Författare: Författaren (Sida 3 av 7)

Samma Samtal

22 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det märkligaste var att vi egentligen aldrig slutade vara nära…

– 12:e – 14:e Juli 2023 –

Om någon bara läst vart tionde sms hade de förmodligen trott att vi hade det ganska bra.

Vi sa god morgon. Vi sa god natt. Vi skickade hjärtan. Vi skickade bilder. Hon skickade sushi från Borås. Jag skickade bilder på fårskallarna. Vi pratade om slottsweekend. Om framtiden. Om små saker. Om stora saker. Det fanns värme där. Mycket värme.

Hade någon läst var tionde sms men börjat med lätt offset hade dom förmodligen trott att vi bara bråkade. Och kanske inte alls förstått om vad. Egentligen.

Jag började dagen med att önska henne en fin dag;

– Önskar gott. Hör av dig om du vill. Tråkigt skriva ”saknar dig” utan bemötande
– Finns mycket tråkigt i helheten
– Mycket pga att du säger du är singel och stängt ute från sociala. Inget bråka om… det var dina val
– Hade också önskemål
– Försökte! Båda hade önskemål… rakt fram åt varsitt håll
– Försökte? Man gör det om man vill
– Kärlek kanske hade hjälp. Öppenhet och rak linje
– Visat med handlingar att jag finns
– Jag med. Och dölja på sociala medie eller säga man är singel om andra män frågar är åxå en handling
– Har varit och hjälpt mycket dig. Funnits för dig inte fb
– Ändå bröt du förlovningen pga FB… … … ett tekniskt fel på FB… …
– Har ingen lust att hålla på med de diskussioner igen. Vi har diskuterat mycket och vi kommer ingenstans
– Försökte minska men ditt avståndstagande från mig gjorde det omöjligt pga sorgen
– Skulden ligger på mig
– Önskar fin kväll. Tänker på dig (Vet det inte bemöts)
– Är det vettig kommentar ? ->(vet det inte bemöts)?
– Skrivit många saknar dig/tänker på dig som inte bemötte med samma

Det var sant. Hon hade inte bemött varken ”tänker på dig” eller ”saknar dig” på länge. Och nu försökte hon lägga ansvaret för det på mig. Plötsligt mitt i allting kom ”Hur mycket hon hjälpt mig”. Som ännu ett vapen. En helt irrelevant punkt i sammanhanget egentligen. Som bilen.

Plötsligt var ”Facebook inte viktigt”. Men hon hade brutit förlovningen pga Facebook. Ett tekniskt fel på Facebook.

– För mig är det självklarhet att inte flörta med andra när jag är med en
– Om du var singel, som du sa till andra män, var du ju inte med en
– Släng inte frågor där du inte tål svar. Jag har hållt på med dig mer än ett år. En massa misstankar och skitsnack om mig, när ngt inte passar blir det fula sms och bara skylla på mig att allt är mitt fel. Noll tillit. Har sagt många gånger att önskar se minskad missbruk, för det får svar att du röker/dricker mer när vi inte fungerar… som det lindrar missbruket när vi fungerar…
– Du skrev själv – du inte flirtar med andra eller ligger med om du har relation. och om du är singel är det tvärtom… du har sagt du varit singel sedan 22 februari.
– Dina dagliga fula sms mosar mig. Du hittar säkert en enklare kvinna. Som säger och gör det som.du önskar
– Ha en relation och vara öppen o monogam? Svåra krav jag har
– Om du har problem med misdbruk är det svårt. Eller skriver massvis negativa sms när ngt inte passar
– ”Missbruk” hade kunnat sluta samma dag du sagt ”vi är tillsammans”
– Kan vi inte sluta den idiotiska bollandet? Samma sak igen…Orkar inte

”Sluta med det idiotiska bollandet”?

Jo. Jag hade inte önskat annat än att hon skulle ta på sig ansvaret. Det enkla ansvaret. Det enkla logiska sambandet mellan orsak och verkan. Att jag aldrig hade frågat vad nästanmonogam betydde om hon inte använd ordet. Att jag inte hade hängt upp mig på att hon sa att hon var singel om andra män frågade och vad det betydde för hennes agerande, om hon inte hade sagt att hon var singel om andra män frågade.

Kan vi inte sluta den idiotiska bollandet? Samma sak igen…
Orkar inte

Jo tack! Mer än gärna!

”Det var självklart för henne att inte flirta med andra om hon hade en relation”. Men hon ”Var singel om andra män frågade”. Jag fick ihop den logiken någonstans alls. Den sa mig bara en sak – hon ansåg sig inte vara i en relation. Och därför kunde hon flirta med andra. Och när jag påtalade det var det ”fel på min tillit”.

”När något inte passar”? Ja, absolut. Jag tog upp frågan om hennes singel, jag tog upp frågan om hennes nästanmonogam. Frågor fungerar så. Dom kvarstår till dess dom blivit besvarade.

Plötsligt var mitt missbruk hennes krav. Och ja. Jag drack för mycket. Jag rökte för mycket. Men jag försökte låta bli. Försökte dra ner. Men vår situation gjorde det inte lättare. Alla bråk. All osäkerhet. All ångest. Allt ont i magen av oklarheter om var hon egentlligen stod. Om jag försökte påtala vad som var anledningen till självmedicinering tog hon det omedelbart som ett direkt angrepp och att ”allt såklart var hennes fel”. Men det var inte så jag menade. Absolut inte.

Samma bråk. Samma ämnen. Samma uttalanden. Olösta. Utan svar. Utan förklaring. Samma Loop.

Men. Igen. Om någon bara läst vart tionde sms hade de, beroende på offset, startpunkt, förmodligen trott att vi hade det ganska bra.

Och det var kanske därför allting blev så svårt att förstå.

För konflikten låg inte bredvid allt det där. Den låg ovanpå det. Som ett tunt lager dimma över precis allting. Jag började allt oftare ställa frågor. Inte för att starta bråk. Inte för att vinna.

För att förstå.

Varför försvann bilder? Varför försvann taggar? Varför sa hon att hon var singel? Varför såg verkligheten ibland annorlunda ut än orden?

För mig var frågorna logiska. För henne var de någonting annat. Hon upplevde dem som anklagelser. Som kritik. Som ännu ett varv i samma gamla diskussion.

Det var där vi började prata förbi varandra.

För när jag frågade efter klarhet upplevde hon ältande. När hon svarade upplevde jag undvikande. När jag argumenterade upplevde hon det som att jag mosade henne. När hon undvek upplevde jag det som att hon dolde något.

Och mitt i allt det där fortsatte vi skriva:

”Ha en fin kväll.”

”Sov gott.”

”Älskar dig.”

”Tänker på dig.”

”Saknar dig.”

Det var det som gjorde det så förvirrande. Det gick inte att placera relationen i någon enkel kategori.Vi var inte olyckliga. Vi var inte tillsammans. Vi var inte isär. Vi var två människor som fortfarande tyckte väldigt mycket om varandra. Men som hade börjat fastna i samma samtal.

Om och om igen. Loopen

Plötsligt. Mitt i allting. Från absolut ingenstans kom plötsligt hennes påstående ”De känslor uppkom eftersom det passade inte att jag vill hälsa på mina barn”.

Någonting som aldrig varit en faktor. Jag hade aldrig ansett eller gett uttryck för att det inte passade att hon umgicks med sina barn. Eller prioriterade dom. Tvärtom. Jag hade försökt intressera mig för dom. Deras liv. Allting. Och upprepat påpekat det hade varit trevligt att få träffa dom.

Det enda omkring hennes umgänge med barnen som jag hade reagerat på var hennes agerande när hon varit och besökt dom där i den lilla mellansvenska staden. Hur hon hade svårt prata vid vissa tider. Eller inte hade svarat allt när jag ringde. Hur svaren glidit lite när det kom till frågor som om hon skulle bo hos sonen eller sova hos dottern som bodde hos sin pappa. Bodde hos hennes ex. Att hon lät stressad när vi pratade. Att hon aldrig ringde upp från miljön runt dottern utan altid från butiken. Alltid från en promenad. Alltid stressad och kort i tonen. Korta samtal. Som om dom var tingade att tryckas in i en liten spricka i en tillvaro där hon var observerad.

Fredagskvällen närmade sig. Hon skulle åka hem;

– Ska stiga på tåget. Ha en fin kväll
– Vill du ta en drink i kväll?
– Om du inte slöser tid på mig som du skrev tidigare
– Aldrig menat. När är du hemma?
– Vid 22
– Drink och snax på Boqueria 23? Eller om stället på Mälarstrand är öppet?
– Ok
– 🙏🏻
– Ses där
– Bokade 22:45…men ingen stress… Ser fram emot ses 🙏🏻
– Måste man boka för drink?
– Nej… men om man vill ha snax.. (lätt att äta)

Jag hade inget att förlora. Så jag ställde frågan. Rakt. Kort. Enkelt. Ett svar som gjorde mig lika förvånad som glad.

Fula Sms

21 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Kärleken minskade inte. Men frågorna blev fler...

– 11:e Juli 2023 –

Det var på morgonen jag upptäckte det. Av alla bilder. Av alla inlägg sedan vår första date Juni året innan. Hon hade raderat varenda tagning av sig själv.

Inte godkänna dom på sin ida var en sak. Dölja mig. Dölja mig från någon eller stänga mig ute så någon eller något doldes för mig. Det var en sak. Detta var någonting annat. Det var omsorgsfullt raderat. Post efter post. Bild efter bild.

Jag återupptog smstråden;

– Jag menade hjärtemojs… men nu är du ju uppbokad ett bra tag… jag tolkade fel att du ”var intresserad av date” med att ”vi hade en”. No Big deal! Mitt misstag.Nån gång framöver kanske det blir mer rät linje, så tex bilder från date får vara kvar…

Jag bad om ursäkt. Inte bara för att jag missförstått hennes svar på att gå på date. Utan även för att jag blivit besviken över det. Kändes som jag hade dragit mitt strå till stacken där.

Efter nån timme svarade hon;

– Då dör kärleken?
– Nej. Kärleken som sådan dör inte. Men vi hade behövt tid tillsammans, inte ännu mer bilder som försvinner. Älskar dig ändå. DET ändras inte
– Om man slutar skriva fula saker och kärleken inte dör för att ngt inte passar kan bidra till mer positiva upplevelser
– Sa inte ”inte passar” (det är fel). Jag tolkade sig fel och blev besviken. Stor skillnad. Skrev dessutom inga fula saker för det. Älskar dig ändå. DET ändras inte
– Om man slutar skriva fula saker och kärleken inte dör för att ngt inte passar kan bidra till mer positiva upplevelser
– Sa inte ”inte passar” (det är fel). Jag tolkade sig fel och blev besviken. Stor skillnad. Skrev dessutom inga fula saker för det. Trodde det var slut på fram och tillbaka med bilder bara
– Efter de sms om allt möjligt… Trodde att man skriver inte så till gn man älskar
– Det är inte sant!
– Förra vecka och vecka innan? Inte sant?
– Och dit skulle vi inte gå igen… inte älta runt runt för det ger inget där möts vi aldrig (och jag skrev för att ditt ”singel” då sårade
– Om ngn skriver fullständigt fult till mig har jag också rätt att säga ngt
– Samma för mig!!! Bara bemött DINA fula sms! Tack för fin kväll i helgen. Mitt misstag tolkade date i kommande fel!
– Så nyligen som jag fick fula sms från dig
– Jag bemötte dina! Argumenterade! Pga att jag var ledsen över att du säger du är singel och blev bemött som skit när jag blev ledsen

Det fanns bevisligen inga ”fula” sms. Inte sedan innan hon skickade länken till var vi var nu. Det sista från mig innan länken var ett hjärta.

Så. Inte bara tog hon upp gammalt. Det som varit innan. Det som varit innan vi ännu en gång hade en underbar tid tillsammans. Att följas upp av en varm stämning i sms. Inte bara det. Ännu en gång så försökte hon få argumentation att framstå som ”fult”. Den där loopen som bara snurrade med. Loopen som åt sig starkare hela tiden.

Man skriver inte fula saker till den man älskar? Det var ju i sammanhanget faktiskt att kräva att jag inte skulle argumentera med den jag älskade. Även när den man älskade tillskrev mig egenskaper som inte var sanna. Eller ageranden som aldrig existerat.

Var jag negativ? Ja. Det var jag nog. Det var svårt ha en positivt förhållningssätt till att hon tagit bort alla taggar. Men jag försökte ha ett positivt förhållningssätt till helheten. Jag stod kvar. Jag försökte. Igen. Igen. Och igen.

Försvann min kärlek för att hon tog bort alla taggar? Nej. Försvann min kärlek för att hon dolde mig i sociala medie? Nej. Försvann min kärlek för att hon dolde andras interagerande för mig? Nej.

Den försvann inte. Den minskade inte. Inte ens lite. Men tryggheten gjorde det. Det var en annan sak. Precis som antalet frågor ökade. Dvs min ”fula” sms.

Det hela landade i min förvåning över att hon skickat bilden på ringen. Vilket egentligen inte varit konstigt på vår årsdag. Om hon burit den även annars. Eller i alla fall på vår date för årsdagen.

Så jag ställde frågan i klartext;

– Varför bilden med ringen?
– Ville visa att jag bryr… men du fick skrattattack istället för hela kvällen
– Kanske för att den betyde mycket för mig, jag sparade till den länge, och du inte ville bära den… tolkade bilden som du ville ha svart humor. Visa att du bryr hade varit ha den på sig till date!
– Du ser hela tiden gör jag fel
– Inte sagt
– Lättare att hitta en som gör rätt från början. Det går inte lära gamla hundar att sitta … så jag är som jag är…du önskar alltid allt annat än jag gör eller säger

Jag hade skrattat. Det stämde. Men inte för att göra narr av henne.

Tvärtom.

Ringen hade betytt mycket för mig. Jag hade sparat länge för att kunna köpa den. Hon hade inte velat bära den. Inte på vår årsdag. Inte på vår date. Inte annars heller.

Så när det plötsligt dök upp en bild på ringen var min första tanke att det måste vara svart humor. För för mig var det betydligt märkligare att skicka en bild på ringen än att faktiskt bära den.

Men det var inte det som fastnade hos mig. Det som fastnade var att vi ännu en gång hamnade på exakt samma plats. Frågan jag ställde var enkel. Varför skicka en bild på ringen om den inte ens fick följa med till vår årsdagsdate? Det var en fullt rimlig fråga. En fråga som faktiskt förtjänade ett svar.

Men istället hände samma sak som så många gånger tidigare.

Hon stannade aldrig upp vid frågan. Aldrig vid sakfrågan. Aldrig vid möjligheten att det kanske fanns något i det jag sa som var värt att fundera över. Istället förflyttades fokus omedelbart. Från ringen. Från bilden. Från hennes eget agerande. Till att allt hon gjorde tydligen var fel. Att jag alltid önskade något annat. Att hon aldrig kunde göra rätt.

Det var som om själva tanken att hennes agerande kunde innehålla en motsägelse blev omöjlig att stanna kvar i. Att ansvar var en total utopi.

Och där tog samtalet slut.

Inte därför att frågan fått ett svar. Utan därför att frågan aldrig tilläts finnas kvar tillräckligt länge för att besvaras.

Huset

21 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det var inte huset som skapade problem. Det var allt det inte gav svar på…

– 10:e Juli 2023 –

20:19

Hon skickade plötsligt en länk.

En mäklarannons. Ett hus.

Det var fint. Verkligen fint. Inte billigt, men inte orimligt heller. Jag tittade på bilderna. Jag tittade på ritningen. Jag tittade på ekonomin. Jag tittade på kartan. Det låg närmare hennes barn. Inte jättenära. Men närmare.

Men det låg inte i Stockholm. Och jag hade precis flyttat tillbaka dit.

Jag förstod inte.

Menade hon att hon själv funderade på att flytta? Bara två månader efter att jag flyttat tillbaka till Stockholm? Var det en dröm? En plan? En signal? En fråga Eller var det bara ett fint hus på internet?

Det fanns inte bara en massa frågor. Det fanns även glädje. Det fanns förhoppning. Kanske menade hon att huset kunde bli en fortsättning på gården? Vi tillsammans. På riktigt?

Förhoppning. Glädje. Kärlek. Frågor.

Jag ringde henne.

Samtalet började bra. Det var trots allt vår förlovningsdag. Men huset låg där, Mellan oss. Så jag frågade.

Vad menade hon egentligen?

Var det ett hus för henne? För oss? Skulle hon sälja sin bostadsrätt? Skulle jag hjälpa henne med huset om hon köpte det? Måla. Snickra. Fixa. Hur ofta skulle jag få komma dit? Skulle vi bo där tillsammans ibland? Eller skulle vi bo tillsammans permanent? Var det en inbjudan? En framtidsbild? Eller bara en länk?

Inte ett enda rakt svar.

Från början var frågorna försiktiga. Trevade sig runt inlindade i förhoppningar. Men bemöttes av svar som mer genererade besvikelse än klarhet.

Frågorna blev skarpare. Mer konkretiserande.

Inte ett enda rakt svar.

Varje fråga födde fler frågor. Varje svar gjorde bilden suddigare. Undvikande svar. Svar som gled. Till slut satt jag mest med känslan av att något saknades. Att det fanns en del av bilden jag inte fick se. Vad det var visste jag inte.

Ekonomi? Framtidsplaner? Något annat?

Jag försökte förstå. Men ju längre samtalet pågick desto mer förvirrad blev jag. Och i förvirringen kom uppgivenheten. Sedan irritationen.

Jag tog en öl. Sedan en till. Sedan en tredje.

Det blev inte bättre. Till slut var det inte längre ett samtal om ett hus. Det var samma gamla loop igen. Frågor utan svar. Svar som inte svarade.

Och en känsla av att allting, än en gång, skulle glida mig ur händerna. Av skäl som inte gick att förstå.

Samtalet fortsatte. Svaren blev bara otydligare. Dimmigare. Jag med. Irritationen tilltog. Den där känslan av att på alla sätt försöka få dialogen att generera minsta lilla form av klarhet men bara slå huvudet i väggen. Gång på gång.

Jag slutade vara irriterad. Dessvärre till förmån för att vara förbannad. Det påverkade inte direkt samtalet i positiv riktning. Det slutade i någon sorts ”jaja vi hörs”.

Jag minns inte längre exakt vilka ord som sades. Bara känslan. Att jag försökte få grepp om någonting som gled undan varje gång jag trodde mig vara nära. Ett hus. En framtid. Ett vi. Vad som helst konkret. Istället blev allt mer abstrakt.

Det enda konkreta svaret hon gav i samtalet var att hon inte hade tackat ja till en date. Hon hade svarat att hon var intresserad av den. Inte tackat ja. Inte bokat. För hon var väldigt upptagen framöver.

Till slut handlade samtalet inte längre om fastigheter överhuvudtaget. Det handlade om samma sak som så många gånger förr. Att jag ville förstå. Och att hon inte ville, eller inte kunde, ge mig något att förstå.

Hennes sms efter att vi lagt på var ganska tydlig som verifikation på rådande status efter samtalet;

– Förmiddagen flörtar och skickar hjärtemojs och nu hoppas att hörs igen? Är det inte för snabb ändring utan större anledning? Hoppas att du får en fin kväll! ✨

När jag tänker tillbaka är det svårt att förstå.

Kvällen innan hade vi suttit på en filt vid vattnet. Hon hade föreslagit middag hemma hos mig. Dagen efter planerade vi slottsweekend. På morgonen skickade vi hjärtan till varandra på årsdagen av vår förlovning.

Det kan mycket väl ha varit en av världens enda mäklarannonser som på bara ett par timmar tog en fantastisk date dagen innan, till en inställd date kommande helg, till förmån för ett ”vi hörs”. På en årsdag.

Årsdagen

21 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Det märkliga var att hon valde att visa den...

– 10:e Juli 2023 –

Det var en av våra olika årsdagar.

Vi hade flera. Första raden på Tinder. Första telefonsamtalet. Första gången vi sågs. Förlovningen. De låg där som små markörer i tiden.

I dag var det ett år sedan vi förlovade oss. Hon började dagen med sms;

– Ha en underbar dag! 🌞🌷💖
– Tack detsamma. Älskar dig
– Älskar dig

Något senare skickade hon mig sexiga memes. Tanken på var dom kom ifrån dök upp. Hade nån skickat dom till henne? I så fall vem?

– Jasså vem skickar sexiga meme till dig?
– Ingen
– Tänkte precis på dig när du skrev
– Vad tänkte du då?
– Att jag tycker om hålla om dig
– 🥰
– Grattis på dagen… eller vad man ska säga…
– Ja, grattis!🥂Glöm ej äta tårta 🤪😘
– Du driver med den? 🥺
– Din skämt
– Nej jag skämtade inte… dagen betyder mycket för mig. Det var aldrig ett skämt heller… det har jag försökt förklara… 🙏🏻
– Minns , det var en fin dag 🥰
Jag vet en gistarrist som hade velat be dig om en date till helgen faktiskt
– Ojdå, är det sant 😍
– Vill du ha hans nummer ?
– Ja

Jag vet inte varför. Det var bara någonting med tårtan som jag uppfattade som sarkasm från hennes sida. Och som grädde på moset tog hon upp mitt förlovningsskämt 🔗. Det jag hade försökt förklara 200 gånger. Att själva frågan om förlovningen inte var ett skämt. Det var skämtet som var skämtet.

Oh well. I vilket fall fanns den ju inte kvar. Hon bröt förlovningen 25:5 Oktober 2022. Tog aldrig upp ämnet igen. Nu var vi inte ens tillsammans enligt henne.

I övrigt var den enkla lättsamma varma tonen där. Som så ofta. Inte sällan så skämtade vi med varandra i tredje person. Ibland gick det bra. Var roligt. Någon gång hade det spårat ur och hon hade blivit sur. Jag förstod inte varför.

Dagen gick. Plötsligt plingade det till. Ett sms. En bild. Hon satt ensam och åt sushi. Och där, i utkanten av bilden, syntes den.

Ringen. Hon bar den. Till min stora förvåning. Minst sagt.

En av få gånger det hände. Kanske tredje gången.

Den var inte placerad i centrum. Inte tydligt iscensatt. Inte ens i fokus. Den bara fanns där. Som en detalj som nästan råkat följa med.

Och ändå inte. Det var hennes sätt ibland.

Att visa något utan att riktigt säga det. Som om hon uppmärksammade vår årsdag. På sitt sätt. För sig själv.

Jag svarade att hon var gullig. Och rolig. Hon frågade vad som var roligt i det hela.

Jag minns att jag tänkte att hon skickat en signal och att jag, åtminstone ur hennes perspektiv, skrattat åt den. Om man ville vrida allting ett halvt varv för långt och få det att bli fel.

Det var inte menat som en pik. Mer som en stilla förundran.

Över att hon gjorde något som betydde så mycket för mig utan att riktigt förstå det. Eller kanske utan att vilja erkänna det.

Gullig.

Och det var något i det som var vackert. Och samtidigt svårt. Att hon kunde bära ringen. Sitta där ensam i Borås. Markera något som liknade ett vi.

Och ändå stå utanför det i sina egna ord.

Nej. Samtidigt fanns hennes ord kvar. De hade inte reviderats av henne. Lika lite som de försvunnit ur mitt medvetande.

Men trots allt skickade hon bilden. Och ringen fanns där.

Även om hon bara bar den för bildens skull var det fortfarande en mycket bättre känsla i själ och hjärta än det jag långt senare skulle förstå. Att den utan större dramatik kunde lämnas hemma om hon skulle gå på date. Eller ännu senare hade blivit bortslängd. Som sopor.

Där och då visste jag inte det.

Där och då såg jag bara ringen.

Jag kände glädje. Tacksamhet. Hopp. Kärlek.

Men jag förstod inte varför hon skickade en bild på att hon bar ringen på årsdagen av vår förlovning. När hon aldrig bar den annars. När hon hade brutit upp förlovningen 25:e Augusti 2025.

Fram till nu hade hon burit den 2 gånger. Dels när hon ville jag skulle hämta henne 🔗 och dels när hon kom tillbaka på spontanbesök helgen efter 🔗. Men inte på någon av dom andra två dater, Oysterbar 🔗 och Boqueria 🔗, som vi haft i Juni för att fira andra årsdagar.

Min egen arbetsdag fortsatte. Där kom diskussionen in på parfymer. Jag mindes så tydligt min och kärlekes diskussion om dofter. Men namnet hon sagt hade fallit offer för min demens. Så jag skickade ett sms;

– Är tobak/vanilj som är bra Tom Ford?
– Mm Varför undrar du det?
– Jag ska ge den i present till min date Barbarella…
– Överdriv inte med present
– Till Barbarella?
– Japp
– Hon får billiga presenter… jag måste spara pengar till en sexigare date. Den från Estland… Fast jag vet inte om hon vill ha mer date 😳 Tänker på henne ofta…
– Du tänker på många.

Ja. Varför kunde jag ha undrat det? Mer specifika detaljer om parfymen hon sagt hon tyckte mycket om. Men det var inte det som jag läste tydligast. Det var den sista raden.

”Du tänker på många”.

Var det så hon såg på mig? Eller så hon trodde? Som om det hade funnits så mycket plats över efter alla tankar på henne hela tiden.

Det hade blivit halvsent på kvällen när hon pllötsligt skickade mig en länk.
Booli.se. Ett specifikt hus. Jag klickade mig igenom bilder. Klickade mig igenom ritningar. Klickade mig igenom ekonomin. Tittade på kartan.

Jag funderade. Jag både förstod och inte förstod tanken geografiskt. Mycket närmare den lilla mellansvenska staden. Mycket närmare till hennes barn. Men ändå inte.

Jag förstod inte.

Massa Väga Palju

21 juni 2026 / Författaren / 5 kommentarer

Mellan två haverier fanns alla dagar som såg ut precis som kärlek…

– 9:e Juli 2023 –

Morgonsolens första strålar hade precis börjat värma när vi tog farväl av varandra på Centralbron. Hon höll armarna runt min hals. Sa hon var tacksam för gårdagen. Vi kysstes. Sista kramen blev lång. Jag minns fortfarande hennes doft.

Det var något speciellt med den. Hennes doft. Hon doftade alltid gott. Hon doftade naturligt hon. Alltid. Ibland använde hon någon parfym. Hon hade god smak gällande parfymer. Men oftast doftade hon bara sig själv. Kanske hennes sfär och magi sträckte sig hela vägen till hennes feromoner.

Det tog bara minuter efter att hon gått. Ännu en gång vänt sig om och vinkat. Tittat efter mig. En gång. Två gånger. Tre gånger. Fyra.

– Tack för fin dag/kväll/natt/morgon ❤️ älskar dig

Vi skrev längs resan. När hon kom fram skickade hon en bild på en knapp. Eller var det ett litet djur? Eller figur?

– När man hittae en knapp på gatan

Det var så typiskt hon och det var inte första gången. Inte bara såg hon sånt som andra totalt missade. Hon såg även ett konstverk i det hon såg. Det var ännu en av alla saker som fascinerade mig.

