Etikett: Regler

Hon avslutade relationen. Igen. Men inte samtalet…

– 26:e Juni 2026 –

Jag har funderat mycket på varför jag egentligen började skriva Pettus Petta.

Inte varför jag började publicera första utkasten. Inte varför jag lät andra läsa dom. Varför jag överhuvudtaget började skriva. Länge trodde jag att det handlade om sorgen. Om saknaden. Om sveket. Om alla frågor jag aldrig fick svar på.

Jag tror inte det längre.

Jag tror att den började långt tidigare. Den började egentligen den dag då reglerna för relationen slutade vara begripliga. Dom första stolparna måste nog anses vara dagboksanteckningar från Februari 2023ö

Jag hade vuxit upp med en ganska enkel uppfattning om relationer. Antingen väljer man varandra. Eller också gör man det inte. Antingen är man tillsammans, eller också är man inte tillsammans. Det finns kompromisser i nästan allt här i livet, men vissa saker har alltid varit binära för mig.

Sedan dök två meningar upp.

”Nästan monogam.”

”Jag är singel om en annan man frågar.”

Jag förstod dem aldrig.

Inte därför att jag inte hörde orden. Utan därför att jag inte fick ihop logiken. Om man vill vara med någon, varför behöver andra män tro att man är singel? Och om man vill vara fri att säga att man är singel när någon annan frågar, varför väljer man då en relation överhuvudtaget? Eller vad vi nu hade.

– Januari 2026 –

Det hade gått ett bra tag sedan hon bröt senaste gången. Jag avvaktade. Tålmodigt. Sorg. Saknad. Tankar. Ångest. Tårar. Och ett par teknikaliteter som gnagde. Ett. På vilka premisser hon grundade sitt avslut. Två. Uttalanden som ”vi hade ändå inte så många bra stunder”.

Det var hennes uttalande. Jag började gå igenom min dagbok. Jag började gå igenom mitt fotoalbum. Våra mail. Våra sms. Det var inte avsaknad av fina stunder. Dom fina stunderna var magiska. Dom var oändliga i antalet. Såpass att vissa kunde flyta ihop. Bråken var obegripliga ur två aspekter. Dels att dom i grund och botten hade handlat om en handfull saker som borde varit lätta att lösa. Dels för att dom aldrig togs upp annat än som bråk. Pajkastning. Och det skulle visa sig – när jag i framtiden gjorde en kraftansträngning för att försöka lösa dom en gång för alla, bemöttes med ett av hennes märkligaste ageranden under 4 års tid. Men det är ett senare kapitel. Sensommaren 2025.

Anteckning Untitled 107

Köpt anteckningsbok. Tänkt igenom vad jag vill ta upp. Skrivit ut och klistrat in på vänstersidan i boken. Beredd anteckna på högra. Ger henne tid och utrymme att börja. Så hon ska känna sig hörd. Det första hon säger är ”varför tänker du anteckna?” För att använda mot mig senare? Det behöver jag väl inte anteckna för? Jag ville använda tiden hos parterapeuten effektivt och logiskt. Visa seriositet. Andra hon säger – ”jag har inga knutor att lösa”.

Ursäkta? kan vi prata om den här loopen som bara snurrar och aldrig får en lösning? Kan vi prata om orsak och verkan? Kan vi definiera nästanmonogam? Kan du bara säga vad di VILL och inte i klartext? Låta terapeuten ställa motfrågor och sammanfatta/analysera och delge mig. Eftersom JAG inte fattar ett förbannade djävla helvete…

Efteråt. Utanför börjar hon gråta. Jag frågar om hon vill äta någonting. Det vill hon. Till slut. God pasta. 30 minuter kallprat. Berättar om nya ev bemanningsuppdrag. Den lilla staden i Värmland eller den större i Norge. Kan inte svara på vilka städer. Jag tappar det. Hur djävla svårt kan det vara att vara LITE MER PRECIS? VARFÖR är allting så satans helvetes heligt hela tiden? Vad heter dom förbannade städerna??? Jag gissar att dom har namn? Det är tämligen signifikativt för städer. Dom har ett namn… Hon berättar slutligen. Kors i taket! Så kommer det plötsligt. Precis allting hon tycker är fel. Allt jag har gjort. Allt är mitt fel. Så kommer den där kvinnans namn igen.

