Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Kategori: 2022 (Sida 2 av 2)

11:59

2 juni 2026 / / 3 kommentarer

För stunden räckte det…

– 7:e November 2022 –

19:30 stod jag och väntade på perrongen. Som vanligt i exakt tid.

Allting annat var som vanlig det med. Mat i kylen. Blommor vid hennes sida sängen. Nystädat. Nybäddat. Ved intaget. Och jag hade försökt snygga till mig själv.

Hon började med att slänga på sig en av mina jackor ovanpå sin svart-vit-rutiga skjorta, byta skor, och gick direkt till fåren.

Hon stod där. Mitt i den lilla fårflocken, och sken som en sol när dom med förväntansfulla blickar samlades runt henne för den dagliga utdelningen av knäckebröd till dom. Hon skrattade åt deras intensitet. Nämnde dom alla vid namn när dom fick sin respektive bit.

Det blev fiskgryta. Potatismos. Rårivna morötter. Ett glas vin.

Biblioteket. Tänd brasa. Kramar. Samtal.

Vi pratade om förlovningen hon brutit upp ett tag tidigare.

Jag försökte på ett enkelt och lättsamt sätt få henne säga att hon ångrade sig. Jag skojade och sa att jag ”gav henne dagen ut att fundera på saken och lämna besked”.

Vi fortsatte prata. Kramas. Jag tittade på henne och sa ett tyst ”Igatsesin sind…” hon svarade ”Jag har saknat dig också…”. Jag följde upp med ”ett lika tyst ”Armastan Sind” och hon svarade ett tyst ”Ka…”.

Egentligen var nog den fullständiga frasen ”Ma armastan sind ka”. Det vill säga ”jag älskar dig också”, men jag hade tagit mig friheten, trots min tämligen begränsade Estniska, att rationalisera det till bara ett ”ka”.

Det fanns ingen tråkig underton. Inga insinueringar. Inget bråk. Den brutna förlovningen och allting gällande Facebook var bortblåst. Precis som sms-bråket om min exfru. Vi hade lagt locket på. Sopat allt under mattan. För stundens skull. Att få vara tillsammans. Igen. Precis som så många gånger förr.

Kvällen gick fort. 11:59 sa jag ”Meddelande till våra kunder. Vi vill påpeka att dagens erbjudande går ut om en minut”.

Jag tittade frågande på henne.

– Ja men vi kan väl vara tillsammans då…

Hon drog på det. Sa det tyst och försiktigt. Började fnissa lite när hon själv förstod hur tveksamt det egentligen lät. Men det fanns ingenting annat i hennes sfär som sa det egentligen var tveksamt.

Vi gick och la oss. Jag lät lampan vara tänd när hon klädde av sig. Som vanligt. Hon sa Släck! som vanligt.

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Som vanligt.

Det som inte var som vanligt var att relationen uppenbart var tillbaka. Om den nu någonsin hade varit borta. Men förlovningen var det tydligen inte. Kanske hade jag uttryckt mig fel, eller snarare inte så koncist. Eller så ville hon bara ha relationen. Inte förlovningen. ”Kravet”.

Men där och då ville jag bara ligga och hålla om henne. Ha handen på hennes bröst. Snosa henne i nacken.

Jag var lycklig.

Som Man Sår…

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Det var så här jag trodde att framtiden såg ut...

– 8:e November 2022 –

Vi var uppe ganska tidigt.

Åt frukost. Ännu en gång hennes fantastiska smörgåsar av Must, Estnisk Svartbröd, Kilud, där ”godare än Anjouvis” nog är det närmaste man kan komma i beskrivning, kokt ägg, och finhackad rödlök och gräslök.

Svarta jeans, vit T-shirt, en av mina hoodies. Gummistövlar. Osminkad. Uppsatt hår. Hon var vacker som en saga. Mjuk i kroppen, avslappnad.

Hon hade någon märklig blandning av att vara feminin till det extrema, men ändå rak i ryggen. Rejäl. Som en blanding av prinsessa och Kristina från Duvemåla. Ironin i det var total, eftersom jag bodde bara ett stenkast från både Duvemåla, och en faktisk väg som beskrivs i Mobergs Utvandrarna.

Vi grävde upp rotfrukter. Rödbetor. Morötter. Potatis. Röd lök. Gul lök.

Skottkärra efter skottkärra grävdes upp och kördes ner till trälårarna jag en gång byggt i källaren.

Plötsligt hörde jag ett knak och brak utan motstycke. Det låt inte rotfrukt. Jag tittade upp.

