Kategori: 2023 (Sida 2 av 2)

Marginalen

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

10 minuter…

– 23 mars 2023 –

Jag kollade PostNords app flera gånger om dagen.

Som om uppdateringarna kunde förändra något bara genom att bli sedda. Som om en människa kunde påverka ett förlopp genom att stirra tillräckligt länge på det.

Det är märkligt vilka ritualer man skapar åt sig när man saknar kontroll. Man öppnar samma app. Läser samma status. Stänger den. Öppnar den igen en timme senare. Inte för att något rimligen hunnit förändras, utan för att man hoppas att verkligheten ska ha gjort det ändå.

Det tog tre dagar innan hon brydde sig om att hämta ut sitt rekommenderade brev. Tre dagar där ringen låg stilla i ett system som på många sätt visade sig mer pålitligt än vi någonsin varit tillsammans. Eller snarare isär.

Sett till att det var PostMord kunde man nästan ha byggt en slogan på det. Eller en bumpersticker.

Eller lagt grunden till världens sämsta bestman-tal. Nånsin.

”[Våra namn]. En relation mer instabil än PostMord.” Något åt det hållet. Humor är ett märkligt försvar. Man skämtar om saker för att slippa erkänna att de gör ont.

Under tiden hade jag skickat rosor igen.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Eller jo. Det vet jag nog. Jag ville att hon skulle veta att jag älskade henne. Det är bara förklaringen som låter så fruktansvärt mycket sämre när man säger den högt. För vissa.

Man fortsätter ibland långt efter att förnuftet slutat delta. Som om vissa handlingar har en egen tröghet. Som om kroppen fortsätter springa fast loppet redan är avgjort.

Och här kommer tillfälligheternas spel. Ödets nyck.

PostNords notis kom 18:05. Rekommenderat brev uthämtat.

Floristens sms kom 18:15. Rosorna levererade.

Tio minuter.

Det var marginalen.

Inte en dag. Inte en timme. Tio minuter. Ungefär den tid det tar att överkoka pasta. Eller gå hem från utlämningsstället för hennes del. Eller stå i hallen och fundera på vilket paket man ska öppna först.

Hon hade ungefär femton minuters promenad hem.

Med andra ord kom hon sannolikt hem med paketet under armen samtidigt som rosorna stod och väntade. Blommor i hallen. Ring i handen.

Tio minuter.

Det finns något nästan mekaniskt i det där. Som om känslor gick att synkronisera. Som om avslut gick att tidsbeställa. Som om PostNord och en blomsterhandel lyckats koordinera någonting som vi själva aldrig riktigt fick ordning på.

Jag tänkte att om det funnits någon rättvisa i symbolik så borde hon ha känt det då. Inte metallen. Inte rosorna. Utan sammanträffandet. Tyngden i att båda sakerna anlände samtidigt.

Men symboler fungerar bara på den som vill läsa dem.

I min fantasi hade hon hämtat paketet. Kommit hem. Konstaterat att den där ljugande idioten som inte gick att lita på — tacka Gud hon var av med faanskapet — hade skickat blommor igen. Rosorna stod där. Framför dörren. Mer lättöppnade än det andra paketet. Mer färgglada. Mer påträngande. De fick förmodligen första uppmärksamheten.

Sedan paketet. Ringen.

Jag vet naturligtvis inte. Vem faan kan veta?

Det var bara så jag såg det framför mig. Det är också märkligt hur mycket tid människor kan lägga på att föreställa sig saker de aldrig kommer få veta.

För henne var det säkert bara logistik. Ett paket. En bukett. Två leveranser.

För mig var det slutpunkten på något som aldrig riktigt fått börja.

Väl bekomme. Eller vad i helvete man nu säger när någon får både rosor och ett avslut inom tio minuter. För en förlovning hon avslutade via sms.

Jag stängde appen.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig.

Definitivt inte något för rosorna. De tidigare leveranserna hade mötts av så varierande reaktioner att de slutat vara användbara som prognosverktyg. Och definitivt inte något för ringen. Vad förväntar man sig ens när man skickar en förlovningsring till kvinnan som gjort slut?

Men kombinationen. Rosorna och ringen. Samma kväll. Inom tio minuter.

Där någonstans tror jag ändå att en del av mig förväntade sig… någonting.

Inte en kärleksförklaring. Inte en återförening. Inte ens ett vettigt samtal.

Kanske bara ett sms. Ett enda ord. ”Idiot.”?

Något som visade att paketet och blommorna inte bara passerat genom hennes hall som två logistiska händelser bland andra. Något som bekräftade att de faktiskt landat någonstans.

Torsdag. Klockan var 18:30.

Det förblev totalt tyst.

24:e

7 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det trodde inte jag heller…

– 24 mars 2023 –

Jag hade bara sovit någon timme. Eller inte alls. Kanske bara legat på aga, som mormor brukade säga. Kroppen stilla, huvudet igång.

Klockan hade passerat midnatt när jag hörde hennes ringsignal.

– Jag trodde inte du skulle ringa igen, var det första jag sa.

– Det trodde inte jag heller…

Hon var märkbart berusad. Tvivelsutan.

Det var inget långt samtal. Men hon ville jag skulle hämta henne dagen därpå. Det ville jag med. Det var ungefär det absolut viktigaste konsensus vi hade.

Jag försökte snabbt få till logistiken i mitt huvud. Det skulle kunna fungera. Ta hand om djuren runt 4. Duscha, åka 60 mil. Hämta henne. Handla. Åka 60 mil.

Jag har inget exakt citat, men någon har säkert sagt något klokt om att om man ändå är idiot kan man lika gärna gå hela vägen. Go all in. Agera som en komplett idiot.

Om inte annat så sa jag det till mig själv. Eller så levde jag det.

Vi skulle ju ändå äta. Och det var våffeldagen i morgon.

Google. Lyxvåfflor. Som om ordet i sig bar ansvar.

Jag såg menyerna framför mig, inte som mat, utan som handling. Som arbete. Som botgöring. Som reparation.

Kallrökt lax med pepparrotskräm.
Saffransräkor med apelsin och timjan.
Grön sparris, pocherat ägg, hollandaisesås.
Parmaskinka med het cheddarröra.

För all del.

När du ändå druckit tidigare under kvällen.
När du ska köra tolvhundra kilometer i morgon.
När du inte sovit.
För all del: gör hollandaise från grunden. Gör våffelsmeten också.

När du ändå skickat rosor.
När du ändå skickat en förlovningsring till en kvinna som sagt upp en förlovning hon hävdade inte fanns.
I en relation hon redan avslutat. Testar sig för olika sjukdomar.

Vad är då det sunda att göra?

Leta recept och skriva en inköpslista. Självklart!

Vitlök.
Grön sparris.
Apelsiner.
Timjan i kruka.
Röd peppar.
Löjrom.
Räkor med skal.
Stenbitsrom.
Kallrökt lax.
Vispgrädde, fet.
Färskost.
Crème fraîche.
Cheddar, lagrad.
Ägg.
Smör, extrasaltat.
Gräddfil.
Citroner.
Prosciutto di Parma.
Dill.
Hönsbuljong.
Torkad timjan.
Saffran.
Riven pepparrot.
Bakpulver.
Vetemjöl.
Ättiksprit.
Vitvinsvinäger.
Torrt vitt vin.
Lagerblad.
Schalottenlök.
Persiljestjälk.

Och öl, för fan.
Det ska vara öl i våffelsmet.

Jag skrev listan långsamt. Som om varje rad flyttade mig en millimeter bort från kaos. Som om ordning gick att laga fram. Det gjorde den inte. Men jag fortsatte ändå.

När listan var klar kom jag på att jag måste göra en meny.

Photoshop…

Kohvik Armastus

Tänane eriline

> Armasta Vahvleid Luksus <

1. Külmsuitsulõhe ja mädarõikakreem
2. Safrankrevetid apelsini ja tüümianiga
3. Roheline spargel, pošeeritud muna, hollandi kaste
4. Parma sink ja kuum Cheddar

Kõik vahvlid on kaetud peeneks hakitud punase sibula, kaaviari, tilli ja sidruniga.

Serveeritakse Proseccoga…

35 euro
(Tavahind 15 euro/tükk)

Head söki!

Översatt skulle det, i bästa fall bli;

Café Kärlek

Dagens special
> Lyxiga Kärleksvåfflor <

1. Kallrökt lax och pepparrotskräm
2. Saffransräkor med apelsin och timjan
3. Grön sparris, pocherat ägg, hollandaisesås
4. Parmaskinka och varm cheddar

Alla våfflor toppas med finhackad rödlök, löjrom, dill och citron.
Serveras med Prosecco…

35 euro
(Ordinarie pris 15 euro/styck)

Trevlig helg!

Alla namn på mat sträckte sig långtbortom min estniska. Så det blev en blandning av G Translate, och hemsidan ”NamiNami”. Ungefär samma som köketpunkt se. Fast Estniskt.

I ett infall av ”humor” kunde jag inte låta bli att sätta priset till 35€, trots att ordinarie pris var 15€. Ett slags omvänt kampanjerbjudande. Ta en, betala för två. Först senare slog det mig att skämtet bar på en oväntad relationssymbolik. Den var inte avsiktlig, men samtidigt märkligt svår att missa.

Våfflorna var planerade. Menyn färdig. Inköpslistan klar. Om relationen fanns det fortfarande ingen plan alls.

Jag hade två timmar på mig att försöka sova.

Jag la in mer ved i brasan och drog värmefilten över huvudet.

Jag satte mig upp igen. Det var bara ett par småsaker. Jag kollade snabbt.

Jodå. Den självutnämnde ”regissören”. Han som gjorde filmer ingen människa verkade titta på, men som ändå lyckades få skräpet gjorda. Han som uppenbart led av nån sorts omvänd dysmorfofobi. Avsaknad av rättmätig dysmorfofobi. Han hade lagt upp en ny profilbild. Efter vårt samtal. Och naturligtvis hade hon redan gillat den. Blixtsnabbt. Som alltid. Som med alla övriga.

Mer än hon gjort med mig.

Jag drog filten över huvudet igen.

Prio Två

7 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Kanske upptagen. Vet inte… än…

– 16:e – 21:a April 2023 –

Från ingenstans vände allting. Igen. 180 grader.

– 16:e April –

Det började med att jag skickade henne ännu en låt. Inget var klart, men jag skickade det jag satt och arbetade med. Ämnet var ”Låt till dig”. Hon tyckte det lät bra. Jag fortsatte tråden där ämnet inlett.

– Kanske blir en till…

Hon svarade med ett hjärta. Och ett ”Varför det?” Jag svarade att ”Ja jag tänker väl på dig…”. Hon svarade med ett hjärta. Hon påtalade att dottern varit på besök men nu hade åkt hem. Svaret på frågan vad hon skulle hitta på då blev ”Läsa bok”. Och motfrågan – vad jag skulle göra. Ja, vad kunde jag tänkas hitta på där på gården. En vildkatt. Får. Trädgård. Studion. Så svaret blev ”jobba på nästa låt till dig”. Hon svarade med ett hjärta.

I vår dialog via sms skrev hon ”Vi har olika sätt att vara och hantera, betyder inte att det ena är bättre än andra”. Jag svarade ett kort ”Sant”. Jag skrev at jag älskade henne. Hon besvarade med ”Ka” [Detsamma].

Jag skickade frågan om hon ville ses. Hon svarade genast ja. Men nu skulle hon sova.

– 17:e April –

Jag förstod hon varit vaken länge. Men jag skickade ändå ett god morgon. Ett hjärta. Att jag tänkte på henne. Älskade henne. Saknade henne. Fick omedelbart tillbaka ett Hjärta. Ett ”Ka”. Jag älskade när hon skrev Ka. Eller på Estniska. Jag försökte lära mig. Försökte sakta gå igenom fundamentalia inom estniska via youtube. HAde snabbt insett det var ett språk betydligt mer komplext än svenska. Men jag ville lära mig. Det handlade om att visa intresse. Respekt. Kärlek. Kanske bygga ut vår kommunikation.

Jag skrev några sponata rader om känslor.

– Känslan vakna med dig, se dig det första jag gör, och krypa nära och hålla om dig…. ❤️❤️
– Det är skön känsla
– Aldrig upplevt liknande i mitt liv faktiskt. Men – blev ledsen när du sa du upplevt jag bara är glad vakna med dig första morgonen
– Blev kanske fel formulerat
– Önskar du sett dig med mina ögon. Den där galna åtrån
– Åtrån känns
– Du är unik
– Du är ❤️

Det vörjade bli dags att på allvar ta tag i vårarbetet på gården. Jag formulerade en inbjudan för kommande helg. Det jag tyckte såg ut som en solklar inbjudan. Jag spaltade det som behövde göras. Absolut inte för att jag ansåg hon skulle göra det. Eller för att jag inte kunde själv. Jag försökte bara legitimera inbjudan.

Vår smsdialog hade halkat in på AI. Jag ställde henne en fråga:

– Vilka funktioner hos riktiga mig är ni mest missnöjd med?
– Misstankar och ältande
– Finns det någonting ni är nöjd med?
– Passion, matlagning, kyssar, kramar, arbetsamhet mm
– Uppdatering 2.5x:q72. #misstankefunktion avstängd. Uppdatering 2.7:gi/6$12 #upprepningsfunktion avstängd.

Jag fortsatte
– Kyssar, matlagning, passion, kramar, kan nu bara användas en gång pga avstängd upprepningsfunktion…

Hon skrattade! Ett sms fyllt av skratt.

Jag skämtade till min inbjudan för kommande helg till att hon vunnit en tävling. Det handlade om manöiga stippor. Alla medverkande deltagare var jag själv.

Hennes mail inledddes ”ojojoj!!”
Hon hade precis kommit hem från Estland. Men var ledig kommande helg. Hon var absolut intresserad.

Att hon varit i Estland hade jag missat. Eller hon ”glömt” att berätta.

Diskussionen om tävlingen fortsatte. Skämtsamt. Alla deltagarna hade fått olika namn. Jag pekade ut att en a dom hade rylte om sig som snuskgubbe. Hennes svar löd ”Är han snuskis också , exskt min smak 🤪”.

– Herregud! Jag trodde du var en pryd och blyg kvinna!

Hon skickade mig en text hon skrivit. Det var på skoj. En del rim var väl sådär. Men det var fyndigt. Roligt. Träffande.

Våra mail och sms fylldes av kärlek. Omtanke. Saknad. Humor.

Jag var helt säker på att hon skulle komma kommande helg. På kvällen ringde jag henne. Som vanligt runt 21:00 när jag var klar med allt.

Det var ett fint samtal. Men nånstans mitt i allting, när jag började tala om biljett, var det inte lika självklart att hon skulle komma. Den exakta formuleringen var ”att hon inte visste – hon kanske var upptagen”.

Alla sms. All a mail. All kärlek. Saknad. Och nu ”visste hon inte”. ”Kanske”. Jag fick inte känslan av att vara prioriterad. Om hon nu inte visste. Varför då inte bestämma oss?

– 18:e April –

Dagen började med sms. Hjärtan. Kärlek. Saknad

Senare på em skickade jag henne ännu en gång blommor. Hon skickade tack i sms.

– Eftersom du eventuellt inte ville ha din ”vinst” (min inbjudan) tänkte jag ändå blommor är bra idé .
– Inte sagt att jag inte vill ha din vinst
– Du sa igår att du inte visste, ”kanske upptagen”

Jag påpekade att hon såklart fick bestämma helt själv. Skrev att hon var en fri kvinna. I det sammahnanget la jag till ”Fri kvinna fri man”. För att understryka mitt ställningstagande. Att det inte var lika förutsättningar.

Hennes svar löd ”❤️❤️❤️❤️”

Jag tyckte det kändes lämpligt att utveckla resonemanget.

– Det är faktiskt bra att ha utan förbinda sig. Jag hade fel du hade rätt.
– Hur tänker du?
– Jag bara tänker ”jag älskar dig utan krav eller måste ha relationen folk ser etc etc ”
– Tänkte bara, hur började du tänka annorlunda?
– Genom att tänka igenom. Jag var nog för ivrig tänka ”officiellt uttalad monogam relation” och kanske det inte var vad du önskade… om jag inte var i din mall

Mitt resonemang var totalt logiskt. Hon ville ju inte behöva stå för relationen öppet på Facebook. Ville inte sluta säga hon var singel om andra män frågade. Jag lämnades inget val än att godta dom premisserna. Men det skulle såklart vara lika premisser åt båda håll.

Det var inte vad jag egentligen ville. Men jag gavs inget val.

Det som slog mig mest var att hon besvarade mitt sätt att möta hennes premisser med ”❤️❤️❤️❤️”. För mig underströk det bara att det var exakt så hon ville ha det.

– 19:e April –

Skickade sms och önskade henne god morgon. Att jag tänkte på henne. ”Hoppas du sovit gott och får en fin dag! Tänker på dig. Armastan sind..”. Hon svarade ”Tack! Ha en underbar dag! Älskar dig!”

Frågade om hon ville prata senare. I telefon. Absolut. Det ville hon. Jag ringde runt 21. Som vanligt. Det var ett fint samtal. Värme. Kärlek. Närhet. Skratt. Men vi undvek frågan om kommande helg. Jag för att jag ansåg hon hade bollen. Hon var inbjuden. Hade först svarat ja, men sen på frågan om biljetter ”kanske” varit upptagen. Hennes skäl att inte ta upp det hela visste jag inte. Jag tolkade det som att deet andra erbjudandet kanske var prioriterat och att hon ännu inte fått slutgiltigt svar.

– 20:e April –

Vi önskade varandra god morgon. Skrev lite om vad dagen skulle erbjuda. Jag saknade henne. hon saknade mig. Hon var tydligen ledig. Hon skulle plugga med en kompis. På Lyran. Ett litet fik utanför Bredäng. Vid vattnet. Vacker plats.

Jag ifrågasatte inte att det var 1 timmes kommunal resa. Från henne till Lyran. Enkel resa.

Hon skickade mig en selfie. Hon hade verkligen gjort sig fin. Sminkad. Uppklädd. Lockigare hår än vanligt. Iklädd morgonrock. Gjorde en min. Men ändå vacker.

Senare skickade hon en fikabild. Inga böcker. Ingenting. Bara fika. Bara på sin fika. Sedan blev det tyst.

När jag kommit in från stallet skickade jag sms.

21:21. Hejsan! Kan/vill du prata?

Jag fick inget svar. Gissade hon varit trött efter en lång dag och kanske somnat. Så jag skickade ett sms till.

21:36. Sov gott!

Då kom plötsligt svar.

21:37. Tack, du med ❤️

Jag tyckte väl det inte var märkligt att inte ringa istället. Eller ens besvara min fråga på något sätt. Hon hoppade bara ver den. Men jag skickade ett sms till.

21:37 Hörs morgon kanske om du vill/har tid?

