Allt jag gjorde för att vara transparent blev bevis mot mig…

– 28 oktober 2022 –

Efter många månaders total tystnad hörde min exfru av sig igen.

Med tanke på att vi fortfarande ”delade” gården var det ofrånkomligt.

Vi hade inte haft kontakt sedan början av februari. Samtalet höll sig till fakta. Administration. Gården. Och en kort, saklig sammanfattning av livet sedan sist.

Jag sa att jag träffat en kvinna jag älskade. Att hon älskade djuren. Att hon trivdes på gården.

Exfrun frågade såklart hur det var med djuren. Jag sa dom mådde strålande. Jag skickade en bild på fåren. Där fanns även Kärleken med. Det var ett foto som både visade välmående djur men även samtidigt bekräftade min nya kärlek. För mig var det inga konstigheter. Ett vackert foto på både djur och kvinnan jag älskade.

Jag mindes att min exfru i samband med separationen hade avaktiverat sitt Facebookkonto. Någon gång senare berättade en gemensam vän att hon lagt upp en bild på fåren. Han hade i en kommentar frågat varför, eftersom hon lämnat både mig och gården. Enligt honom tog hon bort bilden och avaktiverade igen.

Det var månader sedan. Det betydde inget för mig. Det var verkligen ingenting som ingick i min sfär eller dagliga tankar.

Trots att Kärleken slagit upp förlovningen och gjort slut 3 dagar tidigare, hade vi en konversation i sms.

I förbifarten, för att ha total transparens, nämnde jag givetvis exfruns samtal.

Jag berättade sammanfattande vad vi talat om. Förutom rent administrativt gällande gården – Facebook. Bilden på fåren. Avaktiveringen. Jag förklarade att jag inte riktigt förstod helheten, men att det saknade betydelse. Jag påpekade det som för mig var det viktigaste – att jag sagt att jag träffat någon ny. Att jag älskade henne. Att jag utelämnat att hon precis gjort slut.

Då vände allt.

Hon sa att jag ljög.
Varför hade jag sagt att min exfru inte hade Facebook, när hon bevisligen hade det?

Jag svarade som det var.
Det var vad jag visste då.

Varför hade jag skickat bilder på henne till min exfru?
Det lät som ett dåligt skämt.

Jag försökte reda ut.
Hon hade kommit upp för att hon älskade djuren. För att jag älskade henne. Jag hade sagt det. Det var allt.

Så nu skulle vi diskutera skilsmässan?


Nej. Den var klar. Det hade jag redan, upprepat, påpekat. Det var fakta. Det handlade om gården. Om huruvida jag över huvud taget kunde behålla den.

Hon sa att jag inte hade rätt att prata om henne.
Inte rätt att skicka bilder på henne till min exfru.

Jag frågade om jag ens hade rätt att säga att jag träffat någon jag älskar.

Svaret kom snabbt.
Vasst. Avslutande.

– Lycka till med henne nu då. Så roligt att ni kommunicerar igen. Ha en fin helg tillsammans.

Sedan var det tyst.

Jag satt kvar med en märklig förvirring. Min exfru hade hört av sig av praktiska skäl. Jag hade sagt att jag älskade någon ny. Bekräftat henne. Stått för det. Och just det användes emot mig.

Allt detta bara dagar efter att hon sagt upp förlovningen.
En förlovning hon samtidigt påstod inte fanns.

Ironin var enkel.
Det som inte existerade kunde sägas upp.
Det som sades öppet och bekräftande räknades som svek.