Hon stod där. Med grepens handtag i ena handen och själva grepdelen i andra. Såg frågande ut.

Jag började skratta. Hon hade haft av den på mitten. Det var dessutom inget skräp. Utan en kraftig sak.

– Jag får passa mig. skrattade jag. Du är både stark, och uppenbart våldsam.
– Ja du ska inte bråka med en Estnisk kvinna, skrattade hon. Höll upp grepen och lät mig fotografera henne.

Vitlöken belönade även den med riklig skörd. Små, men ljuvligt doftande och saftiga.

Jag upplevde det som att hon verkligen älskade arbetet. Skörda. Precis samma entusiesm och noggrannhet som när vi tidigare under hösten skördat äpplen och päron. Gud vet hur många kassar. Alla kördes till det mobila musteriet som besökte marknaden. Senare på kvällen kunde vi hämta nästan 20talet treliters plastbags med äppelmust från våra egna äpplen. Till ett bra pris.

Det började mörkna så vi tog kväll. Duschade. Bytte om.

Det blev fiskgryta, och potatismos. Med rotfrukter, på förekommen anledning. Allting, utom fisken, egenodlat. Prosecco.

Jag älskade att laga mat tillsammans med henne. Det var ett av alla områden där vi bara klickade. Vi hade helt olika bakgrund och filosofi inom matlagning. Men det fungerade. Absolut – inte sällan tittade hon på mig och sa nåt frågande ”Vad håller du PÅ med?” men det var kärleksfullt.

Hon hade tagit med, och bytt om till, sin Negligé jag givit henne.

Vi satt i köket. Åt. Skrattade. Pratade. Hon låtsades bli skitfull och poserade på bild halsandes ur flaskan.

Som vanligt hamnade vi i biblioteket. Vid brasan. Kramades.

Vi började titta på hennes konst. Hon visade verk efter verk hon målat under tid. Den var totalt makalös.

Hon hade sagt hon målade lite. Visat nåt enstaka. Men jag hade aldrig förstått omfattningen. Antalet verk, eller kvaliten på dom. Hon hade uppenbart inte gjort någonting alls för att marknasföra någonting. Uppenbart såg hon sig inte ens som konstnär.

Jag förstod inte varför. Fick ingen förklaring mer än att ”hon inte var konstnär”.

Spontant kände jag att jag verkligen ville hjälpa henne.

Kvällen slutade som alla andra kvällar tillsammans.

Den där makalöst fantastiska lilla sekunden då lampan var tänd. Hon klädde av sig. Vi kröp ner i sängen.

Det var så här jag ville liva. Hela resterande mitt liv. Med henne.

Bara enkelt.

Faan ta all den andra skiten…

Novemberdagar

2 juni 2026 / / 1 kommentar

Lycka ser sällan märkvärdig ut när man befinner sig mitt i den...

– 24:e – 27:e November 2022 –

Det närmade sig hennes födelsedag.

Själva födelsedagen skulle hon fira hemma. Sa att hon skulle komma att arbeta. Men hon skulle besöka mig och fira innan. Hon hade ledig fredag på grund av kommande helgarbete och vi skulle få tre dagar tillsammans.

Jag hade gjort om och gjort rätt. En tjock och mysig morgonrock från Lexington kändes lämpligare än en Neglie i det stora lite dragiga huset. Jag hade skickat minn lillasyster. Östermalmskvinna. Till Biblioteksgatan för att kvalitetskontrollera rocken, och storleksdefiniera. Den blev köpt. Hemskickad.

Ett par paket med det finaste papper jag kunde hitta, och snören som sa ”I Love You” låg klara i köket och väntade på henne i några dagar innan hon kom.

Jag hade köpt resan åt henne. Hämtade henne på Kalmar flygplats.

Huset städat. Mat förberedd i kylen. Färska blommor vid hennes sida sängen. Jag klar. Och i tid.

Tog en bild på infotavlan och skickade henne. Skrev ”Timewarp” och skrattade. Tavlan sa att klockan var 18:50. Att planet från Bromma redan redan hade landat. 18:56.

Heliga Moder. Måtte tekniken i planen jag skickar min älskade kvinna med fungera bättre än den på terminalen, tänkte jag.

Skratt och prat i bilen på väg mot gården.

Matlagning. Pasta med soltorkade tomater. Egenodlade. Smörsteka Champinjoner. Kronärtskockshjärta. Rikligt med färskriven Parmesan. På spenatbädd. Prosecco.

Hon hade sin bruna stickade tröja med mystiga mönster, nästan som Kilskrift.

