Etikett: Kärlek (Sida 3 av 3)

Långskaftade

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Ingen av oss anade omfattningen då…

– 16:a mars 2023 –

Jag gjorde det igen.

Skickade ett stort fång rosor. Långskaftade.

Inte för att blommor är oskyldiga. Utan för att de är långsamma.

De hinner fram utan att fråga hur man mår just då. De står där när humöret har passerat.

Skickade jag dom för att understryka mina känslor trots allt? För att visa att jag tänkte stå kvar även om världen plötsligt blivit mer komplicerad än den varit veckan innan?

Kanske.

Men ju längre tiden gått desto mindre säker har jag blivit på att människor egentligen vet varför de gör saker när känslorna är som starkast. Vi hittar ofta förklaringar i efterhand. Snygga förklaringar. Logiska förklaringar. Sådana som går att berätta om utan att skämmas.

Men hjärtat arbetar sällan på det sättet.

Det resonerar inte. Det röstar inte. Det sammanträder inte och för protokoll. Det bara drar. Ibland mot människor. Ibland mot platser. Ibland mot beslut som den mer rationella delen av hjärnan aldrig skulle ha godkänt om den fått frågan först.

Kanske följde jag bara mitt hjärta. Kanske följde jag en instinkt. Kanske fanns det redan då en känsla av att någonting höll på att glida iväg och att kortet var ett sätt att sträcka ut handen innan avståndet blivit för stort.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att kortet kändes självklart när floristen ställde frågan. Och det märkliga med sådana beslut är att de nästan alltid känns självklara i stunden.

Igatsen sind… (Jag saknar dig.)
Mõtlen sinust… (Jag tänker på dig.)
Armastan sind… (Jag älskar dig.)

Svaret kom som det brukar göra när någon redan bestämt sig.

Att rosorna var vackra. Att jag kanske borde ha skickat dem till någon annan.

Det var inget elakt i det. Det var värre än så. Det var korrekt.

Ingen av oss visste hur många blommor jag skulle komma att skicka närmaste åren.

I vår parallella smskonversation skickade hon en bild på rosorna hon fått.

Bakom dem, på soffan, låg några av hennes konstverk.

Det slog mig att hon hade kunnat flytta dem ur bild om hon velat. Eller fotografera blommorna närmare. Eller bara välja en annan vinkel.

Istället låg de där i bakgrunden. Tydligt synliga. Som om bilden inte bara handlade om rosorna.Som om den också handlade om henne. Om det hon skapade. Om det som var hennes.

Det var verk jag älskade. Verk jag vid något tillfälle frågat om jag fick köpa. Inte för att vara snäll. Inte för att hjälpa henne. Utan för att jag faktiskt tyckte om dem.

Kanske betydde det ingenting. Kanske råkade de bara ligga där.

Men jag lade märke till dem.

Jag skrev att blommorna var ämnade att understryka vad mitt hjärta sa. Hon kontrade med att ”det spelade ingen roll vad hjärtat säger”.

8:e Mars

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Dom kom i vilket fall fram…

– 8:e Mars 2023 –

Skickade henne ännu en gång ett stort fång blommor.

25 långskaftade rosor.

Inget svar. Inget tack. Ingenting.

Tystnad.

Det märkliga med tystnad är att den sällan känns tom när man befinner sig mitt i den. Tvärtom. Man fyller den själv. Med förklaringar. Med förhoppningar. Med ursäkter. Med sådant man önskar att den betyder.

Men rosorna stod där oavsett. Det förstod jag av blombudets sms.

Svedan

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den kärleksfulla tolkningen…

– 9:e – 12:e Februari 2023 –

Hon var ännu en gång på besök. Det var en trevlig helg.

Jag köpte hennes biljett. Hämtade henne på flyget.

Som vanligt stod färska blommor på hennes sida av sängen. Som vanligt släckte jag inte lampan innan hon klätt av sig. Som vanligt sa jag hur sagolikt vacker hon var. Den vackraste kvinna jag någonsin sett.

Det fanns en rytm i det där. Nästan som en ritual. Något invant. Det var invant. Men det var också sant. Hon var den vackraste kvinna jag någonsin sett naken.

Men det som inte var som vanligt var hur mycket hon klagade på att det sved. Inte en gång. Inte lite. Utan återkommande.

Först dämpat. Försiktigt. Som om hon försökte ignorera det. Som om hon hoppades att det skulle gå över om vi bara fortsatte. Men det gjorde det inte.

Till slut avbröt vi.

Jag var känslig för hennes gensvar, vårt samspel, och hade märkt att någonting förändrats långt innan hon sa något. Det var inte bara orden. Det var tvekan. Små avbrott. Jag fick känslan av att hon försökte dölja obehaget. Att hon kämpade emot längre än hon egentligen borde ha gjort för att jag inte skulle märka något.

Det var en förskjutning. Från det självklara till det försiktiga. Från närhet till något mer tveksamt.

Jag minns att jag noterade det. Som en avvikelse. För det var en avvikelse. En sådan där liten spricka man först ser i efterhand. När man vet vad som kom senare.

Det märkliga var egentligen inte svedan i sig. Alla vuxna människor vet att sådant kan inträffa av fullt naturliga orsaker. Det var sättet hon reagerade på. Som att hon själv förstod att någonting gått fel. Som att hon kämpade emot för att jag inte skulle märka någonting.

Men jag valde den vuxna tolkningen. Kroppar är kroppar. Saker händer. Det behöver inte betyda mer än så.

Annars var helgen trevlig. Sådär stilla som det ofta kunde vara mellan oss när inget bråkade.

Vi gjorde ännu ett biobesök. I ännu en snöstorm. Jag som varit tveksam från början och inte varit på bio på årtionden började plötsligt älska bio. Åtminstone med henne. Vi hade fått en rutin där också.

Allting var som vanligt. Vinglasen. Brasan. Vildkatten. Matlagningen. Kramarna.

Men sex uteblev efter första kvällen.

Jag tog det med ro. Gentlemannen i mig utgick ifrån att det var någon av alla de där fullt naturliga sakerna som ibland ställer till det i livet. Hon var inte en sexleksak. Hon var någonting betydligt djupare än så för mig.