Jag var på väg för att hälsa på fårskallarna. Även hon hade resplaner. Förutom Borås;

– Själv sitter jag i bussen, åkte till Göteborg
– Jasså? Vad ska du göra där?
– Bara se runt
– Då kunde du ju åkt över Göteborg? 🤪
– Japp, men biljetter mycket dyrare då
– Åker du tillbaka ikväll?
– Ja, självklart .Kan inte bara sitta i den tomma lgh

Hon skickade bilder;

– Trädgårdsparkem! Massa fina rosor
– Oj va fint! Hur kom du på att gå dit?
– Till parken?Googlade vad finns i gtb. Är du hemma nu?
– Ja kom precis hem
– Alla mådde toppen?
– Ja… men gamla Karin är lite sliten i vänster framben

Jag kan inte sätta fingret på det. Inte exakt. Vi var tillbaka på den där enkelheten att beröra massa olika ämnen på en gång. Men samtidigt var det någonting som ändrats. Inte radikalt. Absolut inte. Sådär som det kunde vara mellan oss när allt flöt.

Men det låg något över den. En lätt sordin. Inte total. Inte kvävande. Mer som en Harmon Mute. Miles Davis. En färgning. En latent bi-ton. Eller kalla det misstro av aluminium.

Skickade henne sms;

– Tänker på dig
– Vad tänker du då?
. Tycker om dig… och många bra saker. 26e augusti finns plats i en flygel på Garpenbergs slott…

Jag ville försöka fortsätta göra speciella saker för och med henne. En gammal kär vän och turnekamrat ägde numera ett slott. Hon visste inte vad det var men hade snabbt kollat upp det på weben.

– Har du redan kollat ? Då är jag ledig lö/sö
– Ska vi prel-boka det?
– Ja, varför inte
– 🥰
– 😍
– Armastan sind…vähe…
– Väga vähe? 🥺😳
– Väga
– Väga väga vähe??😳😳
– Massa väge
– ❤❤

Hon hade precis tackat ja till att få bjuda henne på en slottsweekend. Lycka k kunde komma i dom små sakerna.

Det där med att försöka lära mig Estniska gick sådär. Mycket svårare än jag trott. Jag ville i alla fall försöka. För att visa respekt. För att visa Kärlek. Kanske för att försöka underlätta kommunikationen.

Jag hade börjat med youtube. Någon grundkurs. Det verkade lätt först. Eller i alla fall inte svårare än andra språk jag lärt mig. Tyska. Franska. Spanska. Men jag hade fel…

Jag åkte ofta till min bästa vän och vi jobbade. Hemma hos henne. Tvärs över hela stan. Ut på Värmdö. Det gav alltid dryga timmen i bil. Enkel resa. Två timmar Estniska varje resa. Jag hade köpt någon kurs. Lyssnade. Härmade.

Hon hade ju fått höra ord. Älskar dig. Saknar dig. Allt sånt. Och artighetsfraser. Och enskilda meningar jag försökt bygga ihop. Ibland blev det fel. Jag minns någon gång på gården. Jag vet inte hur jag lyckades. Men hon skulle gå på toaletten. Jag lyckades fråga ”om det gick bra”. Hon tittade på mig. Storögt. Svarade ja. Och jag lyckades på nåt sätt svara ”Ja men va roligt – grattis!”. Hon började skratta.

Hon hade ju lärt sig svenska. Så varför kunde vi inte mötas på mitten?

Sen visade sig alla dom där andra små sakerna. Ett språk med 14 kausus. Att ställas mot svenskans två. Tillkom gjorde uppenbart en massa ”regioner” som vad jag förstod styrde språket mycket mer än vad svenska dialekter gjorde.

Men jag försökte.

Jag ville på nåt sätt försöka lära mig tillräckligt för en konversation innan jag gav mig in i en. Eller ens avslöjade att jag höll på med den här kursen. Ibland hade jag hört henne prata med sin syster eller pappa i telefon. Eller sonen. Det gick alldeles för fort för mig. Jag kom till en punkt där jag kunde förstå en hel del ord. Lösryckta. Men hennes hastighet var ljusår bortom vad jag kunde. Och hon hade en helt egen melodi. Ingenting jag hört i mina kurser.

Nåväl. Jag försökte såklart göra någon enstaka liten ordlek. På estniska.

Så mycket som vi kunde missförstå varandra iblan så kunde jag ju lika gärna försöka mig på ordlekar på ett språk jag inte kunde.

Skör Spontan Lycka

20 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Det svåra var inte att hon kom tillbaka. Det var att inte veta hur länge hon skulle vara kvar…

’- 8:e Juli 2023 –

En av alla dom gånger jag minns så tydligt. Jag hade kunnat säga ”utan att veta varför”. Men så var det inte. För jag vet.

Jag vet även att hon sa ”vi hade ändå inte så många fina stunder”. Men det får stå för henne. Om hon sa det för att försöka minimera sin förlust inför sig själv, eller om hon spelade teater när vi sågs. Det vet jag inte.

Men för mig. Jag vet. Och i de fall jag blandar ihop saker ibland. Så är det för att det var förbannat många fina stunder. En ström av ren magi stundtals.

Jag minns det runda gröna bordet. Det lite grövre gruset. Tvättat grus. Jag minns hur hon stod i kön när jag gick till toaletten. Jag minns hur hon ropade till mig om jag tyckte chips eller oliver. Jag minns mängderna av doftande Lavender.

Och mest av allt minns jag hennes sfär. Hennes uppsatta hår. Den blå klänningen med röda små fyrkanter. Känslan av att få träffa henne igen. Den som blev extra kraftig eftersom hon brutit för gott två dagar tidigare.

Vi satt på en servering vid Mariedal. Gräsmattan och kanalen nedanför. Solen rakt på oss. Mitt glas vin på bordet. Hennes öl bredvid. En skål med Halkidiki mellan oss.

På förmiddagen hade hon plötsligt ringt. Hon frågade om jag ville ses. Bara två dagar efter att hennes sms avslutades med att hon lät meddela att hon hade bestämt sig, och inte ville ha någon relation, eller ses något mer.

Jag förstod inte. Men jag blev glad.

Jag snyggade till mig. Köpte rosor som jag tog med.

Kvällen innan, runt 22:45, nyss hemkommen från Borås, hade hon postat om att hon åt middag på en balkong. Inte hennes egen. Tanken på om det var någon sorts date slog mig. Hon hade ju brutit upp 2 dagar innan. En relation som inte fanns. Och nu dagen efter plötsligt ett samtal..

Såna vardagliga saker som man såklart kunde göra på egen hand. Middag med en kompis. Dom blev aldrig omnämnda. Ett enkelt ”jag åt middag med min kompis ”whatever” igår, det var gott och trevligt”. Som att dom inte fanns. Eller att jag inte skulle veta.

Helheten gav en statistisk densitet som bitvis var svår att få någon rätsida på

Nu satt vi i alla fall där. Vi pratade. Drack vin, öl, åt snacks. Tog en paus. Vi hade promenerat mellan kolonilotterna vid Hornsbergs Strand. Som om inget bråk hade existerat. Som om absolut ingenting hade hänt. Som om hon inte sagt hon aldig mer ville ses.

Jag var lycklig. Efter omständigheterna lycklig. För den där känslan fanns där. Inte att det var falskt. Inte att det var påhittat. Utan att det var skört. Som att det kunde tas bort när som helst. Utan förklaring.

Dom där handfull sakerna som snurrade i Loopen och plötsligt kunde bli ett bråk. Vi rörde dom inte. Jag för att inte trasa sönder lyckan av att få sitta där med henne. Och hennes skäl vet jag inte. Kanske dom var desamma. Men det fanns där. Som en förskjutning.

Jag satt där i solen. Med henne mitt emot. Med vin i glaset och en enkel känsla av att allt var bra. Samtidigt som jag visste att det kunde försvinna. När som helst.

Vi började gå hemåt. Hon föreslog plötsligt att vi skulle laga middag tillsammans. Hos mig. Till min stora glädje. Så blev det.

Rosorna hade hon lämnat kvar i bilen. Dom hade börjat sloka av värmen. Men skulle nog komma att överleva.

Vi handlade på vägen. ICA Maxi.

Jag älskade att handla med henne. Vi var totala motsatser. Jag följde recept. Mått. Gjorde listor. Hon kunde få syn på delikatessdisken. småskutta fram som ett barn. Slicka sig om munnen. Få något lystet i ögonen. Köpa på Löjrom och alla möjliga saker.

Hon packade upp jag packade ner. Jag skyndade mig när bandet var tomt. Hon var nära att dra sitt kort. Jag vann.

– Ja men du hade väl inte tänkt köpa alla dom där sakerna? Jag å min sida såg det som en chans att få bjuda henne på middag.

Hon höll i matlagningen. Stekte Röding och Zucchini. Fixade ihop med gigantiska oliver, rödlök, dressing, tomater. En fantastisk gourmettallrik. Hennes konst hon skapade med husgeråd var lika fantastisk som den konst hon skapade med pensel. Ett lika fantastiskt konstverk som hon själv var.

Vi åt på verandan. Sedan gick vi ner till stranden. Jag tog med en filt. Varsin öl. Vi satt i solnedgången och höll om varandra. Kramades. Pussades.

Plötsligt fick hon ovanligt många sms i ett svep. Hon besvarade vissa. Sa det var från ”Anna”, som ville ses och äta middag med henne. Plötsligt hade stämningen ändrat sig. Inte mycket. Bara lite. Som om hon distanserade sig gentemot mig.

Distanseringen hade ingenting med mig att göra. Jag hade inte sagt ett ljud. Hennes påpekande om att det var ”Anna” kom mer som av att hon blev stressad och kände sig tvingad komma med en förklaring.

Jag knallade runt på klipporna och fotograferade. Det hade blivit svårt ligga på filten och kramas när hon vände sig bort med mobilen hel tiden. Men jag sa inget. Frågade inget.

Solen började gå ner. Vi gick hem.

Vi la oss tidigt. Hon skulle åka till Borås igen nästa morgon klockan 05.

Det hade varit en fin dag. Ingenting märkvärdigt egentligen. Men ändå. Och jag minns den. Jag hade kunnat säga ”utan att veta varför”. Men så var det inte. För jag visste. Jag visste svaret på vad som gjorde dagen speciell. Svaret var enkelt.

Det var hon.

Som hon gjort varenda gång vi sågs sedan larmet plingade till första gången hon körde in på min gårdsplan ett år tidigare.

Du Mosar Mig

20 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Sanningen blir svår att försvara när själva försvaret används som bevis…

– 5:e Juli 2023 –

Det stod så i hennes sms. Att jag mosade henne.

Jag gjorde inte det. Jag försökte inte ens. Jag var inte i närheten. Och det var absolut inte min mening. Jag argumenterade. Eller försökte. Långsamt. Metodiskt. Nästan ogenomträngligt.

Jag tvingades argumentera. Mot hur hon beskrev vad som hänt. Hur hon beskrev mig. Hur hon beskrev oss. Det handlade inte om att vinna. Inte om att trycka ner. Det handlade om något enklare. Att rätt skulle vara rätt. Att det fanns en linje. En kontinuitet. Att det som hänt faktiskt hade hänt. Och att det inte kunde skrivas om efteråt.

Jag ville bygga något på fakta. På sanning. Inte på lösryckta versioner. Inte på omskrivningar. Inte på att mitt agerande plockades ut ur sitt sammanhang, utan hennes eget. För det var ofta så det lät. Som om jag uppstått ur tomma intet. Som om mina reaktioner saknade orsak. Och någonstans där fanns något som skavde djupare.

När hon gjorde ner mig. När hon pekade ut alla mina fel. För ibland var verkligen precis allting med mig just fel. Och samtidigt, nästan i samma andetag, sa att hon älskade mig. Som om kärleken blev en motprestation. Som om jag skulle vara tacksam. Och i tacksamheten acceptera. Vad det nu var hon behövde utrymme till.

Jag gick inte med på det.

Ville inte. Tänkte inte. Släppa igenom osanningar. För jag visste vart det leder. Ger man fingret ryker hela armen. Förr eller senare.

Mosade henne?

Nej. Det var aldrig min mening. Det var aldrig syftet. Jag ville bara det skulle vara rätt. Och det som var rätt – sanning och fakta. Det ”mosade henne”.

Jag förstod inte.

Mina sms var fula. Mina sms var elaka. Jag mosade henne.

Det var hennes svar på mina försök att argumentera. Problemet var att just den beskrivningen tvingade mig att argumentera ännu mer.

För om någon säger att man varit elak vill man förklara varför man inte tycker det stämmer. Om någon säger att man mosat någon vill man visa vad som faktiskt sagts. Om någon beskriver ens agerande på ett sätt man upplever som felaktigt uppstår nästan automatiskt behovet att invända.

Så jag argumenterade. Och ju mer jag argumenterade, desto mer blev argumentationen i sig ett problem. Mina försök att förklara varför beskrivningen var fel blev i hennes ögon ytterligare bevis på att jag mosade henne.

Det skapade en märklig självuppfyllande profetia.

För varje gång hon beskrev mig som argumenterande tvingades jag argumentera för att försvara mig mot beskrivningen. Och varje gång jag gjorde det blev beskrivningen, åtminstone för henne, ännu sannare.

Hur som helst så avslutades vår konversation. 5:e Juli 2023. Med att hon lät meddela ”hon hade bestämt sig”. Hon ville inte ha någon relation. Hon ville inte ses mer.

Det Som Skulle Komma

20 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Det som inte fick någon lösning försvann aldrig. Det bytte bara form…

– December 2025 –

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Till slut försvann hennes röst ur samtalet. Min gjorde det inte.

Loopen fortsatte. Dess existentiella berättigande enkom därför att den saknade en mekanism för resolution. Det var kanske det viktigaste jag missade att förstå då. Eller kanske det viktigaste vi båda missade att förstå.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

– 2:a-5:e Juli 2023 –

Plötsligt kunde hon skicka ett sms som egentligen inte alls kändes relevant i paritet till vad vi senast avhandlat när vi slutade;

– Midsommar minsann hjälpte jag dig…Rosor bad jag att sluta skicka… Tack för de date men du kunde ju skippa de… Hade jag sålt bilen när jag tänkte, hade du inte behövt göra allt det… 15000 för den tiden med bilen kanske ändå rimligt, speciellt med tanke att du fick den. Räcker med ältande och helt ogrundade påstående?

Exakt hur hennes hjälp var relevant eller inte som inflikat just där vet jag inte. För mig lika lite relevant som bilen i sammanhanget. Det kändes mest som bara ännu en paj att kasta. Inkommande paj bemöts! Så jag svarade givetvis;

– Mitt sk “ältande” är pg uteblivna svar. Det du kallar “ogrundade påståenden” är frågor.
– Häll all skitvpå mig och må bra. Du kastar skit på mig…
– Nej
– Som du skriver då och då , fixar du dig och storstad erbjuder det ena och andra , njut
– Ja jag fixar mig. Tar hand om mig själv. Jag ville snygga till eftersom jag bara hörde jag var trasig smutsig o ful jag var på gården. Men inte för kvinnor, Fans bara en i hjärtat Hon sa hon var singel till andra män. Hyser ingen förhoppning nå fram nu heller, och ditt intresse verkar ju uppenbart ha försvunnit. Jag har i alla fall försökt, skickat massor med blommor, gett presenter, en ring, haft dig på omslagsbild och profilbild, tapetserat en vägg med bilder av dig och en med din konst, gett dig nyckel och ”egen handduk”. Allt jag gjort har decimerats till att ”du inte bett om det”. Jag tyckte vi hade trevligt på date eller midsommar, och uppskattade tid tillsammans. Men… att du sa du var singel om någon annan man frågade satte spår, och någonstans kunde du kanske ha tagit upp den dialogen och sagt ”så skulle jag inte säga nu”. Det var det enda jag ville… men inget sades, du ville inte uttala relationen eller släppa in mig i dina sociala medier ens efter 5 månader. Jag kan såklart bara gissa varför du ville hålla mig utanför vilka som likeat eller kommenterat, och vad, under dessa månader. Jag tycker det är tragiskt att allt förvandlades till en skyttegrav. Enda jag ville var kärlek, gemenskap, närhet och tvåsamhet. Och öppet (!) Du har sedan länge inte besvarat ett enda ”saknar dig/tänker på dig”, och förmodligen för att så inte är fallet utan att du gått vidare. Trist. Jag trodde på det du sa om dina känslor, och ville bara du skulle gå från ord till handling. Öppet…
– Du blev öppet singel på samma gång när jag sa att jag vill vila ut mig mellan arbetspass med kyliga sms förra vecka. Allt som du skrev hört flera ggr tidigare och jag svarat tidigare. Ingen ide att hålla på sådär. Ha en fin sommar!
– Jag har inte ”blivit öppet singel för dina arbetspass” utan varit det för att du inte ville uttala relationen. Jag har skickat många varma sms men inte fått tillbaka samma. Tyvärr… Tack detsamma. Synd du inte ville tillbringa den med mig.
– Hört om en ny senaste året… ? Att du inte tröttnar Blev kylig när fick bajskastet. Bara hör hur dålig jag är, hur fel jag uttrycker mig mm
– Jag hör samma sak. Hur dålig jag är. Hur fel allt är. Och att jag frågat om nån ny beror på att du inte uttalat relationen utan säger du är singel om andra män frågar. Aldrig kastat bajs. Mer än när du gjort det. Har ställt frågor. Inte anklagat. Fråga = frågetecken, anklagelse = utropstecken. Två olika saker. Uttalad relation, hade kanske varit bra mot att undra om du har nån ny…

Mitt bajskastande? Nej. det var hon. Inte jag. Som började kasta paj när henne argumentation inte längre fungerade. När jag som hon kallade det ”mosade henne”. Och inkommande paj bemöttes. Men även här blev kärnfrågan orsak och verkan.

Jag var öppet singel. Det var ett av hennes argument. Men jag var ju det för att hon var singel om andra män frågade. Inte för att jag ville vara det. Inte för att jag inte ville vara med henne. Det var inte ett fritt val. Nu försökte hon hålla det emot mig. Konsekvensen av sitt egna beslut.

Med tiden hade hennes klagomål på mig även blivit fler och fler. Det kunde vara nån fläck på ett par jeans. En lös tråd på någon tröja. Eller att jag kliade mig på fel sätt i fel sammanhang. Och när jag kostade på mig själv kom svartsjuka. Vem jag gjorde mig fin för.

Andra klagomål var hur jag drack. Eller rökte. Och ja, visst hade hon rätt på den punkten. Jag drack och rökte för mycket. Men det blev inte mindre när vi bråkade. När hon försvann. Hade konstiga eller helt uteblivna förklaringar. När jag som en följd mådde dåligt. Tvärtom. Det blev mer. Men sa jag det påstod hon att jag påstod det var hennes fel. Tog på sig offerkoftan. Sa hur dålig jag tyckte hon var. Att jag kunde hitta någon bättre.

Absolut. Det var en konsekvens. Men fortfarande en vuxen man med fri vilja. Min ångest, smärta, oro. Jag kunde valt ett annat sätt än att försöka självmedicinera bort den. Dessutom på ett sätt som förvärrade vår kommunikation.

Hon fortsatte smstråden;

– Som sagt ville jag se att vi fungerar men du struntar i det
– Och med dagens läge kan man säga att vi inte fungerar…
– Massa skit hit och dit och enligt dig är jag orsak. Du får tillbaka nyckeln, handduken kan du ge till nästa lyckliga
– Det som inte fungerat är att jag mått skit av att du inte velat revidera vad du säger om andra män frågar om du är singel och ditt nästanmonogam
– Sms relation diskussion är ingen vidare grej heller. Förklarat flera ggr om du inte lyssnar är det så
– Jag har åxå förklarat flera ggr och du lyssnar inte är det så Ville bara du skulle revidera vad du svarar om nån annan man frågar om du är singel
– Vi har olika syn vad betyder att fungera tillsammans
– För mig gemenskap, tvåsamhet, kärlek, tillit, lojalitet, öppenhet, och stå för relationen
– Blivit lite för tjatigt… Jag behöver mer lugn och harmoni. Massa skit när något ogillas

Nej. Jag struntade inte i att hon ville det skulle fungera innan hon uttalade relationen. Så var vi där igen. Som Povel Ramel sjöng – ”Har ni hört den förut? Ja vi har hört den förut!”. Hon hade förbannat rätt i att det hade blivit tjatigt. Jag höll med. Jag tyckte det hade blivit djävla tjatigt. Att hon kallade mina frågor för ältande. Fast samtidigt ältade hon precis lika mycket. Och utan att besvara frågorna.

Lyssnade jag? Läste jag? Ja absolut. Och hon skrev samma sak varje gång. Så jag svarade samma sak varje gång. Jag frågade samma sak varje gång. Hon gav samma ickesvar varje gång.

Min tur att ta upp smskonversationen;

– Jag behöver åxå lugn… enda jag ogillat är vad du skulle säga till andra män… det gjorde allt infekterat. Ja… tjatigt och inget ändrades.
– Jag verkar göra allt hela tiden infekterat
– Aldrig sagt Enda jag sagt är om att du sa du var singel
– Om det inte är det ena är det andra, alltid ngt
– Nej det är faktiskt bara det där med singel och nästanmonogam
– Hört samma sak nu hur många gånger som helst… Och de dumma sms som jag fått bara mitt fel… Synd att du inte vill förstå
– Ja många gånger tjat…pga uteblivna svar – och inget ändrades Synd du inte ville förstå
– Kan sluta tjata då?
– Absolut! Dt är bara att svara på frågan om nästanmonogam,och sluta säga du är singel om andra män frågar så sker det HELT automatiskt i samma sekund Men då vet jag ditt beslut i alla fall
– Fattat att du vet nu!Jag med.Att någon bemöter mig illa i nära relation behöver jag inte ta spm normalt oavsett rosor eller ej
– Att slänga i ansiktet på någon man datear att man säger till andra män man är singel är även det att bemöta illa faktiskt
– Aldrig slängt, du frågade och krävde svar när vi hade inte haft kontakt två månader. Det har jag förklarat flera gånger och det var ett bra dag seda
– Vi har aldrig varit utan någon kontakt i två månader under detta året. Aldrig någonsin. Ljug inte! Det har du förklarat, och jag har påpekat att du NU kunde ha sagt ”om en man frågar NU skulle jag säga jag inte är singel”
– Dröm relation där mannen hela tiden mosar en och säger hur allt ska formuleras och vara… har noll egenvilja
– Dröm relation där kvinnan säger till andra män hon är singel och inte vill ändra uttalandet trots att mannen säger han blir sårad, ledsen, och uppenbart måste hon lärka det blir en källa till bråk. Du tolkar alltid all form av argumentation som ”mosar”. Aldrig sagt hur du ska formulera. Sagt vad jag önskade… stor skillnad
– Flera sms där det står hur man skulle säga….
– Nej… finns däremot flera sms som säger vad jag hade ÖNSKAT du hade sagt. Stor skillnad… och dessutom brydde du dig ju inte alls om vad jag önskade

Symptom eller orsak? Det hela kokade ner till en fråga om ansvar. Att ta ansvaret för vad som var egentliga grundproblemet. Eller försöka lägga över ansvaret på den andre. Det började bli mer och mer tydligt. Inte minst på sättet som vi skulle komma att börja spegla varandra. I början genom att använda identiska formuleringar som inledning på argumenten om orsak och verkan. Senare ingenting annat än direkta konkreta copy/paste. Pingpong.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Det där med speglingar hade för övrigt dykt upp långt innan. Hon hade lagt sig till med några av mina små olater. Bland annat användandet av aposiopesis. Från början en rent teknisk detalj. När jag skrev punkt kom jag ofta åt ”option” på Macen. Den kombinationen gav inte en punkt. Den gav aposiopesis. Så småningom blev det en ”grej”. Jag började göra så medvetet. En stilfråga. Oavsett om min mening egentligen uteslöt någonting eller inte… Varför hon gjorde det vet jag inte…

– Juni 2026 –

Jag kan förstå att det är lätt att tycka vi bara bråkade hela tiden. För ja. Vi bråkade mycket. Jag har aldrig bråkat så mycket i en relation. Definitivt inte om samma sak hela tiden. Hon kände kanske samma sak. Men en avgörande skillnad var att jag inte förstod varför hon inte ville gå mig till mötes i att lösa dom här, då, ganska få sakerna. Hon var ju lika medvten om bråken. Tog lika mycket skada av dom. Uppenbart. Så vad hindrade henne?

Jag kan förstå det är lätt att undra varför jag stod kvar. Och på ett sätt är svaret ganska enkelt. Jag älskade henne. Hur det nu än var med resten. Jag stod kvar trots, vad berättelsen framtida kommer att visa, hur hon sårade mig. Upprepat. Svek. Lögner. Andra män. Otacksamhet. Ibland det jag upplevde som utstuderad elakhet. Skapad för att såra.

Jag hade nog stått kvar mycket längre. Om jag fått bestämma. Stått ut med mycket mer. Av kärlek.

Faktum är att jag hade kunnat stå ut med mycket från den kvinnan. Stå ut med mycket utom avsaknaden av det där för mig absolut fundamentala. Ett uttalat ”det är vi – vi älskar varandra”. Även från hennes sida. För hon var en udda fågel. Minst sagt. Och udda fåglar behöver utrymme. Jag hade varit beredd ge henne nästan hur mycket utrymme som helst. Förbehållslös kärlek.

Är det förbehållslös kärlek om mn är bered på det mesta. Under förutsättning att det finn en uttalad relation?

Oavsett;

Hade hon bara givit mig den brödsmulan. Att det verkligen var vi. Hade jag lutat mig tillbaka på det. Med ett enda ”kärlek förlåter och förstår” som motivering till köpa nästan vad som helst.

Men vi bråkade inte bara. Tvärtom. Det var därför allting blev så märkligt. Mellan varven fungerade vi. Kanske mer än dom flesta andra par.

Vi reste tillsammans. Vi skrattade. Vi lagade mat. Vi sov tillsammans. Vi planerade framtiden. Vi saknade varandra. Vi skickade hjärtan.Vi gick långa promenader. Höll varandra i handen.

När jag åkte eller släppte av henne vinkade vi av varandra. Hon vände sig inte en gång. Inte två. Ibland tre. Fyra. Eller fem. Så där som man bara gör om man faktiskt älskar någon. Faktiskt uppskattat kvällen eller dagen. Sörjer att den är över.

Hon gav mig fina presenter. Stort som smått. Jag gav henne presenter. Stort som smått. Jag stöttade hennes konstutövande på olika sätt. Praktiskt. Ekonomiskt. Kallade in väntjänster för att hjälpa.

Jag skickade henne blommor för en mindre förmögenhet. Inte en bukett efter bråk. Inte en bukett när det fungerade. Inte ibland. Blomsterkontots utdrag skulle när det summerades i Excel slutet av 2025 visa sexsiffrigt. Och första siffran var inte en etta. Såpass att floristen sparade mig i sin telefonbok och jag blev VIP.

