Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Kategori: 2022 (Sida 2 av 2)

11:59

2 juni 2026 / / 3 kommentarer

För stunden räckte det…

– 7:e November 2022 –

19:30 stod jag och väntade på perrongen. Som vanligt i exakt tid.

Allting annat var som vanlig det med. Mat i kylen. Blommor vid hennes sida sängen. Nystädat. Nybäddat. Ved intaget. Och jag hade försökt snygga till mig själv.

Hon började med att slänga på sig en av mina jackor ovanpå sin svart-vit-rutiga skjorta, byta skor, och gick direkt till fåren.

Hon stod där. Mitt i den lilla fårflocken, och sken som en sol när dom med förväntansfulla blickar samlades runt henne för den dagliga utdelningen av knäckebröd till dom. Hon skrattade åt deras intensitet. Nämnde dom alla vid namn när dom fick sin respektive bit.

Det blev fiskgryta. Potatismos. Rårivna morötter. Ett glas vin.

Biblioteket. Tänd brasa. Kramar. Samtal.

Vi pratade om förlovningen hon brutit upp ett tag tidigare.

Jag försökte på ett enkelt och lättsamt sätt få henne säga att hon ångrade sig. Jag skojade och sa att jag ”gav henne dagen ut att fundera på saken och lämna besked”.

Vi fortsatte prata. Kramas. Jag tittade på henne och sa ett tyst ”Igatsesin sind…” hon svarade ”Jag har saknat dig också…”. Jag följde upp med ”ett lika tyst ”Armastan Sind” och hon svarade ett tyst ”Ka…”.

Egentligen var nog den fullständiga frasen ”Ma armastan sind ka”. Det vill säga ”jag älskar dig också”, men jag hade tagit mig friheten, trots min tämligen begränsade Estniska, att rationalisera det till bara ett ”ka”.

Det fanns ingen tråkig underton. Inga insinueringar. Inget bråk. Den brutna förlovningen och allting gällande Facebook var bortblåst. Precis som sms-bråket om min exfru. Vi hade lagt locket på. Sopat allt under mattan. För stundens skull. Att få vara tillsammans. Igen. Precis som så många gånger förr.

Kvällen gick fort. 11:59 sa jag ”Meddelande till våra kunder. Vi vill påpeka att dagens erbjudande går ut om en minut”.

Jag tittade frågande på henne.

– Ja men vi kan väl vara tillsammans då…

Hon drog på det. Sa det tyst och försiktigt. Började fnissa lite när hon själv förstod hur tveksamt det egentligen lät. Men det fanns ingenting annat i hennes sfär som sa det egentligen var tveksamt.

Vi gick och la oss. Jag lät lampan vara tänd när hon klädde av sig. Som vanligt. Hon sa Släck! som vanligt.

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Som vanligt.

Det som inte var som vanligt var att relationen uppenbart var tillbaka. Om den nu någonsin hade varit borta. Men förlovningen var det tydligen inte. Kanske hade jag uttryckt mig fel, eller snarare inte så koncist. Eller så ville hon bara ha relationen. Inte förlovningen. ”Kravet”.

Men där och då ville jag bara ligga och hålla om henne. Ha handen på hennes bröst. Snosa henne i nacken.

Jag var lycklig.

Som Man Sår…

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Det var så här jag trodde att framtiden såg ut...

– 8:e November 2022 –

Vi var uppe ganska tidigt.

Åt frukost. Ännu en gång hennes fantastiska smörgåsar av Must, Estnisk Svartbröd, Kilud, där ”godare än Anjouvis” nog är det närmaste man kan komma i beskrivning, kokt ägg, och finhackad rödlök och gräslök.

Svarta jeans, vit T-shirt, en av mina hoodies. Gummistövlar. Osminkad. Uppsatt hår. Hon var vacker som en saga. Mjuk i kroppen, avslappnad.

Hon hade någon märklig blandning av att vara feminin till det extrema, men ändå rak i ryggen. Rejäl. Som en blanding av prinsessa och Kristina från Duvemåla. Ironin i det var total, eftersom jag bodde bara ett stenkast från både Duvemåla, och en faktisk väg som beskrivs i Mobergs Utvandrarna.

Vi grävde upp rotfrukter. Rödbetor. Morötter. Potatis. Röd lök. Gul lök.

Skottkärra efter skottkärra grävdes upp och kördes ner till trälårarna jag en gång byggt i källaren.

Plötsligt hörde jag ett knak och brak utan motstycke. Det låt inte rotfrukt. Jag tittade upp.

Hon stod där. Med grepens handtag i ena handen och själva grepdelen i andra. Såg frågande ut.

Jag började skratta. Hon hade haft av den på mitten. Det var dessutom inget skräp. Utan en kraftig sak.

– Jag får passa mig. skrattade jag. Du är både stark, och uppenbart våldsam.
– Ja du ska inte bråka med en Estnisk kvinna, skrattade hon. Höll upp grepen och lät mig fotografera henne.

Vitlöken belönade även den med riklig skörd. Små, men ljuvligt doftande och saftiga.

Jag upplevde det som att hon verkligen älskade arbetet. Skörda. Precis samma entusiesm och noggrannhet som när vi tidigare under hösten skördat äpplen och päron. Gud vet hur många kassar. Alla kördes till det mobila musteriet som besökte marknaden. Senare på kvällen kunde vi hämta nästan 20talet treliters plastbags med äppelmust från våra egna äpplen. Till ett bra pris.

Det började mörkna så vi tog kväll. Duschade. Bytte om.

Det blev fiskgryta, och potatismos. Med rotfrukter, på förekommen anledning. Allting, utom fisken, egenodlat. Prosecco.

Jag älskade att laga mat tillsammans med henne. Det var ett av alla områden där vi bara klickade. Vi hade helt olika bakgrund och filosofi inom matlagning. Men det fungerade. Absolut – inte sällan tittade hon på mig och sa nåt frågande ”Vad håller du PÅ med?” men det var kärleksfullt.

Hon hade tagit med, och bytt om till, sin Negligé jag givit henne.

Vi satt i köket. Åt. Skrattade. Pratade. Hon låtsades bli skitfull och poserade på bild halsandes ur flaskan.

Som vanligt hamnade vi i biblioteket. Vid brasan. Kramades.

Vi började titta på hennes konst. Hon visade verk efter verk hon målat under tid. Den var totalt makalös.

Hon hade sagt hon målade lite. Visat nåt enstaka. Men jag hade aldrig förstått omfattningen. Antalet verk, eller kvaliten på dom. Hon hade uppenbart inte gjort någonting alls för att marknasföra någonting. Uppenbart såg hon sig inte ens som konstnär.

Jag förstod inte varför. Fick ingen förklaring mer än att ”hon inte var konstnär”.

Spontant kände jag att jag verkligen ville hjälpa henne.

Kvällen slutade som alla andra kvällar tillsammans.