”Hon har inga knutor”??? Tjena…

Påpekar att hon kanske borde tagit upp detta hos terapeuten. Istället för nu. Och – hör jag kvinnans namn igen så går jag. Hon fortsätter. Jag betalar. Reser mig och går.

Så möter jag en man på väg från stan till Beckomberga
Jag frågar ”Vem är ni som verkar så trött och vill”
Han svarar ”Birger Jarl”, jag säger bara ”Lycka till”

Det skulle också bli den händelse som i efterhand fick mig att ompröva nästan allt jag dittills trott om varför vi aldrig lyckades lösa våra konflikter.

– Februari 2026 –

Helheten blev för stor för att bara låta sig byggas på som en mental anteckning. Jag började göra stolpar. Voice memos på promenader. Text Edit. Mentala diagram. Försökte komma fram till en slutsats. Skrev ut. Satte i pärm.

Läste om Komplex ptsd, desorganiserat anknytningsmönster. All over the place. Kanske var huvudet happy camper över att få vara nykter och börja arbeta igen. Försökte ta igen en lång tid av inaktivitet. Omfördelningen mellan Hypotalamus och DLPFC. Få starta upp verksamheten i Orbitofrontala Cortex.

Anteckning Untitled 318

Min version (Orsak → Verkan)

• Orsak: Hon vägrar att uttala relationen, säger att hon är ”singel om andra män frågar”, döljer mig på sociala medier och beter sig undvikande.

• Verkan: Jag drabbas av en enorm otrygghet, vilket gör att jag börjar ställa frågor, kräva svar och skicka långa analyserande sms (det hon kallar för ”fula sms”). Jag ser mina reaktioner som en direkt och logisk konsekvens av hennes hemlighetsmakeri.

Hennes version (Orsak → Verkan)

• Orsak: Jag ställer krav, misstänkliserar henne, ställer frågor om det finns ”någon ny” och skickar “pressande” meddelanden.

• Verkan: Hon drar sig undan, blir kylig i sina sms, söker distans och undviker att definiera relationen eftersom hon upplever mitt beteende som ett kvävande ”bajskastande” och anklagande.

–

Anteckning Untitled 341

Hennes manipulation av tidslinjen

• Verklig tidslinje. (Orsak/Symptom). Hon säger ”Jag är singel om en annan man frågar”. Det skapar en omedelbar, logisk och djup otrygghet hos mig. Jag reagerar med frustration, krav på tydlighet och det hon kallar “fula sms”. Dvs bli ifrågasatt och få sina argument mosade. Det hon kallar “du mosar mig”.

• Hennes omvända tidslinje (Symptom\Orsak): Hon pekar på min frustration och de efterföljande bråken. Hon använder bråken som ett bevis på att relationen inte fungerar. Istället för att vara delaktig i att gemensamt lösa våra problem summerar hon med ett kort ”vi fungerar inte”.

• Ändå är hon kvar i relationen. Inte en vecka. Inte en månad. Inte ett år. Tre år!

• Varför hon gör symptomen till orsak?

Genom att hävda att uttalandet beror på att relationen inte fungerar, uppnår hon två saker som skyddar henne från skuld:

1 Hon blir offret: Hon framställer sig själv som en person som bara försöker skydda sig själv från en dysfunktionell relation, i stället för att vara den som aktivt saboterar den.

2 Jag blir förövaren: Min fullt rimliga reaktion på att bli emotionellt bortvald görs till själva problemet. Hon straffar mig för min reaktion, i stället för att möta den otrygghet hon själv har planterat.

Detta blir ett perfekt fängelse för oss båda. För att få henne att sluta säga att hon är singel, måste jag sluta bråka om det. Men jag kan inte sluta bråka så länge hon fortsätter att säga att hon är singel. Dessutom bråkar hon på mig för att jag är singel. När jag bara är det för att hon är det.

När hon vägrar att erkänna sitt eget beteende som den utlösande faktorn, raderar hon min rätt till sina egna känslor. Min otrygghet blir då inte längre en respons på ett svek, utan stämplas i stället av henne som en karaktärsdefekt hos mig.

