Författare: Författaren (Sida 6 av 7)

Bottenvåningen

2 juni 2026 / Författaren / 5 kommentarer

Man tror att man dricker för att glömma. Till slut glömmer man vem som dricker…

– Juni 2026 –

Jag växte upp i ett hem där ett glas vin till middagen aldrig var något märkvärdigt. Helg eller vardag spelade ingen större roll. Det stod där som en naturlig del av livet, ungefär som kaffet efter maten eller radion som stod på i köket.

Jag hade dessutom levt stora delar av mitt vuxna liv i musikbranschen. Turnébussar. Loger. Hotellbarer. Nätter som gled över i morgnar. Men det kom alltid i perioder. Intensiva perioder. Sedan återgick livet till något annat.

Hösten 2018 flyttade jag ut till Värmdö. Havet låg femtio meter från huset. Min bästa vän genom livet råkade bo granne. På något sätt började vi dela en flaska vin några kvällar i veckan. Inte som flykt. Inte som problem. Bara som en del av utsikten. Havet. Solnedgången. Samtalen.

Året därpå träffade jag min exfru.

Drickandet följde med årstiderna. Sommarens grillkvällar blev höstens middagar. Höstens middagar blev vinterns kvällar framför brasan. Två år senare flyttade vi till gården i Småland. Hon arbetade skift. Kunde vara ledig flera dagar i sträck. Jag arbetade hemma. Det fanns alltid ett staket som skulle byggas. Ett stall som skulle lagas. Ett träd som skulle fällas.

Man tog en öl.

Man reste ett staket.

Man tog en öl.

Man körde grävmaskin.

Man tog en öl.

Det såg inte ut som alkoholism.

Det såg ut som frihet.

Det såg ut som landsbygd.

Det såg ut som livet.

När vi separerade vintern 2021–2022 förändrades något. Inte över en natt. Inte dramatiskt. Bara långsamt. Nästan omärkligt.

Plötsligt satt man ensam vid samma brasa.

Plötsligt stod samma flaska kvar lite längre.

Plötsligt fyllde alkoholen inte längre en social funktion.

Den fyllde ett tomrum.

Sedan träffade jag Kärleken.

Mitt livs Kärlek.

Vi drack vin tillsammans. Som människor gör när de är nykära. Sommar. Grillning. Vinter. Brasa. Samtal. Skratt. Några glas för mycket ibland. Hon åkte hem. Jag saknade henne. Tog några glas till.

Det var där jag började lura mig själv.

För alkohol är ovanligt skicklig på att förklä sig.

Först ser den ut som njutning.

Sedan ser den ut som sällskap.

Sedan ser den ut som tröst.

Till slut ser den ut som en lösning.

När relationen började knaka tog jag några glas för att slippa tänka. Några till för att kunna somna. Några till för att slippa känna saknaden. Några till för att dämpa ångesten. Några till för att överleva natten.

Och eftersom jag arbetade, inte sällan ensam, i en studio fanns det ingen som såg det.

Ingen chef.

Ingen stämpelklocka.

Ingen kollega.

Bara jag.

Det gjorde allting enklare.

Och mycket farligare.

När jag flyttade tillbaka till Stockholm sommaren 2023 blev restaurangerna fler. Vinglasen fler. Problemen mellan mig och Kärleken större. Jag började självmedicinera på riktigt. Inte för att det var roligt längre. Inte för att det smakade gott.

Utan för att jag inte stod ut med tystnaden när hon inte var där.

Eller med sorgen när hon var borta.

Eller med ångesten när vi bråkade.

Eller med mig själv.

Det är den delen som är svår att skriva om idag.

För det är lockande att skylla på omständigheterna.

På relationen.

På saknaden.

På konflikterna.

Och visst spelade de roll.

Men flaskan öppnade inte sig själv.

Det var min hand.

Mitt beslut.

Mina val.

Dåliga val.

Om och om igen.

Till slut drack jag inte för att må bra.

Jag drack för att fungera.

Sedan drack jag för att överleva dagen.

Mot slutet drack jag för att slippa känna hur dåligt jag mådde av att dricka.

Det är en absurd cirkel.

Men den är verklig.

Under slutet av 2025 och början av 2026 rasade allting samman. Mentalt. Fysiskt. Mänskligt.

Femton till tjugo starköl 7.5 om dagen.

Nästan ingen mat. Ibland på veckor.

Konstant yrsel.

Konstant alkohol.

Konstanta skakningar.

Jag minns att jag ibland inte ens kunde hälla upp en öl utan att händerna skakade så mycket att jag fick hitta på olika tekniska lösningar för att lyckas.

Där någonstans hade friheten för länge sedan lämnat rummet.

Kvar fanns bara beroendet.

En dag gick det inte längre.

Jag hade kanske tur.

Kroppen sa ifrån.

Jag blev sjuk.

Jag sov.

Och på något märkligt sätt sov jag mig igenom den värsta delen av abstinensen.

Idag är jag inne på min femte månad som nykter.

Jag dricker örtte. Välling.

Tar vitaminer.

Lagar mat.

Promenerar.

Träffar vänner. Nyktert.

Sover.

Vaknar utan panik.

Vaknar utan skam.

Vaknar utan att planera dagen utifrån Systembolagets öppettider.

Och när jag ser tillbaka på relationen med Kärleken finns det mycket jag inte kan försvara.

Mycket jag önskar att jag gjort annorlunda.

Framför allt kommunikationen. Speciellt via sms.

När vi bråkade som värst i sms var min kommunikation stundtals under all kritik. Ibland blev det ren pajkastning. Från bådas håll.

Men jag kan bara ta ansvar för min del.

Och det gör jag.

För även om sorgen över relationen fortfarande finns kvar, och är störst, så är det en annan sorg som ibland känns snarlikt tung..

Sorgen över den människa jag blev medan jag försökte fly från den första…

Redaktionell anmärkning 2026-06-20

Fem månader nykter.

”Jag öppnade en öl för att läsa igenom mitt kapitel om varför det var en dålig idé…” [Obs – humor!]

Utanför Gården

2 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Jag började tro att lyckan hade flyttat in…

– 15:e – 19:e December 2022 –

2 veckor sedan hennes senaste besök. Hon skulle fira jul med familjen, så vi skulle fira jul nu ett par dagar. 4 underbara dagar tillsammans,

En del rutiner var sig lika.

Färska blommor vid hennes sida sängen. Nystädat. Renbäddat. Kylskåpet fullt. Jag köpte hennes biljett.

En del saker var annorlunda.

Till en av sommarens grillningar hade hon haft med sig en burk med någonting Estniskt. Mulgi Kapsad. Oerhört gott. Så jag tänkte…

En hel del research, varav 99% av recepten på Estniska. Men jag försökte så gott jag kunde. Mulgi Kapsad skulle det bli.

1 burk surkål
600 gram fläsk (typ riktigt fläsk, inte “bacon”)
1 flaska (500 ml) mörk porter
200 gram farinsocker
200 ml äppeljuice (ju finare råpressad juice ju bättre)
5 dl matvete

Serveras med

Potatis
Rårörda lingon
Senap (riktig Estbisk senap)
Rårivna Morötter
Aladob

Jag försökte följa långkoksreceptet till sista millimetern. Sjukt nervös inför vad jag stod inför.

Hämtade på stationen. Försökte med ett försiktigt ”Tere, sa oled ilus…”. (Hej, du är vacker…). Jag hade försökt lägga tid på att lära mig enkla fraser på Estniska. Hon såg glad och förvånad ut. Sa tack…

Hon avslöjade mig på en gång hon kom genom köksdörren.

Det luktar kål. Har du gjort Mulgi Kapsad?

Där sprack den överraskningen. Men middagen serverades. Hon såg tveksam ut. Ok jag var medveten om att min aladob jag hittat var långt ifrån den Estniska hon haft med sig tidigare. Vanlig djävla kalvsylta. Men det var vad den småländska skogen hade att erbjuda. Inte Östermalmshallen direkt.

Hon drog lite på orden…

– Du vet jag är vegetarian…?

Jag visste ju hon var vegetarian. Hon åt fisk, skaldjur. Någon enstaka gång kött. Mycket enstaka. Och jag hade inte riktigt förstått konceptet. Och hade inte tagit upp det till dialog.

Jag hade fattat fel. Missförstått det jag trodde var ”undantag”. Och hade tillagat nåt hon egentligen inte åt. I alla fall inte då.

Well. Det var väl inte hela världen ansåg någon av oss. Men min överraskning hade ju gått fundamentalt åt helvete. På alla sätt ungefär. Men den fick beröm i sin fundamentala tillagning.

Resten av kvällen var som våra kvällar var. Brasa. Ett glas vin. Kramar. Prat. Skratt. Lampan tänd när hon klädde av sig. Hennes tillhrande protest. Vi älskade intensivt. Somnade nakna och tätt omslingrade.

De följande dagarna upplöstes nästan. Som om tiden förlorade sin vanliga friktion. Vi existerade sida vid sida utan något egentligt projekt annat än varandra. Tog en promenad. Tog hand om djuren. Tänd brasa. Glögg. Lussebullar. Pepparkakor. Film. Frukost. Den tända lanmpan igen, Älskade intensivt. Skrattade. Pratade.

Hon hade med sig Estniska godsaker från Tre Brudar. En butik i Sollentuna som specialicerade sig på Baltiska matvaror. Give or take.

Jag försökte bidra med vad jag kunde, vilket i köket oftast visade sig vara betydligt mindre än jag själv föreställde mig. Jag blev delegerad den råstekta potatisen, En del förstod jag inte. Hon förstod jag inte riktigt förstod. Det ändrade ingenting i hur det kändes att laga mat tillsammans.

Julklappsöppning.

Jag fick ett par underbara, och dessvärre dyra, fårskinntofflor av henne. Ett par tofflor jag skulle komma att ha på mig varenda vaken minut på gården. Fick min favoritcognac. Det var tydligt bortom alla tvivel att hon lagt både tid, omtanke, eftertanke, och pengar, på sina klappar. Och – hon överraksade med mitt första biobesök på åratal. Jag kunde inte påminna mig när jag senast var på bio.

Det var vår första ”utanför gården-tillvaro” under hela relationen. Men inte den enda dom dagarna.

Såklart lyckades jag fucka upp det totalt. Genom stress. Min strävan efter perfektion för henne. För mig var det långt bortom ”bara bio”. Det var vår första ”Utanför-gården-date”. Det var… någonting nytt.

Ytterst oavsiktligt och obetänksamt, och omedvetet lyckades jag fadäsen att göra henne ledsen. Jag underströk att jag var komplett idiot med att iställt för att falla på knä och be om ursäkt, försöka förklara mig. Men utan ursäkt.

IDIOT!

Bion, smågodis, popcorn. Filmen som sådan. Kvällen som sådan. Bara sitta i salongen och hålla hennes hand. Det var någon sorts ny dimension till ”oss”.

Och det skulle fortsätta…

– 18:e December 2022 –

Tro det eller ej. Men mitt i ingenstan. Mitt i absolut ingenting. I mörkaste Småland. Finns ett litet ställe som är vida berömt för sitt magnifika julbord, Jag hade bestämt att överraska henne med det.

Vi gjorde oss lite fina, Hon såg fantastisk ut. Grå jeans. Grå lurvig tröja med pärlor på ärmarna. Utsläppt hår. Diskret sminkning.

Julbordet i sig var även det fantastiskt. Men det var mycket folk.

Jag gick som en lejoninna vaktar sitt barn när Kärleken gick till bordet med det hon plockat åt sig. Så ingen skulle råka stöta till henne. Knuffa henne. Så hon skulle råka tappa någonting.

Jag försökte på alla sätt uppvakta henne. Hämta saker. Fråga vad hon ville ha.

Jag insåg att den där Djursholmska uppväxten i mig, oavsett hur begravd i ett liv av rocknroll, och några år på en gård mitt iskogen någonstans ändå fanns kvar. I ryggmärgen.

Vi hade en fantastisk eftermiddag.

När vi kom hem sa hon att hon var, som hon uttryckte det, ”Lite förvånad – en ny sida hos mig”. Jag tog det som en komplimang fast jag såg det som en självklarhet. Jag ansåg kanske själv jag uppfört mig gentlemannamässigt alla gånger vi setts. Men samtidigt var ju omständigheterna väldigt lantliga.

Vi sov middag. Omslingrade.

Den kvällen satt hon vid brasan. I sina blå/grönrutiga mysbyxor och en stickad brunrandig tröja. Drack glögg. Klappade vildkatten.

Resten av vår kväll var som våra kvällar var.

Nästa dag var det dags att åka hem.

Jag började betrakta hennes närvaro som vardag. Inte som något mindre värdefullt. Tvärtom. Som något så självklart att jag slutade tänka på att det en gång varit en dröm. Inte tristess. Inte slentrian. Vardag. En lycklig vardag.

Jag började missta lyckan för permanens…

Vid lunchfikat, dagen för hemresan, satt vi vid köksbordet. Det var en av de där stilla stunderna som uppstår när allting egentligen redan är gjort. Väskorna var nästan färdigpackade. Djuren hade fått sitt. Kaffet stod på bordet. Om några timmar skulle jag köra henne till tåget och ännu en gång se henne försvinna bort längs perrongen. Jag bad henne komma runt till min sida av bordet och titta på skärmen framför mig. Egentligen skulle jag köpa hennes returbiljett. Det var åtminstone vad hon hade anledning att tro. Men det var inte någon bokningssida som låg uppe.