Den där makalöst fantastiska lilla sekunden då lampan var tänd. Hon klädde av sig. Vi kröp ner i sängen.

Det var så här jag ville liva. Hela resterande mitt liv. Med henne.

Bara enkelt.

Faan ta all den andra skiten…

Novemberdagar

2 juni 2026 / / 1 kommentar

Lycka ser sällan märkvärdig ut när man befinner sig mitt i den...

– 24:e – 27:e November 2022 –

Det närmade sig hennes födelsedag.

Själva födelsedagen skulle hon fira hemma. Sa att hon skulle komma att arbeta. Men hon skulle besöka mig och fira innan. Hon hade ledig fredag på grund av kommande helgarbete och vi skulle få tre dagar tillsammans.

Jag hade gjort om och gjort rätt. En tjock och mysig morgonrock från Lexington kändes lämpligare än en Neglie i det stora lite dragiga huset. Jag hade skickat minn lillasyster. Östermalmskvinna. Till Biblioteksgatan för att kvalitetskontrollera rocken, och storleksdefiniera. Den blev köpt. Hemskickad.

Ett par paket med det finaste papper jag kunde hitta, och snören som sa ”I Love You” låg klara i köket och väntade på henne i några dagar innan hon kom.

Jag hade köpt resan åt henne. Hämtade henne på Kalmar flygplats.

Huset städat. Mat förberedd i kylen. Färska blommor vid hennes sida sängen. Jag klar. Och i tid.

Tog en bild på infotavlan och skickade henne. Skrev ”Timewarp” och skrattade. Tavlan sa att klockan var 18:50. Att planet från Bromma redan redan hade landat. 18:56.

Heliga Moder. Måtte tekniken i planen jag skickar min älskade kvinna med fungera bättre än den på terminalen, tänkte jag.

Skratt och prat i bilen på väg mot gården.

Matlagning. Pasta med soltorkade tomater. Egenodlade. Smörsteka Champinjoner. Kronärtskockshjärta. Rikligt med färskriven Parmesan. På spenatbädd. Prosecco.

Hon hade sin bruna stickade tröja med mystiga mönster, nästan som Kilskrift.

Jag minns den där tröjan märkligt väl. Kanske för att hon såg ut precis som hon gjorde när hon var som mest sig själv. Inte uppklädd. Inte på väg någonstans. Inte på väg bort. Bara hemma på gården. När jag tänker tillbaka på henne är det sällan de stora ögonblicken jag minns först. Det är sådana detaljer. Om någonting var hon full av detaljer. Alla detaljer som tillsammans skapade perfektion.

Som alla andra besök fanns den där. Kärleken. Närheten. Intimiteten. Skrattet. Samtalen. Sen kväll vid brasan. Den tända lampan när hon klädde av sig. Somna nakna. Tätt omslingrade.

– 25:e November 2022 –

Helgen innebar lite pyssel på gården. Vi tog bil & släp och åkte för att hämta hösilage till fåren. Tog massa selfies i bilen. Fula miner. Vi såg inte kloka ut. Skrattade åt både situationen. infallet. Bilderna.

Grågul halvlång kappa. Beige toppluva. Osminkad. Hon var sötare än allt. Söt-vacker. Nära. Rolig. Arbetsam. Naturlig. Spontan. Närvarande. Magisk.

Vi stannade till på coop. Handlade lite småsaker. Jag fotograferade henne med ”HarryBoy” eller vad den faan heter. Hästen. Pappfiguren i entren var lika stor som hon själv.

– Din nya man? Med hästansikte…. skrattade jag… Kan du ha som profilbild på Facebook. ”Date med kändis…”

Vi kämpade som djur med den där 1000 kilo tunga storbalen. Den fastnade såklart på tröskeln till stallet. Den borde… ha åkt över. Den brukade åka över. På grund av rörelseenergin när den rullade av släpet. Men inte den här gången…

Jag var förbannat nära tappa det totalt men höll ihop för hennes skull. Balhelvete! Lite pyssel med spännband och en stund senare var den inne. Fåren fick sin mat. Kärleken poserade på bild med att ”kasta upp hösilage i luften” och låta den singla ner över henne.

Matlagning tillsammans.

Falafel. Kokta morötter och rödbetor. Egenodlade. Underbara. Hemgjort vitlökssmör. Egenodlad. Sallad. Prosecco.

Bibliotek. Brasa. Film. Kramar. Pussar. Samtal. Sänggående. Tänd lampa när hon klädde av sig. Intensiv älskog. Länge. Somnade nakna. Tätt omslingrade.

– 26:e November 2022 –

Frukost. Estniskt svartbröd. Utan Kilud. Den burken hade SAS snott i incheckningen. Till min stora förtret. Även hennes.

Vi begav oss ut på gården.

Hon knallade omkring och

Plötsligt inträffade en av dom första schismerna live.

Jag göra i ordning Belosarna för vintern. Sätta på snökedjor. Plogblad på den ena, snöslunga på den andra etc. Hon hjälpte intresserat till med det hon kunde. Hon hade redan kört dom tidigare. Så hon kunde starta, växla, backa, stanna.

Jag var tvungen släpa fram ett undanstoppat plogblad. Stort. Tungt. Gjutjärn. Jag ville inte be henne hjälpa til att bära så jag släpade fram det över det ojämna betonggolvet.

SLUTA!! Skrek hon och höll för öronen.

– Jo jag vet. Förlåt. Det låter… men jag kan inte lyfta det själv. Jag måste dra skiten, och du ska INTE lyfta detta. Absolut inte.

Det fastnade i någon sorts märklig diskussion om hur det skulle göras. För min del var diskussionen begriplig. Hon skulle inte lyfta. Det var tvunget göras. Jag hade glömt att varna henne för oväsen. Mitt misstag. Jag tänkte helt enkelt inte på det.

Det jag inte förstod var hur det på nåt märkligt sätt faktiskt uppstod en diskussion. Jag hade bett om ursäkt för att jag missat säga till.

Jag sa åt henne att gå ut 3 minuter. Det gjorde hon.

Schismen försvann lita fort som den uppstått. Det var så våra, väldigt få, konflikter ”live” brukade fungera på den tiden. De uppstod snabbt. Försvann snabbt. Som ett sommarregn. Fem minuter senare var allt som vanligt igen. Jag tog det som ett gott tecken. Som bevis på att vi var bra på att lösa saker. Först långt senare började jag fundera på om de verkligen försvann, eller om vi bara blev väldigt skickliga på att lägga locket på.

Vi blev klara för dagen. Gick in.

Ännu en underbar stunds matlagning tillsammans.

Fisk/tomatgryta. Enkelt. Gott. Trevligt.

Resten av kvällen blev så nära karbonpapper man kan komma.

Tänd brasa. Samtal. Närhet. Film. Pussar. Lampan tänd när hon klädde av sig. Hon sa ”släck” på samma blyga sätt som alltid. Jag vägrade.

