Författare: Författaren (Sida 2 av 4)

Processen

8 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Du mosar mig…

– 1:a April 2023 –

Hon hörde av sig om ett spontanbesök på gården.

Fredag till lördag. Hon hade redan hyrt en bil.

Glad? Absolut. Jag blev alltid glad över att få träffa henne. Självklart. Förstående? Mer tveksamt.

Att hyra bil, köra sextio mil, övernatta och sedan köra sextio mil hem igen framstod inte som världens mest rationella projekt. Samtidigt valde jag att tolka det som att hon verkligen ville ses. Att hon ville fortsätta. Att samtalet vi haft under bilresan hem från Stockholm inte varit betydelselöst.

Dessutom var resan inte märkligare än den jag själv gjort helgen innan.

Hon kom. Hon bar sin ring.

Vi stekte röding. Tog ett glas vin. Satt framför brasan. Såg på film. Det stod färska blommor på hennes sida av sängen. Lampan var tänd när hon klädde av sig. Vi somnade nakna. Tätt omslingrade.

På lördagen vaknade vi tidigt. Åt frukost. Tog hand om djuren.

Det var soligt men lite kyligt. Hon fick låna en av mina tjocktröjor. Den kvinnan var sagolikt vacker i precis allting hon tog på sig.

Vi drack förmiddagskaffe på kökstrappan. Sedan började klockan röra sig snabbare än önskvärt. Hemresan trängde sig på.

Jag grävde upp en stor bit pepparrot åt henne. Plockade ihop rotfrukter från källaren. Sådant vi odlat tillsammans.

Kramar. Pussar. Hon sa att hon älskade mig. Jag vinkade av henne.

Några timmar senare visste jag att hon kommit hem ordentligt. Jag tackade för att hon gjort sig besväret att sitta i bilen i tolv timmar för lite röding, en natt tillsammans och en bit pepparrot. Så långt var allting bra.

Senare kom ett annat sms.

Hur det kändes att köra etthundratjugo mil för någon som bara varit glad första kvällen och sedan arg resten av tiden.

Jag läste det flera gånger. Först för att förstå.

Sedan för att hitta det jag måste ha missat. Jag hittade ingenting.

Det var samma mönster som tidigare. Ett påstående. En beskrivning av mig som var allt annat än med sanningen överensstämmande. Något som påstods vara sant men som samtidigt var omöjligt att få konkretiserat.

Jag försökte. Vad menade hon? När hade jag varit arg? Över vad? Vad hade jag sagt? Vilken situation handlade det om?

Svar uteblev. Kvar fanns bara påståendet. Sedan började fler saker ansluta sig till högen.

”Tyst när herren talar.”

Absolut. Ett dåligt skämt. En av många dumheter man slänger ur sig när man tror att den andra personen känner en tillräckligt väl för att förstå att det är just ett skämt.

Sedan adderades historien om att jag sagt att hon bara ville ha mig för pengarnas skull. Även det ett skämt.

Framfört sittande i halmen bland fåren, iklädd trasiga mjukisbyxor och en skitig T-shirt medan jag matade djuren med knäckebröd. Ett av fåren tackade för uppmärksamheten genom att bajsa på mig. Det framstod inte som om ekonomiskt attraktiv utgjorde någon som helst incitament för att älska mig just då.

Ändå hade uttalandet nu blivit allvar.

Nästa punkt.

– Jag var otrevlig.

Det märkliga var att otrevligheterna alltid verkade börja i samma ögonblick som jag försökte försvara mig mot saker jag inte hade gjort. När jag invände mot felaktigheter. När jag sa emot. När jag inte accepterade beskrivningen.

Då blev jag plötsligt problemet.

Det började torna upp sig en liten hög av anklagelser. Som om en liten bulldozer metodiskt skottade ihop allting framför sig. Varje misslyckat skämt. Varje feltolkning. Varje gammal irritation. Varje lösryckt formulering.

Allting samlades i samma hög. Och den högen hade bara ett syfte. Att bevisa vem, eller vad, jag egentligen var.

Det som uppstod hade kunnat kallas bråk. Men det var inte ett bråk. Ett bråk förutsätter trots allt att två människor diskuterar samma sak. Det här var något annat. Två parallella monologer. Hon hävdade. Jag bemötte.

Problemet var att allting skedde via sms.

Hon anklagade för A. Jag började bemöta A. Under tiden kom B. Mitt svar på A landade efter B. Nu uppstod missförstånd 1. För att reda ut missförstånd 1 skrev jag ytterligare ett svar. Under tiden kom C. Mitt svar på missförstånd 1 uppfattades som ett svar på C. Nu uppstod missförstånd 2.

Sedan kom skärmdumpar. Förklaringar. Nya skärmdumpar. Svar på gamla frågor samtidigt som nya frågor redan hunnit uppstå. Efter en stund hade ingen längre kontroll över kronologin. Inte ens över ämnet.

Diskussionen började likna en spagettiarkitektur av anklagelser, förklaringar, missförstånd och svar på fel frågor. Det var inte längre möjligt att avgöra vad som var orsak och vad som var konsekvens.

Jag kände mig lite som Josef K. Lite som Processen.

Inte därför att jag ansåg mig oskyldig till allt mellan himmel och jord. Utan därför att själva anklagelsen hela tiden flyttade på sig. Så fort en sak bemötts dök nästa upp. Som om målet aldrig riktigt var att reda ut någonting. Som om målet låg någon annanstans.

Jag bemötte. Delvis av princip för att jag inte skulle kkomma att acceptera felaktiga och grundlösa beskyllnngar. Men samtidigt för att jag blev ledsen och sårad.

Ingenting i mig hade känt annat än kärlek och lycka över att hon ännu en gång kommit. Ingenting i mig hade haft för avsikt att signalera någonting annat. Ingenting i mig HADE signalerat någonting annat.

Till slut försökte jag göra det enda jag visste hur man gör.

Jag satte mig ner. Samlade ihop trådarna. Gick igenom hela soppan. Läste sms. Skrev i Word. Försökte formulera någonting som var sakligt, objektivt och så nära ogenomträngligt jag kunde komma. La tid och möda på att försöka reda ut någonting.

Efter en stund kom svaret.

– Du mosar mig.

Det var där jag borde ha börjat fundera på något annat. Inte om det var sant. Inte om jag varit arg. Inte om jag varit otrevlig. Utan varför det behövde sägas.

Det märkliga var inte anklagelserna. Jo, dom var märkliga i sig själv förvisso, men inte det huvudsakligt märkliga. Människor säger märkliga saker när de är ledsna, rädda eller förvirrade. Det märkliga var tidpunkten.

Vi hade precis haft det bra. Inte perfekt. Hur skulle det kunna vara perfekt när hon var tvungen att vända hem nästan direkt igen? Men bra.

Hon hade hyrt en bil och åkt sextio mil. Sovit över. Burit sin ring. Sagt att hon älskade mig.

Om jag nu verkligen bara varit glad första kvällen. Om jag nu verkligen varit så otrevlig. Om jag nu verkligen varit så svår att leva med. Varför gjorde hon då resan?

Frågan blev kvar.

Kanske var det där jag tänkte fel. Kanske utgick jag från att människor först samlar fakta och sedan drar slutsatser. Men ibland verkar det fungera tvärtom.

Först kommer känslan. Sedan kommer berättelsen. Först uppstår behovet av en förklaring. Därefter börjar hjärnan leta efter argument som stödjer den.

Kanske hade något förändrats inom henne. Kanske hade hon börjat tvivla. Kanske hade hon blivit rädd. Kanske hade hon börjat leta efter en utgång.

Jag vet inte.

Men långt senare började jag misstänka att anklagelserna aldrig egentligen handlade om mig. De handlade om behovet av att få någonting annat att gå ihop. Om det stämmde blev också orden ”Du mosar mig” mindre märkliga.

För om känslan måste få rätt spelar argumenten ingen roll. Då blir varje motargument ytterligare ett problem. Varje förklaring ytterligare ett bevis. Varje försvar ytterligare en attack.

Vad händer med en människa när känslan måste få rätt, även när tidslinjen protesterar?

Vad jag borde ha funderat på var varför hon behövde säga det.

Inte om det var sant. Inte om det gick att motbevisa. Inte om jag kunde reda ut ännu ett missförstånd. Utan varför behovet fanns överhuvudtaget.

Istället bemötte jag sakfrågorna.

Det enda resultatet blev:

– Du mosar mig.

Så. Alla försök att reda ut någonting. Fråga varifrån allting egentligen kom. Vad hon egentligen menade. Varför. Allting tycktes till slut mynna ut i samma slutsats.

Att jag hade felat. Att jag till varje pris skulle skuldbelägga henne. Att jag fick henne att känna sig dålig. Att jag fick henne att känna sig otillräcklig.

Kanske var det där jag fortfarande tänkte fel. För jag försökte fortfarande avgöra vem som hade rätt. Vem som hade fel. Vem som borde be om ursäkt. Vem som borde förklara sig. När den intressantare frågan kanske var en helt annan.

Varför behövde berättelsen sluta där? Varför behövde någon av oss bli den dåliga?

Det slog mig långt senare att allt detta utspelade sig den första april. Det kändes märkligt passande.

Tänane Eriline

7 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

120 kilometer och 4 våfflor…

– 25:e Mars 2023 –

Jag hade kommit lite mer än halvvägs.

Vägen hade börjat anta den där färgen den får när man inte längre är hemma, men inte framme.

Jag tänkte ringa henne. Lät bli.

Osäker på om hon sov. Osäker på om hon vaknat i samma beslut som kvällen innan. Jag bar på den där onda aningen – att hon skulle ställa in. Att samtalet hade varit spritens verk. Att ånger ibland ringer snabbare än förnuft.

Och så ringde hon. Hennes signal. Som ett stick genom bröstet.

Jag var trevande. Försiktig. Som om orden kunde gå sönder om jag tog i dem.

Hon hade inte ändrat sig.

Jag sa vad GPS:en sa. En tid. En punkt i framtiden. Något mätbart att hålla sig i.

När jag ringde igen stod hon redan där nere. Öppnade.

Kramen var försiktig. Inte kall. Inte varm. Bara möjlig.

Kaffe. Hennes katt. Jag klappade honom och sa att det var en ära att äntligen få träffa honom. Det kändes viktigt att börja rätt.

Vi åkte vidare.

ICA Maxi.
Systembolaget.

Hon tittade på vagnens innehåll, på listan som aldrig tog slut. Undrade vad jag egentligen tänkte göra.

– Laga mat. Våffeldagen i morgon.

Hon bar sin ring när vi satte oss i bilen. Jag såg den i ögonvrån. Sa ingenting.

Jag höll bara hennes hand. Den som bar ringen. Hela resan. När jag växlade gjorde jag det med vänster hand och styrde med knät. Som jag alltid brukade. Som min pappa alltid gjorde.

Att det var en av dom endast tre tillfällen hon skulle komma att bära den visste jag inte. Inte då.

Resan hem var lång. Samtalet ännu längre.

Vi talade om det som fungerat.
Och det som inte gjort det.
Om hur ord blir till vapen.
Om hur tystnad kan bli ett hot.
Om konflikter.
Om ärlighet.
Om tillit.

Hon sa att hon saknat mig. Sa att hon varit monogam. Sa att hon älskade mig.

Det var ett bra samtal.

Vi pratade om sådant som legat mellan oss länge. Sådant som samlas i hörnen om man inte tar hand om det. Missförstånd. Saker som sagts. Saker som inte sagts.

Ingen höjde rösten. Ingen försökte vinna. Vi rörde vid problemen ungefär som man känner efter om isen håller. Försiktigt först. Sedan lite längre ut. Det fanns ingen ilska kvar i samtalet. Bara någon sorts vilja att förstå. Och kanske, för första gången på länge, en vilja att bli förstådd.

Väglaget var uselt. Mörkret kompakt. När vi till slut rullade in genom grindarna var natten redan sen.

Hon hjälpte till med fåren. Som om inget varit brutet. Som om allt fortfarande gick att hålla.

Vi gjorde enkel mat. Tände en brasa. Lät värmen ta över det vi inte orkade säga. Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade. Två själar. Två kroppar som känt avståndet i varje centimeter.

Det fanns inga färska blommor från hennes sida. Jag bad om ursäkt. För det. För röran. För röklukten. Men jag lät lampan vara tänd på min sida när hon klädde av sig. Jag hade saknat synen. Den där synen. Inte för människor. För gudar.

Vi sa ingenting om relationen. Om dess vara eller icke vara. Det behövdes inte. Men det kom någonting annat. Hon ville inte att vår relation skulle vara sexuell.

Det kändes inte viktigt just då. Jag la det åt sidan.

I morgon var det våffeldagen. I alla fall för oss.

Prio Två

7 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Kanske upptagen. Vet inte… än…

– 16:e – 21:a April 2023 –

Från ingenstans vände allting. Igen. 180 grader.

