Etikett: Mönster

Jag vet fortfarande inte om jag hade rätt. Jag vet bara varför jag började undra...

Hypervigilans. Vi använde oss ofta av det ordet i studion. Lite på skoj. Men med allvar bakom.

En trasig kabel. Nåt fel. Plötsligt hörde man nåt. Och när man väl hört det. Hittat vad det var. Den där micken på en trumkanal som uppförde sig konstigt. Bara ibland. Då började man leta efter det. Man hörde det flera gånger. Eller trodde man hörde.

Problemet med hypervigilans är att den inte alltid har fel.Tvärtom.

Den uppstår ofta därför att någonting faktiskt har hänt. Det är därför den är så svår att bli av med. Om kabeln aldrig hade brustit hade jag aldrig börjat lyssna efter felet. Om mikrofonen aldrig hade knastrat hade jag aldrig lagt märke till varje liten avvikelse.

Men när man väl hört det första knastret förändras allting.

Då börjar man lyssna. Inte för att man vill. Utan därför att man inte längre kan låta bli.

Det är där hypervigilansen blir så förrädisk. För den hittar ibland fel som inte finns.

Men den uppstår nästan aldrig utan anledning.

However…

Bara en komplett idiot skulle fortsätta spela in under samma förutsättningar. Utan att åtgärda felet som inträffade ibland. Fortsätta tro att man hörde det. Leta efter det. Låt efter låt efter låt. När den enkla lösningen var att åtgärda problemet. Sedan fortsätta spela in. Med alla tvivel undanröjda.

– 16:e – 22:a Juli 2023 –

Dagen efter vår picknick började bra.

Hon skickade mig sms;

– Älskar dig 
– Tycker bäst om när du säger på estniska 
– Armastan sind
– På riktigt
– Vad tror du?
– Jo…

Hon var på väg till den lilla mellansvenska staden. Träffa sina barn. Arbetsintervju. Arbetsintervjun ledde såklart samtalet till husannonsen🔗 hon skickat.

Vi var tillbaka på hennes flyttplaner;

– Önskar jag varit del av ”flytta-planen” 🙏🏻
– Inte säker att jag ens flyttar . Kan inte blanda in i mina flytiga icke säkra planer 
– Hade velat veta och vara del. Vill leva med dig 

Där någonstans tyckte jag att jag uttryckt mina känslor, vilja och intention ganska solklart. Jag förstod inte riktigt varför vi inte kunde diskutera det ens övergripande. Även om ingenting ännu var bestämt. Bara någon sorts heads up för två människor som trots allt levt inpå varandra på nåt sätt. I nu över ett år. Någon sorts ”letter of intent”.

Jag hade under vårt år ofta frågat om hennes barn. Visat intresse. Jag tog upp det igen. Bara som en sån ”i fall att”. Om hon ville inkludera mig i sina planer. Sitt boende. Sitt liv. Att barnen var välkomna. Respekterade. Rättvist och omtänksamt behandlade. Givetvis. Den enkla härledningen att jag älskade henne, och därför även hennes barn.

Hela husfrågan. Allting. Det bara gled.

Jag kanske inte borde. Men jag gjorde det ändå. Hennes hemlighetsmakeri kring ekonomin. Jag ville ställa det som klartextfråga.

Så jag skickade frågan i sms;

– Har du lånat av ditt ex till din lägenhet? Är han på något sätt inblandad i ekonomin?

Det kom inget mer svar från henne den dagen.

Det var just allt det där jag upplevde som hemlighetsmakeri. Jag är absolut inte den som pratar pengar hur som helst med vem som helst. Finns ingen anledning. Men inom den närmsta kretsen var någon sorts ”normalt socialt samtal med information give or take” helt naturligt.

– Jag har fått en ny lägenhet från första Februari. 3:a i Segeltorp.
– Grattis! Kul! Vad får du pröjsa?
– Landar på 9-10 lax i månaden.

Men med henne kom aldrig ett enda rakt svar.

– Vad har du för månadsavgift till föreningen?
– Ganska hög…
– Hur mycket fick du ge?
– För mycket…

Eller nytt jobb;
– Grattis! Vad roligt! Är det bra lön?
– Sådär…
– Vad innebär det? Vad får du typ?
– För lite…

Som sämst kunde ”svaret” vara bara ordet ”Pengar”.