Jag hade tittat på förlovningsringar.

Jag visade några modeller och frågade vilken hon tyckte bäst om. Det var inget märkvärdigt samtal. Ingen högtidlig stund. Ingen planerad ceremoni. Bara två människor vid ett köksbord en söndag i december. Hon lutade sig fram och tittade. Jämförde. Funderade. Pekade till slut ut en modell. Det visade sig att vi tyckte bäst om samma ring.

Jag minns att jag reagerade på hur enkelt allting kändes. Som om det inte fanns någonting att förhandla om. Som om vi redan befann oss på samma plats utan att behöva övertyga varandra.

Utifrån det blev det ingen efterföljande diskussion. Inga stora ord. Inga löften. Inga framtidsplaner som behövde uttalas högt. Vi bara konstaterade det och gick vidare till nästa samtalsämne. Där och då kändes det fullständigt naturligt. Nästan självklart.

För mig blev det ytterligare en av alla de där små sakerna som stärkte känslan av att vi redan hade valt varandra. Att framtiden inte längre var något abstrakt som låg långt borta, utan något som sakta höll på att flytta in i vardagen. Och kanske var det just därför ingen av oss kände behov av att säga särskilt mycket mer. Som om ord egentligen inte längre behövdes. Som om det viktigaste redan hade blivit sagt.

Såklart skulle det hela avslutas med det som inte då direkt, men senare, skulle komma att slängas i huvudet på mig…

Vinnaren Är

2 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vissa människor behöver ingen krona för att synas…

– 13:e December 2022 –

Hon skickade ett sms med en bild på sig själv.

Hon var Lucia i luciatåget på arbetet.

Bildens tekniska kvalitet lämnade i sanning en del övrigt att önska. Kornig. Mörk. Sned. Precis som bilder ofta blir när de tas i förbifarten mellan verkliga arbetsuppgifter.

Men det gjorde inte hon.

Trots vårdkläderna. Trots den enkla miljön. Trots att halva bilden egentligen bestod av dålig belysning.

Hon var inte årets Lucia.

Hon var Livets Lucia.

Tigersågen

2 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag tänkte inte på det då…

– December 2022 –

Vi hade fortsatt kontakt. Jag brukade ringa henne runt nio varje kväll.

Då hade djuren fått sitt. Katten hade ibland behagat komma in. Brasan var tänd. Ett glas vin stod på bordet. Dagen var färdig. Det blev en rutin. En bra rutin. Ibland pratade vi länge. Ibland kortare om hon skulle upp tidigt eller var trött efter jobbet. Men vi pratade nästan alltid.

Hon hade varit ovanligt långhårig senaste gången vi sågs. Nu skulle hon åka till Estland och klippa sig berättade hon. Det blev billigare där, sa hon. Och bättre.

Selfiesarna som kom efteråt gav henne rätt på åtminstone en av punkterna. Hon var väldigt fin i håret. Om det verkligen blev billigare när man räknade in flyg, resor och allt runt omkring är en annan fråga. För en gångs skull verkade hon dock vara förhållandevis öppen med vad det faktiskt kostade. Jag nöjde mig med det. Det fanns ingen anledning att gräva djupare.

Vi hade kontakt den kvällen hon skulle sova överi Tallinn, och det var inga konstigheter.

Hon höll samtidigt på mycket med sin lägenhet. Målade. Flyttade saker. Gjorde om. Pysslade. Det verkade vara ett ständigt pågående projekt. Med jämna mellanrum kom det bilder på nya framsteg, nya idéer eller saker som skulle byggas om.

En av bilderna fastnade av någon anledning i minnet.

Hon stod i vardagsrummet och poserade med en tigersåg.

Inte någon liten hobbymodell heller. Utan en rejäl maskin. Precis den sortens verktyg jag själv använde. Hon såg nöjd ut. Lite stolt nästan. Som om hon visade upp sitt senaste projekt.

Jag reagerade inte nämnvärt då. Varför skulle jag? Hon hade alltid haft en praktisk sida. Kunde hugga i. Kunde fixa saker. Kunde vara betydligt mer handlingskraftig än många människor gav henne kredit för.

Ändå är det märkligt vilka detaljer som börjar leva sitt eget liv långt senare.

För när jag idag tänker tillbaka på bilden är det inte tigersågen jag minns först.

Det är håret.

Sminket.

Att hon såg ut som om hon var på väg till en fotografering snarare än mitt i ett rivningsprojekt.

Och det behöver naturligtvis inte betyda någonting alls.

Människor får vara välklädda när de använder verktyg. De får vara sminkade när de renoverar. De får posera med saker de själva använt.

Det märkliga var inte bilden.

Det märkliga var att jag aldrig ens ställde frågan.

Hade hon använt sågen själv?

Eller hade någon annan gjort jobbet?

Jag vet fortfarande inte svaret.

Men jag vet att frågan aldrig föll mig in då.

Lycka

2 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Ibland ryms hela världen i ett sms…

– 1:a December 2022 –

Vaknade av sms från henne.

Hon skickade en bild. På mig. Vid bryggan.

Inringad i ett stort hjärta.

Lycka.

Novemberdagar

2 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Lycka ser sällan märkvärdig ut när man befinner sig mitt i den...

– 24:e – 27:e November 2022 –

Det närmade sig hennes födelsedag.

Själva födelsedagen skulle hon fira hemma. Sa att hon skulle komma att arbeta. Men hon skulle besöka mig och fira innan. Hon hade ledig fredag på grund av kommande helgarbete och vi skulle få tre dagar tillsammans.

Jag hade gjort om och gjort rätt. En tjock och mysig morgonrock från Lexington kändes lämpligare än en Neglie i det stora lite dragiga huset. Jag hade skickat minn lillasyster. Östermalmskvinna. Till Biblioteksgatan för att kvalitetskontrollera rocken, och storleksdefiniera. Den blev köpt. Hemskickad.

Ett par paket med det finaste papper jag kunde hitta, och snören som sa ”I Love You” låg klara i köket och väntade på henne i några dagar innan hon kom.

Jag hade köpt resan åt henne. Hämtade henne på Kalmar flygplats.

Huset städat. Mat förberedd i kylen. Färska blommor vid hennes sida sängen. Jag klar. Och i tid.

Tog en bild på infotavlan och skickade henne. Skrev ”Timewarp” och skrattade. Tavlan sa att klockan var 18:50. Att planet från Bromma redan redan hade landat. 18:56.

Heliga Moder. Måtte tekniken i planen jag skickar min älskade kvinna med fungera bättre än den på terminalen, tänkte jag.

Skratt och prat i bilen på väg mot gården.

Matlagning. Pasta med soltorkade tomater. Egenodlade. Smörsteka Champinjoner. Kronärtskockshjärta. Rikligt med färskriven Parmesan. På spenatbädd. Prosecco.

Hon hade sin bruna stickade tröja med mystiga mönster, nästan som Kilskrift.

Jag minns den där tröjan märkligt väl. Kanske för att hon såg ut precis som hon gjorde när hon var som mest sig själv. Inte uppklädd. Inte på väg någonstans. Inte på väg bort. Bara hemma på gården. När jag tänker tillbaka på henne är det sällan de stora ögonblicken jag minns först. Det är sådana detaljer. Om någonting var hon full av detaljer. Alla detaljer som tillsammans skapade perfektion.

Som alla andra besök fanns den där. Kärleken. Närheten. Intimiteten. Skrattet. Samtalen. Sen kväll vid brasan. Den tända lampan när hon klädde av sig. Somna nakna. Tätt omslingrade.

– 25:e November 2022 –

Helgen innebar lite pyssel på gården. Vi tog bil & släp och åkte för att hämta hösilage till fåren. Tog massa selfies i bilen. Fula miner. Vi såg inte kloka ut. Skrattade åt både situationen. infallet. Bilderna.

Grågul halvlång kappa. Beige toppluva. Osminkad. Hon var sötare än allt. Söt-vacker. Nära. Rolig. Arbetsam. Naturlig. Spontan. Närvarande. Magisk.

Vi stannade till på coop. Handlade lite småsaker. Jag fotograferade henne med ”HarryBoy” eller vad den faan heter. Hästen. Pappfiguren i entren var lika stor som hon själv.

– Din nya man? Med hästansikte…. skrattade jag… Kan du ha som profilbild på Facebook. ”Date med kändis…”

Vi kämpade som djur med den där 1000 kilo tunga storbalen. Den fastnade såklart på tröskeln till stallet. Den borde… ha åkt över. Den brukade åka över. På grund av rörelseenergin när den rullade av släpet. Men inte den här gången…

Jag var förbannat nära tappa det totalt men höll ihop för hennes skull. Balhelvete! Lite pyssel med spännband och en stund senare var den inne. Fåren fick sin mat. Kärleken poserade på bild med att ”kasta upp hösilage i luften” och låta den singla ner över henne.

Matlagning tillsammans.

Falafel. Kokta morötter och rödbetor. Egenodlade. Underbara. Hemgjort vitlökssmör. Egenodlad. Sallad. Prosecco.

Bibliotek. Brasa. Film. Kramar. Pussar. Samtal. Sänggående. Tänd lampa när hon klädde av sig. Intensiv älskog. Länge. Somnade nakna. Tätt omslingrade.

– 26:e November 2022 –

Frukost. Estniskt svartbröd. Utan Kilud. Den burken hade SAS snott i incheckningen. Till min stora förtret. Även hennes.

Vi begav oss ut på gården.

Hon knallade omkring och

Plötsligt inträffade en av dom första schismerna live.

Jag göra i ordning Belosarna för vintern. Sätta på snökedjor. Plogblad på den ena, snöslunga på den andra etc. Hon hjälpte intresserat till med det hon kunde. Hon hade redan kört dom tidigare. Så hon kunde starta, växla, backa, stanna.

Jag var tvungen släpa fram ett undanstoppat plogblad. Stort. Tungt. Gjutjärn. Jag ville inte be henne hjälpa til att bära så jag släpade fram det över det ojämna betonggolvet.

SLUTA!! Skrek hon och höll för öronen.

– Jo jag vet. Förlåt. Det låter… men jag kan inte lyfta det själv. Jag måste dra skiten, och du ska INTE lyfta detta. Absolut inte.

Det fastnade i någon sorts märklig diskussion om hur det skulle göras. För min del var diskussionen begriplig. Hon skulle inte lyfta. Det var tvunget göras. Jag hade glömt att varna henne för oväsen. Mitt misstag. Jag tänkte helt enkelt inte på det.

Det jag inte förstod var hur det på nåt märkligt sätt faktiskt uppstod en diskussion. Jag hade bett om ursäkt för att jag missat säga till.

Jag sa åt henne att gå ut 3 minuter. Det gjorde hon.

Schismen försvann lita fort som den uppstått. Det var så våra, väldigt få, konflikter ”live” brukade fungera på den tiden. De uppstod snabbt. Försvann snabbt. Som ett sommarregn. Fem minuter senare var allt som vanligt igen. Jag tog det som ett gott tecken. Som bevis på att vi var bra på att lösa saker. Först långt senare började jag fundera på om de verkligen försvann, eller om vi bara blev väldigt skickliga på att lägga locket på.

Vi blev klara för dagen. Gick in.

Ännu en underbar stunds matlagning tillsammans.

Fisk/tomatgryta. Enkelt. Gott. Trevligt.

Resten av kvällen blev så nära karbonpapper man kan komma.

Tänd brasa. Samtal. Närhet. Film. Pussar. Lampan tänd när hon klädde av sig. Hon sa ”släck” på samma blyga sätt som alltid. Jag vägrade.

Somnade. Nakna. Nära omslingrade.

Jag minns att jag låg där och lyssnade på hennes andetag. Hur de blev långsammare. Djupare. Hur hon försvann in i sömnen efter ännu en dag av arbete, skratt, matlagning och närhet.

Jag minns att jag tänkte att om det fanns ett facit för hur livet skulle levas så kunde det omöjligen vara särskilt långt från detta.

Och att om Gud nu existerade så måste det vara för att Hon ibland ville låta människor få uppleva dagar som den här.

– 27:e November 2022 –

Det hade blivit 1:a advent.

Som omväxling blev lussebullar till frukost. Slö Söndag med brasa redan på morgonen. Vi hade nästan all tid i världen.

Vädret var helt ok, så vi tog en långpromenad. Plockade mossa och blåbärsris.

När vi kom hem började hon husera i käket. Letade bland krukor.

Iförd en svart polotröja, med det blonda håret totalt åt alla håll var hon som någon sorts perfekt storm. Ett totalt yrväder. Glad. Avslappnad.

Vi hade köpt Hyacinter. Hon började sätta ihop någon sorts julgrupp med Hyacinter och ljus, mossa och ris. Röda band. Jag började filma henne. Hon var totalt absorberad av sitt pysslande på ett fängslande sätt.

– Kan du berätta lite grann om vad du håller på med?
– Men sluta göra mig på film. Jag vill inte vara på film!

Jag fortsatte filma.

– Hur går dina tankar inför julen nu när du står med detta? Kan du säga någonting om konstverket du håller på med?

– Jul hos Ernst. Nästan som jul hos Ernst. Men utan Herr Ernst.

Hon började fnissa. Jag fyllde i med hennes namn och la till ”Jul” lite frågande.

– Jul hos… och så la hon till mitt efternamn, men uttalade det inte bara med sin söta brytning, utan sa det totalt fel…

Som så ofta när hon sa saker på totalt fel sätt så började hon fnissa när hon mötte min blick. Nu skrattade hon. Jag började asgarva.