Att bara ligga där. Nakna. Tätt omslingrade. Handen på hennes bröst som vanligt. Somna bort tillsammans.

Det var lycka för mig.

Söndagen kom. Hon skulle åka hem. Jag körde henne till tåget.

Det var någonting. Jag kände det.

Plötsligt började hon storgråta.

Jag frågade vad det var.

Ingenting.

Jag frågade om jag sagt eller gjort något fel.

Nej.

Det var bara tråkigt att åka hem igen.

Jag tolkade det som att det var tråkigt att lämna mig. Det var den självklara tolkningen. Den kärleksfulla tolkningen.

Jag föll mig inte in att det ibland finns två sidor av samma tårar.

Inte bara det man åker ifrån.

Utan också det man åker till.

Frågan Om Frågan

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Varför undrar du?

– 27:e Januari 2023 –

Jag skickade henne ett stort fång röda blommor.

Inte för att det var någon särskild dag. Inte för att jag behövde reparera något. Bara för att jag tyckte om henne. Ibland var det så enkelt. Det skulle komma att bli en vana så småningom.

Eftersom det var blombud blev jag förstås nyfiken på om de kommit fram. Hon jobbade ibland tidigt. Ibland sent. Dagarna såg olika ut.

Jag hörde ingenting.

Några timmar senare skickade jag ett sms.

– Jobbar du tidigt eller sent?

Det var en enkel fråga. En sådan fråga som egentligen inte handlade om arbetstider över huvud taget. Jag ville bara veta om hon fått blommorna.

Svaret kom ganska snabbt.

– Varför undrar du?

Jag minns att jag reagerade på det. Inte starkt. Inte där och då. Men tillräckligt för att lägga det på minnet.

För det var någonting nytt.

Under lång tid hade raka frågor oftast fått raka svar. Kanske inte alltid fullständiga svar. Men ändå svar. Nu kom istället en motfråga.

Och det märkliga var inte själva formuleringen. Människor ställer motfrågor hela tiden. Det var att den dök upp där ett enkelt svar hade varit så mycket lättare.

Tidigt.

Sent.

Ledig.

Vad som helst.

Istället kom:

– Varför undrar du?

Där och då tänkte jag inte särskilt mycket mer på det.

I efterhand gjorde jag det.

För när jag senare försökte förstå när saker började förändras återkom jag ofta till sådana här små situationer. Inte stora gräl. Inte katastrofer. Inte de dramatiska ögonblick man tror ska förändra en relation.

Utan de små förskjutningarna.

När en rak fråga plötsligt inte längre får ett rakt svar.

När någonting nästan omärkligt flyttar sig några centimeter.

Och när man först långt senare inser att det inte var en engångsföreteelse.

Utan början på ett mönster.

Senare på kvällen skickade hon en bild på blommorna.

De stod på bordet.

Hon skrev tack.

Det gjorde mig glad. Det betydde att de kommit fram. Att hon uppskattat gesten. Mer än så behövdes egentligen inte.

Samtidigt reagerade jag på en annan sak.

Hon valde att inte lägga upp bilden på sin Facebook.

Det var inte första gången jag skickat blommor till henne. Och vid andra tillfällen hade hon inte haft några problem med att visa upp sådant hon blivit glad för.

Därför fastnade den där lilla detaljen hos mig.

Inte för att den betydde något i sig.

Utan för att jag inte riktigt förstod den.

Kanske fanns det en fullt rimlig förklaring.

Förmodligen gjorde det det.

Men det var ännu en sådan där liten sak som jag lade på minnet utan att tänka särskilt mycket mer på den just då.

Kärleksfull Repris

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Snarkningarna…

– 19:e-23:e Januari 2023 –

Två veckor sedan hennes senaste besök.

Det hade varit en relativt konfliktfri tid. Vi pratade i telefon nästan varje kväll. Alltid vid nio. Då var gården klar för dagen och jag kunde sätta mig ner i lugn och ro.

Lika mycket som jag ville prata med henne hela tiden ville jag visa att hon hade en särskild plats. Att jag ansåg hon var värd min odelade uppmärksamhet. Dedikerad tid. Därför väntade jag tills allt annat var klart. Sedan ringde jag. Det blev dagens viktigaste punkt.

Vi hade bestämt att ses kommande helg. Jag hade bokat och betalat hennes flyg. Hämtade henne i Kalmar ännu en gång.

I övrigt var det förvånansvärt vardagligt. Någonting som blivit familjärt för oss båda. På ett bra sätt.

Nystädat. Färska blommor på hennes sida av sängen. Ett välfyllt kylskåp. Ved inburen.

Dagarna gick sin gilla gång. Djuren. Matlagningen. Vinterkylan som gjorde att både brasan och elfilten i biblioteket kom till användning. Netflix.

Hon somnade tätt intill. Snarkade.

Jag spelade in henne.

Då tänkte jag inte särskilt mycket på det. Jag anade inte hur många kvällar långt senare jag skulle ligga ensam och lyssna på de där inspelningarna när jag själv skulle somna. Bara för att få känna hennes närhet en stund till.

På lördagen var vi ännu en gång på bio i Kalmar. En macka och en öl innan. Godis. Popcorn. Vi höll handen. Satt så nära varandra vi kunde. En vegetarisk burgare efteråt.

Snöstorm på hemvägen.

Jag var så upptagen av hennes sällskap att jag körde fel trots att jag kunde vägen. Upptäckte det först efter flera mil. Fick försöka lokalisera mig. Insåg att jag behövde tanka. Hittade ingen mack. Tappade tålamodet.

Hon erbjöd sig att köra eftersom hon visste att jag såg dåligt.

Jag försökte härda ut.

Ta det försiktigt.

Sänggående. Den tända lampan. Intensivt sex. Inte minst intensiv på det närvarande planet. Själslig sex. Närhet. Somnade nakna. Tätt omslingrade.

Om någonting genomsyrade vår tid tillsammans så var det humor, skratt, kärlek, närhet, gemenskap.

Och enkelhet.

Så hur i helvete kunde det bli så förbannat svårt så fort vi var isär?

En del detaljer övergick mitt förstånd.