Men det gick igen i många saker. Frågade jag var nya arbetet låg kunde svaret vara ”Kungsholmen”. Övergripande. Eller bara övergripande ”södra sidan stan”. Som sämst hade hon svarat Kungsholmen fast det senare på hösten visade sig arbetet låg precis ovanför Roslagstull. Och vad jag visste låg Roslagstull inte på Kungsholmen.

Jag förstod inte. Min transparens gentemot henne var att betrakta som total. Det som för mig hade känts fullständigt naturligt redan från förra sommaren. Redan från våra första samtal. Nycklar till mitt hem. Inloggning till min dator. Till min mobil. Allt. Min Iphone fick hennes födelsedatum som kod så hon skulle ha lätt att minnas.

Det var faktiskt en annan sak jag kom att tänka på. Hur absolut lättvindigt jag räckte henne min telefon och hon gick berserk av svartsjuka. Hon hade aldrig någonsin i sitt liv givit mig sin telefon olåst. Än mindre givit mig koden. Aldrig.

17:e Juli

Jag återupptog våra sms nästa dag;

– Vad ska du hitta på idag då?
– Intervju och träffa dottern 

Hon bodde hos sin son sa hon. Ca 4-5 mil från staden där dottern bodde hos sin pappa. Närmare 18 på kvällen kom sms att hon var på väg mot dottern. Hon hade inte sagt var intervjun var. Eller var det arbetet exakt låg. Men uppenbart hade hon redan varit på den.

Så. Antingen var intervjun runt där sonen bodde. Eller om den var runt där dottern bodde – då hade hon åkt fram och tillbaka under dagen. 4.5 mil enkel resa. Eller så fanns den inte. Jag vet inte.

Hon och dottern skulle bara ”hänga på stan och umgås”. Inte med pappan. ”Dom umgicks inte”. Jag frågade om hon ville prata senare. Absolut, svarade hon.

Vi hade ett bra samtal första kvällen. Kärleksfullt. Intimt. Önskade varandra godnatt och la på.

18:e Juli

Nästa dag var betydligt glesare på sms. Något enstaka. Jag ringde henne runt 20-tiden. Inget svar på första samtalen. Sedan ringde hon tillbaka. Lät stressad. Precis samma mönster som senaste gången hon var där. Hon gick uppenbart. Utomhus. Hon kunde inte prata sa hon. Vi sa hej. Jag sa puss. Hon besvarade inte. Jag skickade sms och frågade om hon inte hörde att jag sagt puss. Fick genast ett hjärta tillbaka. Sedan försvann hon till nästa morgon runt 10. Ovanligt sent för att vara hon.

19:e Juli

– Go’morgon 🌞☕ eller vad det nu är… Ha en fin dag idag! Kramar ❤
– God morgon ❤️ Vad ska du hitta på idag?
– Vet inte … 
– Inte träffa dottern?
– Hon jobbar,  kanske senare

Hennes senare sms gjorde gällande att hon var i skogen. Plockade bär och svamp. Det var inget konstigt med det egentligen. Förutom hennes selfie hon skickade. Jag har aldrig sett en så snyggt klippt Tujahäck i en svampskog. Men vad vet jag. Jag gick inte ofta i skogen.

– När slutar dottern då?
– 19
– Vad ska ni hitta på idag då?
– Vet inte 

Vi skrev till varandra runt 19-20. Dottern nämndes aldrig, men det kändes som deras gemensamma aktivitet idag hade blivit inställd. Dottern slutade ju 19 och nu var Kärleken hos sin son.

Plötsligt kom sms att hon ville ringas. Nu. På en gång. Hon skulle lägga sig tidigt. Absolut för min del. Gärna.

Egentligen hade det inte behövt vara någonting konstigt. Inte alls. Det var bara dom där små bitarna. Att hon inte svarat när jag ringde under gårdagen. Att hon sedan låtit stressad och varit ”ute någonstans”. Som att samtalet behövde klämmas in i en liten lucka. Precis samma omständigheter som dagen innan. Precis samma omständigheter som hennes förra resa🔗. Att hon försvann och inte hörde av sig förens mycket senare än den tid hon vanligtvis brukade vakna. Och nu – ville prata tidigt. Nästan som för att gardera sig emot att jag skulle ringa senare.

Det kunde ha varit ingenting. Kunde ha…

Och det var aldrig kopplat till när hon var hos sin son. Det var alltid kopplat till när hon skulle vara med sin dotter. Eller som jag kopplade det – när det var mer kopplat till hennes ex🔗. Eller den lilla mellansvenska staden.

