Två modeller för trygghet

Kanske var vi aldrig oense om svaren. Bara om vad trygghet egentligen betyder…

– Juni 2023 –

Kunde det vara så att vi egentligen aldrig bråkade om samma sak?

Under lång tid trodde jag att vi gjorde det. Jag trodde att vi diskuterade relationen. Definitionen. Framtiden. Andra män. Tillit. Kommunikation. Men ju längre tiden gick desto mer började jag undra om vi i själva verket pratade om helt olika saker.

För mig var idealet enkelt.

Raka besked. Tydliga definitioner. Stabilitet. Förutsägbarhet. Samma regler imorgon som idag.

Inte för att kontrollera någon. Inte för att begränsa någon. Utan för att undvika konflikt. För om båda vet vad som gäller behöver man inte lägga energi på att tolka signaler. Man behöver inte fundera. Man behöver inte gissa.

Definition skapade trygghet. Trygghet skapade lugn. Lugn skapade mindre konflikt. Det var åtminstone så jag såg på världen.

Men gång på gång verkade samma frågor få motsatt effekt hos henne.

Frågor som för mig framstod som enkla. Vad är vi? Vad säger du till andra män Är du singel eller inte? Hur ser du på oss? Frågor som jag ställde för att minska osäkerheten verkade i stället skapa mer av den.

Det var nästan som att hon upplevde definitionen som själva problemet. Som att tydligheten skapade press. Som att frågan i sig var början på bråket.

Jag har funderat mycket över varför. Och ibland har jag undrat om svaret kanske inte fanns hos mig över huvud taget.

Enligt henne hade hennes tidigare relation präglats av otrohet 🔗. Av kvinnor som dolts under mansnamn i telefonen. Av lögner. Av manipulation. Av maktobalanser. Av en man med betydligt större ekonomiska resurser än hon själv.

Allt detta är hennes berättelse. Inte min.

Men om den berättelsen stämmer. Om man under många år lever i en verklighet där information används som maktmedel. Om man gång på gång får lära sig att det som sägs inte är det som sker. Om löften, förklaringar och försäkringar regelbundet visar sig betyda något annat än orden antydde.

Och kanske inte bara det.

Om man samtidigt befinner sig i ett annat land än det man vuxit upp i. Om språket inte riktigt är ens eget. Om familjen finns någon annanstans. Om det sociala nätverket är begränsat. Om ekonomin är svagare än den andres. Om beroendeförhållanden uppstår utan att någon egentligen planerat det.

Vad lär man sig då?

Kanske lär man sig att trygghet aldrig är självklar. Kanske lär man sig att den som har information har makt. Att den som definierar relationen också definierar villkoren. Att den som binder sig först riskerar att förlora mest.

Kanske börjar man hålla flera dörrar öppna samtidigt. Inte för att man vill såra någon. Utan för att stängda dörrar en gång i tiden visade sig vara farliga. Kanske lär man sig att frågor är riskabla. Att definitioner är riskabla. Att tydliga svar kan bli något man senare får betala för. Kanske lär man sig att det säkraste är att aldrig ge ett svar som låser fast en helt.

Jag vet inte.

Men ibland har jag undrat om det var där våra världar krockade. För jag kom från exakt motsatt håll.

Min pappa hade en enkel regel. Säger du sanningen finns jag där. Oavsett allt. Ljuger du för mig, är du rökt. Men det fanns ett tillägg. ”Det är aldrig försent att revidera”. För han visste hur det är. Att man i stundens hetta kan säga: “det var inte jag”, eller “det var så när jag kom”.

Jag höll mitt ord. Han höll sitt ord. Gudarna ska veta han ställde upp. Jag kunde hitta på lite av varje. Krascha en ruta. Sno en cykel. Måla på skolans vägg. Satte mig i skiten. Han blev kontaktad. Lärare. Polis. Han tittade på mig. Frågade hur det låg till. Jag sa sanningen. Han förvrängde den till 3:e part för att rädda mig och gick igod för mig – ”jag hade varit hemma hela kvällen”. Gjorde det som behövde göras. Jag lärde mig att tala sanning betydde trygghet. Mindre problem.

Men modellen var tydlig. Mer information betydde mindre problem. Rakare svar betydde mindre konflikt. Tydligare definition betydde större trygghet. Hon verkade ibland fungera som om motsatsen gällde. Som om tryggheten låg i att behålla handlingsutrymmet. Som om definitionen i sig skapade risk.

Det är möjligt att jag har fel. Men det skulle förklara mycket.

Det skulle förklara varför samma diskussion kunde uppstå om och om igen under flera år. Det skulle förklara varför frågor som för mig var vägen till lugn upplevdes som angrepp. Det skulle förklara varför jag sökte tydlighet samtidigt som hon sökte kontroll över information.

Och kanske var det där den verkliga konflikten låg.

Inte i sms. Inte i männen. Inte i bråken. Utan i att vi hade två helt olika modeller för hur man skapar trygghet.

Jag sökte trygghet genom definition. Hon sökte trygghet genom att undvika den.

Om det var så skulle det också förklara varför vi så ofta lämnade samma samtal med känslan av att vi diskuterat helt olika saker.

För det kanske vi faktiskt hade gjort.