Som när hon sa att hon haft det bra ”utom när jag var arg” men sedan inte kunde säga när jag varit arg.

Eller när hon senare skulle påstå att vi inte haft speciellt många fina stunder tillsammans.

Eller att jag bara varit glad första kvällen hon kom.

Det var obegripliga uttalanden.

Men då visste jag inte att de skulle komma.

Då hade jag ingen aning om att de tankarna och känslorna fanns hos henne.

Och om de gjorde det – varför tog hon inte upp dem?

Och varför kom hon tillbaka?

För mig, både då och i efterhand, kan jag bara beskriva dagarna tillsammans som fullständigt underbara.

Jag önskade att de aldrig skulle ta slut.

När jag kört henne till tåget på söndagen blev det förbannat tomt och tyst.

Ett märkligt täcke av sorg drog sig över huset.

Jag gick omkring i rummen. Insöp hennes nu försvunna närvaro. Mindes.

Som om jag försökte återuppleva dagarna.

Se reprisen.

Fanns det rester av mat hon lagat åt jag dem med nästan högtidlig vördnad.

Jag tänkte på henne.

Sa hennes namn.

Och ett tyst:

”Tack för maten, älskling.”

Humorpodden

3 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Filmade henne inte för att minnas. Filmade henne för att aldrig glömma…

– 5:e – 8:e Januari 2023 –

Hon var tillbaka igen. Hämtad på stationen strax efter 22 på Torsdagen.

Vintern hade lagt sig över gården. Snön låg över hagarna. Djuren rörde sig långsammare. Allting var inbäddat i det där märkliga lugn som bara finns på landet vintertid.

Och allting var precis som vanligt.

Jag köpte biljetter när hon ville komma. Städade. Fyllde kylen. Ställde färska blommor vid hennes sida av sängen. Tände brasan. Öppnade en flaska vin.

Vi pratade.

Skrattade.

Kramades.

Pussades.

Lampan fick som vanligt vara tänd när hon klädde av sig. Hon protesterade som vanligt. Jag ignorerade protesten som vanligt.

Sedan närhet.

Sedan sömn.

Nakna. Tätt omslingrade.

Som om världen utanför sovrumsdörren inte existerade.

Morgonen därpå satt hon vid köksbordet med rufsigt hår och iförd en av mina gamla T-shirts. På bröstet stod namnet på en välbesökt humorpodd där jag brukade gästa och med varierande framgång klaga på företeelser i samhället. Formatet gick i huvudsak ut på att gnälla över sådant som egentligen inte spelade någon roll, vilket gjorde det till en ganska träffsäker spegling av stora delar av mänskligheten.

Jag tog fram telefonen och började filma henne.

Hon protesterade omedelbart.

Med den där brytningen som fortfarande kunde få mig att le efter alla dessa månader tittade hon mot kameran och sa:

– FATTAR DU INTE?!

Jag började skratta.

Inte åt orden.

Inte ens åt situationen.

Utan åt henne.

Åt hur oerhört söt hon var när hon spelade arg.

Och samtidigt kände jag hur kärleken till den här kvinnan gick som hög sjö genom kroppen.

– Jag älskar dig, sa jag.

– Ja men då ska du inte filma mig!

Jag minns att jag inte riktigt förstod logiken.

Det kändes som början på en diskussion som inte hade något svar.

För mig var det självklart att vilja bevara sådant som gjorde mig lycklig.

Inte bara i minnet.

Utan i någon form som kunde överleva minnet.

Som ett bevis på att ögonblicket faktiskt hade funnits.

Att det inte bara var något man en dag skulle tvivla på.

Vi lagade mat tillsammans.

Promenerade genom vinterlandskapet.

Tog hand om djuren.

Gjorde egentligen ingenting särskilt.

Och kanske var det just därför det var så värdefullt.

Dagarna och nätterna sprang iväg med en hastighet som borde ha varit olaglig.

Och varje gång tåget tog henne tillbaka till Stockholm blev gården större och kvällarna längre.

Första Visningen

3 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Dom hade funnits länge. Det nya var att fler tittade…

– 5:e Januari 2023 –

Vi hade börjat prata mer om hennes konst under slutet av 2022.

Ju fler verk hon visade mig, desto svårare blev det att förstå hennes egen syn på dem. Som jag uppfattade det hade hon egentligen inga större ambitioner med sitt konstnärskap utöver själva skapandet. Hon målade. Punkt. Om det berodde på tidsbrist, brist på energi, osäkerhet, ointresse, eller något helt annat visste jag inte. Kanske en kombination av alltihop. Men jag hade ännu aldrig stött på någon kulturutövare, vare sig inom musik, konst eller litteratur, som inte någonstans ville nå ut med sitt skapande. Oavsett hur bedrövligt och undermåligt det än var på ett objektivt plan.

❤️❤️❤️ Personligen älskade jag hennes konst. ❤️❤️❤️

Det var någonting i helheten. Detaljerna. Uttrycket. Inte minst hennes berättelse om när hon som liten flicka ritat med kritor hemma på Järnvägsgatan.

Just att få se Järnvägsgatan blev för övrigt något av en fix ide i mig. Jag kan inte förklara varför. Kanske någonting om en glimt av litet ursprung hos den här magiska kvinnan som jag älskade över allt. Hon ville aldrig säga vilket nummer. Hon förklarade aldrig varför. Om jag frågade uteblev svaret. Frågade jag om varför svaret uteblev bytte hon ämne som ett löv kan byta riktning i vinden.

Det var inte bara för att jag älskade henne. Tvärtom försökte jag vara försiktig med den slutsatsen. Kärlek har en tendens att göra människor blinda för sådant de egentligen borde se tydligare.

Jag visade därför några av hennes verk för min bästa vän, som vid sidan av sitt musikaliska artisteri själv målade. Jag visade dem för några andra vänner som hade både kunskap och intresse för konst.

Responsen var påfallande samstämmig.

Alla tyckte om verken.

Alla såg samma saker.

Uttrycket.

Känslan.

Den egna stilen.

Det där som är svårt att definiera men som gör att man känner igen en konstnär redan innan man läst namnet i hörnet.