Somnade. Nakna. Nära omslingrade.

Jag minns att jag låg där och lyssnade på hennes andetag. Hur de blev långsammare. Djupare. Hur hon försvann in i sömnen efter ännu en dag av arbete, skratt, matlagning och närhet.

Jag minns att jag tänkte att om det fanns ett facit för hur livet skulle levas så kunde det omöjligen vara särskilt långt från detta.

Och att om Gud nu existerade så måste det vara för att Hon ibland ville låta människor få uppleva dagar som den här.

– 27:e November 2022 –

Det hade blivit 1:a advent.

Som omväxling blev lussebullar till frukost. Slö Söndag med brasa redan på morgonen. Vi hade nästan all tid i världen.

Vädret var helt ok, så vi tog en långpromenad. Plockade mossa och blåbärsris.

När vi kom hem började hon husera i käket. Letade bland krukor.

Iförd en svart polotröja, med det blonda håret totalt åt alla håll var hon som någon sorts perfekt storm. Ett totalt yrväder. Glad. Avslappnad.

Vi hade köpt Hyacinter. Hon började sätta ihop någon sorts julgrupp med Hyacinter och ljus, mossa och ris. Röda band. Jag började filma henne. Hon var totalt absorberad av sitt pysslande på ett fängslande sätt.

– Kan du berätta lite grann om vad du håller på med?
– Men sluta göra mig på film. Jag vill inte vara på film!

Jag fortsatte filma.

– Hur går dina tankar inför julen nu när du står med detta? Kan du säga någonting om konstverket du håller på med?

– Jul hos Ernst. Nästan som jul hos Ernst. Men utan Herr Ernst.

Hon började fnissa. Jag fyllde i med hennes namn och la till ”Jul” lite frågande.

– Jul hos… och så la hon till mitt efternamn, men uttalade det inte bara med sin söta brytning, utan sa det totalt fel…

Som så ofta när hon sa saker på totalt fel sätt så började hon fnissa när hon mötte min blick. Nu skrattade hon. Jag började asgarva.

– Vet du ens vad jag heter efter 7 månader…? Vad står det i din telefonbok?
– Tomas Ledin…

Mitt i allt så fanns någon sorts medvetenhet om vad som gått fel tidigare. Någon sorts styrkande av tesen att ”humor är lika med tragedi plus tid”.

Det var dags för henne att åka hem. Hennes sätt att lite skifta karaktär var som vanligt. Precis som den tenderande sorgen över att lämna gården fanns där.

Det blev som vanligt förbannat tomt efter henne. På kvällen satt jag, med ett glas vin. Vid köksbordet. TIttade på hennes konstverk. Ett av ljusen var tända.

På kvällen var hon trött efter helgen och resan. Men vi pratade en liten stund i alla fall.

Hon sa hon älskade mig…

Lycka

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Ibland ryms hela världen i ett sms…

– 1:a December 2022 –

Vaknade av sms från henne.

Hon skickade en bild. På mig. Vid bryggan.

Inringad i ett stort hjärta.

Lycka.

Tigersågen

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Jag tänkte inte på det då…

– December 2022 –

Vi hade fortsatt kontakt. Jag brukade ringa henne runt nio varje kväll.

Då hade djuren fått sitt. Katten hade ibland behagat komma in. Brasan var tänd. Ett glas vin stod på bordet. Dagen var färdig. Det blev en rutin. En bra rutin. Ibland pratade vi länge. Ibland kortare om hon skulle upp tidigt eller var trött efter jobbet. Men vi pratade nästan alltid.

Hon hade varit ovanligt långhårig senaste gången vi sågs. Nu skulle hon åka till Estland och klippa sig berättade hon. Det blev billigare där, sa hon. Och bättre.

Selfiesarna som kom efteråt gav henne rätt på åtminstone en av punkterna. Hon var väldigt fin i håret. Om det verkligen blev billigare när man räknade in flyg, resor och allt runt omkring är en annan fråga. För en gångs skull verkade hon dock vara förhållandevis öppen med vad det faktiskt kostade. Jag nöjde mig med det. Det fanns ingen anledning att gräva djupare.

Vi hade kontakt den kvällen hon skulle sova överi Tallinn, och det var inga konstigheter.

Hon höll samtidigt på mycket med sin lägenhet. Målade. Flyttade saker. Gjorde om. Pysslade. Det verkade vara ett ständigt pågående projekt. Med jämna mellanrum kom det bilder på nya framsteg, nya idéer eller saker som skulle byggas om.

En av bilderna fastnade av någon anledning i minnet.

Hon stod i vardagsrummet och poserade med en tigersåg.

Inte någon liten hobbymodell heller. Utan en rejäl maskin. Precis den sortens verktyg jag själv använde. Hon såg nöjd ut. Lite stolt nästan. Som om hon visade upp sitt senaste projekt.

Jag reagerade inte nämnvärt då. Varför skulle jag? Hon hade alltid haft en praktisk sida. Kunde hugga i. Kunde fixa saker. Kunde vara betydligt mer handlingskraftig än många människor gav henne kredit för.

Ändå är det märkligt vilka detaljer som börjar leva sitt eget liv långt senare.

För när jag idag tänker tillbaka på bilden är det inte tigersågen jag minns först.

Det är håret.

Sminket.

Att hon såg ut som om hon var på väg till en fotografering snarare än mitt i ett rivningsprojekt.

Och det behöver naturligtvis inte betyda någonting alls.

Människor får vara välklädda när de använder verktyg. De får vara sminkade när de renoverar. De får posera med saker de själva använt.

Det märkliga var inte bilden.

Det märkliga var att jag aldrig ens ställde frågan.

Hade hon använt sågen själv?

Eller hade någon annan gjort jobbet?

Jag vet fortfarande inte svaret.

Men jag vet att frågan aldrig föll mig in då.

Vinnaren Är

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Vissa människor behöver ingen krona för att synas…

– 13:e December 2022 –

Hon skickade ett sms med en bild på sig själv.

Hon var Lucia i luciatåget på arbetet.

Bildens tekniska kvalitet lämnade i sanning en del övrigt att önska. Kornig. Mörk. Sned. Precis som bilder ofta blir när de tas i förbifarten mellan verkliga arbetsuppgifter.

Men det gjorde inte hon.

Trots vårdkläderna. Trots den enkla miljön. Trots att halva bilden egentligen bestod av dålig belysning.

Hon var inte årets Lucia.

Hon var Livets Lucia.

Utanför Gården

2 juni 2026 / / 4 kommentarer

Jag började tro att lyckan hade flyttat in…

– 15:e – 19:e December 2022 –

2 veckor sedan hennes senaste besök. Hon skulle fira jul med familjen, så vi skulle fira jul nu ett par dagar. 4 underbara dagar tillsammans,

En del rutiner var sig lika.

Färska blommor vid hennes sida sängen. Nystädat. Renbäddat. Kylskåpet fullt. Jag köpte hennes biljett.