Jag minns den där tröjan märkligt väl. Kanske för att hon såg ut precis som hon gjorde när hon var som mest sig själv. Inte uppklädd. Inte på väg någonstans. Inte på väg bort. Bara hemma på gården. När jag tänker tillbaka på henne är det sällan de stora ögonblicken jag minns först. Det är sådana detaljer. Om någonting var hon full av detaljer. Alla detaljer som tillsammans skapade perfektion.

Som alla andra besök fanns den där. Kärleken. Närheten. Intimiteten. Skrattet. Samtalen. Sen kväll vid brasan. Den tända lampan när hon klädde av sig. Somna nakna. Tätt omslingrade.

– 25:e November 2022 –

Helgen innebar lite pyssel på gården. Vi tog bil & släp och åkte för att hämta hösilage till fåren. Tog massa selfies i bilen. Fula miner. Vi såg inte kloka ut. Skrattade åt både situationen. infallet. Bilderna.

Grågul halvlång kappa. Beige toppluva. Osminkad. Hon var sötare än allt. Söt-vacker. Nära. Rolig. Arbetsam. Naturlig. Spontan. Närvarande. Magisk.

Vi stannade till på coop. Handlade lite småsaker. Jag fotograferade henne med ”HarryBoy” eller vad den faan heter. Hästen. Pappfiguren i entren var lika stor som hon själv.

– Din nya man? Med hästansikte…. skrattade jag… Kan du ha som profilbild på Facebook. ”Date med kändis…”

Vi kämpade som djur med den där 1000 kilo tunga storbalen. Den fastnade såklart på tröskeln till stallet. Den borde… ha åkt över. Den brukade åka över. På grund av rörelseenergin när den rullade av släpet. Men inte den här gången…

Jag var förbannat nära tappa det totalt men höll ihop för hennes skull. Balhelvete! Lite pyssel med spännband och en stund senare var den inne. Fåren fick sin mat. Kärleken poserade på bild med att ”kasta upp hösilage i luften” och låta den singla ner över henne.

Matlagning tillsammans.

Falafel. Kokta morötter och rödbetor. Egenodlade. Underbara. Hemgjort vitlökssmör. Egenodlad. Sallad. Prosecco.

Bibliotek. Brasa. Film. Kramar. Pussar. Samtal. Sänggående. Tänd lampa när hon klädde av sig. Intensiv älskog. Länge. Somnade nakna. Tätt omslingrade.

– 26:e November 2022 –

Frukost. Estniskt svartbröd. Utan Kilud. Den burken hade SAS snott i incheckningen. Till min stora förtret. Även hennes.

Vi begav oss ut på gården.

Hon knallade omkring och

Plötsligt inträffade en av dom första schismerna live.

Jag göra i ordning Belosarna för vintern. Sätta på snökedjor. Plogblad på den ena, snöslunga på den andra etc. Hon hjälpte intresserat till med det hon kunde. Hon hade redan kört dom tidigare. Så hon kunde starta, växla, backa, stanna.

Jag var tvungen släpa fram ett undanstoppat plogblad. Stort. Tungt. Gjutjärn. Jag ville inte be henne hjälpa til att bära så jag släpade fram det över det ojämna betonggolvet.

SLUTA!! Skrek hon och höll för öronen.

– Jo jag vet. Förlåt. Det låter… men jag kan inte lyfta det själv. Jag måste dra skiten, och du ska INTE lyfta detta. Absolut inte.

Det fastnade i någon sorts märklig diskussion om hur det skulle göras. För min del var diskussionen begriplig. Hon skulle inte lyfta. Det var tvunget göras. Jag hade glömt att varna henne för oväsen. Mitt misstag. Jag tänkte helt enkelt inte på det.

Det jag inte förstod var hur det på nåt märkligt sätt faktiskt uppstod en diskussion. Jag hade bett om ursäkt för att jag missat säga till.

Jag sa åt henne att gå ut 3 minuter. Det gjorde hon.

Schismen försvann lita fort som den uppstått. Det var så våra, väldigt få, konflikter ”live” brukade fungera på den tiden. De uppstod snabbt. Försvann snabbt. Som ett sommarregn. Fem minuter senare var allt som vanligt igen. Jag tog det som ett gott tecken. Som bevis på att vi var bra på att lösa saker. Först långt senare började jag fundera på om de verkligen försvann, eller om vi bara blev väldigt skickliga på att lägga locket på.

Vi blev klara för dagen. Gick in.

Ännu en underbar stunds matlagning tillsammans.

Fisk/tomatgryta. Enkelt. Gott. Trevligt.