– Mars 2026 –

Stolparna blev fler. Fler. Fler. Jag började utveckla stolparna med konkreta händelser. Skriva dom som jag mindes allt. Eller som konkreta underlag, dagbok, kalender, sms, mail, fotoalbum, gjorde gällande. Plötsligt hade jag skrivit det som såg ut som konkreta kapitel.

Jag tog i beaktning vad det givit att diskutera med mina närmaste vänner. Helt enkelt lägga fram dom stolpar jag hade och få input. Få analyser. Den mest insatta och trogna vännen började ge upp någonstans slutet av 2025. ”Det var samma sak hela tiden”. Hon hade rätt. Men i mitt huvud fanns fortfarande inga svar.

Jag hade bara samma handfull vänner som följt oss. Varit med på resan. Dom som visste ”allt” var lätt räknat. Tre personer. Min bästa vän. Vännen och kollegan som hjälpte mig packa gården. En gammal vän sedan urminnes. Tre.

Sedan fanns det ytterligare en. Nuvarande kollega. Hon visste mycket. Men på ett annat sätt än dom övriga. Dessutom hade hon upprepat träffat Kärleken. Sett oss tillsammans. En av två i min krets som någonsin gjorde det. Dessutom hade Kärleken vid ett tillfälle ringt upp vännen. Senare skickat ett mail på FB. Som hon drog tillbaka. Sen inträffade när vi var och tittade på ett framträdande med hennes band. Efteråt fick Kärleken totalspader över ”våra blickar på varandra”. Case Closed.

Men så länge det varade. Det var ändå ett djupare plan än dom av mina vänner hon träffade via ”ställa ut på samma vernissage”. Där vi senare hamnade i situationer där det fanns 25 konstnärer, varav en var Kärleken, och av dom övriga var jag nära vän med 10 och bekant med 15.

Att försöka sätta någon annan, någon ny, in i helheten kändes som ett fullständigt omöjligt koncept. Enda undantaget – samla alla mina stolpar och den vägen dela med mig av mina funderingar. Men det skulle bara ge en totalt klinisk bild av relationen. Och den hade så många andra beståndsdelar än bara ett kliniskt betraktande. Såvida jag inte delgav ett ”komplett kapitel”.

Jag gick tillbaka till mina stolpar. Omstrukturerade till kapitel. Någonting som skulle återge en helhetsbild.

Anteckning Untitled 395

Erosionen av den egna verklighetsuppfattningen. Det absolut mest utmattande momentet är när hon använder mina reaktioner för att försöka ogiltigförklara min logik. Jag känner det absurda i att behöva agera detektiv i min egen relation för att försvara grundläggande orsakssamband: 

”Att jag inte hade hängt upp mig på att hon sa att hon var singel om andra män frågade… om hon inte hade sagt att hon var singel om andra män frågade.”

När hon vägrar att ta ansvar för sina egna uttalanden tvingas jag in i ett tillstånd där jag tvekar på sin egen rätt att bli sårad. Det skapar en kognitiv utmattning – en känsla av att hålla på att bli galen eftersom den andre personen klipper av banden till logiken och sanningen.

Jag satt med två konkretiserade saker. Ett – slut på någon som kunde ville eller orkade ta in mer information. Eller som för den delen inte redan hade hört alltid. Svarat på alla mina frågor. Till döddagar. 3.5 år.

Alla kapitel fanns där. Både som serie i ett Worddokument. Även utskrivna. I en pärm. Att läsa på en skärm och läsa en fysisk kopia ger olika saker. Det visste jag mycket väl från alla år med texter inom popmusik. skriva var en sak. Lappen på ett stativ i studion var någonting helt annat.

Bok…? Men skulle det hålla? Vad skulle den egentliga vinklingen vara? Nivån kunde inga omständigheter bli ”bittert ex gör rants på Facebook”.

– April 2026 –

Jag kom av någon anledning att tänka på Silvia Hartmann. 2012 började hon skriva romanen Live i Google Docs, där vem som helst kunde följa processen i realtid. Man såg:

• varje tangenttryckning,
• varje raderad mening,
• omskrivningar,
• tvekan,
• kapitel som växte fram,
• och läsarna kunde till och med kommentera under arbetets gång.