En del saker var annorlunda.

Till en av sommarens grillningar hade hon haft med sig en burk med någonting Estniskt. Mulgi Kapsad. Oerhört gott. Så jag tänkte…

En hel del research, varav 99% av recepten på Estniska. Men jag försökte så gott jag kunde. Mulgi Kapsad skulle det bli.

  • 1 burk surkål
  • 600 gram fläsk (typ riktigt fläsk, inte “bacon”)
  • 1 flaska (500 ml) mörk porter
  • 200 gram farinsocker
  • 200 ml äppeljuice (ju finare råpressad juice ju bättre)
  • 5 dl matvete

Serveras med

  • Potatis
  • Rårörda lingon
  • Senap (riktig Estbisk senap)
  • Rårivna Morötter
  • Aladob

Jag försökte följa långkoksreceptet till sista millimetern. Sjukt nervös inför vad jag stod inför.

Hämtade på stationen. Försökte med ett försiktigt ”Tere, sa oled ilus…”. (Hej, du är vacker…). Jag hade försökt lägga tid på att lära mig enkla fraser på Estniska. Hon såg glad och förvånad ut. Sa tack…

Hon avslöjade mig på en gång hon kom genom köksdörren.

  • Det luktar kål. Har du gjort Mulgi Kapsad?

Där sprack den överraskningen. Men middagen serverades. Hon såg tveksam ut. Ok jag var medveten om att min aladob jag hittat var långt ifrån den Estniska hon haft med sig tidigare. Vanlig djävla kalvsylta. Men det var vad den småländska skogen hade att erbjuda. Inte Östermalmshallen direkt.

Hon drog lite på orden…

– Du vet jag är vegetarian…?

Jag visste ju hon var vegetarian. Hon åt fisk, skaldjur. Någon enstaka gång kött. Mycket enstaka. Och jag hade inte riktigt förstått konceptet. Och hade inte tagit upp det till dialog.

Jag hade fattat fel. Missförstått det jag trodde var ”undantag”. Och hade tillagat nåt hon egentligen inte åt. I alla fall inte då.

Well. Det var väl inte hela världen ansåg någon av oss. Men min överraskning hade ju gått fundamentalt åt helvete. På alla sätt ungefär. Men den fick beröm i sin fundamentala tillagning.

Resten av kvällen var som våra kvällar var. Brasa. Ett glas vin. Kramar. Prat. Skratt. Lampan tänd när hon klädde av sig. Hennes tillhrande protest. Vi älskade intensivt. Somnade nakna och tätt omslingrade.

De följande dagarna upplöstes nästan. Som om tiden förlorade sin vanliga friktion. Vi existerade sida vid sida utan något egentligt projekt annat än varandra. Tog en promenad. Tog hand om djuren. Tänd brasa. Glögg. Lussebullar. Pepparkakor. Film. Frukost. Den tända lanmpan igen, Älskade intensivt. Skrattade. Pratade.

Hon hade med sig Estniska godsaker från Tre Brudar. En butik i Sollentuna som specialicerade sig på Baltiska matvaror. Give or take.

Jag försökte bidra med vad jag kunde, vilket i köket oftast visade sig vara betydligt mindre än jag själv föreställde mig. Jag blev delegerad den råstekta potatisen, En del förstod jag inte. Hon förstod jag inte riktigt förstod. Det ändrade ingenting i hur det kändes att laga mat tillsammans.

Julklappsöppning.

Jag fick ett par underbara, och dessvärre dyra, fårskinntofflor av henne. Ett par tofflor jag skulle komma att ha på mig varenda vaken minut på gården. Fick min favoritcognac. Det var tydligt bortom alla tvivel att hon lagt både tid, omtanke, eftertanke, och pengar, på sina klappar. Och – hon överraksade med mitt första biobesök på åratal. Jag kunde inte påminna mig när jag senast var på bio.

Det var vår första ”utanför gården-tillvaro” under hela relationen. Men inte den enda dom dagarna.

Såklart lyckades jag fucka upp det totalt. Genom stress. Min strävan efter perfektion för henne. För mig var det långt bortom ”bara bio”. Det var vår första ”Utanför-gården-date”. Det var… någonting nytt.

Ytterst oavsiktligt och obetänksamt, och omedvetet lyckades jag fadäsen att göra henne ledsen. Jag underströk att jag var komplett idiot med att iställt för att falla på knä och be om ursäkt, försöka förklara mig. Men utan ursäkt.

IDIOT!

Bion, smågodis, popcorn. Filmen som sådan. Kvällen som sådan. Bara sitta i salongen och hålla hennes hand. Det var någon sorts ny dimension till ”oss”.

Och det skulle fortsätta…

– 18:e December 2022 –

Tro det eller ej. Men mitt i ingenstan. Mitt i absolut ingenting. I mörkaste Småland. Finns ett litet ställe som är vida berömt för sitt magnifika julbord, Jag hade bestämt att överraska henne med det.

Vi gjorde oss lite fina, Hon såg fantastisk ut. Grå jeans. Grå lurvig tröja med pärlor på ärmarna. Utsläppt hår. Diskret sminkning.

Julbordet i sig var även det fantastiskt. Men det var mycket folk.

Jag gick som en lejoninna vaktar sitt barn när Kärleken gick till bordet med det hon plockat åt sig. Så ingen skulle råka stöta till henne. Knuffa henne. Så hon skulle råka tappa någonting.

Jag försökte på alla sätt uppvakta henne. Hämta saker. Fråga vad hon ville ha.

Jag insåg att den där Djursholmska uppväxten i mig, oavsett hur begravd i ett liv av rocknroll, och några år på en gård mitt iskogen någonstans ändå fanns kvar. I ryggmärgen.

Vi hade en fantastisk eftermiddag.

När vi kom hem sa hon att hon var, som hon uttryckte det, ”Lite förvånad – en ny sida hos mig”. Jag tog det som en komplimang fast jag såg det som en självklarhet. Jag ansåg kanske själv jag uppfört mig gentlemannamässigt alla gånger vi setts. Men samtidigt var ju omständigheterna väldigt lantliga.

Vi sov middag. Omslingrade.

Den kvällen satt hon vid brasan. I sina blå/grönrutiga mysbyxor och en stickad brunrandig tröja. Drack glögg. Klappade vildkatten.

Resten av vår kväll var som våra kvällar var.

Nästa dag var det dags att åka hem.

Jag började betrakta hennes närvaro som vardag. Inte som något mindre värdefullt. Tvärtom. Som något så självklart att jag slutade tänka på att det en gång varit en dröm. Inte tristess. Inte slentrian. Vardag. En lycklig vardag.