Ibland la hon upp en bild på blommorna, på Facebook, och tackade. Dock aldrig med mitt namn utsatt. Ibland la hon upp en bild och förbannade att hon fått dom. Pga fel färg. Ibland la hon upp en bild och hånade. hånade för anledningar som var konsekvenser av hennes egna beslut. Ibland sa hennes sms efter blommor bara ett ord – tack. Ibland bara ett ord – ”Varför?”. Ibland bara ett hjärta.

Vi gick på bio. Satt tätt omslingrade. Vi hade myskvällar i hennes soffa. Ostbricka. Te. En fånig film. Pussar. Kramar. Vi besökte utställningar. Vi åt oss genom Stockholms restauranger. Jag bjöd henne på lyxkryssningar. Inte en. Två. Sexsiffriga.Varav en dessvärre föll bort för att jag ställde en enkel fråga innan resan.

Vi pratade om sådant människor pratar om när de vill vara tillsammans. I långa perioder levde vi nästan som om problemet inte existerade. Men det gjorde det. Problemet var kvar. Det låg bara periodvis tyst i bakgrunden. Som en glöd som aldrig riktigt slocknade. Och förr eller senare hände alltid någonting.

En formulering. En situation. En ny händelse. Någonting som ledde tillbaka till samma plats. Samma argument. Samma frågor. Samma svar. Samma låsning.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Sedan lugnade det sig igen. Några dagar. Några veckor. Ibland längre. Vi var tillbaka med varandra. Och under en period kunde det nästan kännas som om allting faktiskt fungerade. Men loopen låg kvar. Och när den väl dök upp igen var den sällan oförändrad. Den hade vuxit.

På sikt skulle bråken skapa nya sår. Nya besvikelser. Nya svek. Nya saker att läggas ovanpå de gamla. Till slut handlade det inte längre bara om det som skapat loopen från början. Nu fanns det nya lager. Nya konflikter. Nya oförrätter. Nya anklagelser. Nya försvar. Nya svek. Nya sår. Loopen åt sig själv större.

Men så kokade det ner till ansvarsfrågan. Då blev resultatet detsamma. Igen.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Först handlade det om att få relationen att fungera. Sedan handlade det om varför den inte fungerade. Sedan handlade det om vem som bar ansvaret för att den inte fungerade. Och där, i frågan om vem som bar ansvaret för att det inte fungerade, kom samma handfull saker upp igen. Samma handfull saker som var loopen själva fundament. Hennes ”jag är singel om andra män frågar” som förblev kvar. Hennes nästanmonogam.

Så småningom kom nästa steg. Hon ville göra slut. Eller snarare bryta kontakten. För vi var ju fortfarande inte tillsammans. Hon hade inte reviderat att hon var singel om andra män frågade.

Göra slut på en relation. Det hade hon naturligtvis all rätt till. Även om den inte fanns. För att hon inte ville uttala den. Men människor får lämna relationer. Människor får ändra sig. Människor får ge upp. Problemet var att även uppbrottet hamnade inne i samma loop.

För argumenten var desamma. Orsakerna var desamma. Positionerna var desamma.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Skillnaden var bara att syftet hade förändrats. Nu handlade det inte längre om att få relationen att fungera. Nu handlade det om varför den inte gjorde det. Och framför allt – varför hon därför ville avsluta den. Men även där stod vi kvar på samma plats. Jag ville fortfarande ange orsaken. Hon ville fortfarande ange symptomen.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Uppbrottet kunde vara ett faktum. Det kunde bli tyst. Några timmar. Några dagar. Några veckor. Sedan skickade alltid någon av oss ett sms. Eller mail. Alltid samma innehåll. Någon av oss saknade den andra. Sörjde att relationen tagit slut. Och påpekade i samma andetag anledningen. Där anledningen var en del i loopen. Så startade den om. Ännu en gång.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Men själva loopen förändrades aldrig. Inte som koncept. Och ju längre tiden gick desto mer började allting kretsa kring själva konflikten. I takt med att den växte. Blev infekterad.

Det som från början varit några få frågor blev med tiden ett berg av sår.

Saker hon gjort. Saker jag gjort. Saker jag gjort på grund av sakerna hon hade gjort. Till slut gick det nästan att spåra varje nytt bråk tillbaka till något tidigare bråk. Som grenar från samma träd. Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Loopen fortsatte. Sedan blev bråken större. Betydligt större. För nu fanns det inte längre bara en konflikt. Nu fanns konflikterna som konflikterna hade skapat. Nya lager. Nya sår. Nya reaktioner. Nya motreaktioner.

”Du gjorde så.”
”Ja, men bara därför att du gjorde så.”

”Du sa det där.”
”Ja, men bara därför att du först sa det här.”

Loopen skulle komma att fyllas på. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Till slut fick någonting henne att avsluta. Med ett kort sms. Den direkta kommunikationen dog. Sms. Mail. Samtal. Allt det som människor normalt använder för att lösa sina konflikter.

Det borde ha varit slutet. Det var det inte. För grundproblemet fanns fortfarande kvar.

Vi skulle komma att stänga dom direkta kommunikationsvägarna. Men vi hade aldrig löst det som kommunicerats genom dem. Och där någonstans tog historien ännu en märklig vändning. Inte därför att konflikten försvann. Utan därför att den överlevde. Bytte form.Bytte arena. Bytte språk. Men aldrig riktigt upphörde.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Jag på grund av min kärlek till henne. Om jag förlorade en så stor kärlek var jag inte på några villkor beredd att göra det med mindre än att ansvarsfrågan var löst. Det skapade en princip. Ansvarsfrågan skulle lösas. Punkt. Om det skulle bli mellan oss. Mellan fyra ögon. Eller inte. Det lämnade jag upp till henne. Men för mig blev det en absolut kärnfråga. Det hade kommit upp tidigare. Då kallade hon det ”hot”.

Vilka hennes skäl till det slutliga beslutet var det vet jag faktiskt inte. Jag vill ibland tro att det fanns en stor del kärlek. Och förutom det bråken skapade – att kärleken kanske var mindre än rädslan för resultatet av att skrapa på dom saker som låg till grund för det absoluta fundamentet i loopen. Det var två snarliknande skäl. Men helt olika vinklar.

Det är därför resten av berättelsen skulle komma ut som den gör. Inte därför att vi aldrig hade det bra. Tvärtom. Vi hade det ofta bra. Kanske för bra. Tillräckligt bra för att fortsätta. Tillräckligt bra för att hoppas. Tillräckligt bra för att börja om. Om och om igen. Samtidigt som loopen låg kvar där under ytan. Väntande. Oförändrad. Olöst.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Till slut bröt hon. På riktigt. Relation. Sms. Mail. Samtal. Kontakt. Allt försvann.

Jag gjorde till slut samma sak. Inte därför att jag ansåg att frågan var löst. Utan därför att den direkta vägen dit inte längre fanns.

Men loopen var fortfarande kvar. Ansvarsfrågan var fortfarande kvar. Orsak och verkan var fortfarande kvar. Och om det fanns en sak jag inte var beredd att göra så var det att ge upp mitt livs kärlek på fel premisser.

Om den skulle gå förlorad skulle det åtminstone ske på rätt grund. På sanningen. Så jag började skriva. Först för att förstå. Sedan för att minnas. Sedan för att reda ut vad som egentligen hade hänt.

Jag trodde nog att det var slutet på loopen. Att den till slut skulle stanna där. Men så blev det inte. Tvärtom.

När jag idag ser tillbaka framstår det nästan som absurt. Hur en konflikt som från början innehöll endast ett fåtal skitsaker och borde varit så förbannat lätt att lösa förblev olöst. Hur en konflikt som borde ha dött så många gånger lyckades överleva relationen. Men även överleva uppbrottet. Överleva tystnaden. Och på något märkligt sätt fortsätta existera långt efter att allt annat hade försvunnit.

Som om den fått ett eget liv.

Som om det som till så stora delar var någonting magiskt och unikt var det enda det lämnade efter sig.

Kanske hade hon förväntat sig att jag skulle höra av mig efter hennes sista sms. Hennes avslutande. Jag vet inte. Förväntade jag mig att hon skulle höra av sig? Igen. Som vanligt.

Kanske.

Kanske satt vi båda och funderade på varför den andre inte hörde av sig. Som vanligt.

Eller så hade hon träffat nån ny.

Jag vet inte.

Men allt det där var saker jag inte hade en aning om Juli 2023. Hur skulle jag? Jag såg bara mekaniken bakom Loopen. Jag förstod aldrig vad den skulle leda till.

Det som inte fungerade

20 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vissa konflikter överlever inte för att de är stora. Utan för att de saknar en väg till upplösning…

– 2:a-5:e Juli 2023 –

Vår smskonversation var fast i en loop.

Hon fortsatte med sina anklagelser mot mig;

– Funderar hur och vad du tänker pch varför så fula sms
– Det som inte fungerar är att jag ville ha relationen över allt och det krossar mig du säger du är singel
– Det enda som säger det är du och dagligen
– Det är sant och du har inte reviderat Vill du ens ha mer kontakt?
– Frågar du mig? Du brukar säga hur bra du det nu har och är inte ensam längre i storstad…
– Ja jag frågar dig och ja har det bra inte vara ensam i Småland Vill du ens ha mer kontakt?
– Glad för dig.Vilken sort kontakt syftar du på?
– Tror du vet vad jag velat länge
– Du vet också och senaste sms som jag har fått har inte varit större höjdare
– Stå på knä o be om relation med nån som säger hon är singel är inte heller höjdare
– Sagt att jag vill se att vi fungerar… Enda singel uttalat är du… och du gillar att ta upp det dagligen
– Du sa du svarar du är singel om annan man frågar. Det är singel uttalat. Är du singel är jag singel. Allt annat är logiskt totalt omöjligt.
– Det var ett tag sedan , när vi inte hade träffats och pratat länge, vad är konstigt med det? Konstigt för mig är att du tar det upp dagligen, iallafall singel temat...
– Du… kunde kanske ha reviderat vad du säger om en annan man frågar..
– Och ingen går och frågar sånt , iallafall inte mig, så hett är inte jag
– Handlar inte om ifall någon frågar eller inte utan vad du svarar om någon frågar. Det är två olika saker.
– Du kanske tänker om du tål svaret eller vad du gör med det
– Du kunde reviderat och sagt ”nu skulle jag inte säga det”
– Fabriserat problem, som egentligen inte finns. Om du intd fattat av mina handlingar och samtal som vi haft har vi stora prob
– Fattat dina handlingar. Även den handling som är att du säger du är singel om andra män frågar. Samt är nästanmonogam. Jag ville bara höra dig säga ”jag vill uttala relationen” och reda ut vad nästanmonogam betyder.
– Jag vill först se att allt fungerar innan jag uttalar för mycket
– Det som inte fungerat är att jag varit utestängd från dina sociala o h att du säger du är singel… Ditt verk! Dit val! God natt!

Hon återkom till samma formulering gång på gång. ”Att hon ville se att allt fungerade först”.

Det låter rimligt. Nästan självklart. Problemet uppstod när jag gjorde en analys av vad hon egentligen menade. Vad hennes formulering innebar konkret. För om man skalade bort alla känslor och tittade på situationen nästan matematiskt såg den ut ungefär så här:

Hon ville inte uttala relationen.
Hon ville inte beskriva sig som upptagen.
Hon ville inte revidera sitt tidigare uttalande om att vara singel om en annan man frågade.
Hon ville inte släppa in mig i sina sociala medier.
Hon ville inte diskutera frågan vidare.

Samtidigt ville hon se att allt fungerade.

För henne handlade det om mina sms. Om att jag tog upp samma saker igen. Frågorna hon inte gav svar på. Hon kallade det ältande. Om att jag blev arg. Ja. När jag oändliga sms i rad blev anklagad för att älta för att jag ställde om en fråga hon inte besvarade. Kallad elak eller att jag mosade henne när jag förde ett resonemang kring det enkla faktumet att om hon gav svar skulle ju mina frågor upphöra, och mitt resonemang plötsligt var omöjligt att värja sig mot logiskt.

Sms på sms på sms. Samma samma. Ja. Tålamodet tog slut. Jag blev arg. Det avspeglade sig i mina sms. Sarkasm. Pikar. Och alkohol gjorde dom inte lika snygga som dom hade blivit med en lägre promille.

Hon ansåg jag skapade konflikter. För att jag tog upp sakerna igen. Sakerna hon inte gav svar på eller ändrade.

Hon ville få bort symptomen. Inte orsaken. Jag ville få bort orsaken som skapade symptomen.

Vid den här tiden var det från min sida två huvudsakliga punkter. Att hon sagt att hon var singel om en annan man frågade. Och att hon aldrig tog tillbaka det. Att hon sa hon var nästanmonogam men vägrade förklara vad det egentligen betydde. Och konkret innebar.

Tillkom gjorde saker som att hon inte stod för mig öppet. Men där kontrade hon ju ånyo med sitt ”hon ville se att det fungerade först”. Så min tanke var att dom sakerna kanske skulle lösa sig när vi löst dom första två, mest springande punkterna. Och dom hade cirkulerat i månader nu. Utan lösning.

Det behövdes egentligen inte mycket. Men det kom inte.

Inte efter månader av dejter. Inte efter midsommar. Inte efter nyckeln. Inte efter ringen. Inte efter rosorna. Inte efter alla planer. Inte efter alla ord om framtiden. Inte efter alla berättelser om hur hon fungerade när hon älskade någon.

Det behövdes egentligen inte mycket. Bara några ord.

”Om någon annan man frågar idag skulle jag inte säga så längre.” Eller kanske ”om någon annan man frågar är jag upptagen”.

Någonting i den stilen. Någonting som visade att det som varit inte längre gällde. Men de orden kom aldrig.

Istället fortsatte hon att säga att hon ville se att allt fungerade. Och ju fler gånger hon sa det, desto märkligare blev det för mig.

För det som inte fungerade var ju just det. Att relationen aldrig uttalades. Att jag aldrig släpptes in. Att jag stod utanför hennes sociala värld. Att frågan aldrig stängdes. Det blev som en märklig cirkel.

Hon ville se att vi fungerade. Men det som fick mig att fungera sämre var att hon inte ville ändra någonting av det som fick mig att fungera sämre. Hon ställde egentligen inget krav på förändring. Inte hos sig själv.

Det var där jag började köra fast. För om man skriver upp det på ett papper blir ekvationen märklig.

Det som gjorde mig otrygg skulle ligga kvar. Det som skapade konflikterna skulle ligga kvar. Det som gjorde mig ledsen skulle ligga kvar. Det som fick mig att ställa frågor skulle ligga kvar. Men frågorna skulle upphöra. Jag skulle sluta reagera. Sluta undra. Sluta ta upp det. Sluta bli sårad.

Då skulle vi fungera.

Ju mer jag försökte förstå logiken desto märkligare blev den. För att komma till punkt B behövde jag först bete mig som om vi redan var där. För att få trygghet behövde jag först sluta reagera på otryggheten. För att visa att vi fungerade behövde jag först acceptera det som fick mig att uppleva att vi inte gjorde det.

Ju mer jag tänker på det desto märkligare framstår det. Inte för att hennes önskan om lugn var orimlig. Tvärtom. Alla människor vill ha lugn. Alla människor vill ha harmoni. Men harmoni uppstår normalt när man löser problemet. Inte när man kräver att den som påverkas av problemet ska sluta reagera på det.

I praktiken blev hennes modell därför:

Jag vill fortsätta precis som idag. Jag vill fortsätta hålla relationen odefinierad. Jag vill fortsätta undvika frågan. Jag vill fortsätta hålla mitt privatliv privat. Jag vill fortsätta säga att vi först måste se att det fungerar. Och du måste sluta reagera på detta. Då fungerar vi. Då kan jag överväga att uttala relationen.

Det var en märklig modell. Inte minst därför att den placerade hela förändringskravet på den andra personen.

Jag skulle ändra mig. Jag skulle anpassa mig. Jag skulle acceptera. Jag skulle vänja mig. Jag skulle sluta fråga. Till detta kunde man lägga en diger lista av alla andra saker hon ville skulle ändra sig hos mig. Saker kring mig som person. Saker som egentligen inte alls var relaterade till henne utan enkom till mig.

Jag hade svårt att se vad som samtidigt förväntades förändras på hennes sida. När jag läser sms idag slås jag av att vi egentligen pratade om två helt olika saker.

Hon pratade om lugn. Jag pratade om trygghet. Hon pratade om harmoni. Jag pratade om erkännande. Hon pratade om att få relationen att fungera. Jag pratade om varför den inte gjorde det. Och där någonstans uppstod ett moment 22. För det som enligt henne skulle bevisa att vi fungerade var att jag slutade reagera på det som enligt mig var orsaken till att vi inte fungerade. Det blev som att försöka laga en vattenläcka genom att be personen på golvet sluta påpeka att det droppar från taket.

Till slut började jag undra om hennes formulering egentligen betydde något annat.

Kanske betydde ”jag vill se att det fungerar” i praktiken:

Jag vill se att du accepterar det här upplägget utan att protestera.

Om det var så hon menade vet jag fortfarande inte. Men jag vet att det var så det började kännas. Och jag kunde tänka mig att överväga alla former. Alla villkor. På grund av min kärlek till henne. Men. Och det fanns ett stort men. Det skulle vara öpet och fastslaget vad som gällde så jag hade någonting att förhålla mig till. Så jag kunde agera på samma sätt som hon. Lika villkor. Inga konstigheter.

Smskonversationen hade status que. Jag visste det på förhand, men jag fortsatte ändå;

– Hur som så tänker jag på dig, jag saknar dig… och “oss”… och hade hoppats på så mycket mer tvåsamhet efter att jag flyttat… Hoppas du får en fin dag…
– Tack. Hoppas att du har haft en fin dag och får en fin kväll.
– Absolut. Ska inte störa mer med att jag saknar dig etc… Fattar det varken är angeläget besvara mig och inte är besvarat
– Vad ska jag svara eller inte svara? Förra vecka kom en hel del fula sms och jag vill inte hålla på och sms diskutera relation. Man skriver inte så till ngn man vill vara tillsammans
– Det du kallar “fula” sms är resultatet av när du skapar situationer som ger konsekvenser, och sedan vägrar inse det och istället försöker klandra mig för min reaktion på det du skapat. Och när jag påpekar fakta så kallar du mig elak, eller att jag mosar dig. Och det som är 99 % som inte fungerat är att du vägrar uttala relationen (öppet!) och släppa in mig i dina sociala…
– Det var dit sätt att försöka säga ngt negativt .
– Jur kan jag säga någonting positivt om att du är nästanmonogam eller är singel om andra män frågar? Det var mitt sätt att mycket sårad bemöta din ovilja att uttala relationen. Fattade förresten du aldrig godkände bilder från date eller midsommar på din sida… för absolut INGEN av dina vänner gillade dom… så nån är det ju som inte får se ”mig” sedan februari…
– Lycka till med en välutbildad privatskole stockholmerska. De som känner dig tycker nog väl om att man säger fula saker till sin sk kärlek
– Fula saker? Kk? Dom fattar tydligen att det är ett mycket sårat svar på nån som vägrar uttala relationen och säger till andra män att dom är singel

Loopen kunde stanna på lite olika ställen. Ibland bara göra ett tvärt kast i helt annan riktning. Ett hjärta. Ett ”saknar dig”. Men kunde lika gärna hoppa till någonting helt irrelevant om min retorik blev ogenomtränglig. Då kom dom där andra sakerna som hon tog till som vapen.

Bilen. Att jag gått på privatskolor. Att jag mosade henne. Att jag var elak. Att jag var negativ. Eller ett plötsligt, nästan svartsjukt, påpekande om at jag kostade på mig själv och mitt utseende – för vem? Andra kvinnor?

Två modeller för trygghet

20 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Kanske var vi aldrig oense om svaren. Bara om vad trygghet egentligen betyder…

– Juni 2023 –

Kunde det vara så att vi egentligen aldrig bråkade om samma sak?

Under lång tid trodde jag att vi gjorde det. Jag trodde att vi diskuterade relationen. Definitionen. Framtiden. Andra män. Tillit. Kommunikation. Men ju längre tiden gick desto mer började jag undra om vi i själva verket pratade om helt olika saker.

För mig var idealet enkelt.

Raka besked. Tydliga definitioner. Stabilitet. Förutsägbarhet. Samma regler imorgon som idag.

Inte för att kontrollera någon. Inte för att begränsa någon. Utan för att undvika konflikt. För om båda vet vad som gäller behöver man inte lägga energi på att tolka signaler. Man behöver inte fundera. Man behöver inte gissa.

Definition skapade trygghet. Trygghet skapade lugn. Lugn skapade mindre konflikt. Det var åtminstone så jag såg på världen.

Men gång på gång verkade samma frågor få motsatt effekt hos henne.

Frågor som för mig framstod som enkla. Vad är vi? Vad säger du till andra män Är du singel eller inte? Hur ser du på oss? Frågor som jag ställde för att minska osäkerheten verkade i stället skapa mer av den.

Det var nästan som att hon upplevde definitionen som själva problemet. Som att tydligheten skapade press. Som att frågan i sig var början på bråket.

Jag har funderat mycket över varför. Och ibland har jag undrat om svaret kanske inte fanns hos mig över huvud taget.

Enligt henne hade hennes tidigare relation präglats av otrohet 🔗. Av kvinnor som dolts under mansnamn i telefonen. Av lögner. Av manipulation. Av maktobalanser. Av en man med betydligt större ekonomiska resurser än hon själv.

Allt detta är hennes berättelse. Inte min.

Men om den berättelsen stämmer. Om man under många år lever i en verklighet där information används som maktmedel. Om man gång på gång får lära sig att det som sägs inte är det som sker. Om löften, förklaringar och försäkringar regelbundet visar sig betyda något annat än orden antydde.

Och kanske inte bara det.

Om man samtidigt befinner sig i ett annat land än det man vuxit upp i. Om språket inte riktigt är ens eget. Om familjen finns någon annanstans. Om det sociala nätverket är begränsat. Om ekonomin är svagare än den andres. Om beroendeförhållanden uppstår utan att någon egentligen planerat det.

Vad lär man sig då?

Kanske lär man sig att trygghet aldrig är självklar. Kanske lär man sig att den som har information har makt. Att den som definierar relationen också definierar villkoren. Att den som binder sig först riskerar att förlora mest.

Kanske börjar man hålla flera dörrar öppna samtidigt. Inte för att man vill såra någon. Utan för att stängda dörrar en gång i tiden visade sig vara farliga. Kanske lär man sig att frågor är riskabla. Att definitioner är riskabla. Att tydliga svar kan bli något man senare får betala för. Kanske lär man sig att det säkraste är att aldrig ge ett svar som låser fast en helt.

Jag vet inte.

Men ibland har jag undrat om det var där våra världar krockade. För jag kom från exakt motsatt håll.

Min pappa hade en enkel regel. Säger du sanningen finns jag där. Oavsett allt. Ljuger du för mig, är du rökt. Men det fanns ett tillägg. ”Det är aldrig försent att revidera”. För han visste hur det är. Att man i stundens hetta kan säga: “det var inte jag”, eller “det var så när jag kom”.

Jag höll mitt ord. Han höll sitt ord. Gudarna ska veta han ställde upp. Jag kunde hitta på lite av varje. Krascha en ruta. Sno en cykel. Måla på skolans vägg. Satte mig i skiten. Han blev kontaktad. Lärare. Polis. Han tittade på mig. Frågade hur det låg till. Jag sa sanningen. Han förvrängde den till 3:e part för att rädda mig och gick igod för mig – ”jag hade varit hemma hela kvällen”. Gjorde det som behövde göras. Jag lärde mig att tala sanning betydde trygghet. Mindre problem.

Men modellen var tydlig. Mer information betydde mindre problem. Rakare svar betydde mindre konflikt. Tydligare definition betydde större trygghet. Hon verkade ibland fungera som om motsatsen gällde. Som om tryggheten låg i att behålla handlingsutrymmet. Som om definitionen i sig skapade risk.

Det är möjligt att jag har fel. Men det skulle förklara mycket.

Det skulle förklara varför samma diskussion kunde uppstå om och om igen under flera år. Det skulle förklara varför frågor som för mig var vägen till lugn upplevdes som angrepp. Det skulle förklara varför jag sökte tydlighet samtidigt som hon sökte kontroll över information.

Och kanske var det där den verkliga konflikten låg.

Inte i sms. Inte i männen. Inte i bråken. Utan i att vi hade två helt olika modeller för hur man skapar trygghet.

Jag sökte trygghet genom definition. Hon sökte trygghet genom att undvika den.

Om det var så skulle det också förklara varför vi så ofta lämnade samma samtal med känslan av att vi diskuterat helt olika saker.

För det kanske vi faktiskt hade gjort.

Kompisen Som Bytte Namn

20 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Jag letade inte efter mönster. Jag snubblade över dem…

– 1:a Juli 2023 –

Det hade ännu en gång vänt fort.

Jag återupptog att bjuda in henne till en date senare på kvällen..

Hennes svar var kort;

– Inte min grej med KK
– Bara dyra date alltså
– Aldrig bett om dyra date
– Enkel drink passade ju inte
– I din sms står ngt annat
– Det är alltså sex som inte duger
– Inte sagt att det inte duger. Singel/kk är inte min grej.Inget att diskutera
– Du som sa du är singel om andra män frågar. Tänkte gå och äta nåt, men du var inte intresserad?

Absolut. Hon hade inte tackat nej bara för att jag frågat om hon ville ses och ta en drink. Inte för att det inte var en dyrare date. Det fattade jag. Egentligen. Men jag var trött. Less. Det var en stor soppa på grund av mitt påpekande om KK.

Hon hade rätt i att hon aldrig bett om en dyr date. Det märkliga var att hon nu nästan försökte få det att låta som att jag klandrade henne för att jag bjudot på dates som var dyra. Det fick jag inte att gå ihop. Jag hade gjort det för att jag ville och hade aldrig klandrat henne för prislappen. Eller att hon gick på date.

Men hur det än var med den saken så kokade ju allting ner till att hon inte ville vara KK. Och inte var med på tåget att vi båda var singlar. Så varför valde hon inte att ändra den där definitionen om att hon själv var singel. Om andra män frågade. Det måste ju rimligtvis ha varit den enklaste vägen?

