Det implicita…

– Februari 2023 –

Hon ringde.

Hon hade varit och testat sig…

Sättet hon sa det på gjorde att det inte upplevdes som en upplysning. Det lät mer som en anklagelse i förklädnad.

Hon tyckte att jag också borde göra det.

Jag satt ensam på gården i mörkaste Småland. Katterna. Fåren. Tystnaden. Ensamheten. Och någonstans i den där tystnaden fanns en självklarhet. Jag hade varken tid, ork eller lust att jaga situationer som ens skulle kunna leda fram till att ett sådant test blev aktuellt.

Det fanns inget sådant liv. Hela mitt liv kretsade kring henne.

Nästa besök. Nästa flygbiljett. Nästa telefonsamtal klockan nio på kvällen. Nästa gång jag skulle få hämta henne i Kalmar. Nästa gång huset skulle fyllas av hennes närvaro.

Det var där mitt fokus låg. Inte på krogen. Inte på kontakt med andra kvinnor. Inte på möjligheter. Jag var upptagen med att älska henne. Det var det enda jag ville.

Kanske var det därför samtalet skavde så mycket. Inte för själva testet. Inte ens för misstanken. Utan för självklarheten i hennes tonfall. Som om det fanns två möjliga förklaringar och hon redan bestämt sig för att den ena inte kunde vara hennes.

Och det fanns något nästan absurt i det.

För samtidigt var det hon som rörde sig i helt andra miljöer. Krogen i Stockholm. Kompisar utan namn. Berättelser som ibland kom i fragment efter sena kvällar och som inte alltid gick ihop när man försökte lägga dem bredvid varandra.

Det märkliga var egentligen inte vad hon gjorde.

Det märkliga var hur hon berättade. Delvis. Snett. Som fragment.

Som om vissa bitar lämnades utanför medan andra serverades utan sammanhang. Som om berättelsen alltid började mitt i och slutade precis innan de frågor man egentligen ville ställa.

Och kanske var det just den fråga jag fastnade vid. Inte vad hon berättade. Utan varför hon berättade det.

Hon hade kunnat låta bli.

Jag hade kanske aldrig vetat.

Samtalet behövde inte äga rum. Informationen behövde inte lämnas över.

Ändå gjorde hon det.

Och det har alltid förbryllat mig. För människor berättar sällan sådana saker utan anledning. Var det omtanke? Ett försök att vara ärlig? Ett dåligt samvete som behövde luft? Eller var det tvärtom? Ett sätt att förekomma frågor innan de hunnit ställas? Att styra samtalet innan det hann börja? Att sätta berättelsen i rörelse innan någon annan hann formulera den?

Jag vet inte. Och det märkliga är att jag fortfarande inte vet.

För logiken gick aldrig riktigt ihop för mig.

Jag visste att det inte var jag.

Inte trodde.

Inte hoppades.

Visste.

Mitt liv kretsade kring henne. Kring gården. Kring nästa besök. Kring nästa flygbiljett. Kring nästa telefonsamtal. Det fanns inga sena kvällar. Inga hemligheter. Inga människor i periferin som kunde förklara någonting.

Ändå kom samtalet.

Och kanske var det just därför jag aldrig lyckades släppa det. Inte för vad hon sa. Utan för varför hon sa det.

Det gick inte att veta. Och kanske är det just det som fastnat hos mig. Inte att jag saknade svar. Utan att det aldrig gick att få ett rakt sådant.

Jag lämnades med fragment. Antydningar. Halva berättelser. Och fick fylla i resten själv.

Kvar fanns fragmenten. Och mina egna försök att få dem att passa ihop.

I efterhand har jag ibland funderat på om det fanns en enklare förklaring till samtalet än de jag först såg. Om oron uppstod först när problemet uppdagades. Om det uppdagades även för henne den där kvällen mellan oss.

Om samtalet kanske inte alls handlade om skuld.

Utan om att hantera en situation som plötsligt blivit verklig.

Men fortfarande där så valde jag den generösa och kärleksfulla förklaringen.