vernissage på Österlen under försommaren. Att det kanske var ett tillfälle för henne. Att jag kunde hjälpa till genom att föreslå hon kunde vara med.

Svaret kom först Söndag. Runt lunch. Igen. Ett kort tack för att jag hade tänkt på henne, men mina vänner ville nog göra sitt ifred.

Ett par dagar senare skickade jag henne en skiss på en låt. Den första där någonting i skapandet kom från henne.

Det skulle med åren komma att bli fler låtar om henne. Många fler. En skapandeprocess vars omfattning jag då inte ens var i närheten av att kunna föreställa mig.

Jag bifogade en liten dialog. En sarkastisk dialog mellan mig och mig själv. Eller kanske inte bara sarkastisk.

Självironi har alltid varit ett av mina sätt att hantera saker. Att förekomma kritiken genom att rikta den mot mig själv först. Att skämta om det som gör ont innan någon annan hinner göra det. Att klä osäkerhet i humor och låtsas att det bara är ett skämt.

Det är en märklig försvarsmekanism.

Man säger det man egentligen känner, men förpackar det på ett sätt som gör att man kan dra sig ur om någon kommer för nära.

– Nej, nej. Det var ju bara ett skämt.

Fast det sällan bara är ett skämt.

De bästa skämten brukar innehålla mer sanning än man egentligen tänkt erkänna.

Så när jag skrev dialogen handlade den mindre om henne än om mig. Om känslan av att inte räcka till. Om rädslan att det man försökte skapa inte betydde någonting. Om den där lilla rösten som alltid sitter någonstans i bakgrunden och kommenterar tillvaron med ungefär samma värme som en kronisk alkoholist på en busshållplats i november.

– Jaha du.. vad har du gjort idag då… förutom gråta över och
sörja ditt ex som dumpade dig för att du är värdelös…?

– Jo, försökte jobba… här är skiten… men det är inte hela, 
början och slutet är dessutom inte med… och den är inte klar… långt 
ifrån. Jag tänker mig ”larger than life”, som min kärlek var… 

– Du vet att nobody gives a shit va, i synnerhet inte ditt ex…

Hennes svar dröjde till dagen därpå.

– Sluta gråta över ex-skiten. Du skrev en hel dialog vilken skit jag är.

Ehh? Ursäkta? Tänkte jag. Hur blev det såhär? Och svarade

– Nu får du väl faktiskt ge dig?? Läs vad jag egentligen skrivit och hur det är menat! svarade jag

Hon fortsatte – När du skriver om mig att jag tänker om dig si och så som strålar av negativitet och inte sanning samt med negativ underton, då finns det inget annat att säga än att ditt ex dvs jag är riktig skit…

Jag hade försökt kommunicera att jag förmodat inte dög. Dög lika lite som det jag försökt skapa. Hon försökte vända det till att jag skrev skit om henne. Gjorde ner henne.

Jag hade svårt att förstå det.

Inte bara den här gången.

Utan båda gångerna.

Först bilden.

Sedan låten.

I båda fallen tyckte jag mig säga en sak och höra att hon uppfattade något helt annat.

Inte för att hon inte tyckte om bilden. Människor får tycka illa om bilder på sig själva. Det är inget märkligt med det. Jag gör det ofta själv. Det märkliga var att hon verkade tro att jag såg samma sak som hon gjorde. Som om bilden visade hennes brister. Som om jag skickat den för att påminna henne om dem.

För mig var den raka motsatsen. Jag såg inte en kvinna som behövde göra sig i ordning. Jag såg inte någon som behövde rätt ljus, rätt vinkel eller rätt filter. Jag såg morgonen efter vår första natt tillsammans. Kvinnan som gått runt i trädgården med jord på händerna och svett i pannan. Som rensat ogräs. Som skrattat. Som varit närvarande utan att tänka på hur hon såg ut.

Kanske var det just därför jag älskade bilden. Den försökte inte vara någonting. Den bara var. Den innehöll inget framträdande. Ingen roll. Ingen fasad. Bara en människa som för ett ögonblick verkade helt obekymrad om hur världen såg på henne.

Jag försökte berätta hur jag kände. Hon hörde något annat. Jag försökte skämta om mig själv. Hon hörde en anklagelse mot henne. Jag försökte beskriva min egen känsla av otillräcklighet. Hon läste in en bild av sig själv som jag inte ens visste att jag hade målat.

Och jag minns att jag satt där och funderade över hur det kunde bli så. Hur samma ord kunde lämna min värld som kärlek och landa i hennes som kritik. Hur samma bild kunde få mig att se värme och henne att se brister. Det var som om vi ibland talade samma språk men ändå inte samma språk alls.

Det fanns ytterligare en sak som började fastna i minnet under kommunikationens gång.

Svarsintervallen. Särskilt med tanke på att det var fredags- och lördagskvällar.

Om jag skrev sent på kvällen kom svaret ofta först nästa dag. Ibland framåt lunch. Ibland ännu senare. Varje enskilt svar gick naturligtvis att förklara. Människor arbetar. Sover. Har ett liv. Men mönster har en märklig förmåga att uppstå när man tittar tillräckligt länge.

Och det här var långt ifrån de sekundsnabba hjärtan, emojis och älskar dig som en gång hade studsat mellan oss med ljusets hastighet.

De tillhörde en annan tid. Inte ens ett år tidigare. Men ändå en annan tid.

Svaren i sig. Det jag upplevde som kyla. Svarsintervallerna. Helheten överöste mig med sorg och saknad.

Inte på grund av något enskilt ord. Tvärtom. Vissa var vänliga. Artiga. Korrekta. I alla fall när det handlade om konkreta saker. Praktiska saker. Som erbjudandet om vernissagen eller annat som gick att förhålla sig till utan större risk.

Det var när samtalet rörde sig närmare känslorna som någonting verkade förändras. Som om svaren blev försiktigare där. Mer avvaktande.

Det var snarare avståndet mellan dem som gjorde ont. Avståndet mellan meddelandena. Mellan svaren. Mellan människorna som skrev dem.

Det var som om någonting långsamt hade börjat glida iväg. Nästan omärkligt. Tillräckligt långsamt för att varje enskild händelse gick att förklara. Tillräckligt snabbt för att jag ändå skulle känna det.