Det var ett av dom sällsynta fall då jag slog om ett trådlöst keyboard till min Iphone. Satte mig och skrev mer utförligt;

– Inget svar är åxå ett svar… fast du klargjorde ju i morse du inte var intresserad mer… (kan ju gissa varför, samma kyla och bristande intresse som i februari…) Jag har bjudit på date 2 gånger (plus den du bokade av), plus midsommar. Jag har gett dig en ring du inte ville ha (inte använder), och jag köpte “din egen handduk” här OCH gav dig nyckel hit….samt mycket annat. Det känns som om jag visat vad jag ville och kände… (plus att jag ”bråkat” om att du inte ville uttala relationen)…. Under en månad här i Stockholm har du inte bjudit in mig en enda (!!) gång att hälsa på dig och sova över… (!!) Du säger till andra män du “är singel” (vilket är sant iofs) och när jag vill ses som två singlar (som vi är pga ditt agerande) vill du inte ses så för det ”är inte din grej”, men du vägrar uttala relationen… (ibland får man välja vilket ben man vill stå på…) Det känns som vi nått dead end, och det var inte min vilja och mitt val utan din… men då vet jag ditt (!) val… Då önskar jag dig lycka till med din nya, eller vem det nu är som under inga villkor skulle få reda på att jag finns och/eller som du “väntat på” ska bli ledig eller vilja vara med dig…
– Ingen som har respekt och vill vara med den andra skriver ”drink, singel/kk”. Hur menar du? Har varit all min ledig tid hos dig och hjälpt med massa? Ska du sova hos mig när jag sover hos dig? Och påhopp på torsdag med märkliga kommentarer… Förmodligen är jag inte den passande för dig, där du blir irriterad av mig och allt som och hur jag säger saker. Lycka till med din nya kk! Som du skriver känns det som dead end...
– Kanske skrev så för att understryka besvikelsen av att du aldrig velat uttala relationen…Hade gärna varit hos dig om jag blivit inbjuden. Kanske bara fika, se på tv… en vardag… Aldrig blivit irriterad på ”allt” men besviken av att du inte velat uttala relation, och att du stängt mig ute från sociala Har ingen ny kk… men anser du det är dead end så är det så Bjöd med dig idag… fick inget svar på 5 timmar… säger en hel del… antar du var upptagen med bättre … (mäklare?)
– Det var du som skrev att det är dead end!
– Eftersom du uppenbart inte vill uttala relationen men inte heller villa ses som singlar. Inte baserat på vad jag ville eller kände!
– Du lärde mig att tacka nej till dyra dejter… Ingen behov att betona singel och mindre attraktiv för mig med singel/kk
– Aldrig nekat dyr date. Du som vägrade uttala relationen…Jag bad om den, på knä, sedan februari…Du sa ”om nån annan man frågar är jag singel”…Då ses vi som singlar… så det var ditt val
– Eftet att vi inte hört eller pratat med varandra på länge och du krävde svar! Tänkte inte att tar mig som kk. Nu vet jag

Det var många saker jag reagerade på. Att hon kategoriskt vägrade inse att det var hennes ”singel” som uteslöt alla andra former än KK som defininition. Att hon inte insåg att mitt ”dead end” var en enkel slutledning av att hon vägrade acceptera relationen som den var, samtidigt som det var hon som skapat situationen.

Jag reagerade på hennes ursäkt för att inte bjuda in mig till henne. Hon hade nycklar till mig. Jag hade inte ens hennes portkod. Som att det kunde bli farligt med ett spontanbesök där jag kunde komma ända till hennes dörr till hennes lilla 2:a skulle utgöra en fara. Och att jag inte blev inbjuden, för en enkel te och macka, hur kunde det motivetas med att hon varit hos mig? Det var inte speciellt många gånger hon sovit över hos mig eller tillbringat tid här.

Jag reagerade på hennes ”irriterad på allt”. Jag hade inte varit irriterad på någonting alls. Möjligen två minuter. Om kartongerna. I övrigt aldrig.

Jag reagerade på hennes ”lärt henne tacka nej till en dyr date”. Det var totalt obegripligt och motiverades dessutom, precis som allting annat, inte alls. Det bara slängdes fram.

Men det jag reagerade mest på var hennes ”eftersom jag krävde svar”. Som om det var någonting konstigt att jag ville försöka få någon klarhet i vad som gällde. Var vi tillsammans? Vad sa hon till andra män? Tänkte hon ändra det eller inte?

Uppenbart hade hon inte tänkt ändra det. Eftersom ”jag krävde svar”. Och uppenbart ville hon inte ha den relation som det skapade.

Jag hade ur hjärt och själ, med glädje, bjudit henne på date. köpt hennes egna handdukar. En gullig tandborstmugg och egen tandborste. Satt upp hennes foton på min vägg. Gett henne nyckel till mig. Köpt förlovningsring. Överste henne med rosor och andra blommor. Det handlade bara om en enda sak. Gester. Jag ansåg jag varit absolut solklar i min intention. Mina känslor.

Jag försökte återknyta till frågan. Var hon intresserad av en date i kväll. Eller inte. Ja eller nej? Det kom inget ja. Det kom inget nej. Bara;

– Hon skulle ut med en kompis.

Smskonversationen blev sparsmakad. Något senare hade kompisen bytt namn. Detaljerna gled. Gled Mudslide Los Angeles-style. Sedan försvann hon. Efter att det blivit tyst postade hon en selfie. Tillfixad upp över öronen.

Jag har svårt för namn. Precis som jag har svårt för ett ansikte på fel plats. Jag hade ju redan råkat säga fel den där gången hon skulle gå på teater med en väninna. Hon hade tolkat det som att jag påstod att hon ljög om vem hon varit där med. Det hade blivit fel.

Så i min strävan att förenkla livet och minska risken för missförstånd började jag skriva in namnen hon angav i min dagbok. Då skulle jag åtminstone slippa trampa i samma klaver två gånger.

Därför reagerade jag när kompisen plötsligt bytte namn. Hade jag fattat fel igen? Jag gick tillbaka till sms. Nej. Kompisen hade faktiskt bytt namn. Inom några timmar.

Absolut. Sådant kunde hända. Jag hade själv bestämt saker med vänner som sedan fått förhinder. Pollenallergi. Sjuka barn. Jobb. Livet kom emellan. Då ringde man någon annan istället.

Så långt var det inget märkligt. Men det fanns en annan sak som med tiden började skava. En liten detalj.

Av de återkommande namn hon angav som väninnor. De hon skulle träffa. De hon hade träffat. De som återkom i berättelser, sms och förklaringar. Av alla dessa namn såg jag aldrig någonsin någon interagera med någonting. Inte en enda gång. Konsekvent. Aldrig.

Naturligtvis har inte alla Facebook. Och alla som har Facebook använder det inte aktivt heller. Det är inget konstigt med det. Men säg att bara två av de sex återkommande namnen faktiskt hade haft Facebook. Bara två.

Då hade man ändå kunnat förvänta sig någon liten livsignal under fyra års tid. En kommentar. Ett grattis. En reaktion på en födelsedag. En like på en bild. Någonting. Men inte heller det såg jag.

Och det var kanske det som gjorde att funderingen aldrig riktigt ville släppa. För det handlade inte om en vecka. Inte om en månad. Utan om år. År av bilder, inlägg, födelsedagar, semestrar, vardag och högtider.

Sex återkommande namn. Sex personer som enligt berättelser, sms och förklaringar var närvarande i hennes liv. Och ändå inte en enda av dem som någon gång under hennes tid i Stockholm 2021–2025 interagerade med någonting alls. Ingen kommentar. Ingen like. Ingen reaktion. Ingenting.

Det bevisade naturligtvis ingenting. Men det stack ut. Framför allt eftersom det stod i direkt kontrast till något annat. Männen.

Där var mönstret det motsatta. De återkom. De klickade gilla. De skickade hjärtan. De reagerade på bilder. Och ofta på sådant som man rimligen inte hade något egentligt intresse av. Det handlade inte om blommor, keramik, utsikter eller fåglar. Det handlade om henne. Det var inte objektsstyrt. Det var individstyrt. Och ju fler år som gick, desto svårare blev den kontrasten att inte lägga märke till.

Det fanns också en annan sak som med tiden började skava.

Alla former av enkla raka frågor kring någon av de återkommande männen resulterade nästan omedelbart i bråk. Påståenden om min svartsjuka. Att jag idiotförklarade henne. Att jag anklagade henne för saker.

Men nästan aldrig några svar. Inte vem personen var. Inte hur de kände varandra. Inte hur länge de känt varandra. Inte om de träffats.

En del frågor slutade jag som sagt var ställa. Öppet. Men jag fortsatte lägga pussel.

Att Sova Vaken

20 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Det är svårt att sova samtidigt som man lämnar digitala fotspår…

– 30:e Juni 2023 –

Det blev fredag. Hon skulle arbeta och sedan åka hem från Borås.

Hon hade noterat min kommentar. Minst sagt. Skickade mig en skärmdump på den. I övrigt gav det hela ungefär alla typer av reaktioner utom den jag hade förväntat mig. Eller hoppats på.

Det fanns ingen förståelse för vad hennes egna ord hade skapat i mig. Ingen förståelse för logiken som ledde fram till KK. Ingen självinsikt att det var hennes uttalande som gjorde mig till singel. Ingen självrannsakan. Ingen hänsyn till historisk kontinuitet.

Allting lades på mig. Som att jag helt oprovocerat hade gått ut och totaldissat henne. Totaldissat vår relation. Öppet. ”Jag var en komplett idiot”.

Som att månader av samtal om ”singel”. Som att månader av samtal om ”nästan monogam”. Som att månader av samtal om ”mittemellan”. Om osäkerheten det skapade. Om tilliten det urholkade. Som att allting som legat till grund för mitt agerande aldrig hade existerat.

Och hon var absolut inte intresserad av någon KK-relation. Det framgick med största tydlighet.

Efter det. Enstaka sms. Och den värme som genomsyrat senaste tiden var borta.

Kort och kallt skrev hon;

– Ha en fin kväll
– Kan höras!!??
– Absolut
– 👍 Drink imorgon kanske?

Drinken blev obesvarad. Hennes sista sms sådär runt 21-tiden, gjorde gällande hon var hemma. Hon var trött. Trött efter jobb. Trött efter resa. Skulle sova nu.

Hon försvann från sms. Besvarade inte dom jag skickade efter det. ”Hon var trött och hade somnat”. Enkel logisk slutsats. Inga konstigheter. Jag baserade mitt antagande på det vi haft innan jag trampade i klaveret med mitt KK. Uppriktighet.

Fortsättningen var en ren tillfällighet. Samma koncept som i Februari. Jag noterade att var hon fortsatt aktiv online. Gillade bilder. På både Facebook och Instagram. Inte som i ”vaknade till och scrollade lite”. Utan sammanhängande. Kontinuerligt genom kvällen. Till sena kvällen. Småtimmarna.

Bland annat från honom. Den komplett misslyckade låtsasregissören från Västkusten. Som vanligt. Men även den där andra.

Mannen från den lilla byn på landet – strax utanför den lilla mellansvenska staden hon tidigare levt i. Han som, enligt henne, ”hjälpt henne mer än någon annan”. Men ”som hon inte var romantiskt intresserad av. Inte alls. Noll”.

Det fanns avgörande skillnader i hennes interagerande med dom båda männen.

Gällande den komplett misslyckade låtsasregissören. Från hålan på västkusten. Utanför Varberg. Ännu en av stollarna som skulle klämma in en extra konsonant här och där i sitt efternamn. För att ”skilja sig från mängden” eller bara skilja sig från sitt körkort och pass. Jag funderade på om det där var en fetish hos henne. Män som tvunget skulle ha ”märkvärdiga” namn.

Oavsett – i hans fall gillade hon bara hans selfies. Och varenda en. Och snabbt. Oavsett hur det enda budskapet från hans selfies signalerade var ”jag har fått en sko i ansiktet – aj”, ”jag kanske skulle uppsöka en frisör”, ”jag kanske borde gå ner i vikt?”, eller ”stackars sate, jobbigt att hans mamma bodde där hon gjorde. Det där med neurosedyn var verkligen ingen hit”. Inte sällan iförd solglasögon. För 19:75. Från OKQ8. Hon gillade dom.

Vad är egentligen motsatsen till dysmorfofobi?

När någon verkar leva i villfarelsen att han ser bra ut, och gör nåt som är begåvat. Finns motsatsordet till dysmorfofobi? Eller kallar man det bara för “osmaklig idiotdjävel utan nån som helst självdistans”? Helt enkelt såpass illa att ingen bemödat sig med att ens ge det ett namn för diagnosen?

Well. There you have it. Etiketterad diagnos eller inte. Han uppfyllde med god marginal alla kriteria.

När det kom till den andra mannen var agerandet ett helt annat. Hon gillade hans foton på natur och miljö. Men nästan aldrig hans profilbilder elller selfies.

60-årsåldern. Nån sorts bakgrund inom elteleteknik och liknande. Tror jag. Stort intresse av fotografering. Vad han hjälp henne med. ”Mer än någon annan”. Eller när. Det framgick inte. Hon ville inte ge svar.

Men det är egentligen inte viktigt. Jag hade stannat vid hennes ”inte var romantiskt intresserad av. Inte alls. Noll”. Och jag köpte ”hjälpt till” som förklaring.

Det fanns även en annan skillnad mellan männen. Elteleteknikern, eller vad han nu var, klickade hjärta eller kommenterade respektullt och vänskapligt på hennes naturbilder. Avskrädet å sin sida klickade hjärtan på hennes selfies.

Det jag funderade på var egentligen inte männen. Inte den misslyckade ”regissören”. Inte mannen från landet. Inte ens att hon varit vaken många timmar efter att hon sagt att hon skulle sova.

Man kan ligga där. Inte kunna somna. Scrolla lite. Titta på telefonen. Det händer oss alla.

Det som fastnade hos mig var något annat. Att hon inte besvarat ett enda av de sms jag skickat efter hennes ”ska sova”. Hon kanske var sur. Absolut. Men det var ändå någonting med det där som skavde.

Att hon skrev en sak. Men gjorde en annan. Att hon försvann. Men samtidigt inte var borta. Att hon kunde vara aktiv på Instagram. Facebook. WhatsApp. Men inte i vår konversation.

Och det var den där lilla skillnaden som fick mig att börja titta närmare på saker. Inte för att hitta fel. Inte för att starta bråk. Utan för att försöka förstå. Påvisa samband.

Hur omfattande samband visste jag inte då. Eller att ingenting gott egentligen skulle komma ur det hela. Beroende på hur man såg det. Få en relation att fungera. Eller få svar på alla frågor. Eller i alla fall ledtrådar. Det var två olika saker. Kännedom om faktiskt agerande kontra relationens fungerande och tilliten till henne.

Men det stannade inte där. Det ena ledde till det andra. Tillkom när jag började titta runt var även en del av dom ganska märkliga konton hon följde på Instagram.

”Coach”sidor. Om hur kvinnor kunde träffa framgångsrika män. Hur man skulle vara och framstå för att appellera på dom framgångsrika männen. Och allting däromkring. Mellan himmel och jord. Det mesta kunde man utläsa var ren bullshit. Skräp. Långt under hennes intellektuella nivå. Men ändå följde hon dom. Inte ett. Inte två. Flera liknande. I sitt tidsslöseri på samma nivå som ”regissören”. Obegripligt.

Just den delen av så märklig att jag skickade dessa konton till en vän som är oerhört klarsynt och intelligent. Beteendevetare. Profilerare. Skriver böcker. Jag ville utröna om jag var färgad. Om jag fått någon konstig bias. Om det fanns någonting vettigt i dessa konton. Han sa inte så mycket. Han bara skrattade. Snabbt högt och länge. Avslutade med ett ”ja men… ja vad ska jag säga…?”

Vis av erfarenheten av hur hon hanterade frågor om hennes sociala medier, manliga bekanta och digitala fotspår skulle jag kommande år inte komma att ta upp mcket om sådana saker öppet.

Men det var inte samma sak som att jag inte noterade någonting. Mentalt eller i skrift. Och ställde parallellt med den del av hennes agerande hon visade mig. Eller det hon gjorde mig.

Och där någonstans skapades de.

Två parallella universum. Två parallella verkligheter av samma relation.

Det ena spåret var det jag såg. Det hon sa till mig. Det hon skrev till mig. Hur det såg ut när vi träffades. Samtalen. Närheten. Planerna. Allting som existerade mellan oss som var fint.

Det andra spåret bestod av sådant som förmodat inte var tänkt att jag skulle se. Sådant som dök upp av misstag. Sådant jag råkade snubbla över eller letade rätt på. Sådant som inte passade in i det första spåret. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För de två verkligheterna verkade inte följa samma regler.

Det var som att vissa saker förväntades existera samtidigt. Som att de aldrig skulle mötas. Som att de aldrig skulle jämföras med varandra.

Vilket naturligtvis var så gott som omöjligt.

Hon visste bara inte om det. att jag visste. Hon visste inte att jag hade börjat lägga pusslet.

Med facit i hand fanns det någon bisarr ironi i hela konceptet. Att alla uteblivna svar, det ökade utelämnadet av information ledde till att jag fick mer information.

Att hon dolde saker var det som gjorde att jag sökte svaren.

Annars hade det inte hänt. Jag hade aldrig sökt ledtrådar till svar på frågor som aldrig uppstått.

Jag hade aldrig noterat såna extremt små variabler och avvikelser som ”en ny följare på instagram 4/5 2026”, Eller att hon själv följde någon ny morgonen efter. Eller att platsen den morgonen troligt var runt Huddinge.

KK

19 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Jag höll bara upp en spegel…

– 30:e Juni 2023 –

Jag hade lagt upp en bild från midsommar 🔗 på Facebook. En bild på oss.

Någon kommenterade:
– Vilket vackert par. Ni passar så fint tillsammans.
Jag svarade:
– Vi är dessvärre inte ett par. Bara KK.

Obetänksamt. Och samtidigt inte.

Jag minns faktiskt inte, men jag är ganska säker på att jag inkluderade ”Dessvärre”. Det känns som det naturligaste att göra. Eftersom jag senare tog bort kommentaren kan jag inte göra någon research.

Jag hade burit hennes formulering i månader: ”Jag är singel om en annan man frågar”. Den hade fastnat. Den gjorde ont. Den skapade osäkerhet och trasade sönder tilliten till henne. Precis som ”Nästanmonogam”. Eller ”mittemellan”.

Inte för att jag inte förstod orden. Tvärtom. De var glasklara. Problemet var att det inte verkade som att dom där definitionerna skulle gälla åt båda hållen. Jag tror att det var det jag försökte komma åt. Inte att såra henne. Inte att provocera fram ett bråk. Inte att vinna en diskussion.

Jag ville synliggöra konsekvensen. Hur det faktiskt kändes att stå på andra sidan av samma logik. Jag försökte visa hur hennes egen definition såg ut när det logiska resultatet av den applicerades på mig. Konsekvenser.

Om vi inte var ett par. Om vi sågs. Om vi hade sex. Om vi båda var singlar när andra människor frågade. För om hon var singel var ju jag singel.

Så vad innebar det då? Vad kokade det ner till? Om hennes definitioner var korrekta för relationen återstod egentligen bara en slutsats. KK. Det var ofrånkomligt.

Även om egentligen ingenting i hennes faktiska agerande, av det jag kunde se, liknade en KK-relation. Inte samtalen. Inte närheten. Inte planerna. Inte sättet vi levde våra liv på. Även om ingenting i mig trodde att en KK-relation var det hon eftersökte så kunde ju faktiskt definitionen bara bli en. Det var den logiska biten.

Men för mig handlade det inte mest om att definiera logiskt. Det handlade inte om etiketter. Det handlade om lika villkor. Symmetri. Om regler som gällde åt båda håll. Om att samma verklighet måste kunna beskrivas på samma sätt – oavsett vem som höll i pennan.

Jag tror att det var det jag försökte visa. Inte med någon större plan. Inte särskilt elegant. Men genom att hålla upp en spegel.

Se vad som hände när samma formulering kom tillbaka från andra hållet.

Det är synd att kalla resultatet för en succe.

Vad jag inte hade vägt in i mina tankar var att hon kanske inte alls tyckte om att ha, eller ville ha sex med mig. Eller att hon kanske fick det någon annanstans. Vilket sett till ”nästanmonogam” och ”singel om andra män frågar” faktiskt var ganska sannolikt. Vad jag inte hade vägt in var att detta skulle kunna bli inledningen på ett celibat 🔗 som skulle sträcka sig över år. I alla fall för mig. Avsaknad av sex. Intimitet. Någonting som är det sista limmet i en relation.

Bra sex är 1% av en relation. Dålig eller utebliven sex blir lätt 99% av den.

Mellandagar

19 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det såg inte ut som början på ett bråk. Det såg ut som början på en fin helg…

– 26:e – 29:e Juni 2023 –

Efter vår Tapas/Scooterdate. Efter Midsommar. Efter dagen med fåren.

Hon var tillbaka i Borås. Vi var tillbaka på läget av inga frågetecken alls. I alla fall på ytan.

Ännu en dag inleddes med sms från henne. Utan ett enda ord sa hon allt som behövde sägas. Allt jag ville höra.

– ❤️❤️❤️

Så jag svarade;

– Hoppas du får en fin dag på nya arbetet! 🌹
– Tack 😘
– Vaknade 5… tänkte sova en stund mellan 10-11… ALLA ringde på samma 45 minuter 🤬🤬
– Du är populär 😘 Själv har jag knappt fått sova. Lgh är för varm
– Gick det inte att öppna?
– Nope. Balkongen men den är vid kök och hjälpte inte så mkt. 32 grader i lgh nu
– Fy faan Be om hotell istället ?
– De måste fixa grejen, annars kommer inte bo /jobba kvar

Uppenbart var hennes lägenhet undermålig. Och ärendet hade fastnat mellan firman som skötte bemanningen, och en trött hyresvärd. Jag tyckte synd om henne.

Jag skickade henne som så ofta en liten bild från min dag. Jag och min bästa vän jobbade. Vi hade tagit lunch. Strömma Kanalbar.

– Strömming… färsk, stekt… jättegod!
– Vad gott du har
– Du måste följa med hit och äta nån gång!
– Gärna 😍
– Hur har det gått med lägenheten?
– Bråkar om min rätt att ha svalare boende
– Hur kan det möjligt bli bråk om det? Alla fattar det är orimligt kunna jobba utan sömn och man kan inte sova i 32 grader
– Det finns inga gardiner och han vill inte sätta upp de heller… har skickat bilder till konsultchefen, inte fått ngt vettigt svar än En fläkt som snurrar runt varm luft är toppen. I en varmluftsugn…
– Och eftersom fastighetsskötaren troligt inte är nobelpristagare i fysik så satte han bladen på fläkten fel. Om den suger eller trycker luft är två olika saker med olika resultat. En mobil ac kommer ju funka. Finns på jula. Billigt.
– Nu tvingas du sova över hos sexiga män med ac hemma 🤬
– Möjligt, tror inte att den är uthyrare är intresserad, när kaffe och tekokare var uppgift omöjligt
– Möjligt? Sexiga män eller Ac? 🤬

Jag kände spontant att jag ville bjuda henne på Strömma. God mat. Fantastisk utsikt över kanalen. Alla båtarna som passerade. Broöppningarna. Solnedgången.

Jag hade skämtat om var hon skulle sova när lägenheten inte funkade. Men någonstans i allt fanns ju fortfarande att hon förutom sin utsaga i videon sagt ”Min pojkvän” hade hon inte reviderat sitt uttalande om ”singel om andra män frågar”. Det låg där. Precis som hennes nästanmonogam.

Jag bytte ämne;

– Finns det kastruller etc då?
– Ett par, ingen skärbräda
– Andra husgeråd? Så man kan laga mat?
– Inte så mycket
– Du får väl ta med lite? Blir det mycket på hemresan kan jag hämta dig Önskar jag haft råd. Då kunde jag anställt dig som sällskapsdam i en månad istället
– Det är jag ju nästan …😅

Jag hade börjat fundera på någonting gott och trevligt till vår nästa date på Lördagen. Strömma skulle bli lite för sent. Missa solnedgången. Tänkte asiatiskt – Farang? Fisk? Eller smörrebröd kanske?

– Har du varit på Två Små Svin? Annars måste vi äta där… känner ägaren…
– Nej , där har jag inte varit
– Då måste vi gå dit
– Nu gick jag fläkten… Sa att jag vill ha ac, han lovade fixa fram en… får se om det blir så
– Då kan vi grisa till🐷🐷
– Ägarens dotter var i samma stall som jag hade fåren 1.5 år och jag körde henne (14 då) hem varje kväll från Väsby till söder… så han får ge lite bra pris 🤪🤪
– Haha… om du har kunnat hålla händer från småtjejen
– Hahah ja… det kunde jag… världens gulligaste… blev lite som ”dotter” på den tiden. Dåliga tankar om gistaristen tydligen
– Du berättar själv om dina fantasier
– Nja… mer been there done that… och inga knäppa fantasier kvar…. mer en trogen man Fördelen med nån som ”levt livet” är att han inte alls går att locka med dumheter utan är trogen, lojal och monogam
– Även värre
– Jaha det är värre? Vara en trogen och monogam man?

Min enkla förklaring om min anknytning till restaurangen ramlade in på nåt jag kunde utläsa som skämtsam yta, men som ändå hade en underton av svartsjuka. Inte som mina små gliringar om hennes singel, där underlaget var en realitet – hennes faktiska agerande.

När det inte fanns någon verklighetsanknytning. Var hennes svartsjuka då baserad på hur hon själv agerade? Och vad var det egentligen för fel på att vara trogen. Att vara monogam. Att vara lojal. Oavsett vad det var baserat på. Att jag helt enkelt var klar med sånt. Jag sa bara sanningen. Jag lät mig inte lockas. Been there done that. Och det var henne jag älskade. Punkt.

Hon fortsatte dela med sig av sin dag;

– Då så, nu fick jag min ac
– Vaktmästaren föll för din heta rumpa?
– Haha… knappast
– Pettus
– Är du

Jag skojade om att hon var lurig. Hon skojade om att jag var det. Eller skojade hon egentligen? Det var samma punkt som återkom. Men ur två helt olika perspektiv sett till faktiska omständigheter. Jag pikade för att försöka få henne revidera saker. Vad var hennes pikar baserade på?

Ännu en av dagarna var som dom andra. Dagarna flöt ihop.

– God morgon sötnos! Hoppas du kunde sova med ny ac!
– Go’morgon 😘 Tack, ja det var bättre inatt. Hoppas att du har sovit gott och får fin dag 🌞☕😘
– Saknar dig
– ❤Saknar dig ❤
– Älskar dig

Något senare;

– Vad sysslar du med?
– Odlingar
– Vax duktig du är ☺️

Skickade henne en bild på en av hennes växter jag passade åt henne. Den som lidit nöd under hennes vistelse i Italien.

Hon svarade;

– Faktiskt har den börjat bli lite grön ingen, den vill ha mycket vatten och när jag vat i Italien fick de inget
– Estnisk lurig kvinna. Dumpar växter och gistarister
– Växter väntade hemma
– Det gjorde gistarristen åxå

Något senare. Nu frågade jag;

– Vad gör du då?
– Tränade
– Viftar på rumpan bland vältränade Borås-män 😳
– Vad gör dig så stackars?
– Hon jag älskar som viftar på rumpan i Borås Säger hon är singel
– Just, går på gatan och mumlar – singel singel. gitarristens fantasi är gränslös
– Solade lite idag… och köpte tandblekning hos hygienisten
– Går och ler med vita fina tänder till alla stor-rumpa-tanter
– Så är singellivet

Det fanns värme. Det fanns kärlek. Det fanns intresse. Det fanns omtanke. Men ibland kändes det lite som väpnad fred. Kanske för att saker från det jag skulle komma att kalla ”Loopen” låg där. I goda stunder som skämtsamt pikande. Men dock. Som en påminnelse om att det var olösta frågor.