– Vet du ens vad jag heter efter 7 månader…? Vad står det i din telefonbok?
– Tomas Ledin…

Mitt i allt så fanns någon sorts medvetenhet om vad som gått fel tidigare. Någon sorts styrkande av tesen att ”humor är lika med tragedi plus tid”.

Det var dags för henne att åka hem. Hennes sätt att lite skifta karaktär var som vanligt. Precis som den tenderande sorgen över att lämna gården fanns där.

Det blev som vanligt förbannat tomt efter henne. På kvällen satt jag, med ett glas vin. Vid köksbordet. TIttade på hennes konstverk. Ett av ljusen var tända.

På kvällen var hon trött efter helgen och resan. Men vi pratade en liten stund i alla fall.

Hon sa hon älskade mig…

Som Man Sår…

2 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det var så här jag trodde att framtiden såg ut...

– 8:e November 2022 –

Vi var uppe ganska tidigt.

Åt frukost. Ännu en gång hennes fantastiska smörgåsar av Must, Estnisk Svartbröd, Kilud, där ”godare än Anjouvis” nog är det närmaste man kan komma i beskrivning, kokt ägg, och finhackad rödlök och gräslök.

Svarta jeans, vit T-shirt, en av mina hoodies. Gummistövlar. Osminkad. Uppsatt hår. Hon var vacker som en saga. Mjuk i kroppen, avslappnad.

Hon hade någon märklig blandning av att vara feminin till det extrema, men ändå rak i ryggen. Rejäl. Som en blanding av prinsessa och Kristina från Duvemåla. Ironin i det var total, eftersom jag bodde bara ett stenkast från både Duvemåla, och en faktisk väg som beskrivs i Mobergs Utvandrarna.

Vi grävde upp rotfrukter. Rödbetor. Morötter. Potatis. Röd lök. Gul lök.

Skottkärra efter skottkärra grävdes upp och kördes ner till trälårarna jag en gång byggt i källaren.

Plötsligt hörde jag ett knak och brak utan motstycke. Det låt inte rotfrukt. Jag tittade upp.

Hon stod där. Med grepens handtag i ena handen och själva grepdelen i andra. Såg frågande ut.

Jag började skratta. Hon hade haft av den på mitten. Det var dessutom inget skräp. Utan en kraftig sak.

– Jag får passa mig. skrattade jag. Du är både stark, och uppenbart våldsam.
– Ja du ska inte bråka med en Estnisk kvinna, skrattade hon. Höll upp grepen och lät mig fotografera henne.

Vitlöken belönade även den med riklig skörd. Små, men ljuvligt doftande och saftiga.

Jag upplevde det som att hon verkligen älskade arbetet. Skörda. Precis samma entusiesm och noggrannhet som när vi tidigare under hösten skördat äpplen och päron. Gud vet hur många kassar. Alla kördes till det mobila musteriet som besökte marknaden. Senare på kvällen kunde vi hämta nästan 20talet treliters plastbags med äppelmust från våra egna äpplen. Till ett bra pris.

Det började mörkna så vi tog kväll. Duschade. Bytte om.

Det blev fiskgryta, och potatismos. Med rotfrukter, på förekommen anledning. Allting, utom fisken, egenodlat. Prosecco.

Jag älskade att laga mat tillsammans med henne. Det var ett av alla områden där vi bara klickade. Vi hade helt olika bakgrund och filosofi inom matlagning. Men det fungerade. Absolut – inte sällan tittade hon på mig och sa nåt frågande ”Vad håller du PÅ med?” men det var kärleksfullt.

Hon hade tagit med, och bytt om till, sin Negligé jag givit henne.

Vi satt i köket. Åt. Skrattade. Pratade. Hon låtsades bli skitfull och poserade på bild halsandes ur flaskan.

Som vanligt hamnade vi i biblioteket. Vid brasan. Kramades.

Vi började titta på hennes konst. Hon visade verk efter verk hon målat under tid. Den var totalt makalös.

Hon hade sagt hon målade lite. Visat nåt enstaka. Men jag hade aldrig förstått omfattningen. Antalet verk, eller kvaliten på dom. Hon hade uppenbart inte gjort någonting alls för att marknasföra någonting. Uppenbart såg hon sig inte ens som konstnär.

Jag förstod inte varför. Fick ingen förklaring mer än att ”hon inte var konstnär”.

Spontant kände jag att jag verkligen ville hjälpa henne.

Kvällen slutade som alla andra kvällar tillsammans.

Den där makalöst fantastiska lilla sekunden då lampan var tänd. Hon klädde av sig. Vi kröp ner i sängen.

Det var så här jag ville liva. Hela resterande mitt liv. Med henne.

Bara enkelt.

Faan ta all den andra skiten…

11:59

2 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

För stunden räckte det…

– 7:e November 2022 –

19:30 stod jag och väntade på perrongen. Som vanligt i exakt tid.

Allting annat var som vanlig det med. Mat i kylen. Blommor vid hennes sida sängen. Nystädat. Nybäddat. Ved intaget. Och jag hade försökt snygga till mig själv.

Hon började med att slänga på sig en av mina jackor ovanpå sin svart-vit-rutiga skjorta, byta skor, och gick direkt till fåren.

Hon stod där. Mitt i den lilla fårflocken, och sken som en sol när dom med förväntansfulla blickar samlades runt henne för den dagliga utdelningen av knäckebröd till dom. Hon skrattade åt deras intensitet. Nämnde dom alla vid namn när dom fick sin respektive bit.

Det blev fiskgryta. Potatismos. Rårivna morötter. Ett glas vin.

Biblioteket. Tänd brasa. Kramar. Samtal.

Vi pratade om förlovningen hon brutit upp ett tag tidigare.

Jag försökte på ett enkelt och lättsamt sätt få henne säga att hon ångrade sig. Jag skojade och sa att jag ”gav henne dagen ut att fundera på saken och lämna besked”.

Vi fortsatte prata. Kramas. Jag tittade på henne och sa ett tyst ”Igatsesin sind…” hon svarade ”Jag har saknat dig också…”. Jag följde upp med ”ett lika tyst ”Armastan Sind” och hon svarade ett tyst ”Ka…”.

Egentligen var nog den fullständiga frasen ”Ma armastan sind ka”. Det vill säga ”jag älskar dig också”, men jag hade tagit mig friheten, trots min tämligen begränsade Estniska, att rationalisera det till bara ett ”ka”.

Det fanns ingen tråkig underton. Inga insinueringar. Inget bråk. Den brutna förlovningen och allting gällande Facebook var bortblåst. Precis som sms-bråket om min exfru. Vi hade lagt locket på. Sopat allt under mattan. För stundens skull. Att få vara tillsammans. Igen. Precis som så många gånger förr.

Kvällen gick fort. 11:59 sa jag ”Meddelande till våra kunder. Vi vill påpeka att dagens erbjudande går ut om en minut”.

Jag tittade frågande på henne.

– Ja men vi kan väl vara tillsammans då…

Hon drog på det. Sa det tyst och försiktigt. Började fnissa lite när hon själv förstod hur tveksamt det egentligen lät. Men det fanns ingenting annat i hennes sfär som sa det egentligen var tveksamt.

Vi gick och la oss. Jag lät lampan vara tänd när hon klädde av sig. Som vanligt. Hon sa Släck! som vanligt.

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Som vanligt.

Det som inte var som vanligt var att relationen uppenbart var tillbaka. Om den nu någonsin hade varit borta. Men förlovningen var det tydligen inte. Kanske hade jag uttryckt mig fel, eller snarare inte så koncist. Eller så ville hon bara ha relationen. Inte förlovningen. ”Kravet”.

Men där och då ville jag bara ligga och hålla om henne. Ha handen på hennes bröst. Snosa henne i nacken.

Jag var lycklig.

Vad Pysslar Du Med?

2 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den sortens meddelanden jag levde på…

– 5:e November 2022 –

Det plingade till i min mobil.

En selfie från henne.

Svart polotröja. Vacker. Lite frågande ansiktsuttryck. Framför ett duschdraperi. Fixat hår men ännu osminkad.

Texten sa ”Vad pysslar du med?”

Det hade varit tyst ett tag. Jag blev såklart väldigt glad.

Jag stod ”mitt i”. Så jag tog en bild som förklarade exakt vad som hände där och då.

Bil
Släpvagn
Storbal hösilage
Stallinfarten

Det vill säga h’mtat mat till fåren. Höll på att lasta in. Hon skulle förstå. Det visste jag.

Jag var i princip klar, så jag svarade i mer en liten stund senare.

Gården. djuren. Jobbade i studion. Dvs inga direkta nyheter. Det vanliga. Det var höst, så det var skördedags. Mycket att göra.

Jag frågade inte om hon skulle gå ut och hon nämnde det inte heller. Men jag kunde anta att hon skulle gå ut eftersom hon stod och gjorde sig i ordning en tidig lördagskväll.

Till min stora glädje så ville hon komma och hälsa på till min födelsedag.

Vi bestämde hon skulle komma om två dagar. Jag köpte biljett direkt.

Transparens

2 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Allt jag gjorde för att vara transparent blev bevis mot mig…

– 28 oktober 2022 –

Efter många månaders total tystnad hörde min exfru av sig igen.

Med tanke på att vi fortfarande ”delade” gården var det ofrånkomligt.

Vi hade inte haft kontakt sedan början av februari. Samtalet höll sig till fakta. Administration. Gården. Och en kort, saklig sammanfattning av livet sedan sist.

Jag sa att jag träffat en kvinna jag älskade. Att hon älskade djuren. Att hon trivdes på gården.

Exfrun frågade såklart hur det var med djuren. Jag sa dom mådde strålande. Jag skickade en bild på fåren. Där fanns även Kärleken med. Det var ett foto som både visade välmående djur men även samtidigt bekräftade min nya kärlek. För mig var det inga konstigheter. Ett vackert foto på både djur och kvinnan jag älskade.

Jag mindes att min exfru i samband med separationen hade avaktiverat sitt Facebookkonto. Någon gång senare berättade en gemensam vän att hon lagt upp en bild på fåren. Han hade i en kommentar frågat varför, eftersom hon lämnat både mig och gården. Enligt honom tog hon bort bilden och avaktiverade igen.

Det var månader sedan. Det betydde inget för mig. Det var verkligen ingenting som ingick i min sfär eller dagliga tankar.

Trots att Kärleken slagit upp förlovningen och gjort slut 3 dagar tidigare, hade vi en konversation i sms.

I förbifarten, för att ha total transparens, nämnde jag givetvis exfruns samtal.

Jag berättade sammanfattande vad vi talat om. Förutom rent administrativt gällande gården – Facebook. Bilden på fåren. Avaktiveringen. Jag förklarade att jag inte riktigt förstod helheten, men att det saknade betydelse. Jag påpekade det som för mig var det viktigaste – att jag sagt att jag träffat någon ny. Att jag älskade henne. Att jag utelämnat att hon precis gjort slut.

Då vände allt.

Hon sa att jag ljög. Varför hade jag sagt att min exfru inte hade Facebook, när hon bevisligen hade det?

Jag svarade som det var. Det var vad jag visste då.

Varför hade jag skickat bilder på henne till min exfru? Det lät som ett dåligt skämt.

Jag försökte reda ut. Hon hade kommit upp för att hon älskade djuren. För att jag älskade henne. Jag hade sagt det. Det var allt.

Så nu skulle vi diskutera skilsmässan? 

Nej. Den var klar. Det hade jag redan, upprepat, påpekat. Det var fakta. Det handlade om gården. Om huruvida jag över huvud taget kunde behålla den.

Hon sa att jag inte hade rätt att prata om henne. Inte rätt att skicka bilder på henne till min exfru.

Jag frågade om jag ens hade rätt att säga att jag träffat någon jag älskar.

Svaret kom snabbt. Vasst. Avslutande.

– Lycka till med henne nu då. Så roligt att ni kommunicerar igen. Ha en fin helg tillsammans.

Sedan var det tyst.

Jag satt kvar med en märklig förvirring. Min exfru hade hört av sig av praktiska skäl. Jag hade sagt att jag älskade någon ny. Bekräftat henne. Stått för det. Och just det användes emot mig.

Allt detta bara dagar efter att hon sagt upp förlovningen. En förlovning hon samtidigt påstod inte fanns.

Ironin var enkel. Det som inte existerade kunde sägas upp. Det som sades öppet och bekräftande räknades som svek.

Teknikaliteten

1 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Förklaringen var banal. Konsekvenserna var det inte…

– 25:e oktober 2022 –

Hon hade tagit bort mig från Facebook i September 2022.

Det skedde under vår dispyt om vem som skulle hälsa på vem, i samband med uppehållet efter det urspårade skämtet om de “estniska kvinnorna i källaren”.

Senare i september lade hon till mig igen. Som sagt: det var en liten detalj jag missade då.

Det hade gått en vecka sedan hennes senaste besök på gården. Vi hade haft kontakt via sms och samtal, som så ofta på kvällarna. Jag ringde henne nästan alltid runt nio. När djuren var klara, jag kommit in, gjort upp en brasa och satt mig i soffan. Kaffe. Eller ett glas vin.

Den här kvällen hade jag varit och handlat. Jag satt i bilen när hon ringde. Hennes signal. Glad! Jag svarade direkt.

Det tog inte ens en sekund. Rösten var redan fel. Kallare. Avhuggen. Hon small av orden som om de var färdigladdade.