21:38. Ja, det gör vi

– 21:a April –

Skickade henne ett god morgon. Hon besvarade. Frågade vad hon skulle hitta på. Hennes Emoji ryckte på axlarna. ”Småpyssla. Vara ute.” Jag skickade igen

– Ha en fin dag! Vi kanske kan höras senare?
– Tack, ha en fin dag du med

Det hade blivit fredag. Ännu inget svar om helgen. Det som varit kommande helg. Men som nu plötsligt var här. Den hon först tackat ja till. Som jag upplevde det.

Skickade henne blommor. Igen. Rosor. Röda. Svar kom.

– Tack för de vackra blommor 🙏🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹❤️
– Tack tack
– Tack tack tack
– Tänkte jag skickar blommor istället när du inte ville träffas
– Alltså, aldrig sagt att jag inte vill träffa
– Jag bjöd in dig till helgen ju
– Mm…tror att du glömde kolla om det fanns transport mm
– Det fanns det! Jag kollade. Ringer gärna när jag är hemma om jag inte stör?
– Vi hörs senare
– Väntade väl kanske på ett ”ja jag kommer gärna, ska vi kolla sätt att resa?”… men men…
– Helt ofattbart usel är jag
– Nej det sa jag verkligen inte!! Men om jag bjudit in och sagt jag verkligen ville ses kanske ”kolla resa” innan svar är…? Sa verkligen inte usel! Då hade jag inte skickat blommor. Börja inte så igen…
– Ville diskutera ngt annat för att undvika möjlig missförstånd men det var inte så populärt ämne
– Jag förstod vad du menade, och kände vi redan pratat om varför det blivit så… och att vi kunde gå vidare och göra det bästa av det hela… inte låta det bli 2 veckor av att jag funderar på varför du inte kunde/ville komma, och sedan blir ledsen… Det fanns inget som kunde bli missförstånd tycker jag… eller? Jag sa ”umgås i trädgården”, laga mat etc. Vet inte vad som kunde bli missförstånd
– Det finns en hel del som vi inte förstår
– Absolut… min lösning var att tillbringa mer tid med varandra, med bra samtal… Allt det andra, om inte relation, inte ring, inte sex, vet jag…Jag ville bara ha en trevlig helg med någon jag tycker om att umgås med ❤️
– Mm… och jag ville prata om företeelse som framkommit tidigare, dock vi hade också sagt att inga förväntningar, hörde jag anklagelser riktat mot mig ang senaste resor dit
– Nej det var ingen anklagelse. Bara en tanke att du kanske kunde sagt om du ville komma. Fanns inga förväntningar. Som jag skrev – har fattat du inte vill ha en relation, sex, eller använda ringen. Jag sa bäddar uppe åt dig. Du sover uppe jag nere. Allting är solklart där. Kan ju omöjligt bli en ”anklagelse” för att jag tyckte du kunde svarat på inbjudan konkret?
– Senare får jag höra hur meningslöst med så kort tid, dyr resa, bortkastad tid mm….
– Jag uppskattade när du kom sist. Enda jag sagt, inte elakt menat, är att ”om man ändå reser är ju tex Tors kväll till sön kväll bättre”, det är inte samma som att bortkastat. Det är bara MER. Mer tid att umgås. Med nån man älskar.
– Det fanns inga tåg igår kväll tex
– Det fanns i går kväll när jag kollade . Idag fanns inget i rimlig pris/tid. Eller bil? Om du orkat… Jag hade betalat som vanligt.
– Det var dyrare denna helg
– Fanns bil för 1200 fre morgon-sön kväll. Jag kollade resor ifall du sagt ”jag vill gärna komma”. Kostnaden är totalt sekundär. Och det fanns inga förväntningar alls, jag har förstått var du står i alla frågor.
– Om jag behövde prata om det innan jag skulle resa då behövde jag det. Om du anser att du har klar med teman då är det så. Vi står på olika utgångspunkter
– Ok, då var det fel av mig. Jag trodde jag förstått allt du ville ta upp. Jag trodde jag bekräftat jag förstått alla punkter. Men eftersom detta kvarstår – Vilka är då alla saker?

Där avslutade hon diskussionen. Utan vidare svar.

Det hade framkommit i telefonsamtal att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen. Om det var det som hon ”kanske var uppbokad med” och som eventuellt hindrade henne från att komma framgick inte. Men nu lät det samtidigt som det var resan. Praktiska problem.

I efterhand är det lätt att fastna i detaljerna.

Vem som sa vad. Vilket sms som kom först. Om det handlade om resan, helgen eller någonting annat. Men när jag läser konversationen idag är det inte det som fångar min uppmärksamhet. Det är någonting annat.

Det märkliga är att vi verkade prata om helt olika problem. På ytan handlade diskussionen om resor, kostnader, transporter och missförstånd. Om det gick att ta tåget. Om det var dyrt. Om det fanns tid. Om det ens gick att lösa rent praktiskt. Men ju mer vi skrev desto mindre verkade det handla om själva resan.

Hon hade sagt ja snabbt och spontant. Sedan kom ”kanske upptagen”. Det var egentligen där det började skava. Inte därför att människor inte får vara upptagna. Självklart får de det. Utan därför att formuleringen innebar att någonting annat först behövde avgöras innan hon kunde svara mig.

Jag hade redan bestämt mig. Hon hade inte gjort det. Det innebar, oavsett hur man valde att formulera det, att jag väntade på utfallet av någonting annat.

Jag upplevde det som att jag blivit andrahandsvalet. Prio två. Och det blev svårt att få ihop med alla hjärtan. All saknad. All kärlek. Alla ord om att vilja ses. För om man verkligen vill ses med någon brukar man normalt börja där. Inte vänta på besked från något annat först.

Det var egentligen därför jag fortsatte fråga. Inte om tågen. Inte om bilen. Inte om kostnaden. Utan om någonting betydligt enklare.

Ville hon komma?

Det märkliga var att den frågan aldrig riktigt fick något svar. Först kom snabbt ja. Sedan ”kanske upptagen”. Sedan transporter. Sedan missförstånd. Sedan saker hon velat diskutera.

Samtidigt visste jag att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen.

Om det var det som gjorde att hon inte kunde eller ville komma visste jag inte. Men någonstans där började det kännas som att jag försökte förstå någonting som ingen riktigt ville säga högt.

Som om själva kärnfrågan hela tiden flyttades åt sidan. Inte besvarades. Bara ersattes av någonting annat.

Ju mer jag försökte reda ut någonting, desto mer verkade fokus flyttas från sakfrågan till att jag överhuvudtaget tog upp den.

Det var ett mönster jag skulle komma att se många gånger senare. När jag upplevde att någonting behövde förstås försökte jag förstå det.

När hon upplevde att någonting blev jobbigt verkade fokus ofta flyttas till hur samtalet kändes snarare än till det som från början hade gett upphov till det.

Problemet var att de två strategierna sällan ledde åt samma håll.

För mig skapade uteblivna svar fler frågor. För henne verkade frågorna skapa mer obehag. Och ju mer obehag som uppstod, desto längre bort verkade själva kärnfrågan hamna. Det var där någonstans jag började ana konturerna av någonting större.

Inte ett enskilt missförstånd. Inte ett bråk. Utan en mekanik. En loop. Det ironiska var att jag inte såg den då. Där och då tyckte jag fortfarande att vi hade en ovanligt fin vecka bakom oss. Hjärtan. Blommor. Telefonsamtal. Saknad.

Jag hade ingen aning om att allting några timmar senare skulle explodera.

Runt 22 på kvällen var vi båda åter. Jag hade kört mina granner till deras konsert. Hon hade kommit hem efter träffen med väninnan. Jag ringde henne.

Det var där. I samtalet som någonting totalhavererade.

Samtidigt som hon satt upp massa premisser för att vilja ses. Saker som hon verkligen ville jag skulle förstå. Där en av dom var att hon inte ville ha en sexuell relation. Där kom en kommentar.

Hon kände sig sexfattig.

Det var inte ordet i sig som träffade mig. Det var sammanhanget. Under flera veckor hade jag fått höra att hon inte ville ha en sexuell relation. Att relationen först behövde fungera. Och bland det som inte fungerade fanns att det berörde mig oerhört illa när hon sa att ”hon var singel om andra män frågade”. Och nu satt jag plötsligt med en människa som beskrev sig själv som sexfattig.

Jag fick inte ihop ekvationen.

Jag kände hur hela konceptet drev mig mot kanten. Helheten. Jag ville ha raka svar. Där och då. Klartext. Vad ville hon? Vad menade hon?

Det slutade med att hon la på luren. Utan ett enda svar. Hon var sexfattig.

Jag ringde igen. Inget svar. Upprepat inga svar. Hon skickade istället ett sms.

– Det finns ingen anledning till bråk men du bråkar och skriker.
– För att du inte svarar
– Svarade om du inte förstår mig är annan sak

Hon hade inte gett något svar. Punkt

Enda som framgick var att hon ville ha en massa reservationer för att ses. En av dom var att vi inte hade en sexuell relation. Och så fick jag i ansiktet att hon var sexfattig.

Det var slutet på några dagar av värme. Kärlek. Hjärtan. Saknad.

Tänane Eriline

7 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

120 kilometer och 4 våfflor…

– 25:e Mars 2023 –

Jag hade kommit lite mer än halvvägs.

Vägen hade börjat anta den där färgen den får när man inte längre är hemma, men inte framme.

Jag tänkte ringa henne. Lät bli.

Osäker på om hon sov. Osäker på om hon vaknat i samma beslut som kvällen innan. Jag bar på den där onda aningen – att hon skulle ställa in. Att samtalet hade varit spritens verk. Att ånger ibland ringer snabbare än förnuft.

Och så ringde hon. Hennes signal. Som ett stick genom bröstet.

Jag var trevande. Försiktig. Som om orden kunde gå sönder om jag tog i dem.

Hon hade inte ändrat sig.

Jag sa vad GPS:en sa. En tid. En punkt i framtiden. Något mätbart att hålla sig i.

När jag ringde igen stod hon redan där nere. Öppnade.

Kramen var försiktig. Inte kall. Inte varm. Bara möjlig.

Kaffe. Hennes katt. Jag klappade honom och sa att det var en ära att äntligen få träffa honom. Det kändes viktigt att börja rätt.

Vi åkte vidare.

ICA Maxi.
Systembolaget.

Hon tittade på vagnens innehåll, på listan som aldrig tog slut. Undrade vad jag egentligen tänkte göra.

– Laga mat. Våffeldagen i morgon.

Hon bar sin ring när vi satte oss i bilen. Jag såg den i ögonvrån. Sa ingenting.

Jag höll bara hennes hand. Den som bar ringen. Hela resan. När jag växlade gjorde jag det med vänster hand och styrde med knät. Som jag alltid brukade. Som min pappa alltid gjorde.

Att det var en av dom endast tre tillfällen hon skulle komma att bära den visste jag inte. Inte då.

Resan hem var lång. Samtalet ännu längre.

Vi talade om det som fungerat.
Och det som inte gjort det.
Om hur ord blir till vapen.
Om hur tystnad kan bli ett hot.
Om konflikter.
Om ärlighet.
Om tillit.

Hon sa att hon saknat mig. Sa att hon varit monogam. Sa att hon älskade mig.

Det var ett bra samtal.

Vi pratade om sådant som legat mellan oss länge. Sådant som samlas i hörnen om man inte tar hand om det. Missförstånd. Saker som sagts. Saker som inte sagts.

Ingen höjde rösten. Ingen försökte vinna. Vi rörde vid problemen ungefär som man känner efter om isen håller. Försiktigt först. Sedan lite längre ut. Det fanns ingen ilska kvar i samtalet. Bara någon sorts vilja att förstå. Och kanske, för första gången på länge, en vilja att bli förstådd.

Väglaget var uselt. Mörkret kompakt. När vi till slut rullade in genom grindarna var natten redan sen.

Hon hjälpte till med fåren. Som om inget varit brutet. Som om allt fortfarande gick att hålla.

Vi gjorde enkel mat. Tände en brasa. Lät värmen ta över det vi inte orkade säga. Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade. Två själar. Två kroppar som känt avståndet i varje centimeter.

Det fanns inga färska blommor från hennes sida. Jag bad om ursäkt. För det. För röran. För röklukten. Men jag lät lampan vara tänd på min sida när hon klädde av sig. Jag hade saknat synen. Den där synen. Inte för människor. För gudar.

Vi sa ingenting om relationen. Om dess vara eller icke vara. Det behövdes inte. Men det kom någonting annat. Hon ville inte att vår relation skulle vara sexuell.

Det kändes inte viktigt just då. Jag la det åt sidan.

I morgon var det våffeldagen. I alla fall för oss.

Processen

8 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Du mosar mig…

– 1:a April 2023 –

Hon hörde av sig om ett spontanbesök på gården.

Fredag till lördag. Hon hade redan hyrt en bil.

Glad? Absolut. Jag blev alltid glad över att få träffa henne. Självklart. Förstående? Mer tveksamt.

Att hyra bil, köra sextio mil, övernatta och sedan köra sextio mil hem igen framstod inte som världens mest rationella projekt. Samtidigt valde jag att tolka det som att hon verkligen ville ses. Att hon ville fortsätta. Att samtalet vi haft under bilresan hem från Stockholm inte varit betydelselöst.

Dessutom var resan inte märkligare än den jag själv gjort helgen innan.

Hon kom. Hon bar sin ring.

Vi stekte röding. Tog ett glas vin. Satt framför brasan. Såg på film. Det stod färska blommor på hennes sida av sängen. Lampan var tänd när hon klädde av sig. Vi somnade nakna. Tätt omslingrade.

På lördagen vaknade vi tidigt. Åt frukost. Tog hand om djuren.

Det var soligt men lite kyligt. Hon fick låna en av mina tjocktröjor. Den kvinnan var sagolikt vacker i precis allting hon tog på sig.

Vi drack förmiddagskaffe på kökstrappan. Sedan började klockan röra sig snabbare än önskvärt. Hemresan trängde sig på.

Jag grävde upp en stor bit pepparrot åt henne. Plockade ihop rotfrukter från källaren. Sådant vi odlat tillsammans.

Kramar. Pussar. Hon sa att hon älskade mig. Jag vinkade av henne.

Några timmar senare visste jag att hon kommit hem ordentligt. Jag tackade för att hon gjort sig besväret att sitta i bilen i tolv timmar för lite röding, en natt tillsammans och en bit pepparrot. Så långt var allting bra.

Senare kom ett annat sms.

Hur det kändes att köra etthundratjugo mil för någon som bara varit glad första kvällen och sedan arg resten av tiden.

Jag läste det flera gånger. Först för att förstå.

Sedan för att hitta det jag måste ha missat. Jag hittade ingenting.

Det var samma mönster som tidigare. Ett påstående. En beskrivning av mig som var allt annat än med sanningen överensstämmande. Något som påstods vara sant men som samtidigt var omöjligt att få konkretiserat.

Jag försökte. Vad menade hon? När hade jag varit arg? Över vad? Vad hade jag sagt? Vilken situation handlade det om?

Svar uteblev. Kvar fanns bara påståendet. Sedan började fler saker ansluta sig till högen.

”Tyst när herren talar.”

Absolut. Ett dåligt skämt. En av många dumheter man slänger ur sig när man tror att den andra personen känner en tillräckligt väl för att förstå att det är just ett skämt.

Sedan adderades historien om att jag sagt att hon bara ville ha mig för pengarnas skull. Även det ett skämt.

Framfört sittande i halmen bland fåren, iklädd trasiga mjukisbyxor och en skitig T-shirt medan jag matade djuren med knäckebröd. Ett av fåren tackade för uppmärksamheten genom att bajsa på mig. Det framstod inte som om ekonomiskt attraktiv utgjorde någon som helst incitament för att älska mig just då.

Ändå hade uttalandet nu blivit allvar.

Nästa punkt.

– Jag var otrevlig.

Det märkliga var att otrevligheterna alltid verkade börja i samma ögonblick som jag försökte försvara mig mot saker jag inte hade gjort. När jag invände mot felaktigheter. När jag sa emot. När jag inte accepterade beskrivningen.

Då blev jag plötsligt problemet.

Det började torna upp sig en liten hög av anklagelser. Som om en liten bulldozer metodiskt skottade ihop allting framför sig. Varje misslyckat skämt. Varje feltolkning. Varje gammal irritation. Varje lösryckt formulering.

Allting samlades i samma hög. Och den högen hade bara ett syfte. Att bevisa vem, eller vad, jag egentligen var.

Det som uppstod hade kunnat kallas bråk. Men det var inte ett bråk. Ett bråk förutsätter trots allt att två människor diskuterar samma sak. Det här var något annat. Två parallella monologer. Hon hävdade. Jag bemötte.

Problemet var att allting skedde via sms.

Hon anklagade för A. Jag började bemöta A. Under tiden kom B. Mitt svar på A landade efter B. Nu uppstod missförstånd 1. För att reda ut missförstånd 1 skrev jag ytterligare ett svar. Under tiden kom C. Mitt svar på missförstånd 1 uppfattades som ett svar på C. Nu uppstod missförstånd 2.

Sedan kom skärmdumpar. Förklaringar. Nya skärmdumpar. Svar på gamla frågor samtidigt som nya frågor redan hunnit uppstå. Efter en stund hade ingen längre kontroll över kronologin. Inte ens över ämnet.

Diskussionen började likna en spagettiarkitektur av anklagelser, förklaringar, missförstånd och svar på fel frågor. Det var inte längre möjligt att avgöra vad som var orsak och vad som var konsekvens.

Jag kände mig lite som Josef K. Lite som Processen.

Inte därför att jag ansåg mig oskyldig till allt mellan himmel och jord. Utan därför att själva anklagelsen hela tiden flyttade på sig. Så fort en sak bemötts dök nästa upp. Som om målet aldrig riktigt var att reda ut någonting. Som om målet låg någon annanstans.

Jag bemötte. Delvis av princip för att jag inte skulle kkomma att acceptera felaktiga och grundlösa beskyllnngar. Men samtidigt för att jag blev ledsen och sårad.

Ingenting i mig hade känt annat än kärlek och lycka över att hon ännu en gång kommit. Ingenting i mig hade haft för avsikt att signalera någonting annat. Ingenting i mig HADE signalerat någonting annat.

Till slut försökte jag göra det enda jag visste hur man gör.

Jag satte mig ner. Samlade ihop trådarna. Gick igenom hela soppan. Läste sms. Skrev i Word. Försökte formulera någonting som var sakligt, objektivt och så nära ogenomträngligt jag kunde komma. La tid och möda på att försöka reda ut någonting.

Efter en stund kom svaret.

– Du mosar mig.

Det var där jag borde ha börjat fundera på något annat. Inte om det var sant. Inte om jag varit arg. Inte om jag varit otrevlig. Utan varför det behövde sägas.

Det märkliga var inte anklagelserna. Jo, dom var märkliga i sig själv förvisso, men inte det huvudsakligt märkliga. Människor säger märkliga saker när de är ledsna, rädda eller förvirrade. Det märkliga var tidpunkten.