Våra ämnen var som så ofta annars spridda. Från ac till att hon köpt bestick. Fynd på loppis. Men kommit på att dom var nysilver och kände sig lurad. Hon skickade bild. Jag tyckte dom var fina. Erbjöd mig köpa dom av henne om hon inte ville ha dom. Jag såg mer till att dom var söta än ett eventuellt värde. Vad hennes primära syfte med skillnaden mellan silver och nysilver var vet jag inte.

På en vägg på gården hade jag satt upp en massa foton på mig. På min exfru. Extremt obetänksamt hade jag inte tagit bort alla bilderna när Kärleken kom på besök för första gången. Det hade gått så snabbt. Jag hade helt enkelt glömt av det mitt i att säda. Handla. Allting. Efteråt hade jag kommit på det. Skämdes.

”Grattis jubelidiot. Du borde ju faktiskt städat bort varenda partikel från din exfru innan din nya date kommer hem till dig?”

Jag hade åtgärdat det hela till hennes andra besök på gården. Alla foton nertagna. Och istället hade jag tagit lite olika av hennes bilder från Facebook och satt upp på samma vägg. Bara några stycken.

Jag minns när hon såg det. Hon kom. Gick upp på övervåningen. På väg ner igen såg hon. Jag hade hört ett tyst ”Jesus…”

Den väggen hade expanderat under vårt år tillsammans. Fler bilder. Nu mina egna. På henne. På oss. Dessutom hade hon ju givit mig några av hennes konstverk. Jag hade ramat in dom på Frame-It.

Jag hade lagt ut alla på golvet. Två sektioner. En med hennes konst. En med bilderna på henne. Nu cirka 25 stycken.

Jag skickade henne bilderna;

– Ojoj… många bilder
– En vägg täckt av all din konst. En annan täckt av bilder på dig.
– Ja, blir personlig ☺️

Jo. Det blev vackert. Det blev personligt. Och förutom att hennes konst nu fått en helt egen vägg, medan konst från andra tämligen kända svenska konstnärers konst samsades på övriga, hade hon själv nu fått en egen vägg. En egen vägg som var det absolut första man såg när man kom in i huset.

Absolut. Jag tyckte om ha bilderna på henne uppe. Självklart. Men väggvalet var även en signal. Till henne. Nu hade hon inte bara nycklar till mitt hus. Kunde komma och gå som hon ville. Om. Vilket inte skulle komma att hända förutom kvinnliga kollegor, skulle komma hem till mig var det första man såg HENNE.

För mig var den signalen absolut glasklar.

– Du kan väl ropa till när du är hemma om du vill ses lördag?
– Sov gott du med!💖

Vi hade haft ett trevligt telefonsamtal på Onsdagskvällen den 28:e. Om hennes boende. Om ingenting. Om att ses kommande Lördag när hon var hemma. Hon hade tackat ja i samtalet. Vi hade bestämt Två Små Svin. För att slutligen understryka att det var en inbjudan hade jag skickat ett sms.

Följande eftermiddag var hon tillbaka på ekonomi. Sådär lite oroligt. Nästan anklagande. Saker skulle motiveras. Härledas. Redas ut. Ett totalt omvänt agerande mot när det gällde bråk och känslor. För min del var det en totalt onödig diskussion. Varför inte bara skriva ”Skicka XXXX kronor på swish!”? Det var inte direkt så att jag trodde hon skulle lura mig. Inte ekonomiskt…

– Fick 3 stycken parkeringsanmärkningar utöver den som jag betalade, hur lyckas man med det på så kort tid? 😳😢
– Du har ju fått för två? och fler har jag inte fått. Det är ett helvete komma ihåg skiten. Vad ska jag skicka
– 1000 är de två extra
– Skickar det! less på gamarnas betzalen betzalen Och gnäll… skärmdumpar..
– Vadå gnäll?
– Ibland glömmer man… thats it Speciellt när man är van ha egen gård – bara släppa bilfaan utanför dörren. ”Gnäll” = utdragna sms med skärmdumpar ingen djävel är intresserad av… när det ändå kokar ner till att betala nåt. Skriv bara vad jag ska skicka så gör jag det på en gång. Kallas Easy Street…

Det blev inget stort bråk. Mest bara lite ”fram och tillbaka”.

Framför allt var det inte riktat mot henne. Det trodde jag var fullständigt självklart. Min avsky var riktad mot dom små fascistoida asgamarna på Parkerings-Waffe. Med sina försök till högtravande paragrafläsning. Sånt slängde jag alltid bort. Men när det nu hade kommit till henne skulle det ju självklart betalas. Men jag varken ville eller orkade höra nåt ”omkring”. Säg bara vad jag ska skicka…

Anledningen att jag minns det är att det var en av dom få gånger vi hade någon sorts schism i relationen som inte handlade om sakerna som ingick i Loopen. Detta. En skärbräda. Grädde. Och lite jord från en färsk ört vi köpt på Ica Maxi.

Det var alla saker som blåste över på 3 sekunder. Det skulle inte Loopen komma att göra.

Det tog inte lång stund så skickade vi hjärtan igen.

Men under morgondagen skulle jag komma att trampa i klaveret. Ordentligt. Inte så där ”hoppsan men det gick bra”. Utan mer som en elefant som stampar mitt i en Musette.

Bröstfickan

19 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Det är märkligt hur mycket hopp man kan lägga i en så liten gest…

– 25:e Juni 2023 –

Jag vaknade på det bästa sätt jag kunde tänka mig. Katten vid fötterna, och tätt omslingrad. Naken med henne. Kärleken. Vi hade glömt persiennerna kvällen innan. Den tidiga morgonsolens försiktiga strålar genom fönstret. På hennes ansikte. Känslan av hennes hud mot min, Hennes doft.

Hur sätter man ord på sånt?

Jag visste den skulle komma. Rökhostan. Så jag smög upp. För att inte väcka henne. Stängde försiktigt sovrumsdörren. gick ut på verandan. Det fanns 250 kvadratmeter och 7 rum mindre att gå undan till. Men jag gjorde så gott jag kunde.

Jag visste hon hade ställt klockan. Bara en tidsfråga innan hon skulle komma upp. Så jag började göra frukost åt henne. Efter frukosten körde jag henne hem. Hon skulle packa inför återvändandet till sitt bemanningsuppdrag i Borås.

Det tog inte lång stund så kom hennes sms:

– ❤️
– Tack för jättetrevlig/rolig date, och fin midsommar! 🙏🏻❤️
– Tack själv för en fin midsommar med dig! ❤️

Efter en stund skickade hon en bild på blommorna på hennes veranda. Jordgubbar och annat hon grävt upp på gården och sedan planerat hemma hos sig på balkongen.

– Titta här… de kanske hade behövt extra kärlek…
– Ja verkligen! Jag kan hämta upp dom. Jättesynd om dom bara dör
– Ja, det kan du och du kan skörda lite 🤪
– Jag åker in till typ… 15? Och köra dig till tåget samtidigt!

Jag erbjöd mig hämta dom. Ställa dom på min veranda och ta hand om under tiden hon var borta. Hade hon gjort sig besvär kunde jag göra detsamma. Dessutom hade jag ett annat ärende.

Jag hämtade blommorna. Hade med en kartong att ställa dom i så det blev lättare at bära. Hjälpte henne med väskorna. Körde henne till centralen.

Vi kramades. Pussades. Och utan att hon märkte det lyckades jag smyga ner mitt ärende i bröstfickan på hennes skjorta.

Hon åkte. Jag vinkade.

Jag skickade ett sms;

– Farväl Boråsbrus 😢😳
– 👋
– Tack för skjuts 😘
– 🥰
– Vad glatt du vinkar 😳
– Nääää
– Vad ska du hitta på nu?
– Ta in blommor och plantera om nån av dom Sen ordna i studion
– Hann du till byggmax?
– Och sätta upp dina tavlor
– Ja
– Fick du allt som du behövde?
– Ja Hur går resan?
– En timme till i tåget . Hur går det för dig med alla dagens projekt?
– Håller på med studion… saknar en kabel (1000 spänn)… djävligt trist
– Har kabeln försvunnit?
– Ja Oförklarligt sett till hur minutiöst noga jag packade allt.
– Kvar på gården?
– Tror det Är du framme?
– Ja. Vad sysslar du med?
– Nu satte jag mig på verandan och vilar
– Mysigt
– Vildkatten o Rödspöket står på varsin sida veranda dörren o fräser. Studion rullar
– Ordning och reda på dig

På kvällen hade hon börjat installera sig i ännu ett nytt boende i Borås. Ett uppenbart undermåligt boende och långt ifrån vad som utlovats.

Jag försökte få klarhet i hur illa det var;

– Ingenting typ husgeråd?
– Enstaka saker… Gardiner bara i sovrummet, tv utan programmer , Ingen wifi… fast det stod att det finns
– 😢
– Taklampa bara i vardagsrummet…🤪
– Då kommer du festa på krogen istället för vara ”hemma” 🤪 Ska du ut och vifta på din singelrumpa? 🤣🤪
– Knappast

Jo jag vet. jag borde inte ha. Men samtidigt som jag, kanske ganska förståeligt, kände en oro över att världens vackraste kvinna var ensam i en främmande stad, i ett boende som knappast var hemtrevligt och inbjöd till hemmakvällar, och kanske ville hitta på nåt kul så försökte jag skämta bort det.

Trots allt så var den enda revideringen av hennes ”singel om andra män frågar” den där lilla oavsiktliga ”min pojkvän” på vår senaste date den enda indikationen på att hon ansåg vi faktiskt var ett par. Och vi hade inte berört eller rett ut vad ”nästanmonogam” egentligen betydde. Klart jag var orolig.

Plötsligt skickade hon en bild.

Den hade ramlat ur bröstfickan på hennes skjorta. Mitt ärende. Det var en bild på nyckeln till mitt överlås.

– När la du dit den???
– På centralen såklart
– Jag märkte ingenting

Nu hade hon båda nycklarna. Och det var mer än en gest. Det var realitet. Hon kunde komma och gå precis som jag ville.

Hon skulle komma hem till kommande helg. Men Söndag skulle hon jobba.

Jag försökte komma med förlag;

– Kanske en date lördag ?
– Ja, vem vet. Kanske en gistarristen dyker upp
– Vi kan äta ute, ha trevligt och sova rimligt tidigt
– Ja, mycket tidigt 🤪
– Började du tidigt söndag?
– Ja
– Vi kan äta ute. Åka till mig efteråt. Du kan ta Audin till jobbet.
– Måste åka tåg efter jobbet mot Borås 🤪 Hinner inte lämna bilen till dig, ska jobba på Lidingö
– Jag löser det. Ta Audin! Skicka uppgifterna för parkering så tar jag den i appen.
– Ska sova alldeles strax
– Sov gott 😘
– Sov gott du med 😘 Jag älskar dig
– Jag älskar dig ❤️

Hem från Borås Fredag kväll. Jobba igen Söndag på extrajobb här hemma i Stockholm. Åter Borås Söndag kväll. Klart jag ville hjälpa till om jag kunde. Speciellt om hon mitt i allt det där kunde tänka sig att lägga sin tid på en date. På mig. På oss.

Om vi efter vår date landat hos mig kunde hon ta bilen till jobbet nästa morgon. Sedan till centralen. Jag kunde ta en uber dit och möta upp. Få en kram. Bjuda på sen lunch kanske.

Absolut. Jag hade förståelse för om hon inte skulle orka ha en date på Lördagskvällen. Men jag upplevde det som att hon ändå tackade ja. Eller övervägde det.

Det skulle visa sig bli på ett helt annat sätt.

Den Hade Blivit Vår

18 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Ibland märker man inte att ett hem har blivit gemensamt förrän långt senare…

– 24:e Juni 2023 –

Vi mötte upp min bästa vän och en kollega på OKQ8 Liljeholmen.

Dom skulle vidare till en utställning i Österlen. Jag hade hämtat ut ett antal tavlor från inramning.

Kärleken hade orange shorts. Grönt linne. Svarta Scholl.

Vi fikade. Mack-fika. Lämnade över tavlorna. Tog bilder på oss alla där på parkeringen.Sedan åkte vi. Dom mot Österlen. Vi de där tio milen. Mot fåren.

Ett kärt återseende. Min Hammel jag flaskmatat som liten kom rusande när han hörde min röst.

Vi hade med oss knäckebröd. Päron. Kaffe. Bullar. Bullar som till slut hamnade i nosen på de lurviga, glada djuren som sa bää. Det var därför vi kallade dom Bääsare. Inte får. Utan Bääsare. Ett substantiv som sedan länge hade verbifierats. Att ta hand om fåren var såklart ”att bääsa”.

Vi satt mitt bland fåren. Vi bääsade. Klappade. Kliade. Skrattade. Kramades. Pussades. På fåren. På varandra. Det fanns mycket kärlek där. På alla plan. Inte minst i det enkla. Att se hur fåren hade anpassat sig. Hur väl omhändertagna de var. Hur livet fungerade.

Men även mellan oss. Mellan mig och Kärleken. Mellan oss och djuren. Mellan allt det där som hade blivit vårt. För det var vårt. Det hade blivit vårt.

Vi hade lämnat gården bakom oss. Men hur det än var med att jag haft en historik på gården, tillsammans med min ex-fru, så var gården vår. inte min och min ex-frus. Utan min och Kärlekens.

När jag blickar tillbaka på gården är det vår gård. Vårt förflutna. Vårt paradis. Hennes fristad 🔗. Det var så det hade blivit. Och ingenting skulle någonsin kunna ändra på det.

Det märkliga var att det skedde så obemärkt. Det fanns ingen dag då vi bestämde att gården var vår. Ingen konversation. Ingen ceremoni. Ingenting som markerade övergången. Platsen bara förändrades. Minnet av en förändrades. Eller kanske var det vi som förändrades.

Till slut gick det inte längre att skilja gården från henne. Mina minnen därifrån handlade inte längre om mitt gamla liv före henne. Dom handlade om oss.

Hon hade blivit någonting mer. Kärlek. Den största av kärlekar. Men även någon sorts ”vad livet kokat ner till”. Henne. Hennes närvaro. Vi.

Långt senare skulle jag komma att fundera på om flytten från gården i själva verket också blev början på någon sorts separation. Det låter märkligt. För rent geografiskt flyttade vi närmare varandra. Det var ju hela tanken.

Färre mil. Mindre restid. Enklare att ses. Mer av oss. Men det blev inte riktigt så. För gården hade gett oss någonting som var svårt att ersätta. Där fanns bara vi. Inga arbetspass. Inga måsten. Inga människor runt omkring. Inga tider att passa. Ingenting som drog i oss från olika håll.

När jag ser tillbaka på det idag undrar jag ibland om vi samtidigt som vi flyttade närmare varandra också flyttade bort från någonting. Inte från kärleken. Men från den plats där den kanske haft allra bäst förutsättningar att få vara just kärlek.

Nu satt vi tjugo minuter ifrån varandra. Hon i en liten lägenhet. Jag i ett litet radhus. På pappret hade vi flyttat närmare varandra. Men känslan var ibland nästan den motsatta.

På gården hade vi inte bara träffats. Vi hade levt tillsammans. Hon kom inte över på middag och åkte hem igen. Hon stannade. Dagar blev till kvällar. Kvällar blev till morgnar. Vi vaknade tillsammans. Somnade tillsammans. Lagade mat. Tog promenader. Delade vardagen.

Nu hade vi plötsligt varsin bostad. Varsin ytterdörr att låsa. Varsin plats att åka hem till. Långt senare har jag ibland tänkt att flytten från gården på ett märkligt sätt också kändes som en separation.

Kvällen blev lugn. Hemma. Vi la oss. Vi skulle upp tidigt.

Nästa morgon skulle hon tillbaka till Borås.

En Midsommarnattsdröm

18 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Vissa dagar blir inte magiska för att allt är perfekt. Utan för att rätt person är där…

– 23:e Juni 2023 –

Vi åt frukost. Jag hade ställt asken som hon givit mig kvällen innan på hennes sida bordet. Hon tittade undrande på den. Jag hade ju armbandet på mig.

Jag hade återanvänt asken hon gett mig. Hon öppnade den. I den låg en nyckel. En nyckel hem till mig. Hon påpekade direkt att det inte fanns någon nyckel till överlåset. Att jag fortfarande enkelt kunde stänga ute henne. Trots gesten.

Och det var sant. Överlåset fanns där. Jag visste det. Men jag hade ingen kopia. Min bästa vän hade slarvat bort den.

Det var inte planerat. Inte genomtänkt. Men det förändrade inte vad nyckeln var tänkt att vara. En gest. Att hon var välkommen. komma och gå som hon ville. Att jag inte hade något att dölja.

Vi började dagen i studion. Hon hjälpte mig att sätta upp akustikpaneler i taket. Många. Tunga. Otympliga.

Vi stod där tillsammans. Höll. Lyfte. Skruvade.

Det saknades skruv. Biltema. Stängde en minut innan vi kom dit.

Vi bytte till matlagning. Hon hade handlat. Jag hade handlat. Vi hade handlat. En märklig blandning av estniska och svenska måsten för midsommar. Allt på en gång. Allt lite fel. Och ändå helt rätt. Det blev underbart gott. Vildkatten nöjde sig med räkor.

Vi satt på verandan. Bestämde oss för att gå ner till stranden.

– Du har inte sett badet än. Det måste du!

Hon hade sin klänning. Storblommig. Ljusgrön, nästan grå i tonen. Med broderier. Sagolikt vacker.

Vi tog selfies på oss tillsammans. Hon satt nära intill. Lutade sitt huvud mot min hals. Log. Jag la upp på Facebook. Önskade alla en lika fin midsommar som vi hade. Helvetes massa likes och tillbakaönskningar. Fler skrev att hon var snygg än att jag var det. Flest skrev att vi var det. Tillsammans.

Vi satt på stranden. Solen gick ner. Långsamt. Och jag minns bilden jag tog av henne. Hon satt ensam på gräset. Havet bakom. Och något i blicken. Lite sorgset. Lite frånvarande. testar av håret hade blåst och låg tvärs över hennes ansikte. Det var ett helt annat uttryck än kvällen innan. Hon var äldre. Men yngre.

Jag har tittat på den bilden många gånger efteråt. Försökt förstå vad det var jag såg.

Min spontana tanke var New York 1979. En stad som var trasig, farlig och elektriskt levande på samma gång. Punk, disco, konst och dekadens existerade sida vid sida och människor försökte uppfinna sig själva på nytt. Andy Warhol förvandlade samtidens ytlighet till konst. Debbie Harry var ansiktet för en ny tid. Lika delar glamour, punk och gatustoft. Allt verkade möjligt, och ingenting kändes riktigt tryggt. Konst, musik, mode och självförverkligande flöt samman till samma rörelse. Till världens centrum för drömmar, begär och illusioner.

Kärleken. Där på stranden. Det var något mer än bara en bild. Det kändes New York 1979. Debbie Harry. Andy Warhol. Hon var inte bara där. Hon var ett motiv. Ett konstverk. En installation. Inte bara skönhet. Utan någon sorts ikonisk, lite ouppnåelig närvaro. Magi.

Precis som på den där bilden från Östermalm 🔗 några veckor tidigare. Som om hon alltid bar på en berättelse som ingen annan riktigt fick den hela tillgången till.

Om hon var Debbie. Vem var jag? Hur skulle jag någonsin kunna matcha det?

Det var nog så jag kände mig ibland. Matcha en ikon. Hur gör man det? Hur skulle jag kunna leva upp till att vara den man hon kanske valt? Kanske älskade?

Fanns det något av Chris Stein i mig? Utseendemässigt nej. Men det var kanske aldrig hans starka sida. Imagemässigt? På sitt sätt kanske. Lite egna. Kreativitetsmässigt? Well. Jag försökte. Lyckades ibland. Rimligt i alla fall.

Men tanken på vad en ikonisk och magisk sfär kunde se hos mig var alltid lite obegriplig. Kanske uppstod frågan på grund av en oro. Av tanken på att jag faktiskt inte var värd henne. En kvinna som alla män i hela världen skulle springa benen av sig för.

Månader tillbaka. På en rak fråga om varför hon älskade mig, Hade hon börjat sitt svar med att ”jag var stark och rolig” och jag mitt korkade fä hade svarat att ”jaha så iprincip är jag en lyftkran med humor?”. För att i nästa sekund försöka ändra det till ”Nej men jag vet ju att det är för att jag har så sjukt stor kuk. Jag fattar”.

På vägen hem höll vi om varandra. Plockade blommor. Att lägga under kudden.

Som man gör. Eller som man tror man ska göra.

Jag frågade om hon trodde hon skulle drömma om mig. Hon svarade att hon får se…

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Jag hade haft lampan tänd när hon klädde av sig. Precis som alltid. Jag sa att hon var den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Precis som alltid. Precis som alla kvällarna på gården. Sex hade återgått till vad det var från början. Det där andra agerandet från hennes sida 🔗 hade varit ett kort gästspel.

Vår andra midsommar tillsammans hade blivit lika magisk som vår första 🔗 . Två diametralt skilda koncept. För egentligen spelade inga omständigheter någon roll. Hon var där. Det var det viktiga. Som vanligt. Som så många av våra dagar och nätter tillsammans.

Två människor som tillsammans, för en kort stund, lyckades få världen att stanna upp. Ännu en gång.

Mellan blomster, havsvindar och den ljusa midsommarnatten hade det uppstått en stilla magi där alla omständigheter förlorat sin betydelse. Kvar fanns bara närheten, kärleken och känslan av att allting var precis som det ska vara. En midsommarnattsdröm om de ögonblick som blir större än livet självt just därför att de inte försöker vara det.

En Midsommarnattsdröm.

Och i framtiden skulle det visa sig. Att hon var där var det viktiga. Att vi var tillsammans. Att dom mest knasiga, konstiga och näst intill absurda omständigheter skulle komma att kunna generera en totalt magisk dag tillsammans.

Harder Faster Scooter

17 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Vissa minnen luktar sommar, låter som skratt och vägrar blekna….

– 22:a Juni 2023 –

Vi gjorde ett nytt försök att fira årsdagen sedan vi för första gången sågs.

Egentligen den 16:e Juni. Vi hade blivit lite sena 🔗. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att vi firade tillfället. Eller bara att vi sågs.

Jag ville precis som vårt tidigare jubileum två veckor tidigare 🔗 försöka göra nåt fint. Visa respekt, för henne och relationen. Omtanke. Kärlek. Visa att datumet betydde någonting för mig. Att vår första gång betydde någonting för mig. Att hon betydde någonting.

En date med henne var en märklig balansgång. Sett till min kärlek till henne hade jag velat köpa det förbannade Eiffeltornet och ge till henne. Eller en söderhavsö. Eller en planet. Inte någon sån fånig ”Namnge en stjärna till din älskade” a 12 euro, utan en riktig planetdjävel.

Samtidigt var det lika fantastiskt att bara vara.

Vi kunde gå en promenad i ösregn. Slåss om vem som skulle ha mest paraply. Jag höll det över henne och hon knuffade tillbaka paraplyet så jag med fick min beskärda del. Vi avslutade med streetfood. Och helheten var precis lika fantastisk som en lyxkrog. Bara hon var där.

Vi kunde ta fel färja. Hamna totalt vilse på en udde i kanten Värmdö istället för Sandhamn. Sitta där 4 timmar. Ensamma på en bänk på en klippa. Vänta på nästa färja. Bara hålla om varandra och prata. Skratta åt oss själva efteråt. Jag hävdade att det var mitt fel. Att jag var idioten. Hon hävdade att hon borde valt färja bättre. Men bottomline var densamma. Bara vi var tillsammans.

Vi kunde ta fel på E18 och E4 norrut. Inte upptäcka att vi var på E4 innan vi var i Gävle. Samma koncept när jag bodde på gården och vi skulle gå på bio 🔗. För att vi pratade. Var uppslukade av varandra. Tvärstanna när jag såg köckelmöddingen Dragons Gate. Titta på varandra. Där mitt på motorvägen. Skaka på huvudet och säga ”det här är faan inte sant?!?!”. Men även då. Vi började skratta. Hon körde istället. Vi höll handen. Hade våra mackor. Och skrattade. Egentligen spelade ingenting någon roll. Bara vi var tillsammans.

Men just den här daten var restaurang.

Jag hade gjort om bokningen på Boqueria. Var där i god tid. Ordentligt tillsnyggad. Uppklädd. Hade botaniserat och valt länge mellan olika JP Gaultier och annat. En stor bukett rosor i handen. Röda. Långskaftade. Och en teddybjörn. Och – jag hade inte rökt sen efter dusch och tandbortning eftersom hon inte tyckte om när jag luktade rök.

Hon dök upp. Som vanligt syntes hon på långt håll. Strålade över hela Norrmalm. Randig klänning. Vit med tunna svarta ränder. Ljusgrön Jacka. Inte jeansjackan men typ. Nagellack – rött som drog åt orange. Plattat hår. Ett litet silverarmband. Ett litet silverhjärta med vita stenar i halsbandet.

Bar sin svarta väska sådär skolflicksaktigt. Inte på axeln utan runt halsen. Hon var så söt när hon gjorde så.

Vi kramades. Innerligt. Nära. Det var ett varmt möte.

Satte oss vid vårt bord. Perfekt placering. Hon hade med sig en present. Ett oerhört vackert armband i en liten ask. Hon fick teddybjörnen av mig. Vi åt i lugn och ro. Tog ett glas vin.

Fantastiska Tapas. Hon sken som en sol. Hennes ögon glittrade. Hon log. Det där kluriga magiska leendet. Dom perfekta läpparna som ramade in hennes skinande tänder. Ett leende som definitivt var unikt. Som skilde sig från leendet hos alla andra kvinnor i hela världen.

Det märkliga med hennes utseende var att alla hennes små egenheter verkade stråla åt samma håll. Som om ögonen, leendet, blicken och alla de där detaljerna, alla egenskaperna, som gjorde henne till just henne samlades i hennes ansikte. Tillsammans blev det fullständigt omöjligt att värja sig mot.

Vi höll varandras hand genom middagen.

Började gå genom stan. Mot Norr Mälarstrand. Där stod de. Elcyklarna. Pistagegröna.

– Hur funkar skiten?
– Ingen aning, Aldrig provat. svarade hon.

Jag läste. Installerade Bolt-appen. Plötsligt hade vi varsin cykel. Första gången för oss båda.

Färden var allt annat än stabil i början. Inte för någon av oss. Men det hindrade inte henne. Hon körde som en dåre. Jag var försiktigare.

Vi tog oss mot Rålis. Började få in det. Skrattade. Fotade. Filmade varandra där i backen. När hon filmade mig skulle hon presentera mig.

Och så kom det.

– Här kommer min pojkvän… gistarristen…

Hon sa det med full övertygelse. ”Gistarristen” Helt fel. Jag började skratta.