Någonstans där bestämde jag mig för att hjälpa henne.

Inte som projektledare. Inte som manager. Inte som någon stor strategisk satsning.

Bara som någon som älskade henne och uppriktigt tyckte att fler människor borde få se det hon skapade.

Arbetet var blygsamt.

Ingenting jämfört med det som skulle komma våren 2024.

Jag samlade ihop bilder hon skickat till mig genom åren. Letade bland hennes Instagraminlägg. Sparade ner verk. Sorterade. Organiserade.

Sedan skapade jag en Facebooksida.

Jag lade upp tavlorna. Skrev in den mest grundläggande informationen. Justerade några detaljer. Bjöd in ett antal noggrant utvalda personer som jag visste hade ett genuint konstintresse.

Mer än så gjorde jag egentligen inte.

Resten verkade sköta sig självt.

Sidan började långsamt få följare. Kommentarerna började dyka upp. Det som gladde mig mest var kanske inte antalet människor som hittade dit, utan tonen i det som skrevs. Kommentarerna var genomgående positiva. Inte artiga. Inte välvilligt överdrivna. Utan genuint positiva.

Jag berättade för henne att jag hade en överraskning.

Reaktionen blev ungefär som så mycket annat med henne.

Inte jubel.

Inte misstro.

Någonstans däremellan.

Hon verkade snarare vilja tona ned det hela. Förklarade att de som följde sidan eller kommenterade säkert gjorde det för att de var mina vänner. Att de kanske bara försökte vara snälla.

Jag tror inte riktigt på den förklaringen.

Mina vänner må vara många saker, men de brukar inte ägna sin tid åt att följa konst de inte tycker om.

Oavsett vilket fortsatte sidan att växa.

Fler följare tillkom.

Fler kommentarer.

Och eftersom det hela från början handlade om hennes konst och inte om mig gjorde jag henne självklart till medadministratör.

Lycka

2 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Ibland ryms hela världen i ett sms…

– 1:a December 2022 –

Vaknade av sms från henne.

Hon skickade en bild. På mig. Vid bryggan.

Inringad i ett stort hjärta.

Lycka.

Som Man Sår…

2 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det var så här jag trodde att framtiden såg ut...

– 8:e November 2022 –

Vi var uppe ganska tidigt.

Åt frukost. Ännu en gång hennes fantastiska smörgåsar av Must, Estnisk Svartbröd, Kilud, där ”godare än Anjouvis” nog är det närmaste man kan komma i beskrivning, kokt ägg, och finhackad rödlök och gräslök.

Svarta jeans, vit T-shirt, en av mina hoodies. Gummistövlar. Osminkad. Uppsatt hår. Hon var vacker som en saga. Mjuk i kroppen, avslappnad.

Hon hade någon märklig blandning av att vara feminin till det extrema, men ändå rak i ryggen. Rejäl. Som en blanding av prinsessa och Kristina från Duvemåla. Ironin i det var total, eftersom jag bodde bara ett stenkast från både Duvemåla, och en faktisk väg som beskrivs i Mobergs Utvandrarna.

Vi grävde upp rotfrukter. Rödbetor. Morötter. Potatis. Röd lök. Gul lök.

Skottkärra efter skottkärra grävdes upp och kördes ner till trälårarna jag en gång byggt i källaren.

Plötsligt hörde jag ett knak och brak utan motstycke. Det låt inte rotfrukt. Jag tittade upp.

Hon stod där. Med grepens handtag i ena handen och själva grepdelen i andra. Såg frågande ut.

Jag började skratta. Hon hade haft av den på mitten. Det var dessutom inget skräp. Utan en kraftig sak.

– Jag får passa mig. skrattade jag. Du är både stark, och uppenbart våldsam.
– Ja du ska inte bråka med en Estnisk kvinna, skrattade hon. Höll upp grepen och lät mig fotografera henne.

Vitlöken belönade även den med riklig skörd. Små, men ljuvligt doftande och saftiga.

Jag upplevde det som att hon verkligen älskade arbetet. Skörda. Precis samma entusiesm och noggrannhet som när vi tidigare under hösten skördat äpplen och päron. Gud vet hur många kassar. Alla kördes till det mobila musteriet som besökte marknaden. Senare på kvällen kunde vi hämta nästan 20talet treliters plastbags med äppelmust från våra egna äpplen. Till ett bra pris.

Det började mörkna så vi tog kväll. Duschade. Bytte om.

Det blev fiskgryta, och potatismos. Med rotfrukter, på förekommen anledning. Allting, utom fisken, egenodlat. Prosecco.

Jag älskade att laga mat tillsammans med henne. Det var ett av alla områden där vi bara klickade. Vi hade helt olika bakgrund och filosofi inom matlagning. Men det fungerade. Absolut – inte sällan tittade hon på mig och sa nåt frågande ”Vad håller du PÅ med?” men det var kärleksfullt.

Hon hade tagit med, och bytt om till, sin Negligé jag givit henne.

Vi satt i köket. Åt. Skrattade. Pratade. Hon låtsades bli skitfull och poserade på bild halsandes ur flaskan.

Som vanligt hamnade vi i biblioteket. Vid brasan. Kramades.

Vi började titta på hennes konst. Hon visade verk efter verk hon målat under tid. Den var totalt makalös.

Hon hade sagt hon målade lite. Visat nåt enstaka. Men jag hade aldrig förstått omfattningen. Antalet verk, eller kvaliten på dom. Hon hade uppenbart inte gjort någonting alls för att marknasföra någonting. Uppenbart såg hon sig inte ens som konstnär.

Jag förstod inte varför. Fick ingen förklaring mer än att ”hon inte var konstnär”.

Spontant kände jag att jag verkligen ville hjälpa henne.

Kvällen slutade som alla andra kvällar tillsammans.

Den där makalöst fantastiska lilla sekunden då lampan var tänd. Hon klädde av sig. Vi kröp ner i sängen.

Det var så här jag ville liva. Hela resterande mitt liv. Med henne.

Bara enkelt.

Faan ta all den andra skiten…

Mannen I Spegeln

1 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det här kapitlet handlar inte om henne…

– Juni 2026 –

Det är många saker jag själv hanterat allt annat än perfekt. Inte ens bra. Inte ens i närheten av bra. För att vara krass – saker jag hanterat under all kritik.