Vi hade precis haft det bra. Inte perfekt. Hur skulle det kunna vara perfekt när hon var tvungen att vända hem nästan direkt igen? Men bra.

Hon hade hyrt en bil och åkt sextio mil. Sovit över. Burit sin ring. Sagt att hon älskade mig.

Om jag nu verkligen bara varit glad första kvällen. Om jag nu verkligen varit så otrevlig. Om jag nu verkligen varit så svår att leva med. Varför gjorde hon då resan?

Frågan blev kvar.

Kanske var det där jag tänkte fel. Kanske utgick jag från att människor först samlar fakta och sedan drar slutsatser. Men ibland verkar det fungera tvärtom.

Först kommer känslan. Sedan kommer berättelsen. Först uppstår behovet av en förklaring. Därefter börjar hjärnan leta efter argument som stödjer den.

Kanske hade något förändrats inom henne. Kanske hade hon börjat tvivla. Kanske hade hon blivit rädd. Kanske hade hon börjat leta efter en utgång.

Jag vet inte.

Men långt senare började jag misstänka att anklagelserna aldrig egentligen handlade om mig. De handlade om behovet av att få någonting annat att gå ihop. Om det stämmde blev också orden ”Du mosar mig” mindre märkliga.

För om känslan måste få rätt spelar argumenten ingen roll. Då blir varje motargument ytterligare ett problem. Varje förklaring ytterligare ett bevis. Varje försvar ytterligare en attack.

Vad händer med en människa när känslan måste få rätt, även när tidslinjen protesterar?

Vad jag borde ha funderat på var varför hon behövde säga det.

Inte om det var sant. Inte om det gick att motbevisa. Inte om jag kunde reda ut ännu ett missförstånd. Utan varför behovet fanns överhuvudtaget.

Istället bemötte jag sakfrågorna.

Det enda resultatet blev:

– Du mosar mig.

Så. Alla försök att reda ut någonting. Fråga varifrån allting egentligen kom. Vad hon egentligen menade. Varför. Allting tycktes till slut mynna ut i samma slutsats.

Att jag hade felat. Att jag till varje pris skulle skuldbelägga henne. Att jag fick henne att känna sig dålig. Att jag fick henne att känna sig otillräcklig.

Kanske var det där jag fortfarande tänkte fel. För jag försökte fortfarande avgöra vem som hade rätt. Vem som hade fel. Vem som borde be om ursäkt. Vem som borde förklara sig. När den intressantare frågan kanske var en helt annan.

Varför behövde berättelsen sluta där? Varför behövde någon av oss bli den dåliga?

Det slog mig långt senare att allt detta utspelade sig den första april. Det kändes märkligt passande.

Prioriteringar

8 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Rosor & Mäklarbilder…

– 6:e April 2023 –

Jag skickade henne ännu en gång ett stort fång rosor. Röda. Långskaftade. Som vanligt.

Inget svar. Inget tack. Ingenting.

Tystnad.

Tid att svara verkade saknas.

Tid att gilla mäklarens bilder på Instagram gjorde det däremot inte.

Prioriteringar.

Loopen inleds

8 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Frågor blev anklagelser…

– 13:e April 2023 –

Hon hade varit på teater med en väninna. Hon hade sagt väninnans namn och jag hade glömt bort det. När jag senare skulle uttrycka mig i samtalet var jag uppenbart otydlig med att jag inte mindes namnet. Hon tolkade det istället som att jag inte trodde på att hon varit där med en väninna.

Till saken hör att det samtidigt framgick att hon inte burit sin ring. Och nu ville hon inte heller bära den.

Nu började sms-röran igen.

– Du var inte bortvald men jag ville se att vi fungerar och du ville inte utrymme för det.
– Antar du inte bär din ring längre
– Det var du som uttryckte det ständigt. Du antar rätt. Efter sista samtalet
– Jag ville ge utrymme, men hade kanske behövt förståelse för att jag började fundera? Du sa så mycket om “Hur du var i en relation”, och jag trodde på dig, helhjärtat, men så sa du även att “du var singel om andra män frågade”. Jag började fundera på varför du garderade dig och vad det betydde… då fick jag svar att “jag fick ta hand om mitt kaos själv” istället för förståelse för vad ditt uttalande gjorde med mig. Givetvis funderade jag även på vad som var anledningen till att du inte ville ha en sexuell relation med mig. Jag kan tycka det var ganska sakliga frågor som förtjänat mötas kärleksfullt och lågmält samtal Men men. Och svårt vara med ny man med ring på sig åxå såklart ..

– Jag har ingen ny man. Vi har pratat om de frågor.
– Nej det har vi inte.

Vi hade inte pratat om frågorna. Vi hade bråkat om att jag ställde dem. Jag ansåg inte att det var riktigt samma sak.

Hon fortsatte:

– Jag verkar inte ge bra vibbar till dig och jag vill inte utsätta mig anklagelser mm
– Jag anklagade inte. Jag hade funderingar och ont i hjärtat. Jag var noga med att inte framställa anklagande. Du sa ”mitt problem” när jag ställde enkla frågor. Frågor som det fanns anledning att ställa.

– Nästan varje gång du kontaktar mig, talar du om ny man. Tro på din nästa tjej om du vill att det ska fungera
– Jag trodde på dig efter vårt samtal
– Du har aldrig någonsin trott på mig…
– Ja jag trodde på dig efter våra sista två dater och samtal. Sa inget om män eller annat
– Det sa du visst… när jag var på teater , sa du efteråt att jag var där med någon annan än jag sagt
– Nej det sa jag verkligen inte den kvällen!
– Nästa kväll sa du det
– Jag glömde hennes namn och sa nåt annat… det är inte samma sak. Jag trodde på att du gick med en kompis och förresten kan jag ju kontra med ”var öppen rak och ärlig mot nästa man om du vill det ska fungera”

”Hon ville inte utsätta sig för mina anklagelser”?

Det var ett återkommande tema. Jag upplevde inte att jag anklagade. Jag ställde frågor. Var dom i text avslutades dom med ett frågetecken. Men det förblev frågor som aldrig riktigt besvarades. Frågor som istället möttes av att ”vi redan pratat om det”, trots att vi faktiskt hade gjort det. Inte i betydelsen att frågorna fått svar. Vi hade snarare diskuterat att frågorna ställts överhuvudtaget. Eller bråkat om att dom ställdes.

Där fanns en skillnad mellan oss.

När jag blev anklagad försökte jag förklara mig. När jag inte förstod försökte jag få svar. När jag ställde frågor eller uttryckte osäkerhet uppfattades det däremot ofta som anklagelser i sig.

Och vad var egentligen det där ”utrymmet” hon återkom till?

Det fick jag aldrig något tydligt svar på.

Var det friheten att slippa bära sin ring annat än när vi sågs? Var det möjligheten att kunna säga att hon var singel om andra män frågade? Var det utrymmet att kunna leva som om hon var singel, när hon sa det till dom här männen? Var det något helt annat?

Jag visste inte. Och jag fick inga svar.

Det här var också första gången resonemanget om att ”hon ville se att vi fungerade innan hon ville ha en relation” dök upp.

Samtidigt var det just hennes uttalande om att ”vara singel om andra män frågade” som gjorde mig otrygg. Det skapade inte direkt ett fundament att bygga tillit på. Det väckte fler frågor. Frågor som hon uppfattade som anklagelser. Frågor hon vägrade besvara. Ett uttalande hon vägrade ändra. Det var en sak som definitivt gjorde att ”det inte fungerade”.

Där någonstans började en loop som skulle visa sig bli ovanligt seglivad.

Lekstuga

9 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Små exakta rörelser för att dölja…

– 15:e april 2023 –

Hennes sms hade kommit i följd.

Först – att hon inte ville komma och hälsa på mer. För att det alltid blev bråk efter hennes besök.

Sedan nästa – att hon aldrig mer ville ha kontakt. För att jag var konstant arg. För att jag var elak.

Det var formulerat som ett beslut. Slutgiltigt. Som om allting redan var avgjort. Jag kunde bara utgå ifrån att ”aldrig mer ha kontakt” var synonymt med att relationen, och förlovningen, var terminerade. Hur nu förlovningen kunde vara terminerad när den inte fanns. Eller gjorde den det? Hade den gjort det? Hon hade ju burit ringen på våffeldagen. Och vid sitt spontanbesök helgen efter.

Således hade ”hon ville se att vi fungerade innan hon kunde tänka sig att överväga relationen” övergått till ”aldrig mer ha kontakt”.

Dagen efter skickade hon ett nytt sms.

En bild. Hon satt på en uteservering. Drack en öl. Vår. Kontrasten var total.

Jag skickade blommor. Blomsterleverantören ringde. Hon hade vägrat ta emot dem. Jag skickade igen. Dagen efter. Den här gången tog hon emot dem.

Kort därefter tog hon bort möjligheten att se vilka som kommenterat hennes nya profilbild.

Jag gjorde samma sak. Givetvis.

Det var inte kommunikation längre. Det var inte ens en diskussion. Det var markeringar.

Små, exakta rörelser.

Lekstuga.

Samtidigt gick det inte att låta bli att fundera. Varför ta bort möjligheten att se kommentarerna överhuvudtaget?

Det framstod knappast som ett beslut grundat i någon allmän princip. Snarare som ett ganska riktat beslut. Och människor brukar sällan dölja sådant som saknar betydelse.

Jag visste inte svaret.

Men frågan stannade kvar.

Att hon dolt möjligheten att se kommentarerna på hennes profilbild. Tagit bort taggarna på mina bilder av henne. Dolt sin relationsstatus. Det resulterade givetvis i sms från mig. Att hon rimligtvis borde inse att det skapade en osäkerhet, och frågetecken gällande vad hon dolde för mig. Eller dolde hon mig för någon?

Hennes svar lät inte dröja på sig:

– Du har varit osäker sedan vi träffades första gången och slänger massa konstiga saker över mig

– Det har varit mer dy själv som sagt att jag är singel, du frågade och jag svarade. Inte konstigare än det men du gillade inte svaret och hakade på istället att ge tid… men med tanke på hur fel jag uttrycker mig, beteer, är osv får du bara vara glad

Nej, det var inte jag som sagt att hon var singel om andra män frågade. Det var hon. Jag hade bara frågat om det. Ganska naturligt, tyckte jag. Och när jag inte fick något riktigt svar frågade jag igen. Också ganska naturligt.

Men någonstans på vägen verkade själva frågorna bli viktigare än det som hade sagts från början. Som om antalet gånger jag återkom till ämnet vägde tyngre än det ursprungliga uttalandet.

Det var ett mönster jag skulle komma att känna igen.

Om jag blev osäker på grund av någonting hon sagt eller gjort, blev osäkerheten mitt problem. Om jag ställde frågor, blev frågorna problemet. Om jag försökte resonera kring motsägelser, blev resonemanget problemet.

Själva utgångspunkten försvann ofta ur diskussionen. Kvar blev min reaktion på den. Och där fanns ingen lösning. För om orsaken aldrig fick diskuteras, återstod bara följderna.

När jag påpekade att dolda bilder, borttagna taggar, gömd relationsstatus och liknande rimligen skapade frågetecken, ledde det inte till svar.

Det ledde till nästa motrörelse.

Som om varje försök att förstå någonting bara flyttade frågan ett steg längre bort.

Förtroendekapital

9 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Oftast försvinner det i småbelopp…

– April 2023 –

När hon kallade mig en gammal bandspelare var det inte första gången jag fick höra det. Inte heller sista.

Jag återkom till samma frågor. Samma ämnen. Samma funderingar. För egen del upplevde jag inte att jag upprepade mig. Egentligen. Men även – jo. För jag upplevde att frågorna fortfarande saknade svar.

Det finns en skillnad där.

Om någon frågar vad klockan är och får svaret halv tre, finns ingen anledning att ställa frågan igen fem minuter senare. Om någon frågar varför en faktura inte blivit betald och får ett tydligt svar, finns sällan någon anledning att återkomma till ämnet.

Men om svaret uteblir förändras situationen. Då försvinner inte frågan. Den stannar kvar. Den följer med. Den dyker upp igen.

Kanske inte för att man vill älta. Utan för att den aldrig riktigt lämnade rummet från första början. Det där handlar egentligen inte om frågor. Det handlar om tillit.

I början av en relation får man initialt ett visst förtroendekapital. Ett slags osynligt konto som båda parter disponerar. De flesta relationer börjar med ett plus på kontot. Man tror gott om varandra. Tolkar välvilligt. Ger varandra fördelen av tvivlet.

Kapitalet kan växa. Det kan också minska. Varje tydligt svar. Varje rak förklaring. Varje gång ord och handling stämmer överens. Då växer det.

Varje undvikande svar. Varje motsägelse. Varje gång en fråga lämnas obesvarad. Då minskar det. Det sker sällan dramatiskt. Ofta handlar det om små summor. Några kronor hit. Några kronor dit.

Problemet uppstår först senare.

När någonting händer som kräver att man har ett kapital att använda. En märklig situation. Ett missförstånd. Ett foto. Ett uteblivet svar. Någonting som ser betydligt värre ut än det egentligen är. Om kontot då är välfyllt blir reaktionen ofta enkel. Man utgår ifrån att det finns en rimlig förklaring. Man litar på personen.

Om kontot däremot nästan är tomt uppstår ett annat problem. Då räcker ibland en mycket liten händelse för att skapa en mycket stor osäkerhet. Samma händelse. Olika saldo. Olika utfall.

Man skulle kunna beskriva det som soliditet. Förmågan att klara förluster utan att verksamheten kollapsar. Eller likviditet. Förmågan att hantera problem här och nu när de uppstår.

De flesta relationer behöver båda delarna.

Det märkliga är att människor ofta fokuserar på den enskilda händelsen. Bilden. Meddelandet. Frågan. Konflikten. När problemet ibland egentligen ligger någon annanstans.

I det kapital som byggts upp. Eller förbrukats. Långt innan den aktuella händelsen inträffade.

Kanske var det där våra samtal ofta gick fel.

Hon såg frågan. Jag såg saldot.

Två Veckor I Maj

10 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Väntrummet… Var god ta en kölapp…

– 1:a – 12:e Maj 2023 –

Maj inleddes med mailkonversation.

Hennes löd i grova drag:

”Kommunikation mellan oss fungerar inte, har ingen anledning att förklara om mottagare förminskar mig och vägrar att förstå.”

Jag varken vägrade att förstå eller upplevde att jag hade förminskat henne.

Av någon anledning hade hon försökt revidera sitt ”jag är singel om andra män frågar” till ”nästansingel”. Högst oklart om någonting blev bättre.

Jag förstod inte. Så jag frågade. Det ledde till bråk. Allt hjärta och själ ville höra var: ”Jag lever som om jag är gift med dig.” Men istället kom att hon beklagade sig över att hon levde ”sexfattigt”. Och det efter att hon uttryckt att hon inte ville ha sex med mig.

Jag försökte få svar. Hon lade på luren.

Hur skulle kommunikationen kunna fungera när hon lade på luren eller vägrade svara på raka ja- eller nej-frågor? Det var egentligen där vi stod. Jag ställde frågor. Hon upplevde dem som anklagelser. Jag försökte få svar. Hon upplevde att jag vägrade förstå.

Samtidigt hade något annat börjat hända.

Under större delen av relationen hade vi haft en ganska enkel rutin. Jag ringde henne på kvällen. Oftast runt nio. När djuren var inne. När dagens arbete var klart. När gården hade lugnat sig.

Hon visste det. Hon kände mina rutiner. Hon visste varför jag ringde just då. Under lång tid hade det aldrig varit ett problem. Tvärtom. Det var bara så vi gjorde. Men nu hade någonting förändrats.

Plötsligt kallades samma samtal för kontroll.

Det förbryllade mig. Inte minst eftersom ingenting egentligen hade ändrats. Samma tid. Samma rutin. Samma människa som ringde. Det enda som verkade ha förändrats var hur hon valde att tolka det. Omtolkningens tidpunkt var svår att bortse från. Hon talade som om samtalet i sig var misstänkt. Som om tidpunkten var bevis. Som om närhet var övervakning. Det enda hon åstadkom var att jag tänkte var ”vad har hon att dölja som kan uppdagas om jag ringer 21:00”?

Hennes försvinnande. ”Öppet singel”. Och plötsligt även kontroll. Saker radades upp.

Ju mer jag försökte reda ut någonting, desto säkrare verkade hon bli på att jag redan hade dragit mina slutsatser. Och ju mer hon undvek att svara, desto fler frågor fick jag.

Och hur svår var den där kommunikationen egentigen att få fungerande? Det var tämligen enkelt. Jag behövde höra raka klara svar om var vi stod och förvägrades det. Samtidig fick jag vaga svar och indikationer som underströk att det troligt fanns en anledning till dom vaga svaren.

Vi stod på samma fläck och trampade redan från första mailet. Och som svar på ”vad jag jag hade velat höra” kom svaret;

Tack för alla läxord angående hur som jag ska vara, säga mm. Förmodligen är min personlighet helt ofattbart. Hoppas att du träffar den som behöver inte läxas upp att kunna umgås med dig i rimligt sätt och hen som får din tillit så allt går enkelt och harmoskt i kärlekens namn.

Hon ville alltså utpeka min ”vad jag behövt höra” som läxord. Och hånade det. I samma mail där hon förklarade för mig hur jag skulle agera.

Det fanns en ironi där någonstans.

Lite som ”fred på jorden och död åt mina fiender”. I den ordningen.

– 2:a Maj –

Jag skickade henne blommor. 25 röda långskaftade rosor. Hon skickade ett ”tack” och en bild på blommorna. Jag hade skickat dom anonymt eftersom hon tidigare vägrat ta emot en leverans. Smskonversationen kom att handla om det.

– Skickar anonymt utan kort
– Ja, vad ska jag göra
– Hur menar du?
– Om du skickar blommor med eller utan kort eller om du inbillar dig saker
– Du får ju göra hur du vill. Du är ju singel. Men jag erkänner det gör ont att du träffar andra. Oavsett vill mitt hjärta skicka dig blommor. Armastan sind. Hoppas du får en fin dag 🌹
– Tack! Önskar dig en fin dag!

Jag inflikade att jag kanske skulle komma att skicka fler. Att jag förstod att hennes ”singel om andra män frågar” och ”Nästansingel” tveklöst skulle kunna resultera i att hon hade dejt med andra. Att jag skulle skicka anonymt så inte välmening och omtanke skulle resultera i svartsjuka från dom andra hon hade dejt med. Hennes svar löd;
Förstår allt som jag säger är undermåligt.

Ta kontakt och skicka blommor till den som säger rätta saker, gör dig glad och självklart som inte har varje kväll en ny under senaste året samt är lite varmare. Jag svarade;

– Du gjorde mig glad. Sida rätt saker när vi pratade på riktigt. Jag trodde på att du var monogam under den uttalade relationen (avslutad av dig 25/10).

– 5:e Maj –

Det hade blivit fredag. Skickade henne ”Armastan Sind” i sms. Fick ganska omgående tillbaka ett ”Ka”. Klockan hade blivit 19 på Fredagskvällen. Hon hade svarat efter en timme. Konversationen fortsatte.