Men även om hon ännu en gång slagit till med den där kombinationen av sitt bubblande skratt. Sin accent. Och ännu en total felsägning. Den där kombinationen som kunde charma ihjäl en sten. Men även om bara det i sig hade varit en upplevelse för en livstid så var det nåt annat som blev det jag starkast tog till mig. Hon även sagt ”min pojkvän”.

– Fan vad söt du är! Utbrast jag. Kanske torftigt att säga i helheten. Kanske borde jag sagt nåt fin om att hon faktiskt sa ”Min pojkvän”. Men det var det enda jag fick ur mig.

Hon log, lite generad.

Jag filmade när hon körde race nerför backen. Inte bara körde hon mycket snabbare än vad jag hade gjort. Full fart. Hon tvärnitade och sladdade dessutom. Jag kommenterade ”och hon kör som en biltjuv” på videon.

Vi tittade på filmerna.

– Jag låter som en förortsunge. Som en invandrare.
– Du… jag älskar dig…

Två timmar gick fort. Vi lämnade cyklarna. Satte oss på en bänk vid Norr Mälarstrand.

Kramades. Pussades. Pratade. Puffade på varandras fötter. Med just våra respektive fötter.

Det hade blivit midnatt.

Mälaren låg blank som glas. Vattnet rörde sig knappt. Båtarna låg förtöjda och tysta. Stadens brus hade dragit sig undan och lämnat plats åt det där märkliga lugnet som bara finns några få timmar varje år. I synnerhet i Stockholm.

Mellan träden på andra sidan fjärden låg ljuset fortfarande kvar. Inte dagsljus. Inte mörker. Någonting däremellan. Som om natten själv inte riktigt ville börja.

Vi satt tätt intill varandra och såg ut över vattnet. Höll om varandra. Hon sneglade på mig. Ofta. Länge. En speciell blick. Hennes makeup hade gått över tiden och den ytligaste skönheten sakta börjat gå över till karaktär. Det var då saker framträdde tydligare.

Dom fina linjerna från strax över näsvingarna, ner snett för att plötsligt svänga av tvärt neråt på varsin sida munnen. Den lilla linjen en bit nedanför munnen. Inte dubbelhaka. Bara ett streck. Hennes lite spetsiga näsa. Nästan lite uppåt. Men ändå inte. Den lilla markeringen på nästippen.

Hennes högra öga var ofta lite öppnare än det vänstra. Precis som håret alltid var lite högre på den sidan. Nästan som om det fanns två helt olika sidor av henne.

Hennes aura var makalös.

Det var ett av dom tillfällen jag hade blivit begåvad inom konst istället för musik och skrift. Att jag hade kunnat måla av henne. Fått göra tavla efter tavla efter tavla. Med lite tur kanske blivit semikänd. Med lite tur kanske kunnat sprida hennes skönhet över hela världen. Få folk att säga ”Gud så vacker! Undrar vem hon är”.

Jag minns att jag tänkte att allting kändes självklart. Inte dramatiskt. Bara självklart.

Som om världen för ett ögonblick hade slutat röra sig. Som om alla omvägar, alla tillfälligheter och alla osannolika beslut som tagit oss dit hade landat i just den där stunden på just den där bänken.

Jag minns värmen. Från sommarnatten. Från hennes hand. Och värmen i känslorna mellan oss.

Det hade blivit midsommarafton. Vår andra tillsammans.

Vi tog en Uber hem till mig.

Vi skulle fira midsommar tillsammans.

Jag var lycklig.

Jag älskade henne.

Jag var helt säker på att hon älskade mig.

Inga Frågetecken

17 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Ibland glömmer man hur mycket som redan hänt när man ser fram emot det som ska hända…

– 22:a Juni 2023 –

Hennes första sms kom redan 06 på morgonen:

– Go’morgon 🌞Hoppas adu har sovit gott och får en underbar dag! Ses ikväll! 😘
– God morgon! Tack detsamma! ☀️ Hur skulle du midsommra förresten?
– Inga planer

Nåja. Jag hade i alla fall sått ett frö om midsommar. Hon hade inga planer. Men ställde heller ingen motfråga – om jag ville fira med henne.

Jag skickade henne en bild på en liten teddybjörn. Den var otroligt söt. Hade sprungit på den när jag var och köpte rosor till vår date,

– Är den din mysbjörn?
– Haha såg den på stan Ser fram emot ikväll
– Det gör jag med
– Va kul! 😍
– Var ett tag sedan vi sågs
– Ja det var det Tiden går så fort… 2 veckor?
– Har minnesluckor, lite mindre kanske
– Och jag har inte kommit längre här hemma… massa saker som skulle köpas, hämtas, köras till förrådet… djävla tid allt tar… men när studion är klar försvinner ju 6-7 lådor till. Ja just… början av förra veckan… nån som drack upp mitt bubbel, måste handla på bolaget åxå

– Bokar du din Uber själv? Vad ska du ha för fint på dig då?
– Har inget fint 🥺 Till? Jakobsberggatan 17?
– Ja 🥰

Det var nästan på dagen åtta månader sedan hon brutit upp förlovningen på grund av ett tekniskt fel på Facebook. 🔗 Det var nästan på dagen fyra månader sedan hon gjort slut via sms 🔗 efter att jag ställt frågor om hennes ständiga närvaro online.

Men just då spelade inget av det någon roll.

Det som fanns var att det nästan gått ett år sedan vi träffats för första gången. 🔗 Att det var vår andra date här hemma i Stockholm. Och märkligt nog var allt enkelt igen. Inga diskussioner. Inga missförstånd. Inga analyser. Inga frågetecken.

Bara den där självklara närheten som alltid verkade uppstå när vi väl sågs. Men nu fanns den också i sms:en. I samtalen. I vardagen mellan gångerna vi träffades.

Där och då tänkte jag inte på uppbrott. Inte på konflikter. Inte på allt som redan hänt. Det fanns bara kärlek. Bara förväntan.

Om några timmar skulle jag få träffa henne igen.

Och jag var lycklig. Riktigt lycklig.

Jag såg fram emot kvällen.

Små Saker

16 juni 2026 / Författaren / 6 kommentarer

Kärlek börjar sällan med stora ord. Oftare med att någon fortsätter höra av sig…

– 19:e – 21:a Juni 2023 –

Plötsligt. Nästan som från ingenstans. Allt trams och trassel kring vem som egentligen bokat av vår date 🔗 var som bortblåst.

Efter ett par dagar slutade hon beskylla mig. Sedan var det bara borta. Precis som så många gånger tidigare. Och det var kanske det märkligaste av allt. Inte själva bråken. Inte anklagelserna. Inte tystnaden som ibland följde. Utan vad som hände efteråt.

Eller snarare vad som aldrig hände efteråt.

Det var som att leva i en märklig cirkel. En loop. Samma typ av konflikt kunde dyka upp om och om igen. Ofta med olika kulisser, olika ord och olika omständigheter, men med en kärna som kändes märkligt bekant. Om jag ifrågasatte någonting ”anklagade jag henne”. Om jag ställde frågor ”kontrollerade jag henne”. Om jag försökte förstå vad som hänt ”ältade jag”.

Och om hon tillskrev mig egenskaper, motiv eller handlingar som inte stämde med verkligheten och jag argumenterade emot tills argumenten inte längre gick att försvara sig emot, då ”mosade jag henne”.

Det ordet återkom. ”Jag mosade henne”.

Inte för att jag skrek. Inte för att jag hotade. Inte för att jag ville vinna. Utan för att jag fortsatte fråga tills logiken tog slut.

Efteråt försvann hon ofta. Ibland några dagar. Ibland längre. Sedan kom hon tillbaka. Och då var det som om någon dragit ett streck över allting som hänt. Ingen genomgång. Ingen diskussion. Ingen förklaring. Ingen gemensam slutsats. Ingenting som gjorde att man kunde lägga händelsen bakom sig och faktiskt förstå vad som gått fel.

Locket lades på.

Ärendet arkiverades. Och det andra läget återaktiverades. Värmen. Alla hjärtan som skickades. Samtalen. Planerna. Tills nästa gång samma sak hände igen.

Plötsligt. Ännu en gång. Hade jag börjat vänja mig vid att telefonen lät annorlunda när det var hon. Inte signalen. Inte ljudet. Känslan.

Det fanns människor man pratade med för att man behövde någonting. Människor man svarade av artighet. Människor man skrev till för att få saker gjorda. Sedan fanns det människor där bara deras namn gjorde dagen lite lättare. Hon tillhörde den senare kategorin. När det fungerade.

Det spelade egentligen ingen större roll vad vi pratade om.

Tvättmaskiner. Får. Min bästa väns tavlor. Hennes egna tavlor. Flyttkartonger. Gymkort. Någon dum historia om en estnisk blondin vid namn Pettus Petta. Det där jag lite skämtsamt sagt med glimten i ögat och som då inte betydde vad det skulle komma att göra framtida. Men med min bristfälliga estniska betydde det ungefär ”hon var en luring”. Kärleksfullt sagt.

Men. Det viktiga var inte ämnet. Det viktiga var att hon var där.

Det var märkligt hur snabbt någonting kunde kännas naturligt.

På morgonen kom ett meddelande. På kvällen kom ett till. Någon fråga mitt på dagen. Någon fånig kommentar om någonting oväsentligt. Plötsligt var det en del av tillvaron. Igen. Som i början. För ett år sedan.

Jag märkte hur jag började leta efter hennes namn på skärmen. Inte av oro. Inte av osäkerhet.

Av vana. Av glädje.

Jag ville berätta saker för henne. Inte stora saker. Små saker. Att tvättmaskinen inte fungerade. Att flyttfirman strulat till något. Att jag hittat ramar till hennes tavlor. Att ett får stulit bullar. Sådant man bara berättar för människor som har blivit en del av ens vardag.

Det var kanske det som gjorde mig så glad. Att det började kännas som vardag. Inte fyrverkerier. Inte stormar. Inte stora gester. Bara två människor som hördes av. Om och om igen.

Hon frågade hur det gått. Jag frågade hur hon mådde. Hon berättade om jobbet.

Hon var i Borås igen. Bemanningsuppdraget. Firman hade uppenbart gjort bort sig totalt med boendet. Oerhört bristfälligt. Undermåligt. Främst ur synpunkten boendemiljö. Ingen AC. Gardiner som inte stängde ut solljuset när hon försökte sova. Jag insåg det inte fanns mycket jag kunde göra. Av olika anledningar. Men jag frågade ändå. Självklart.

Jag berättade om flytten.

Och mitt i alltihop började vi planera en ny date.

Inte för att vi behövde. Inte för att någonting måste lösas. Bara för att vi ville ses igen. Det fanns något väldigt fint i det.

Något okomplicerat. Jag tror att jag log oftare än jag själv förstod.

Telefonen plingade. Där var hon igen. En liten hälsning. Ett hjärta. En puss. Ett skämt. Någon kommentar om att hon såg fram emot torsdagen. Vår date.

Och jag gjorde detsamma. Kanske mer än jag ville erkänna. För någonstans hade jag redan börjat vänja mig vid tanken på henne. Ännu en gång. Som någon som fanns där. Någon som gjorde dagarna lite roligare. Lite varmare. Lite mindre ensamma.

Och när jag läser sms idag är det kanske just det jag ser tydligast.

Inte planerna. Inte skämten. Inte ens flirten. Jag ser två människor som verkar glada över att den andre existerar. Det är en ganska vacker början på någonting.

Jag hade inte längre lika ont i magen. Jag kände mig inte konstant orolig för hennes nästanmonogami. Eller om hon sa hon var singel till andra män. Det var nästan som om jag tack vare hennes agerande tog förgivet att hon nu faktiskt var monogam. Faktiskt inte skulle äga hon var singel längre om någon man frågade. Om det var så var den enda som kvarstod att faktiskt delge mig detta.

God morgon varje dag. God natt varje kväll. Initiativ från båda håll. Internhumor. Flirt. Framtidsplanering. Rumpskämt. Hjärtan och pussar. Det är väldigt mycket vardaglig närhet. Kärlek. Inte kris

Vi pratade plötsligt som om relationen hade framtid och kontinuitet. Det fanns ingen ton av att detta skulle komma att gå sönder. Tvärtom. Det var hur normal och vardaglig relationen känns just här. Det fanns så gott som inga tecken på att någon av oss verkade stå med ena foten utanför relationen under de här dagarna.

Det som slår mig när jag läser retrospektivt är att ingen av oss verkade förstå hur stor konfliktfrågan faktiskt skulle komma att bli. Speciellt på längre sikt.

Ingen av oss verkade förstå hur långtgående och djup en konflikt, egentligen bara byggd på en handfull saker som hade kunnat redas ut hur enkelt som helst, skulle komma att totalt ta överhand. Infekteras. Bollas fram och tillbaka. Kastas runt och runt igen. Till dess den var det enda relationen handlade om.

Att den infektionen i sin tur skulle komma att leda till ageranden, ibland kanske inte så genomtänkta, som skulle komma att göra saker värre. Och det märkligaste – hur mitt i allt det där kunde vi ses. Bara vara. Låta allting drypa av närhet och kärlek.

Laga mat. Gå på bio. Äta ute. Gå långa promenader. Kramas och pussas i hennes soffa till någon fånig film. Vinka av varandra när vi skildes åt. Ibland som vanligt – utan att diskutera konflikterna. För att inte förstöra stunden. Ibland gjorde någon ett övertramp på den punkten. Ibland lyckades vi rädda upp skeppet som höll på att kapsejsa på grund av övertrampet. På bara några sekunder. Ibland inte.

Jag kan förbanna att vi inte tog tag i det. På en gång.

Jag kan förbanna att jag inte insåg att någonting måste göras. Att vi inte tog hjälp i en loop som så uppenbart hade kört fast.

När jag första gången gjorde det ville hon inte. ”Det var för tidigt för parterapi” sa hon. När hon frågade mig ville inte jag. Jo egentligen ville jag. Men jag tog istället tillfället att slå tillbaka med ett ”parterapi? vi är ju inte ett par…”.

Tredje försöket var på mitt initiativ. Då var det redan försent. Och kapitel som jag kommer till. Långt långt fram i tiden.

Nya spår

16 juni 2026 / Författaren / 10 kommentarer

Hon var allting. Jag visste ingenting. Det blev det någonting...

– 17:e – 18:e Juni 2023 –

Det var tyst fram till 19-tiden på Lördagskvällen.

Då skickade hon sms;

– Kan du vara snäll och skicka bild på den andra gula lappen som du hade på bilen?

Jag reagerade på att det bara var en kort administrativ fråga om nåt jag skulle betala. Speciellt sett till gårdagen. Hade kanske hoppats hon skulle komma till insikt. Inleda på annat sätt. Det färgade mitt svar;

– Absolut. Kärleksfullt…
– Tack! Det fanns två gula lappar och ena betalade jag,är tacksam om du skickar bild på den andra, så jag kan betala den också
– Absolut. Kul ha så kärleksfull kontakt
– Ja, mycket kärleksfullt. Ha en fin kärleksfull kväll. Enda var att jag vill betala p-böten

Ja. Det enda hon ville. Det framgick. Därav min kommentar.

Jag fortsatte;

– Som om jag inte betalat varenda öre. Önskar kärleksfull kväll med din nya du vill stå för öppet
– Jag har ingen ny, men du var ute och röjde. Så ha en fin kväll med din nya
– Jag var ute och röjde??? Jag har inte varit ute öht sedan jag kom hem till Stockholm igen. Jag tog en öl i samband med min ansiktsbehandling. Kan du förklara “jag var ute och rökjde? Har ingen ny men är tyvärr singel… nån jag älskat dumpade mig och sa hon var singel ”Röjde” knappast… men ville hitta på nåt när min date (planerad 10 dagar men blommor och presenter) bokade av
– Ingen frågat eller på väg att fråga
– Handlar om principen. Hur vet du att ingen är på väg att fråga? Är du Saida
– Önskade få bild på den nr. 2 p-böte, inte bråka
– Bråkade inte påtalade fakta.
– Då är jag en dålig arsle
– Aldrig sagt. Var aldrig mitt val att vara singel sedan ett år (igår)
– Du har rätt
– Ja faktiskt
– Hoppas att bilen fungerar och den nya uppskattar gåvan

Där kom den igen. Gåvan som nu blivit ett vapen.

Jag fortsatte oförtrutet att bemöta;

– Finns ingen nya Inte haft ngt annat än en monogam relation med dig under den här året… Men sa du var singel och ville inte stå för mig öppet
– Just, jag tar ju upp hela tiden den singel grejen… Ha en fin date ikväll
– Jet gör jag för att det sårade mig och jag ville du skulle vilja uttala relationen
– Sa jag önskar mindre bråk
– Bråk var om att du sa du var singel. Inte stod för mig öppet.
– Tack för förståelse. Du har rätt. Lycka till med din nya date. Det har du nu nog med din gårdagens date. Tur att du slapp den mrst usla som mig. Kärleksfullt framåt med din nya gårdagens date. Hoppas att ni förstår varandra och pratar samma språk. Du just skrev att singel dater, igår du nämnde ev date. Lycka till. Men tänk på att hitta en som talar samma språk
– Hade du sagt (öppet!!!) vi har relation hade jag inte varit singel. Vadå gårdagens date? Min gårdagens date ställde in för att umgås med sin dotter det är iofs helt ok men det var inte jag som ställde in.
– Du har så rätt, jag som usel så fel. Ha en lyckad date nu. Hoppas att din nya date liknar inte till bajskorv och är inte sådan skit människa som mig. Tack för alla blommor, hoppas att bilen fungerar och din nya date är bättre människa

Hon återkom till bilen. Gåvan. Samma bil som redan tidigare hade dykt upp när hon varit arg på mig. Nu dök den upp igen. Tillsammans med min påstådda nya date. Dessutom från gårdagen. En date som inte existerade.

Jag satt fortfarande kvar i gårdagens diskussion. I att hon sagt att hon var singel. I att hon inte ville stå för mig öppet. I att hon hade bokat av vår årsdag.

Hon verkade befinna sig någon annanstans. Plötsligt handlade det om bilen. Plötsligt handlade det om en ny kvinna. Plötsligt om en ny kvinna i bilen hon givit mig.

Plötsligt handlade det om allt utom det vi faktiskt hade bråkat om.

Jag kunde inte skaka av mig känslan av att ämnet ännu en gång hade flyttats. Att fokus ännu en gång hade förskjutits bort från det som gjort ont från början.

Bilen blev kvar. Den av henne påhittade daten också.

Men frågorna som startat hela diskussionen låg fortfarande kvar på bordet. Obesvarade

– 18:e Juni –

Jag skickade henne sms efter att ha letat efter en parkeringslapp jag inte kunde hitta;

– Hittar inte lappen. Vet säkert jag inte slängt. Kan ha ramlat/blåst ur dörrfacket. Tror den är fel men är den rätt skickar dom ju påminnelse. Skickar pengarna oavsett eftersom du verkar känna (och har sagt) jag inte betalar för mig.
– Det måste betalas. Ny dag , ny böte
– Max en per 24 timmar. Inget att bråka om
– Ny dygn ny böte
– 1 på 24 timmar.
– Ny dygn på börjar kl 00:01
– 1 på 24 timmar. Läs
– Nej
– Som sagt redan skickat dig pengarna så det är inget att diskutera eller försöka bråka om

Plötsligt var det en diskussion om när dom utfärdade avgiften. Var 24:e timme eller varje dygn. Hon började skicka länkar om ”Regler”. Dom enda sms jag någonsin direkt markerat och klickat DELETE på från henne. Utan att läsa. Parkeringsbolaget skulle ha betalt per timme. Eller per 24. Det var fakta.

Det var ju så. Jag hade sedan vi träffades betalat alla resor. Övervägande merparten av all mat. Försökt ersätta henne för allting hon lagt ut. Och samma gällde för utgifter på bilen. Sa hon till om någonting swishade jag omedelbart. Någon enda gång skedde en miss. Och det hade hon slängt i ansiktet på mig månader senare. Så varför skärmdumpar. Varför länkar. Varför diskussion. Det hade räckt med ”Kan du skicka XXXX på swish tack!”

Jag fortsatte;

– Oavsett har jag redan skickat dig pengarna så det är inget att försöka bråka om- Läser inte!
– Inget att bråka om. Om du hittar lappen skicka, annars blir det söker påminnelse med extra avgifter
– Skitsamma. Som sagt inget att försöka bråka om. Oavsett har jag redan skickat dig 500. Skickar 100 till för ev avgift
– Behövs inte
– Redan fått slängt i ansiktet ”jag inte betalade resor eller mat/utlägg”
– Skrev just att jag inte ville det. Beralar tillbaka när alla fakturor inkommit
– Jo. 1500 i rosor står och vissnar sen fredags… så skit samma
– Ledsamt att det inte gick att prata, annars hade vi träffats på fredag
– Du lämnade inte öppet för prata. Du sa bara ”upptagen från 21 för dottern kommer”. Hade det gått ändra med henne, varför gjorde du inte det istället för att säga till mig du måste gå 21?
– Du frågade när hon kommer. Jag sa fredag eller lördag.Du sa – avbokar allt. Nästa dag försökte jag prata ingen men det gick inte… Du kör din race… Vad ska jag göra. Du får göra som du vill. Du har rätt

Herregud. Vi var tillbaka där igen.

Det var nästan fascinerande. På mindre än ett dygn hade vi gått från vår inställda årsdag till en parkeringsavgift. Från relationen till parkeringsregler. Från varför vi inte träffades till när ett nytt dygn egentligen började. Först min nya date. Sedan bilen. Nu parkeringsregler.

Själva ämnena verkade bytas ut. Men jag satt fortfarande kvar i exakt samma frågor som dagen innan. Hon verkade redan ha gått vidare till nästa spår.

Och vadå ”körde mitt race”? Om ”mitt race” var att följa historisk kontinuitet och hålla mig till strikta fakta. Ja. Då gjorde jag det.

Jag fortsatte;

– Nej du sa slutligen hon kommer fredag 21… först då bokade jag av, pga respekt för att du ville umgås med din dotter. Innan sa jag bara att om det blir worst case får jag väl boka om.
– Kunde inte säga eftersom jag visste inte
– Ändå sa du ”kommer 21 så då måste jag gå”
– Istället för att hålla på nu kunde vi prata då, för att lösa situationen på bästa sätt, så vi kunde ha träffats. Du avbokade och jag hade ingen anledning styra upp hur /när hon anländer. Inget att bråka nu. Hoppas att din nya date är mer intressant att prata/lyssna/diskutera med. Fanns ingen lösning eftersom du blev upptagen på kvällen

Vi var tillbaka på ickefakta. Igen.

Nej. Jag hade inte bokat av direkt. Jag nämnde det som det logiska alternativet om date och dotter eventuellt skulle kollidera. Jag bokade inte om innan det stod fullständigt klart att dottern faktiskt skulle komma 21 på Fredagen.

Om hon hade kunnat ändra dotterns ankomst. Varför gjordes då inte detta? Och varifrån kom det att jag gått på vår date med en ny date? Jag hade klantat till det i mitt sms. Ja. Uttryckt mig klantigt. Jag hade skrivit Men nu hade det plötsligt blivit att jag skulle gå på en ny date på samma bokning jag gjort för oss. Totalt från ingenstans. Dessutom var vår bokning 2000. Till 2100 när dottern kom satt jag hemma och skrev sms. Den ändlösa debatten om vem som bokat av.

Jag fortsatte;

– Hade du styrt upp hade vi kunnat ha date och då fanns ingen anledning boka av. Ganska logiskt och jag hade ingen ”Ny date på kvällen”. Det är ju bara ren bullshit!
– Du har jätte rätt, tack för förståelse
– Den där ”ny date”, om du läser sammanhanget är vad jag skrev ”att VI kunde ev ha ny date” istället för den vi missade Jag visade förståelse för att du ville prioritera sin dotter. Kändes helt naturligt
– Absolut, när man kan prata med varandra kan mam ställa frågan…
– Tack! Ha en fin dag!

Jag funderade över hennes anklagelser om att jag hade någon ny. Hon hade sagt jag ”alltid frågade samma sak”. Jo.

Jag hade själv ofta frågat henne om hon hade någon ny. I början inte särskilt ofta. Mest som en lågmält skämtsam fråga. Men grundad i en oro över att faktiskt förlora den här fantastiska, magiska kvinnan jag just förälskat mig i till någon annan. Inte så konstigt egentligen. Världens vackraste och charmigaste kvinna. Min kärlek. 60 mil bort. Mitt i Stockholms uteliv. Alkohol. Kompisar utan namn 🔗. Mannen som försvann 🔗.

Så småningom fördjupades relationen och behovet av att fråga avtog. Men sedan kom de där andra sakerna. Alla småsaker som inte gick ihop. Att hon gjorde slut upprepade gånger. Att hon försvann på sina utekvällar. Att hon beskrev sig som singel om andra män frågade. Att hon var ”nästanmonogam”.

Där kom frågan tillbaka. Nu betydligt allvarligare ställd. Och av en anledning. På förekommen anledning. Hennes egna uttalanden utgjorde inte en särskilt trygg grogrund. Det kändes som att hon kunde träffa någon annan precis när som helst. Och jag ville bara veta. Så att jag inte satt där som en idiot. Ensam. Lurad. Med alla känslor. Alla förhoppningar. All kärlek.

Men en viktig sak. Det var alltid en fråga. Det fanns ett frågetecken. Hon upplevde det som en anklagelse. Hon påstod det var en anklagelse. Det var det inte.

Jag hade inte de tankarna formulerade för mig då. Jag visste inte det jag senare skulle komma att veta. Hade inte sett det jag senare skulle få se. Inte upplevt det jag senare skulle få uppleva. Men tre år senare, Juni 2026, hade jag börjat summera. Saker hade adderats. Frågetecken kring hennes ekonomi. Frågetecken kring konstiga frågor till mig från hennes grannar 🔗. Saker hon gjort.

En helhet som resulterat i en process hos mig. En vilja att få svar. få veta någontin om hennes resa genom livet. Från den där lilla flickan som ritade på Järnvägsgatan i Tallinn, till vad hon blivit. För hela hennes sfär var fascinerande.

Jag hade börjat fundera över hennes första år i Sverige 🔗. Mannen före mig. Flykten från honom 🔗. Senare flytten från den lilla mellansvenska staden till Stockholm 2021. Det jag senare fick veta om att hennes ex försökt våldta henne 🔗 efter deras relation avslutats. Fundera på varför i hela helvetet hon gått på en date med honom efter hans försök 🔗. Dessutom ha den daten samtidigt som vi sågs. Och säga till honom att hon var singel. Det jag faktiskt bara kunde beskriva som ”extremt dåligt omdöme”.

Jag hade börjat försöka relatera allting. Eller korsrelatera. Jag skulle komma att läsa om Komplex PTSD. Läsa om Desorganiserat Anknytningsmönster. Läsa om Avoidant Personality Disorder. Och jag hade ju dessutom någon att rådfråga och diskutera med. Min vän beteendevetaren. Förtattaren.