Samtalet var kort. Det avhandlade iprincip bara att hon inte ville inkludera mig i planerna om sitt framtida boende. Och att hon kände vår närhet var borta. Utan förklaring. Bara den meningen.

Vår närhet var borta.

Jag skickade några sms. Beklagade att hon kände som hon sagt hon gjorde. Men efter 20:00 var det tyst. Borta. För att återkomma nästa morgon. Inte alltför tidigt. Igen.

20:e Juli

– Go’morgon 🌞☕ Önskar dig en fin dag! 🌷Saknar dig ❤
– God morgon! Hoppas du får  en fin dag! ☀️Saknar dig 🥺 Älskar dig ❤️ Vad ska du hitta på idag?
– Träffa dottern 
– Är honledig så ni kan hänga hela dagen ? 🥰
– Vi ses senare
– Vad ska du göra innan då? Plocka bär? 🥰
– Kanske 

Senare skickade hon en bild på sig och sin katt. Nu boendes hos dottern sedan hennes Italienvistelse🔗;

– Här sitter vi
– Åh” Fina kissen! 
– Idag är han inte sur på mig
– Var dottern ledig idag?
– Nej
– Är du ensam där alltså?
– Nej
– Jaha är sonen är med?
– Nope
– Vem är du där med då?
– dottern

Jag kanske är korkad. Blygsamma Wechsler 130. Men jag fick det inte att gå ihop. Om dottern jobbade. Varför satt hon då hemma hos henne. I sitt gamla hus. I sitt ex hus. Dottern skulle jobba. Klockan var uppenbart bara två på eftermiddagen. Hon var uppenbart hos sin katt. Hos dottern. Hos sitt ex. Hon var inte ensam. Sonen var inte med. Och plötsligt var hon där med dottern.

Plötsligt skickade hon bilder på mat. Mängder med mat hon lagat. Sa det var till dottern. Bara.

Hon hade berättat att pappan. Exet. Ofta reste. Inte alls tog hand om hemmet. Att det såg fördjävligt ut. Lyx. Men skitigt och stökigt. Jag hade frågat om hon tog hand om det när hon var där. Det blev någon sorts paradox. Om hon städade för dotterns skull eller åt sitt ex. Och lagade mat. Fanns maten – åt han inte av den?

Det fanns många frågor som i en lite öppnade kommunikation från hennes sida höst trolig aldrig någonsin hade uppstått. Av den enkla anledningen att dom samtliga kunde betraktas som en del av vardagssamtalet mellan två personer i relation sedan drygt ett år. Men nu var det inte så.

Och därför;

Dom olika sakerna. Mönster. Busstider som verkade märkliga mellan den mellansvenska staden och sonens boende. Busstider som inte riktigt gick ihop med transportörens egna angivelser. Tysta kvällar. Sena morgnar dagen efter. Detaljer jag la märke till dom här dagarna i hennes agerande kontra hennes geografiska och praktiska närhet till sitt ex. Jag nämnde dem aldrig för henne.

Förvisso hade hon sagt det varit avslutat sedan länge🔗. 2012. Med undantag av när dom ”skulle försöka igen för dotterns skull”. 2015. Jag hade trott henne. I alla fall när hon berättade det under första månaden vi kände varandra. Att det var totalt avslutat.

Jag nämnde dem aldrig för henne. Inte för att jag inte såg dem. Utan för att jag såg dem alltför tydligt. Jag visste exakt vart det samtalet skulle ta vägen.Till samma plats som alltid. Bråk. Försvar. Förnekanden. Och ytterligare en kväll som slutade sämre än den började.

Nästa gång vi hördes av hade klockan blivit 22. Jag frågade om hon var på väg till sin son. Där hon sa att hon bodde. Där hon sa att hon sov.

Jag frågade om hon var på väg ”hem”. Fick svar:

– Ja, väntar bussen 
– Är det säkert gå från station till sonen? 
– Vet ej. Kan ringa när jag promenerar
– Ring innan du går av då? Så kan vi prata 
– Japp❤ Vill inte väcka
– Jo… din säkerhet är viktigt 
– Älskar dig 

Vis av skadan 10 år tidigare. En kvinna jag kände och senare hade en relation med hade ringt mig på väg hem från krogen. Jag hade varit på Obaren. Missade hennes samtal. 20 minuter senare blev hon våldtagen. Av två. Hade jag svarat hade det kanske inte hänt.