Jag började missta lyckan för permanens…

Vid lunchfikat, dagen för hemresan, satt vi vid köksbordet. Det var en av de där stilla stunderna som uppstår när allting egentligen redan är gjort. Väskorna var nästan färdigpackade. Djuren hade fått sitt. Kaffet stod på bordet. Om några timmar skulle jag köra henne till tåget och ännu en gång se henne försvinna bort längs perrongen. Jag bad henne komma runt till min sida av bordet och titta på skärmen framför mig. Egentligen skulle jag köpa hennes returbiljett. Det var åtminstone vad hon hade anledning att tro. Men det var inte någon bokningssida som låg uppe.

Jag hade tittat på förlovningsringar.

Jag visade några modeller och frågade vilken hon tyckte bäst om. Det var inget märkvärdigt samtal. Ingen högtidlig stund. Ingen planerad ceremoni. Bara två människor vid ett köksbord en söndag i december. Hon lutade sig fram och tittade. Jämförde. Funderade. Pekade till slut ut en modell. Det visade sig att vi tyckte bäst om samma ring.

Jag minns att jag reagerade på hur enkelt allting kändes. Som om det inte fanns någonting att förhandla om. Som om vi redan befann oss på samma plats utan att behöva övertyga varandra.

Utifrån det blev det ingen efterföljande diskussion. Inga stora ord. Inga löften. Inga framtidsplaner som behövde uttalas högt. Vi bara konstaterade det och gick vidare till nästa samtalsämne. Där och då kändes det fullständigt naturligt. Nästan självklart.

För mig blev det ytterligare en av alla de där små sakerna som stärkte känslan av att vi redan hade valt varandra. Att framtiden inte längre var något abstrakt som låg långt borta, utan något som sakta höll på att flytta in i vardagen. Och kanske var det just därför ingen av oss kände behov av att säga särskilt mycket mer. Som om ord egentligen inte längre behövdes. Som om det viktigaste redan hade blivit sagt.

Såklart skulle det hela avslutas med det som inte då direkt, men senare, skulle komma att slängas i huvudet på mig…

Biljetten

3 juni 2026 / / 1 kommentar

Nutiden fick betala för gamla erfarenheter…

Det hade naturligtvis uppstått en konflikt.

Precis som så många gånger förr utspelade den sig i sms. Den där förbannade kommunikationsformen som gång på gång lyckades göra små saker stora, och stora saker omöjliga.

Egentligen var det ingenting.

Eller åtminstone borde det ha varit ingenting.

Men vissa relationer har en märklig förmåga att fungera som optiska instrument. Det lilla förstoras. Det oskarpa blir knivskarpt. Det som borde passera obemärkt blir plötsligt föremål för dissektion.

Dagen hon skulle resa hem efter vårt eget lilla julfirande hade jag, som alltid, tänkt köpa hennes biljett. Det var ingen uppoffring. Ingen uppvisning. Bara en vana som uppstått av sig själv. Hon la tiden. Hon reste. Jag stod för resorna. Så enkelt var arrangemanget.

Jag hade betalat exakt varenda resa sedan vi började träffas – bensinpengar, tåg, eller flertal flyg. Retrospektivt kan jag påminna mig att hon en gång tog en hyrbil. Någonting som jag tror jah missade att ersätta. Jag är faktiskt osäker. I såna fall var det ett ärligt förbiseende.

Men just den dagen bestämde sig min internetbank för att föra ett eget krig mot mänskligheten.

Ingenting fungerade.

Försök igen.

Tekniskt fel.

Försök senare.

Samma visa om och om igen.

Till slut gjorde vi det enda rimliga. Hon köpte biljetten på sitt kort. Jag skulle swisha pengarna så fort banken återvände från sin tillfälliga sinnessjukdom.

Vilket jag också gjorde.

Där borde historien ha slutat.

Men det gjorde den inte.

För mitt i den pågående konflikten dök plötsligt en ny version av verkligheten upp.

Hade inte hon betalat biljetten hade hon inte kunnat ta sig hem.

Jag minns att jag stirrade på telefonen.

Inte därför att jag blev arg.

Utan därför att jag blev förvirrad.

För det var inte det som hade hänt.

Det var inte ens i närheten av det som hade hänt.

Banken hade krånglat.

Hon hade lagt ut pengarna.

Jag hade ersatt henne.

Slut på historia.

Ändå stod jag där med känslan av att någonting höll på att glida mig ur händerna. Inte själva konflikten. Utan verklighetsbeskrivningen av den.

Det var som att försöka fånga rök.

Ju mer man försökte hålla fast vid sakförhållanden, desto mer verkade de upplösas och anta nya former.

Och det märkliga var att det inte var själva biljetten som gjorde ont.

Det var att jag för första gången började ana att fakta och känsla ibland levde helt separata liv.

Att något kunde upplevas som sant trots att det inte hade hänt.

Och att man då stod ganska ensam kvar med sina kvitton, sina kontoutdrag och sin logik medan berättelsen redan hade fortsatt åt ett annat håll.

Först långt senare började jag fundera på om det där verkligen handlade om tågbiljetten.

För summan var obetydlig. Själva händelsen ännu mindre. Ingen hade blivit lurad. Ingen hade blivit lämnad utan biljett. Ingen hade blivit strandsatt.

Ändå verkade frågan bära en tyngd som var oproportionerlig mot det som faktiskt hänt.

Det fick mig att tänka på berättelserna från hennes första år i Sverige. Om mannen hon levt med då. Mannen med pengarna. Mannen som, åtminstone enligt de historier jag hört henne berätta, hade haft en märklig förmåga att använda sina ekonomiska möjligheter som ett maktspråk. Inte nödvändigtvis genom direkta krav. Inte alltid genom hot. Snarare genom att skapa beroenden. Skulder. En känsla av att någon annan satt på nycklarna till friheten.

Jag vet fortfarande inte hur mycket av de berättelserna som var exakta och hur mycket som med åren blivit till symboler för något större. Men tanken slog mig ändå.

Kanske handlade reaktionen inte om biljetten.

Kanske handlade den om vad biljetten representerade.

För människor bär sällan bara sina erfarenheter. De bär även sina gamla rädslor. Och ibland får nutiden betala ränta på skulder som uppstod långt innan man själv dök upp i berättelsen.

Där och då förstod jag inte det.

Jag såg bara en biljett.

Hon kanske såg något helt annat.

Kontinenten

3 juni 2026 / / Inga kommentarer

Jag såg fortfarande varje händelse för sig….

– December 2022 –

Faktiska jul och nyår skulle hon enligt egen utsago fira med familjen. Exakt hur, med vilka och var var hon tämligen fåordig kring. Det enda jag egentligen visste var att familjen i första ledet bestod av hennes syster och hennes bror. Ingen av dem bodde i Sverige. Därtill hennes båda barn. Dottern bodde hos sin pappa i den lilla mellansvenska staden. Sonen en bit därifrån.

Långt senare skulle jag få höra mer om hennes bror. Inte alkoholiserad. Inte på något sätt urspårad. Men heller inte någon som lämnade festen nyktrast i lokalen. När syskonen sågs verkade det finnas en tradition av att umgås ordentligt. Med mat. Skratt. Och inte sällan en hel del alkohol. När jag långt senare fick den bilden presenterad för mig hade många andra händelser redan hunnit passera revy, och det gjorde inte direkt min magkänsla bättre.