– Älskar du mig?
– Ja
– ❤️❤️❤️
– 🙏🏻🙏🏻🙏🏻

Sedan försvann hon.

Jag skrev sms 6:e maj. Skrev 7:e maj. Skrev 8:e maj. Fredag kväll. Lördag. Söndag. Hon var borta. Osökt passerad tankarna att hon alltid la undan mobilen när hon besökte mig. Jag gjorde alltid samma sak. För att visa hon var fokus. Jag hade utgått ifrån att det varsamma för henne. Nu kom plötsligt andra tankar. La hon undan den för att inte inkommande skulle bli för uppenbart?

– 8:e Maj –

Måndag. Hon var plötsligt ”öppet singel” på Facebook.

– 10:e Maj –

Jag skickade hennes blommor. Rosor. Röda. Långskaftade. 50 st. Fick ett sms.

Tack 🙏💖🌷

Efter 5 dygn. Efter hela helgen tyst. Men den verkliga konversationen återupptogs först efter 5 dygn, 20 timmar och 24 minuter efter hennes jakande svar på att hon älskade mig.

– 11:e Maj –

– Varför gör du så?
– För att jag älskar dig i själ och hjärta. Jag står kvar. Allt annat är otänkbart. Sa oled mu naine. [”Du är kvinnan jag älskar”].

Hon kontrade med en bild på sig själv nyklippt. Först bara bakifrån. Kanske för att visa hur kort det blivit. På förfrågan skickade hon bild även framifrån. Uppenbart på promenad. Jeansjacka. Vit collegetröja under. Hon passade i det korta håret. Hon var lika vacker oavsett frisyr. Oavsett kläder. Fanns bara en sak att svara i sms.

– Gud så vacker ❤️

När hon hade klippt sig framgick inte. Jag frågade inte. Hade hon gjort det innan helgen när hon varit försvunnen? Fanns det någon anledning hon gjort sig fin till just den helgen. Ett samband med försvinnandet? Eller hade det med Italien att göra?

Hon skulle åka med sin syster och med sin bror. Jag frågade när. För en gångs skulle ett konkret svar på en konkret fråga. Även i sms. Om tio dagar. Jag frågade om hon ville ses innan.

Hon skulle åka med sin katt och lämna hos sin dotter. Den 18:e. Dottern skulle vara kattvakt under hennes italienvistele.

Vi kom att prata om min förestående flytt. Hon verkade oförstående. Och ja – informationen jag nu gav henne var en helt annan än den som hade funnits innan. Omständigheterna hade ändrat sig. På många sätt. Det hade funnits alternativ. Köpa ut. Hyra. Båda hade visat sig omöjliga.

– Varför?
– Hon ville egentligen laga, och jag klargjorde min själ och hjärta aldrig kan släppa dig
– Men du sa till mig att du hade sagt det till henne innan?
– Det hade jag. Varför säga annat än sanningen
– Och hon hade en ny?
– Det sprack… och jag ville inte, under några omständigheter… Mitt hjärta tillhör dig. Punkt.

Det hela resulterade senare i ett telefonsamtal. Ganska långt. 1.5 timme. Den vanliga tiden. När gården var klar för dagen. Det var ett bra samtal. Känslor. Tankar. Närhet. Värme.

När vi lagt på skickade jag sms.

Armastan Sind.

Hennes svar kom direkt.

❤️ Älskar dig

– 12:e Maj –

Dagen började som förra slutat. Skickade henne sms.

– God morgon. Hoppas du sovit gott. Det var härligt höra din röst. Hoppas du får en fin dag. Jag älskar dig ❤️
– Go’morgon 🌞☕ Tack, sov inte så bra …
– Önskar dig en fin dag! 🌷✨
– Älskar dig ❤️

Jag fortsatte senare;

– Tänker på dig
– Vad tänker du på då?
– Att du är ett mysterium, att jag älskar dig, att jag saknar dig, att du är outsägligt vacker, att din närhet är starkare än allt…
– Det är du som är mysterium
– Älskar dig
– ❤️
– Jobbar du?
– Jobbar med att transkribera
– Vad?
– Intervjuer som vi håller på med

Hon pluggade parallellt med sitt arbete. På nåt sätt var arbetet inblandat. Vilket gav nån sorts underlättnad på arbetstimmar till förmån för studier. Det var någon sorts intervjuer. Så mycket visste jag. Hon hade beklagat sig över hur hon själv lät på inspelningarna. Jag minns faktiskt inte exakt vad hon sa, men det det var någonting i stil med ”förortsunge”. Syftandes på sin brytning. Och så tyckte hon inte om sin egen röst. Alls.

Jag förklarade att det var ett vanligt fenomen. Vi som jobbar med musik har hört vår egen röst 100.000 gånger. Inte bara vet hur den låter. Kan kontrollera detaljer. Men dom flesta som hör sin röst på en inspelning för första gången hoppar högt. Men viktigast. Jag hade sagt vad jag tyckte. Som jag kände. Hennes talade svenska var fantastisk. Hennes röst var vacker. Kvittrande. Sensuell.

Våra sms fortsatte något senare. Jag saknade henne. Tänkte på henne.

– Saknar dig…
– Jag är rädd
– Varför?
– Du vet
– Nu blir jag rädd. Älskar du mig?
– Ja. Det betyder inte att vår kommunikation mm kommer fungera. Blir alltid mosad efter jag har pratat med dig….
– Inte igår väl?
– Smällen kommer oftast efteråt
– Vi tar tag i det? Lovar göra mitt bästa för att få det fungera. ingen mer smäll utan förståelse av vi samtal ❤️
– Du har lovat tidigare också
– Ja men det har blivit missförstånd om saker… vi har pratat om det, vad och varför
– Låter som bara jag felat…
– Nej, jag vet vem har fel eller inte… måste det finnas fel? Vi ser på några saker lika och några väldigt olika… Snälla var inte rädd Jag står för att jag vill ha samtalen… om man har varje vecka kommer det lösa sig 🙏🏻
– Det är jag som får smällen

Hon var tillbaka på att jag ”mosade” henne. Det var inte första gången det dök upp. Och kanske var det just det som förbryllade mig. För det dök sällan upp ur tomma intet.

Ofta föregicks det av att hon sagt någonting som gjorde mig förvirrad. Att hon ”var singel om andra män frågade”. Att hon ”levde sexfattigt” samtidigt som hon inte ville ha en sexuell relation med mig. Att hon aldrig sagt saker hon faktiskt sagt. Att jag var arg. Att jag inte trodde på henne. Att jag anklagade henne.Men för dom sakerna var det ”oklarheter jag ville ha svar på”. Sedan fanns den där andra delen.

”Jag var bara glad första kvällen hon kom”. I min värld var det inte sant. Jag kanske gick för hårt fram när jag ställde henne mot väggen. För att reda ut begreppen. För att inte ”jag var bara glad första kvällen” skulle bli en vedertagen sanning jag faktiskt godkände och erkände. Nåt jag inte tänkte släppa över bron. Och i den argumentationen kanske hon ”blev mosad”. För mig var det viktigt. För det var ju inte så. Inte i mig.

När jag sedan försökte förstå vad hon menade började jag ställa frågor. Ibland ganska många frågor. Inte sällan ledde samtalen till att vi tillsammans konstaterade att någonting inte riktigt gick ihop. Att hon uttryckt sig otydligt. Att hon menat något annat. Att det fanns motsägelser.

Det var ofta någonstans där ordet dök upp.

Att hon kände sig mosad.

Jag hade svårt att förstå det.

För i mitt huvud var det inte fråga om att vinna. Inte heller om att sätta dit henne. Jag försökte bara förstå hur två saker kunde vara sanna samtidigt när de verkade utesluta varandra. Men kanske upplevde hon situationen annorlunda.

Kanske spelade det mindre roll vem som hade rätt och fel i sak.

Om man hamnar i ett samtal där man gradvis tvingas överge sin egen förklaring, eller inse att man uttryckt sig klumpigt, kanske känslan av att ha förlorat ändå uppstår.

Kanske var det den känslan hon beskrev. Jag vet faktiskt inte. Men det slog mig att vi ofta verkade prata om två olika saker.

Jag pratade om innehållet i det som sagts. Hon pratade om hur samtalet kändes. Och de två sakerna är inte alltid samma sak.

Plötsligt ringde hon. Hon hade känt att sms inte var bästa fortsättningen för var vi hamnat i dialogen. Det blev ett bra samtal. inte långt. Men bra. Framför allt å var det alltid någonting i just att hon ringde som gjorde mig lycklig.

Något senare följde jag upp med sms;

– Tack för samtal!
– Tack själv! Det var jättefint att prata med dig ❤️
– Saknar att laga mat med dig
– Det var trevligt och gott, även om jag är lite petig med maten 🤪
– Tolkade ditt mail igår som om du fortfarande ville det skulle fungera. Blev lite för känslomässig och ”på” pga känslor och saknad… och lång tid utan diverse… var inte meningen ”skrämmas”… jag förstår… 🙏🏻.Känslomänniska, obotlig romantiker, all sån dålig skit du vet 🤪🤣
– Varför är det dålig?
– Ja tex fattade jag dig fel pga det
– Hur menar du?
– Jag blev för ivrig. Sorry
– Ibland jag verkligen förstår ingenting
– Ska tänkande att tona ner
– Vad menar du? Var det fel av mig att ringa? Eller mejla
– Absolut inte. Älskade höra din röst. Jag är glad och tacksam! Ditt samtal i går o idag gav en stunds lycka! Jag tolkade bara lite fel ❤️ Kanske har fel förhoppningar pga miina känslor för dig.
– Tack att du älskar mg

Det blev en stunds tystnad. Sedan kom hennes nästa sms:

– Vad betyder gränslös kärlek för dig?
– Att jag älskar dig som du är och står kvar

Klockan var 17. En minut senare kom ännu ett sms. Inklistrat fullständiga uppgifter för en tågbiljett. Avsedd för morgondagen. Alla uppgifter utom kostnad. Så jag kunde inte swisha henne omedelbart. Hon följde upp med:

– Bara så du vet

Mitt hjärta gjorde det där hoppet det bara kunde göra av henne smssignal. Hennes ringsingnal. Eller att hålla om henne. Eller ett enkelt ”Ka” eller hjärta i sms. Jag svarade på sekunden;

– Vad är? Kommer du hit?? Har inte städat!!
– Får se… .ha en fin kväll❤️
– Välkommen om du kommer❤️
– Får se… .ha en fin kväll❤️
– Ingen tvång att jag måste komma
– Du är mer än välkommen! Älskar dig!. Du kan plugga här om du behöver. Din inloggning på min dator är kvar
– Tack 🙏
– Armastan sind. Igavesti. Ska bädda rent åt dig och försöka städa lite
– ❤️
– Säg till när du vet om du kommer.
– Absolute

17:20 avslutades smskonversationen.

Jag måste erkänna jag hade blivit alldeles för ivrig. Alldeles för på. Kvar i bakhuvudet fanns ändå alla hennes uppsatta premisser. Att hon inte ville ha en sexuell relation. Att hon ville se att vi fungerade. Kvar fanns även alla dom där andra sakerna. Hennes utrymme hon ville ha. Det jag tolkat som att hon inte ville bära ringen förutom när vi sågs. Att hon inte tänkte sluta säga hon var singel om andra män frågade och vad det egentligen innebar. Att hon inte skulle behöva stå för relationen öppet tex i sociala medie. Att hon vägrade svara på enkla frågor som ”vad var hennes relation till?” om någon man skrivit ett hjärta på hennes nya profilbild utan istället valde att dölja vem som kunde se kommentarerna.

Alla sakerna som egentligen var någonting helt annat än vad jag själv ville. Eller kanske ens klarade sett till vad jag kände och ville. Men som jag ändå gick med på. Bara för chansen att få träffa henne.

Så fick jag ett lillfinger. En smula. Och där var det satans hoppet tillbaka igen. Och jag blev för ivrig. För på. Men jag erkänner jag lät saker ”slippra igenom” i dialogen. Som tex ”bäddar åt dig där uppe”.

Först 23:25 kom ännu ett sms från henne:

– Inte kommit på än
– Ok?
– Vad är ok?
Att du är inte kommit på än
– Ok
– Annars hörs vi. Trevlig kväll!

Kanske inte den perfekta avslutningen. Men. Jag kom inte på vad jag skulle svara. Jag hade redan handlat åt henne. Jag hade städat så gott det gick. Hade bäddat rent åt henne. Bara henne. På övervåningen. Hon hade ju sagt hon inte ville ha en sexuell relation. Så – ja då kunde ju hon sova uppe. Jag i biblioteket.

Jag slängdes fram och tillbaka mellan ytterligheter. Vad jag själv kände. Vad jag själv ville. Mina känslor vs hennes premisser. Viljan att anpassa mig efter dom. Våra samtal. Våra sms. Visa respekt för hennes vilja. Visa respekt för henne som kvinna. Som individ. Inte tvinga mig på.

Det tog två minuter så kom ytterligare ett sms:

– Vad har du gjort ikväll?

Ja. Vad brukade hända på gården? Strippor? Gruppsex med grannarna? Knulla grannkärringarna? Det var inte jag som hade tillgång till hemstadens uteliv. Inte jag som försvann i dagar. Eller försvann mitt i en konversation en fredagskväll 21:00.

Djuren var nattade. Brasan tänd. Jag drack öl. För att försöka lägga sordin på själstumultet. Det som inte blivit bättre av att hon plötsligt inte visste. Inte hade bestämt än.

Jag behövde luft. En öl. Två öl. Tre öl. Jag svarade först efter en timme. Typ 00:30. Tämligen svalt. Tämligen kort. Tämligen allmängiltigt. Berusad. Illa dold besvikelse över hennes svar. och ett efterföljande

– Du?

Hennes svar kom 06:45

– Pratade med min syster.

Och där tog egentligen den här sekvensen slut. Men frågorna gjorde det inte.

===
Och kanske var det också därför jag hade så svårt att släppa just den där helgen. För det var inte bara tystnaden. Inte bara att hon försvann efter att ha svarat ja på frågan om hon älskade mig. Det var också det som kom efteråt. På måndagen 8:e.

”Öppet singel” på Facebook.

Jag har funderat många gånger på hur den pusselbiten egentligen passade in i resten. Hur den passade ihop med ”Ja”. Hur den passade ihop med ”Älskar dig”. Hur den passade ihop med tågbiljetten. Hur den passade ihop med rädslan att bli mosad.

Kanske fanns det en förklaring. Kanske gjorde det inte det. Men för mig blev den där uppdateringen ännu en sådan detalj som var svår att placera. Ytterligare en pusselbit som verkade tillhöra bilden men som inte riktigt passade någonstans. Och kanske var det just sådana saker som gjorde att frågorna aldrig tog slut.

Jag satt kvar med samma fundering som så många gånger tidigare. Vad var det egentligen som hände? Vad var det som fick henne att agera så här? Vad var det hon försökte uppnå? Och varför återkom samma mönster om och om igen?För det här var inte första gången.

Det var inte första gången hon uttryckte kärlek, närhet eller längtan för att kort därefter bli svår att få tag på. Det var inte första gången hon öppnade en dörr för att sedan ställa sig i vägen för den. Det var inte första gången jag upplevde att hon ville ha mig nära, men samtidigt inte så nära att andra möjligheter försvann.

Och kanske var det just den känslan som var svårast att värja sig mot.

Inte svartsjukan. Inte osäkerheten. Utan känslan av att aldrig riktigt veta om jag var ett val eller ett alternativ.

Hon kunde säga att hon älskade mig. Hon kunde säga att hon saknade mig. Hon kunde ringa för att sms inte räckte till. Hon kunde skicka tågbiljetten och låta mig tro att hon var på väg. Men samtidigt fanns alltid någonting annat där.

Någon liten öppning. Någon reservation. Någon dörr som inte stängdes. Någon fråga som inte besvarades. Någon formulering som gjorde att allting återigen blev otydligt.

Jag började allt oftare fundera på om det var medvetet eller inte. Om det handlade om rädsla. Om det handlade om kontroll. Om det handlade om att inte vilja välja bort möjligheter innan man var säker. Eller om det helt enkelt var hennes sätt att navigera genom livet.

Jag vet fortfarande inte. Men jag vet vad det gjorde med mig.

För när tydliga svar uteblir börjar man till slut fylla tomrummen själv.

Man analyserar. Tolkar. Vänder och vrider på varje ord. Letar efter logik där logiken kanske aldrig funnits. Och ju längre tiden gick desto mer energi gick åt till att försöka förstå sådant som egentligen hade kunnat lösas med några få raka svar. Kanske var det också där en del av min egen frustration föddes.

Inte ur det hon sa. Utan ur det hon aldrig sa. Ur alla gånger då hon verkade vilja behålla flera möjligheter levande samtidigt.

Var det samma sak som förra gången? Att det fanns någonting annat. Någon annan möjlighet. Någon annan plan. Något som låg där parallellt med mig.Samma plan som låg bakom hennes tystnad helgen mellan den 5 till 8 maj?

Inte tillräckligt viktigt för att nämnas. Men tillräckligt viktigt för att påverka hennes beslut. Och framför allt – om det var så, hade hon kanske lärt sig någonting av förra gången. Att sådana samtal alltid slutade likadant. Med frågor. Med diskussioner. Med konflikt.

Kanske var det därför det var enklare att inte säga någonting alls. Att bara utelämna. Låta vissa detaljer stanna hos henne. Och hoppas att de aldrig behövde bli ett samtalsämne.

Jag tror inte att hon gjorde det för att vara elak. Tvärtom.

Om jag ska vara generös mot henne tror jag att mycket handlade om osäkerhet. Om rädsla. Om att inte vilja stänga dörrar som senare kanske skulle behöva öppnas igen. Men effekten blev densamma. För den som står på andra sidan känns det till slut som att man inte längre försöker bygga något tillsammans. Det känns som att man står parkerad i väntrummet medan någon annan funderar på vilka dörrar som ska lämnas öppna.

Och kanske var det just den känslan som började tära mest på mig. Inte att hon älskade mig för lite. Utan att jag allt oftare undrade om hon någonsin tänkte välja mig fullt ut. Och faktumet att den frågan uppstod genererade i sin tur osäkerhet. Som genererade frågor. Som hon såg som anklagelser.

Det jag förstod minst av allt var egentligen något betydligt enklare. Om hon nu inte tänkte välja mig fullt ut. Varför då välja mig alls. Varför välja mig lite. Varför välja mig ibland.

Vid det här laget borde hon ha förstått att jag hade valt henne. Men samtidigt borde hon också ha förstått vem hon hade framför sig. Vad jag kände. Vad jag ville. Men även – hur jag fungerade. Hur jag resonerade. Att jag inte gick att manövrera runt. Att man inte kunde ha kakan kvar och samtidigt äta upp den. Att man inte kunde vilja ha min kärlek, min lojalitet, min närvaro och mitt engagemang, samtidigt som man lämnade alla andra dörrar öppna. Inte med mig.