Resten av kvällen blev så nära karbonpapper man kan komma.

Tänd brasa. Samtal. Närhet. Film. Pussar. Lampan tänd när hon klädde av sig. Hon sa ”släck” på samma blyga sätt som alltid. Jag vägrade.

Somnade. Nakna. Nära omslingrade.

Jag minns att jag låg där och lyssnade på hennes andetag. Hur de blev långsammare. Djupare. Hur hon försvann in i sömnen efter ännu en dag av arbete, skratt, matlagning och närhet.

Jag minns att jag tänkte att om det fanns ett facit för hur livet skulle levas så kunde det omöjligen vara särskilt långt från detta.

Och att om Gud nu existerade så måste det vara för att Hon ibland ville låta människor få uppleva dagar som den här.

– 27:e November 2022 –

Det hade blivit 1:a advent.

Som omväxling blev lussebullar till frukost. Slö Söndag med brasa redan på morgonen. Vi hade nästan all tid i världen.

Vädret var helt ok, så vi tog en långpromenad. Plockade mossa och blåbärsris.

När vi kom hem började hon husera i käket. Letade bland krukor.

Iförd en svart polotröja, med det blonda håret totalt åt alla håll var hon som någon sorts perfekt storm. Ett totalt yrväder. Glad. Avslappnad.

Vi hade köpt Hyacinter. Hon började sätta ihop någon sorts julgrupp med Hyacinter och ljus, mossa och ris. Röda band. Jag började filma henne. Hon var totalt absorberad av sitt pysslande på ett fängslande sätt.

– Kan du berätta lite grann om vad du håller på med?
– Men sluta göra mig på film. Jag vill inte vara på film!

Jag fortsatte filma.

– Hur går dina tankar inför julen nu när du står med detta? Kan du säga någonting om konstverket du håller på med?

– Jul hos Ernst. Nästan som jul hos Ernst. Men utan Herr Ernst.

Hon började fnissa. Jag fyllde i med hennes namn och la till ”Jul” lite frågande.

– Jul hos… och så la hon till mitt efternamn, men uttalade det inte bara med sin söta brytning, utan sa det totalt fel…

Som så ofta när hon sa saker på totalt fel sätt så började hon fnissa när hon mötte min blick. Nu skrattade hon. Jag började asgarva.

– Vet du ens vad jag heter efter 7 månader…? Vad står det i din telefonbok?
– Tomas Ledin…

Mitt i allt så fanns någon sorts medvetenhet om vad som gått fel tidigare. Någon sorts styrkande av tesen att ”humor är lika med tragedi plus tid”.

Det var dags för henne att åka hem. Hennes sätt att lite skifta karaktär var som vanligt. Precis som den tenderande sorgen över att lämna gården fanns där.

Det blev som vanligt förbannat tomt efter henne. På kvällen satt jag, med ett glas vin. Vid köksbordet. TIttade på hennes konstverk. Ett av ljusen var tända.

På kvällen var hon trött efter helgen och resan. Men vi pratade en liten stund i alla fall.

Hon sa hon älskade mig…

Lycka

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Ibland ryms hela världen i ett sms…

– 1:a December 2022 –

Vaknade av sms från henne.

Hon skickade en bild. På mig. Vid bryggan.

Inringad i ett stort hjärta.

Lycka.

Tigersågen

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Jag tänkte inte på det då…

– December 2022 –

Vi hade fortsatt kontakt. Jag brukade ringa henne runt nio varje kväll.

Då hade djuren fått sitt. Katten hade ibland behagat komma in. Brasan var tänd. Ett glas vin stod på bordet. Dagen var färdig. Det blev en rutin. En bra rutin. Ibland pratade vi länge. Ibland kortare om hon skulle upp tidigt eller var trött efter jobbet. Men vi pratade nästan alltid.

Hon hade varit ovanligt långhårig senaste gången vi sågs. Nu skulle hon åka till Estland och klippa sig berättade hon. Det blev billigare där, sa hon. Och bättre.

Selfiesarna som kom efteråt gav henne rätt på åtminstone en av punkterna. Hon var väldigt fin i håret. Om det verkligen blev billigare när man räknade in flyg, resor och allt runt omkring är en annan fråga. För en gångs skull verkade hon dock vara förhållandevis öppen med vad det faktiskt kostade. Jag nöjde mig med det. Det fanns ingen anledning att gräva djupare.

Vi hade kontakt den kvällen hon skulle sova överi Tallinn, och det var inga konstigheter.