Det är lätt att i efterhand peka på vad andra gjorde. Betydligt svårare att stanna upp framför sin egen spegelbild. Men sanningen är att det finns många tillfällen då jag reagerade istället för att agera. Tillfällen då affekt fick styra. Tillfällen då frustration tog plats där tålamod hade varit klokare. Jag var inte alltid särskilt bra på att skilja mellan det som behövde lösas och det som bara behövde få finnas en stund utan att analyseras sönder.

Mina misstag handlade inte om brist på kärlek. Snarare tvärtom. Jag brydde mig för mycket, tänkte för mycket och försökte förstå sådant som kanske inte gick att förstå. När människor blir rädda gör de märkliga saker. När människor blir kära gör de ofta ännu märkligare saker. Jag var inget undantag. I stället för att ibland acceptera att jag inte hade alla svar började jag leta efter dem överallt. I ord. I handlingar. I tystnader. I sådant som kanske betydde något och i sådant som kanske inte betydde någonting alls.

Det finns också en annan obekväm sanning. Fler gånger än jag vill erkänna blev jag så upptagen av att förstå vad som hände att jag tappade fokus på människan framför mig. Jag letade efter logik när jag kanske borde ha letat efter känslor. Sökte förklaringar när det kanske hade räckt att lyssna. Försökte reda ut sådant som ibland bara gjorde ont.

Det betyder inte att allt var mitt fel. Det var det inte. Men det betyder att jag ser min egen del av historien betydligt tydligare idag än jag gjorde när jag stod mitt i den. Med tiden har jag insett att vissa av de saker jag ångrar mest inte handlar om sådant jag gjorde medvetet. De handlar om bristande förståelse. Om tillfällen då jag trodde att jag hjälpte men egentligen gjorde avståndet större. Om gånger då jag borde ha varit lugnare, mjukare och mindre upptagen av att få rätsida på sådant som inte gick att räta ut.

Kärlek framställs ofta som något som gör människor bättre. Ibland gör den det. Men den kan också göra människor rädda, envisa, sårbara och blinda. Den kan få dem att hålla fast när de borde släppa. Prata när de borde lyssna. Pressa när de borde vänta.

Jag var inte alltid den man jag önskar att jag hade varit mot kvinnan jag älskade. Och kanske är det just det som är svårast att leva med i efterhand. Inte bara det som hände mellan oss, utan vetskapen om att jag själv ibland bidrog till att göra det svårare än det behövde vara.

Det finns även aspekter av till exempel alkoholmissbruk. Jag ska inte försvara, men väl försöka förklara. Hur det började. Varför det blev värre. Varför jag slutade dricka.

Det finns helt enkelt mycket jag ångrar.

Toppluvan

1 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Jag stod utanför. På fler sätt än ett…

– 30 november 2023 –

Hon älskade toppluvor.
I alla former.
Hon bar dem ofta och var lika söt i varenda en.

Det gjorde valet av födelsedagspresent enkelt.
Och ändå inte.

Jag dammsög Stockholm efter en luva som var rätt.
Inte något för fyrtionio kronor på H&M.
Något som bar en tanke.

Biblioteksgatan.
Norrmalmstorg.
Jag gick förbi Acne av en slump.
Och där såg jag dem. Luvorna.

3500 kronor för en toppluva.
Okej.
Kashmir, tror jag.
Det spelade egentligen ingen roll. Den var rätt.

Jag beställde rosor också.
Skickade henne 50 långskaftade röda rosor.

Blommorna levererades med bud.
Jag skickade ett sms och skrev att jag hade en present att lämna om hon kunde komma ner till porten. Jag visste ju att hennes barn och hennes syster var där. Dom fick jag inte träffa för henne.

Svaret var att hon inte orkade.

Jag stod kvar vid porten.
Någon kom och gick in.
Jag gick in samtidigt.

Gick tyst.
Uppför trappan.
Till dörren.

Jag hängde paketet på handtaget.
Vände mig om.

Det var hennes son som hade slagit koden.
Gått in.
Han tog ingen notis om mig.

Så uppenbart visste han inte att jag fanns.
Eller hur jag såg ut.

Ironin var exakt.
Jag stod där med presenten till hans mamma.
I ett hus jag inte hade tillträde till.

En portkod jag aldrig fått.
Trots att jag nu bodde hemma i Stockholm igen.
Tjugo minuter bort.

Sedan juni.

Samtidigt som hon fått nycklarna till mitt hus, men aldrig använt dom.

Jag gick därifrån.

Det var ingen stor scen. Ingen konflikt. Ingen som sa åt mig att gå. Ingen som höjde rösten.

Ändå minns jag promenaden därifrån bättre än själva presenten.

Kanske för att den innehöll en motsägelse som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med.

Jag var mannen som tillbringat en hel dag på Biblioteksgatan och kring Norrmalmstorg för att hitta rätt födelsedagspresent. Mannen som köpt en toppluva för tre och ett halvt tusen kronor därför att kvinnan han älskade brukade frysa. Mannen som skickat femtio röda rosor till hennes dörr.

Och ändå stod jag utanför hennes port.

Utanför hennes lägenhet. Utanför hennes familj. Utanför den del av hennes liv som verkade sakna plats för mig. Dvs ungefär alla utom dom smulor som var nödvängdiga för att hålla mig kvar.

Jag försökte inte reda ut det då.

Kärleken har en märklig förmåga att få människor att acceptera sådant som de annars aldrig hade accepterat. Man hittar förklaringar. Hon är trött. Barnen är där. Systern är där. Fel tillfälle. Fel dag. Nästa gång blir annorlunda.

Och kanske trodde jag på allt det där. Eller så ville jag bara tro.

För sanningen var att jag gick hem med en känsla som var svår att sätta ord på.

Inte avvisad. Inte ovälkommen.

Bara märkligt långt bort från någon som samtidigt påstod att jag stod henne mycket nära.

Det skulle inte vara sista gången den känslan dök upp.