Det handlade egentligen inte ens om monogami. Om en offentlig relation. Om att stå för ”oss”. Inte i första hand. Även om det var vad jag ville. Inte bara hur jag var beredd att leva. Utan preferabelt ville leva. Men om hon ville annat var jag beredd ta dialogen. Men det var inte kärnan.

Det handlade om lika villkor. Om samma regler för båda. Om att sådant som gällde mig också måste gälla henne. Om att sådant du förväntar dig av mig också måste vara någonting du själv är beredd att få tillbaka.

Jag hade kunnat acceptera nästan vilket upplägg som helst. Men inte ett upplägg där reglerna var olika beroende på vem av oss de gällde. Inte ett upplägg där den ena personen skulle välja medan den andra fortfarande sonderade terrängen. Inte ett upplägg där den ena investerade fullt ut medan den andra behöll möjligheten att ändra sig.

Det fungerade inte så. Inte med mig.

Och kanske var det just där den verkliga konflikten låg. Inte i kärleken. Utan i villkoren runt den.

Det där sista skulle komma att utkristallisera sig betydligt snabbare än jag tror någon av oss anade.

Då…

Det hon inte visste. Men jag anade. Var att jag eventuellt skulle komma att vara tillbaka hemma i Stockholm. Inkom kort. Väldigt kort.

Någonting Nytt

10 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Någonting hade förändrats…

– 13:e – 14:e Maj 2023 –

Jag återupptog vår smskonversation 08:50 på lördagen.

– God morgon! Hur bestämde du? ❤️

Svaret kom 30 minuter senare.

– Hur borde jag bestämma mig?
– Självklart för min del. Komma givetvis.
– Hur ser din del ut?
– Att jag älskar dig

Tåget skulle gå 09:22. Hon hade köpt biljett. Gårdagskvällens svar på om hon skulle komma eller inte, eftersom hon sagt ”jag får se”, hade plötsligt bara upphört abrupt. Nu var klockan 09:20. Och hon visste inte?

Plötsligt skickade hon en bild. Hon satt på tåget. Sekunden efter kom:

– 😐
– Älskar dig. Välkommen 🙏🏻❤️
– Tror att det är mer mindre inte rätt
– Tack
– Inte rätt?
– Bara sliter på varandra
– Älskar du mig?
– Ja, vi har pratat om der
– Vi kanske ska släppa att upprepa dåliga saker och bara älska på riktigt… jag älskar dig ❤️
– Fina ord❤️

Så var vi där igen. Att vi ”Bara sliter på varandra”. Vilket aldrig var fallet när vi faktiskt sågs. När inte alla beslöjande faktorer om henne och hennes liv i övrigt trängde sig på, och som alltid – utan svar när jag frågade om vad som försiggick där bakom ridåerna.

Hon älskade mig påstod hon. Hon var på väg. Varför då krydda med lite negativitet? Hon hade köpt biljetten. Meddelat mig. Varför inte svara på om hon sulle komma? Var det för sin egen skull? Var det för att påverka mig? Sända någon sorts signaler?

Plötsligt ändrades smtalsämnet radikalt.

– Vad vill du äta?

Jo. Jag hade ju handlat. Men jag kunde såklart köpa nåt mer. Nåt helt annat. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att hon var på väg.

Hade jag rabarber, undrade hon. Jag fick gå ut och titta. Skickade en bild. Smör? Socker? Jag inventerade. Funderade på vad hon tänkt sig göra.

Plötsligt svängde diskussionen igen. På grund av min fråga. Det blev samma konstiga stämning som när hon stannat och tankat den där gången och från ingenstans undrade om hon skulle vända.

– När åker du hem? Måndag?
– Imorgon
– 🥺
– Vill du att jag vänder, om det är för kort tid
– Nej. Såklart inte. Mer tid med dig är såklart bättre men all tid är bättre än Inge ❤️🙏🏻
– Måste vara i Stockholm på måndag och intervjuera

Hämtade henne på stationen. Hon var minst sagt avvaktande. Jag nästan undvek att krama henne på grund av hur distanserad hon kändes när jag försökte. Jag ryggade tillbaka.

Vi handlade lite. Hon gick till sig förvånandsvärt snabbt. Redan på ICA.

Vi kom hem. Lagade mat tillsammans. Spenatsoppa. Med ägg. Gjorde bröd.

Vi gick en promenad. Tog hand om djuren. Tände brasa. Tog ett glas vin. Pratade. Det var ett bra men mycket lågmält samtal. Det skrapade på ytan. Jag var livrädd att ta upp ”fel saker” så någonting skulle haverera. Ändå låg dom där sakerna där. I kulisserna. Bakom varenda annan mening som sades. Alla frågorna. Allting att reda ut. Men nu var hon här. Varför förstöra det?

Vi tittade på ESC. Hon somnade i min famn. Snarkade. Helt avslappnad. Förvillande likt våra andra träffar. Som om hon plötsligt bara ramlat in i en trygg zon.

Kvällen led mot sitt slut. Jag visade att jag lyssnat på och tagit till mig alla hennes premisser. Bäddat åt henne på övervåningen. Bara henne. Det blev aldrig någon fråga den här gången. Som första. Om var hon ville jag skulle sova. Det var underförstått av hennes premisser.

Ska du inte gå och lägga dig? undrade hon när jag sagt ”Det kanske är läggdags” men inte gjorde någon som helst anspelning på att lämna våningen. Eller soffan. Det kom från henne. Att jag skulle sova uppe. Med henne.

För en gångs skull. För första gången sedan jag först såg henne naken. Var nu lampan släckt. Men det hindrade inte sex. Intensiv sex. Men någonting var annorlunda.

Absolut hade vi haft sex som varit ”fysiskt intensiv”, men vi hade alltid haft en psykisk närhet. Nu var det någonting annat.

Jag delar in sex i två kategorier. Huvudsakliga. Den ena där man är nyfiken. Intuitiv. Bara är. Bara gör. Den är ganska enkel. Den preferabla. Sedan fins den andra sorten. Det är inte dålig sex. Tvärtom. Men. Det är ”bara” sex. Det handlar om ”sakerna du lärt dig göra”. Nästan invant. Nästan ”uppfostrad till”. Tillsagd. Det handlar mer om en serie saker som ska göras för att man ska framstå som ”fantastikt bra i sängen”.

Det fanns en sorts självmedveten skicklighet över allting som jag inte riktigt kände igen. Inte dålig. Inte obehaglig. Bara oväntad.

Tidigare hade jag upplevt vår närhet som intuitiv och själslig. Som något som växte fram i stunden. Som två människor som reagerade på varandra. Nu kändes det mer som att vissa saker redan var bestämda i förväg. Som om det fanns ett invant handlag där som jag inte riktigt kände igen.

En säkerhet. En vana. Nästan som muskelminne. Som om saker inte längre upptäcktes. Att dom istället utfördes. Inte känslolöst. Men med ett inslag av att vara mekaniskt. Och med en precision som fick mig att fundera. Som om någon lärt henne, sagt åt henne, hur saker skulle göras. Vad som fungerade. Vad som förväntades. Vad som ansågs vara rätt.

Det är svårt att förklara. För det handlade inte om att någonting var fel. Snarare om att någonting plötsligt kändes väldigt färdigt. Väldigt inövat.

Som om någon plötsligt bytt språk mitt i en konversation.

Varför kom det nu? Var kom det ifrån? 2005? Förra veckan? Om från tidigare – varför hade det aldrig dykt upp tidigare?

Men det var bara en av förändringarna.

Vi vaknade. Hennes uttryck på morgonen var fantastiskt. Vi satte på kaffe. Jag gjorde våfflor.

Vid frukostbordet sa hon plötsligt att ”Jag hade fått sex”. Inte att vi hade haft det. I nästa andetag började hon tala om sextillbehör. Hon som under mitt år med henne i princip aldrig velat tala om någonting som hade med sex att göra.

Nu började hon plötsligt prata om det hon kallade ”en sån där man sätter på huvudet så man får grisnäsa”.

Jo. Jag visste vad det var. Det kallades ”nose hook”. En BDSM-artikel. Typiskt avsedd för att få ens partner att se ful ut. Få grisnäsa. Dregla. Ett inslag av förnedring.

Inte sex. Makt.

Och av alla saker i hela världen, och från alla människor i hela världen, var det den sista av alla kombinationer jag någonsin trodde skulle dyka upp som en kombination.

Det var inte själva saken i sig som fick mig att reagera. Det var att den kom från henne. Från en människa som under hela vårt år tillsammans i princip undvikit allt som hade med sex att göra. Som ogärna pratade om det. Som nästan aldrig ens antydde den typen av ämnen. Och nu satt hon plötsligt vid mitt frukostbord och pratade om någonting så specifikt att jag knappt förstod hur samtalet hamnat där.

Jag sa att jo, jag visste att det fanns. Men att jag varken använt det, sett det användas eller hört någon prata om det i verkligheten. Jag frågade hur hon visste vad det var. Var hon hört talas om det. Var hon sett det. Där tvärstannade diskussionen. Bara tvärt. På ett sätt som definitivt signalerade att hon inte ville tala mer om saken. Nästan få det ogjort att hon nämnt det.

Det var kanske lika bra, för jag kände samma sak. Någonting mer malplacereat än henne, sex, och nose hook hade jag svårt tänka mig. Det fanns lixsom absolut ingenting som fick mig att förknippa henne med förnedringssex. Inte med någon annan form av sex än en fin tvåsamhet. Intensivt och hårt. Absolut. Men fortfarande bara vackert.

På något sätt gav helheten av konceptet. Av förändringarna. Av allt, inte någon bra magkänsla.

Saker dyker sällan upp i människors medvetande, eller i diskussioner, som ett helt nytt inslag. I synnerhet inte med total avsaknad av någon sorts verklig anknytning.

Jag började tänka på det där hon sagt om att ”släppa loss” med en partner. På alkohol i sammanhanget. På försvinnanden. På pengar. På makt. En salig röra av saker som var för sig inte behövde betyda någonting alls. Men som tillsammans inte adderade upp till någon särskilt bra känsla. Jag försökte tvärvända mentalt. Lägga ner. Släppa det. Hon var ju här.

Jag hade köpt presenter till henne. Ett par klänningar. Vanliga enkla sommarklänningar. En svart med rosa hjärtan. En svart och lite mer storblommig. Hon poserade i dom olika på kökstrappan. Gjorde fula miner. Skrattade. Hon var underbart vacker.

Vi satte oss i trädgården. Klockan hade blivit 15. Solen sken. Vi tog varsin öl. Pratade logistik.

Hon hade noterat trädgårdens skick, och förstod att skillnaden, jämfört med förra sommarens skick, hade en anledning. Jag försökte förklara.

I originalplanen skulle jag kanske försöka köpa ut min exfru. Som alternativ kanske hyra på något sätt. Båda hade havererat. Att gården skulle säljas var ett faktum. Detta skulle ske någonstans under hösten. Jag insåg att allt arbete – odla etc, skulle resultera i en massa arbete för frukt, grönt och annat som skulle vara skördeklart efterförsäljningen. Jag såg ingen anledning. Så jag hade lagt ungefär allt på is.

Jag hade en plan. Det var iprincip bara två steg. Hitta en lösning för fåren. Hitta en boendelösning för mig själv hemma i Stockholm. Hon hade ju klartgjort med all tydlighet att hon inte ville vi skulle bo tillsammans på gården. Jag hade försökt påeka hur fint det var. Hur ekonomiskt fördelaktigt. Men hon var odelat negativ. Påekade hur mycket sämre betalt alla arbeten gav här lokalt. Den sämsta ursäkten var ”det är så mycket trafik”. Jag tror vi vid en gång vid ett tillfälle mött en bil när vi tagit en promenad. Vi var 5 familjer, 5 gårdar, i den lilla lilla byn, utanför det lilla lilla samhället.

Hon frågade om tidsplanen. Jag svarade att jag kanske siktade på flytt någonstans slutet av Augusti.

Vi tog en runda i trädgården. Hon plockade blommor och lite örter att ta med sig hem. Jag grävde upp några olika blommor och plantor som jag skulle skicka med henne till hennes balkong.

Om hon kände på sig att det skulle komma att bli kraftiga ändringar i min tidsplan. Att hennes tid på gården var att betrakta som avslutad. Det vet jag inte. Och först i efterhand har jag kommit på att kanske alla blommor hon ville plocka. Eller gräva upp. Hade någonting med det att göra.

Det hade blivit dags att åka hem. Hon poserade framför min cab i sin nya klänning. Skojade. Visade benen. Sexiga poser. Sexiga miner.

14:e Maj 2023. 18:30. Stod hon där. I den ännu öppna tågdörren. Vita sneakers. Klänningen jag givit henne. Den med hjärtan. Jeansjacka. Ett stort leende. OCh en pappkasse från ICA. Märkt med lokala ortens namn.

Vi gjorde handhjärtan till varandra. Så länge det gick att se varandra genom fönstret.

Senare skickade jag henne bilder jag tagit. Hennes svar löd;
– Ja den där flodhäsen känner jag igen.
Besvarade med:
– Älskar dig! ❤️❤️

Dialogen fortsatte;

– ❤️ men hur jag ser ut i håret!! 😳🤪
– Som du brukar😉
– 🥺😳 Inte mitt fel 🤪
– Saknar dig 🥺❤️
– Saknar dig 😘
– Tack för fina klänningar, att du har tänkt på mig ❤
– Tack! Varje vaken sekund… ❤️. Tack för allt besvär du gjorde dig för vår date… – Glöm inte kolla vad biljetterna kostade 🙏🏻❤️
– Ingen besvär.Tack för goda våfflor och god middag igår 😘
– Och tack för allt gott som du skickade med☺️🙏❤️
– Älskar dig. Vi ska (tillsammans) se till att inte bråka mer… ? Och en del annat vi diskuterade
– Ja, absolut
– Älskade ha sex med dig även om du tyckte ”jag fick sex” 😳 Älskade ditt uttryck i morse ❤️ Men mest… din närvaro när vi tittade på esc ❤️ bästa var när du somnade i min famn ”Jag hade en kk-date och det bästa var när vi tittade på esc och hon somnade i min famn” 🤪🤣🤣
– Så fint med sådana kk-date 🤪

Jag kände jag var tvungen att på något sätt sammanfoga det jag visste men inte riktigt förstod. Alla hennes premisser. Varav en var bruten. Men dock att vi enligt henne inte hade haft sex utan jag hade fått det. För mig var det en stor skillnad.

Och det var när hon där vid frukostbordet satte sina egna ord på det som hennes agerande under sexet plötsligt förklarades. Sex vi haft, kontra att jag fick sex. Eller kanske någon annan fick sex. Det var två helt olika zoner för handhavande. Hade det där aktualiserats på grund av hur vår relation såg ut. Eller på grund av någonting annat i hennes liv just nu?

Jag skalade medvetet ner det till KK. Hon ville ju inte ha relationen. Det var uttryckt. ”Hon gav mig sex”. Jag kunde inte definiera det på annat sätt än KK. Troligt definierade jag det för att få någon form av respons från henne. Men den verkade ju vara att hon inte alls protesterade mot. Tvärtom.

– Ja faktiskt. Vill du ses igen kanske?
– Kanske Kanske det
– Vi får se då
– Självklart vill jag ses
– Samma här
– Är hemma nu ☺️❤ Tack!
– Tack! Sov gott! ❤️ Älskar dig
– God natt, älskar dig ❤️

Jag var förvirrad.

För allt det varma finns där. Saknaden. Kärleken. Viljan att ses igen. Två människor som just tillbringat ett dygn tillsammans och saknade varandra direkt tåget lämnat stationen.

Samtidigt fanns där saker som jag inte fick ihop.

Ordval. Perspektiv. Definitioner. Formuleringar. Sätt att beskriva samma händelser. Jag upplevde att vi haft sex. Hon beskrev det som att ”jag fått sex”. När jag försökte puffa henne lite mot definitionerna fortsatte hon som om KK faktiskt var det korrekta.

Jag såg en relation. Hon verkade se någonting annat. Eller åtminstone någonting med andra gränser och andra definitioner.

Det märkliga var att båda verkligheterna verkade existera samtidigt.

Hon skrev att hon älskade mig. Att hon saknade mig. Att hon självklart ville ses igen. Men samtidigt fanns formuleringar och perspektiv som lämnade mig med känslan att vi kanske inte alls pratade om samma sak.

Kanske var det där den verkliga förvirringen började. Inte i konflikterna. Inte i bråken.

Utan i att två människor kunde dela samma helg, samma säng, samma framtidstankar och ändå ibland verka beskriva det som om de deltagit i två olika berättelser.

Kärleksfull Uppföljning

10 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Kärleken var enkel. Definitionerna var det inte…

– 15:e – 18:e Maj 2023 –

Måndagen efter vår dag tillsammans började med att jag skickade henne sms. Dom nästföljande dagarna skulle komma att bli ganska snarlika i kommunikation.

– Fy vad jag saknade dig när jag vaknade… 🥺🥺 Hoppas du sovit gott ❤️
– Go’morgon 🌞 Hoppas att du får en fin dag ❤
– Tack detsamma… älskar dig ❤️
– Älskar dig
– Klarade sig mat, grönt och blomma hem?
– Ja, allt klarade sig. Tack 🙏
– Tänker på dig
– ❤️

– God morgon snygging… jag älskar dig och tänker på dig
– Go’morgon 🌞😘
– Tänker på dig ❤️
– Hoppas att Bara bra saker
– Ja alltid jag älskar dig ❤️
– Är du åxå lite glad vi kommer närmare geografiskt? 😐
– Ja, självklart men också känner med dig …

– God morgon snygging! Hoppas du får en fin dag! Jag älskar dig! ❤️
– Önskar dig en riktigt fin dag! Älskar dig ❤

Torsdag 18:e åkte hon till den lilla mellansvenska staden. Dottern skulle vara kattvakt under hennes Italienvistelse.

Hon hade hyrt en bil.

– Jag fick en fin bil 😃 ny volvo, lädersäte🤪😉😘 .Jag blev som löjligt lycklig när jag såg bilen, mini jeap, automat…
– Kanske lämnar mig för en man med sån bil 🥺
– Haha vilka fula idéer
– Kör jätteförsiktigt
.- Älskar dig

Hon var framme 1700.

– Körning hit gick utmärkt ☺️ Hoppas att du har det bra i solen idag❤🌷🌞

22:40 ringde hon mig. Hon var hos sin son. Några mil utanför den mellansvenska staden. Hon påstod hon skulle sova där under hela vistelse. Dom hade umgåtts. Ätit. Kärleksfullt och fint samtal. Jag uppskattade att hon hörde av sig. Hon skulle bara lämna katten hos dottern. Kanske umgås lite när hon ändå var där. Om sitt ex visste hon inget. Det var bara dottern hon skulle umgås med. Hon skulle inte sova hos dottern. Dvs hos sitt ex. Absolut inte.