– 16:e April –

Det började med att jag skickade henne ännu en låt. Inget var klart, men jag skickade det jag satt och arbetade med. Ämnet var ”Låt till dig”. Hon tyckte det lät bra. Jag fortsatte tråden där ämnet inlett.

– Kanske blir en till…

Hon svarade med ett hjärta. Och ett ”Varför det?” Jag svarade att ”Ja jag tänker väl på dig…”. Hon svarade med ett hjärta. Hon påtalade att dottern varit på besök men nu hade åkt hem. Svaret på frågan vad hon skulle hitta på då blev ”Läsa bok”. Och motfrågan – vad jag skulle göra. Ja, vad kunde jag tänkas hitta på där på gården. En vildkatt. Får. Trädgård. Studion. Så svaret blev ”jobba på nästa låt till dig”. Hon svarade med ett hjärta.

I vår dialog via sms skrev hon ”Vi har olika sätt att vara och hantera, betyder inte att det ena är bättre än andra”. Jag svarade ett kort ”Sant”. Jag skrev at jag älskade henne. Hon besvarade med ”Ka” [Detsamma].

Jag skickade frågan om hon ville ses. Hon svarade genast ja. Men nu skulle hon sova.

– 17:e April –

Jag förstod hon varit vaken länge. Men jag skickade ändå ett god morgon. Ett hjärta. Att jag tänkte på henne. Älskade henne. Saknade henne. Fick omedelbart tillbaka ett Hjärta. Ett ”Ka”. Jag älskade när hon skrev Ka. Eller på Estniska. Jag försökte lära mig. Försökte sakta gå igenom fundamentalia inom estniska via youtube. HAde snabbt insett det var ett språk betydligt mer komplext än svenska. Men jag ville lära mig. Det handlade om att visa intresse. Respekt. Kärlek. Kanske bygga ut vår kommunikation.

Jag skrev några sponata rader om känslor.

– Känslan vakna med dig, se dig det första jag gör, och krypa nära och hålla om dig…. ❤️❤️
– Det är skön känsla
– Aldrig upplevt liknande i mitt liv faktiskt. Men – blev ledsen när du sa du upplevt jag bara är glad vakna med dig första morgonen
– Blev kanske fel formulerat
– Önskar du sett dig med mina ögon. Den där galna åtrån
– Åtrån känns
– Du är unik
– Du är ❤️

Det vörjade bli dags att på allvar ta tag i vårarbetet på gården. Jag formulerade en inbjudan för kommande helg. Det jag tyckte såg ut som en solklar inbjudan. Jag spaltade det som behövde göras. Absolut inte för att jag ansåg hon skulle göra det. Eller för att jag inte kunde själv. Jag försökte bara legitimera inbjudan.

Vår smsdialog hade halkat in på AI. Jag ställde henne en fråga:

– Vilka funktioner hos riktiga mig är ni mest missnöjd med?
– Misstankar och ältande
– Finns det någonting ni är nöjd med?
– Passion, matlagning, kyssar, kramar, arbetsamhet mm
– Uppdatering 2.5x:q72. #misstankefunktion avstängd. Uppdatering 2.7:gi/6$12 #upprepningsfunktion avstängd.

Jag fortsatte
– Kyssar, matlagning, passion, kramar, kan nu bara användas en gång pga avstängd upprepningsfunktion…

Hon skrattade! Ett sms fyllt av skratt.

Jag skämtade till min inbjudan för kommande helg till att hon vunnit en tävling. Det handlade om manöiga stippor. Alla medverkande deltagare var jag själv.

Hennes mail inledddes ”ojojoj!!”
Hon hade precis kommit hem från Estland. Men var ledig kommande helg. Hon var absolut intresserad.

Att hon varit i Estland hade jag missat. Eller hon ”glömt” att berätta.

Diskussionen om tävlingen fortsatte. Skämtsamt. Alla deltagarna hade fått olika namn. Jag pekade ut att en a dom hade rylte om sig som snuskgubbe. Hennes svar löd ”Är han snuskis också , exskt min smak 🤪”.

– Herregud! Jag trodde du var en pryd och blyg kvinna!

Hon skickade mig en text hon skrivit. Det var på skoj. En del rim var väl sådär. Men det var fyndigt. Roligt. Träffande.

Våra mail och sms fylldes av kärlek. Omtanke. Saknad. Humor.

Jag var helt säker på att hon skulle komma kommande helg. På kvällen ringde jag henne. Som vanligt runt 21:00 när jag var klar med allt.

Det var ett fint samtal. Men nånstans mitt i allting, när jag började tala om biljett, var det inte lika självklart att hon skulle komma. Den exakta formuleringen var ”att hon inte visste – hon kanske var upptagen”.

Alla sms. All a mail. All kärlek. Saknad. Och nu ”visste hon inte”. ”Kanske”. Jag fick inte känslan av att vara prioriterad. Om hon nu inte visste. Varför då inte bestämma oss?

– 18:e April –

Dagen började med sms. Hjärtan. Kärlek. Saknad

Senare på em skickade jag henne ännu en gång blommor. Hon skickade tack i sms.

– Eftersom du eventuellt inte ville ha din ”vinst” (min inbjudan) tänkte jag ändå blommor är bra idé .
– Inte sagt att jag inte vill ha din vinst
– Du sa igår att du inte visste, ”kanske upptagen”

Jag påpekade att hon såklart fick bestämma helt själv. Skrev att hon var en fri kvinna. I det sammahnanget la jag till ”Fri kvinna fri man”. För att understryka mitt ställningstagande. Att det inte var lika förutsättningar.

Hennes svar löd ”❤️❤️❤️❤️”

Jag tyckte det kändes lämpligt att utveckla resonemanget.

– Det är faktiskt bra att ha utan förbinda sig. Jag hade fel du hade rätt.
– Hur tänker du?
– Jag bara tänker ”jag älskar dig utan krav eller måste ha relationen folk ser etc etc ”
– Tänkte bara, hur började du tänka annorlunda?
– Genom att tänka igenom. Jag var nog för ivrig tänka ”officiellt uttalad monogam relation” och kanske det inte var vad du önskade… om jag inte var i din mall

Mitt resonemang var totalt logiskt. Hon ville ju inte behöva stå för relationen öppet på Facebook. Ville inte sluta säga hon var singel om andra män frågade. Jag lämnades inget val än att godta dom premisserna. Men det skulle såklart vara lika premisser åt båda håll.

Det var inte vad jag egentligen ville. Men jag gavs inget val.

Det som slog mig mest var att hon besvarade mitt sätt att möta hennes premisser med ”❤️❤️❤️❤️”. För mig underströk det bara att det var exakt så hon ville ha det.

– 19:e April –

Skickade sms och önskade henne god morgon. Att jag tänkte på henne. ”Hoppas du sovit gott och får en fin dag! Tänker på dig. Armastan sind..”. Hon svarade ”Tack! Ha en underbar dag! Älskar dig!”

Frågade om hon ville prata senare. I telefon. Absolut. Det ville hon. Jag ringde runt 21. Som vanligt. Det var ett fint samtal. Värme. Kärlek. Närhet. Skratt. Men vi undvek frågan om kommande helg. Jag för att jag ansåg hon hade bollen. Hon var inbjuden. Hade först svarat ja, men sen på frågan om biljetter ”kanske” varit upptagen. Hennes skäl att inte ta upp det hela visste jag inte. Jag tolkade det som att deet andra erbjudandet kanske var prioriterat och att hon ännu inte fått slutgiltigt svar.

– 20:e April –

Vi önskade varandra god morgon. Skrev lite om vad dagen skulle erbjuda. Jag saknade henne. hon saknade mig. Hon var tydligen ledig. Hon skulle plugga med en kompis. På Lyran. Ett litet fik utanför Bredäng. Vid vattnet. Vacker plats.

Jag ifrågasatte inte att det var 1 timmes kommunal resa. Från henne till Lyran. Enkel resa.

Hon skickade mig en selfie. Hon hade verkligen gjort sig fin. Sminkad. Uppklädd. Lockigare hår än vanligt. Iklädd morgonrock. Gjorde en min. Men ändå vacker.

Senare skickade hon en fikabild. Inga böcker. Ingenting. Bara fika. Bara på sin fika. Sedan blev det tyst.

När jag kommit in från stallet skickade jag sms.

21:21. Hejsan! Kan/vill du prata?

Jag fick inget svar. Gissade hon varit trött efter en lång dag och kanske somnat. Så jag skickade ett sms till.

21:36. Sov gott!

Då kom plötsligt svar.

21:37. Tack, du med ❤️

Jag tyckte väl det inte var märkligt att inte ringa istället. Eller ens besvara min fråga på något sätt. Hon hoppade bara ver den. Men jag skickade ett sms till.

21:37 Hörs morgon kanske om du vill/har tid?

21:38. Ja, det gör vi

– 21:a April –

Skickade henne ett god morgon. Hon besvarade. Frågade vad hon skulle hitta på. Hennes Emoji ryckte på axlarna. ”Småpyssla. Vara ute.” Jag skickade igen

– Ha en fin dag! Vi kanske kan höras senare?
– Tack, ha en fin dag du med

Det hade blivit fredag. Ännu inget svar om helgen. Det som varit kommande helg. Men som nu plötsligt var här. Den hon först tackat ja till. Som jag upplevde det.

Skickade henne blommor. Igen. Rosor. Röda. Svar kom.

– Tack för de vackra blommor 🙏🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹❤️
– Tack tack
– Tack tack tack
– Tänkte jag skickar blommor istället när du inte ville träffas
– Alltså, aldrig sagt att jag inte vill träffa
– Jag bjöd in dig till helgen ju
– Mm…tror att du glömde kolla om det fanns transport mm
– Det fanns det! Jag kollade. Ringer gärna när jag är hemma om jag inte stör?
– Vi hörs senare
– Väntade väl kanske på ett ”ja jag kommer gärna, ska vi kolla sätt att resa?”… men men…
– Helt ofattbart usel är jag
– Nej det sa jag verkligen inte!! Men om jag bjudit in och sagt jag verkligen ville ses kanske ”kolla resa” innan svar är…? Sa verkligen inte usel! Då hade jag inte skickat blommor. Börja inte så igen…
– Ville diskutera ngt annat för att undvika möjlig missförstånd men det var inte så populärt ämne
– Jag förstod vad du menade, och kände vi redan pratat om varför det blivit så… och att vi kunde gå vidare och göra det bästa av det hela… inte låta det bli 2 veckor av att jag funderar på varför du inte kunde/ville komma, och sedan blir ledsen… Det fanns inget som kunde bli missförstånd tycker jag… eller? Jag sa ”umgås i trädgården”, laga mat etc. Vet inte vad som kunde bli missförstånd
– Det finns en hel del som vi inte förstår
– Absolut… min lösning var att tillbringa mer tid med varandra, med bra samtal… Allt det andra, om inte relation, inte ring, inte sex, vet jag…Jag ville bara ha en trevlig helg med någon jag tycker om att umgås med ❤️
– Mm… och jag ville prata om företeelse som framkommit tidigare, dock vi hade också sagt att inga förväntningar, hörde jag anklagelser riktat mot mig ang senaste resor dit
– Nej det var ingen anklagelse. Bara en tanke att du kanske kunde sagt om du ville komma. Fanns inga förväntningar. Som jag skrev – har fattat du inte vill ha en relation, sex, eller använda ringen. Jag sa bäddar uppe åt dig. Du sover uppe jag nere. Allting är solklart där. Kan ju omöjligt bli en ”anklagelse” för att jag tyckte du kunde svarat på inbjudan konkret?
– Senare får jag höra hur meningslöst med så kort tid, dyr resa, bortkastad tid mm….
– Jag uppskattade när du kom sist. Enda jag sagt, inte elakt menat, är att ”om man ändå reser är ju tex Tors kväll till sön kväll bättre”, det är inte samma som att bortkastat. Det är bara MER. Mer tid att umgås. Med nån man älskar.
– Det fanns inga tåg igår kväll tex
– Det fanns i går kväll när jag kollade . Idag fanns inget i rimlig pris/tid. Eller bil? Om du orkat… Jag hade betalat som vanligt.
– Det var dyrare denna helg
– Fanns bil för 1200 fre morgon-sön kväll. Jag kollade resor ifall du sagt ”jag vill gärna komma”. Kostnaden är totalt sekundär. Och det fanns inga förväntningar alls, jag har förstått var du står i alla frågor.
– Om jag behövde prata om det innan jag skulle resa då behövde jag det. Om du anser att du har klar med teman då är det så. Vi står på olika utgångspunkter
– Ok, då var det fel av mig. Jag trodde jag förstått allt du ville ta upp. Jag trodde jag bekräftat jag förstått alla punkter. Men eftersom detta kvarstår – Vilka är då alla saker?