Hon höll samtidigt på mycket med sin lägenhet. Målade. Flyttade saker. Gjorde om. Pysslade. Det verkade vara ett ständigt pågående projekt. Med jämna mellanrum kom det bilder på nya framsteg, nya idéer eller saker som skulle byggas om.

En av bilderna fastnade av någon anledning i minnet.

Hon stod i vardagsrummet och poserade med en tigersåg.

Inte någon liten hobbymodell heller. Utan en rejäl maskin. Precis den sortens verktyg jag själv använde. Hon såg nöjd ut. Lite stolt nästan. Som om hon visade upp sitt senaste projekt.

Jag reagerade inte nämnvärt då. Varför skulle jag? Hon hade alltid haft en praktisk sida. Kunde hugga i. Kunde fixa saker. Kunde vara betydligt mer handlingskraftig än många människor gav henne kredit för.

Ändå är det märkligt vilka detaljer som börjar leva sitt eget liv långt senare.

För när jag idag tänker tillbaka på bilden är det inte tigersågen jag minns först.

Det är håret.

Sminket.

Att hon såg ut som om hon var på väg till en fotografering snarare än mitt i ett rivningsprojekt.

Och det behöver naturligtvis inte betyda någonting alls.

Människor får vara välklädda när de använder verktyg. De får vara sminkade när de renoverar. De får posera med saker de själva använt.

Det märkliga var inte bilden.

Det märkliga var att jag aldrig ens ställde frågan.

Hade hon använt sågen själv?

Eller hade någon annan gjort jobbet?

Jag vet fortfarande inte svaret.

Men jag vet att frågan aldrig föll mig in då.

Vinnaren Är

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Vissa människor behöver ingen krona för att synas…

– 13:e December 2022 –

Hon skickade ett sms med en bild på sig själv.

Hon var Lucia i luciatåget på arbetet.

Bildens tekniska kvalitet lämnade i sanning en del övrigt att önska. Kornig. Mörk. Sned. Precis som bilder ofta blir när de tas i förbifarten mellan verkliga arbetsuppgifter.

Men det gjorde inte hon.

Trots vårdkläderna. Trots den enkla miljön. Trots att halva bilden egentligen bestod av dålig belysning.

Hon var inte årets Lucia.

Hon var Livets Lucia.

Utanför Gården

2 juni 2026 / / 4 kommentarer

Jag började tro att lyckan hade flyttat in…

– 15:e – 19:e December 2022 –

2 veckor sedan hennes senaste besök. Hon skulle fira jul med familjen, så vi skulle fira jul nu ett par dagar. 4 underbara dagar tillsammans,

En del rutiner var sig lika.

Färska blommor vid hennes sida sängen. Nystädat. Renbäddat. Kylskåpet fullt. Jag köpte hennes biljett.

En del saker var annorlunda.

Till en av sommarens grillningar hade hon haft med sig en burk med någonting Estniskt. Mulgi Kapsad. Oerhört gott. Så jag tänkte…

En hel del research, varav 99% av recepten på Estniska. Men jag försökte så gott jag kunde. Mulgi Kapsad skulle det bli.

  • 1 burk surkål
  • 600 gram fläsk (typ riktigt fläsk, inte “bacon”)
  • 1 flaska (500 ml) mörk porter
  • 200 gram farinsocker
  • 200 ml äppeljuice (ju finare råpressad juice ju bättre)
  • 5 dl matvete

Serveras med

  • Potatis
  • Rårörda lingon
  • Senap (riktig Estbisk senap)
  • Rårivna Morötter
  • Aladob

Jag försökte följa långkoksreceptet till sista millimetern. Sjukt nervös inför vad jag stod inför.

Hämtade på stationen. Försökte med ett försiktigt ”Tere, sa oled ilus…”. (Hej, du är vacker…). Jag hade försökt lägga tid på att lära mig enkla fraser på Estniska. Hon såg glad och förvånad ut. Sa tack…

Hon avslöjade mig på en gång hon kom genom köksdörren.

  • Det luktar kål. Har du gjort Mulgi Kapsad?

Där sprack den överraskningen. Men middagen serverades. Hon såg tveksam ut. Ok jag var medveten om att min aladob jag hittat var långt ifrån den Estniska hon haft med sig tidigare. Vanlig djävla kalvsylta. Men det var vad den småländska skogen hade att erbjuda. Inte Östermalmshallen direkt.

Hon drog lite på orden…

– Du vet jag är vegetarian…?

Jag visste ju hon var vegetarian. Hon åt fisk, skaldjur. Någon enstaka gång kött. Mycket enstaka. Och jag hade inte riktigt förstått konceptet. Och hade inte tagit upp det till dialog.