Dagen avslutades med hennes sms lite senare:

– Sov gott. Jag älskar dig ❤️

Fredagen började bra. Som alla dom andra dagarna. God Morgon. Hjärtan. Älskar dig. Tänker på dig. Åt båda hållen.

Tidig kväll ringde jag henne. Inget svar. Inget sms. Jag ringde henne igen senare. Inget svar. Inget sms.

Plötsligt ringde hon tillbaka. Hon var uppenbart ute. Sa hon skulle gå och handla. Jag hörde hon gick. Hörde att det blåste. Rösten var spänd. För hög. För snabb.

Hon sa att inget särskilt hade hänt. Men det stämde inte. Jag hörde det direkt.

Hennes förklaring på hennes uteblivna svar lät som svepskäl. Osanning. Det lät som om hon letade efter en öppning. En smal springa i tiden. Ett ögonblick där hon kunde ringa utan att någon märkte att vi hade kontakt. Som om själva samtalet var något som behövde döljas.

Det märkligaste kom sedan. Mitt i allt. Jag vet faktiskt inte hur samtalet kom dit. Men det gjorde det i alla fall. Hon sa att hon var nästan var monogam. Jag frågade vad det betydde. Det kunde hon inte svara på. Hon upprepade bara orden. Som om de i sig bar en betydelse som inte behövde förklaras.

Nästan monogam.

Samtalet tog slut där. Hon hade inte tid sa hon.

Hon ringde mig senare. Långt senare. Småtimmarna. Jag hade inte vaknat av samtalet.

Nästan Monogam

11 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Det svåra var inte att förstå vad hon kände. Det var att förstå vad hon menade…

– 20:e Maj 2023 –

Hon skickade mig sms 10 på morgonen.

– Lämnade bilen just
– Alltid trevligt höra av dig Det var inte meningen låta som misstanke om nåt. Flåt. Tråkigt du blir så arg över allt jag säger . Önskar dig fin dag ☀️ 🌸
– Förlåt att jag säger något överhuvudtaget, bäst att jag är tyst, så du behöver inte fundera för mycket. Ha en fin dag! 🌷

Vad jag förstått skulle hon stanna hos sin son över hela helgen. Plötsligt hade hon åkte hem igen. Som om någonting hade inträffat. Jag förstod inte.

Hur skulle jag kunna låta bli att fundera på en definition som ”Nästan monogam”? Och om det var som jag tolkade det – varför skulle hon inte säga det. Rakt ut. Varför hade jag inte rätt att ta tällning till sanningen. Till verkligheten? Jag kände det var ett ganska minimalt krav i en relation. Jag fortsatte;

– Ingen fara. Tycker bara det är onödigt bli arg… du behöver inte vara tyst…
– Tycker att det är onödigt att älta
– Vi sa vi skulle försöka lyssna på varandra och förstå avsikt, fråga om man inte förstår, och inte uppleva allt som anklagelser… Hoppades vi skulle hålla det. Jag har försökt.
– 🙏

Mina följande sms förblev obesvarade.

Tänker på dig. Saknar dig.

Skickade upprepat. Först dagen efter kom svar.

– Hoppas att allt är bra med dig

Jag svarade sanningsenligt. Det var mycket nu. Jag var trött. Jag var ledsen. Hon undrade vad jag var ledsen över. Som hon inte alls kunde förstå att det hade med oss att göra. Med vårat telefonsamtal. Hennes ”nästan monogam”. Jag visste inte hur jag skulle sammanfatta i sms. Och om jag försökte visste jag redan vad resultatet skulle bli. Hennes svar löd;

– Du vill ju inte berätta ngt, ska inte tvinga dig
– Vi har bestämt jag inte skullle ta upp det. Inte så att jag inte ”vill” men jag vill inte ha bråk bara för att jag talar känslomässigt ur hjärtat. Bråk som gör att du inte vill ha relation
– Hoppas att du inte vill ha bråk…
– Det vill jag inte… skrev just det. Men jag måste få känna saker? Jag ville bara ha en relation med någon som totalt tog över mitt hjärta. Och helst hon inte sa ”hon är singel” om en man frågar
– Förstår
– Jag är lite för…känslomässig… för alla dom tankarna… tyvärr… Men… vi kanske kan fika eller nåt när jag är hemma igen? 🌸❤️
– Absolut det kan vi❤
– Låter som ”visst sure whatever vi får se”… Har gått på knäna och bett om att du inte skulle säga du var singel länge… det tär…
– Om vad är du så orolig?
– Sagt vad jag känner… och ville… att höra ”du hade sagt du var singel om en man frågar” blir rätt tärande faktiskt… och nu är jag i botten
– Istället att välja glädje, att vi ses och att jag vill ses väljer du sorg
– Jag väljer glädje… Men höra dig säga ”du är singel om en man frågar, det ger sorg. Kanske lika bra jag inser du anser är singel, så slipper du vara fundersam, och jag får inse fakta… och vet vad som gäller för ”oss”… kan vi ses och ha kul nån gång är det så (glädje). Attt jag ville ha en relation med dig är för mig att hantera i hjärna och hjärta såklart. “Vi kanske kan ses”. Förstår…
– Jag förstår också
– Vad? Att min kärlek var gigantisk? Men jag orkar inte med du säger till andra män ”du är singel”? Men du ska givetvis inte behöva ändra på ditt ”du är singel” om nån man frågar… bara för mig…
– Haka inte upp på saker, tror inte att det gör ngt bättre. Du känner sorg och jag utpressning
– Inte menat som utpressning
– Älskar dig. Men jag orkar inte hålla på och bråka om det
– Vi kan absolut vara två som säger vi är singel utan att bråka om det

Plötsligt gled ämnet. Vi kom in på min förestående flytt. Det framgick nu att det som tidigare varit slutet på Augusti blivit ”slutet på Juli, eller kanske tidigare”.

– Varför så fort?
– Jag vill ”hem”… få allt avklarat och nya förutsättningar… Börja om
– Vad har hänt då?
– Insikt. Jag behöver börja om.
– Hur blir det med vildkatten?
– Jag tar med honom
– Och du börjar din festliv då? Du sa att du ser framemot barer och restauranger
– Nej jag har sagt jag ville nån jag älskade inte skulle säga hon är singel om en man frågar. Jag har sagt att det faktiskt ska bli trevligt få lite socialt liv igen. Jag fick mersmak där av enkla saker som när du bjöd på bio. Julbordet. Att det finns ett liv utanför gården. Och trots allt är livet här mer avsett som ”parverksamhet”.
– Flytten blir ju mycket tidigare än du sa innan
– Japp… vill avsluta en återvändsgränd asap

Jag anade redan här att hon någonstans hade hängt upp sig på att jag plötsligt inte bara skulle tulta runt ensam i smålandsskogen.

Diskussionen återvände till relationen. Hon fortsatte;

– Höra ditt ”jag är singel om en man frågar” blev lite väl tungt… sorry
– Vad ska man säga då – mittemellan…
– Du får säga vad du vill…Ditt beslut. Tror inte det finns ”mittemellan monogam och relation”
– Inte för dig men vi är olika
– Ja. uppenbart olika. Jag är i en relation eller inte. Jag dejtar EN i taget. Jag är monogam i en relation. Jag är inte ”nästan monogam”. Det låter som en 19åring som ska säga balla prylar till sina kompisar i knattelaget. Jag ger inte signaler till någon att jag är i relation med vederbörande men säger ”jag är singel om andra kvinnor frågar. Jag önskar ur hjärtat lycka till… kanske nån tycker ”nästanmonogam” är en bra form. Ha det bra!
– Okej Förlåt Ha det bra du med!
– No prob… ville bara veta. Nu gör jag det. Man är inte ”nästan” singel eller ”nästan” monogam. Enligt mig…. Man är monogam och i relation eller inte. ”nästan” i en relation om nån frågar. Jag är sån som väljer. Men alla gör som dom vill.
– Tack för alla meddelanden. Jag förstår. Hoppas att allt blir som du ser framemot. ❤️
– Tack detsamma. Hoppas du hittar din nästan monogama man. Men nån därute köper säkert det… fast då är dom nog oftast själva ”nästan” monogama. Men väljer man så – absolut! Förstår monogam inte är nåt alls letar efter… men jag släpper inte hoppet. Jag ville med dig…
– Det ville jag med…
– Tråkigt då att du sa till andra men att du var singel. Det knäckte mig
– Verkar att jag påverkar dig negativt
– Nej inte generellt, tvärtom, men att du sa till andra män att du var singel gjorde det. Precis som ”nästan monogam”.
– Jag ville/vill ha monogam relation .Vi fungerade inte , gick isär och jag vill vara säker innan vi återupptar något. Du saknar 100% tillit dvs osäker i mins handlingar och tankar.
– Har förklarat varför… För att jag hölls hemlig inför alla andra i alla medier. För att du stängde mig ute för att slippa svara på enkla frågor istället för att bygga upp tillit. För att du sa du var singel om andra frågade. För att du sa du var ”Nästan monogam”. Det är vad som ”Inte fungerade”. I alla fall inte för mig.
– Nu slutar vi med sms för idag här. Du bara försöker fixa till problem där det inte finns. Vad ska jag säga? Och det finns inga andra män som du skriver här hela dagen… Jag orkar inte hålla på sådär… kan du sluta inbilla dig saker och ting?
– Orkar hålla på?? Är det konstigt om det gör ont att nån man älskar säger dom är singel om nån annan man frågar (du sa det själv förra helgen!)
– Är du orolig att jag reser imorgon?
– Jag är ledsen du säger du är singel till andra män
– Det är mer att oroa sig över regnvädret och översvämningar . Jag har inga andra män här eller där, förstår du inte det
– Orolig? Du är singel… det har du gnidit in i ansiktet på mig sedan 22/2
– Ok, ge dig. Jag har inte gnidit ngt i ditt anskte
– Kan du inte bara förstå det gör ont att någon man älskar säger ”om en annan man frågar skulle jag säga jag är singel”???
– Hur mycket har du druckit idag?
– Om vi fortsatt datea, hur hade du känt om jag sagt ”nästan singel”? Eller ”jag är nästan monogam med dig”?
– Det är ditt val, jag kan inte tvinga säga si eller så. Om du säger att du vill se att vi fungerar och älskar mig samt känslan bekräftar det då tror jag att vill se att vi fungerar utan större konflikt
– Men som konsensus – Jag kan omöjligt vara tillsammans med någon om min partner är singel…
– Du har mer än rätt
– Då vet vi
– Tack detsamma hej
– Ditt val. Inte mitt.
– Du har ljugit
– Nej.Aldrig! Inte för dig. Men du har för mig.

Orsak & Verkan

11 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Var misstankarna problemet. Eller konsekvensen av problemet?

Det tog mig lång tid att förstå varför allt detta fastnade så hårt.

Eller om jag ens förstått det. För det märkliga var att det aldrig handlade om de stora sakerna. Inte egentligen. Inte om uppbrottet. Inte om tystnaden. Inte ens om alla märkliga historier som dök upp längs vägen. Det som åt sig in under huden var något annat.

Mönstret.

Att nästan varje konflikt följde samma kurva. Först någonting som slog undan benen på mig. En date. Ett nytt telefonnummer. En historia som inte gick ihop. En halv sanning. En utelämnad detalj. En uppenbart medveten otydlighet.

Någonting som fick mig att reagera. Och när jag reagerade kom svaret.

Att jag var för känslig. Att jag analyserade för mycket. Att jag ältade. Att jag inte kunde släppa saker. Jag började till slut fundera över om det var där själva kärnan låg. Inte i vad som hände. Utan i vad som hände efteråt. För varje gång jag försökte förstå någonting flyttades fokus.

Från handlingen. Till min reaktion på handlingen. Det var som att stå inför ett pussel där någon hela tiden bytte ut bitarna medan man försökte lägga bilden. Jag minns särskilt en formulering. ”Misstankar och ältande.” Två ord. Två ganska oskyldiga ord egentligen. Men de stannade kvar.

Jag började fundera över vad som kom först. Misstankarna. Eller orsaken till misstankarna. Om någon konsekvent säger en sak och gör en annan, är det då misstänksamhet att reagera? Om någon försvinner, ändrar historia, utelämnar detaljer eller lämnar frågor obesvarade, är det då ältande att försöka förstå?

Jag vet fortfarande inte. Men jag vet hur sånt känns. Efter 4 år hade det gnagt sig in i sjlen. Gnagt sig in i hj’rtat. Gnagt sig in i ryggmärgen.

Som att springa efter ett tåg som hela tiden ökade farten. Ju mer fakta jag samlade ihop desto fler frågor uppstod. Och ju fler frågor som uppstod desto mer försökte hon få det att framstå som att jag var problemet. Och givetvis – ju mer argumenterade jag emot. Med enda resultat att hon påstod ”Jag mosade henne” om diskussionen någon enda gång inte gick att ta sig ur retoriskt för hennes del.

Till slut började jag tvivla på mitt eget omdöme. Det är kanske det mest kostsamma som kan hända i en relation. Inte att bli lämnad. Inte att bli bedragen. Inte ens att bli bortvald. Inte bli förnekad. Inte bli dold för allt och alla. Utan att långsamt sluta lita på sina egna ögon.

Jag tror inte att det fanns någon stor plan bakom allt. Tvärtom. Mycket talar för att hon själv kämpade med saker hon inte visste hur hon skulle hantera.

Skam. Rädsla. Flykt. Behovet av att hålla dörrar öppna. Behovet av att slippa känna sig instängd. Behovet av att samtidigt vara nära och långt borta. Det är mänskligt. Kanske mer mänskligt än vi vill erkänna.

Men konsekvensen blev ändå densamma. Jag satt där med ett facit fullt av frågetecken. Och med åren började jag se ett mönster. Att nästan varje gång någonting gjorde ont kom samma svar tillbaka.

Inte en förklaring. Inte ett samtal. Inte ett försök att reda ut. Utan en ny dimridå. En ny avledning. En ny anledning till att fokus skulle ligga någon annanstans. Och kanske var det just det som gjorde mest ont. Inte det som hände. Utan att det aldrig riktigt gick att prata om det som hände. För varje gång samtalet närmade sig kärnan gled det undan. Som en fisk genom händerna. Eller så blev det bråk. Följt av tystnad. Frånvaro. Ännu mer konsigheter under tiden. Mer frågor.

Eller så fick jag lite brödsmulor. Lite signaler. Hjärtan. Några ”älskar dig”. Eller lite närhet. Snabbvisit. En dag. Lite kärlek. Så där lagom för att konflikten skulle trycka på pausknappen. Flyga under radarn. Inte försvinna. Inte lösas. Men flyga under radarn. För en stund. Och efteråt. Kvar satt jag med samma frågor som jag fortfarande inte är säker på att jag kan besvara.

Var det verkligen misstankar och ältande. Eller var det bara den naturliga konsekvensen av att försöka förstå en människa som själv sprang ifrån svaren?

Var avbbrotten beslut och handlingar som hon gjorde av äkta kärlek? Som jag valde och ville tolka det. Eller var det någonting annat? Någonting mörkare? Att minsta närhet kom på ranson. Kalkylerad knapphet. Undvikanden som metod. Omskrivningar av verklighet.

”Jag ger mig inte och du ger dig inte”. Vilket då ännu inte var uttalat av henne. Men redan då faktiskt var sant. Och intressant. För det handlade nästan mer om verklighetsbeskrivningen än om relationen. Det handlade mer om att slutligen äga narrativet om varför hon hade gjort slut.

Jag tror inte att dom gånger som bråken plötsligt bara var borta var en beräknad handling. Alla såna tillfällen fick ”mig” ju ”sluta bråka”.

Sevärdheter

12 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Det är märkligt hur långt man kan resa utan att komma närmare…

– 23:a – 29:e Maj 2023 –

Kärleken var i Italien. Jag var på gården.

Hon skickade bilder från platser jag aldrig varit på. Kyrkor. Små gränder. Torg. Sol. Människor. Ett annat liv än mitt eget. Själv stod jag mitt i kartonger.

Får. Flytt. Förvaring. Radhus. Vildkatt.

Vi skrev till varandra varje dag.

Men vilka rader som handlade om vad. Det kunde ibland vara knivigt att reda ut. Även om man satt mitt i konverationen. Påståenden. Frågor. Svar. Eller uteblivna svar. Beskyllningar. Konstateranden.

Det märkliga var att samtalen egentligen handlade om tre helt olika saker samtidigt.

Den första tråden handlade om flytten.

Hon frågade hur det gick. Om fåren. Om packningen. Om huset. Hon erbjöd sig till och med att hjälpa till när hon kom hem. Frågade om det fanns något hon kunde göra. Det var svårt att få ihop med bilden av någon som höll på att lämna. Så fanns även ämnet om hur jag skulle komma att agera när jag väl var hemma i stan igen. Annat socialt nätverk. Tillgång till samma stad hon bodde i. Som hon upprepat under vår tid tillsammans varit ute och festat i. Eller försvunnit. Med kompisar utan namn. Med mannen som försvann. En stad som i grund och botten som sfär faktiskt var mycket mer min än hennes hemma plan. Hon hade haft 2 år där. Jag hade haft en livstid. Minus 3 år på gården. Det hade varit min hemstad längre än hennes livstid. Det gick inte att undvika att det på sina ställen lyste igenom svartsjuka i hennes frågor och påståenden.

–

– Go’morgon! Hoppas att väl med dig. Landade igår kväll och allt är väl, solen skiner och dags för första museet.
– God morgon. Trevligt du har det bra. Jag säljer saker, köpt kartonger, ska lämna fiskarna i akvariebutiken. Packar… bokat transport för Fåren, släp till flytten. Trött men ok… Kul höra från dig!
– Idag Vatikan. Hur är det med dig?
– Inte så bra men det kommer bli. Hoppas du har fint
– Ja, gått och gått… Vad gör du? Varför inte så bra? Stör jag dig?
– Nej du stör självklart inte
– Varför är det inte bra med dig?
– Tungt med djuren… och ledsen över det vi inte ska prata om… Fåren flyttar 3e, jag och katterna 6e
– Behöver du hjälp med något?
– Ja…
– Jag kan hjälpa med ngt när jag kommer hem, om du vill självklart .Blir jättesnabb flytt för dig. Ska inte hålla på och störa dig?
– Kommer landa på fötterna. Jag har tagit tag i situationen och ändrar mitt liv radikalt nu. Du stör inte… du är i mitt hjärta även om du säger du är singel. Självklart ledsen att nån jag älskar säger hon är singel till andra män, men jag når inte fram i den sorgen
– Till vem jag säger? Ingen frågar, ta det lugnt. Det är bara du som frågar
– Du sa om andra män fråga du säger du är singel. Vi satt på trappan när du sa
– Du frågade, vad ska jag säga. Har inga andra män…
– Du var ärlig i alla fall. Kanske hade velat höra du sagt annat
– Absolut
– Att jag hade velat höra att du säger till andra nej jag är i relation med någon man älskar och är inte intresserad det är så klart en annan sak
– Ingen frågar förutom dig
– Om du är singel eller vad du svarar om någon annan frågar om du är det?