Hon ringde mig innan hon gick av bussen. Vi pratade hela vägen till dess hon var innanför dörren. Jag förstod hon aldrig skulle tala om adressen men bad henne i alla fall säga i vilken riktning från busstationen hon gick. Om…

Vi pratade om allt möjligt. Jag frågade om när hon trodde hon skulle åka hem. Kanske Fredag kväll. Kanske Lördag. Jag frågade om hon ville gå på date endera dagarna. Beroende på när hon kom hem. Det kunde hon tänka sig.

Vi sa godnatt när hon stängt sin dörr.

21:a Juli

Nästa morgon kom ett tidigt sms;

– Go’morgon 🌞 Ha en underbar dag! Älskar dig ❤️
– God morgon! På väg till city att handla… sen beror det på vädret 
– Vad ska du handla i city? 
– Det får du se… 🤣
– Oi, vad är det? Hatt? 
– Åker du hem idag?
– Jag tror det men inte säker
– Du vet inte när i så fall?
– Nope,  sent isåfall 
– Kanske hinner med ett glas vin och en promenad? 
– Om jag blir sen orkar inte
– Date i morgon annars? 
– Ja, om jag är tillbaks

Hon trodde hon skulle åka hem idag. Och då orkade hon inte. Så långt var jag med. Så långt förstod jag. Verkligen. I så fall kanske en date i morgon? Ja. Om hon var tillbaka. Så antingen åka idag. Eller eventuellt inte ens i morgon utan övermorgon?

Jag vet inte. Men någonstans fick jag en känsla av att hon inte ens visste själv. Och för att det inte var hon som bestämde.

Mina ärenden på stan. Ja. Det hon sagt om Tom Ford🔗. Tobak/Vanilj. Och en liten annan sak. Kilade förbi och köpte mina initialer i guld.

Jag vet. Urbota korkat. En kvinna jag älskade. En kvinna vackrare än allt. Men även en kvinna som enligt sig själv var nästanmonogam. Även en kvinna som sa hon var singel om andra män frågade.

För all del. Köp en väldoftande parfym till henne. Vill du toppa din idioti. Köp dina initialer i guld till henne. Till en kvinna som dolt dig i alla sammanhang sedan ett år tillbaka. Bara bär sin förlovningsring för ett fotografi. Hon kommer säkert bära dina initialer runt halsen varenda dag. Eller inte alls. Jag kände mig som den där killen som ingen någonsin skulle ta emot ett börstips av.

Jag hade skrapat på ämnet i sms. Sagt jag hade en liten present. Eller två. Att dom var dåliga. Och egentligen mest för mig. Lite kryptiskt. Min humor. Svart. Och ifrån att mina presenter var dåliga kom hon in på att hon var dålig. Påverkade mig negativt. Att jag var negativ.

Hon skickade en selfie. Jag svarade:

– Sa oled nii ilus
– Tänan Tänan 
– Minu südamest
– ❤

Jag önskade min estländska kunde ha snabbat på, så den blev en bättre upplevelse. Jag insåg jag var ljusår ifrån fungerande kommunikation Jag fortsatte på svenska;

– Blev det hem i kväll?
– Ja
– När är du hemma då
– Vid 22
– Ett glas vin?
– Orkar inte…🥺
– Vill du ses i morgon? 
– Ja, om det inte blir för sent. 
– Vill du sova hos mig?
– Vill sova hemma
– Får jag sova hos dig?
– Måste vila ut mig innan jobbvecka
– Blev det hem i kväll?
– Ja
– När är du hemma då?
– Vid 22
– Ett glas vin?
– Orkar inte…🥺
– Vill du ses i morgon? 
– Ja, om det inte blir för sent. 
– Vill du sova hos mig?
– Vill sova hemma
– Får jag sova hos dig?
– Måste vila ut mig innan jobbvecka

Jag förstod om hon skulle vara trött efter resan om det blev sent samma kväll. Hon tackade ja till date dagen efter i så fall. Med brasklappen ”får inte bli sent”, där jag upplevde ”sent” som nästan forcerat avslut. Hon ville inte sova ihop för att hon var tvungen vila ut. men absolut inte en enda morgon från den tid vi tillbringat tid tillsammans på gården indikerade minsta lilla signal av att inte vara utvilad.

Helheten gav mig en känsla av ursäkter. Oavsett om svaret på om hon ville gå på date var uttalat ja.

Därifrån gick det fort. Från en vecka som till övervägande merpart varit fylld av hjärtan. Fylld av tänker på dig. Fylld av saknar dig. Fylld av älskar dig. Plötsligt var vi någon helt annanstans.

