Filmade henne inte för att minnas. Filmade henne för att aldrig glömma…

– 5:e – 8:e Januari 2023 –

Hon var tillbaka igen. Hämtad på stationen strax efter 22 på Torsdagen.

Vintern hade lagt sig över gården. Snön låg över hagarna. Djuren rörde sig långsammare. Allting var inbäddat i det där märkliga lugn som bara finns på landet vintertid.

Och allting var precis som vanligt.

Jag köpte biljetter när hon ville komma. Städade. Fyllde kylen. Ställde färska blommor vid hennes sida av sängen. Tände brasan. Öppnade en flaska vin.

Vi pratade.

Skrattade.

Kramades.

Pussades.

Lampan fick som vanligt vara tänd när hon klädde av sig. Hon protesterade som vanligt. Jag ignorerade protesten som vanligt.

Sedan närhet.

Sedan sömn.

Nakna. Tätt omslingrade.

Som om världen utanför sovrumsdörren inte existerade.

Morgonen därpå satt hon vid köksbordet med rufsigt hår och iförd en av mina gamla T-shirts. På bröstet stod namnet på en välbesökt humorpodd där jag brukade gästa och med varierande framgång klaga på företeelser i samhället. Formatet gick i huvudsak ut på att gnälla över sådant som egentligen inte spelade någon roll, vilket gjorde det till en ganska träffsäker spegling av stora delar av mänskligheten.

Jag tog fram telefonen och började filma henne.

Hon protesterade omedelbart.

Med den där brytningen som fortfarande kunde få mig att le efter alla dessa månader tittade hon mot kameran och sa:

– FATTAR DU INTE?!

Jag började skratta.

Inte åt orden.

Inte ens åt situationen.

Utan åt henne.

Åt hur oerhört söt hon var när hon spelade arg.

Och samtidigt kände jag hur kärleken till den här kvinnan gick som hög sjö genom kroppen.

– Jag älskar dig, sa jag.

– Ja men då ska du inte filma mig!

Jag minns att jag inte riktigt förstod logiken.

Det kändes som början på en diskussion som inte hade något svar.

För mig var det självklart att vilja bevara sådant som gjorde mig lycklig.

Inte bara i minnet.

Utan i någon form som kunde överleva minnet.

Som ett bevis på att ögonblicket faktiskt hade funnits.

Att det inte bara var något man en dag skulle tvivla på.

Vi lagade mat tillsammans.

Promenerade genom vinterlandskapet.

Tog hand om djuren.

Gjorde egentligen ingenting särskilt.

Och kanske var det just därför det var så värdefullt.

Dagarna och nätterna sprang iväg med en hastighet som borde ha varit olaglig.

Och varje gång tåget tog henne tillbaka till Stockholm blev gården större och kvällarna längre.