–

– Är på väg till Florence. Hoppas att du har en fin dag 🌞

Hon bifogade en selfie.

– Missar ju det mesta eftersom jag är blockad från dina media. Men med såna bilder är det nog populärt. Ha fin dag
– Förlåt att jag skickade till dig om du känner så
– Nej jag älskade den! Otroligt vacker! Jag friade till den vackra kvinnan om du kommer ihåg. Efter en månad. För jag såg henne… (som väsen)
– Bara en enkel selfi men tack
– Vackraste jag sett
– Snäll du är 😘
– Känner hur? Att jag av nån anledning inte får ta del av vad andra kommenterar? Ja det känns konstigt. Glad jag fick bild dock!
– Ingen kommentarer ngt. Jag kan skicka till dig bilder på byggnader och mina syskon som jag har postat
– Det är bild från idag spm jag har inte ens postat, kanske gör det senare
– Det vet jag ju inte och av nån anledning får jag inte se det heller
– Så du var först som såg bolden
– Ja. Tack! Men jag hålla utanför vad andra män kommenterar och vilka som gör det.
– Vad pratar du om , en gammal släkt skrev att han varit i Vatikan länge sedan
– Vet ju inte eftersom jag är utestängd. Kan bara spekulera i varför jag inte får se det. Hoppas fin dag! 🌼🌷☀️
– Tack! Ha en fin dag du med! 🌞🌷✨
– Hoppas ändå du förstår hur jag i hjärtat känner över att vara utestängd, att ha varit hemlig för andra, och hur det påverkat mig. Du gjorde ju slut pga att du trodde jag stängt dig ute… på Facebook. 25/10
– Verkar att fb skapar missförstånd och osams , ingen bra grej
– Öppenhet har en tendens motverka missförstånd…
– Det finns inget konstigt, jag ser inte heller vad du skriver eller kommentarer
– Så hade det inte varit om inte du stänt av vad JAG kunde se… du blockade MIG
– Pga bråk
– Det var inte bråk. Det var raka enkla frågor. Tex ”vad har du för relation till den där mannen som just kommenterade med ett hjärta på din nya profilbild”.
– Ha en fin kväll!

–

Den andra tråden handlade om Italien

Hon skickade bilder. Berättade. I väldigt korta ordalag. Vad hon gjorde. Var hon befann sig. Hur varmt det var. Hur fint det var. Ibland kändes det nästan som om hon ville att jag skulle vara där. Ibland som om hon ville visa att hon var där utan mig. Jag visste inte vilket. Kanske för att hon skickade bilder på sig själv långt efter att hon lagt upp dom och låtit andra män se eller kommentera i sociala medie. Jag kände det hade varit en fin gest för relationen om hon först velat skicka sina selfies till mig. Inte lägga upp till andra män att gilla. Kanske kunde hon lagt upp bilder på allmänna sevärdheter till dom andra männen. Skickat sina selfies till mig. Det jag personligen tyckte var den största sevärdheten där och då.

–

– Idag bergpromenad
– Rolig, och snygg, blir nog populär när du postar. Lycka till! Roligt jag åxå får se den!
– Hoppas att det är det minsta problem om den blir populär eller ej. Ville bara säga tänker på dig. Hoppas att allt är väl med dig och djuren
– Djur mår bra tack 🙏🏻 Tänker på dig åxå!

–

– Ha fin semester! Vi kanske kan hålla kontakt i alla fall? Allt det där var ju någonstans ändå ditt val inte mitt jag stod på knä och bad om att få ha relationen med dig att du skulle vilja säga att du var er relation med mig
– Med konstiga funderingar och misstankar
– Inte misstankar men funderingar det är inte samma sak. Funderingar på grund av att jag var hemlig och utestängd
– Har hört många misstankar mm
Du har upplevt det som misstankar. Inget bråka om inte nu längre ❤️
– ❤️ Förlåt att jag skickade bild idag, verkade ge neg påverkan
– Det var absolut inte negativt påverkan jag tyckte om bilden jättevacker kvinna
– Ha en fin kväll✨
– Tack för vacker bild på vacker kvinna
– Ta inte upp teman då
– Jag funderar på det så klart inget konstigt med det. Önskar sol och fin semester. Vi kan kanske höras i framtid när jag är hemma igen 🌸🌸🌺☀️🌹
– Lycka till med packningen 😘❤️

–

Den tredje tråden handlade om oss. Det var den som aldrig blev klar.

Jag pratade om att bygga tillit. Hon pratade om misstankar. Jag pratade om att känna mig utestängd. Hon pratade om att känna sig kontrollerad. Jag försökte förstå hur man kunde vara singel när andra män frågade men samtidigt vilja ha en relation. Jag försökte få henne förstå att det gjorde mig osäker. Hon försökte skyla över med ”ingen frågar” och jag motargumenterade med att det inte handlade om att någon frågade eller inte utan vad hon svarade om någon frågade. Jag försökte förstå vad nästan monogam betydde. Hon undrade varför jag inte kunde släppa det.

–

– Jag kan inte ändra att du är svartsjuk på spöken
– Inte sant… du kunde ha byggt upp tillit genom att vara öppen. Eller säga ”söker hemlig kk”
– Det är svårt när du hotar och är svartsjuk .Jag söker ingen kk. Inte sökt heller
– Inte hotat och är inte svartsjuk. Jag är utestängd o hemlig. Helt annan sak
– Lyssna ditt hjärta och magkänsla om du känner att jag är så fel kan jag intevgöra ngt. Jag är som jag är
– Vara utestängd o hemlig gjorde inte mig glad utan trasig
– Du var trasig när jag träffade dig
– Ja ja skyll på mig. Lätt sätt.Men det är inte sanningen bakom varför det inte fungerade. Bra om vi kommer överens om det. Att vi inte fungerade var för att jag var hemlig och sedan blev utestängd.Du gjorde slut 25/10 för du trodde jag stängt dig ute. Inget bråk. Bara fakta så det blir rätt 🙏🏻
– Allt mitt fel, självklart 🙏 Ha en fin kväll💖
– Det har jag inte sagt.Vill bara det ska bli rätt
– Allt mitt fel, förlåt. Så mycket fel som jag gör
– Det har jag inte sagt. Älskar dig… och vill förstå och accepterar. Försök bara förstå mig? 🙏🏻❤️ Det kan vara nyanserat 🙏🏻🌹

–

– Lite överdrivet? Vilka andra? Ingen frågar… brukar inte gå runt och bertätta. Enda som frågar är du och konstigt om jag säger ngt annat efter februari
– Jag vet du är singel Det gjorde ont höra. Kan du förstå det?
– Ja
– Då förstår vi varandra och kanske du förstår jag sörjde och ”bråkade” eftersom vi ändå hade nån fin date och jag älskade/ville annat?
– Förstår
– Du ser! Då är vi överens! Du gjorde slut, stängde ute. Det byggde inte upp min tillit utan tvärtom. Men du hade dina skäl ❤️ Du upplevde svartsjuka etc

–

– Men hoppas du ändå uppskattade blommor. Gjorde vad jag kunde för att visa kärlek trots att du dumpat mig. Tror att du kände mina känslor när vi höll om varandra på trappan den första dateen
– Det gjorde jag då och senare ❤️
– Varför vara så hemlig? Du har ju förstått att de hade sönder mig
– Varför tror och litar du inte på mig? Varför anklagar du varenda manlig like? mm…*- Inte anklagat. Och inte varanda. Frågade om nåt hjärta. Thats it. Poof – kommentarer borta.
– Ska sova nu. Sov gott! ❤

–

– Idag är det pisa dag
– Fint❤️❤️❤️
– När flyttar de?
– Fåren? 3e
– ❤️
– Och jag två dagar efter
– Ser du framemot?
– Ja
– Har du packat klart?
– Nej långt ifrån
– Spännande .Vill du ses något? Eller föredrar du inte ses?
– Ses gärna om du vill
– Absolut om du vill.
– Det är som du vill
– Eller som du vill

–

– Dagens bild när jag blev belyst. Om du önskar avsluta prenumeration skicka sms meddelande på samma nr – STOPNU
– Tack för fin bild. 🙏🏻Jättesnyggt. Blir nog många likes och kommentarer.
– Ja, om det finns fler/många personer som gillar bild på angiven nr.+4673******* kan det finnas många likes och kommentarer
– Flåt men att bli utestängd har tagit på mig ganska hårt dessvärre . Men jag blev glad åt att få bilden… 🙏🏻🥰
– Tack 🙏 Tänker på dig
– Tänker på dig med
– Bra eller dåligt? Saknar dig. Tänker du dåliga saker om mig?
– Nej men många frågor och funderingar

Vi kom ingenstans. Veckan blev märklig på det sättet.

För mitt i alla diskussioner dök det ständigt upp små saker som egentligen inte passade in. Eller så gjorde dom det. Kanske var det centrala i relationen. Om hon bara förklarat och åtgärdat en handfull saker så allt käbbel hade kunnat upphöra.

Ett hjärta. Ett ”saknar dig”. En bild. En fråga om vi skulle ses när hon kom hem. Ett erbjudande om hjälp.

Sms var alltså tre olika trådar. Och två berättelser. Samtidigt.

Den ena berättelsen sa att vi hade problem. Den andra berättelsen sa att vi fortfarande hörde ihop. Jag tror att det var därför veckan blev så förvirrande. Inte för att vi bråkade. Utan för att vi aldrig riktigt gjorde det. Inte heller gjorde slut. Inte heller löste någonting. Vi bara fortsatte. Dag efter dag.

Som två människor som fortfarande tyckte väldigt mycket om varandra, men som inte längre verkade förstå samma relation på samma sätt.

Och någonstans där, mellan Vatikanen, flyttkartongerna och alla hjärtan i sms-trådarna, började jag förstå att kärlek och trygghet inte nödvändigtvis var samma sak.

Det var även här som nästa fenomen inträffade. Någonting som med tid skulle komma att ställas på sin spets.

Vi verkade vara överens om att det var slut. Där hade hon ju varit betydligt tydligare än i alla andra frågor. Det vi inte verkade vara överens om var varför. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För människor brukar bråka för att rädda relationer. Vi verkade istället bråka om förklaringen avslutet till en relation som redan hade gått sönder. Som om det var viktigt för oss båda att historien slutade på rätt sätt.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Och ibland har jag undrat om det var därför vi fortsatte höra av oss till varandra. Inte för att vi skulle hitta tillbaka. Utan för att ingen av oss tänkte låta den andre skriva sista raden ensam.

Eller var det nåt annat?

Dagen avslutades med att hon uppdaterade sin profilbild. Nåt från Italien. Kommentarer och likes var jag utestängd från att kunna se.

Tre trådar.

Essensen var inte Italien. Essensen var inte flytten. Essensen var inte nästanmonogam. Essensen var inte vad hon sa till andra män eller hur det sårade mig.

Essensen var att tre trådar pågick samtidigt. Men det slutade inte där. Desutom var det två olika personer som förde varsitt samtal.

Två samtal om tre olika trådar. Och att de pekade mot olika verkligheter.

Jag kanske försökte reda ut det förflutna. Hon kanske försökte bevara något av nuet. Jag försökte reda ut det förflutna för att få till en framtid tillsammans. Försökte hon bevara nuet av samma anledning? Men om så. Varför mötte hon mig inte i att reda ut det förflutna?

Biljetten

12 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Mellan ”det är slut” och ”jag är framme 19:45″…

– 31:a Maj – 1:a Juni 2023 –

På Onsdagen klockan 11 uppdaterade hon sin profilbild. Som vanligt fantastiskt vacker. En sån bild som får kvinnor att bli avundsjuka. Och män att kommentera. Eller insinuera. I privat meddelande. Jag uteslöt att målgruppen var kvinnorna, Och jag själv. Mig hade hon inte skickat bilden.

Jag hade inte hennes reseplanering men gissade det började bli dags för henne att åka hemåt. Skickade henne ett sms:

– Hoppas du haft en fin semester och att hemresan går bra.
– Tack. Hoppas att allt väl med dig.
– Tack

Jag visste inte att hon kommit hem. Det var kanske synd säga hon hade uppdaterat mig på sina förehavanden. Snarare var det väl som vanligt. Jag visste så lite som möjligt kände jag.

Jag skickade henne en bild på vildkattens nya transportbur. Kraftigt överdimensionerad.

– Vilken fin bur, ser ut som han trivs i den☺️
– Råkade köpa för stor
– Då får han plats att vända sig
– Trevlig resa och helg 🌺
– ?
– Du ska väl hem idag? Och det är snart helg
– Är hemma
– Visste inte. Flåt

Senare ringde hon. Men var inte där. Jag hade väl svarat för sent.

– Du råkade fickringa mig kanske
– Nej, ringde dig men du svarade inte
– Jo hann precis svara men det var tyst… höll på bära grejer uppe. Om du var sysslolös skulle du ha lekt flytthjälp 🤪💩🤡
– Har frågat flera gånger om du behöver hjälp utan svar
– Ja men du var ju på semester. Och jag hade ingen aning om du jobbade sen
– Men jag frågade mer än en gång ändå och fick inget svar
– Jo men som sagt. Jag visste inte dina datum och du inte mina. 🙂
– Eftersom du sa inget. Men absolut kan jag hjälpa till om du vill
– Snällt!
– Hur kan jag hjälpa till dig?
– Nja… det är bara packa saker som står på listan just nu…
– Och det kan jag göra? Jag kanske blir fyll och ramlar … men då måste jag komma dit, svårt att göra härifrån.

Jag ringde henne. Det var lättare att prata än skicka sms mitt i flytten.

Jag tyckte väl jag hade klargjort att jag behövde hjälp. Och tacksamt tog emot den. I den mån jag inte varit konkret var det väl för att mycket annat i konversationen klargjorde att hon aldrig mer ville ses. Eller i vilket fall inte kunde ge svar på om hon ville ses. Eller att svaren var olika.

Jag hade sedan länge slutat försöka förstå vilket svar som egentligen gällde. Ibland ville hon ses. Ibland inte. Ibland var problemet att jag hörde av mig. Ibland att jag inte gjorde det. Det var som att försöka navigera efter en kompass som ändrade riktning varje gång man tittade på den.

Samtalet halkade in på en del saker vi skickat sms om. Hon tog upp ”Min svartsjuka”. Och även om det inte var svartsjuka utan oro. Exakt hur förväntade hon sig att en skulle avta eller minska genom hennes ”nästan monogam”. Eller bli bättre när hon reviderade det till ”någonstans mitt emellan då?”. Hur i hela helvetet är man någonstans ”mitt emellan” monogam eller inte monogam?

Jag förstod inte.

Men tydligen hade hon bestämt sig för att inte ge upp kampen om anledningarna att hon gjort slut. Jag bemötte givetvis. Två stenar som nötte mot varandra. Vi avslutade samtalet. Det återupptogs i sms. Hon fortsatte;

– Smsade du till mig för att bråka?
– Du tolkade som bråk när jag påpekade det är viktigt vi båda vet vilka grunder du gjorde slut på. O h jag undrade om du ville ev ses i framtid. Det är inte ”bråk”. Ingen som tar del av det kommer säga ”jag vill bråka”
– Verkar att vi har olika åsikter på vilka grunder och förmodligen kommer det inte ändras
– I historisk kontinuitet är det inte åsikter utan fakta
– Varför ställer du provocerande frågor??? Varför önskar du trevlig helg som kommer inte från hjärtat?
– Jag var/är inte svartsjuk. Jag fick många frågor för att jag hölls hemlig
– Om du har problem med mig och du tycker att jag är så dålig som du rätt så ständigt beskriver är det bättre att du hittar en trevligare person
– Inte sagt du är dålig. Var står det?
– Ja, om jag säger si eller så får jag skit. Skrolla och läs tidigare sms. Jag vet inte hur du lever ditt liv men mitt är definitivt annorlunda
– Jag lever ärligt , närhet. Monogami
– Du gillar att mosa mig och påstå saker som inte stämmer. Provocera för att få material att skriva dramatiska inlägg där jag stå som en hel idiot. Ingen hindrar dig att leva ärligt
– Fel! Jag ”gillar” verkligen inte att mosa dig, eller dramatiska inlägg. Vill bara rätt ska vara rätt. Du hade rätt göra slut men det ska vara på rätt grunder så man kan beskåda det givetvis. Att det var ”jag var svartsjuk” är ej korrekt och då måste det benas ut
– Det att du påstår i dina inlägg vilken idiot jag är gör det inte mer rätt. Men vill du spy på mig, då så
– Har inte påstått du är idiot. Inte spytt på dig . Det är fel!
– Nej, inte ordagrant men genomstrålat
– Din tolkning. Så kan vi ju komma bara till rätt fakta om varför du dumpade mig så är problemet löst. Dvs ej för att jag var (objektivt sett) ”svartsjuk” etc. Så är vi klara med med snurren utan att någon känner sig missuppfattade eller kränkt eller någonting annat
– Men om jag har upplevt dig så, då är det så. Vi kommer inte överens där eftersom du nekar
– Jag nekar för att det inte är sant att jag är ”svartsjuk”. Att du upplevt så är i dig. Det är inte fakta. Då heter det ”du upplevde”. Det fastslås inte som objektiv fakta. Stor skillnad.
– Jag tar skulden på mig.
– Ok… men det måste bli rätt
– Det är rätt
– Varför tolkar du allt som påvisar någon annan sanning än din ”sanning” som angrepp??
– Ja eller nej? Vill du hålla kontakt? Inget tvång men vill veta
– Varför riktar du passivt aggressiv beteende mot mig? Jag vill också veta
– Jag är inte aggressiv jag undrar bara
– Jag har en annan förståelse men jag håller inte på och mosar dig för det. Du verkar hata mig
– Jag har inte mosat jag vill bara det ska bli rätt. Jag hatar dig inte. Tvärtom. Men jag vill det ska vara rätt grund för att du gjorde slut. Vill verkligen inte (!) bråka. Bara undrar… och du hade rätt göra slut, men det ska vara på rätt grunder (sanningen!)
– Sanningen är att du kunde inte tro att du var i relation när vi hade gjort slut och då är man singel
– Det begriper jag. Och att du sa långt innan att du var singel om andra män frågade. Det handar inte om det. Dt handlar om att grunderna för allt ska vara korrekt definierade.

Där blev det en längre paus.

I efterhand framstår det där samtalet nästan som en diskussion om orsak och verkan. Hon verkade ha bestämt sig för att orsaken till allting var min svartsjuka. Jag hade lika bestämt mig för motsatsen. Att det hon kallade svartsjuka i själva verket var en konsekvens av frågor som aldrig fick några raka svar.

Hon ville börja i slutet av ekvationen. Jag ville börja i början. Ingen av oss verkade särskilt intresserad av att flytta sig.

Det märkliga var att vi fortfarande fortsatte. Hon talade om hur hon upplevde mig. Jag talade om händelserna som lett fram till den upplevelsen. Hon såg min reaktion. Jag såg det som föregick reaktionen.