Men den här julen visste jag inget av det där.

Den här julen märkte jag bara att något kändes annorlunda.

Inte dramatiskt. Inte påtagligt. Bara annorlunda.

Det kom ett kort jul-sms. Artigt. Vänligt. Nästan korrekt. Men märkligt långt från de jular vi tidigare skapat våra egna små traditioner kring. Där vi firat i förskott. Lagat mat. Pratat långt in på kvällarna. Delat vardagen.

Nu fanns bara några få rader text.

Sedan tystnad.

Nyår blev märkligt likt.

En hälsning kom tidigt på kvällen. Därefter försvann hon.

Jag ringde senare för att önska gott nytt år.

Inget svar.

Jag minns att jag inte reagerade särskilt mycket då. Jag tänkte att hon var upptagen med familjen. Att människor firar nyår. Att telefoner hamnar i väskor. Att samtal missas.

Det var en fullständigt rimlig förklaring.

Och därför nöjde jag mig med den.

Ingenstans kopplade jag det till Den Försvunna Kvällen. Till Kompis Utan Namn. Till Mannen Som Försvann.

Inte då.

Då såg jag fortfarande varje händelse för sig.

Som enskilda öar.

Jag hade ännu inte börjat ana att vissa av dem kanske tillhörde samma kontinent.

Testet

4 juni 2026 / / Inga kommentarer

Det implicita…

– Februari 2023 –

Hon ringde.

Hon hade varit och testat sig…

Sättet hon sa det på gjorde att det inte upplevdes som en upplysning. Det lät mer som en anklagelse i förklädnad.

Hon tyckte att jag också borde göra det.

Jag satt ensam på gården i mörkaste Småland. Katterna. Fåren. Tystnaden. Ensamheten. Och någonstans i den där tystnaden fanns en självklarhet. Jag hade varken tid, ork eller lust att jaga situationer som ens skulle kunna leda fram till att ett sådant test blev aktuellt.

Det fanns inget sådant liv. Hela mitt liv kretsade kring henne.

Nästa besök. Nästa flygbiljett. Nästa telefonsamtal klockan nio på kvällen. Nästa gång jag skulle få hämta henne i Kalmar. Nästa gång huset skulle fyllas av hennes närvaro.

Det var där mitt fokus låg. Inte på krogen. Inte på kontakt med andra kvinnor. Inte på möjligheter. Jag var upptagen med att älska henne. Det var det enda jag ville.

Kanske var det därför samtalet skavde så mycket. Inte för själva testet. Inte ens för misstanken. Utan för självklarheten i hennes tonfall. Som om det fanns två möjliga förklaringar och hon redan bestämt sig för att den ena inte kunde vara hennes.

Och det fanns något nästan absurt i det.

För samtidigt var det hon som rörde sig i helt andra miljöer. Krogen i Stockholm. Kompisar utan namn. Berättelser som ibland kom i fragment efter sena kvällar och som inte alltid gick ihop när man försökte lägga dem bredvid varandra.

Det märkliga var egentligen inte vad hon gjorde.

Det märkliga var hur hon berättade. Delvis. Snett. Som fragment.

Som om vissa bitar lämnades utanför medan andra serverades utan sammanhang. Som om berättelsen alltid började mitt i och slutade precis innan de frågor man egentligen ville ställa.

Och kanske var det just den fråga jag fastnade vid. Inte vad hon berättade. Utan varför hon berättade det.

Hon hade kunnat låta bli.

Jag hade kanske aldrig vetat.

Samtalet behövde inte äga rum. Informationen behövde inte lämnas över.

Ändå gjorde hon det.

Och det har alltid förbryllat mig. För människor berättar sällan sådana saker utan anledning. Var det omtanke? Ett försök att vara ärlig? Ett dåligt samvete som behövde luft? Eller var det tvärtom? Ett sätt att förekomma frågor innan de hunnit ställas? Att styra samtalet innan det hann börja? Att sätta berättelsen i rörelse innan någon annan hann formulera den?

Jag vet inte. Och det märkliga är att jag fortfarande inte vet.

För logiken gick aldrig riktigt ihop för mig.

Jag visste att det inte var jag.

Inte trodde.

Inte hoppades.

Visste.

Mitt liv kretsade kring henne. Kring gården. Kring nästa besök. Kring nästa flygbiljett. Kring nästa telefonsamtal. Det fanns inga sena kvällar. Inga hemligheter. Inga människor i periferin som kunde förklara någonting.

Ändå kom samtalet.

Och kanske var det just därför jag aldrig lyckades släppa det. Inte för vad hon sa. Utan för varför hon sa det.

Det gick inte att veta. Och kanske är det just det som fastnat hos mig. Inte att jag saknade svar. Utan att det aldrig gick att få ett rakt sådant.

Jag lämnades med fragment. Antydningar. Halva berättelser. Och fick fylla i resten själv.

Kvar fanns fragmenten. Och mina egna försök att få dem att passa ihop.

I efterhand har jag ibland funderat på om det fanns en enklare förklaring till samtalet än de jag först såg. Om oron uppstod först när problemet uppdagades. Om det uppdagades även för henne den där kvällen mellan oss.

Om samtalet kanske inte alls handlade om skuld.

Utan om att hantera en situation som plötsligt blivit verklig.

Men fortfarande där så valde jag den generösa och kärleksfulla förklaringen.

Första Årsdagen

4 juni 2026 / / 1 kommentar

Den observerbara delen…

– 7:e Juni 2023 –

Det var en av våra olika årsdagar.

Vi hade flera. Första dagen på Tinder. Första telefonsamtalet. Första gången vi sågs. Förlovningen. De låg där som små markörer i tiden.

Hon var i Borås på sitt bemanningsuppdrag.

Plötsligt plingade det till. Ett sms. En bild. Hon satt ensam och åt sushi. Och där, i utkanten av bilden, syntes den.

Ringen. Hon bar den. Till min stora förvåning. Minst sagt.

En av få gånger det hände. Kanske tredje gången. Kanske andra. Jag minns inte längre exakt.

Den var inte placerad i centrum. Inte tydligt iscensatt. Inte ens i fokus. Den bara fanns där. Som en detalj som nästan råkat följa med.

Och ändå inte. Det var hennes sätt ibland.

Att visa något utan att riktigt säga det. Som om hon uppmärksammade vår årsdag. På sitt sätt. För sig själv.

Jag svarade att hon var gullig. Och rolig. Hon frågade vad som var roligt i det hela.

Jag minns att jag tänkte att hon skickat en signal och att jag, åtminstone ur hennes perspektiv, skrattat åt den. Om man ville vrida allting ett halvt varv för långt och få det att bli fel.

Det var inte menat som en pik. Mer som en stilla förundran.