Där avslutade hon diskussionen. Utan vidare svar.

Det hade framkommit i telefonsamtal att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen. Om det var det som hon ”kanske var uppbokad med” och som eventuellt hindrade henne från att komma framgick inte. Men nu lät det samtidigt som det var resan. Praktiska problem.

I efterhand är det lätt att fastna i detaljerna.

Vem som sa vad. Vilket sms som kom först. Om det handlade om resan, helgen eller någonting annat. Men när jag läser konversationen idag är det inte det som fångar min uppmärksamhet. Det är någonting annat.

Det märkliga är att vi verkade prata om helt olika problem. På ytan handlade diskussionen om resor, kostnader, transporter och missförstånd. Om det gick att ta tåget. Om det var dyrt. Om det fanns tid. Om det ens gick att lösa rent praktiskt. Men ju mer vi skrev desto mindre verkade det handla om själva resan.

Hon hade sagt ja snabbt och spontant. Sedan kom ”kanske upptagen”. Det var egentligen där det började skava. Inte därför att människor inte får vara upptagna. Självklart får de det. Utan därför att formuleringen innebar att någonting annat först behövde avgöras innan hon kunde svara mig.

Jag hade redan bestämt mig. Hon hade inte gjort det. Det innebar, oavsett hur man valde att formulera det, att jag väntade på utfallet av någonting annat.

Jag upplevde det som att jag blivit andrahandsvalet. Prio två. Och det blev svårt att få ihop med alla hjärtan. All saknad. All kärlek. Alla ord om att vilja ses. För om man verkligen vill ses med någon brukar man normalt börja där. Inte vänta på besked från något annat först.

Det var egentligen därför jag fortsatte fråga. Inte om tågen. Inte om bilen. Inte om kostnaden. Utan om någonting betydligt enklare.

Ville hon komma?

Det märkliga var att den frågan aldrig riktigt fick något svar. Först kom snabbt ja. Sedan ”kanske upptagen”. Sedan transporter. Sedan missförstånd. Sedan saker hon velat diskutera.

Samtidigt visste jag att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen.

Om det var det som gjorde att hon inte kunde eller ville komma visste jag inte. Men någonstans där började det kännas som att jag försökte förstå någonting som ingen riktigt ville säga högt.

Som om själva kärnfrågan hela tiden flyttades åt sidan. Inte besvarades. Bara ersattes av någonting annat.

Ju mer jag försökte reda ut någonting, desto mer verkade fokus flyttas från sakfrågan till att jag överhuvudtaget tog upp den.

Det var ett mönster jag skulle komma att se många gånger senare. När jag upplevde att någonting behövde förstås försökte jag förstå det.

När hon upplevde att någonting blev jobbigt verkade fokus ofta flyttas till hur samtalet kändes snarare än till det som från början hade gett upphov till det.

Problemet var att de två strategierna sällan ledde åt samma håll.

För mig skapade uteblivna svar fler frågor. För henne verkade frågorna skapa mer obehag. Och ju mer obehag som uppstod, desto längre bort verkade själva kärnfrågan hamna. Det var där någonstans jag började ana konturerna av någonting större.

Inte ett enskilt missförstånd. Inte ett bråk. Utan en mekanik. En loop. Det ironiska var att jag inte såg den då. Där och då tyckte jag fortfarande att vi hade en ovanligt fin vecka bakom oss. Hjärtan. Blommor. Telefonsamtal. Saknad.

Jag hade ingen aning om att allting några timmar senare skulle explodera.

Runt 22 på kvällen var vi båda åter. Jag hade kört mina granner till deras konsert. Hon hade kommit hem efter träffen med väninnan. Jag ringde henne.

Det var där. I samtalet som någonting totalhavererade.

Samtidigt som hon satt upp massa premisser för att vilja ses. Saker som hon verkligen ville jag skulle förstå. Där en av dom var att hon inte ville ha en sexuell relation. Där kom en kommentar.

Hon kände sig sexfattig.

Det var inte ordet i sig som träffade mig. Det var sammanhanget. Under flera veckor hade jag fått höra att hon inte ville ha en sexuell relation. Att relationen först behövde fungera. Och bland det som inte fungerade fanns att det berörde mig oerhört illa när hon sa att ”hon var singel om andra män frågade”. Och nu satt jag plötsligt med en människa som beskrev sig själv som sexfattig.

Jag fick inte ihop ekvationen.

Jag kände hur hela konceptet drev mig mot kanten. Helheten. Jag ville ha raka svar. Där och då. Klartext. Vad ville hon? Vad menade hon?

Det slutade med att hon la på luren. Utan ett enda svar. Hon var sexfattig.

Jag ringde igen. Inget svar. Upprepat inga svar. Hon skickade istället ett sms.

– Det finns ingen anledning till bråk men du bråkar och skriker.
– För att du inte svarar
– Svarade om du inte förstår mig är annan sak

Hon hade inte gett något svar. Punkt

Enda som framgick var att hon ville ha en massa reservationer för att ses. En av dom var att vi inte hade en sexuell relation. Och så fick jag i ansiktet att hon var sexfattig.

Det var slutet på några dagar av värme. Kärlek. Hjärtan. Saknad.

24:e

7 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det trodde inte jag heller…

– 24 mars 2023 –

Jag hade bara sovit någon timme. Eller inte alls. Kanske bara legat på aga, som mormor brukade säga. Kroppen stilla, huvudet igång.

Klockan hade passerat midnatt när jag hörde hennes ringsignal.

– Jag trodde inte du skulle ringa igen, var det första jag sa.

– Det trodde inte jag heller…

Hon var märkbart berusad. Tvivelsutan.

Det var inget långt samtal. Men hon ville jag skulle hämta henne dagen därpå. Det ville jag med. Det var ungefär det absolut viktigaste konsensus vi hade.

Jag försökte snabbt få till logistiken i mitt huvud. Det skulle kunna fungera. Ta hand om djuren runt 4. Duscha, åka 60 mil. Hämta henne. Handla. Åka 60 mil.

Jag har inget exakt citat, men någon har säkert sagt något klokt om att om man ändå är idiot kan man lika gärna gå hela vägen. Go all in. Agera som en komplett idiot.

Om inte annat så sa jag det till mig själv. Eller så levde jag det.

Vi skulle ju ändå äta. Och det var våffeldagen i morgon.

Google. Lyxvåfflor. Som om ordet i sig bar ansvar.

Jag såg menyerna framför mig, inte som mat, utan som handling. Som arbete. Som botgöring. Som reparation.

Kallrökt lax med pepparrotskräm.
Saffransräkor med apelsin och timjan.
Grön sparris, pocherat ägg, hollandaisesås.
Parmaskinka med het cheddarröra.

För all del.

När du ändå druckit tidigare under kvällen.
När du ska köra tolvhundra kilometer i morgon.
När du inte sovit.
För all del: gör hollandaise från grunden. Gör våffelsmeten också.

När du ändå skickat rosor.
När du ändå skickat en förlovningsring till en kvinna som sagt upp en förlovning hon hävdade inte fanns.
I en relation hon redan avslutat. Testar sig för olika sjukdomar.

Vad är då det sunda att göra?

Leta recept och skriva en inköpslista. Självklart!

Vitlök.
Grön sparris.
Apelsiner.
Timjan i kruka.
Röd peppar.
Löjrom.
Räkor med skal.
Stenbitsrom.
Kallrökt lax.
Vispgrädde, fet.
Färskost.
Crème fraîche.
Cheddar, lagrad.
Ägg.
Smör, extrasaltat.
Gräddfil.
Citroner.
Prosciutto di Parma.
Dill.
Hönsbuljong.
Torkad timjan.
Saffran.
Riven pepparrot.
Bakpulver.
Vetemjöl.
Ättiksprit.
Vitvinsvinäger.
Torrt vitt vin.
Lagerblad.
Schalottenlök.
Persiljestjälk.

Och öl, för fan.
Det ska vara öl i våffelsmet.

Jag skrev listan långsamt. Som om varje rad flyttade mig en millimeter bort från kaos. Som om ordning gick att laga fram. Det gjorde den inte. Men jag fortsatte ändå.

När listan var klar kom jag på att jag måste göra en meny.

Photoshop…

Kohvik Armastus

Tänane eriline

> Armasta Vahvleid Luksus <

1. Külmsuitsulõhe ja mädarõikakreem
2. Safrankrevetid apelsini ja tüümianiga
3. Roheline spargel, pošeeritud muna, hollandi kaste
4. Parma sink ja kuum Cheddar

Kõik vahvlid on kaetud peeneks hakitud punase sibula, kaaviari, tilli ja sidruniga.

Serveeritakse Proseccoga…

35 euro
(Tavahind 15 euro/tükk)

Head söki!

Översatt skulle det, i bästa fall bli;

Café Kärlek

Dagens special
> Lyxiga Kärleksvåfflor <

1. Kallrökt lax och pepparrotskräm
2. Saffransräkor med apelsin och timjan
3. Grön sparris, pocherat ägg, hollandaisesås
4. Parmaskinka och varm cheddar

Alla våfflor toppas med finhackad rödlök, löjrom, dill och citron.
Serveras med Prosecco…

35 euro
(Ordinarie pris 15 euro/styck)

Trevlig helg!

Alla namn på mat sträckte sig långtbortom min estniska. Så det blev en blandning av G Translate, och hemsidan ”NamiNami”. Ungefär samma som köketpunkt se. Fast Estniskt.

I ett infall av ”humor” kunde jag inte låta bli att sätta priset till 35€, trots att ordinarie pris var 15€. Ett slags omvänt kampanjerbjudande. Ta en, betala för två. Först senare slog det mig att skämtet bar på en oväntad relationssymbolik. Den var inte avsiktlig, men samtidigt märkligt svår att missa.

Våfflorna var planerade. Menyn färdig. Inköpslistan klar. Om relationen fanns det fortfarande ingen plan alls.

Jag hade två timmar på mig att försöka sova.

Jag la in mer ved i brasan och drog värmefilten över huvudet.

Jag satte mig upp igen. Det var bara ett par småsaker. Jag kollade snabbt.

Jodå. Den självutnämnde ”regissören”. Han som gjorde filmer ingen människa verkade titta på, men som ändå lyckades få skräpet gjorda. Han som uppenbart led av nån sorts omvänd dysmorfofobi. Avsaknad av rättmätig dysmorfofobi. Han hade lagt upp en ny profilbild. Efter vårt samtal. Och naturligtvis hade hon redan gillat den. Blixtsnabbt. Som alltid. Som med alla övriga.

Mer än hon gjort med mig.

Jag drog filten över huvudet igen.

Marginalen

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

10 minuter…

– 23 mars 2023 –

Jag kollade PostNords app flera gånger om dagen.

Som om uppdateringarna kunde förändra något bara genom att bli sedda. Som om en människa kunde påverka ett förlopp genom att stirra tillräckligt länge på det.

Det är märkligt vilka ritualer man skapar åt sig när man saknar kontroll. Man öppnar samma app. Läser samma status. Stänger den. Öppnar den igen en timme senare. Inte för att något rimligen hunnit förändras, utan för att man hoppas att verkligheten ska ha gjort det ändå.

Det tog tre dagar innan hon brydde sig om att hämta ut sitt rekommenderade brev. Tre dagar där ringen låg stilla i ett system som på många sätt visade sig mer pålitligt än vi någonsin varit tillsammans. Eller snarare isär.

Sett till att det var PostMord kunde man nästan ha byggt en slogan på det. Eller en bumpersticker.

Eller lagt grunden till världens sämsta bestman-tal. Nånsin.

”[Våra namn]. En relation mer instabil än PostMord.” Något åt det hållet. Humor är ett märkligt försvar. Man skämtar om saker för att slippa erkänna att de gör ont.

Under tiden hade jag skickat rosor igen.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Eller jo. Det vet jag nog. Jag ville att hon skulle veta att jag älskade henne. Det är bara förklaringen som låter så fruktansvärt mycket sämre när man säger den högt. För vissa.

Man fortsätter ibland långt efter att förnuftet slutat delta. Som om vissa handlingar har en egen tröghet. Som om kroppen fortsätter springa fast loppet redan är avgjort.

Och här kommer tillfälligheternas spel. Ödets nyck.

PostNords notis kom 18:05. Rekommenderat brev uthämtat.

Floristens sms kom 18:15. Rosorna levererade.

Tio minuter.

Det var marginalen.

Inte en dag. Inte en timme. Tio minuter. Ungefär den tid det tar att överkoka pasta. Eller gå hem från utlämningsstället för hennes del. Eller stå i hallen och fundera på vilket paket man ska öppna först.

Hon hade ungefär femton minuters promenad hem.

Med andra ord kom hon sannolikt hem med paketet under armen samtidigt som rosorna stod och väntade. Blommor i hallen. Ring i handen.

Tio minuter.