När hennes argument inte fick mig att ändra uppfattning upplevde hon det som att jag försökte mosa henne. Att jag inte accepterade hennes verklighetsbeskrivning. För mig handlade det inte om att mosa någon. Det handlade om att få ordning på orsakskedjan. Om att förstå vad som kom först.

Ingen av oss gav sig.

Kanske därför att vi egentligen inte längre diskuterade relationen. Vi diskuterade berättelsen om relationen.

Senare kom sms igen:

– Ledsen att du gick runt med ringen när alla kvinnor undrade om du är singel. Tur för alla kvinnor som du kommer att träffa
– Jag hade den ringen på mig för att jag älskade. Jag hade den på mig när du kom hit och vara utan din. Det var du som sa att du var singel. Jag hade bara velat träffat en enda kvinna och jag tror du vet vem
– Jag är en vanlig människa och förmodligen passar inte in i sådana super Stockholmarens liv
Du vill alltså inte träffas igen?
– Är för enkel för det
– Jag kan inte hjälpa att jag är född och uppväxt i Stockholm
– Jag kan inte heller hjälpa att jag inte är det. Vill du hållla kontakt?
– Och privatskolan har jag inte heller gått
– Jag skiter i allt utom en själ jag mötte. Vill du hålla kontakt ja eller nej?
– Du kommer nog göra roligare saker, som jag sa som du vill
– Jag vill gärna träffa dig när jag kommer hem till Stockholm. Vill du träffa mig då?
– Inte svårare än det? . Ja, jag vill
– Jag kommer inte att träffas ” seriöst ” väldigt länge om du fortsätter säga att du är singel till andra män.
– Vi har pratat om det
– Saknar dig. Tänker ofta på dig. Känner mycket för dig
– Känner mycket för dig med. Hoppas att du har någon fin tanke om mig också

Plötsligt ändrade hela konversationen riktning.

Om du vill ha hjälp måste jag komma dit på ngt sätt
– Typ tåg?
– Går det?
– Idag?
– Kanske blir lediga platser senare idag åxå. Om du vill hämta mig från Alvesta. Såg just en 1522 som fanns. Köpte den Ja, är där 19:45. Kanske stör mer än hjälper

Hon skickade en selfie från tåget. Hon satt mitt emot en spegel.Sitt vackra blonda hår i sidbena. Lite lockigare än vanligt. Blå tröja.

– Här jag är… igen… stackars dig… eller mig…
– Ja oj oj oj
– Ja, just, oj oj oj

Vi kom in på ämnet om mitt nya boende. Jag berättade att min bästa vän var i huset och gjorde lite fint åt mig. På nåt sätt fanns där plötsligt en ”om jag inte skulle bo med henne”, och passerade ”alla andra kvinnor”. Någonting som snuddats vid innan – ”min fanclub”. Nåt jag verkligen inte förstod. Jag hade ingen ”fanclub”. Inte vad jag visste om i alla fall. Det fanns folk som tyckte om min musik. Varav vissa var kvinnor. Kunde kommentera om jag postade en låt eller så. Men det var inte en fanclub direkt.

Hon hade vid nåt tillfälle frågat vem nån var. Jag hade svarat sanningsenligt. Jag hade inte en djävla aning ärligt talat. Nån som gillade min musik. Thats it. Jag hade aldrig varit inne på människans sida. Jag kände igen namnet eftersom det upprepades. Kärleken å sin sida började prata om var människan bodde. Kommentera hur hon såg ut. Jag förstod ingenting. Ett enda stort frågetecken.

Jag hade varit totalt transparent mot henne. Hon hade fått tillgång till min telefon. Till allting. Enda jag gjort var att blockera om hon kunde se kommentarer på bilder. Som ett direkt svar på att hon hade gjort detsamma. Först. Dessutom hade jag varit totalt öppen på tex Facebook om vem jag älskade. Hur vacker jag tyckte hon var. Postat bilder på henne. På oss.

Absolut. Jag hade postat att hon bröt förlovningen via sms 25:e Oktober året innan. Det hade så klart genererat kommentarer. Diskussion.

Jag tyckte det kändes upenbart. Någon sorts omotiverad svartsjuka gentemot andra kvinnor omkring mig. Även om dom på teknikalitet inte ens var ”omkring mig”. Och jag uppenbart var totalt ointresserad av andra kvinnor. Jag hade varit 100% transparent. Så hon kunde omöjligt ha någonting att frukta eller misstänka. I så fall inte på grund av mig utan av egna tidigare erfarenheter. Det lämnade en annan faktor – att hon dömde mig efter sig själv. Och adderade jag ”mitt emellan” på ”monogam” låg ju inte svaret direkt långt borta.

Som vanligt. När hon ställde frågor. Gjorde jag mitt bästa för att försöka bevara dom.

– Hon är i radhuset och fixar lite. Skulle stanna till lördag… har ju stått helt tomt
– Du ser va bra du har, alla kvinnor hjälper till
– Haha… hon ville nog mest kolla sitt hus
– Vill du inte bo hos henne på Värmdö? Lite sällskap
– Jag klarar mig
– Svinkallt och jag är trött, du kommer skicka mig tillbaka med nästa tåg. Tåg verkar komma i tid, om du nu behöver en tidslösare
– Då ses vi kvart i 🙂

Plötsligt hade händelserna gått från reserapporten i sms. Tillhörande dividerande. Tillhörande 3 olika trådar. Till samtal om flytten igen. Till anklagelser om ”min svartsjuka”. Och nu kunda hon inte bara tänka sig att komma och hjälpa till. Hon var på väg.

Jag hade inte sett henne på nästan 3 veckor. Så jag var självklart bara glad. Såklart var hjälp tacknämligt. Och behövligt. Men viktigast var att få träffa henne.

Jag la flytten åt sidan och försökte snygga till mig själv.

Allt fungerade

13 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Även relationen. Förutom att prata om den…

Jag hämtade henne på stationen. Kramen uteblev.

Vi åkte till gården. Lagade lite enkel mat. Småplockade lite med olika saker. Jag visade runt och förklarade vad/hur med allting.

Vi tog tämligen tidig kväll. Några glas vin. Småprat.

Vi gick och la oss tämligen tidigt. Det fick bli gästrummet eftersom sovrummet var nerplockat och som största rum – förvaring för dom kartonger som skulle med.

Till min stora förvåning initierade hon sex. Bra sex. Men av ungefär samma typ som senast vi hade setts. På nåt sätt så verkade vi nu göda, eller spegla, varandra. Hennes sätt att avvika från den där ”mentala närheten” fick in mig på samma spår. Plötsligt frågade hon ”vad som hade hänt?”.

– Ingenting?

Egentligen en halvsanning. Å ena sidan hade ingenting hänt med mig. Förutom hennes ändrade sätt. Jag blev plötsligt medveten om att jag speglade henne. Så någonting hade ju ändrat sig. Vi släppte ämnet.

Jag förstod inte. Hon ville inte ha en sexuell relation med mig. Men nu hade vi ändå sex. Var det med mig? För mig? Eller var hennes tankar någon annanstans? Var även detta ”Jag fick sex”?

Vi somnade. Tätt omslingrade. Nakna. Plötsligt var ett mindset från sex borta. Åter var närheten. Åtrån. En annan nivå.

– 2:a Juni –

Vi gick upp tidigt. Goda smörgsar med Ansjovis. Ägg. Kaffe. Juice. I trädgården. En av dom sista mornarna på den plats där vi första morgonen suttit ett år tidigare. Samma fysiska plats. Nu en helt annan plats mentalt och relationsmässigt. Inte samma nyfikenhet. Inte samma förhoppningar. Men på ett märkligt sätt samma kärlek. Samma enkelhet. Samma närhet.

Samma vita collegetröja som hon haft på selfien hon skickat när hon hade ny frisyr. Innan Italien. Vita sneakers. Min bruna tjocktröja. Hon satt med ett ölglas i handen. I fårhagen. Pratade med fåren. Om deras flytt.

Vi packade ihop saker lite här och där. Ställde kartonger i rätt ordning. Hade det trevligt. Lättsamt. Vi berörde absolut ingenting av allt som var knas. Det var som om det aldrig funnits. Nu fanns bara vi. Hade jag inte vetat bättre hade jag kategoriserat det som en fin dag i en underbar relation. Som kärlek. Men samtidigt var det lätt at låta det här bedragande skenet göra vad det var bäst på. Låta skenet bedra. Låta mig tro det var på riktigt.

Grannarna kom förbi. Pratade.

Klockan var 21:30 på kvällen. Vi ropade in fåren. Sista gången. Hon stod och skivade äpplen. Skivade morötter. Öppnade nya paket med knäckebröd. Ropade BÄÄÄÄÄ som vi alltid gjorde. Det som betydde ”godissignal” för fåren. Dom skockades runt henne.

Det var en kväll som var en ”absolut sista”. I morgon 06:00 skulle vi resa. Vi hade 60 mil framför oss. Transporten var halmad. Påhängd på bilen.

– 3:e Juni –

Morgonkaffe. Vi lastade fåren. Hon engagerade sig i att lösa ett problem med lasten. Saker som skulle med men som inte fick plats. Nödlösingar. Jag blev faktiskt inte förvånad av alla smarta lösningar hon kunde komma på.

Vi rullade sakta iväg. Mjukt och fint för fårens skull. La oss på stadiga 70. Eller lite under om det var sämre väg. Tittade till fåren en gång i timmen. Hon ransonerade mina cigg. En i halvtimmen. Absolut max!

Vi stannade och åt hamburgare. Kramades och pussades där på en hamburgerkedja mitt i ingenstans. Hon berättade roliga anekdoter om när hon tappat bilnycklarna i en toalettstol. När hon redan varit på toa. Och inte kunde spola på grund av nyckeln. Var tvungen stoppa ner handen.

Hon bubblade på det där charmiga sättet som bara hon kunde göra. När hon skrattade åt sig själv. När hennes skratt och accent mötte varandra i en rörig berättelse och man till slut inte hörde eller förstod ett enda ord av vad hon egentligen sa. Men jag skrattade ändå. Jag förstod övergripande. Och jag bara älskade hela hennes uppenbarelse vid såna tillfällen. Mitt skratt kom kanske även till viss del av glädjen att få vara nära henne. Nära hennes sfär. Av kärlek.

Det var en trevlig resa. Och sorgen över att lämna fåren var tillfälligt borta.

Sista 10 milen kände jag att bilen började kännas annorlunda i kopplingen. Jag kände mycket väl igen känslan i pedalen. En svänghjulskoppling på väg att haverera. Jag hade ju precis satt på ett drag, så den hade inte dragit mycket tidigare. Men transporten var gigantisk. Tung. Och full med får.

Jag avvaktade med att måla faan på väggen för henne. VIlle inte göra henne orolig. Körde försiktigt.

Vi kom fram.

Glada gårdsägare mötte upp. Vi lastade av. Dom bjöd på lunch. Hade dukat upp mitt bland fåren. Bilens varande eller icke varande gav sig själv. Det var ganska uppenbart om man stod intill och lyssnade när den gick på tomgång.

Vi lyckades hitta en hyrbil som passade in geografiskt. Inte bara för att komma hem. Utan även få min bil på rätt plats. Och hyrbilen skulle dessutom tvunget dra det andra släpet från småland till Stockholm.

Så – en plats nånstans mellan där vi var. Samtidigt lämna transporten på väg hem. Samtidigt vara enkel för att lämna och hämta upp min egen och sedan hem igen. Det skulle bli många mil.

Det började bli dags röra på sig. Känslorna över att ta avsked av djuren tornade upp sig. Gråten var i halsgropen. Jag frågade om hon kunde tänka sig att köra så jag kunde ta en öl. Det kunde hon.

Hon hade aldrig kört med släp påstod hon. Detta var ett extraordinärt stort. Och hon körde absolut perfekt. Jag trivdes att åka när hon körde.

När vi kom fram till biluthyrningen skedde två saker. Dels var det E-kort på kombinationen. Jag hade tagit en öl två timmar tidigare. Jag förklarade läget för henne. Om hon körde skulle det vara ”olovlig körning”. Dvs indraget körkort. För mig var det nog betydligt lindrigare. Det var som sagt två timmar sen den där ölen. Men hon incisterade på att köra.

Det andra var att mitt satans kort djävlades igen. Depositionen. 8000. Hon drog sitt kort. Utan att blinka. Såklart visste hon att jag var god för det. Skulle betala tillbaka. Egentligen var det inget stort att tänka på. Det var först långt senare jag skulle bara dra mig till minnes. Summera småsaker. Gällande ekonomi.

Vi kom fram dit där vi skulle lämna transporten. Klockan var närmare 4 på morgonen. Transporten skulle backas in. Där gav hon upp. Och när jag ändå satt där körde jag sista 10 milen.

Vi köpte hamburgare. Igen. Hon somnade i bilen.

Det kändes tomt att inga fårskallar mötte upp när vi rullade in på uppfarten och körde genom gården. Men trots det tråkiga med resan hade vi haft en riktigt fin dag tillsammans.

Det märkliga var att allting fungerade så bra när vi slutade prata om relationen.

Flytten fungerade. Resan fungerade. Fåren fungerade. Problemen fungerade. Vi fungerade. Allting fungerar när vi gjorde saker tillsammans. Var tillsammans. Det var först när frågan om oss dök upp som allting började gå sönder igen.

Dagen var slut.

Sorg ja. Men närhet. Gemenskap. Samarbete. Kärlek.

Vi la oss. Kramades. Nakna.

– 4:e Juni –

Det blev sent morgonkaffe. Vi satt på kökstrappen. I solen. Hon såg trött ut. Men ofantligt vacker. Samma vita collogetröja. Håret rufsigt, innanför tröjkragen. Sådär naturligt vacker som bara hon kunde vara. Det var hennes sista morgon på gården. Någonsin.

Såklart klampade vi återigen in i diskussionen om att hon var singel om andra män frågade. Hon vidhöll att det var precis så hon hade sagt. Med tillägget: Men ingen frågar.

Jag förstod fortfarande inte logiken. För mig handlade frågan aldrig om hur många som frågade. Den handlade om svaret. Om någon frågade en person i en relation om hon var singel och svaret blev ”ja”, då var det själva svaret som var intressant. Inte hur ofta frågan ställdes. Vi verkade återigen befinna oss på olika platser i samma diskussion.

Hon fokuserade på sannolikheten att situationen skulle uppstå. Jag fokuserade på vad som hände om den gjorde det. Det slog mig att vi ofta pratade förbi varandra på det sättet. Hon diskuterade sannolikheter. Jag diskuterade principer. Hon pratade om vad som förmodligen inte skulle hända. Jag pratade om vad ett svar betydde om det väl hände. Det var som om vi hela tiden befann oss i samma samtal, men på olika våningsplan.

Vi konstaterade att vi skulle släppa frågan. Inte förstöra sista morgonen.

För min del blev det någon sorts ”jaja – hon vill ju ändå inte ha relationen – så det hela blev väldigt hypotetiskt. Vilket som var mestårande kunde jag inte avgöra. Att hon inte ville ha relationen eller att hon skulle säga attt hon var singel om vi hade relationen. Säga så till dess hon ”sett att vi fungerade”. Och under tiden fungerade vi inte för att hon sa hon var singel.

Jag körde henne till tåget. För sista gången.

Någonstans där hade jag fortfarande enormt höga förhoppningar om att allting skulle bli bra när jag väl var hemma igen. Trots alla hennes ”jag är singel”. Trots hennes ”nästan monogam”. Trots att hon sagt att hon inte ville ha relationen. Hon hade ju ändå kommit hit.

Jag försökte få det att gå ihop. Tänkte att ingen åker fem, sex timmar bara för att hjälpa någon. Inte om det inte betyder något. Samtidigt visste jag att det inte riktigt höll som argument. Min bästa vän hade gjort exakt samma sak veckan innan. Men vi var bara vänner. Vi var inte ett par. Vi bråkade inte. Vi försökte inte rädda någonting.

Hur det än var så trodde jag fortfarande. Jag hoppades att det nya avståndet skulle göra skillnad. Att tjugo minuter skulle vara något annat än fem eller sex timmar. Att vi skulle kunna gå ut och äta ibland. Ta promenader. Gå på bio. Eller bara umgås. Dricka te. Göra en macka. Se en film. Bara ringa och säga ”hej, jo du…” och ses om 30 minuter. Eller sova hos varandra. Flera gånger i veckan. Glädjen att få vakna med henne. Flera gånger i veckan.

Sådana där vardagliga saker som egentligen inte betyder särskilt mycket, men som till slut betyder nästan allt. För det var där vi fungerade som bäst. Inte i långa sms-trådar. Inte i missförstånd.

Inte i analyser. Bara tillsammans. I samma rum. I samma vardag.

Strax efter att hon åkt återupptogs sms från henne;

– Älskar dig . Saknar dig. Bara så du vet .
– Saknar den där estniska singelkvinna ❤️🥰😘
– Saknar den gitarristen 😘
– Tänker på dig
– Vad tänker du på då ?
– Att jag hade velat paxa dig. Blev förvånad du bär din ring med dig
– Hoppas att det var positiv förvåning 😉

Jo. Där på kökstrappan på morgonen. förutom ”singel” så sa hon plötsligt att hon burit med sig sin förlovningsring i sin handväska i Italien.

Jag förstod inte riktigt. Hon bröt upp förlovningen i Oktober. Blev tillsammans. Gjorde slut i februari. Vi var inte tillsammans. Men hon bar med sig sin ring. Varför inte säga hon gjorde det? Varför inte möta mig?

Jag svarade henne:

– Ja. Din orm… Jag älskar dig
– ❤️
– Jag älskar dig
– Nu är jag hemma

Vi hördes av på telefon senare. Jag tog upp ringen. Skulle berätta att det verkligen betydde någonting för mig. Jag visste inte exakt vad, men nåt bra. Det hela gled över till ”singel om andra män frågar” och därifrån totalhavererade det hela. Snabbt. Hon la på luren.

– Tråkigt du la på elfter fin helg. Älskar dig
– Du sa själv att det är inte så mycket mer även om du älskar mig
– Nej sa inte. Sa/menade jag är ledsen på singel/leken. Menade och sa att jag älskar dig, och uttryckte det om att ses hemma inom ramarna för vad dina premisser om ”Icke relation” etc tillåter. Det är inte samma sak som att jag inte vill betydligt mer.
– Älskar dig . Hoppas att du innersta inne ändå vet att jag älskar dig och har gjort det frå början.
– Ja. Detsamma
– Sov gott!

Kategori: 2023 (Sida 2 av 2)

Marginalen

24:e

Prio Två

Tänane Eriline

Processen

Prioriteringar

Loopen inleds

Lekstuga

Förtroendekapital

Två Veckor I Maj

Någonting Nytt

Kärleksfull Uppföljning

Nästan Monogam

Orsak & Verkan

Sevärdheter

Biljetten

Allt fungerade

Senaste inlägg

Etikettmoln

Senaste Kommentarer

Arkiv