Jag skulle vara dum nog att göra om samma sak igen. Och förvänta mig annat resultat…

Fisketuren

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vi pratade inte om framtiden längre. Vi började leva i den…

– 8 juli 2022 –

Hon var tillbaka på gården igen. Skulle stanna över helgen.

Som alltid skickade jag pengar för resan direkt när hon sa att hon ville komma. På hennes sida av sängen stod som vanligt färska blommor. Kylen var fylld med mat och vin. Huset var nystädat. Redo.

Jag hade förberett en överraskning. Lånat båt av grannen. Köpt metmask på burk.

– Vi ska göra en grej, sa jag. Ta på dig något oömt. Och varmt.

Hon såg på mig. Nyfiken.

När hon förstod sken hon upp som en sol. Fisketur.

Sjön låg spegelblank när vi gav oss ut.

Kvällsljuset vilade över vattnet och solen var på väg ner bakom skogen. Men det är inte sjön jag minns.

Det är henne.

Svarta byxor. Jeansskjorta. Under den en svart- och vitrandig tröja. Gummistövlar. Orange nagellack.

Håret uppsatt i en liten knut mitt uppe på huvudet. Lite Teskedsgumman.

Hon såg inte ut som kvinnan från sina bilder. Inte som kvinnan som kunde klä upp sig till oigenkännlighet. Inte som hon gjort på midsommar.

Hon såg ut som någon som hörde hemma där.

I båten.
På landet.
Bland djuren.

Som om hon alltid funnits där.

Hon satt i fören och log åt precis allting.

Metmaskarna.
Båten.
Motorn.
Att vi knappt fick någon fisk alls.

När båtmotorn gav upp och vi i praktiken fick driva omkring med en enda mört som resultat såg hon fortfarande lycklig ut.

Och kanske var det just det som gjorde kvällen betydelsefull.

Inte fisket. Inte sjön. Inte solnedgången. Utan hur enkelt allting kändes när hon var där.

Vi hade det bra. Hon såg enormt lycklig ut.

Helgen var som våra andra helger tillsammans. Fantastisk bortom ord. Dygnet runt.

Vi tog hand om djuren. Högg sly åt dem. Hon hade lärt sig köra den lilla traktorn. Tyckte om det. Jag stod bakom henne, halvt livsfarligt, och höll om henne medan maskinen gick. Hon körde den med samma självklarhet som hon körde bil.

Vi tog någon liten utflykt med min gamla -93 BMW M3 cabriolet för att handla. Vägen låg varm och ljus. Som alltid hade vi tur med vädret. Det var som om hon fick solen att skina. Eller bilen för den delen. Den gamla till mint condition renoverade leksaken.

På kvällarna grillade vi. Kött, grönsaker. Eldens doft blandades med sommarens. Vi drack vin. Satt länge. Lät skymningen bli natt.

Och varje kväll somnade vi tätt omslingrade.

Det hade blivit en total drog för mig att ha lampan tänd på min sida av sängen. Att se henne klä av sig när det var sovdags.

Hon skämdes nästan. Log. Sa alltid: – Släck…

Och jag svarade, varje gång: – Jag kan inte. Jag vill titta på dig. Du är det vackraste jag sett.

Den helgen – den 10 juli 2022 – ställde jag mig bokstavligt talat på knä. Mitt i köket. Mitt i natten. Båda Nakna.

Jag frågade om hon ville förlova sig med mig.

Hon svarade ja.

Hon var tvungen att åka hem för att arbeta i två dagar. Men redan den 14 juli skulle hon vara tillbaka igen. Till min stora glädje.

Jag hade vant mig vid hennes närvaro på gården. Var tacksam för varje sekund.

Hon ville plocka svamp. Plockade istället smultron på strå. Gav mig.

Någon kväll var kylig. Hon fick låna tjockare tröjor av mig. Hon klädde i dem. Passade i dem.

Jag saknade henne redan innan hon åkt. Som alltid blev det tomt på gården utan henne.

Allt hade varit underbart. Om jag inte haft så dålig humor.

Men hon hade ju sagt att hon älskade min humor. Hon skrattade ofta. Och högt. Åt mina skämt. Och mina små egenheter.

Jag frågade vad hon älskade med mig.

– Du är rolig, och stark, svarade hon
– Jaha, så i princip är jag en lyftkran med humor?

Hon skrattade.

och du är klurig!

Så jag trodde i min enfald hon förstod mig. Min humor.

Det var det första misstaget…

Midsommar

30 maj 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Sommaren visste något som jag inte visste…

– 24:e juni 2022 –

Midsommarafton började med samma fantastiska smörgåsar som hon bjudit på vid sitt första besök. Frukost på uteplatsen. Ljus, sommar, stillhet. Och den svindlande känslan av att få tillbringa fem hela dagar med denna magiska, närvarande kvinna.

Vi skulle fira hos ett par grannar – i två sjok. På dagen picknick och dans runt stången. På kvällen middag, barnfritt. Dagen fylldes av allt som hör midsommar till: plocka blommor, klä och resa stången, förberedelser som kändes både självklara och högtidliga.

Jag hade, på skoj, gjort ett schema och satt upp det på hallens anslagstavla. Minutiöst utformat – ett skämt, eftersom dagen redan kändes fullständigt planerad. En av punkterna löd: ”Vuxenaktiviteter – 1 timme. Obligatorisk närvaro.”

– Jag har gjort ett schema… det sitter på anslagstavlan… 

Hon tittade på det, såg frågande ut. 

– Vuxenaktiviteter? Hon fnissade. 
– Well… man kan begära dispens… om man vill… svarade jag tyst

Hon bytte om till sin gul-grön-blå blommiga klänning. Hon hade sminkat sig. Orange nagellack. Hon strålade som en sol och var, utan jämförelse, den mest sanslöst vackra kvinna jag någonsin sett.

Hon hade varit tämligen osminkad vid vårt första möte. Jag hade sett bilder på henne när hon varit mer ”fixad”, men aldrig öga mot öga. Nu stod hon där framför mig, och det fanns ingenting som inte var perfekt. Ögonen. Näsan. Leendet.