Det finns något nästan mekaniskt i det där. Som om känslor gick att synkronisera. Som om avslut gick att tidsbeställa. Som om PostNord och en blomsterhandel lyckats koordinera någonting som vi själva aldrig riktigt fick ordning på.

Jag tänkte att om det funnits någon rättvisa i symbolik så borde hon ha känt det då. Inte metallen. Inte rosorna. Utan sammanträffandet. Tyngden i att båda sakerna anlände samtidigt.

Men symboler fungerar bara på den som vill läsa dem.

I min fantasi hade hon hämtat paketet. Kommit hem. Konstaterat att den där ljugande idioten som inte gick att lita på — tacka Gud hon var av med faanskapet — hade skickat blommor igen. Rosorna stod där. Framför dörren. Mer lättöppnade än det andra paketet. Mer färgglada. Mer påträngande. De fick förmodligen första uppmärksamheten.

Sedan paketet. Ringen.

Jag vet naturligtvis inte. Vem faan kan veta?

Det var bara så jag såg det framför mig. Det är också märkligt hur mycket tid människor kan lägga på att föreställa sig saker de aldrig kommer få veta.

För henne var det säkert bara logistik. Ett paket. En bukett. Två leveranser.

För mig var det slutpunkten på något som aldrig riktigt fått börja.

Väl bekomme. Eller vad i helvete man nu säger när någon får både rosor och ett avslut inom tio minuter. För en förlovning hon avslutade via sms.

Jag stängde appen.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig.

Definitivt inte något för rosorna. De tidigare leveranserna hade mötts av så varierande reaktioner att de slutat vara användbara som prognosverktyg. Och definitivt inte något för ringen. Vad förväntar man sig ens när man skickar en förlovningsring till kvinnan som gjort slut?

Men kombinationen. Rosorna och ringen. Samma kväll. Inom tio minuter.

Där någonstans tror jag ändå att en del av mig förväntade sig… någonting.

Inte en kärleksförklaring. Inte en återförening. Inte ens ett vettigt samtal.

Kanske bara ett sms. Ett enda ord. ”Idiot.”?

Något som visade att paketet och blommorna inte bara passerat genom hennes hall som två logistiska händelser bland andra. Något som bekräftade att de faktiskt landat någonstans.

Torsdag. Klockan var 18:30.

Det förblev totalt tyst.

REK

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

07:59 20/03/23…

– 20 mars 2023 –

Jag hade till slut bestämt mig.

Att jag inte kunde göra någonting med den. Inte använda den till någonting. Inte ge den någon roll, inget liv, ingen framtid.

Den gick inte att bära. Den gick inte att sörja. Den gick bara att se på.

Hade hon burit den ens en sekund hade den kanske fått en annan sorts sorg. Ett affektionsvärde. Ett spår. Men så var det inte.

Den hade aldrig fått röra Hennes hud. Aldrig fått göra sitt jobb. Inte ens initierat det. Hon visste inte ens att den var en realitet.

Så jag skickade den. Slutligen.

Förlovningsringen hon sagt var den finaste av dem jag visat. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp den 25 oktober. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp trots att hon hävdade att den inte fanns. Förlovningsringen till en förlovning som enligt henne aldrig existerade – i en relation hon ändå avslutade.

Det var mycket som inte fanns.

Men ringen fanns.

Den var verklig. Den vägde. Den låg kvar.

Jag packade den. Varsamt. Inte hårt.

Bifogade ett kort. Egengjort. Baserat på ett foto av oss första morgonen tillsammans. Texten Armastan Sind. Och Hennes namn.

Som man gör med saker som inte längre får stanna, men som inte förtjänar att kastas.

Sedan lämnade jag in den.

REK.

07:59 den 20 mars anlände den till hennes utlämningsställe.

Mer exakt än mycket av det vi haft tillsammans. I alla fall på distans. I text.

Efter det fanns inget mer att göra. Inte med ringen. Inte med tanken på den.

Den, nästan, hade nått sin adress.

För Sent

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den låg där som en fråga utan mottagare…

– 17:e Mars 2023 –

Den hade beställts efter många om och men.

Först förlovningen. Sedan tvekan. Sedan uppbrottet. Sedan hittade vi tillbaka till varandra utan att hitta tillbaka till det vi en gång lovat. Under julbesöket lyckades jag till slut nämna ringar utan att det blev ett samtal om ringar. Nästa gång lyckades jag få ett fingermått. När hon sov.

Sedan gjorde hon slut.

Och nu låg den där.

På köksbordet.

Två veckor tidigare och historien kanske sett annorlunda ut. Kanske inte. Det är märkligt vilka enorma krafter vi tillskriver små tidsmarginaler när vi försöker förstå det som redan hänt.

Jag tog upp den igen.

Och igen.

Det finns saker man inte håller för att minnas, utan för att inte glömma hur tungt något var innan det blev meningslöst.

Metallen var kall. Inte dramatisk. Bara kall. Jag rullade den mellan fingrarna. Tänkte att det där lilla cirkelhelvetet hade varit allt som krävdes. Om tiden inte haft så dålig tajming. Om leveranser ibland inte kom för sent även när de kommer i tid.

Jag tänkte att inget hade blivit perfekt. Men något hade blivit sagt. Utan ord. Utan tolkning.

Rosorna stod någonstans långt bort och vissnade långsamt, som de ska.

Ringen låg här och gjorde ingenting alls.

Jag satte tillbaka den i asken. Tog upp den igen. Lade ner den.

Hjärtats ljus är inget man badar i. Det är något man håller för nära. Något man håller emot. Tills det bränner.

Och ibland är det inte kärleken som tar slut.

Det är bara kroppen som ger upp först.

Kärleksvåfflor

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

En Odyssé I Essens…

– 26:e Mars 2023 –

Snön drev snett över gården. Tyst, vitt, kallt.

Jag lade fram menyn till frukostkaffet.

Jag gjorde hollandaisen från grunden. Reduktion. Schalottenlök. Lagerblad. Äggulor. Smör. Värme. Balans. Ett felsteg och skiten skär sig.

Hon assisterade i köket.

Vi åt. Mycket.

Det var enkelt. Som det brukade vara när det var bra. Inget drama. Inga ord som behövde sägas. Bara mat, skratt och värme.

Efteråt låg vi i soffan. Stinna. Mätta. Brasan sprakade. Elden höll oss stilla.

Sedan var det dags. Hon skulle åka hem.

Jag köpte biljetten. Packade våfflor åt henne så att hon kunde göra färdigt de olika varianterna hemma. Det fanns mat överallt. Vi hade släpat hem ett mindre berg från ICA kvällen innan.

Hon protesterade. Tyckte att jag skulle behålla mer själv.

Jag insisterade.

Sedan körde jag henne till stationen.

Vi sa inte så mycket. Vi behövde inte.

Tåget rullade in. Hon klev på. Vi vinkade, skickade pussar och gjorde hjärtan genom fönstret.

Sedan rullade tåget iväg.

Det var lycka.

Men tomhet ändå.

Det Kunde Bara Vara Jag

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Och det var kanske problemet…

– 5:e Juli 2024 –

Det ska sägas. Det hade krävt en hel del research. Old School.

Men för någon som varit på turné mer eller mindre konstant i en tid när det inte fanns internet, inga smarta telefoner, inga kartappar, inget google, bara improvisation, telefonkiosker och tjocka kataloger var det ändå inte oöverskådligt.

Det gick att lösa. Problem är till för att lösas.

Hon var på sitt bemanningsuppdrag ”i Norrland”. Ville inte säga var. Som vanligt. Hade skickat en bild på vandrarhemmet när hon kom fram sent på natten.

Det var vad jag hade. En bild. ”Norrland”. Och en ungefärlig tidsaspekt för resan.

Jag började spåra vandrarhemmet. Efter många om och men hittade jag det. Många timmar med många bilder på vandrarhem blev det. Sedan närmaste ort. Närmaste blomsterhandel. Inget svar. Till slut fick jag tag i en av ägarna via hennes privata mobil. Butik stängd för sommaren. Dead end.

Närmaste öppna blomsterhandel låg drygt tjugo mil bort. Tre timmar med bil. Enkel väg.

Normala människor hade kanske stannat där. Jag vägrade. Det gällde Henne. Kärleken.

Med hjälp av en gammal turnékamrat, beredd att ställa upp i ur och skur som turnekamrater gör även 20 år senare, och dessutom bosatt i den inte särskilt närliggande orten, hittade jag ett åkeri. Ägd av en bekant till honom. Ägaren var förvånad över uppdraget, men min vän hjälpte till med ”förtur”. Fraktlösningen var minst sagt groteskt feldimensionerad för ändamålet. Men det som fanns att tillgå.

Man kan tydligen skicka blommor även med långtradare. Inte optimalt för miljön. Men det går. Det fanns något absurt i det som nästan tilltalade mig. Rimlighet hade aldrig varit mitt främsta styrmedel.

Först koll med vandrarhemmet: Förklara övergripande – vem vad när hur varför.

Kunde de ta emot blommorna? Ja. Kunde de ordna vas? Ja. Kunde de ställa dem på hennes rum? Ja. Check.

Beställa rosorna. Betala via Swish. Check.

Slutliga instruktioner till min väns vän som drev åkeriet. Betala via Swish. Check. Rosorna var på väg.

Några timmar senare kom sms.

– Tack för de vackra rosorna. Och sedan tillägget: Det är inte roligt.

Det där fastnade. Inte roligt.

Well. Jag tyckte på ett plan att det var ganska roligt. Inte renodlat humoristiskt i sig med ett stort fång röda rosor.

Men vansinnigt. Romantiskt i sin överdrift. Lite donquijotiskt. Långtradarsända rosor till ett avlägset vandrarhem i Jämtland. Klart det hade något komiskt i sig. Men för henne betydde det något annat.

Hon hade varit ”hemma”. Sett lastbilen komma. Sett chauffören bära in blommorna i huvudbyggnaden. Och förstått.

På något sätt märkligt. På något sätt inte alls märkligt. Hon visste förstås direkt. ”Det kunde bara vara jag”.

Och hennes det är inte roligt — ju mer jag tänkt på det, desto mindre tror jag det handlade om blommorna. Det lät mer som psykologiskt försvar. Som när någon blir träffad på ett sätt som gör dem avväpnade och svarar genom irritation.

Nästan kränkt. Nästan överrumplad. Någonstans mitt emellan. Som om gesten samtidigt rörde och hotade.

För hennes profil tålde illa det där. Att någon hittade henne. Att någon tog sig förbi hennes autonomi. Att hennes undanhållna plats inte längre var undanhållen. Integriteten blev plötsligt penetrerad. Existentiellt.

Och kanske var det just det som skavde. Inte blommorna. Utan att jag hittat henne. Trots hennes Norrland. Trots murarna. Trots avstånden.

Kanske gjorde det henne glad. Kanske kränkt. Troligen båda. Det ena utesluter inte det andra.

Hur det nu kunde kränka någon att få blommor.

Omtanke. Kärlek. Ansträngning.

Varför var hennes integritet viktigare än det? Varför viktigare än tillit?

Jag berättade om episoden för en bekant utanför turnélivet. Hennes reaktion var ett storögt: – Hur i helvete bar du dig åt? Och ja. Det var väl en rimlig fråga.

Men… the show must go on. Any cost. Any effort. Det var kanske både min styrka och min sjukdom. För mig var det bara en dags arbete och en del pengar.

Det var ingenting mot vad jag lagt på att försöka förstå varför hon efter 2 år inte bara kunde tala om för mig var hon skulle tillbringa en månad med sitt bemanningsuppdrag.

Rosor Och Skuld

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Två språk för samma konflikt…

– Mars 2023 –

För att följa upp det totalt obegripliga sms-haveriet gällande mitt skämt gjorde jag det enda logiska.

Jag skickade henne tjugofem långskaftade röda rosor. Igen.

En hundpsykolog hade förmodligen kallat det en överslagshandling. För mig var det ett sätt att försöka avsluta det hela med ett argument som inte gick att bespotta. Inte gick att förvränga. Inte gick att missuppfatta. Inte gick att förvanska.

Jag förstod för mitt liv inte hur den kärleksfulla dialogen plötsligt kunde komma att handla om mitt uppenbara skämt om att herren sade att hon skulle vara tyst. Eller varför det kom upp så sent.

Jag höll absolut med henne om att man håller ihop och är lojal i en relation. Oavsett hur det blåser. Det var hundra procent jag. Jag hade också varit lojal. Inte perfekt. Inte felfri. Men lojal. Oavsett vilka frågor som uppstått hade jag, i samtal med vänner, ofelbart stått upp för alla upptänkliga aspekter från hennes sida.

Och jag hade inte skrivit skit om henne. Jag hade bara konstaterat ett faktum. Hon skickade sms och gjorde slut. Punkt.

Det var inte en värdering. Det var det som hänt.