Jag hade fattat fel. Missförstått det jag trodde var ”undantag”. Och hade tillagat nåt hon egentligen inte åt. I alla fall inte då.

Well. Det var väl inte hela världen ansåg någon av oss. Men min överraskning hade ju gått fundamentalt åt helvete. På alla sätt ungefär. Men den fick beröm i sin fundamentala tillagning.

Resten av kvällen var som våra kvällar var. Brasa. Ett glas vin. Kramar. Prat. Skratt. Lampan tänd när hon klädde av sig. Hennes tillhrande protest. Vi älskade intensivt. Somnade nakna och tätt omslingrade.

De följande dagarna upplöstes nästan. Som om tiden förlorade sin vanliga friktion. Vi existerade sida vid sida utan något egentligt projekt annat än varandra. Tog en promenad. Tog hand om djuren. Tänd brasa. Glögg. Lussebullar. Pepparkakor. Film. Frukost. Den tända lanmpan igen, Älskade intensivt. Skrattade. Pratade.

Hon hade med sig Estniska godsaker från Tre Brudar. En butik i Sollentuna som specialicerade sig på Baltiska matvaror. Give or take.

Jag försökte bidra med vad jag kunde, vilket i köket oftast visade sig vara betydligt mindre än jag själv föreställde mig. Jag blev delegerad den råstekta potatisen, En del förstod jag inte. Hon förstod jag inte riktigt förstod. Det ändrade ingenting i hur det kändes att laga mat tillsammans.

Julklappsöppning.

Jag fick ett par underbara, och dessvärre dyra, fårskinntofflor av henne. Ett par tofflor jag skulle komma att ha på mig varenda vaken minut på gården. Fick min favoritcognac. Det var tydligt bortom alla tvivel att hon lagt både tid, omtanke, eftertanke, och pengar, på sina klappar. Och – hon överraksade med mitt första biobesök på åratal. Jag kunde inte påminna mig när jag senast var på bio.

Det var vår första ”utanför gården-tillvaro” under hela relationen. Men inte den enda dom dagarna.

Såklart lyckades jag fucka upp det totalt. Genom stress. Min strävan efter perfektion för henne. För mig var det långt bortom ”bara bio”. Det var vår första ”Utanför-gården-date”. Det var… någonting nytt.

Ytterst oavsiktligt och obetänksamt, och omedvetet lyckades jag fadäsen att göra henne ledsen. Jag underströk att jag var komplett idiot med att iställt för att falla på knä och be om ursäkt, försöka förklara mig. Men utan ursäkt.

IDIOT!

Bion, smågodis, popcorn. Filmen som sådan. Kvällen som sådan. Bara sitta i salongen och hålla hennes hand. Det var någon sorts ny dimension till ”oss”.

Och det skulle fortsätta…

– 18:e December 2022 –

Tro det eller ej. Men mitt i ingenstan. Mitt i absolut ingenting. I mörkaste Småland. Finns ett litet ställe som är vida berömt för sitt magnifika julbord, Jag hade bestämt att överraska henne med det.

Vi gjorde oss lite fina, Hon såg fantastisk ut. Grå jeans. Grå lurvig tröja med pärlor på ärmarna. Utsläppt hår. Diskret sminkning.

Julbordet i sig var även det fantastiskt. Men det var mycket folk.

Jag gick som en lejoninna vaktar sitt barn när Kärleken gick till bordet med det hon plockat åt sig. Så ingen skulle råka stöta till henne. Knuffa henne. Så hon skulle råka tappa någonting.

Jag försökte på alla sätt uppvakta henne. Hämta saker. Fråga vad hon ville ha.

Jag insåg att den där Djursholmska uppväxten i mig, oavsett hur begravd i ett liv av rocknroll, och några år på en gård mitt iskogen någonstans ändå fanns kvar. I ryggmärgen.

Vi hade en fantastisk eftermiddag.

När vi kom hem sa hon att hon var, som hon uttryckte det, ”Lite förvånad – en ny sida hos mig”. Jag tog det som en komplimang fast jag såg det som en självklarhet. Jag ansåg kanske själv jag uppfört mig gentlemannamässigt alla gånger vi setts. Men samtidigt var ju omständigheterna väldigt lantliga.

Vi sov middag. Omslingrade.

Den kvällen satt hon vid brasan. I sina blå/grönrutiga mysbyxor och en stickad brunrandig tröja. Drack glögg. Klappade vildkatten.

Resten av vår kväll var som våra kvällar var.