Hon sa att hon avslutade förlovningen. Rakt. Utan förklaring. Utan ansats. Förlovningen som hon bara kort tid tidigare påstått inte existerade, på grund av min så kallade skämtförlovning. Nu existerade den tillräckligt för att sägas upp. Och med den avslutade hon allt.

Jag var nästan hemma. Hann in. Satte mig i soffan. Tog en cigarett. Lyssnade medan hon fortsatte, som om beslutet redan passerat mig och jag bara fick kvittot.

Hon sa att hon bara kunde se mina offentliga inlägg på Facebook. Att jag dolde saker för henne. Andra kvinnor. Att jag skrev skit om henne. Smutskastade henne.

Jag försökte säga något. Det gick inte in. Tonen var densamma. Avslutad. Hon tog bort mig som vän. Blockerade mig. Sa upp förlovningen. Punkt. Sedan lade hon på.

Jag satt kvar. Förstod ingenting. Jag hade inte spärrat henne från något. Jag skrev inget dåligt om henne – tvärtom. Jag bekräftade henne. Oss. Min kärlek. Inför alla. Jag hade ingenting att dölja.

Förklaringen kom senare och av en ren tillfällighet. Och den var banal. En teknikalitet.

Under tidigare perioder, till exempel i samband med Melodifestivalen, hade det strömmat in vänförfrågningar på Facebook. Då godkände jag det mesta, främst av PR-skäl. Det var flera år tidigare, innan Facebook tappade sitt värde som kanal. Med tiden stod det klart att många av dessa kontakter saknade allt gemensamt med mig – politiskt, filosofiskt, musikaliskt – och att flödet mest fylldes av meningslöst käbbel.

Jag skapade därför en särskild kategori. Förfrågningar som godkändes hamnade där automatiskt. De blev tekniskt sett vänner, men kraftigt begränsade i vad de kunde se. Efter ett tag tröttnade jag helt på att hantera förfrågningar. Det låg till slut hundratals, kanske tusentals, obesvarade. Jag tittade inte ens på dem längre.

Jag hade helt enkelt glömt hur jag ställt in det. Kanske inte så konstigt under ett decennium?

Jag upptäckte det av en slump. En gammal vän vars konto blivit kapat hade skapat ett nytt och skickat en förfrågan. När jag gick in på hans profil såg jag att han låg i den begränsade kategorin.

Det var udda. Varför skulle han ligga där? Vän och kollega sedan länge.

Då föll bitarna på plats. Hon hade skickat en vänförfrågan och hamnat fel. Så enkelt var det. När vi först blivit vänner på Facebook var det dessutom jag som skickat förfrågan till henne. På så sätt hade problemet fått en workaround.

Mer än så fanns inte.

Jag skrev ett mejl och försökte förklara. Responsen var noll.

Inte Hela Bilden

1 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Varje del gick att förklara. Det var helheten som blev svår…

– Oktober 2022 –

Det var den känslan som gnagde.

Den där kvällen när hennes tåg gått åt helvete och jag ordnade en taxi. Hur hon hånglade när vi möttes. På riktigt. För ovanlighetens skull. Inte bara de vanliga svalare, försiktiga pussarna som var det normala. De som ibland nästan kändes som ett nödvändigt ont. De här var inte fel. Bara annorlunda. För mycket. För snabbt. Egentligen inte nåt utan dom heller. Bara ”från ingenstans”.

Vi drack vin framför brasan som så många gånger förr. Egentligen fanns det inget märkligt i kvällen. Ingenting som borde ha fastnat. Ändå gjorde den det. Inte på grund av vad som hände, utan på grund av hur det kändes.

Det hände i hallen. Hon ville bli upptryckt mot väggen. Orden kom som order snarare än lust. ”Tryck ner mig.” ”Ta stryptag.” ”Bit mig.”

Det var inte att det var något fel på någonting i sig. Eller konstigt. Absolut inte. Och hon hade alldeles rätt i sitt senare svar – det ’r v’l inget fel att släppa loss med en partner.

Det var inte själva orden som fastnade hos mig. Det var känslan av dem. Känslan av att jag inte riktigt var en del av det som utspelade sig. Som om jag klivit in mitt i något som redan fanns där. Som om rollen var viktigare än personen som spelade den. Som om jag lika gärna hade kunnat vara någon annan.

Efteråt försökte hon göra det enkelt. Hon sa att det inte var något konstigt. Att man släpper loss med en partner. Jag ville tro henne. Problemet var bara att förklaringen inte riktigt landade. Jag var ju hennes partner. Ändå kändes det inte som att det handlade om mig.

Och om det nu var alkoholen som öppnade dörren till den där versionen av henne, vad hände då de gånger jag inte var där?

Det var inte orden i sig. Det var hennes undvikande sätt när jag försökte prata om det. Men jag har lätt att prata om sex i en relation. Om hon hade det svårt att göra det – varför inte ta den ärliga lätta vgen – ”jag har svårt prata om sex”?

Jag tyckte inte om frågan som upstod i mig. Jag ville inte ens tänka den. Men den fanns där ändå. Inte som en anklagelse. Inte som ett bevis. Mer som ett gruskorn i skon. Något litet som hela tiden gjorde sig påmint när jag försökte gå vidare.

Samtidigt visste jag att hon gick ut. Drack. Ofta. Inte katastrofalt. Inte varje dag. Men tillräckligt ofta för att tanken skulle fortsätta komma tillbaka. Och som så många gånger tidigare gjorde jag det jag blivit bra på. Jag förklarade bort. Rationaliserade. Förminskade. Hittade ursäkter.

Inte för att jag var dum. Utan för att jag var kär.

Kärlek har en märklig förmåga att göra intelligenta människor till skickliga försvarsadvokater. Man hittar förklaringar. Omständigheter. Missförstånd. Otur. Man bygger broar över sådant som egentligen borde få en att stanna upp och fundera lite längre. Och jag hade byggt många sådana broar.

Mannen som försvann. Den försvunna kvällen. Kompis utan namn. Allt gick att förklara. Varje händelse för sig. Varje frågetecken för sig. Varje märklighet för sig.

Problemet var att allt summerat inte gick att förklara. Det skulle inte bli en nära dialog, utan plötsligt mer en rättegång. Att ställas mot väggen.

Det var där det började bli svårt. Inte därför att någon enskild händelse var katastrofal, utan därför att de började existera bredvid varandra. Som små stenar i en sko. Var och en för liten för att stoppa en promenad. Men till slut tillräckligt många för att man inte längre skulle kunna låtsas att man inte haltade.

Jag tyckte inte om den tanken. Tvärtom kämpade jag emot den. Det fanns ju så mycket som talade åt andra hållet. Fisketuren. Förlovningen. Alla timmar framför brasan. Alla tågresor. Alla telefonsamtal. Alla gånger hon sagt att hon älskade mig. Alla gånger jag trott på henne. Och det gjorde jag fortfarande.

Det var det som gjorde situationen så märklig. Jag tvivlade inte på att hon älskade mig. Jag började däremot tvivla på om det räckte. För kärlek och tillit är inte samma sak. Man kan älska någon och samtidigt börja undra vad som händer när man inte är där. Man kan älska någon och samtidigt märka att man allt oftare förklarar bort sådant som egentligen inte borde behöva förklaras.

Och när den här kvällen långt senare i framtiden lades bredvid formuleringar som ”jag är singel om andra män frågar” och ”jag är nästan monogam” framlagt med ett finurligt skratt, som för att försöka vara ärlig och samtidigt skyla över någonting, blev det svårare att hitta tillbaka till den där självklara tryggheten som funnits från början.

Det gjorde mig inte arg. Det gjorde mig ledsen. För någonstans började jag förstå att vissa frågor inte längre försvann när jag besvarade dem. De kom tillbaka. Om och om igen. Och för första gången började jag fundera på om det jag såg verkligen var hela bilden.

Jag visste inte hur rätt jag hade i dom här funderingarna. Hur mycket som senare uppenbart skulle döljas för mig. Till varje pris… Ingenting kunde redas ut. Bägaren bara fylldes på…

Fristaden

1 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Tryggheten väckte frågor…

– Oktober 2022 –

Nu inträffade ett annat fenomen.

Det där att schismer plötsligt bara var bortblåsta när vi väl sågs. Som om de aldrig funnits. Som om dagar, nån gång veckor, av sms, missförstånd, låsningar och frustration bara upphört att existera. Vi skrapade inte ens på ytan av dem när vi väl sågs. Inte hon. Inte jag.

Jag hade börjat fundera. Samtidigt som vi inte pratade om funderingarna.

Jag hade länge tolkat det som att vi var berusade av varandra.Att det kanske var menat. Att det fanns något större. Att vi längtat för mycket. Att vi helt enkelt inte ville bråka utan bara vara tillsammans. Äta middag. Sitta framför brasan. Somna tätt intill varandra. Och kanske låg det något i det.

Men med tiden började jag fundera på om det inte fanns något mer där. Något som återkom lite för ofta för att vara en slump.

Ju fler berättelser jag hörde om hennes tidigare relationer, hennes arbete, hennes konflikter och hennes liv i största allmänhet, desto mer började jag ana ett mönster. Inte ett mönster av ondska. Inte manipulation. Snarare något som liknade gamla strategier. Sätt att överleva som kanske fungerat en gång i tiden, men som nu verkade följa med in i situationer där de ställde till mer problem än de löste.

Så länge allting var varmt, tryggt och kravlöst fungerade det ofta bra. Men när saker ställdes på sin spets hände något. När ansvar behövde tas. När beslut behövde fattas. När ord behövde omsättas i handling. När relationer gick från känsla till konsekvens.

Då verkade samma rörelse återkomma.

Inte framåt.

Bortåt.

Som om själva trycket blev viktigare att fly ifrån än problemet blev att lösa.

Och när trycket väl försvunnit ville hon ofta tillbaka till det som varit före konflikten. Inte tillbaka genom att reda ut. Inte genom att förstå. Utan genom att återuppta. Som om mellanakten aldrig ägt rum.

Det var märkligt att se. För problemen försvann ju inte. De löstes inte. De lades åt sidan. Och det som läggs åt sidan har en obehaglig tendens att ligga kvar om man inte tar tag i det. Reder ut. Ger closure…

Först långt senare började jag fundera på om det kanske var samma sak jag såg i berättelserna om hennes ex. Samma sak jag såg i våra egna konflikter. Samma sak jag senare skulle se igen och igen.

Inte att hon saknade känslor.

Snarare att hon verkade sakna tillit till att vissa konflikter faktiskt gick att överleva. Som om själva trycket blev ett hot i sig. Som om avstånd kändes säkrare än osäkerhet.

Som om flykten inte längre var ett val. Utan ett invant svar.

Det skulle ta mig lång tid att förstå det. Ännu längre tid att börja fundera på hur långt tillbaka det egentligen sträckte sig.

För när jag väl började se mönstret i vår relation var det svårt att inte undra över allt annat.

Arbetet. Relationerna. Flyttarna. De plötsliga avsluten oavsett plattform.

Historierna om människor, platser, eller arbetsplatser, som först stått nära och sedan inte längre verkade finnas kvar.

Kanske hade de inget samband alls.

Eller så hade de det.

Det fanns en annan sak som jag lade märke till med tiden. Något litet. Så litet att jag först inte ens reflekterade över det. Men efter tillräckligt många tågresor, tillräckligt många helger och tillräckligt många återseenden började mönstret bli svårt att inte se.

Nästan varje gång hon kom var hon lite spänd den första stunden. Inte mycket. Bara tillräckligt för att märkas om man kände henne väl. Hon var lite mer korrekt. Lite mer kontrollerad. Kläderna var ofta mer ordnade, mer genomtänkta. Håret på plats. Allting lite mer samlat. Som om hon fortfarande befann sig ute i världen och ännu inte riktigt kommit fram.

Sedan brukade det hända något.

Inte dramatiskt. Inte från en sekund till en annan. Snarare som när is långsamt smälter bort från en sjö på våren. Efter en stund började axlarna sjunka. Rösten förändrades. Hon drog på sig någon av mina stora tröjor. Håret blev rufsigt. Skratten kom lättare. Hon kröp upp i soffan. Lufsade runt i trädgården. Blev mjukare. Varmare. Mer spontan.

Mer sig själv.

Eller åtminstone den version av sig själv som jag lärde känna och älskade.

Det var nästan som att se någon komma hem. Inte till gården. Utan till sig själv.

Och det var kanske just därför det fastnade hos mig. För förändringen var så tydlig. Från lite vaksam, lite samlad, lite på sin vakt till avslappnad, kärleksfull och nästan barnsligt trygg. Som om någonting hon burit på axlarna långsamt fick läggas åt sidan.

Jag brukade tänka att det berodde på oss. På kärleken. På tryggheten. På att hon visste att hon var välkommen och älskad. Kanske var det så. Men långt senare började jag fundera på om det inte fanns ytterligare en dimension i det där.

För samma spänning som försvann när hon kom brukade nämligen återvända när hon skulle åka.

Inte alltid. Inte fullt lika tydligt. Men tillräckligt ofta för att jag skulle lägga märke till det. Det var förenat med deet som kunde tolkas som någon sorts sorg. Och inte bara sorg över att lämna mig, utan kanske sorg över att komma tillbaka till ”någonting”. Någon enstaka gång även konkreta tårar.

Och det fick mig att börja fundera över något jag aldrig riktigt lyckades besvara.