Hon kallade saker för utpressning. Började definiera vilka av ”alla mina fel” som gjorde att hon inte kunde sova. Vi kom in i Loopen. Hennes nästanmonogam. Singel om andra män frågar. Plötsligt var allt inställt.

I min strävan att försöka dra ner på alkoholen som hon ville hade jag tämligen begränsat hemma. Och just nu kände jag bara ”sätta mig i ett hörn i en bar och bara supa till dess det blev svart”.

22:a Juli

Skickade henne sms 05:48

– Varsågod…

Min Uber hade stannat till utanför henne. Jag hade kastat upp en påse med hennes presenter på hennes balkong. Åkt hem.

Svar kom inte fören strax efter 18;

– Tänk att enligt dig är det helt ok att sparka på soptunnor, bli arg när man ber prata tyst, demonstrativt slänga i sopor sk. ”Presenter från hjärtat” på min balkong och inte kunna vänta tills samtal och träff som vi hade bestämt… och neka svartsjuka dock ta upp dagligen någon obefintlig annan
– Sparkade gjorde jag för att du malde på om samma svartsjuka en timme oavbrutet. Du som visat svartsjuka 🔗 och sedan försökt förneka den. Inte jag! Jag har ställt raka sakliga frågor. Du har dolt saker. Så kom inte och prata om ”min svartsjuka”. Det är FEL!
– Tycker att du borde tåla det som du utsätter mig
– Om jag utsatt dig för all förnekelse och hemlighetsmakeri du utsatt mig för hade du blivit galen 
– Vi hade bestämt till idag
– Ja jag trodde det. Jag ville det. Men du var ju så stressad…

Jag tänkte inte acceptera att hon kallade mina frågor. Frågor som endast existerade på grund av hennes konkreta agerande. Mannen som försvann🔗. Ta en öl med kompisar utan namn🔗. Hennes nästanmonogam. När hon försvann🔗 som så ofta. Hennes singel om andra män frågar, skulle komma att kategoriseras som ”Min svartsjuka”. Och dessutom definineras som ”vårt stora problem”. Inte en chans i hela helvetet. Punkt.

I synnerhet inte efter hennes agerande veckan innan🔗. Punkt. Ha mage att sätta en markerande spark på en soptumma i paritet till hennes utspel? Aldrig! Jag köpte det inte!

Jag borde tåla? Exakt vad menade hon? Försökte hon få sitt uppträde till att ha varit en utstuderad akt? Skådespeleri för att utsätta mig för ”min svartsjuka”? En svartsjuka som inte fanns. Det epitet hon försökte sätta på lågmälda raka frågor ställda av en anledning. Inte en enda människa på hela planeten som hade sett det skulle köpa den ursäkten. Det var ingen ”för att visa”. Det var svartsjuka på gränsen till bindgalen.

Jag kände hur mitt tålamod och ork började sina.

Jag fortsatte;

– Du kan stånga dig blå, men EN ENDA sak skapade alla problem och bråk – att du kategoriskt vägrade revidera ”du är singel om nån annan man frågar”, vägrade definiera ditt nästanmonogam-nonsense, trots att jag stod på knä och bad, bjöd på dater, gav dig nycklar till mitt hem, presenter, visade kärlek, och du bara pissade på mig. Meningen ”jag är upptagen” hade ändrat ALLT! Men du vägrade. Både uttrycka meningen och ta ansvar för konsekvenserna av den.

Hennes slutliga sms kunde summeras till att hon ville lämna tillbaka presenterna. Och mina nycklar.

Efter 21 försvann hon.

Igen.

Hypervigilans.

Jag vet anledningen till varför jag såg alla de här sakerna. Anledningen till varför jag noterade dem. Anledningen till varför jag sökte aktivt vissa av dom. Och inte minst. Jag vet vad jag såg. Vad jag läste. Men. Det betyder att slutsatsen var sann.

Jag vet inte.

Men oavsett. Rätt eller fel slutsats. Sant eller falskt utifrån hennes faktiska agerande. Så var det en enda sak som låg till grund för att jag någonsin började se alla dom små detaljerna. Hennes egna agerande. Istället för att ta ansvar för det som i grund och botten kanske var 3-4 saker att reda ut.

Men kanske viktigast. Även om jag inte vet fakta, så vet jag hur jag kände inför dom saker jag upptäckte och vad jag då kom fram till var en eventuell realitet.

Ändå stod jag kvar.