Och detta därför att jag ställt en fråga om någonting jag iakttagit. Varför inte istället försöka lösa frågan? Gemensamt. Lojalt.

Allt prat om ”mina lögner”. Vad hade jag egentligen ljugit om? Den frågan verkade det inte finnas några svar på.

Och att ”hon inte litade på mig”. Vad hade jag gjort? Vilka signaler hade jag skickat som sa att jag inte gick att lita på? Dessutom i sådan omfattning att hon tackade Gud för att hon inte gjort det.

”Jag var elak och anklagande”. När jag ställde frågor om saker jag noterat var jag ”anklagande”. Oavsett hur många frågetecken jag la in uppfattades det inte som en fråga. När jag å min sida blev anklagad, när jag försökte förklara, om jag mot förmodan gjorde mig förstådd och diskussionen tog slut – då hade jag varit elak.

Ju mer jag tänkte på det desto mindre verkade det handla om mitt skämt. Det var som om någonting annat låg där bakom. Någonting jag hade svårt att sätta fingret på. Som om det blev viktigt att jag bar skulden. Att jag var den sämre av oss. Att berättelsen på något sätt behövde landa där. Som om det fanns ett behov av att placera oss på olika höjd. Den ena ovanför. Den andra under. Och jag hade svårt att skaka av mig känslan av att min plats redan verkade vara bestämd.

Det är svårt att förklara i efterhand, men ibland upplevde jag det nästan som att det inte längre handlade om att förstå vad som hänt utan om att fastställa vem som hade rätt att känna sig sviken.

Som om det blev viktigt att ha en upp på den andre. Viktigt att kunna peka tillbaka på någonting senare. Ett kort att dra fram ur rockärmen om obekväma frågor någon gång skulle uppstå i framtiden. Ett stilla: ”Ja, men du…” som avslutade diskussionen innan den ens hunnit börja.

Där blev det plötsligt en fråga om någonting större än vårt gräl. Om skuld. Om ansvar. Om makt. Om så – var det ett inlärt beteende som gjorde gällande att man ens behövde makt i en kärleksrelation?

I min värld hade modellen alltid varit ganska enkel. Någonting händer. Man pratar om det. Man försöker förstå det. Man hittar ett svar. Man går vidare. Tillsammans.

Nu tyckte jag mig allt oftare se en annan modell framför mig.

Någonting händer. En fråga ställs. Skuld uppstår. Trycket ökar. Flykten börjar. Sedan kommer låsningen. Och när låsningen väl infunnit sig började själva frågan spela allt mindre roll. Kvar fanns bara positionerna.

Kanske hade jag fel.

Men där, med tjugofem långskaftade rosor på väg hem till henne, var det den modellen som bäst verkade förklara världen.

Herren Pratar

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Varför sa hon ingenting? Då…

– Mars 2023 –

I samband med blommorna jag skickat henne bytte sms-konversationen bytte totalt riktning. Dessvärre flera gånger…

Hon besvarade mitt “Head öd maga hästi. Armastan Sind. Igavesti…” [God natt, sov gott. Jag älskar dig. För alltid…] med Head Öd och emojis fyllda av hjärtan.

Hon skrev uttryckligen att hon saknade mig. Att hon älskade mig.

Jag skickade henne en bild från vår första kväll tillsammans. Hon svarade att hon älskade den bilden. Plötsligt skiftades tonen i hennes sms.

– Det gör ont i hjärtat.

Jag skickade henne bilden från vår första morgon tillsammans. Innan hon skulle åka. När hon låg med huvudet i min famn. Hon svarade “den känslan” och ett hjärta. Jag svarade

Jag gjorde mycket fel. Vabandust! [Jag är ledsen]. Hennes svar löd

– Vem bestämmer vad som är rätt eller fel? Du har fantastiska egenskaper och du är värdefull. Kom ihåg det alltid.

– Jag förlorade ju dig. Alltså gjorde jag fel…

Jag skulle komma att skicka ett spontant sms “tänker på dig”. Hennes svar löd

– Tänker på dig hela tiden. Inte ens jobbet tar tankarna bort.

Mitt Armastan Sind bemöttes med Armastan Sind Ka! [Jag älskar dig / Jag älskar dig med]

Hon skrev hon “önskade att vi fungerade så vi hade kunnat vara tillsammans”.

Plötsligt mitt i allting vände tonen. Som att hon av en outgrundlig anledning slutat älska och sakna, och istället skulle förklara ”vad som inte fungerade”.

Hon frågade mig hur jag trodde det kändes att åka hundra mil för att rensa mina rabatter och sedan få höra att hon skulle vara tyst eftersom herren pratade.

Om det kändes som kärlek.

Jag minns att jag bara satt och stirrade på telefonen en stund. Inte för att frågan var obegriplig. Tvärtom. Jag visste exakt vad hon syftade på. Jag hade sagt det.

Men jag hade sagt det på samma sätt som man säger att någon borde spärras in på zoo. Eller att man själv borde tilldelas Nobelpriset i dumhet.

Det var inte ett påstående. Det var ett skämt. Ett dåligt skämt om man så vill.

Men fortfarande ett skämt.

Så överdrivet att jag aldrig ens reflekterat över möjligheten att någon skulle kunna uppfatta det bokstavligt. Jag hade dessutom levererat det med ett kroppsspråk som förmodligen hade fått en kringresande cirkusdirektör att be mig lugna ner mig.

Det fanns inte ett uns allvar i det. Inte ett uns avsikt att såra. Inte ens ett uns verklighet.

Ändå satt vi nu här. Månader senare. Och pratade om det som om det varit en faktisk beskrivning av hur jag såg på henne. Det var kanske det som förvånade mig mest. Inte att hon mindes kommentaren.

Utan att hon verkade ha burit med sig betydelsen av den utan att någonsin säga något. För om den verkligen hade gjort ont, varför kom den aldrig upp när vi satt vid samma bord? Varför kom den inte samma kväll? Varför kom den först nu?

När så mycket annat redan hade börjat gå sönder.

Jag försökte förklara. Ärligt.

Hennes svar på min förklaring var kort.

– Jag inte talade sanning. Punkt.

Jag satt och tittade på telefonen en stund. Funderade. Det märkliga var att den där avslutningen kom i samma samtal där hon några meddelanden tidigare skrivit ”Vem bestämmer vad som är rätt eller fel?”.

Det fastnade hos mig.

För när det handlade om människor, relationer och handlingar verkade svaret vara att ingen gjorde det. Att verkligheten var större än våra förenklade domar. Att saker kunde upplevas olika.

Men när det kom till mitt skämt verkade samma generositet plötsligt inte längre gälla.

Jag försökte förklara vad jag menat.
Jag försökte förklara att det varit ironi. Att det varit ett skämt. Ett dåligt skämt kanske, men fortfarande ett skämt.
Det spelade ingen roll. Min förklaring vägde lättare än hennes tolkning.

Och det var kanske det jag hade svårast att förstå.

Inte att hon uppfattat det annorlunda. Människor missförstår varandra hela tiden. Utan att hennes upplevelse av det till slut blev viktigare än min avsikt med det. Som om jag inte längre hade tolkningsföreträde över mina egna ord.

Och när jag försökte förklara dem blev svaret att jag inte talade sanning.

Långskaftade

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Ingen av oss anade omfattningen då…

– 16:a mars 2023 –

Jag gjorde det igen.

Skickade ett stort fång rosor. Långskaftade.

Inte för att blommor är oskyldiga. Utan för att de är långsamma.

De hinner fram utan att fråga hur man mår just då. De står där när humöret har passerat.

Skickade jag dom för att understryka mina känslor trots allt? För att visa att jag tänkte stå kvar även om världen plötsligt blivit mer komplicerad än den varit veckan innan?

Kanske.

Men ju längre tiden gått desto mindre säker har jag blivit på att människor egentligen vet varför de gör saker när känslorna är som starkast. Vi hittar ofta förklaringar i efterhand. Snygga förklaringar. Logiska förklaringar. Sådana som går att berätta om utan att skämmas.

Men hjärtat arbetar sällan på det sättet.

Det resonerar inte. Det röstar inte. Det sammanträder inte och för protokoll. Det bara drar. Ibland mot människor. Ibland mot platser. Ibland mot beslut som den mer rationella delen av hjärnan aldrig skulle ha godkänt om den fått frågan först.

Kanske följde jag bara mitt hjärta. Kanske följde jag en instinkt. Kanske fanns det redan då en känsla av att någonting höll på att glida iväg och att kortet var ett sätt att sträcka ut handen innan avståndet blivit för stort.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att kortet kändes självklart när floristen ställde frågan. Och det märkliga med sådana beslut är att de nästan alltid känns självklara i stunden.

Igatsen sind… (Jag saknar dig.)
Mõtlen sinust… (Jag tänker på dig.)
Armastan sind… (Jag älskar dig.)

Svaret kom som det brukar göra när någon redan bestämt sig.

Att rosorna var vackra. Att jag kanske borde ha skickat dem till någon annan.

Det var inget elakt i det. Det var värre än så. Det var korrekt.

Ingen av oss visste hur många blommor jag skulle komma att skicka närmaste åren.

I vår parallella smskonversation skickade hon en bild på rosorna hon fått.

Bakom dem, på soffan, låg några av hennes konstverk.

Det slog mig att hon hade kunnat flytta dem ur bild om hon velat. Eller fotografera blommorna närmare. Eller bara välja en annan vinkel.

Istället låg de där i bakgrunden. Tydligt synliga. Som om bilden inte bara handlade om rosorna.Som om den också handlade om henne. Om det hon skapade. Om det som var hennes.

Det var verk jag älskade. Verk jag vid något tillfälle frågat om jag fick köpa. Inte för att vara snäll. Inte för att hjälpa henne. Utan för att jag faktiskt tyckte om dem.

Kanske betydde det ingenting. Kanske råkade de bara ligga där.

Men jag lade märke till dem.

Jag skrev att blommorna var ämnade att understryka vad mitt hjärta sa. Hon kontrade med att ”det spelade ingen roll vad hjärtat säger”.

Landet Ingenstans

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Utan att sjunka genom isen…

– 15:e Mars 2023 –

Jag arbetade vidare.

Med annat än mina egna skapelser.

Min bästa vän hade anförtrott mig ännu ett verk att producera. Jag befann mig någonstans halvvägs när jag skickade en ögonblicksbild till Kärleken.

Inte för att jag behövde hennes synpunkter. Inte för att hon hade bett om dem.

Det var bara någonting i mig som ville att hon skulle få se vad jag gjorde. Som fortfarande ville att hon skulle vara en del av mitt liv, även när livet handlade om annat än oss.

Texten var skriven av min vän.

Den handlade mindre om en förlorad kärlek än om en förlorad identitet. Om någon som betraktade sitt tidigare jag på avstånd. Som om personen redan blivit historia.

Som om hon försvunnit till ett land som fortfarande gick att minnas men inte längre att återvända till. När texten till slut rörde sig från jag till vi blev den någonting annat. En sorgesång inte bara över två människor. Utan över det gemensamma rum de en gång hade befolkat.

Det tilltalade mig.

Kanske för att jag redan då började förstå att det finns förluster som inte handlar om människor. Utan om versioner av människor.

Min första instinkt var att arrangera stort. Det jag inte sällan gjorde. Det jag lärt mig på Konservatoriet. Stråkar. Körer. Luft under vingarna. Det skulle senare visa sig vara fel väg att gå och reviderades fullständigt till minimalism. Det är en annan historia. Där stod jag då.

Svaret kom överraskande snabbt.

– Fin låt som du håller på med! Låt solen komma fram!

Jag skickade texten. Några minuter senare kom ytterligare ett svar.

– Kanske i sorg födds vackraste verk?

Hon frågade vem som skrivit den. Jag förklarade.

När man sitter på många stolar samtidigt uppstår ibland märkliga gränsdragningsproblem. Multiinstrumentalist. Producent. Arrangör. Låtskrivare.Textförfattare. Ibland allt samtidigt. Ibland bara en av rollerna.

I just det här fallet var jag arrangör och producent. Jag försökte förklara.

Dagen efter fortsatte arbetet. Jag skickade ännu en ögonblicksbild.

Kanske för att visa hur låten utvecklades. Kanske för att jag fortfarande sökte skäl att hålla samtalet vid liv. Kanske för att visa jag verkligen ville vara en del av hennes liv. Och att hon skulle vara en del av mitt.

Svaret kom nästan omedelbart.

– Skulle vara äran att höra hela låten

Det var inte bara tonen som hade förändrats. Även tiden hade gjort det.

Bara några dagar tidigare hade svaren på känslomässiga ämnen dröjt till nästa dag. Ibland längre. Här kom de nästan direkt. Jag funderade över varför.