Inte vad hon flydde till.

Utan vad hon slapp när hon var hos mig.

För gården verkade vara mer än bara en plats hon tyckte om att vara på. Den verkade fungera som en fristad. Ett andningshål. Ett ställe där någonting inom henne tillfälligt kunde slappna av.

Frågan som blev kvar var från vad.

Eller från vem.

Mannen I Spegeln

1 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det här kapitlet handlar inte om henne…

– Juni 2026 –

Det är många saker jag själv hanterat allt annat än perfekt. Inte ens bra. Inte ens i närheten av bra. För att vara krass – saker jag hanterat under all kritik.

Det är lätt att i efterhand peka på vad andra gjorde. Betydligt svårare att stanna upp framför sin egen spegelbild. Men sanningen är att det finns många tillfällen då jag reagerade istället för att agera. Tillfällen då affekt fick styra. Tillfällen då frustration tog plats där tålamod hade varit klokare. Jag var inte alltid särskilt bra på att skilja mellan det som behövde lösas och det som bara behövde få finnas en stund utan att analyseras sönder.

Mina misstag handlade inte om brist på kärlek. Snarare tvärtom. Jag brydde mig för mycket, tänkte för mycket och försökte förstå sådant som kanske inte gick att förstå. När människor blir rädda gör de märkliga saker. När människor blir kära gör de ofta ännu märkligare saker. Jag var inget undantag. I stället för att ibland acceptera att jag inte hade alla svar började jag leta efter dem överallt. I ord. I handlingar. I tystnader. I sådant som kanske betydde något och i sådant som kanske inte betydde någonting alls.

Det finns också en annan obekväm sanning. Fler gånger än jag vill erkänna blev jag så upptagen av att förstå vad som hände att jag tappade fokus på människan framför mig. Jag letade efter logik när jag kanske borde ha letat efter känslor. Sökte förklaringar när det kanske hade räckt att lyssna. Försökte reda ut sådant som ibland bara gjorde ont.

Det betyder inte att allt var mitt fel. Det var det inte. Men det betyder att jag ser min egen del av historien betydligt tydligare idag än jag gjorde när jag stod mitt i den. Med tiden har jag insett att vissa av de saker jag ångrar mest inte handlar om sådant jag gjorde medvetet. De handlar om bristande förståelse. Om tillfällen då jag trodde att jag hjälpte men egentligen gjorde avståndet större. Om gånger då jag borde ha varit lugnare, mjukare och mindre upptagen av att få rätsida på sådant som inte gick att räta ut.

Kärlek framställs ofta som något som gör människor bättre. Ibland gör den det. Men den kan också göra människor rädda, envisa, sårbara och blinda. Den kan få dem att hålla fast när de borde släppa. Prata när de borde lyssna. Pressa när de borde vänta.

Jag var inte alltid den man jag önskar att jag hade varit mot kvinnan jag älskade. Och kanske är det just det som är svårast att leva med i efterhand. Inte bara det som hände mellan oss, utan vetskapen om att jag själv ibland bidrog till att göra det svårare än det behövde vara.

Det finns även aspekter av till exempel alkoholmissbruk. Jag ska inte försvara, men väl försöka förklara. Hur det började. Varför det blev värre. Varför jag slutade dricka.

Det finns helt enkelt mycket jag ångrar.

Förseningen

1 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

SJ kom fram tidigare än insikten…

– Oktober 2022 –

Det kunde ha varit ingenting. Men det blev någonting.

Hon skulle komma med tåget. Självklart gick tåget åt helvete.

Hon uppdaterade mig löpande. Vad konduktören sa. Vad rösten i högtalarna påstod.- De skulle byta tåg.

Vi reser mycket. SJ. Ringde VIP-linjen. Köpte biljetten den vägen. Jag ringde supporten. Svar på 15 sekunder. Fick direkt kontraorder.

– Byt inte tåg. Då tappar man kontrollen helt. Ingen vet vem som är var.

Det angivna tåget hon enligt konduktören skulle byta till skulle dessutom inte ens stanna där konduktören påstod.

Jag ordnade en annan lösning. SJ stod för taxi sista biten.

Jag sa till henne exakt vad hon skulle göra. 

Inte byta tåg. 
Gå till taxistationen. Ange numret jag gav henne. 
Sätta sig i bilen. Åka hela vägen fram.

Och: 

Fota nummerplåten. 
Fota taxiförarens legitimation. 
Skicka till mig. 
Punkt.

Taxichauffören protesterade. Jag insisterade.

Stockholmsvanor mot landsortstaxi. Men jag tänkte inte skicka min flickvän, en kvinna jag älskade, åtta mil genom mörk småländsk skog i en okänd bil mitt i natten.

Så var det bara.

När jag pratat med honom förstod han.

Han ville ändå köra förbi gården. Till det lilla samhället där tåget egentligen skulle gått. Det var beställningen från SJ.

Att svänga av gick inte.

Jag gjorde en kompromiss. Stanna två och en halv mil innan. Vid stora vägen. Ingen avstickare.

– Du sparar fem mil. Får samma betalt.

Det gick han med på.

Jag mötte upp. Stod vid en rondell mitt i mörka Småland. Mitt i natten. Väntade.

Hon kastade sig runt halsen på mig.

Det var ett helt nytt sätt att kyssas. Intensivt. Omedelbart. Som om timmarna av förseningar, telefonsamtal och oro plötsligt skulle tas igen på några sekunder.

Och hon var nykter.

Än så länge…

Hon var lite imponerad över hur jag lyckats reda ut allt. Själv tyckte jag inte att det var särskilt märkvärdigt. Jag hade turnerat större delen av mitt liv. Börjat i en tid före mobiltelefoner, internet och GPS. När man löste problem med telefonkiosker, kartböcker och ren envishet.

Jag såg kvällen som räddad.

Det var den inte.

För senare under natten skulle jag få se en sida av henne som inte passade ihop med bilden jag byggt upp av kvinnan jag älskade.

Inte stor nog att förstå då.

Men tillräckligt stor för att fastna.

Tillräckligt stor för att gnaga.

Och tillräckligt stor för att jag långt senare skulle inse att det inte var första gången jag såg den.

Bara första gången den var stor nog att jag inte längre kunde bortse från den.

Toppluvan

1 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Jag stod utanför. På fler sätt än ett…

– 30 november 2023 –

Hon älskade toppluvor.
I alla former.
Hon bar dem ofta och var lika söt i varenda en.

Det gjorde valet av födelsedagspresent enkelt.
Och ändå inte.

Jag dammsög Stockholm efter en luva som var rätt.
Inte något för fyrtionio kronor på H&M.
Något som bar en tanke.

Biblioteksgatan.
Norrmalmstorg.
Jag gick förbi Acne av en slump.
Och där såg jag dem. Luvorna.

3500 kronor för en toppluva.
Okej.
Kashmir, tror jag.
Det spelade egentligen ingen roll. Den var rätt.

Jag beställde rosor också.
Skickade henne 50 långskaftade röda rosor.

Blommorna levererades med bud.
Jag skickade ett sms och skrev att jag hade en present att lämna om hon kunde komma ner till porten. Jag visste ju att hennes barn och hennes syster var där. Dom fick jag inte träffa för henne.

Svaret var att hon inte orkade.

Jag stod kvar vid porten.
Någon kom och gick in.
Jag gick in samtidigt.

Gick tyst.
Uppför trappan.
Till dörren.

Jag hängde paketet på handtaget.
Vände mig om.

Det var hennes son som hade slagit koden.
Gått in.
Han tog ingen notis om mig.

Så uppenbart visste han inte att jag fanns.
Eller hur jag såg ut.

Ironin var exakt.
Jag stod där med presenten till hans mamma.
I ett hus jag inte hade tillträde till.

En portkod jag aldrig fått.
Trots att jag nu bodde hemma i Stockholm igen.
Tjugo minuter bort.

Sedan juni.

Samtidigt som hon fått nycklarna till mitt hus, men aldrig använt dom.

Jag gick därifrån.

Det var ingen stor scen. Ingen konflikt. Ingen som sa åt mig att gå. Ingen som höjde rösten.

Ändå minns jag promenaden därifrån bättre än själva presenten.

Kanske för att den innehöll en motsägelse som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med.

Jag var mannen som tillbringat en hel dag på Biblioteksgatan och kring Norrmalmstorg för att hitta rätt födelsedagspresent. Mannen som köpt en toppluva för tre och ett halvt tusen kronor därför att kvinnan han älskade brukade frysa. Mannen som skickat femtio röda rosor till hennes dörr.

Och ändå stod jag utanför hennes port.

Utanför hennes lägenhet. Utanför hennes familj. Utanför den del av hennes liv som verkade sakna plats för mig. Dvs ungefär alla utom dom smulor som var nödvängdiga för att hålla mig kvar.

Jag försökte inte reda ut det då.

Kärleken har en märklig förmåga att få människor att acceptera sådant som de annars aldrig hade accepterat. Man hittar förklaringar. Hon är trött. Barnen är där. Systern är där. Fel tillfälle. Fel dag. Nästa gång blir annorlunda.

Och kanske trodde jag på allt det där. Eller så ville jag bara tro.

För sanningen var att jag gick hem med en känsla som var svår att sätta ord på.

Inte avvisad. Inte ovälkommen.

Bara märkligt långt bort från någon som samtidigt påstod att jag stod henne mycket nära.

Det skulle inte vara sista gången den känslan dök upp.

Jag skulle vara dum nog att göra om samma sak igen. Och förvänta mig annat resultat…

Efterspel

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag gav henne mitt ord. Hon gav mig en natt till…

– 22a Oktober 2023 –

Förmiddag. Efter den totala förödelsen.

Hon var anonymt klädd. Diskret jacka. Kragen uppvikt. Uppsatt hår. Kepsen neddragen. Osminkad.

Hon rörde sig långsamt. Talade lågt. Som om varje ord kostade.

Hon var ångerfull. På riktigt. Jag gav henne en tyst kram. Sa jag älskade henne. Hon började gråta.

Sedan började hon städa.

Inte bara plocka. Inte bara samla upp. Hon gick metodiskt fram.

Smulor av tavlor. Glas. Omsorgsfullt krossat och utspritt över golven i nästan alla rum. Fotografier sönderrivna – hon, jag, vi. Ramar som inte längre var ramar.

Hon plockade upp allt. Och när det inte fanns något kvar att plocka tog hon fram dammsugaren.

Noggrant. Längs listerna. Som om hon ville suga upp det sista som skar.

Sådant som inte gick att förstå fanns också där. Burken med tacosmet. Inkastad i badrumsväggen.

Hon tog det med. Bit för bit.

Vi försökte så gott det gick laga till det av husets interiör som hon slagit sönder.

Långt senare var vi klara.

Då aktualiserades att nycklarna var borta.

Jag hade upptäckt det redan på morgonen, när jag skulle åka och köpa cigaretter. Knippan med mina enda bil- och husnycklar var försvunnen.

Jag sa det tidigt under städningen. Hon gav sken av att leta.

Sedan sa hon:
– Jag kanske fick med dem av misstag?

Hennes leasingbil stod kvar sedan gårdagen. Hon hade tagit Uber hem.
Och Uber hit idag. Jag hade swishat henne för båda resorna samma förmiddag,
när vi kom överens om att hon skulle komma.

Hemma hos henne visste hon direkt var nycklarna låg. Hon låtsades leta.
2 minuter. Sedan lyfte hon rätt klädesplagg från stolen i vardagsrummet.

Då förstod jag. Allt var redan bestämt. Letandet var en kuliss. Det var totalt fejk.
Men jag spelade med. Situationen behövde inte mer klander eller förebråelser.
Den stod redan på den vassa eggen.

Vi åkte tillbaka till mig. Hon satt i soffan. Grät.

Vi pratade om det som varit upprinnelsen. Hon lovade att bryta kontakten med sitt ex. Blockera. Hon visade deras samtalslista och dialog. Den innehöll hjärtan. Många samtal från honom. Jag var nära koka men försökte hålla ihop.

Hon såg på mig. Frågade om jag tänkte hålla mitt löfte. Det jag gett henne på morgonen, när vi bestämde att hon skulle komma och städa upp eländet. Att jag inte skulle medverka i en eventuell polisutredning.

Jag hade skrivit till henne. Tidigt. Frågat om hon tänkte sig hjälpa till att städa upp förödelsen. Dialogen landade i polisingripandet som skett. Jag påpekade att jag kunde radera den video som fanns på henne. Videon från när hon gav sig på mig. Slog. Sparkade. Bet. Rev. Slog sönder mina glasögon. När hon stod mitt i vardagsrummet. Skrek. Rev sönder foton. Slog sönder saker.

Jag konstaterade även, och lovade, att jag under inga omständigheter skulle komma att medverka i någon form av utredning. Förvisso kanske inte helt förenligt med rådande lagstiftning. Men vem kan göra någonting åt det äldsta tricket i boken? ”Jag var full. Jag minns inte”. Punkt.

– Kommer du att hålla ditt löfte? Om eventuell utredning?
– Jag hade inte lovat det om jag inte tänkt hålla det, sa jag, och fortsatte, – Den blir dessutom inte ”eventuell” sett till vad det rör sig om… men jo, jag har absolut för avsikt att hålla mitt löfte. Jag älskar dig. Alla kan tappa det ibland. Vi drack för mycket. Det blev skit. Sånt händer.