Jag mindes hur jag, på bilder av henne, prövat det där gamla tricket – hålla för allt utom ögonen, allt utom näsan, allt utom munnen. Ibland kan det hjälpa en att förstå vad som faktiskt är vackert hos en människa. Men på henne var allt vackert i sig. Varje del bar sig själv.

Och helheten… Den var något jag inte hade ord för. Och kanske behövdes det inga.

Vi packade korgen, min mormors gamla korg: glass, grädde, jordgubbar, bullar, kaffe. Och gav oss iväg för att plocka blommor, resa stången, dansa groddjävlar.

Hon var entusiastisk. Band kransar. Barnen drogs till henne. De vuxna hon mötte verkade omedelbart tycka om henne. Jag gick fram för att kyssa henne.

Hon hejdade mig. 

– Det är ju andra människor här… 
– Ja, svarade jag. Vad spelar det för roll? 
– Vi kan inte pussas öppet…

Jag förstod ingenting. Men lade det åt sidan.

Vi dansade runt stången. Skrattade. Fikade. Kaffe. Bullar. Glass. Jordgubbar. Pratade. Och sedan åkte vi hem igen.

I trädgården tog vi varsitt glas vin. Det blev två. Plötsligt tittade hon på klockan i sin mobil. Gick in. Försvann. Efter en stund gick jag efter. Ropade på henne. Hon svarade. Hon låg på sängen. Nu utan klänning. Bara i underkläder.

– Det var ju obligatorisk närvaro?

Vi kysstes. Allt intensivare. Jag tog av hennes bh. Sedan trosorna. Jag hade aldrig sett hennes bröst förut. Bara känt dem i min hand.

– Ehh… wow… Det var det enda jag först fick fram. Jag andades. Samlade mig. Och fortsatte: 

– Du är den vackrast och mest perfekta kvinna jag sett.

Vi älskade. Innerligt. Hungrigt.

På kvällen åkte vi till middagen. Åt och drack gott. Pratade. Hade trevligt. Båda blev rejält berusade.

Vi åkte hem. Somnade tätt omslingrade. Nakna.

– 25:e–27:e juni 2022 –

Morgon. Hon satt tillbakalutad i utegruppen. Kakishorts. Grå t-shirt.

Lugn. Glad. Harmonisk. Varm.

Vi åkte ner till bryggan och hämtade en kubik vatten. Värmen krävde sitt, och jag brukade spara på brunnen när trädgården tog mycket. Under tiden tanken fylldes från sjön satt hon mellan växthusen hos W och I. Still. Närvarande.

De bjöd in oss på midsommardagsmiddag senare. Vi tackade ja.

Hon hade packat mycket kläder. Det märktes. Bytte om till vitt linne och jeansjacka. Casual. Men inte vardaglig.

– Vad vill du dricka? frågade värden mig. 
– Vatten, tack, sa jag.

Kärleken såg på mig. Undrande.

Jag gick nära. Viskade: 

– Om det blir mer vuxenaktiviteter i kväll vill jag vara hundra procent närvarande. Nykter.

Hon valde också vatten.

Dagarnas rytm blev en midsommardröm. Hon var vacker i allt hon bar. Den grå klänningen med stora vita blommor. Kaki. Linnen. T-shirts.

Vi lagade mat tillsammans. Hon skördade grönsaker. Hackade en famn koriander till små bitar. La i påsar. Stoppade i frysen.

Hon strövade i trädgården. I sin mörkblå/grå V-ringade tröja, shorts, orange nagellack. Uppsatt hår. Lutade sig fram. Luktade på blommor.

Vi rensade landet ihop. Handlade mat. Grillade estniska läckerheter med grannarna. Toorvorstid. Broileri Šašlõkk.

Vi tog hand om fåren. Och om såret i tassen på den nu nästan tama vildkatten.

Vi älskade. Innerligt. Mentalt och fysiskt. Igen. Igen.

Varje kväll somnade vi tätt omslingrade.

När hon åkte blev huset tomt. Förbannat satans tomt.

Jag gick omkring till förbannelse den kvällen. I rummen. Ute på gården.

Såg vad vi gjort. Vad hon gjort. För mig. För oss.

Och kände bara tomhet. Och saknad.

Som om betongen fortfarande mindes hennes tyngd. Som om några meter kunde trotsa avstånd. Som om närhet lämnade spår efter sig som inte riktigt försvann när människan gjorde det.

Det var naturligtvis en absurd tanke. Men jag satt kvar ändå.

Kanske för att vissa människor dröjer sig kvar på platser långt efter att de lämnat dem.

Återkomsten

30 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Hon hade varit borta över 500.000 sekunder…

– 23:e Juni 2022 –

När hon kom tillbaka den 23:e juni hade hon varit hemma i sex dagar. Sex dagar som fylldes av osminkade, morgontrötta selfies från sängen. Ibland låg hon ensam. Ibland med katten tätt intill, som om också den behövde bekräfta att hon verkligen var där.

Varje dag en ny bild. Varje dag nya sms med hjärtan. Varje dag samtal.

Hon berättade, nästan i förbifarten, att hon raderat sin Tinder. Och sin Facebook Dating. Som om det var något man bara gjorde när det inte längre behövdes. Vi pratade i telefon varje dag. Länge. På det där sättet som gör att tiden tappar kontur.

Vi bestämde att hon skulle komma till midsommar.

Jag swishade henne för resan direkt i samma sekund hon sa hon ville komma. Hon kom dagen innan. Skulle stanna i fem dagar. Fyra nätter, om man räknar noggrant.

Jag saknade totalt ord för min lycka.

När hon klev ur bilen den här gången var hennes kram inte längre försiktig. Den var varm. Självklar. Vi kysstes innerligt, utan tvekan, utan att se oss omkring.

Hon hade med sig en vacker uteblomma till mig. Och ännu mer estnisk mat. Hon ställde fram allt och förklarade lugnt vad de olika sakerna var, som om hon redan bodde där, som om det var naturligt att dela sådant.

Den första kvällen lagade vi mat tillsammans. Hon kompletterade med färska grönsaker hon plockade i trädgården. Rörde sig vant. Hemma.

Kvällen blev ännu en sådan där som inte behöver höjas för att kännas stark. Brasan tänd i biblioteket. Vin. Prat. Skratt. Närhet.