Kanske för att låten inte handlade om mig. Kanske för att den inte handlade om oss. Kanske för att skapandet, så länge som fundamentet inte var. skrivet av mig om oss, fortfarande var konkret mark. Någonting man kunde stå på utan att riskera att sjunka genom isen.

Jag visste inte. Men jag lade märke till det.

Jag skickade henne avslutningsvis ännu en revision.

Inte heller nu lät svaret vänta på sig.

Riktigt fint jobbat!

Det var inte orden jag lade märke till mest. Inte heller snabbheten. Utan det som kom efter.

En emoji med hjärtan.

Obetydligt för de flesta människor. Men inte för mig.

Inte då.

Parallellen

5 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det var där problemen bodde…

– Mars 2023 –

Parallellt med vår mailväxling föregick en smskonversation.

”Om jag inte trodde på henne skulle jag släppa och gå vidare. Hitta någon jag litade på. Jag behövde inte förstöra hennes liv för att jag inte trodde på henne. Inte litade på henne. Att jag hittade på. Att jag anklagade och ljög. Jag hade delat felaktig och lutande fakta och det var inte kärleksfullt i hennes mått. Man trampade inte på sin kärlek oavsett hur mycket eller varåt det blåste.”

Jag påpekade att jag aldrig sagt (någonting som en) sanning. Att det jag sagt det var funderingar som dykt upp i mitt huvud. Funderingar som dykt upp på grund av hennes agerande.

Hon skickade tillbaka en skärmdump. Med mitt “jag har aldrig sagt sanning” markerat, och kommentaren “Tack för att du erkänner”.

Hon tackade Gud att hon inte litat på mig.

Jag borde såklart skrivit en uppsats i sms. Inte skrivit halvklara meningar. Därför sms INTE är så lämpligt för komplicerade bråk i relationer. Något jag hade påpekat upprepat.

När jag frågade om hon verkligen släppte det vi haft så lätt, svarade hon;

”Nej. Men lätt eller svårt hon kunde inte leva så. Jag hade målat ut henne som en korkad idiot genom att posta skärmdumpen från när hon gjorde slut på min Facebook.” Jag hade utelämnat alla mina egna fel. Att och hur jag var den som förstört allting.

Jag svarade att jag aldrig menat att skriva illa om henne. Att jag verkligen inte, aldrig, skrivit hon var en korkad idiot.

Svaret blev “man kan älska idioter åxå”.

Och hon fortsatte: ”Jag hade varit konstant otrevlig.”

Jag svarade att om hon hade upplevt det så hade hon kanske kunnat ta upp det till diskussion. Ett enkelt rakt ”nu upplever jag dig som otrevlig”. Och gett mig chansen att säga ”Förlåt, mitt fel, det var inte min avsikt. Jag älskar dig!”.

Svaret blev ”Förmodligen motsvarar vi inte på varandras förväntningar där du måste diktera vad och hur jag bör säga eller tala med dig”

Jag svarade; Jag motsvarade uppenbart inte dina. Du överskrev mina.

Jag dikterade inte. Jag sa bara vad jag ansåg kanske hade fungerat och vad jag hade önskat. Din önskan var min lag i livet. Vi har uppenbart olika utgångspunkter nu. Jag älskar du hatar.

Kan inte avslutningsvis någonting jag säger få landa i god jord?

Hennes svar löd:

Jag är en kall människa!

På min fråga ”Märktes inte min kärlek när vi sågs?” blev hennes svar

– Ibland. Otrevligheter tog över.

Jag satt länge med telefonen i handen efteråt.

Inte för att jag visste vad jag skulle svara. Utan för att jag allt oftare började undra om vi ens pratade om samma saker längre.

Jag tyckte att jag pratade om händelser. Hon verkade prata om upplevelser. Jag försökte förstå vad som hänt. Hon verkade redan ha bestämt sig för vad det betydde.

När någonting gjorde ont i min värld ville jag vrida och vända på det. Prata om det. Förstå det. Inte för att vinna. Utan för att kunna stanna kvar. För att hitta tillbaka till någonting som fungerade.

Hos henne verkade processen ofta gå fortare. Någonting hände. Någonting kändes. En slutsats drogs. Och när slutsatsen väl var dragen upplevde jag det som att själva diskussionen redan var över innan den börjat.

Min modell var: Problem → prata → lösa.
Hennes modell upplevde jag snarare som: Problem → uppleva → dra slutsats → anklaga.”

Kanske hade jag fel. Kanske hade hon fel. Kanske var det inte ens det saken handlade om. Kanske var vi bara två människor med helt olika kartor över hur världen fungerade som försökte älska varandra. För att vi faktiskt älskade varandra.

Men där, med telefonen i handen, började jag för första gången fundera över om det egentligen var där det verkliga problemet låg. Inte i Facebook. Inte i skärmdumparna. Inte i grälen.

Utan i att vi gång på gång verkade hamna på samma plats från två helt olika riktningar.

Och att avståndet mellan de riktningarna kanske var större än någon av oss hade förstått.

Men varför kom problemen aldrig upp till ytan när vi sågs? Varför dök de aldrig upp vid köksbordet? Under promenaderna? I bilen? I soffan?

Jag visste inte.

Det var bara ännu en av de saker jag hade svårt att få ihop.

För om otrevligheterna verkligen tog över, varför hade jag då aldrig hört talas om dem medan vi fortfarande befann oss i samma rum? Varför verkade de först bli synliga när relationen redan börjat glida? När avståndet redan uppstått.

Det var som om problemen sällan dök upp när de föddes. De dök upp senare. När någonting annat hade förändrats.

Och nästan alltid i text.

Som om dom var ett praktiskt vapen att slå med. Jag försökte alltid förklara och lösa problemen när dom uppstod. Efter bästa förmåga. Men dessa vapen skulle komma att övergå till stora chok av ren pajkastning. Och jag skulle komma att kasta tillbaka. Dessvärre.

Förskjutning

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

I orden. I svaren. I tiden…

– 10:e – 13:e Mars 2023 –

Fredag 10:e Mars 2023. 20:45.

Skickade henne en bild jag tagit av henne vår första morgon tillsammans. Och ett hjärta. Skrev att det kanske inte var vad hon skulle komma att välja som representationsbild för sig själv, men att hon såg lycklig ut och att jag älskade bilden och hur hon såg ut.

Fick svar först Lördag 12:06. Kort. Att hon inte kunde öppna den. Samt

– Handlar det om mig i Gant då vet jag.

Som om hon visste. Men inte tyckte om bilden.

Jag skickade igen. I annat format. Bifogade några rader

– Vet du kommer säga ”ful bild”, men nej… så sanslöst fin. Äkta. Jag älskar den! Vår första date här. Du var svettig och rensade ogräs. Jag kysste ditt
ansikte…

Hon hade vid nåt tillfälle skällt på mig för att ”jag la ut fula bilder på henne på Facebook”. Så jag fortsatte

– Det handlar inte om att ”jag vill du ska vara ful”, du är sagolikt
majestätisk när du gör dig i ordning, men när du varit här har du varit
mer avslappnad kanske… Jag menade verkligen aldrig att lägga ut ”fula” bilder på dig. För mig var du vacker och söt… jag la bara upp dom för att jag ville berätta för hela världen hur mycket jag älskade dig…

Svaret löd

– Usch, ful, ful men tyvärr sådan är jag. Ha en fin lördag!

Som om hon verkligen ville understryka att jag borde göra någonting annat än att maila henne. Som om hon redan hade vänt blicken åt ett annat håll.

Lördagskväll.

Jag bytte ämne och infogade att jag hade ett par nära vänner som skulle ha en vernissage på Österlen under försommaren. Att det kanske var ett tillfälle för henne. Att jag kunde hjälpa till genom att föreslå hon kunde vara med.

Svaret kom först Söndag. Runt lunch. Igen. Ett kort tack för att jag hade tänkt på henne, men mina vänner ville nog göra sitt ifred.

Ett par dagar senare skickade jag henne en skiss på en låt. Den första där någonting i skapandet kom från henne.

Det skulle med åren komma att bli fler låtar om henne. Många fler. En skapandeprocess vars omfattning jag då inte ens var i närheten av att kunna föreställa mig.

Jag bifogade en liten dialog. En sarkastisk dialog mellan mig och mig själv. Eller kanske inte bara sarkastisk.

Självironi har alltid varit ett av mina sätt att hantera saker. Att förekomma kritiken genom att rikta den mot mig själv först. Att skämta om det som gör ont innan någon annan hinner göra det. Att klä osäkerhet i humor och låtsas att det bara är ett skämt.

Det är en märklig försvarsmekanism.

Man säger det man egentligen känner, men förpackar det på ett sätt som gör att man kan dra sig ur om någon kommer för nära.

– Nej, nej. Det var ju bara ett skämt.

Fast det sällan bara är ett skämt.

De bästa skämten brukar innehålla mer sanning än man egentligen tänkt erkänna.

Så när jag skrev dialogen handlade den mindre om henne än om mig. Om känslan av att inte räcka till. Om rädslan att det man försökte skapa inte betydde någonting. Om den där lilla rösten som alltid sitter någonstans i bakgrunden och kommenterar tillvaron med ungefär samma värme som en kronisk alkoholist på en busshållplats i november.

– Jaha du.. vad har du gjort idag då… förutom gråta över och
sörja ditt ex som dumpade dig för att du är värdelös…?

– Jo, försökte jobba… här är skiten… men det är inte hela,
början och slutet är dessutom inte med… och den är inte klar… långt
ifrån. Jag tänker mig ”larger than life”, som min kärlek var…

– Du vet att nobody gives a shit va, i synnerhet inte ditt ex…

Hennes svar dröjde till dagen därpå.

– Sluta gråta över ex-skiten. Du skrev en hel dialog vilken skit jag är.

Ehh? Ursäkta? Tänkte jag. Hur blev det såhär? Och svarade

– Nu får du väl faktiskt ge dig?? Läs vad jag egentligen skrivit och hur det är menat! svarade jag

Hon fortsatte – När du skriver om mig att jag tänker om dig si och så som strålar av negativitet och inte sanning samt med negativ underton, då finns det inget annat att säga än att ditt ex dvs jag är riktig skit…

Jag hade försökt kommunicera att jag förmodat inte dög. Dög lika lite som det jag försökt skapa. Hon försökte vända det till att jag skrev skit om henne. Gjorde ner henne.

Jag hade svårt att förstå det.

Inte bara den här gången.

Utan båda gångerna.

Först bilden.

Sedan låten.

I båda fallen tyckte jag mig säga en sak och höra att hon uppfattade något helt annat.

Inte för att hon inte tyckte om bilden. Människor får tycka illa om bilder på sig själva. Det är inget märkligt med det. Jag gör det ofta själv. Det märkliga var att hon verkade tro att jag såg samma sak som hon gjorde. Som om bilden visade hennes brister. Som om jag skickat den för att påminna henne om dem.

För mig var den raka motsatsen. Jag såg inte en kvinna som behövde göra sig i ordning. Jag såg inte någon som behövde rätt ljus, rätt vinkel eller rätt filter. Jag såg morgonen efter vår första natt tillsammans. Kvinnan som gått runt i trädgården med jord på händerna och svett i pannan. Som rensat ogräs. Som skrattat. Som varit närvarande utan att tänka på hur hon såg ut.

Kanske var det just därför jag älskade bilden. Den försökte inte vara någonting. Den bara var. Den innehöll inget framträdande. Ingen roll. Ingen fasad. Bara en människa som för ett ögonblick verkade helt obekymrad om hur världen såg på henne.

Jag försökte berätta hur jag kände. Hon hörde något annat. Jag försökte skämta om mig själv. Hon hörde en anklagelse mot henne. Jag försökte beskriva min egen känsla av otillräcklighet. Hon läste in en bild av sig själv som jag inte ens visste att jag hade målat.

Och jag minns att jag satt där och funderade över hur det kunde bli så. Hur samma ord kunde lämna min värld som kärlek och landa i hennes som kritik. Hur samma bild kunde få mig att se värme och henne att se brister. Det var som om vi ibland talade samma språk men ändå inte samma språk alls.

Det fanns ytterligare en sak som började fastna i minnet under kommunikationens gång.

Svarsintervallen. Särskilt med tanke på att det var fredags- och lördagskvällar.

Om jag skrev sent på kvällen kom svaret ofta först nästa dag. Ibland framåt lunch. Ibland ännu senare. Varje enskilt svar gick naturligtvis att förklara. Människor arbetar. Sover. Har ett liv. Men mönster har en märklig förmåga att uppstå när man tittar tillräckligt länge.

Och det här var långt ifrån de sekundsnabba hjärtan, emojis och älskar dig som en gång hade studsat mellan oss med ljusets hastighet.

De tillhörde en annan tid. Inte ens ett år tidigare. Men ändå en annan tid.

Svaren i sig. Det jag upplevde som kyla. Svarsintervallerna. Helheten överöste mig med sorg och saknad.