– Annars går det väl som det går, svarade hon uppgivet
– Jag har gett ett löfte till kvinnan jag älskar och kommer hålla det. Släpp nu.
– Jag ska givetvis ersätta alla tavlor och foton, sa hon.
– Det ordnar sig. Du är här. Vi lever. Det är det viktiga.

Absolut. Hon hade tillfogat skada. Men jag hade inte för avsikt överlämna hennes tilltag till en bedömning av polisen. Inte kvinnan jag älskade. Hon hade gjort lite fel. Alla kan göra fel. Men när det kom till kärlek var den enkla regeln samma som inom att spela musik live – ”alla spelar fel ibland, det är helt säkert, det finns ingen fråga om det, frågan är hur man hanterar det när det gått åt helvete”.

Vi beställde pizza. Åt. Till skillnad mot gårdagen alkoholfritt sånär som på en 3.5 från ICA. Kramades.

Vi gick en promenad.

– Kan jag ställa en fråga? Utan att det tas fel på något sätt?
– Absolut!

Jag tog fram min mobil. Visade hennes sms till mig.

Hon skulle komma till mig den kvällen. Jag hade gjort mig klar. Under tiden jag väntade satte jag mig i studion. Hörde inte att övervakningskameran plingade. Hörde inte hennes sms.

Men dörren var olåst. Dessutom hade hon nycklar till mig.

Trots det. När jag inte hörde. Inte öppnade. Skickade hon ett sms.

”Kul! Ska jag åka hem igen?”

– Varför skickade du ett sånt sms? Varför gick du inte bara in? Vi hade ju bestämt? Varför i helvete skulle jag bestämma med dig men sen inte släppa in? Du vet jag tillbringar mer än sund tid i studion. Att jag spelar högre än allt. Garanterat inte hör. Inte släppa in? Bara skita i dig? Som om jag ångrat mig? Vad är poängen? Varför tror du att du fick nycklar till mitt hus direkt när jag flyttade hem till Stockholm igen? Du är ju för faan hela min värld…

– Jag vet faktiskt inte…

Jag trodde på henne. Jag tror faktiskt inte hon visste.

Vi gick hemåt igen. Såg en film. Somnade i soffan. Vaknade. Flyttade oss till sängen.

Somnade tätt. Omslingrade. Nakna.

Hon skulle arbeta dagen efter.
Klockan var fem.

Jag gick upp. Gjorde frukost åt henne. Och lunch, att ta med. God lunch.
En antik tallrik som aldrig kom tillbaka.

Avskedet var tyst. Hon tittade på påsen med några av dom tavlor som inte var totalt bortom all räddning.

– Ska jag ta med dom nu?
– Nej… släpa inte runt på skiten 5 på morgonen…

I dörren vände hon sig om. Tittade tillbaka. Vinkade. En gång. Två. Tre.

Sedan svängde hon runt hörnet. Mot bilen.

Hon ersatte aldrig tavlorna… I framtiden skulle dom komma upp. Då fick jag hennes bil i huvudet. Detsamma gällde mina glasögon hon haft sönder. När det var dags att ersätta sa hon ”dom var ju ändå repiga”.

Men jag höll mitt löfte oavsett…

Mayhem

31 maj 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Kvällen började med kärlek. Den slutade i ruiner…

– 21:a Oktober 2023 –

Jag började dagen med att försöka göra allt rätt. Som om rätt saker i rätt ordning kunde hålla världen på plats

Jag åkte runt i city. Bland annat till Lisa Elmqvist. Knallade runt två timmar på Östermalmshallen. Sen bolaget. Jag skulle bjuda henne på middag på kvällen. Inte något halvdant. Inte något som gick att missförstå.

Bästa jag förmådde.

Jag var även förbi Cervera – köpte dom ”serveringssaker” som rätten krävde. Bland annat Planksteksbrädor, samt posatissprits.

Det blev för dyrt. Och för stort. En heldag i köket. Men jag ville göra det.

Förrätt:
Smörstekt franskbröd
Smetana
Löjrom
Finskuren rödlök
Dill
Citron.
Ett välkomnande glas Pol Roger Brut Réserve.

Varmrätt:
Sjötunga Walewska.
Nyfångad hummer.
Hummersås från grunden – skal, kok, stavmix, cognac, reduktion.
Gruyère.
Duchessepotatis.
Smörstekt sparris och champinjon.
Svart tryffel från Gotland.
Dill.
Vitlökstoast med lagrad Wrångebäcksost från Almnäs.
Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2020.

Dessert:
Citronsorbet
Färska hallon
Olivolja
Honung
Citronmeliss
Mynta
Flingsalt.
Sauternes Château Baulac-Dodijos 2020.

Det mest infernaliska var hummersåsen.
Allt från grunden.Tid. Värme. Tålamod. Jag konstaterade att jag borde ha köpt den färdig på Lisa, men å andra sidan hade hon ju varit med i våras, när jag gjorde Hollandaise från grunden, och det är j även det lite pyssel.

Allt serverades klanderfritt. Hjärtan ritade med honung över såväl förrätt som efterrätten. Färska långskaftade rosor på bordet. En bukett fylld med små lappar: ”Armastan Sind”. Älskar dig. På Estniska.

Bordet var en fest för ögat såväl som för munnen.

Jag hade skickat henne ett spontant sms på eftermiddagen;

– Längtar efter dig ❤️

Hon svarade direkt;

– ❤️

Vi pratade om när hon skulle anlända. Jag ville veta för matens skull. Ca 18.

Två minuter över 18 kom ett sms;

– Vill du öppna dörren?

En minut senare ytterligare ett;

– Vill du att jag åker tillbaka?

Snabbt följt av;

– Kul

Jag stod i köket. Hade inte hört dörrklockan. Dörren var öppen. Hon hade nycklar. Jag förstod inte. Men när jag öppnade dörren var den lilla incidenten bortblåst.

Hon älskade maten. Hon var oerhört vacker i sin mörkblå klänning med små rosa och vita blommor. Vi pratade. Skrattade. Skojade. Drack vin. Blev olovligt berusade.

Sent på kvällen sa hon plötsligt att hon hade något att berätta.

Hon erkände att hon hade varit på date med sitt ex.
Att han hade tafsat på henne.

Sedan backade hon. Pga min reaktion. Plötsligt var det inte en date. Och han hade inte tafsat.

Orden drogs tillbaka men spåren låg kvar.

Sedan kom det värsta.

Hon berättade att han, efter att deras relation varit avslutad,
vid ett tillfälle hade försökt våldta henne.

Sammanhanget var oklart. Det enda jag förstod var att hon haft vinterkläder på sig.

Efter allt som hänt sedan februari 2023 var mitt tålamod slut. Inte som i ilska. Som i tomhet.

Så fruktansvärt djävla omdömeslöst gå på date, med sitt ex, som dessutom försökt våldta henne. Dessutom när hon var mitt i sin ”om andra män fråga är jag singel”.

Där tog lusten slut. Och orken.

Jag sa kort att hon fick hitta ut själv. Betala sin egen uber. Och gick och la mig.

Jag reste mig i sängen pga ljudet.

Kraset. Som när något går sönder som inte ska lagas. Någonsin.

Hon stod i vardagsrummet. Skrek.

Tavla efter tavla. Foto efter foto. På sig själv. På mig. På oss.

Hela väggen, täckt av minnen, slogs i smulor. Ramar krossades. Bilder slets i bitar.

Sedan gav hon sig på mig. Hon bet mig. Slog mig. Sparkade mig. Knäade mig.

Jag rörde henne inte. Jag slår inte kvinnor.

Jag försökte bara värja mig mot de värsta slagen. Och jag försökte filma. För att dokumentera jag inte ens höll i henne. Ännu mindre var våldsam mot henne. Filmen visade tydligt vad som skedde. Hur hon rev ner. Slet sönder. Skrek. Anföll mig. Under tiden jag bad henne att ”snälla sluta slå sönder mitt hem”.

Jag förstår till viss del det kunde upplevas som provocerande att filma. Men vad skulle jag göra?

Grannarna kom först. Väckta av oväsendet. Stod vid dörren. Jag släppte in dem.

De försökte lugna henne.

Hon försvann in i ett annat rum och fortsatte där, metodiskt, att demolera resten. Tavla efter tavla på oss. På sig. Sedan mina guld- och platinaskivor.

Till slut fick grannens man nog. Gjorde bedömningen ”oregerlig”. Han tog ett fast grepp om henne. Höll fast. Sa åt henne att sluta. Lugna ner sig. Stor man. Huvudet längre än mig. Bredare. Stadig. Hon var chanslös.

Ungefär då kom polisen.

De tog kontroll. Fick ut henne. Grannarnas vittnesmål och min film gjorde det enkelt. Dom två kvinnliga poliserna pratade med mig i vardagsrummet. Tittade på och dokumenterade förödelsen. Hon satt i polisbilen. Jag behandlades inte som skyldig. Inte som gärningsman. Inte som något annat än den som blivit utsatt.

Polisen såg till att hon inte tog sin leasingbil. Hon skickades hem med Uber. Jag bad dem uttryckligen att se till att så skedde. Att hon absolut inte fick ta sin leasingbil berusad.

Efteråt kom hennes förklaring. Hon sa att hon bara hade velat åka hem. Men att jag hade gömt hennes väska. Så var det inte. Polisen hittade den nästan omgående. Med min tankehjälp.

Hon hade hängt väskan på en dörr som stod öppen. I kaoset stängde jag dörren. Utan att se väskan. Den följde med dörren in. Hamnat i min walk-in-closet. Instängd. Osedd.

Inte gömd. Inte flyttad med avsikt. Inte undanhållen.

Det var inte svårare än så. Men i vansinnets logik räcker det.

En väska ur sikte blir ett motiv. En stängd dörr blir en handling.

När tilliten redan är borta blir varje slump en avsikt. Och när berättelsen väl är skriven behöver den en gärningsman. Jag stod närmast.

Långt senare påstod hon att polismannen som suttit med henne i bilen sagt ”hon kunde få bättre än mig”. Jag betvivlar det är sant. Den ena poliskvinnan gick mellan oss. Som för att dela information. Det fanns ingenting hos mig som signalerade ”dåligt val”. Nykter? Nej. Men korrekt. Med bitmärken. Och en film över händelserna. Samt grannarnas utsago.

När allt var över stod jag kvar i mitt hus. Det såg ut som Hiroshima. 6 augusti 1945. Inte som metafor. Som ruin.

Det var oförklarligt. Jag hade förberett allt.

Läst på. Kollat recept. Rådfrågat en vän som jobbar som kock på Lisa Elmqvist.
Åkt till Östermalmshallen och valt råvaror med omsorg. Städat hela dagen innan. Stått i köket i timmar. Av kärlek.

Allt var genomtänkt.

Hon kom. Uppklädd. Vacker klänning. Sminkad.

Hon hade med sig en present. En stor chokladbjörn i guldpapper. Ett hjärta i famnen. Och ändå slutade allt i kaos.

Det var hon som tog upp det. Sin date med sitt ex. Berättade att han hade tafsat. Att han hade försökt våldta henne.

Varför? Vad var syftet? Förstod hon inte vad det skulle göra med kvällen? Eller var det medvetet? Testade hon mig?

Ville hon se hur jag reagerade om hon öppnade något sådant? Och i så fall — varför? Fanns det mer bakom? Något mer som skulle sägas, men aldrig blev sagt?

Chokladbjörnen står kvar. På hyllan i hallen. Guldpapperet är orört. Hjärtat sitter kvar mellan tassarna.

Jag rör vid den ibland. Lägger ett finger mot ytan.

Ger den en tanke. Varje gång jag går ut. Varje gång jag kommer hem. Det näst sista jag gör innan jag går. Det näst första jag gör när jag kommer tillbaka.

Det första och sista är alltid detsamma.

Jag klappar katten.

Moment 22

31 maj 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Försvar blev angrepp. Tystnad blev erkännande…

– Oktober 2022 –

Här började ett märkligt fenomen ta form.

Hon anklagade mig för någonting. Jag försökte förklara att hon hade missförstått, eller att fakta helt enkelt inte stämde. Men i samma ögonblick som jag gjorde det förändrades rollerna. Plötsligt var det inte längre hon som anklagade mig. Det var jag som anklagade henne.

Genom att förklara att hon hade fel blev jag den som kritiserade. Den som bråkade. Den som var elak. Den som fick henne att känna sig dum, oduglig eller otillräcklig. Och där dök ofta samma tema upp. Att jag kunde få någon bättre. Att hon inte räckte till. Att hon bara ställde till problem.

Så var det inte. Hon var inget problem. Det var inget fel på henne. Hon var bara lite irrationell i sitt uttryck ibland. Svår att förstå. Men jag älskade henne redan då över allt och hade gjort vad som helst för henne. Jag är i själ och hjärta övertygad om att allt hde kunnat lösa sig. Om hon bara fortsatt prata med mig. På riktigt. Som vi gjorde i början. Om hon litat på mig. Att jag faktiskt älskade förbehållslöst och bara ville henne väl. Bara ville förstå.

Jag ville aldrig ge henne någon skuld. Jag ville bara slippa få skulden själv. För saker jag inte gjort. För det som inte var jag. Det som inte var min intention. Jag ville aldrig har rätt. Jag ville aldrig äga, jag ville bara det skulle vara ”vi”. Monogamt. Öppet inför allt och alla. Det är en stor skillnad. Jag hade aldrig gett skuld för en gåva, oavsett hur hon än lät försöka påskina det, men det kom inte från MIG.