Jag hade börjat fundera på alla de gånger hon själv beskrivit hur hon lämnat när någonting blivit för svårt. Men inte bara relationer. Utan arbeten. Inte ett. Inte två. Inte tre. Fler. Betydligt fler. Och detta bara under våra fyra år tillsammans.

Jag hade börjat fundera över det hon sagt i våra tidigaste samtal 🔗. Att hon gått i terapi och hade rett ut sina issues. Vad var det för issues?

Hon skulle långt senare, under vår tid tillsammans, hävda att hon fortfarande gick i terapi. Dvs när ekonomin tillät. Jag hade erbjudit mig att hjälpa henne ekonomiskt med den biten. Av kärlek. Men när den diskussionen infann sig, vilket ungefär skulle komma att bli sensommaren 2025, var det en aspekt jag missade.

Språkbarriärer.

Min engelska var att betrakta som mycket god. Jag hade både studerat och arbetat i Los Angeles. Jag hade till och med en lätt accent. Jag kunde tvivelsutan föra allehanda diskussioner utan några som helst problem. Men från vardagliga samtal till att blotta sitt känsloliv. Sortera sina innersta tankar. Djupdyka i sina problem. Trauma, relationer, skam, rädsla, barndom, anknytning och identitet. Det var någonting helt annat. Helt annat. Jag insåg jag skulle stå mig totalt slätt där på ett andraspråk. Handfallen.

Det fanns inte en enda psykolog i Stockholm som hade estniska som modersmål. Inte vad jag kunde hitta. Jag letade speciellt på söder. Alltså skulle hon ha haft sin terapi på sitt andraspråk? Och hennes svenska, hur bra jag än ansåg den vara, var faktiskt sämre än min engelska.

Jag vet inte vad det var för issues hon diskuterade med sin terapeut. Men jag fann det helt osannolikt att terapin skulle vara givande på ett andraspråk. Om detta gällande terapin 2025 nu var sant.

Jag kan fortfarande inte säga att jag vet. Vet någonting om hennes ex. Vet någonting om hennes terapi, varken då eller senare. Vet någonting om hennes påstådda våldtäkt.

Det hon berättade behöver inte vara sant. Det hon berättade kan lika gärna ha varit toppen på ett isberg som jag aldrig fick se. Jag vet inte.

Jag brukar säga att jag aldrig fick några svar. Det är till övervägande merpart sant. Men det är inte hela sanningen. Det fanns också frågor jag aldrig ställde. Frågor jag kanske borde ha ställt. Frågor jag kanske inte vågade ställa därför att jag redan älskade henne för mycket.

Så jag kan inte säga att jag vet. För det gör jag inte.

Men jag kan säga att jag älskade henne över allting. Jag kommer kanske aldrig att sluta älska henne. Men jag vet det finns inte plats i min själ för att någonsin träffa en annan kvinna.

Är det fortfarande lite jag vet så var det ännu mindre jag visste då. Om framtiden. Om helheten.

Jag visste inte att det som från min sida kom att bli en total monogami från vår första gång 24:e juni 2022, så småningom, efter 29:e Juli 2023, skulle komma att övergå till ett totalt celibat.

Att det för alltid skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex med en annan kvinna efter den morgonen. Eller att det övergripande, för alltid, skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex ”efter oss”.

Att det efter den morgonen, så långt senare som Juni 2026, skulle komma att vara den i särklass längsta tiden för mig utan sex sedan min sexdebut 1982.

Men den morgonen var i alla fall den sista. Och minnesbilden från den är lika tydlig som från den första gången.

Den morgonen. Solen genom sovrumsfönstret. Hon. Sittandes på mig efteråt. Den gula handduken. Beröringen. Hur hon satt kvar på mig. En nästan en evighet. Hur vi tittade varandra i ögonen hela tiden. En annorlunda känsla. Nästan som att hon visste det var sista gången.

Kanske hade hon brutit monogamin redan då. Kanske hade hon inte det. Jag vet inte. Det är mitt ärligaste svar. Kanske skulle även den morgonen 29:e Juli 2023 innebära totalt celibat även för henne framledes. Som hon skulle komma att påstå i sitt sista sms till mig. Kanske skulle det, som för mig, komma att fortgå långt efter att våra vägar skilts åt. Kanske inte.

Hennes betydelse för mig var så stor att ingen annan någonsin skulle kunna bli ett alternativ. Kanske kände vi och skulle komma att känna exakt samma sak långt efteråt. Eller för evigt. Skulle komma att agera på samma sätt. Som om våra kroppsliga lustar för alltid skulle avslutas där. Den morgonen. Att det skulle avslutas med oss.

Kanske var det så. För henne som för mig. Kanske inte. Kanske hade hon valt en annan väg. Lagt ”oss”, lagt mig, åt sidan. Hittat nån date eller billigt krogragg på fyllan, något som avslutat hennes påstådda celibat. Enkelt. Alkohol och lust. Eller alkohol, dåligt omdöme, och en ren tillfällighet som inte betydde nåt alls.

Kanske var det en ny man. Något seriöst. Någon som motsvarade det hon tidigt sagt om ”önskvärt klientel av män”. Kanske han bbjud t på romantisk och dyr date där på ”goteborg” i Sjöstan. Kört henne i sin bil med lädersäten. Kanske hade han plötsligt dykt upp där i December 2025. Mellan vår sista date och hennes sista sms till mig.

Kanske hade samma man funnits hela tiden. Kanske hade det funnits hinder mellan dom. Kanske han hade varit gift? Kanske jag bara varit ännu en ”Mannen utan namn”. Någon som fanns där. Alltid. Om hon behövde närhet.

Kanske hade hon slutligen hittat det eller den som låg till grund för alla förbehåll under vår tid tillsammans.

För det fanns faktiskt ingenting annat i kommunikationen som plötsligt dykt upp där mellan oss. I tiden mellan vår sista date. När vi gick runt och letade efter någonstans att dansa, till hennes sista sms några veckor senare. Förutom att jag frågade hur och var hon skulle fira jul.

Jag vet inte. Jag kan omöjligt veta.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle ha skrivit låtar och texter. Över 25 singlar och snart 3 album mellan 2023 och 2026. Om henne. Om mig. Om oss. Texter om min kärlek till henne. Texter om hennes magi. Texter om hennes svek. Texter om mina funderingar. Texter om allt jag inte förstod. Till och med texter om att jag skrev en bok. Om någonting jag inte förstod. Hur det började med tre sånger om kärleken till henne. Intensifierades. Slutligen eskalerade totalt efter Januari 2026. Efter hennes sista sms.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle sitta mitt i framställningen av en bok. Den här boken. Om precis samma saker som avhandlades i sångtexterna. Men på ett annat sätt. För poptexter och ren lyrik är två olika språk.

En sång på fyra minuter kan fånga en känsla. Ett ögonblick. En blick. En förlust. Men den kan inte bära alla omvägarna. Alla frågetecknen. Alla motsägelserna. Det kan en bok. Och ändå upptäckte jag mitt i arbetet med boken att de försökte göra samma sak. Från varsitt håll. Förstå någonting jag aldrig riktigt förstod.

Jag hade inte heller förstått hur poptexterna och boken så småningom skulle komma att vävas ihop. Två olika uttryck. Två olika språk. Men sprungna ur samma sak. Att jag faktiskt inte visste någonting alls. Hur de tillsammans skulle komma att bilda ytterligare en dimension. Ett ytterligare perspektiv. Det var mycket jag inte hade förstått. Jag bara gjorde. Skapade. Jag försökte hantera hennes sista sms. Jag försökte hantera situationen.

Egentligen är det ganska ironiskt. Att ingenting var det som förvandlades till någonting. Om någon som var allting.

För om jag hade vetat sanningen. Hela sanningen. Om hon hade berättat! Då hade jag aldrig skrivit. Varken det ena eller andra. Då hade det stannat vid tre till fyra singlar om min enorma kärlek till henne. Eller hade det?

Jag vet inte.

Jag vet bara hur jag kände. Hur jag agerade. Med facit i hand hur jag skulle komma att agera. Resten är gissningar. Spekulationer. Kanske önsketänkande.

Jag kan med säkerhet säga att jag hade gjort vad som helst för henne. Kanske kommer jag att göra det för alltid. Om hon verkligen behövde hjälp. Verkligen satt i skiten. Oavsett tid på dygnet. Oavsett vad det gällde. Vad som helst. Bara släppa allt och komma.

Oavsett. Oavsett konsekvenserna för min egen del. Och så blev det ju. Konsekvenser för min egen del. För jag stod kvar. I det absolut längsta.

Det var inte jag som gav upp. Inte jag som slutade försöka. Inte jag som slutade älska.

Det var faktiskt hon som efter vår sista date — då vi pratade, skrattade och lovade varandra saker — plötsligt vände hundraåttio grader en sista gång och skickade sitt sista sms.

Jag vet egentligen ingenting. Lika lite då som nu. Det enda jag är säker på är en enda sak.

Min kärlek till henne.

Vem Bokade Av?

15 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Det märkliga var inte att planerna ändrades. Det märkliga var att ingen verkade ha gjort det…

– 16:e Juni 2023 –

Det hade blivit dags för årsdag av första gången vi träffades. För ett år sedan. Jag hade frågat om hon ville gå på date med mig redan när jag frågade om hon ville gå på date för årsdagen av första gången vi pratade i telefon 6 dagar tidigare. Hon hade tackat ja. Till båda.

Hon hade plötsligt börjat ifrågasätta vem jag skulle gå på date med bara för att jag kostade på mig själv och mitt utseende. Det hela var obegripligt. Och sedan. Efter det. För. två dagar sedan, hade det plötsligt dykt upp att hon skulle åka och hälsa på sin dotter.

Jag blev såklart besviken på den inställda daten. Men försökte hantera det med ett lågmält och respektfullt ”klart du ska prioritera din dotter”.

Det hade ännu bara varit någon enstaka incident som var kopplad till hennes besök i den lilla mellansvenska staden. Långt ifrån vad som skulle komma senare. Den incidenten var egentligen, som enstaka företeelse, så obetydlig att jag totalt lagt den åt sidan.

I vilket fall hade det blivit Fredag. Bordet var fortfarande bokat till 20:00.

Det började i alla fall bra 06:35. Sett till omständigheterna.

– Go’morgon 🌞😘Hoppas att du har sovit gott och får en fantastisk dag! Grattis till oss som träffades inte så länge sedan för första gången ❤️✨🥂
. God morgon! Hoppas du får fin dag! 🌷☀️☀️ ja ett helt år sedan… 😳
– Vad ska du hitta på något idag?
– Ska packa / packa upp och klura/mäta under dagen…
– Om du är på stan och har tid kan vi träffas en stund för en matbit/drink efter min arbetsdag
– Kunde ju ha varit trevligt, men osäker på hur min dag ser ut… ska iofs åka hämta lite saker men då är man ju inte direkt middagsklädd… Du slutar väl redan 16? hade nog mer tänkt göra nåt lite senare tror jag…
– Behöver inte vara direkt middagsklädd…Ja, jag slutar 16, hon kommer vid kl 21. Hör av om du har tid, stressa inte😘
– Haha… ”värmdöklädd”… skitiga jeans/T-shirt… orakad etc… 🤣 Tror min plan original var typ ”äta 20 nånstans”
– Plan original 🥰 Ha en trevlig eftermiddag/kväll!

Det som framkommit i telefonsamtal under gårdagskvällen var att det ännu en gång blivit ändrade planer. Hon skulle inte åka och hälsa på dottern. Dottern skulle komma till henne istället. Men hon visste inte när. Kanske Fredag kväll. Kanske Lördag på dagen.

Eftersom det uppenbart redan fanns ett spann där. Kunde hon inte försökt styra det till att dottern kom Lördag? Så kunde vi ha vårt date Fredag 20:00 som vi bestämt? Nej. Inom det spannet hade det plötsligt fastslagits. Till det motsatta av vad mitt förslag och min förhoppning var. Dottern skulle komma Fredag 2100.

Absolut. Äta tillsammans med henne efter jobbet lät trevligt. Men jag hade dels en totalt fullspäckad dag. Och jag såg ut som ”Hemma på gården”. Jag hade sett fram emot en likadan date som förra veckan. Lite festligare. Men jag övervägde trots allt alternativet. Oavsett enorm tidspress. Det havererade senare totalt. Stockholmtrafiken en Fredag är komplett idioti.

Jag besvarade hennes sms;

– Nä men eftersom du sa hon kommer Fredag 21 var det inte mycket diskutera…vi hade bokat Fredag 20. Om ni sinsemellan hade kunnat ändra till Lördag förmiddag var det ju lite mellan er och angår inte riktigt mig. Tyckte inte det var nåt bråka om eller diskutera…

Så hade samtalet landat i ytterligare en kompromiss från hennes sida. Att vi skulle ses 2000 som bestämt. Middagsdate. Sedan skulle hon ta emot dottern 2100.

Åh. En hel timme tillsammans! För en noga förberedd middagsdate för vårt jubileum. Hade vi tur kanske vi hann äta en halv förrätt innan hon måste springa iväg. Sarkasmflaggan i topp. Det lät som det var bättre att avstå.

Hon fortsatte;

– Nej, inte något att bråka om men jag hade sagt att vi kan ses och äta middag då hade jag gjort det också. Eller ja, jag sa det… 🤪
– Ja du sa det ja. Men blev stressigt…Middag 20:00 och du ska iväg 21:00. Inte direkt helkväll. Självklart du ska träffa dotter. Kan ha annan date ev.

Det var där jag klantade till det. På grund av hur satans djävla sms är absolut absurdt vedervärdigt för allt annat än ”Blir 10 sen”. Eller ”Köp mjölk”. Eller ”Älskar dig!”. Vad jag borde ha skrivit var ”Vi kan kanske ha en annan date istället. Eventuellt. Om du vill?” Liten skitskärm. En autocorrect som uppenbart tillbringade hela sin existens med att djävlas. Ett format som inte är anpassat för någon som helst form av djupare relationsrelaterade frågor.

Hon fortsatte ytterligare;

– Ska du ha en annan date ikväll istället? Lycka till med kvällens date då
– Inte sagt jag har någon. Menade att VI dvs du och jaf ev kan ha en annan date istället. Det blev slarvit uttryckt pga sms…
– Du skrev att du kan ha någon annan date ev
– Nej. Skrev jag inte bestämt nåt alls efter att du bokade av. Har det löst sig med hennes packning och tåg?
– Ja, det är det. Hon är på väg nu
– Va bra! Vi kan ju kanske ha date nån annan gång om du vill?
– Ja, absolut, om din kvällen blir olyckad

Ok. Nu kunde hon tänka sig en annan date. ”Om min date blev olyckad”.

För det första hade jag ju ingen annan date. Och för det andra var hon inte mitt andraalternativ. Hon var mitt första. Det lät som offerkofta. Jag försökte förtydliga, i synnerhet sätta allting i kontext, och fortsatte;

– Jag hade såklart…”förberett” lite till den här årsdagen… men skitsamma… Jag tror/tycker jag har försökt visa intention och känslor sedan länge, och har bett, bönat, och “bråkat” o att få ha relationen sedan du dumpade mig 22/2… och inte länge sedan sa du “du var singel om någon man frågade”… Ser ingen anledning bråka om det mer faktiskt eftersom det var/är ditt fria val… Jag fattar du prioriterar dotter, men sen säger du “du kunde sagt till henne komma på Lördag” och att “Jag inte ville diskutera” etc… Jag såg ingen anledning att diskutera ditt val… du kunde skött ditt val själv, och gjort ett faktiskt val… Jag bara anpassade mig utan bråk…Jag är sedan länge inte en otrogen man… och att jag är singel är inte självvalt… tvärtom…
– Ingen ide att planera in några date när du planerar dejta andra.

Nu, fem minuter senare, ville hon inte längre planera någon ny date om jag tänkte gå på en annan date. Problemet i logiken var bara att den där andra daten inte existerade.

Jag försökte få ihop resonemanget med det som faktiskt sagts. Kanske var det egentligen dottern som ställde till det. Kanske ändrades planerna flera gånger. Kanske försökte hon bara få ihop ett pussel som redan var svårt att få ihop. Men hur jag än vred och vände på det lyckades jag inte förstå hur vi hade hamnat här.

Jag fortsatte i sms;

– Har ingen plan alls…Men ok… vill du inte så är det så…Har i alla fall försökt visa vad jag vill och känner med date, blommor, hämta dig, betala resor, våfflor… sedan länge… Och att du är singel verkar inte ändra sig…Men ok… så jag vet – då vill du alltså inte datea nåt mer?
– Du vill ju dejta andra, när jag jobbat eller är med min dotter.
– Nej det har jag verkligen inte sagt. Det kan du inte skylla på för det är lögn
– Läs din sms
– Läs du! Skyll inte på mig, och det har ingenting med ditt jobb eller dotter att göra. Att jag är singel har inget med jobb eller dotter att göra utan att du gjorde slut och sa du skulle säga du är singel om någon annan frågar
– Som du betonar är du singel 🤷
– Ja hur kan jag vara annat när du sa du är singel om andra män frågar? Jag har bönat och bett och ” bråkat” om att få ha relationen i 4 månader
– Eftersom du betonar det ständigt då…

Jag hade aldrig någonsin haft date med någon annan. Det fanns ingen annan date. Och hur det plötsligt hängde ihop med att hon jobbade. Det var bara taget ur luften.

Problematiken kring ansvarsfrågan gällande vem som ställde in daten hamnade på samma nivå om ansvarfrågan gällande varför jag var singel. Det var samma typ av enkel härledning vs att inte vilja bära ansvar.

För mig var problemet egentligen ganska enkelt.

Hon hade aldrig tagit tillbaka det där om att vara singel om andra män frågade. Om hon var singel var hon singel. Och om hon var singel var även jag det.

Jag hade under månader försökt röra oss åt motsatt håll. Med blommor. Med dater. Med inbjudningar. Med ringar. Med framtidsplaner. Men det förändrade inte den grundläggande ekvationen.

Det var kanske därför jag återkom till ämnet gång på gång. Inte för att vinna ett argument. Utan för att jag fortfarande hoppades att svaret någon gång skulle bli ett annat.

Jag besvarade;

– Kanske för att du underströk det tydligt Men ok, du vill inte ha mer date?
– Eftersom du ville ha tydlig svar… vad ska jag säga när vi inte ens kunde prata varandra
– Ja jag ville ha tydligt svar och det fick jag. Tyvärr sårande… hade hoppats på ”upptagen”
– Beror på dig
– Nej beror på dig
– Beror på dig
– Nej
– Desvärre inte, onte jag som satsar på olika date
– Jag är singel pga dina val… så det är upp till dig och jag datear inte olika.
– Du vill dejta olika, jag kan inte hindra
– Varit tydlig med att jag inte vill det.Du som gjort mig singel. Blommor, ring, date, inbjudningar till trädgårshelg… Faktiskt upp till dig nu. Varit väldigt tydlig med att jag varit ledsen över att du sa du var singel

Nej. Det berodde inte på mig att jag var singel. Om jag var upptagen. Jag var upptagen. Men bara i själ och hjärta. Att jag officiellt inte var upptagen ur ett administrativt plan. Att jag var singel. Det berodde inte på mig. Det berodde på henne. Ingen annan.

I det ögonblick hon slutade säga hon var singel om andra män frågade slutade hon vara singel i mina ögon. I det ögonblicket skulle även jag sluta vara singel. Jag ville inte datea olika. Jag ville ha en relation. En uttalad relation med henne. Uttalad även inför andra.

Den totala logiken i varför jag var singel verkade gå henne helt förbi. Istället för härledning och ansvar blev det en ändlös pingismatch. Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Plötsligt skickade hon någonting helt annat;

– Välkommen till lägenhetenshelg, där storstädning planeras. Pannkakor med löjrom på menyn… ta din plats, innan det blir för sent!
– Ska ni äta löjrom?
– Ja, på städhelgen. Inte den här helgen
– Jaha När är den då?
– 23 och 24 juni
– Långt dit. Du är ju inte ens hemma då?
– Nästa helg är jag hemma .Och jag lite svårt att tro att du verkligen ville träffa mig om du inte tyckte att från kl 17-21 var inte värt att ses

Jag förstod direkt vad det syftade på. Den där helgen jag bjutit in henne till ”trädgårdshelg” tidigare under våren. Försökte göra mig rolig och maskera en inbjudan att umgås med att det var ”arbetshelg”.

Så gick sms tillbaka till ursprungliga tråden;

– Jag kom hem typ 17… Och hade planerat ”helkväll”… med middag från 20 (bord bokat 20-22:30). Men fine..: försök fortsätta skylla på mig att du inte vill ha varken date eller relationen
– Du hade kunnat komma hem till mig, duscha om du önskat och vi hade kunnat äta hem hos mig eller ute här
– Jag hade bokat, förberett saker. Du bokade av och jag sa inget om det… men försök inte lägga på mig att ”jag inte ville ses” när DU är den som bokade av
– Jag sa ja , och bara berättade hur min dotter tänkte. Jag hade kunnat säga till henne komma tidigare eller senare så att hon hade kunnat komna in
– Och jag sa inget om det… utan var helt ok med att du bokade av. och prioriterade din dotter. Resultatet av vad din dotter tänkte resulterade ju i att du inte kunde gå på vår planerade date på Fredagen.

Jo. Absolut. Jag hade kunnat komma till henne. Duscha där etc. Och jag sa det hade varit trevligt även om det inte var vad jag planerat. Men nu hade hela diskussionen glidit ifrån vad som faktiskt var möjligt till att istället handla om sakfrågan. Vem som hade ändrat planerna. Och varför.

Hon fortsatte försöka slå ifrån sig ansvaret;

– Jag bokade inte av, du gjorde det
– Nej… du bokade av. Jag hade bokat en ”helkväll”
– Nej, jag avbokade inte
– Du blev upptagen från 21… Då bokade DU av
– Det hade kunnat planeras annorlunda om du inte sagt direkt att du avbokar
– Om en date börjar 20, troligt är en helkväll, du har först tackat jag och du meddelar senare att du ska iväg 21, är det du som bokar av
– Du visste inte då när hon kommer, jag sa Fredag eller Lördag
– Jag frågade förra veckan du sa inget om henne. När jag fick reda på det var det obestämt Fredag eller Lördag. Sen blev det Fredag 2100. Innan dess sa jag att jag respekterade hur det än blev. När det blev bestämt Fredag 21 sa jag att vi kan boka en annan gång.
– Om jag du hade sagt direkt att du bokar av hade jag sett till att kvällen hade varit vår

Den totala logiken i varför vi nu inte längre hade någon date verkade gå henne helt förbi. Istället för härledning och ansvar blev det en ändlös pingismatch. Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Jag hade bokat om först när det var fastslaget att dottern skulle komma Fredag 2100. Jag var inte delaktig i deras diskussion. Jag fick bara veta resultatet. Det var vad jag kunde agera utifrån.

Det var kanske där jag började köra fast på allvar.

Först skulle hon åka till dottern. Sedan skulle dottern komma till henne. Sedan visste ingen om det skulle bli Fredag eller Lördag. Sedan blev det Fredag. Sedan föreslog hon att vi ändå kunde ses. Sedan menade hon att jag var den som bokat av. Och mitt i alltihop kom den märkligaste formuleringen av dem alla.

”Om jag du hade sagt direkt att du bokar av hade jag sett till att kvällen hade varit vår.”

Jag läste meningen flera gånger.

Om hon kunde ha sett till att kvällen blev vår – varför hade hon inte gjort det då?

Om möjligheten fanns, varför användes den inte? Jag bokade inte av. Jag bokade om. Jag bokade om därför att dottern enligt planen skulle anlända mitt under vår date.

Jag satt med sms-tråden framför mig och läste den om och om igen.

Någonstans saknades fortfarande en pusselbit. Utan den gick resonemanget inte att få ihop hur många gånger jag än försökte. Det var inte ilska jag kände. Det var förvirring.

Jag tog upp vår smstråd;

– Jag sa ”då tar vi det en annan gång”
– Exakt
– Exakt. På grund av att du blev upptagen. Dvs Du ändrade kvällen. Punkt
– Nope
– Jag bokade om för att inte bråka om det. För att du ändrade planen
– Nope
– Ok då får jag ventilera det ! Det ändrades för att du plötsligt skulle umgås med din dotter. Du ändrade kvällen punkt slut.
– Nope
– Jo
– Skriv hur mycket du vill, var med och försökte säga att vi kan fixa till. Du ville avboka
– Nej jag ”ville” inte avboka.
– Ha en fin kväll

Det hade definitivt fastnat i att hon kategoriskt vägrade ta på sig ansvaret. Av skäl som var obegripliga. Och ja – jag förstod ingenting. Lika lite av hennes logik om vem som egentligen bokat av som av hennes anledningar att inte ta sitt ansvar för att det var hennes omständigheter som sett till att vår date inte kunde bli av. Så jag behövde hjälp att försöka förstå. Dvs ventilera det med andra. Försöka komma fram till vad det egentligen handlade om. Hon tog det som ett ”hot”.

Det konkreta ”hotet” förstod jag inte. Hon hade tidigare, upprepat, tagit upp att ”jag skrev skit om henne”, vilket inte var sant. Under vårt år tillsammans hade jag vid en gång, vit ett enda tillfälle, skrivit någonting som inte var annat än en odelad hyllning till henne. Hennes konstnärskap. Hennes utseende. Hennes sfär. Min kärlek till henne. Det var när hon gjorde slut via sms 22:a Februari. Jag hade lagt upp en skärmdump på det på min Facebook. Bara för att ge uttryck för någons sorts hopplöshet och misströstan. såklart hade en diskussion uppstått. Men min insällning var mest att jag var oförstående. Ventilerade. Jag skrev inte ”skit”.

Jag besvarade sms igen;

– Du ställde mig inför fakta att en date 20 skulle avslutas 21. Slänga i sig maten och dra. Kul! NOT! Så jag sa ”ok en anna gång” eftersom jag respekterade ditt val
– Visste inte ens vilken dag hon skulle komma, så kunde inte ställa framför fakta.Ingen ide att diskutera, du lyssnade inte då och även mindre nu. Då hade jag ordnat
– Så varflr GJORDE du inte det då? Utan att dra in mig i alla olika konstiga alternativ?
– Nu när du avbokade fanns ingen ide att fixa till

Jag läste den meningen flera gånger. ”När jag avbokade fanns ingen anledning att fixa till”. Men för helvete?

Jag försökte gå igenom det hela igen.

Hon hade tackat ja till vår date.
Plötsligt skulle hon åka till dottern istället
Plötsligt skulle dottern komma hit
Hon visste inte om dottern skulle komma Fredag eller Lördag
Jag besvarade att jag respekterade och förstod hon ville umgås med dottern.
Dom hade slutligen betämt dottern skulle komma Fredag 2100
Hon kom med förslag att vi skulle ha vår date. Men 20-21.
Jag ansåg det vara för kort och sa vi tar det en annan gång.
Nu hade ”jag” bokat av enligt henne.
Hon meddelade att hon kunde ändrat dotterns ankomst till Lördag. Kunde ha ”fixat”. Men nu ”fanns det ingen anledning att göra det eftersom jag hade bokat av”.
Jag hade bokat om för att hon meddelat att dottern skulle komma samtidigt som vi skulle ha vår date.
Hon nekade till att vara den som hade ändrat kvällen. Försökte lägga det på mig.