Nästa dag var det dags att åka hem.

Jag började betrakta hennes närvaro som vardag. Inte som något mindre värdefullt. Tvärtom. Som något så självklart att jag slutade tänka på att det en gång varit en dröm. Inte tristess. Inte slentrian. Vardag. En lycklig vardag.

Jag började missta lyckan för permanens…

Vid lunchfikat, dagen för hemresan, satt vi vid köksbordet. Det var en av de där stilla stunderna som uppstår när allting egentligen redan är gjort. Väskorna var nästan färdigpackade. Djuren hade fått sitt. Kaffet stod på bordet. Om några timmar skulle jag köra henne till tåget och ännu en gång se henne försvinna bort längs perrongen. Jag bad henne komma runt till min sida av bordet och titta på skärmen framför mig. Egentligen skulle jag köpa hennes returbiljett. Det var åtminstone vad hon hade anledning att tro. Men det var inte någon bokningssida som låg uppe.

Jag hade tittat på förlovningsringar.

Jag visade några modeller och frågade vilken hon tyckte bäst om. Det var inget märkvärdigt samtal. Ingen högtidlig stund. Ingen planerad ceremoni. Bara två människor vid ett köksbord en söndag i december. Hon lutade sig fram och tittade. Jämförde. Funderade. Pekade till slut ut en modell. Det visade sig att vi tyckte bäst om samma ring.

Jag minns att jag reagerade på hur enkelt allting kändes. Som om det inte fanns någonting att förhandla om. Som om vi redan befann oss på samma plats utan att behöva övertyga varandra.

Utifrån det blev det ingen efterföljande diskussion. Inga stora ord. Inga löften. Inga framtidsplaner som behövde uttalas högt. Vi bara konstaterade det och gick vidare till nästa samtalsämne. Där och då kändes det fullständigt naturligt. Nästan självklart.

För mig blev det ytterligare en av alla de där små sakerna som stärkte känslan av att vi redan hade valt varandra. Att framtiden inte längre var något abstrakt som låg långt borta, utan något som sakta höll på att flytta in i vardagen. Och kanske var det just därför ingen av oss kände behov av att säga särskilt mycket mer. Som om ord egentligen inte längre behövdes. Som om det viktigaste redan hade blivit sagt.

Såklart skulle det hela avslutas med det som inte då direkt, men senare, skulle komma att slängas i huvudet på mig…

Biljetten

3 juni 2026 / / 1 kommentar

Nutiden fick betala för gamla erfarenheter…

Det hade naturligtvis uppstått en konflikt.

Precis som så många gånger förr utspelade den sig i sms. Den där förbannade kommunikationsformen som gång på gång lyckades göra små saker stora, och stora saker omöjliga.

Egentligen var det ingenting.

Eller åtminstone borde det ha varit ingenting.

Men vissa relationer har en märklig förmåga att fungera som optiska instrument. Det lilla förstoras. Det oskarpa blir knivskarpt. Det som borde passera obemärkt blir plötsligt föremål för dissektion.

Dagen hon skulle resa hem efter vårt eget lilla julfirande hade jag, som alltid, tänkt köpa hennes biljett. Det var ingen uppoffring. Ingen uppvisning. Bara en vana som uppstått av sig själv. Hon la tiden. Hon reste. Jag stod för resorna. Så enkelt var arrangemanget.

Jag hade betalat exakt varenda resa sedan vi började träffas – bensinpengar, tåg, eller flertal flyg. Retrospektivt kan jag påminna mig att hon en gång tog en hyrbil. Någonting som jag tror jah missade att ersätta. Jag är faktiskt osäker. I såna fall var det ett ärligt förbiseende.

Men just den dagen bestämde sig min internetbank för att föra ett eget krig mot mänskligheten.

Ingenting fungerade.

Försök igen.

Tekniskt fel.

Försök senare.

Samma visa om och om igen.

Till slut gjorde vi det enda rimliga. Hon köpte biljetten på sitt kort. Jag skulle swisha pengarna så fort banken återvände från sin tillfälliga sinnessjukdom.

Vilket jag också gjorde.

Där borde historien ha slutat.

Men det gjorde den inte.

För mitt i den pågående konflikten dök plötsligt en ny version av verkligheten upp.

Hade inte hon betalat biljetten hade hon inte kunnat ta sig hem.

Jag minns att jag stirrade på telefonen.

Inte därför att jag blev arg.

Utan därför att jag blev förvirrad.

För det var inte det som hade hänt.

Det var inte ens i närheten av det som hade hänt.