Sist men inte minst – vad det nu än var. Där inne i den magiska sfären. Den konstnärliga och udda själen – jag tror faktiskt att jag av alla människor var den som hade förstått. Utan att tycka nåt var konstigt. Fel. Dåliga val. Jag vet i själ och hjärta att hon var trygg med mig. Inga vapen. Inga masker. Inga konstiga spel.

Jag borde ställt mig och gråtit. Bara skrikit – jag älskar dig, snälla sluta slå på mig?!

Jag såg det inte fullt ut då. Men jag borde ha uppmärksammat tendensen. För det här skulle återkomma. Om och om igen. Och det skulle komma att bli värre. Intensivare. Mer komplicerat.

Det, och min alltjämt växande kärlek till den här magiska kvinnan skulle vara den primära anedningen till mitt förslag om parterapi hösten 2023. Men det visste jag inte då.

Själva försöket att reda ut ett missförstånd blev ett nytt missförstånd. Försöket att förklara blev ett angrepp. Försöket att förstå blev kritik. Bara att ta upp dialogen och försöka reda ut vad som egentligen pågick verkade ofelbart landa i att jag anklagade henne.

Det skapade en märklig låsning. Om jag lät hennes beskrivning av mig stå oemotsagd blev den sanning. Då var jag mannen med de dåliga avsikterna. Mannen som gjort fel. Mannen som inte brydde sig tillräckligt. Om jag däremot försökte förklara hur jag själv såg på saken blev jag den som angrep henne. Den som inte lyssnade. Den som måste ha rätt.

Det fanns verkligen ingen bra väg ut ur det där.

I efterhand ser jag mönstret tydligare. Där och då var det mest förvirrande. Jag förstod verkligen inte hur vi hade hamnat där eller varför varje försök att lösa problemet verkade bli en del av problemet.

En av mina bästa vänner genom livet kallade vi Grekiskan. Hon var en synnerligen skicklig och välrenommerad terapeut. Psykolog. En människa med en närmast kuslig förmåga att se samband som andra missade.

Hon hade dött tidigare samma år.

Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag saknade henne just då. Inte för att hon nödvändigtvis hade haft svaren. Men för att jag desperat hade behövt någon att resonera med. Någon som kunde hjälpa mig förstå vad det egentligen var som pågick.

För på egen hand lyckades jag aldrig få riktig rätsida på det. Och jag ville verkligen inget annat.

Gåvan

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det märkliga var inte att hon gav mig bilen. Det märkliga var att den aldrig riktigt slutade vara hennes…

-13–17 oktober 2022 –

Trots det pågående kriget om huruvida jag var gift eller inte kom hon plötsligt tillbaka till gården.

Hon skulle hjälpa till med fårklippningen.

Som alltid skickade jag pengar för resan i samma sekund hon sa att hon bestämt sig för att komma.

Hon var försiktig när hon anlände. Avvaktande. Men redan efter kort stund förvandlades hon till ett litet glatt yrväder. Som om inget hade hänt.

Det fanns ingen dialog om det som hänt dagarna innan. Ingen vilja till dialog. Inget ord om det hon själv dragit igång: anklagelserna, skärmdumparna, snurren om att jag inte var skild.

Ingenting. Locket lades på. Jag för min del valde att inte ens försöka skrapa på ytan. Kanske hon gjorde detsamma. Jag önskar i själ och hjärta att jag där och då hade sett att det var fel väg. Att vi behövde någon sorts terapeutiska verktyg för att lösa dom här sakerna som plötsligt kunde uppstå. Men i stället för att lösa bakomliggande problem:

Vi skrattade. Lagade mat. Äggröra. Ansjovis. Egenodlade grönsaker.

Vi hade sex. Intensivt.

Hon stod i köket efteråt. Håret åt alla håll. Leendet i samma riktning. Hår och leende bar samma budskap: bra sex. Lycklig. Tillfredsställd.

Vi pressade juice. Hon bakade Estniskt bröd. Vi lagade mer mat: smörfräst salvia och rosmarin, lime, chili, lax, hemgjort vitlöksbröd, srirachamajonnäs.

När fårklipparen kom hjälpte Kärleken till. I för stor jacka. För stor mössa. Ändå vacker. Med ett stort, öppet leende.

Varje kväll satt vi i soffan vid brasan. Drack vin. Kramades. Såg på film.

Vi somnade tätt omslingrade. Nakna.

Sista morgonen frågade jag om hon haft en bra helg.

— Ja, förutom när du är arg. Du är bara glad första kvällen. Sedan blir du arg på mig.

Jag tittade på henne.

— Har jag varit arg i helgen?
— Nej.
— Men varför säger du det då?

Hon började tokskratta. Inte ett svar. En bortförklaring i skrattform. Som om frågan i sig var det roliga. Jag lät det passera. Poängen var redan gjord, även om hon inte tänkte erkänna den.

Vid frukosten frågade jag om hon kunde tänka sig att ta med en detalj inom musikutrustning till en vän i Stockholm.

— Nja… alltså… gällande min bil…
— Du måste inte. Du får givetvis bensinpengar som vanligt. Jag kan betala om du orkar köra och leverera.
— Jag tänkte lämna den här.
— Lämna bilen? Här?
— Jag använder den inte. Det kostar parkering. Jag tänkte att du kunde få den.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Tänkte hon ge sin bil till mig?

Min BMW cabriolet var inte byggd för vinter. Min och min exfrus gamla kombi var ett vrak. Avställd. Stod på min exfru. Hon hade ställt av den i vredesmod. Ägaransvar – inte föraransvar – och därför kördes den ändå.

— Jag kan inte bara ta emot din bil. Det förstår du väl. Jag måste betala för den. Men det kan jag inte nu.
— Vi får ta det som det kommer.

Jag bokade SJ-biljett åt henne. Skulle köra henne till tåget. I hennes bil. Då upptäckte jag att hon dessutom tagit med vinterdäcken. Så på något sätt var det planerat. Nogsamt.

Jag vinkade av henne på perrongen och åkte hem i hennes bil.

Jag förstod absolut ingenting.

Hade bilen varit ett vrak hade det varit logiskt. Skrotpremie. Ett problem som skulle bort. Men det var den inte. Den var tio år gammal. Fin. Tysk. Lågmilad. Välvårdad. Hon hade varit pedantisk med den.

Jag ringde min bästa vän. Berättade. Skickade bilder. Försökte få hjälp att förstå. Det fanns inget att förstå.

Kvinnan som bara några dagar tidigare bombarderat mig med skärmdumpar om att jag fortfarande var gift, gått i taket över en omslagsbild på Facebook och kallat mig lögnare, gav mig plötsligt sin bil.

Kontrasten var så stor att den nästan blev osynlig.

Jag noterade den, men jag stannade aldrig upp vid den. Kanske för att jag var för upptagen med att vara tacksam. Kanske för att jag så gärna ville tro gott om henne. Kanske för att jag inte ville ställa de frågor som egentligen fanns där.

Om bilen nu var en belastning, varför inte sälja den? Om ekonomin var pressad, varför ge bort något så värdefullt? Och hur såg hennes ekonomi egentligen ut?

Det var ett av de områden där hon alltid blev svårfångad. Inte hemlighetsfull på ett dramatiskt sätt. Bara undvikande. Konkreta frågor fick ofta abstrakta svar. Till och med enkla sociala frågor kunde glida undan. Jag noterade det, men drev sällan vidare.

Så bilen blev kvar som ett frågetecken. Ett mycket generöst frågetecken. Vad jag inte visste då var att gåvan inte skulle förbli en gåva.

Långt senare skulle bilen återkomma. Inte som transportmedel. Inte som generositet. Utan som argument.

”Du kör omkring i min bil.” Inte som ett konstaterande. Som skuld.

Det var den delen jag hade svårt att förstå.

Jag hade vuxit upp med idén att en gåva upphör att vara ens egen när man ger bort den. Att generositet inte bokförs. Att tacksamhet och skuld inte är samma sak.

Därför hamnade jag senare i en märklig position. Djupt tacksam över bilen. Uppriktigt tacksam. Rörd av omtanken. Samtidigt förbannad över att samma gåva kunde plockas fram ur arsenalen när andra argument inte längre fungerade.

Det var som om själva gåvan levde vidare efter att den givits bort. Som om den fortfarande hade en ägare.

Jag förstod det inte då.

Men när jag långt senare började se mönstret, och började förstå varifrån den här typen av skuldmekanismer kunde komma, började flera gamla händelser plötsligt se annorlunda ut.

Då var det redan för sent.

Fruan

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Ju mer jag förklarade, ju mer fel hade jag gjort…

– 10:e Oktober 2022 –

Plötsligt kom ett sms.

Hon skrev att hon hade hört att “fruan var på väg tillbaka till gården”.

– Ehh… vad?

Sedan direkt:

– Vad fint! Ni verkade passa bra ihop. Du har ljugit för mig! Du är fortfarande gift! Jag bara frågar. Efter att du skämtförlovat dig med mig och innan skilsmässan träder i kraft.

– Nej. Jag har inte ljugit. Och jag är inte gift. Tack för en trevlig morgonhälsning förresten! Vad är problemet? Vill du slippa åka hit i morgon? Exakt vad, i klartext, har orsakat att du snurrar igång nu på morgonen?

– Morgon eller kväll. Vad spelar det för roll? Du behöver någon mer dugbar. Inte bara för att ha tråkigt ensam.

– Dugbar? Ingen har väl någonsin krävt att du ska göra någonting på gården? Och gällande tråkigt – jag har saknat dig, önskat du vore här. Tyckte det var tråkigt att du inte var det. Hur kan det missförstås?!

– Du mår inte bra med mig. Som du älskar nämna i sociala medier. Och samtidigt hedras fruan på Facebooken!

– Exakt var har jag skrivit, eller någonsin sagt jag inte mår bra med dig? Har skrivit jag saknar dig. Det är på teknikalitet att inte må bra utan dig.

– Du säger själv att du dricker och röker mer när du inte mår bra och det kan man säga gör inte lite när jag är där!

– Vänta nu… kan vi reda ut en sak i taget? Inte bara ösa anklagelser och felaktiga påståenden. Dessutom i SMS? Short message service. Det är typ avsett för ”köp mjölk”, eller ”blir 5 min sen”. Inte djuplodning av infekterade relationsfenomen…

Hon skickade plötsligt en skärmdump. Från en av de där sajterna som säger sig ha koll på allt.

Mitt namn.
Uppgift om äktenskap.
Adress.

Jag svarade att det var fel.

Fakta var enkel:

Vi hade separerat i januari.
Ansökan om skilsmässa skickades in i februari.

Tingsrätten lade på betänketid.

Barnen som låg till grund för det var inte mina.
Det var mitt ex barn från en tidigare relation.
De hade aldrig varit skrivna på min adress.

Ändå blev det betänketid. Nåt hade troligt blivit fel. Det fördröjde processen, men ändrade ingenting i sak.

Slutliga handlingar skrevs under. Tingsrätten tog emot dem. Beslut fattades.

Efter det skulle det vidare till folkbokföringen. Registreras där.
Och först därefter uppdateras alla dessa sajter.

Det tar tid.

Så nej. Jag var inte gift. Jag hade inte ljugit. När vi träffades var jag skild.

– Mitt tips, skrev jag. Är du osäker – kontrollera via folkbokföringen innan du anklagar.

Då kom nästa:

– Varför ljuger du för mig?

Jag förklarade igen. Samma sak. Samma fakta.

Då bytte hon spår.

Nu handlade det om att jag kallat henne “min fru” på Facebook.

Hon menade att vi inte ens var förlovade.

Jag svarade att vi var förlovade. Jag kallade henne min fru på Facebook. Ja. Kvinnan jag öppet älskade och bejakade.

– Nej. Jag ville det. Men vi har inte gjort det. Vi har inte kommit till skott än.

Så var vi där igen. “Skämtförlovningen”.

Sedan nästa smsserie:

– Fruan hälsar välkommen på Facebook.
– Vad menar du?
– Fruan hälsar välkommen på Facebook.

Det tog ett tag innan det gick att förstå.

Min omslagsbild…

Gården. Huset. Stallarna. Fåren.
En katt. En grävmaskin.

Och långt där borta, kanske tvåhundra meter från kameran,
en människa. Någon som bar på något. En planka, kanske. Det gick inte att se vem det var. Inte med ögat. Inte digitalt. Jag kunde ana. Hon kunde inte veta. Ingen kunde veta. Det gick inte att se. Men hon bestämde sig ändå.

– Fruan hälsar välkommen!

Hon sa att hon bara “tänkte på saker”.

Jag svarade att det var på ett sätt som inte stämde med verkligheten. Hon svarade att jo det stämde absolut med verkligheten. Att jag var en lögnare.

Jag försökte förklara att jag inte tänkt på det. En fin bild på gården och en prick längst bort. Att jag omedelbart skulle åtgärda. Frågade om jag fick byta till en omslagsbild med henne och fåren.

– Inte lämpligt det är din frus gård.
– Nej det är vår gård, inte bara hennes. Nåt som tvivelsutan måste lösa sig inom kort.

Nu kom nästa. Nu hade jag plötsligt ”en profilbild med min exfru”.

Jag skickade en skärmdump på min aktuella profilbild. En bild på mig och Kärleken. På oss. På henne.

Jag påpekade också att jag hade taggat henne.
Att hon inte godkänt taggen.

– Man kan ha en profilbild utan att tagga, löd svaret.