Över att hon gjorde något som betydde så mycket för mig utan att riktigt förstå det. Eller kanske utan att vilja erkänna det.

Gullig.

Och det var något i det som var vackert. Och samtidigt svårt. Att hon kunde bära ringen. Sitta där ensam i Borås. Markera något som liknade ett vi.

Och ändå stå utanför det i sina egna ord.

Nej. Samtidigt fanns hennes ord från tidigare i maj kvar. De hade inte reviderats av henne. Lika lite som de försvunnit ur mitt medvetande.

Men trots allt skickade hon bilden. Och ringen fanns där.

Även om hon bara bar den för bildens skull var det fortfarande en mycket bättre känsla i själ och hjärta än det jag långt senare skulle förstå. Att den utan större dramatik kunde lämnas hemma om hon skulle gå på date. Eller ännu senare hade blivit bortslängd. Som sopor.

Där och då visste jag inte det.

Där och då såg jag bara ringen.

Jag kände glädje. Tacksamhet. Hopp. Kärlek.

Uppbrottet

5 juni 2026 / / Inga kommentarer

Paradoxen…

– 22:a Februari 2023 –

Jag gav mig inte i att försöka få henne att ge en rimlig förklaring.

Den kom inte. I stället kom ett sms.

Kort.

Utan omsvep.

– Från och med nu anser jag inte att vi är tillsammans.

Formuleringen var märklig.

Anser.

Som om relationen var en åsikt. Något man kunde omdefiniera ensidigt. Inte något som faktiskt pågick. Och kanske var det just det hon gjorde. Inte avslutade. Utan omdefinierade. Så att det passade henne.

Efter det blev det tyst.

Inte dramatisk tystnad. Inte bråk. Inte uppgörelse.

Bara frånvaro. Och jag minns att det nästan var det som var svårast.

Att något som funnits i handling, i närhet, i vardag kunde upphöra i ett sms. Som om det aldrig riktigt hade haft en fast form.

Jag satt och tittade på hennes sms. Tog en skärmdump. La upp på min Facebook med en uppgiven kommentar.

Det fanns väl dom som hade åsikter om att en vuxen kvinna bröt upp en relation via sms. Men å andra sidan hade ju hennes samtal den 25:e Oktober 2022 brutit upp förlovningen.

Här inträffade någon sorts paradox.

Hon bröt upp förlovningen på grund av ett antagande om min Facebook. Jag var övertygad om att hon hade fullständig insyn, så jag hade försökt finna en förklaring att ge henne. Och en lösning om det fanns ett problem. Jag satte mig ner. Lugnt och sansat. Resonerade. Gjorde allt för att hon skulle känna sig hörd. Känna sig trygg. Spenderade tid på att bygga upp tillit.

Jag drog mig dessutom till minnes att jag väldigt tidigt i relationen la in hennes tumavtryck på min telefon. Fullständig insyn om så ville.

Nu bröt hon upp relationen på grund av en fråga baserad på konkreta underlag. Utan att försöka förstå eller förklara. Bara locket på.

Pang.

Och jag har många gånger funderat på om det fanns någon sorts falsk konsensus-effekt i det där. En märklig kognitiv bias. Om hon bedömde mig utifrån sin egen värld snarare än min. Om hon såg möjligheter, motiv och beteenden hos mig därför att de var begripliga för henne själv.

Jag vet inte.

Men ibland var det nästan som om hon reagerade på den person hon föreställde sig att jag var, snarare än den person som faktiskt stod framför henne.

När jag vaknade nästa dag hade hon raderat hela den konstnärssida jag skapat åt henne på Facebook…

Fyrkanten & Bandspelaren

9 juni 2026 / / Inga kommentarer

Vissa inspelningar fortsätter långt efter att man tryckt på stopp…

– Augusti 2022 –

Jag kallade henne “fyrkantig”. På grund av hur hon kritiserat mig gällande hur jag uttryckte mig. Eller ibland mina skämt. Hon höll det emot mig.

Att få höra ”man är fyrkantig” är kanske inte det mest kränkande eller icke kärleksfulla man kan få höra i sitt liv. Och framför allt  – det var absolut inte illa menat. Det var sagt med värme och kärlek.

På samma sätt som jag kunde väsa ett fnysande ”slampa” eller fråga ”är du efterbliven?” 

Jag förutsatte att min person, min humor, min attityd, hade blivit förstådd. Att tonfall och minspel i sammanhanget var minst lika viktig, eller viktigare, än orden i sig. Inte minst – jag menade inte orden i sig. Jag menade verkligen inget illa.

Delen av mig som i ett liv har älskat Bröderna Marx. Grouchos sätt… hans one-liners… att det, att jag, tolkades rätt. Inte tolkades som ren elakhet. Jag gjorde misstaget att ta det för givet.

Å andra sidan fick jag höra att jag låt som en gammal bandspelare som bara malde om samma saker när jag ånyo tog upp någonting som tagits upp tidigare, men inte blivit utrett.

För egen del var jag “en gammal bandspelare” enligt henne. En gammal bandspelare som sa samma sak eller ställde samma fråga om och om igen. 

För egen del var jag ”en gammal bandspelare” enligt henne. En gammal bandspelare som sa samma sak eller ställde samma fråga om och om igen.

Men jag hade svårt att se det på samma sätt. För mig handlade det sällan om att upprepa en fråga. Det handlade om att frågan fortfarande saknade ett svar.

Om någon frågar vad klockan är och får ett svar finns ingen anledning att fråga igen. Om någon däremot inte riktigt förstår svaret. Eller upplever att svaret inte svarar på det som faktiskt frågades. Då är det kanske inte så konstigt att frågan kommer tillbaka.

Ibland i en annan form. Ibland med andra ord. Men fortfarande samma fråga.

Kanske var det där våra perspektiv började glida isär. Hon upplevde att jag upprepade mig. Jag upplevde att vissa saker aldrig riktigt blev utredda. Och ju mindre utredda de blev, desto oftare kom de tillbaka. Som en gammal bandspelare. Kanske hade hon rätt.

Men jag är fortfarande inte säker på att det var bandspelaren som var problemet.

Man skulle kunna tala om korrelation. Om kausalitet.

Om en specifik händelse eller indikation på någonting aldrig har existerat eller inträffat, om det inte finns några som helst indikationer på att företeelsen skulle kunna bli realitet, finns ju ingen anledning att ställa sig frågan “kan det enda eller kommer det att hända igen”.

Eller bara använda en enkel metafor – ingen rök utan eld.

Man kan. även börja röra sig i tankebanor som tillit. Förtroendekapital.

Schemaändring

11 juni 2026 / / Inga kommentarer

0 till 100 på två sekunder…

– 22:a – 28:e Maj 2023 –

Den 22:a åkte Kärleken till Italien.

Med alla sina premisser. Allt sitt ”vi såg olika på om man behövde vara monogam i en relation”. Sitt ”singel om andra män frågar”. Sitt ”nästan monogam”. Med allting som tärde sönder mig.