Precis som vid hennes första besök somnade vi tätt omslingrade. Hon på min arm. Jag med min hand på hennes bröst. Jag kysste henne i nacken, inget mer. Inte av osäkerhet. Utan av respekt.

Och där, i stillheten efter alla ord, fanns inget som behövde sägas högt

Armbandet

30 maj 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Vissa människor lämnar kvar mer än dom tar med sig…

17:e Juni 2022

När jag kom in i köket på morgonen stod hon redan där. Färgglada shorts. Ljusblå gymnastikskor. En blå Gant-tröja, armarna uppkavlade som inför ett arbete som inte behövde publik.

Hon rensade något ur en burk. Kilud stod det. Jag visste inte vad det var, men lukten sa att det var riktigt. Sådant som inte anpassar sig, utan kräver att man gör det.

Hon hade haft med sig matvaror från Estland. Mycket. Omsorgsfullt valt. Det fanns tydligen en butik i Stockholm som sålde baltiska produkter. Hon hade efterfrågat mörkt rågbröd. Jag mindes min tur till ICA – det torftiga utbudet, det hårda Pågensbrödet med lingon, mer eftergift än bröd. Hon hade kasserat det. Visade istället sitt eget. Mörkt. Doftande. Som något som burits över hav.

Jag förstod inte ett ord av vad som stod på förpackningarna. Men det behövdes inte.

Hon rensade. Hackade. Finhackade. Så metodiskt att jag för ett ögonblick tänkte: okej – ticks? Men det var inte oro. Det var precision. Händer som visste vad de gjorde och varför.

Vi bar ut brickan till uteplatsen. Estniska smörgåsar. Fil. Färska bär. Kaffe. Vi åt. Pratade. Lät tiden gå.

Jag tror faktiskt inte hon i sin vildaste fantasi hade kunnat ana att hennes frukostmackor med Kilud två år senare skulle hamna på bild. Reportage i ett av Sveriges största månadsmagasin för kvinnor. En sån där tidning som ligger på bordet hos varenda tandläkare, vårdcentral eller frisersalong med självaktning. Samma köksbord. Min bästa vän. En av Sveriges mest etablerade artister. Jag. Och hon själv. Titulerad konstnär.

Hon hade kavlat upp armarna. Lutade sig tillbaka i stolen. Jag tog några bilder. En film. När hon, tyst, med sin söta brytning, sa: ”Vad gör du? Sluta!” och fnissade.

Det var… totalt absorberande.

En sådan där charm som inte ber om uppmärksamhet men ändå tar all plats.

Vi hade sagt att hon skulle hjälpa till i stallet. Jag påpekade att det inte var något tvång. Hon ville ändå.

Hon poserade glatt med högaffeln när jag tog fram kameran. Det visade sig vara för tungt där inne. Så hon tog rabatterna istället. Rabatter som en gång varit vackra som hon. Nu eftersatta.

Hon arbetade snabbt. Noggrant. Som om ordning i jorden också gjorde något med resten.

Efter en stund var den första klar. Hon var genomsvettig av arbetet, värmen, den starka sommarsolen. Jag gick från stallet bort till henne. Kysste henne.

Hon sa att hon var för svettig. Inte fräsch.

Så jag slickade svetten från hennes näsa. Från pannan.

Det fanns en symbolik i det. Inte spelad. Inte överenskommen. Bara där.

Vi gick ner till bryggan. Satt tätt. Höll om varandra. Såg ut över sjön. Vattnet låg lugnt, som om det inte hade något att invända.

Vi pratade med grannarna som höll på med sina växthus. De bjöd på fika. Ett stilla utbyte, utan märkvärdighet.

Hemma igen gjorde hon lunch. Samma estniska, välsmakande saker som tidigare. Det var uppenbart att hon var begåvad i köket. Inte på ett sätt som vill imponera, utan på ett sätt som vill mätta.

Efter maten satt vi kvar vid utemöblerna. Solen hade börjat luta.

Jag frågade hur hon kände inför besöket.

Jätteglad och tacksam, sa hon. Sedan en paus. Hon pekade på min cigarett. - Men det där är inte bra!

Jag slängde den. Utan ett enda bloss till.

Jag filmade henne. Hon satt i sina färgglada short och blå Gant-tröja med uppkavlade ärmar. Jag filmade henne.

– Sluta, vad gör du? sa hon med ett blygt leende.

Jag gav henne min telefon. Tinder var redan öppet. Inställningarna. Sidan där man avslutar sitt konto.

– Om du vill kan du trycka där, sa jag, och fortsatte
– Då är mitt konto borta…

– Det kan inte jag bestämma, svarade hon lågmält.

– Jo. Jag frågar vad du vill. För jag har bestämt mig. Jag behöver inte och vill inte ha Tinder längre.

Hon tryckte. Radera konto.

Klockan blev 1800. Det var dags för henne att åka.

Hon hade bytt om. Militärbyxor. Vita gymnastikskor. Jag hjälpte henne bära väskorna till bilen. Hon gick före. Och jag noterade, utan att behöva formulera det, hur snygg hon var även bakifrån. Minst sagt.

Vi satt en sista stund på kökstrappan. Hon halvlåg i mitt knä. Vi tog några selfies. Vi kysstes.

Sex timmar hem. Det skulle bli sent.

Hon satte sig i bilen. Jag andades på rutan och ritade ett hjärta. Hon åkte.

Senare, när jag gick ett varv runt huset, såg jag det. Ett armband kvar på kudden. Ett litet svart band med några pärlor. Definitivt avsiktligt utplacerat.

Och jag förstod: det här var inte ett avslut. Det var ett avbrott, och det skulle bara vara några dagar, men det visste jag inte då – jag kunde bara hoppas. Och det gjorde jag.

Etikett: Kärlek (Sida 3 av 3)

Långskaftade

8:e Mars

Svedan

Frågan Om Frågan

Kärleksfull Repris

Humorpodden

Första Visningen

Lycka

Som Man Sår…

Mannen I Spegeln

Toppluvan

Fisketuren

Midsommar

Återkomsten

Armbandet

Senaste kapitel

Etikettmoln

Senaste Reaktioner