Ja det kunde man. Absolut. Men kunde jag ha en profilbild på oss kunde hon kanske godkänna taggen i den? Eller?

Svaret uteblev. Istället kom hånet.

– Wow. Kolla fruan som hälsar välkommen.

Och sedan:

Släggan.

Att min exfru lämnat mig på grund av mig.
Mina fel. Mina problem. Att hon gjort rätt i det. Pga hur jag var som människa.

Kärleken hade fått höra sanningen. Min separation hade absolut egentligen ingenting med min exfru och mig att göra. Egentligen. Det handlade om vuxna barn med åsikter och viljor. En stor djävla infekterad härva. Men oavsett allt det så var det nu över. Borta. Finito. Punkt. För mig fanns hon. Bara hon.

Likväl fortsatte hon slå. Om allt i en stor soppa. Bilden, mina ”Lögner”. Om allt.

Där började det ta slut. Tålamodet. Orken. Rundgången.

Jag tog hennes skärmdumpar.
Markerade. Kryssade över. Med rött.
Skrev “Ej korrekt”.

Och skickade tillbaka.

Varenda en.

I ena andetaget var det fel att jag kallat henne min fru. I andra var jag lögnare. Sedan var det fel att det stod någonstans att någon som inte var min fru var min fru. Saker totalt bortom min kontroll.

Det fanns inget sätt att göra rätt på. Det var bara så det var.

Ved Och Värktabletter

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Hon bar för länge. Jag förstod för sent…

– 22:e–25:e september 2022 –

Efter besöket den 8 september uppstod ett glapp. Hennes arbete styrde. Men vi höll kontakten. Telefon. Sms. Kärleksfullt. Inget hade släppt.

Nu sågs vi igen. Äntligen.

Jag köpte resan som vanligt och mötte henne på perrongen som vanligt. Försökte hälsa och ge en komplimang på estniska. Min estniska var usel, men jag försökte. Jag lyssnade på språkkurser i hörlurarna när jag arbetade på gården.

Hon hade med sig en present. En juicemaskin. Oväntad. Genomtänkt.

Den passade perfekt. Jag hade för mycket av allt. Trettiofem tomatplantor. Långa rader rödbetor. Femton äppelträd som hängde tunga av frukt.

Vi gjorde juice. Rödbeta. Äpple och rödbeta. Tomat. Chili och rödbeta.

Vi lagade mat. Snålröra på tomater. Plåt efter plåt.

På kvällarna låg vi framför den öppna spisen. Såg film. Pratade. Skrattade. Hon kallade mig elak när jag filmade henne precis innan hon somnade. Men hon skrattade när hon sa det. Jag också.

Vi somnade som alltid. Tätt omslingrade. Nakna. Lampan tänd medan hon klädde av sig.

Dagarna fylldes av arbete. Hon krattade löv. Plockade äpplen. Vi skulle klyva ved.

Grannen lånade ut sin vedmaskin. Han stannade kvar. Hans fru också. Han skötte maskinen. Jag och hans fru bar fram ved från högen. Min kärlek bar in den färdigkluvna veden till biblioteket.

Det blev mycket ved. Inte lite. Snarare två kubik.

Hon bar IKEA-säck efter IKEA-säck. Vi klöv. Vi släpade.

Jag gick in för att hjälpa henne stapla. Hon kom med ännu en säck. Jag kramade henne. Pussade henne. Sa att det gick bra.

Då började hon gråta.

Hon sa att hon bar all ved medan vi andra stod och tittade på en maskin som gjorde jobbet.

Det var inte sant. Men det var heller inte poängen.

Vi bytte. Jag tog över bärandet. Problemet var löst.

Case closed.

Ändå skavde något.

Inte i kroppen. I huvudet.

Jag förstod inte varför hon inte sagt något tidigare. Varför hon bar tills det brast och först då berättade hur hon kände.

Om hon var trött kunde hon ha sagt det. Om något kändes fel kunde hon ha sagt det.

Det var vi.

Inte ett arbetslag. Inte en prestation.

En relation.

När jag tog över var allt över. Kvällen blev bra igen. Som de andra.

Dagen efter skulle vi kratta löv.

Då blev jag sjuk.

Inte lite. Inte långsamt.

Pang. Jag frös. Mådde dåligt. Sa att jag behövde gå in och vila. Att hon inte behövde kratta om hon inte ville eller orkade.

Hon fortsatte ändå.

Jag körde henne till tåget den kvällen. Det tog det sista av mina krafter.

Sedan föll jag ihop.

Men allt var ordnat. Mat. Ved. Djuren.

Jag låg framför brasan och gick egentligen bara upp för att ta hand om stallet morgon och kväll.

Jag hade inga värktabletter hemma. Inte en enda.

Vi pratade sent den kvällen.

Dagen efter kom posten.

Hon hade varit och handlat.

Och skickat det till mig.

Kompis Utan Namn

31 maj 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det var inte namnet som fastnade. Det var frånvaron av det…

– September 2022 –

Hon sa att hon skulle gå ut och ta en öl. Med en kompis.

Senare skickade hon en bild. Från ett uteställe.

Hon och hennes vän. En kvinna i medelåldern.

– Vem har tagit bilden? frågade jag.
– En kompis, svarade hon.

Jag frågade, halvt skämtsamt, vad kompisen hette.

Där förändrades allt. Det var inte längre lättsamt.

Hon stängde.

Nej. Hon tänkte inte säga namnet.

Ingen förklaring. Inget resonemang. Bara ett kategoriskt nej.

Som om frågan i sig var fel. Som om namnet inte fick finnas. Och just därför blev det laddat.

“Öl med kompis utan namn.”

Det fastnade. Något att plocka fram senare. När det återigen började skjutas åt alla håll.

Vid ett senare tillfälle hävdade hon att hon visst sagt namnet.

Att jag glömt. Att jag inte lyssnat. Men när jag bad henne säga det igen kunde hon inte. Eller ville inte.

Summeringen skedde inte på en gång. Den skedde senare. Men kompisen utan namn skulle komma att addera sig med Mannen Som Försvann. Inte som person utan som kategori.

Vännen

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag försökte säga kom hit. Hon hörde gå härifrån…

– 8 september 2022 –

Hon var äntligen på väg till mig igen. Efter lång frånvaro. Äntligen!

Det hade kommit plötsligt. Men jag gjorde som jag alltid gjorde. Städade. Köpte färska blommor till hennes sida av sängen. Handlade mat. Köpte sushi till kvällen. Gjorde mig i ordning.

Jag såg fram emot det mer än jag ville erkänna.

Halvvägs började märkliga sms komma.

Hon hade tankat och undrade om jag ändrat mig. Om jag egentligen inte ville att hon skulle komma.

Det var obegripligt.

Jag hade tillbringat veckor med att försöka få henne att komma. Förklarat. Argumenterat. Försökt hitta lösningar. Betala resor. Till slut accepterat sådant som egentligen var fullständigt orimligt bara för att vi skulle kunna ses. Som motell i Mjölby. ad som helst för det enda jag ville – få tillbringa tid med kvinnan jag älskade. Få somna med henne. Vakna med henne. Hålla om henne. Bara vara en del av hennes magiska sfär.

Nu satt hon i bilen. På väg till mig.

Och ändå verkade hon plötsligt osäker på om jag ville att hon skulle komma.

Varför i hela helvetet skulle jag ändra mig?

Tanken hade aldrig ens slagit mig.

Det märkliga var att hennes frågor började få mig att fundera mer över hennes egen vilja än över mina egna avsikter. Mina var glasklara. Jag ville att hon skulle komma. Det hade jag velat hela tiden.

Det var som om frågan kom från fel håll.

Som om någon av oss tvivlade, men att det inte var jag.

Jag försökte skaka av mig känslan. Svarade att jag självklart ville att hon skulle komma. Att jag såg fram emot att träffa henne.

Men den där märkliga föraningen ville inte riktigt släppa taget.

Som om marken under oss fortfarande rörde sig, trots att vi äntligen verkade vara på väg åt samma håll.

Jag svarade lugnt. Att jag självklart ville att hon skulle komma. Att jag längtade. Att jag älskade henne.

Allt var rätt. Förutom slutet.

Jag avslutade med: ”Kom nu, vännen” och ett hjärta.

Svaret kom omedelbart.

– Jag har aldrig hört att kärlekspar kallar varandra vänner.

Där small det. Inte högt. Men tillräckligt.

Jag försökte förklara rakt. Att ”vännen” inte betydde degradering. Inte reträtt. Inte att vi bara var vänner. Ett gammalt uttryck. Inget mer.

Jag skrev igen. Bad henne släppa det. Komma.

När hon anlände stannade bilen mitt på gårdsplanen. Motorn tystnade. Inget mer hände.

Jag gick ut.

Hon satt kvar bakom ratten och storgrät.

Jag stod där, med huset bakom mig, med blommorna inne i sovrummet, med maten i köket, och förstod att inget av det spelade någon roll just då.

Jag försökte trösta. Förklara. Övertyga.

– Kom in och ät nu, älskling.

Till slut klev hon ur bilen.

Vi torkade hennes tårar tillsammans. Som om det var ett gemensamt arbete. Jag höll om henne. Sa att jag älskade henne. Inte som försvar. Som faktum.

Vi åt. Drack vin. Pratade.

Vi låg i soffan framför den öppna spisen. Lyssnade på eldens sprakande. Orden blev färre. Värmen gjorde sitt.

Till slut gick det över. Inte löst. Men stillat.

Vi somnade tätt omslingrade. Nakna.

Nästa dag var allt som vanligt. Som om veckorna av slit bara varit ett missförstånd i tiden.

Vi satt i köket och gjorde sextio liter krusbärsvin av en enorm skörd från trädgården.

Arbetade sida vid sida. Kokade. Malde. Sockrade. Rärde om. Skrattade. Skojade. Kramades. Väntade direkt. Barnsligt som om kärlen skulle börja jäsa och puttra på en gång.

Hon verkade lycklig. Vinröd T-shrt. Svara mysbyxor. Lite på trekvart. Såg ut som ett lyckligt barn på julafton.

Och det var kanske det mest förvirrande av allt.

Just det. Hon la till mig som vän på Facebook igen. Men… jag hade missat en liten teknikalitet… som skulle uppdagas långt senare… Som om nån sorts satans naturkraft gett sig själva faan på att en massa teknikaliteter till varje pris bara skulle djävlas…

Negligén

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det var svårt att förstå vad som var trasigt när så mycket kändes helt…

– September 2022 –

Jag hade börjat ge henne små presenter. Klänningar. Tröjor. Sådant.

Det mesta beställde jag på nätet. Jag bodde inte längre hemma i Stockholm och hade inte samma möjlighet att bara strosa runt i butiker och hitta saker som påminde mig om henne.

Just den här gången var upprinnelsen ganska enkel. Hon hade varit lite frusen.

Det borde rimligen ha slutat med en tjock tröja. Istället beställde idioten i mig en negligé. Jag minns inte varifrån. Hunkemöller kanske.

Det som gör historien bättre är att paketet bestämde sig för att komma ungefär samtidigt som hon bestämde sig för att inte komma. Den detaljen hade jag inte riktigt sett framför mig. Så jag skickade den till henne istället.

Några dagar senare kom en bild. Hon hade provat den. Bilden visade bara nederdelen och hennes ben. Försedd med skrattande emojis.

Jag förstod aldrig riktigt vad hon skrattade åt. Negligén. Situationen. Eller något helt annat. Åt benen fanns det i alla fall ingen anledning att skratta.

Men det intressanta var egentligen inte bilden. Det var att den kom.

Vi befann oss mitt i någonting som på pappret borde ha varit en konflikt. Veckor av diskussioner. Missförstånd. Anklagelser. Samma ämnen om och om igen.

Och ändå skickade hon bilden. Som om konflikten för ett ögonblick inte existerade. Som om den belägringen tillfälligt upphört.

Som om vi fortfarande var vi.

Jag tänkte inte särskilt mycket på det då. Jag blev mest glad. Glad att hon skickat bilden. Glad att hon svarat. Glad att det fortfarande fanns värme någonstans under allt det andra.

Det här var egentligen första gången jag såg fenomenet. Först långt senare började jag se mönstret. Konflikt och närhet verkade kunna existera samtidigt.

Samma dag kunde innehålla anklagelser, tystnad, värme, humor, saknad och kärlek. Som om relationen växlade spår utan förvarning.

Och när jag senare flyttat hem till Stockholm igen skulle det där fenomenet bli betydligt tydligare.

Vi kunde vara mitt inne i en konflikt. Ha bråkat. Missförstått varandra. Varit arga.

Och ändå kunde det komma ett hjärta.

En bild.

Ett sms.

Något som inte alls hörde hemma i sammanhanget.

Som om relationen aldrig riktigt bestämde sig för om den var trasig eller fungerande.

Det var först i efterhand jag började förstå hur märkligt det egentligen var. Men även varför det blev såhär.

Författare: Författaren (Sida 6 av 7)

Bottenvåningen

Utanför Gården

Vinnaren Är

Tigersågen

Lycka

Novemberdagar

Som Man Sår…

11:59

Vad Pysslar Du Med?

Transparens

Teknikaliteten

Inte Hela Bilden

Fristaden

Mannen I Spegeln

Förseningen

Toppluvan

Efterspel

Mayhem

Moment 22

Gåvan

Fruan

Ved Och Värktabletter

Kompis Utan Namn

Vännen

Negligén

Senaste kapitel

Etikettmoln

Senaste Reaktioner