Jag fick det inte att gå ihop. Ännu en gång tog jag upp smstråden;

– Jag avbokade inte. Jag ändrade av respekt för att du skulle umgås med dotter
– Du ställde fråga vilken dag och jag svarade. Utan att veta vilken dag
– Då kunde du tagit upp det med henne
– Sa Fredag eller Lördag. Ställ inte frågor om du inte tål svar

Nu begrep jag verkligen ingenting. Ja hon hade sagt Fredag eller Lördag. Vilket sedan hade blivit Fredag. Ett beslut jag inte hade någon som helst delaktighet i. Så långt är jag med. Men sen blev det ju Fredag. Inte mitt beslut.

Det var en totalt obegriplig diskussion. Ur många perspektiv. Men det var inte där det brann totalt för mig. Så långt hade jag försökt streta på med logik och historisk kontinuitet. Det var i meningen ” Ställ inte frågor om du inte tål svar” som bägaren rann över. Av flera olika anledningar.

Vad menade hon med ”Inte tål svar”? Jag ville bara veta vilken dag dottern skulle komma. Så jag visste om det blev en date eller inte. Det fanns inte ”inte tål svar” där. Att jag tappade det totalt framgick av mitt nästkommande sms;

– For fuck sake and all retards bullshit in the fucking World !! Du meddelade du var upptagen från 21!!!!
– Nope
– En kväll vi bokat från 20. Fuck this . Enkel lösning … inte ha mer date
– Okej
– Men du har fel… du bokade av.Punkt .Du gjorde slut i februari. Ditt val. Därför är jag singel . Försök inte lägga det på mig bara .Du bokade om, du gjorde slut.
– Tack att du uppskattar flytthjälp under de datehelger och att jag inte alls hunni vara hemma

Hon hade inte meddelat att hon var upptagen från 21? Men hon hade ju precis skrivit att hon skulle ta emot dottern 21? Det var två meningar som sa totalt emot varandra. Två meningar inom loppet av 5 minuter.

Så kom den andra vändningen. Igen. Exakt samma som någon dag tidigare.

Först hade vi pratat om årsdagen. Sedan om dottern. Sedan om vem som bokat av. Nu var vi plötsligt framme vid flytthjälp och bilen. Samma bil som redan tidigare dykt upp i diskussioner när vi egentligen pratat om någonting helt annat.

Jag hade sett det förut. När sakfrågan blev för obekväm verkade diskussionen hitta ett nytt spår.

Ett nytt ämne. En ny konflikt. Ett nytt vapen. Den här gången bilen. Själva frågan vi faktiskt hade bråkat om lämnades ännu en gång kvar bakom oss.

Dessutom med den lilla knorren att inkludera en date jag själv hade bjudit på som någonting jag borde vara tacksam för. Som om själva inbjudan varit en gåva från henne till mig snarare än tvärtom.

Klockan hade blivit 21 på kvällen. Jag hade slutligt avbokat bordet under tiden diskussionen pågick. När jag insåg ingen av oss skulle hinna göra oss i ordning.

Hon försvann från sms.

Vad som till slut hände med rosorna jag dagen innan beställt till restaurangen, och bett hovmästaren ställa på vårt bord, det vet jag faktiskt inte.

Egentligen hade det kunnat vara väldigt enkelt.

Hon kunde potentiellt blivit upptagen
Jag accepterade att hon prioriterade dottern. Meddelade att om så är så får vi väl ställa in.
Hon visste inte när dottern skulle komma.
Beslutet läggs on hold.

Ja. Så längt hade det ju gått bra.

Hon fick reda på när dottern skulle komma
Hon kommer med alternativ
Jag tar ställning till alternativet.

Ja. Så långt hade det ju gått bra. Men därifrån gick det åt helvete.

Jag hade bara tagit ställning till vad jag ansåg om att ses en timme och äta lite snabbt. Och jag hade konstaterat att ”äta hemma efter jobbet” inte fungerade administrativt med massa göromål jag hade. Precis som hon hade sitt jobb.

Det gick åt helvete först när jag skulle skuldbeläggas med att jag ställt in. Vilket inte var fallet. Jag lämnade plats. Jag visade förståelse. Och som tack för det möttes jag av uteblivet ansvar för vems premisser som faktiskt ändrats. Vilket sedan även blandades med att jag uttryckt mig illa i sms.

Men det hade kunnat vara väldigt enkelt.

Cirkeln Sluts

15 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

– 13:e Juni 2023 –

Morgonen innebar baksmälla. För oss båda.

Jag skulle till tandhygienisten. Hon skulle hem till sig och följde med.

Vi parkerade vid Åkeshov.

Jag hade köpt en liten flaska whisky. Tandläkarskräck. Tandläkarskräck Deluxe. Med en whisky eller två blev ångesten hanterbar. Dessutom en förstående hygienist. Duktig. Omtänksam. Och jag fick, enligt henne, betydligt mer bedövning än de flesta andra.

Jag gick och köpte en cola att späda ut med. När jag kom tillbaka stod hon runt hörnet. I gränden. Framåtlutad. Kräktes.

Jag vet inte varför jag lät henne ta tunnelbanan. Totalt djävla hjärnsläpp. Jag borde skämmas. Borde satt henne i en Uber. Eller kört henne hem. Mitt misstag. Troligen för att jag själv var så totalt uppjagad över besöket hos hygienisten. Jag lät kvinnan jag älskar åka kommunalt hem när hon mådde skit. Spöstraff på den. Att det bara var två stationer är ingen ursäkt.

Efteråt hämtade jag upp henne hemma. Vi köpte sushi på ett ”bra ställe” hon kände till i Bromma. Åkte hem till mig. Satt på verandan. Åt. Vildkatten ville ha sushi. Jag hade lyckats näta in verandan så han hade en egen uteplats. Bättre än inget även om det var fjärran från hektar på hektar av frihet. Men han verkade trivas som innekatt. Statistiskt verkade han trivas bättre i relationen till mig än vad Kärleken gjorde i sin relation till mig.

Svart t-shirt. Grå mysbyxor. Hon var vacker. Avslappnad. Det kändes… på riktigt. Som en tillvaro tillsammans.

Hon stannade över natten. Nästa morgon var betydligt bättre.

Jag hade bott här förr. Mellan 1987 och 1997. Nu var jag tillbaka, tjugofem år senare. Då hade jag hundar. Två stycken. Vi brukade gå. Minst en mil eller mer varje dag. I många år. Jag kunde området som min egen navel. Trodde jag.

Vi tog en promenad. Gick längs strandvägen. Jag kände knappt igen mig. Allt var förändrat. Inte till det bättre. Men trädet stod kvar.

Det vi kallade Camelotträdet. En gammal pil som lutade sig långt ut över vattnet. Jag gick försiktigt ut på stammen. Den låg närmare vattenytan nu. Satte mig där jag suttit så många gånger. Dinglade med benen som om tjugofem år aldrig funnits.

Jag började sjunga;

De vita kan flyga...

Hon förstod ingenting. Absolut ingenting.

Det hela var en ”ytterst intern affär” kunde man väl sammanfatta. Jag fortsatte berätta. Alla turnéer. Alla kvällar. Hur låten levt sitt eget liv, långt bortom platsen där den skrevs.

Jag försökte förklara. Bakgrunden. Låten. Hur den skrevs. Vad den handlade om – någonting som var allt annat än självklart ens om man läste hela texten. Något som bitvis kändes mer LSD än poesi.

Ledtråd – Shakespeare;
”Det står ett pilträd öfver bäcken lutadt
Och speglar sina gråa löf i vågen;
Dit kom hon med fantastiska guirlander
Af nattvioler, nässlor, smörblomster
Och purpurblommor, dem de råa herdar
Ett fräckare namn ge, men kyska mör
Kalla för död mans fingrar. Dit hon klef,
För att i pilens hängande grenar fläta
Sin blomsterkrans; då brast en elak qvist,
Och ned i gråtande strömmen föllo”

Kärleken tog en bild av mig i trädet.

Jag skickade bilden till min bästa vän. Artisten i fråga. Hon lade upp den på sin artistsida på Facebook. Jag bad henne, som kutym säger, lägga till byline med Kärlekens namn som fotograf. Tvåtusenfemhundra likes på trettio minuter. Inget märkvärdigt, egentligen. Inte David Bowie. Inte ens i närheten. Men ändå tillräckligt.

Tillräckligt för att förstå att vissa bilder bär längre än andra. Särskilt när de råkar peka bakåt. Mot en låt. Om ett träd. Kanske var det där hon förstod något. Om räckvidd. Om vad som kan hända när musik och berättelser hakar i varandra. Om man jobbat på en gummiverkstad i Grums och lagt upp en bild när man satt i ett träd hade effekten troligt blivit en annan. Eller totalt uteblivit.

Retrospektivt fanns det mer betydelse än man kan tro i ögonblicket. Men det var ingenting som någon av oss anade då. Även om hon faktiskt hade skrapat på ytan av det redan innan.

Kvällen var underbar. Solen sken. Det var absolut vindstilla. Jag satt i trädet som en gång gett upphov till en låt. Där jag suttit så ofta förr för 30 år sedan. Kvinnan jag älskade över allt hade tagit ett foto av ögonblicket. Hon hade dessutom träffat min bästa vän och tyckt om henne. Min bästa vän hade tyckt om henne spontant. Dessutom den enda av mina vänner hon hade träffat.

Det var som om tiden gjorde en båge och gick ihop. En sluten cirkel.13:e Juni 2023. Ganska exakt året efter att jag träffat den här mystiska, magiska, konstnärliga och outsägligt vackra kvinnan.

Det enda som var märkligt just då var att jag kom att tänka på vad hon sagt under gårdagen. Om att jag hade klämt in tandhygienist/tandsten/tandblekning, och ansiktrengöring med ultraljud/kemisk peeling, samt omsorg av hår, fransar och bryn samma vecka.

Det hade sammanfattats med en fråga. “Vem jag skulle gå på date med?”

Detta bara 4 dagar efter att jag frågat om hon ville gå på ytterligare en date med mig och som hon ju tackat ja till. Varför frågade hon vem jag skulle gå på date med när jag frågat henne och hon tackat ja?

Jag försökte bena fram och tillbaka i den logiken. Jag fick ingen som helst ordning på den.

Hade det med mig att göra? Mitt sätt att ibland skämta på ett sätt hon inte förstod? På ett sätt som i alla fall två gånger tidigare resulterat i katastrof. Eller hade det med henne att göra? Hur hon blivit behandlad i tidigare relationer.

Jag fick verkligen ingen rätsida på det hela. Jag älskade henne. Hon påstod sig ibland älska mig. Ibland upplevde jag att hon faktiskt kanske gjorde det. Jag hade frågat henne. Hon hade tackat ja. Det borde ju vara klart där. Bestämt.

Ytterligare ett jubileum.

Om tre dagar.

Är Du Ens Hemma?

14 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Jag älskar dig...

– 12:e Juni 2023 –

Jag skulle försöka reparera gårdagens avslut. Börja om. Skickade henne sms.

‒ Hoppas duger en fin dag och har sovit gott! ☀️🌷

Svaret kom omgående.

‒ Hoppas att du är utvilad och har en underbar dag! 🌞☕🍒
‒ Väntar på min behandling 14… handlat massor åt py på kreatima… life is good…
‒ Lycka till med behandlingen!

Skickade henne en bild på min öl. Jag väntade på min djuprengöring, kemisk peeling, HIFU med mera. Vi hördes av senare. Tidiga kvällen. Hon hade sagt hon skulle tvätta efter jobbet.

‒ Hur går tvätten?
‒ Missade tiden pga längre arbetsdag. Men roligare kväll än tvätta
‒ Antar du inte kommer i kväll då?
‒ Ja
‒ Fattar

Jag borde kanske inte ha uttryckt mig så. Antar att. Men samtidigt som vi pratat om att ses i dag på kvällen så hade vi ju blivit osams i går. Jag fortsatte på samma distanserade sätt baserat på det.

‒ Vi kan ju checka av om fredag fortfarande är aktuellt för dig med en date.. Men jag skulle ljuga om jag inte sa jag är besviken att min taggning av date lördag inte blev godkänd. Du frågade om det är viktigt vara ihop. Jag sa nej, all former är ok bara man står för det öppet mot andra… då ”bråkade” jag (enligt dig). Jag har mina premisser, du har dina. Inget bråka om och betyder inte man inte älskar. Men jag är klar med att vara hemlig.
‒ Din taggning är godkänd…. och jag ljuger om jag säger att dina ord efter en trevlig tid tillsammans inte sårade mig
‒ Om så.. om godkänd… hade jag kunnat se mitt inlägg på din sida
‒ Kan tyvärr inte svara
‒ Jag sa bara det jag anser. Dags vara öppen om relationen efter ett år hemlig
‒ Men jag ska inte bråka om det

Hon hade godkänt tagningen sa hon. Och postat ett egen inlägg om kvällen. Med bilder på sig själv. Inte mig. Den enda hon tagit. Den enda som fanns. Hon skickade en skärmdump på sitt inlägg. Att det fanns på hennes sida.

‒ Vet ej. Jag är utestängd
‒ Om fb är det viktigaste då är det så

Det var en märklig kommentar. ”Om fb är det viktigaste”, eftersom hon i Oktober bröt upp förlovningen pga att fel som gjorde att hon bara kunde se publika inlägg. Och helt utan att ta någon som helst dialog om det.

‒ Nej bråkat nog om att du är singel och jag vill ha relation öppet. Jag är ingen bra ”hemlig kille”
‒ Du och din prat om hemlig… synd att en fin kväll betydde inget för dig, tog bara några timmar där din kärlek tog slut och började mosa mig
‒ Den betydde nåt, och kärleken tog inte slut och jag mosade inte. Jag är bara less på att vara utestängd och hemlig
‒ Det gjorde du
‒ Skrev du nått om mig/oss i ditt inlägg?
‒ Och att stå för oss är lika med fb?Ja, skrev att vi firade ett års första prat. På vilket sätt jag har inte stått för den? Bäst att avskaffa fb om den är så stor betydelse att tar bort all fint ftån livet
‒ Vad är problemet stå för mig inför andra män du känner? Jag är bara less på att vara utestängd och hemlig
‒ Vi har redan talat om detta. Och jag är less på bråk mm
‒ Hur många bilder/inlägg har du postat om ”helg med min älskling” senaste halvåret?
‒ Vad vill du göra med bilen?

Så var vi där igen. Bilen. Det som från början varit en gåva. En välgärning. En omtanke. Plötsligt dök den upp igen. Från ingenstans. Men nu som ett argument.

Det slog mig att bilen märkligt ofta dök upp när själva sakfrågan höll på att glida henne ur händerna. Inte som ett argument i sak. Mer som ett trumfkort. Som om diskussionen plötsligt skulle handla om något annat. Inte om vem som hade rätt eller fel. Utan om skuld.

Jag hade funderat på det där tidigare. Varifrån kom sättet att argumentera?

Jag kunde inte låta bli att tänka på mannen långt före mig. Mannen som verkade mäta kärlek i pengar, tillgångar och saker. Där gåvor aldrig riktigt var gåvor. Där allting hade ett kvitto. Där allting kunde tas fram igen. Inte som minnen. Som skulder.

Som ett sätt att vinna när man inte längre kunde övertyga. Som ett sätt att flytta makten från sakfrågan till någonting annat. Någonting som inte gick att argumentera emot. Ungefär som när någon varit upprepat otrogen. Men samtidigt den som haft pengarna. Makten.

Jag var ganska säker på att jag visste svaret.

Jag ignorerade nästan frågan om bilen totalt. Jag fortsatte med att jag faktiskt försökt allt jag kunde. Hon svarade

‒ Jag försökte också, trivdes hur bra som helst med dig på lördag men verkar att du faktiskt tycker inte om mig
‒ Jo…jag inte bara tycker om dig jag älskar dig oerhört
‒ Dina påstående och gissningar är felaktiga men du gillar att provocera och mosa mig

Som vanligt när jag argumenterade om någonting som slutligen blev retoriskt och sakligt ogenomträngligt så ”mosade jag henne”. Jag blev den elaka. Jag provocerade? För att jag bara ville reda ut en del frågetecken. Frågetecken hon valde att inte reda ut trots att det kunde ha varit så enkelt gjort. Valde att oftast inte ens besvara i sak utan bara försöka argumentera runt. Eller påstå jag ”gissade”.

Plötsligt vände hela diskussionen med ännu ett sms från henne.

‒ Ska jag komma förbi ikväll?
‒ Alltid sagt du alltid är välkommen
‒ Vill du att jag kommer förbi ikväll?
‒ Du gör som du vill
‒ Frågade dig
‒ Sagt du alltid är välkommen…
‒ Ja eller nej
‒ Ja
‒ Är du ens hemma?
‒ Självklart
‒ Då ses vi

Varför i hela friden skulle jag inte vara hemma om jag uttryckligen sagt att jag både ville hon skulle komma förbi? Det begrep jag inte. Men exakt det konceptet skulle faktiskt upprepa sig senare samma år.

21:30 ringde det på dörren. Två gånger. Jag hann inte reagera innan den slets upp. Filmen från övervakningskameran visade någon som kom fram mot dörren. Snabbt. Frustrerat. Irriterat. Ringde på. Ryckigt. Trampade rastlöst i 10 sekunder. Ringde på igen. Kände på handtaget och slet upp dörren.

Hon stormade in i huset. Hon var uppenbart asförbannad. Började skälla ut mig efter noter. Orden kom i salvor. Utan riktning. Utan fäste.

Om hon åkt Uber eller pendeln vet jag inte. Det spelade ingen roll. Möjligen för om jag skulle ersätta henne för en Uber. Hon var berusad. Det gick inte att ta miste på. Hon frågade om jag hade något att dricka. Det hade jag. Jag tog en öl för egen del också. Hon fortsatte skälla ut mig.

Jag missade totalt vad hela utskällningen handlade om. Förmodat alla mina fel. Men jag var upptagen av någonting helt annat. Någonstans bakom ilskan fanns något annat.

Jag hörde inte hennes utskällning. Jag såg en kvinna jag älskade. Som var upprörd. På grund av mig. Det bekom mig illa. Men samtidigt kände jag lycka. Det var första gången hon mer eller mindre oplanerat bara dök upp. Ringde på. Hemma hos mig. Att hon bara kunde komma. Ta en Uber. Pendeln. Inte sextio mil. Inte planering. Inte logistik. Ett stenkast.

Jag visste inte vad jag skulle besvara. Vad jag skulle säga. Så när en liten paus kom sa jag det enda jag kom på. Mitt enda argument

– Jag älskar dig…

Det blev tyst. Hon satte sig ner i fotöljen intill soffan där jag satt. Blängde på mig. En blick fyll av en märklig blandning av ilska, kärlek och uppgivenhet.

Hon drack mer. Blev aspackad.

Vi somnade.

Lika Villkor

14 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Ingenting hade faktiskt förändrats…

– 11:e Juni 2023 –

Det var underbart att vakna med henne dagen efter vår första date. Se hennes vackra ansikte det första jag gjorde. Få hålla om henne. Säga god morgon. Säga jag älskar dig. Säga tack för igår.

Jag körde hem henne. Vi stannade till vid Espresso House lite vid sidan av Kungsholmen. Hon hade bytt till en vit stickad tröja, men hade samma svarta jacka. Uppsatt hår. Osminkad. Vacker.

Vi drack kaffe. Höll handen. Närheten var total.

Det tog inte lång stund efter att jag släppt av henne utanför hennes port innan hon skickade sitt första sms.

– Älskar dig
– Älskar dig mer
– Mer än igår?
– Ja. Mer varje dag

Det var sant. Jag älskade vår date. Jag älskade henne igår. Jag älskade somna med henne. Men mer – vakna med henne. Fika med henne. Vara en del av hennes vardag. Hennes sfär. Hennes liv.

Jag skulle åka och hälsa på fåren. Skickade henne bilder och filmer från besöket.

Mellan att ha släppt av henne och åka till fåren stannade jag till hemma. Bytte till ”fårkläder” och gjorde ett litet inlägg på Facebook om vår date. Taggade henne. Där lämnade jag det hän. Till dess jag kom hem. Jag noterade ett stort antal likes på min postning. Hon sa att hon hade godkänt taggningen. Men inte en enda av hennes vänner hade gillat inlägget. Att jämföra med 150 av mina.

– Ingen… du känner har gillat inlägget om vår date 🤪🤪
– Det kan jag inte göra ngt åt…
– Nä det sa jag inte
– Men några av de som du känner gillar
– Ja många. Ett omen
– Jaså? Hoppas att andras gillande inte påverkar oss 😘
– Nä… men ändå märkligt att inte en enda gillar att du hade en trevlig kväll
– Kanske mina fb vänner gillar inte mina trevliga kvällar 🤪
– Exakt
– Minskar det din kärlek gentemot mig?
– Borde inte…
– Borde inte men??
– Men man undrar ju vilka dom är som inte gillar din trevliga kväll med mig… och samtidigt har jag varit osynlig. Påverkar inte känslor… men påverkar tankar… oavsett typ av relation (du frågade igår om det var viktigt ha en relation) och det är inte viktigt ha en relation (vanlig ) men oavsett om det bara är kk etc..: så är jag en sån som vill man står för saker och uttalar dom
– Jag kan inte göra ngt åt det och egentligen är det viktigast för mig att vi har det bäst tillsammans
– Inte så viktigt vilken typ av relation ( förlovad/flickvän/kk/datear) bara man står för det öppet
– Varför ens skaffa negativa känslor när vi har det bra?
– Var inte negativ… bara tyckte det var märkligt att inte EN enda gillade att du haft en date…
– Älskar du mig?
– Ja Barbro! ❤️
– Älskar dig Arne❤️

Om hon nu hade godkänt taggningen. Varför hade inte en enda vän gillat inläget? Att hon hade en trevlig kväll. Och det där med att dom kanske inte gillade att hon hade en trevlig kväll. En date med mig – vilket klientel tillhörde dom då? Samma som ”mannen som försvann”?

Hon hade alldeles rätt i vad som var viktigast. Vi. Att vi hade det bäst tillsammans. Men samtidigt efter alla turer med att jag inte fick synas på hennes sociala medier. Efter alla konstigheter med vem jag doldes för eller vem som doldes för mig. Jag ville bena ut det där. Jag kände att det var dags för henne att faktiskt välja.

Hur hon valde var upp till henne. Jag kunde tänka mig att totalt överlämna till henne att definiera vår relation. För att sedan ta ställning till om jag kunde leva med dom premisser som erbjöds. Men jag ville ha klara premisser. Så jag kunde ta ställning. Och när jag så gjort – även understryka att vi hade lika villkor. Att samma premisser gällde åt båda hållen. Inga konstigheter. Bara rättvist och lika.

På nåt sätt så vävdes det in i dialogen. Jag la in det på tal om att hon druckit upp min öl på natten.

– Så… ingen öl heller så öppnade prosecco… Nån blondin drack upp all min öl i natt
– Oj, stackars dig 😳 Man ska inte släppa in blondiner i huset, då är ölen räddad
– Är man paxad är man
– Hur ska man förklara detta till alla öltörstiga blondiner?
– Man säger ”jag är paxad”. Hur man hanterar sånt är olika och sitter i själen, men vissa av oss (när kära och paxade) säger bara ”tack för ditt intresse men jag är paxad och älskar någon”
– Annars säger du välkommen in?
– Om jag är singel?
– Om du träffar någon men inte är ”paxad”
– Om jag är singel är jag ju singel.
– Då är alla brudar välkomna?
– Hur det är som singel är väl minst intressant. Mer intressant i en relation tänker jag
– Ja

Jag tyckte att det underliggande budskapet var solklart. Jag tyckte att hennes argumentation lika solklart signalerade att hon förstod.

Var jag paxad. Var jag i en relation. Då var jag i en relation. Punkt slut. Jag visade det. Öppet. Om någon visade intresse sa jag tack för visat intresse men jag är upptagen. Förbannat enkelt.

Jag försökte tolka hennes frågor omkring det hela inte lika mycket som att hon försökte reda ut begreppen som att hon undrade hur jag i dagsläget faktiskt agerade. Jag försökte bemöta det med att klargöra exakt hur jag agerade. Beroende på min civilstatus. Och att det var upp till henne att bestämma den.

För att försöka ta det på en bättre plattform än sms ringde jag henne senare. Och där, nånstans när vi ännu en gång klampade in på att definiera saker. Saker som nästan monogam. Singel om andra män frågar. Att stå för en relation öppet inför andra män. Att bygga tillit genom att inte dölja saker. Där nånstans gick det såklart åt helvete.

Hon började krångla. Påstod att jag bråkade. Jag blev sur och förbannad. Jag bråkade inte. Jag försökte reda ut någonting. Jag försökte få henne att förstå att jag ville definiera saker. Reda ut frågetecken. Ta det vidare från var vi stod. Baserat på att jag faktiskt älskade henne över allt och ville allt. Då ”bråkade jag”. Samtidigt som hon undrade om jag älskade henne.

Var det ett sätt att uttrycka att om jag älskade henne och som jag sa villkorslöst. Så skulle jag visa det genom att verkligen bara köpa allting. Tillåta mig själv att bli sviken. Tillåta otroheter. Tillåta nästanmonogami? Både som definition och levnadssätt?

Hon avslutade ”nej nu ska jag sova” efter att ha gett mig tonvis med skit om att ”jag bråkar” bara för att jag haft en åsikt och hade sagt den. Jag uttryckte mig klantigt och kort när jag avslutade samtalet.

1 minut efter kom hennes sista sms för dagen.

– Tänk att dina ord som att du älskar mig som du sa på förmiddagen har vänt till ”hej, hej , ha det så bra… sov gott”

Det var ju inte riktigt så. Jag älskade henne fortfarande.

Jag älskade henne när jag vaknade den morgonen. Jag älskade henne när vi drack kaffe. Jag älskade henne när jag släppte av henne utanför hennes port. Och jag älskade henne fortfarande när vi lade på den där kvällen.

Det var inte kärleken som hade förändrats. Det var just det som var problemet. Ingenting hade förändrats alls.

Inte hos henne.

Inte hos mig.

Författare: Författaren (Sida 3 av 7)

Samma Samtal

Fula Sms

Huset

Årsdagen

Massa Väga Palju

Skör Spontan Lycka

Du Mosar Mig

Det Som Skulle Komma

Det som inte fungerade

Två modeller för trygghet

Kompisen Som Bytte Namn

Att Sova Vaken

KK

Mellandagar

Bröstfickan

Den Hade Blivit Vår

En Midsommarnattsdröm

Harder Faster Scooter

Inga Frågetecken

Små Saker

Nya spår

Vem Bokade Av?

Cirkeln Sluts

Är Du Ens Hemma?

Lika Villkor

Senaste kapitel

Etikettmoln

Senaste Reaktioner