Etikett: Jobb

Utan att sjunka genom isen…

– 15:e Mars 2023 –

Jag arbetade vidare.

Med annat än mina egna skapelser.

Min bästa vän hade anförtrott mig ännu ett verk att producera. Jag befann mig någonstans halvvägs när jag skickade en ögonblicksbild till Kärleken.

Inte för att jag behövde hennes synpunkter. Inte för att hon hade bett om dem.

Det var bara någonting i mig som ville att hon skulle få se vad jag gjorde. Som fortfarande ville att hon skulle vara en del av mitt liv, även när livet handlade om annat än oss.

Texten var skriven av min vän.

Den handlade mindre om en förlorad kärlek än om en förlorad identitet. Om någon som betraktade sitt tidigare jag på avstånd. Som om personen redan blivit historia.

Som om hon försvunnit till ett land som fortfarande gick att minnas men inte längre att återvända till. När texten till slut rörde sig från jag till vi blev den någonting annat. En sorgesång inte bara över två människor. Utan över det gemensamma rum de en gång hade befolkat.

Det tilltalade mig.

Kanske för att jag redan då började förstå att det finns förluster som inte handlar om människor. Utan om versioner av människor.

Min första instinkt var att arrangera stort. Det jag inte sällan gjorde. Det jag lärt mig på Konservatoriet. Stråkar. Körer. Luft under vingarna. Det skulle senare visa sig vara fel väg att gå och reviderades fullständigt till minimalism. Det är en annan historia. Där stod jag då.

Svaret kom överraskande snabbt.

– Fin låt som du håller på med! Låt solen komma fram!

Jag skickade texten. Några minuter senare kom ytterligare ett svar.

– Kanske i sorg födds vackraste verk?

Hon frågade vem som skrivit den. Jag förklarade.

När man sitter på många stolar samtidigt uppstår ibland märkliga gränsdragningsproblem. Multiinstrumentalist. Producent. Arrangör. Låtskrivare.Textförfattare. Ibland allt samtidigt. Ibland bara en av rollerna.

I just det här fallet var jag arrangör och producent. Jag försökte förklara.

Dagen efter fortsatte arbetet. Jag skickade ännu en ögonblicksbild.

Kanske för att visa hur låten utvecklades. Kanske för att jag fortfarande sökte skäl att hålla samtalet vid liv. Kanske för att visa jag verkligen ville vara en del av hennes liv. Och att hon skulle vara en del av mitt.

Svaret kom nästan omedelbart.

– Skulle vara äran att höra hela låten

Det var inte bara tonen som hade förändrats. Även tiden hade gjort det.

Bara några dagar tidigare hade svaren på känslomässiga ämnen dröjt till nästa dag. Ibland längre. Här kom de nästan direkt. Jag funderade över varför.

Kanske för att låten inte handlade om mig. Kanske för att den inte handlade om oss. Kanske för att skapandet, så länge som fundamentet inte var. skrivet av mig om oss, fortfarande var konkret mark. Någonting man kunde stå på utan att riskera att sjunka genom isen.

Jag visste inte. Men jag lade märke till det.

Jag skickade henne avslutningsvis ännu en revision.

Inte heller nu lät svaret vänta på sig.

• Riktigt fint jobbat!

Det var inte orden jag lade märke till mest. Inte heller snabbheten. Utan det som kom efter.

En emoji med hjärtan.

Obetydligt för de flesta människor. Men inte för mig.

Inte då.