Banken hade krånglat.

Hon hade lagt ut pengarna.

Jag hade ersatt henne.

Slut på historia.

Ändå stod jag där med känslan av att någonting höll på att glida mig ur händerna. Inte själva konflikten. Utan verklighetsbeskrivningen av den.

Det var som att försöka fånga rök.

Ju mer man försökte hålla fast vid sakförhållanden, desto mer verkade de upplösas och anta nya former.

Och det märkliga var att det inte var själva biljetten som gjorde ont.

Det var att jag för första gången började ana att fakta och känsla ibland levde helt separata liv.

Att något kunde upplevas som sant trots att det inte hade hänt.

Och att man då stod ganska ensam kvar med sina kvitton, sina kontoutdrag och sin logik medan berättelsen redan hade fortsatt åt ett annat håll.

Först långt senare började jag fundera på om det där verkligen handlade om tågbiljetten.

För summan var obetydlig. Själva händelsen ännu mindre. Ingen hade blivit lurad. Ingen hade blivit lämnad utan biljett. Ingen hade blivit strandsatt.

Ändå verkade frågan bära en tyngd som var oproportionerlig mot det som faktiskt hänt.

Det fick mig att tänka på berättelserna från hennes första år i Sverige. Om mannen hon levt med då. Mannen med pengarna. Mannen som, åtminstone enligt de historier jag hört henne berätta, hade haft en märklig förmåga att använda sina ekonomiska möjligheter som ett maktspråk. Inte nödvändigtvis genom direkta krav. Inte alltid genom hot. Snarare genom att skapa beroenden. Skulder. En känsla av att någon annan satt på nycklarna till friheten.

Jag vet fortfarande inte hur mycket av de berättelserna som var exakta och hur mycket som med åren blivit till symboler för något större. Men tanken slog mig ändå.

Kanske handlade reaktionen inte om biljetten.

Kanske handlade den om vad biljetten representerade.

För människor bär sällan bara sina erfarenheter. De bär även sina gamla rädslor. Och ibland får nutiden betala ränta på skulder som uppstod långt innan man själv dök upp i berättelsen.

Där och då förstod jag inte det.

Jag såg bara en biljett.

Hon kanske såg något helt annat.

Kontinenten

3 juni 2026 / / Inga kommentarer

Jag såg fortfarande varje händelse för sig….

– December 2022 –

Faktiska jul och nyår skulle hon enligt egen utsago fira med familjen. Exakt hur, med vilka och var var hon tämligen fåordig kring. Det enda jag egentligen visste var att familjen i första ledet bestod av hennes syster och hennes bror. Ingen av dem bodde i Sverige. Därtill hennes båda barn. Dottern bodde hos sin pappa i den lilla mellansvenska staden. Sonen en bit därifrån.

Långt senare skulle jag få höra mer om hennes bror. Inte alkoholiserad. Inte på något sätt urspårad. Men heller inte någon som lämnade festen nyktrast i lokalen. När syskonen sågs verkade det finnas en tradition av att umgås ordentligt. Med mat. Skratt. Och inte sällan en hel del alkohol. När jag långt senare fick den bilden presenterad för mig hade många andra händelser redan hunnit passera revy, och det gjorde inte direkt min magkänsla bättre.

Men den här julen visste jag inget av det där.

Den här julen märkte jag bara att något kändes annorlunda.

Inte dramatiskt. Inte påtagligt. Bara annorlunda.

Det kom ett kort jul-sms. Artigt. Vänligt. Nästan korrekt. Men märkligt långt från de jular vi tidigare skapat våra egna små traditioner kring. Där vi firat i förskott. Lagat mat. Pratat långt in på kvällarna. Delat vardagen.

Nu fanns bara några få rader text.

Sedan tystnad.

Nyår blev märkligt likt.

En hälsning kom tidigt på kvällen. Därefter försvann hon.

Jag ringde senare för att önska gott nytt år.

Inget svar.

Jag minns att jag inte reagerade särskilt mycket då. Jag tänkte att hon var upptagen med familjen. Att människor firar nyår. Att telefoner hamnar i väskor. Att samtal missas.

Det var en fullständigt rimlig förklaring.

Och därför nöjde jag mig med den.

Ingenstans kopplade jag det till Den Försvunna Kvällen. Till Kompis Utan Namn. Till Mannen Som Försvann.

Inte då.

Då såg jag fortfarande varje händelse för sig.

Som enskilda öar.

Jag hade ännu inte börjat ana att vissa av dem kanske tillhörde samma kontinent.

Nyare inlägg »

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