Men jag skulle få annat att göra. Annat att tänka på.

Vi hade pratat om min förestående flytt vid hennes senaste besök. Och i senare sms samt samtal. Att den blivit tidigarelagd. På grund av mina insikter. Att det var en återvändgränd. Jag ville göra min omstart asap. Sagt att troligtvis skulle flytten nu komma att ske någon gång mot slutet av Juli. Eller kanske början. Det som återstod att lösa var mitt eget boende hemma i Stockholm.

Och viktigast av allt – fåren.

Sedan var det ju vildkatten. Honom tänkte jag under inga omständigheter lämna bakom mig. Han hade äntligen blivit nästan tam. Låg med mig i soffan. Kom springande när jag ropade. Följde mig runt gården vart jag än gick.

Jag insåg att det skulle ta tid att hitta ett riktigt bra hem åt fåren. Så jag började redan nu.

I god tid.

Jag berättade deras historia i en grupp för fårägare på Facebook. Svaren kom omedelbart. Bland annat från en komplett idiot som ville använda dem som gräsklippare på sin förbannade campingplats.

– Och på hösten då?

Slakt, såklart.

Hejdå dumdjävel!

Sedan dök det upp seriösa alternativ. Bland annat en familj som flyttat från Stockholm till landet. Mannen var polis. Vi pratade länge. Flera gånger. Han verkade oerhört vettig.

De ville väl.

De hade vilja.

De hade resurser.

Men kunskap?

Noll.

Så kom plötsligt det där mailet.

En kvinna och hennes sambo. Nära Stockholm. En stor gård. Enkel men fin. Välskött. Hjärtat på rätta stället. Hon arbetade inom veterinärvården.

Vi talades vid.

Och sedan igen.

Jag förstod ganska snabbt att de var rätt.

Jag kunde se mina får i ögonen och säga:

– Det blir bra.

Jag ringde polismansfamiljen och förklarade. Det som avgjorde var kunskap. Inte för att den andra familjen kunde något om får. Men de kunde djur. Och med veterinärvården som vardag förstod jag att alla möjligheter att lära sig, fråga och utvecklas redan fanns där.

Då var det jag själv kvar.

Radhuset var egentligen ingen nyhet. Min bästa vän hade nämnt det tidigare. Det fanns där. Som ett alternativ. En möjlig lösning om jag inte hittade något annat hemma i Stockholm.

Samtal med min bästa vän. Hon visste ju allt.

– Ja… men… ta mitt radhus då? Tills vidare…

Erbjudandet var inte nytt. Men nu blev det konkret.

Samtidigt var tidsschemat fortfarande baserat på fåren. Familjen behövde bygga hagar. Ordna lösdriften. Allting hade fortfarande en viss framförhållning.

Men så kom den där tanken. Den slutliga insikten som vuxit fram under veckan.

Varför sitta kvar här och vänta?

Gården gick mot sitt obevekliga slut. Situationen som helhet också. Relationen. Alla frågetecken. Alla motsägelser. Boendet. Återvändsgränden. Jag behövde ta tag i omstarten. Asap.

Jag hörde av mig till familjen som skulle ha fåren.

– När är det tidigaste ni kan ta emot dem?

– Om två veckor?

Det var Mirakel 1.

Där och då öppnades dammluckorna.

Samtal med min bästa vän igen.

– Om det blir tidigare än vi trott? Är radhuset en absolut realitet?

– Ja men absolut. Kanske hinner jag göra lite fint åt dig först?

Det var Mirakel 2.

Inom några timmar hade båda premisserna löst sig.

Då återstod bara själva flytten.

Men det var inte slut på mirakel.

Jag hade redan börjat förbereda mig lite. Fundera på vad som skulle med och inte. Hur allt skulle se ut. Hade börjat sälja en del som absolut inte behövdes.

En nära vän, som varit körsångerska på ett par album vi gjort några år tidigare, hade haft sin dotter på praktik i min studio under våren. Vi pratade ibland. Hon förstod att flyttläget var hopplöst. Speciellt med dom nya premisserna. Dom senaste buden.

Hon tog tjänstledigt.

Kom nästan en vecka.

Och hjälpte till.

Sådana handlingar man saknar ord för.

Det var Mirakel 3.

Jag sorterade.

Märkte.

Hon packade.

Studion. Arvegodset. Affektionssakerna. Litteraturen. Kläderna. Tygerna. Husgeråden. Verktygen jag verkligen behövde behålla.

En hel gård.

Ett helt liv reducerades till tre högar. Minimala.

Det som skulle med till radhuset.

Det som skulle till studion.

Och det som fick hamna i förvaring.

Vi arbetade i princip dygnet runt. Jag inte sällan berusad.

En del saker skänktes till grannar.

En del såldes.

Främst gammal turnéutrustning som jag visste att jag aldrig mer skulle använda.

Det mesta gick fort.

Bra utrustning hittar köpare.

Inte minst sålde jag min älskade BMW E30 Cabrio från 1993.

Mint condition.

Det var dags.

Rätt köpare.

Rätt bil.

Rätt pengar.

Någonstans under de här dagarna hade riktningen ändrats.

Och plötsligt gick allt fort.

Från att försöka lösa livet på gården.

Från en relation som inte verkade vilja samma liv som jag.

Från ”kanske till hösten”.

Till nu.

Från plan A till plan B.

Från att försöka rädda någonting till att acceptera att det redan höll på att sjunka.

En vecka senare återstod bara småsaker.

Som att köpa en gigantisk transportbur åt vildkatten.

Jag skulle köra det som skulle till radhuset med bil och släp. Det som skulle magasineras eller till studion fick flyttfirman ta hand om.

I köket stod kartongerna som skulle med mig.

I ett annat rum stod kartongerna och möblerna som skulle någon annanstans.

Det var två mycket trötta människor som satt där den sista kvällen.

Varsin öl.

Varsin satans fryspizza.

Men vi hade klarat det.

Det var Mirakel 4.

Under tiden var Kärleken i Italien. Vi hade sporadisk kontakt via sms. Hon visste nog inte riktigt hur mycket som hade förändrats. Vad jag minns så var status innan hon åkte till Italien var status ungefär ”troligt slutet på Juli”, och redan där hade det uppstått frågor från hennes sida. Nu – om drygt en vecka skulle vi bo tjugo minuter från varandra. Om drygt en vecka skulle vi leva i samma stad.

Jag i staden där jag vuxit upp. Staden där jag hade kontakter lite överallt. Staden jag kände som min egen bakficka. Borta var ”komma och hälsa på en dag”. Borta var kvällarna framför brasan. Borta var trädgården. Borta var gården.

Det var lite som att packa ner ett pågående sällskapsspel i lådan. Ställa tillbaka det i hyllan mitt i partiet.

Och plocka fram ett annat.

Nyare inlägg »

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