Inte på grund av något enskilt ord. Tvärtom. Vissa var vänliga. Artiga. Korrekta. I alla fall när det handlade om konkreta saker. Praktiska saker. Som erbjudandet om vernissagen eller annat som gick att förhålla sig till utan större risk.

Det var när samtalet rörde sig närmare känslorna som någonting verkade förändras. Som om svaren blev försiktigare där. Mer avvaktande.

Det var snarare avståndet mellan dem som gjorde ont. Avståndet mellan meddelandena. Mellan svaren. Mellan människorna som skrev dem.

Det var som om någonting långsamt hade börjat glida iväg. Nästan omärkligt. Tillräckligt långsamt för att varje enskild händelse gick att förklara. Tillräckligt snabbt för att jag ändå skulle känna det.

8:e Mars

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Dom kom i vilket fall fram…

– 8:e Mars 2023 –

Skickade henne ännu en gång ett stort fång blommor.

25 långskaftade rosor.

Inget svar. Inget tack. Ingenting.

Tystnad.

Det märkliga med tystnad är att den sällan känns tom när man befinner sig mitt i den. Tvärtom. Man fyller den själv. Med förklaringar. Med förhoppningar. Med ursäkter. Med sådant man önskar att den betyder.

Men rosorna stod där oavsett. Det förstod jag av blombudets sms.

Till Fällighet

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vi skulle komma att träffas till och från de närmaste åren…

– 26:e Februari 2023 –

På söndag kväll bytte hon profilbild på Facebook.

Som för att signalera. Vad? Nystart? Nytt Kapitel? Till sig själv. Till någon annan. Eller till Till Fällighet, som alltid dyker upp när svaren saknas.

Först att gilla den var en man från södra delarna av landet. Efternamnet var märkligt stavat. Ett extra C här. Ett extra K där. Den där sortens stavningar som, förutom att inte överensstämma med deras körkort, oftast verkar vara tänkta att signalera något särskilt men som mest brukar signalera motsatsen. Det fattades egentligen bara att han hette Till i förnamn

Han var inte svår att hitta. Övre medelålder. Mäklarbranschen. Aldrig vunnit en skönhetstävling. Skulle aldrig komma att.

Det som fick mig att stanna upp var inte han. Det var arbetsplatsen.

Samma mäklarfirma som ägde bilen.

Jag satt kvar framför skärmen en stund. Inte för att jag hade hittat något. Inte för att jag visste något. Utan för att det var ännu en av de där märkliga sammanträffandena som livet ibland producerar. Och som livet ibland inte producerar.

Veckan innan hade dessutom någon från samma stad återkommande sökt på henne via en av alla upplysningssidor.

Det fanns naturligtvis andra människor på firman. Fler potentiella förare. Och det fanns naturligtvis andra människor i porten. Föraren kunde ha varit där av skäl som inte hade någonting med henne att göra.

Att mannen på firman som stod registrerad på bilen gillade hennes nya profilbild dagen därpå kunde vara en tillfällighet. Lika mycket som att bilen stått utanför hennes port veckan efter uppbrottet. Lika mycket som de upprepade online-mönstren veckan innan. Lika mycket som de andra omständigheter som redan snurrade runt i huvudet på mig vid den tiden.

Varje enskild detalj gick att förklara. Det var bara svårt att få hjärnan att behandla dem som enskilda detaljer. Den envisades med att lägga dem bredvid varandra. Och när saker hamnar bredvid varandra börjar hjärnan ännu en gång göra det hjärnor gör. Den börjar leta mönster.

Naturligtvis följde hon honom på Instagram. Naturligtvis hade hon gillat hans bilder. Inte objekten. Inte fastigheterna.

Honom.

Det var fortfarande inga bevis. Fortfarande inga svar. Bara fler pusselbitar. Och det märkliga med pusselbitar är att de ser helt betydelselösa ut var för sig. Det är först när de börjar passa ihop som de blir svåra att ignorera.

Jag visste fortfarande ingenting. Men något hade flyttat sig.

Inte i det jag visste.

Utan i det jag inte längre kunde låta bli att tänka.

Bilen

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Nollhypotesen…

– 25:e Februari 2023 –

Jag hade ärenden i Stockholm.

Mirakulöst hade jag lyckats ordna 2 dagars passnng för djuren.

Plockade ihop en väska med hennes kvarlämnade saker.

På lördagskvällen passerade jag utanför henne. Skickade sms om väskan. Fick inget svar. Lämnade den utanför hennes dörr.

Utanför lade jag märke till en bil. Lite för synlig. Lite för nonchalant parkerad. En sådan man noterar utan att veta varför. Precis utanför dörren.

Hon hade pratat om män. Om deras bilar. Lädersäten. På samma sätt som klientelet ”Kungsholmen” gällande dejting – att hon egentligen sökte någon som bodde där. Jag trodde det var totalt skämt. Men samtidigt fanns det någonting i skämten som inte kändes helt hundra procent skämt.

Min magkänsla har andra ofta pratat om. Av någon anledning sa den: kolla.

Registreringsnumret gick till en mäklarfirma i södra delarna av landet. Det kunde naturligtvis vara absolut ingenting.

Dessutom bodde det femtio andra människor i uppgången. Kanske fler. Vad var egentligen oddsen? Om man ställde frågan till den rationella delen av hjärnan var svaret ganska enkelt. Förmodligen inte särskilt höga. Det fanns mängder av fullt rimliga förklaringar som inte hade någonting med henne att göra.

Men magen hade en annan uppfattning.

Och magen och jag hade haft den där diskussionen förr. Den brukade börja på samma sätt. Jag radade upp logik. Statistik. Sannolikheter. Magen svarade med en känsla. Jag argumenterade. Magen stod kvar.

Ibland hade den haft fel. Men betydligt mer sällan än jag önskade.

Så jag stod där några sekunder till och tittade på bilen. Inte för att jag trodde att nästa minut skulle avslöja någonting. Inte för att jag hade några bevis. Bara för att magen redan hade noterat den.

Till slut gick jag därifrån.

Det var allt.

Ingen scen. Ingen konfrontation. Ingenting. Bara ännu en sådan där liten detalj som hamnade i högen av saker jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med.

Uppbrottet

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Paradoxen…

– 22:a Februari 2023 –

Jag gav mig inte i att försöka få henne att ge en rimlig förklaring.

Den kom inte. I stället kom ett sms.

Kort.

Utan omsvep.

– Från och med nu anser jag inte att vi är tillsammans.

Formuleringen var märklig.

Anser.

Som om relationen var en åsikt. Något man kunde omdefiniera ensidigt. Inte något som faktiskt pågick. Och kanske var det just det hon gjorde. Inte avslutade. Utan omdefinierade. Så att det passade henne.

Efter det blev det tyst.

Inte dramatisk tystnad. Inte bråk. Inte uppgörelse.

Bara frånvaro. Och jag minns att det nästan var det som var svårast.

Att något som funnits i handling, i närhet, i vardag kunde upphöra i ett sms. Som om det aldrig riktigt hade haft en fast form.

Jag satt och tittade på hennes sms. Tog en skärmdump. La upp på min Facebook med en uppgiven kommentar.

Det fanns väl dom som hade åsikter om att en vuxen kvinna bröt upp en relation via sms. Men å andra sidan hade ju hennes samtal den 25:e Oktober 2022 brutit upp förlovningen.

Här inträffade någon sorts paradox.

Hon bröt upp förlovningen på grund av ett antagande om min Facebook. Jag var övertygad om att hon hade fullständig insyn, så jag hade försökt finna en förklaring att ge henne. Och en lösning om det fanns ett problem. Jag satte mig ner. Lugnt och sansat. Resonerade. Gjorde allt för att hon skulle känna sig hörd. Känna sig trygg. Spenderade tid på att bygga upp tillit.

Jag drog mig dessutom till minnes att jag väldigt tidigt i relationen la in hennes tumavtryck på min telefon. Fullständig insyn om så ville.

Nu bröt hon upp relationen på grund av en fråga baserad på konkreta underlag. Utan att försöka förstå eller förklara. Bara locket på.

Pang.

Och jag har många gånger funderat på om det fanns någon sorts falsk konsensus-effekt i det där. En märklig kognitiv bias. Om hon bedömde mig utifrån sin egen värld snarare än min. Om hon såg möjligheter, motiv och beteenden hos mig därför att de var begripliga för henne själv.

Jag vet inte.

Men ibland var det nästan som om hon reagerade på den person hon föreställde sig att jag var, snarare än den person som faktiskt stod framför henne.

När jag vaknade nästa dag hade hon raderat hela den konstnärssida jag skapat åt henne på Facebook…

Online

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den gröna pricken…

– 20:e-22:a Februari 2023 –

Jag satt och jobbade när jag började lägga märke till det.

I studion stod huvudskärmen framför mig. Intill den stod kontorsdatorn.

Jag satt och mixade. Artisten satt och lyssnade i realtid men via Audiomovers. Så kommunicerade vi via FaceTime om ändringar. Bakom FT låg Facebook.

Och där, av en slump, började jag notera den lilla gröna pricken bredvid hennes namn.

Först tänkte jag inte särskilt mycket på det. Inga konstigheter vara online. Men så kom ett mönster.

Online. Offline. Online igen. Offline. Online igen, och igen.

Två minuter här. fyra minuter där. Borta tio, online 1. Små variationer, men samma grundrytm. Som en puls.

Hela dagen. För att fortsätta nästa.

Till slut blev det svårt att inte se vad det liknade. Den där intensiva början av någonting. När man läser snabbt. Svarar snabbt. Ständigt tittar tillbaka. Vill tillbaka in i tråden.

Som vi själva hade gjort mindre än ett år tidigare.

Dag 2 övergick nyfikenheten till analys. Den statistiska densiteten blev till slut svår att ignorera. Så jag gjorde det jag alltid gjort när något började skava.

Jag mätte.

Ett enkelt script. Lite Excel. Return varje gång pricken tändes eller släcktes. Sista kolumnerna summerade antal tillfällen och total tid.

Till slut satt jag med siffror istället för magkänslor. Och siffrorna berättade samma historia som magkänslan redan hade gjort. Fast hårdare. Som om Excel hade ett helt annat känslomässigt fundament än jag själv.

När jag frågade henne blev det tyst. Orden drog ut på tiden. Förklaringen kom till slut. Svävande.

– Telefonen kanske kopplar upp sig själv på något sätt. Dom gör ju det ibland.

Jag lät det passera någon sekund.

– Ja, sånt kan hända. Faan vet vad alla appar gör. Men det är märkligt att det bara händer när du är vaken. Den slutar ju när du somnar. Och börjar igen när du går upp. Den följer dina tider…

Det fanns ingen fortsättning på det.

Och sedan, lika plötsligt som mönstret uppstått, försvann möjligheten att se det.

Hennes online-status gick inte längre att se.

Borta.

Det var kanske det jag reagerade mest på.

Inte själva mönstret. Inte ens förklaringen.

Utan valet efteråt.

Möjligheten att reda ut frågetecknet fanns kvar. Men det var inte den vägen hon valde.

Istället försvann insynen. Och kanske var det där någonting litet, men viktigt, gled.

Inte i vad hon gjorde. Utan i vad hon valde att inte förklara.

Och uppenbart – inte ville att jag skulle se.

Första Årsdagen

4 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Den observerbara delen…

– 7:e Juni 2023 –

Det var en av våra olika årsdagar.

Vi hade flera. Första dagen på Tinder. Första telefonsamtalet. Första gången vi sågs. Förlovningen. De låg där som små markörer i tiden.

Hon var i Borås på sitt bemanningsuppdrag.

Plötsligt plingade det till. Ett sms. En bild. Hon satt ensam och åt sushi. Och där, i utkanten av bilden, syntes den.

Ringen. Hon bar den. Till min stora förvåning. Minst sagt.

En av få gånger det hände. Kanske tredje gången. Kanske andra. Jag minns inte längre exakt.

Den var inte placerad i centrum. Inte tydligt iscensatt. Inte ens i fokus. Den bara fanns där. Som en detalj som nästan råkat följa med.

Och ändå inte. Det var hennes sätt ibland.

Att visa något utan att riktigt säga det. Som om hon uppmärksammade vår årsdag. På sitt sätt. För sig själv.

Jag svarade att hon var gullig. Och rolig. Hon frågade vad som var roligt i det hela.

Jag minns att jag tänkte att hon skickat en signal och att jag, åtminstone ur hennes perspektiv, skrattat åt den. Om man ville vrida allting ett halvt varv för långt och få det att bli fel.

Det var inte menat som en pik. Mer som en stilla förundran.

Över att hon gjorde något som betydde så mycket för mig utan att riktigt förstå det. Eller kanske utan att vilja erkänna det.

Gullig.

Och det var något i det som var vackert. Och samtidigt svårt. Att hon kunde bära ringen. Sitta där ensam i Borås. Markera något som liknade ett vi.