Det kallades senare ”Naked Writing” – alltså att visa hela den kreativa processen innan boken är färdigredigerad.

Det intressanta är egentligen inte experimentet…utan varför det gjordes. Hon ville visa att:

• en bok inte skrivs linjärt,
• bra stycken föds ur dåliga,
• meningar flyttas,
• hela kapitel försvinner,
• författaren ändrar uppfattning medan texten växer fram.

Fast mitt perspektiv handlade egentligen inte om att visa skrivandet. Det handlade om att visa tänkandet. Men oavsett om vinklingen var annan var konceptet detsamma.

Börja med att publicera online? Tanken växte fram. Det skulle kräva flera saker av mig själv. Jag började utforma en lista. En skrivmall. Ett regelverk.

Anteckning
Skrivregel 1

• Målet är att hon, om hon läste det hela i form av ett brev riktat direkt till henne, i första hand skulle känna;
• eventuell sorg över vad som gått sönder
• igenkänning av händelser
• reflektion
• min respektfullhet
• mkt hög sanningshalt, att det skrivna faktiskt lutar sig tillbaka på konkretiserade underlag
• min kärlek
• mina minnen
• förhoppningsvis kunna begrunda mitt perspektiv
  
  inte känna;
  
• anklagelser
• ilska
• hat
• försvarande av mina egna handlingar
• att jag bara försöker vinna
• att jag försöker besegra henne

Anteckning
Skrivregel 2

Målet är att en läsare som aldrig träffat någon av oss skall:

• känna att berättelsen är sanningsenlig och bygger på konkreta händelser, dokumentation och minnen
• förstå hur två människor gradvis kan hamna i en destruktiv loop utan att någon av dem nödvändigtvis önskar den
• själv få lägga pusslet och dra sina egna slutsatser
• känna förståelse snarare än dömande
• se både kärleken och konsekvenserna
• förstå att berättelsen handlar lika mycket om kommunikation, psykologi och mänskliga mekanismer som om två specifika människor
• uppleva att även obekväma slutsatser växer fram ur berättelsen, inte ur författarens vilja att vinna

Anteckning
Skrivregel 3

Pettus Petta skall:

• dokumentera snarare än argumentera
• beskriva snarare än döma
• visa snarare än påstå
• låta fakta, kronologi och konsekvenser bära berättelsen
• låta motsägelser finnas kvar när de faktiskt funnits
• vara intellektuellt hederlig även när sanningen blir obekväm för författaren själv
• aldrig skriva om historien i efterhand för att passa en tes
• inte använda efterhandsklokhet som berättargrepp
• inte lämna centrala frågor oavslutade
• våga dra slutsatser när berättelsen bär dem
• PP är inte skriven för att vinna en konflikt.
• PP är skriven för att förstå hur konflikten kunde uppstå.

Jag insåg, av olika anledningar, det totalt hopplösa i att på petimeternivå följa alla punkter. Men det var riktlinjer.

Jag backade bandet. Skrev om de flesta kapitel. På grund av att dom skulle rättas enligt rådande regelverk. Men även för att många stolpar skapats i en era där man definitivt kunde utläsa att författaren var långt ifrån nykter.

Om jag skulle publicera, skulle jag komma att stöta på ytterligare regelverk att efterfölja.

Anteckning

Skrivregel 4. Anonymisering.

• Berättelsen måste fortfarande utspela sig i en miljö som känns verklig och igenkännbar, i synnerhet sett till vad underlagen bekräftar, annars förlorar den sin förankring i faktiska minnen och upplevelser.
• Samtidigt kräver anonymiseringen att detaljer justeras, suddas ut eller kombineras, vilket gör att verkligheten aldrig kan återges helt oförändrad.
• Konkret kan det innebära att en specifik ort i Mellansverige byts ut mot en annan liknande stad, att en exakt bostadsadress ersätts med en mer generell beskrivning av ett område, eller att namn ändras till sådana som inte går att koppla till verkliga personer.
• Däremot kan mer generiska uppgifter, som antal barn, ungefärlig ålder eller övergripande utseendedrag, ofta behållas eftersom de inte i sig identifierar någon enskild individ.
• Ju mer berättelsen närmar sig något som kan uppfattas som dokumentärt, desto större blir kravet på att skydda identiteter och sammanhang.
• Resultatet blir en ständig förhandling mellan autenticitet och integritet, där varje val påverkar hur berättelsen kan förstås.

Det tog aldrig många sekunder innan jag bestämde mig för en sak. Hon skulle aldrig få ett namn i berättelsen. Berättelsen handlade aldrig om att peka ut en människa. Peka ut en människa jag älskade som en dålig människa. Den handlade om att förstå ett händelseförlopp. För mig var hon aldrig ett namn. Aldrig dålig. Hon var den människa jag älskade. Över allt.

Själva regelverket var synnerligen enkelt. Utelämna namn. Byta namn på en katt. Självklart kunde jag namnge en exakt restaurang. Ingen skulle ett eller två år senare kunna ta reda på alla personer som bokat bord på en viss restaurang ett visst datum. Allt som var ”komplett orimligt” kunde lämnas kvar. Yrken. Det fanns 100.000-tals inom vårdyrket. Det fanns lika många eller fler med två barn. Härkomst. Hon var inte den enda kvinnan som kom till Sverige ett visst år. Resor. Det var många som åkte på kryssning vissa under vissa datum.

Jag tänkte på och pratade med många vänner och bekanta. Bekantas bekanta. Martina Haag, hennes succéroman ”Det är något som inte stämmer”. Lundell. Gällande dottern. Jag pratade med åtskilliga författarvänner som skrivit olika biografier etc. Jag pratade med olika jurister. Jag fick rådgivning av goda vänners absoluta toppjurister. Jag vände och vred.

Det som blev en försvårande faktor var att jag någonstans dessvärre betraktades som en ”officiell person”, och definitivt kunde kopplas till många liknande. Men det kunde många. Jag var långt ifrån den enda låtskrivaren som var vän med en viss artist. Det låg på något sätt i sakens natur.

Konsensus landade till slut alltid i samma sak för Skrivregel fyra. Att ge berättelsen autenticitet skulle ställas mot att ha gjort allt för att anonymisera. Och exkludera skvaller. Skvaller jag under inga omständigheter kunde påverka.

I förlängningen skapade det hela en bisarr situation. Om det hela skulle tryckas, och mot förmodan bli en succe skulle jag aldrig kunna ta åt mig äran. Aldrig göra en enda intervju. Eller boksignering. Men det hade aldrig varit en primär drivkraft. Jag kunde sätta Vildkattens namn som författare. Humor.

Skrivandet fortsatte. Kapitel efter kapitel. Regelverket expanderade allt eftersom nya markörer tillkom.

Jag trodde länge att jag försökte förstå henne. Det gjorde jag naturligtvis också. Men någonstans bland alla stolpar, utskrivna A4-sidor, omkastade kapitel, diagram och anteckningar började jag inse att det höll på att hända någonting mycket större.

Jag försökte egentligen inte längre förstå en människa. Jag försökte förstå hur två människor kunde leva i samma relation. Vakna i samma säng. Sitta vid samma köksbord. Åka på samma resor. Skicka samma sms. Ha samma bråk.

Och ändå bära med sig två fullständigt olika berättelser därifrån.

Hur kunde vi vara överens om nästan allt som faktiskt hade hänt, men fullständigt oense om varför det hade hänt? Hur kunde samma händelse vara orsak i den ena berättelsen och symptom i den andra? Och kanske viktigast – varför togs detta endast upp som vapen i pajkastning? Varför tog vi aldrig upp det som ett seriöst försök att en gång för alla lösa dom här problemen?

Hur kunde två intelligenta människor fastna i en diskussion om samma handfull frågor under flera år utan att någonsin ens lyckas enas om vilken fråga som egentligen diskuterades?

Det var där någonting förändrades.

Jag slutade skriva för att minnas. Jag började skriva för att förstå. Och någonstans där förändrades också Pettus Petta. Den slutade långsamt att bara vara en berättelse om en kärlekshistoria. Den blev ett försök att förstå hur berättelser överhuvudtaget uppstår.