Och ändå stå utanför det i sina egna ord.

Nej. Samtidigt fanns hennes ord från tidigare i maj kvar. De hade inte reviderats av henne. Lika lite som de försvunnit ur mitt medvetande.

Men trots allt skickade hon bilden. Och ringen fanns där.

Även om hon bara bar den för bildens skull var det fortfarande en mycket bättre känsla i själ och hjärta än det jag långt senare skulle förstå. Att den utan större dramatik kunde lämnas hemma om hon skulle gå på date. Eller ännu senare hade blivit bortslängd. Som sopor.

Där och då visste jag inte det.

Där och då såg jag bara ringen.

Jag kände glädje. Tacksamhet. Hopp. Kärlek.

Ändrat Schema

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det lät rimligt. Först…

– 17:e Februari 2023 –

Jag frågade om hon ville komma till mig helgen den 17 till 19 februari.

Hon skulle jobba, sa hon.

Det lät rimligt.

Hon arbetade inom vården. Helger försvann ibland in i scheman, pass och bemanningsproblem. Jag tänkte inte särskilt mycket mer på det.

Men när helgen väl kom visade det sig att hon var ledig.

Jag minns att jag reagerade. Inte starkt. Inte dramatiskt.

Bara den där lilla känslan av att någonting inte riktigt gick ihop.

För om hon redan visste att hon var ledig hade hon tackat nej. Och om hon inte visste det var det anmärkningsvärt sent besked. Jag tyckte det var märkligt att en vårdinrättning hade så kort framförhållning på sin schemaläggning för helger.

Det var ingen stor sak i sig. Bara ännu en sådan där liten detalj som fastnade.

En av många saker som var lätta att förklara var för sig. Men som med tiden började bilda ett mönster.

På fredagen den 17e ringde hon mig. Ovanligt tidigt. Vi pratade nära en timme. Det var ett trevlig samtal. Hon skulle lägga sig tidigt. Var trött efter jobbet sa hon. VIlle plötsligt avsluta samtalet ganska abrupt.

Något senare la hon upp en bild på ett fyllt vinglas på Facebook.

När jag ringde henne fick jag inget svar.

Efter en stund var vinglaset borta.

Testet

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det implicita…

– Februari 2023 –

Hon ringde.

Hon hade varit och testat sig…

Sättet hon sa det på gjorde att det inte upplevdes som en upplysning. Det lät mer som en anklagelse i förklädnad.

Hon tyckte att jag också borde göra det.

Jag satt ensam på gården i mörkaste Småland. Katterna. Fåren. Tystnaden. Ensamheten. Och någonstans i den där tystnaden fanns en självklarhet. Jag hade varken tid, ork eller lust att jaga situationer som ens skulle kunna leda fram till att ett sådant test blev aktuellt.

Det fanns inget sådant liv. Hela mitt liv kretsade kring henne.

Nästa besök. Nästa flygbiljett. Nästa telefonsamtal klockan nio på kvällen. Nästa gång jag skulle få hämta henne i Kalmar. Nästa gång huset skulle fyllas av hennes närvaro.

Det var där mitt fokus låg. Inte på krogen. Inte på kontakt med andra kvinnor. Inte på möjligheter. Jag var upptagen med att älska henne. Det var det enda jag ville.

Kanske var det därför samtalet skavde så mycket. Inte för själva testet. Inte ens för misstanken. Utan för självklarheten i hennes tonfall. Som om det fanns två möjliga förklaringar och hon redan bestämt sig för att den ena inte kunde vara hennes.

Och det fanns något nästan absurt i det.

För samtidigt var det hon som rörde sig i helt andra miljöer. Krogen i Stockholm. Kompisar utan namn. Berättelser som ibland kom i fragment efter sena kvällar och som inte alltid gick ihop när man försökte lägga dem bredvid varandra.

Det märkliga var egentligen inte vad hon gjorde.

Det märkliga var hur hon berättade. Delvis. Snett. Som fragment.

Som om vissa bitar lämnades utanför medan andra serverades utan sammanhang. Som om berättelsen alltid började mitt i och slutade precis innan de frågor man egentligen ville ställa.

Och kanske var det just den fråga jag fastnade vid. Inte vad hon berättade. Utan varför hon berättade det.

Hon hade kunnat låta bli.

Jag hade kanske aldrig vetat.

Samtalet behövde inte äga rum. Informationen behövde inte lämnas över.

Ändå gjorde hon det.

Och det har alltid förbryllat mig. För människor berättar sällan sådana saker utan anledning. Var det omtanke? Ett försök att vara ärlig? Ett dåligt samvete som behövde luft? Eller var det tvärtom? Ett sätt att förekomma frågor innan de hunnit ställas? Att styra samtalet innan det hann börja? Att sätta berättelsen i rörelse innan någon annan hann formulera den?

Jag vet inte. Och det märkliga är att jag fortfarande inte vet.

För logiken gick aldrig riktigt ihop för mig.

Jag visste att det inte var jag.

Inte trodde.

Inte hoppades.

Visste.

Mitt liv kretsade kring henne. Kring gården. Kring nästa besök. Kring nästa flygbiljett. Kring nästa telefonsamtal. Det fanns inga sena kvällar. Inga hemligheter. Inga människor i periferin som kunde förklara någonting.

Ändå kom samtalet.

Och kanske var det just därför jag aldrig lyckades släppa det. Inte för vad hon sa. Utan för varför hon sa det.

Det gick inte att veta. Och kanske är det just det som fastnat hos mig. Inte att jag saknade svar. Utan att det aldrig gick att få ett rakt sådant.

Jag lämnades med fragment. Antydningar. Halva berättelser. Och fick fylla i resten själv.

Kvar fanns fragmenten. Och mina egna försök att få dem att passa ihop.

I efterhand har jag ibland funderat på om det fanns en enklare förklaring till samtalet än de jag först såg. Om oron uppstod först när problemet uppdagades. Om det uppdagades även för henne den där kvällen mellan oss.

Om samtalet kanske inte alls handlade om skuld.

Utan om att hantera en situation som plötsligt blivit verklig.

Men fortfarande där så valde jag den generösa och kärleksfulla förklaringen.

Svedan

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den kärleksfulla tolkningen…

– 9:e – 12:e Februari 2023 –

Hon var ännu en gång på besök. Det var en trevlig helg.

Jag köpte hennes biljett. Hämtade henne på flyget.

Som vanligt stod färska blommor på hennes sida av sängen. Som vanligt släckte jag inte lampan innan hon klätt av sig. Som vanligt sa jag hur sagolikt vacker hon var. Den vackraste kvinna jag någonsin sett.

Det fanns en rytm i det där. Nästan som en ritual. Något invant. Det var invant. Men det var också sant. Hon var den vackraste kvinna jag någonsin sett naken.

Men det som inte var som vanligt var hur mycket hon klagade på att det sved. Inte en gång. Inte lite. Utan återkommande.

Först dämpat. Försiktigt. Som om hon försökte ignorera det. Som om hon hoppades att det skulle gå över om vi bara fortsatte. Men det gjorde det inte.

Till slut avbröt vi.

Jag var känslig för hennes gensvar, vårt samspel, och hade märkt att någonting förändrats långt innan hon sa något. Det var inte bara orden. Det var tvekan. Små avbrott. Jag fick känslan av att hon försökte dölja obehaget. Att hon kämpade emot längre än hon egentligen borde ha gjort för att jag inte skulle märka något.

Det var en förskjutning. Från det självklara till det försiktiga. Från närhet till något mer tveksamt.

Jag minns att jag noterade det. Som en avvikelse. För det var en avvikelse. En sådan där liten spricka man först ser i efterhand. När man vet vad som kom senare.

Det märkliga var egentligen inte svedan i sig. Alla vuxna människor vet att sådant kan inträffa av fullt naturliga orsaker. Det var sättet hon reagerade på. Som att hon själv förstod att någonting gått fel. Som att hon kämpade emot för att jag inte skulle märka någonting.

Men jag valde den vuxna tolkningen. Kroppar är kroppar. Saker händer. Det behöver inte betyda mer än så.

Annars var helgen trevlig. Sådär stilla som det ofta kunde vara mellan oss när inget bråkade.

Vi gjorde ännu ett biobesök. I ännu en snöstorm. Jag som varit tveksam från början och inte varit på bio på årtionden började plötsligt älska bio. Åtminstone med henne. Vi hade fått en rutin där också.

Allting var som vanligt. Vinglasen. Brasan. Vildkatten. Matlagningen. Kramarna.

Men sex uteblev efter första kvällen.

Jag tog det med ro. Gentlemannen i mig utgick ifrån att det var någon av alla de där fullt naturliga sakerna som ibland ställer till det i livet. Hon var inte en sexleksak. Hon var någonting betydligt djupare än så för mig.

Att bara ligga där. Nakna. Tätt omslingrade. Handen på hennes bröst som vanligt. Somna bort tillsammans.

Det var lycka för mig.

Söndagen kom. Hon skulle åka hem. Jag körde henne till tåget.

Det var någonting. Jag kände det.

Plötsligt började hon storgråta.

Jag frågade vad det var.

Ingenting.

Jag frågade om jag sagt eller gjort något fel.

Nej.

Det var bara tråkigt att åka hem igen.

Jag tolkade det som att det var tråkigt att lämna mig. Det var den självklara tolkningen. Den kärleksfulla tolkningen.

Jag föll mig inte in att det ibland finns två sidor av samma tårar.

Inte bara det man åker ifrån.

Utan också det man åker till.

Frågan Om Frågan

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Varför undrar du?

– 27:e Januari 2023 –

Jag skickade henne ett stort fång röda blommor.

Inte för att det var någon särskild dag. Inte för att jag behövde reparera något. Bara för att jag tyckte om henne. Ibland var det så enkelt. Det skulle komma att bli en vana så småningom.

Eftersom det var blombud blev jag förstås nyfiken på om de kommit fram. Hon jobbade ibland tidigt. Ibland sent. Dagarna såg olika ut.

Jag hörde ingenting.

Några timmar senare skickade jag ett sms.

– Jobbar du tidigt eller sent?

Det var en enkel fråga. En sådan fråga som egentligen inte handlade om arbetstider över huvud taget. Jag ville bara veta om hon fått blommorna.

Svaret kom ganska snabbt.

– Varför undrar du?

Jag minns att jag reagerade på det. Inte starkt. Inte där och då. Men tillräckligt för att lägga det på minnet.

För det var någonting nytt.

Under lång tid hade raka frågor oftast fått raka svar. Kanske inte alltid fullständiga svar. Men ändå svar. Nu kom istället en motfråga.

Och det märkliga var inte själva formuleringen. Människor ställer motfrågor hela tiden. Det var att den dök upp där ett enkelt svar hade varit så mycket lättare.

Tidigt.

Sent.

Ledig.

Vad som helst.

Istället kom:

– Varför undrar du?

Där och då tänkte jag inte särskilt mycket mer på det.

I efterhand gjorde jag det.

För när jag senare försökte förstå när saker började förändras återkom jag ofta till sådana här små situationer. Inte stora gräl. Inte katastrofer. Inte de dramatiska ögonblick man tror ska förändra en relation.

Utan de små förskjutningarna.

När en rak fråga plötsligt inte längre får ett rakt svar.

När någonting nästan omärkligt flyttar sig några centimeter.

Och när man först långt senare inser att det inte var en engångsföreteelse.

Utan början på ett mönster.

Senare på kvällen skickade hon en bild på blommorna.

De stod på bordet.

Hon skrev tack.

Det gjorde mig glad. Det betydde att de kommit fram. Att hon uppskattat gesten. Mer än så behövdes egentligen inte.

Samtidigt reagerade jag på en annan sak.

Hon valde att inte lägga upp bilden på sin Facebook.

Det var inte första gången jag skickat blommor till henne. Och vid andra tillfällen hade hon inte haft några problem med att visa upp sådant hon blivit glad för.

Därför fastnade den där lilla detaljen hos mig.

Inte för att den betydde något i sig.

Utan för att jag inte riktigt förstod den.

Kanske fanns det en fullt rimlig förklaring.

Förmodligen gjorde det det.

Men det var ännu en sådan där liten sak som jag lade på minnet utan att tänka särskilt mycket mer på den just då.

Författare: Författaren (Sida 2 av 4)

Processen

Tänane Eriline

Prio Två

24:e

Marginalen

REK

För Sent

Kärleksvåfflor

Det Kunde Bara Vara Jag

Rosor Och Skuld

Herren Pratar

Långskaftade

Landet Ingenstans

Parallellen

Förskjutning

8:e Mars

Till Fällighet

Bilen

Uppbrottet

Online

Första Årsdagen

Ändrat Schema

Testet

Svedan

Frågan Om Frågan

Senaste kapitel

Etikettmoln

Senaste Reaktioner

Arkiv