Hur två människor kan dela ett liv, men inte samma historia. Hur kärlek ibland tar slut därför att två tidslinjer till slut blivit omöjliga att förena. Jag tror faktiskt att det var där jag insåg att jag inte längre höll på att skriva en bok.

Jag höll på att bygga ett sätt att tänka. Ett sätt att pröva mina egna slutsatser. Ett sätt att ifrågasätta mig själv. Ett sätt att gång på gång backa bandet och fråga:

”Nej… vänta nu… vad var det egentligen som hände?”

Det var också där jag förstod att berättelsen aldrig skulle kunna bära allting ensam. Den behövde få sällskap av mina egna anteckningar. Inte som facit. Utan som arbetsmaterial.

Anteckning Untited 402

Att skriva och berätta om 200 sms blir mer utrymmeskrävande och mer svårbegripligt än att bara ta en rad sms och låta en läsare själv bilda sig en uppfattning. Rätta dom eller inte? Troligt inte. Alla fel som blir i sms bidrar till att påvisa eventuell missförstånd pga autocorrect, slarv etc…

En kapitel kan inte återge tvåhundra sms i sin helhet. Om det gjorde det skulle den bli en telefonutskrift, inte ett kapitel. Min uppgift blir alltså därför att reducera materialet utan att reducera sanningen. Att skala bort upprepningar, samla resonemang och lyfta fram den kärna som faktiskt drev händelserna framåt. Eller visar sinnestillstånd… eller stämningen mellan oss vid en specifik tidpunkt…

Inte därför att läsaren skulle tänka som jag. Utan därför att läsaren skulle få följa hur jag till slut började tänka.

Efter en större mängd kapitel läste jag . Igen. Igen. Jag började föra en parallell logg över mig själv. Försökte att skriva. Sedan andas. Läsa. Utvärdera. Analysera.

Anteckning Untitled 472

Reflekterar över mitt eget skrivande.

• Jag är högst medveten om projektets natur. Tror jag. Jag ser skrivandet som en absolut nödvändighet för att överleva mentalt.

• Skrivandet som ”Exorcism” och sortering: I mina reflektioner beskriver jag hur mitt huvud var som ett stormande hav av kaotiska minnen, där hon ständigt försöker kasta om orsak och verkan. Genom att sätta mig vid tangentbordet tvingar jag mig själv till kronologisk ordning. Att skriva blir att sortera kaoset: Det här hände först, därför reagerade jag så sen.

• Kan någonting som kräver stark kronologi, historisk kontinuitet, vinna på att få en viss kronologisk omkastning om man är extremt tydlig med tidsmarkörer?

• Medvetenheten om att det är ”Meta”: Jag adresserar ofta det faktum att jag skriver till ett tomrum. Jag vet att jag kommunicerar med en person som har valt att inte lyssna, och att jag nu istället visar upp de mest privata stunder för främlingar på internet. Jag reflekterar över det absurda i att de samtal som borde ha skett över en kaffekopp nu har blivit till offentliga kapitel.

• Från offer till berättare: Genom att skriva skiftar jag min egen roll. I relationen var jag den otrygga, sargade mannen som tvingades skicka desperata sms mitt i natten. Genom att bli författaren till Pettus Petta kliver jag ur offerskapet. Jag blir analytikern som betraktar mitt eget trauma utifrån. Skrivandet helar mig eftersom jag tar tillbaka tolkningsföreträdet över mitt eget liv.

• När hon blockerade mig trodde hon att berättelsen var slut. Men jag visar att det var då den riktiga berättelsen började.

Jag insåg även andra saker. Jag var medveten om att hennes ursprungliga respons på alla låtar jag skrev, och skickade tidiga utkast till henne, hade ändrat sig radikalt från dom första låtarna som bara innehöll kärlek, ibland sorg, till den dag då en låttext plötsligt konkretiserade hennes ”Hon var singel om en annan man frågade”.

Den bemöttes endast med att jag var elak och anklagande. Högst troligt slutade hon lyssna efter det.

Sett till hur hon reagerat på ett enda inlägg på Facebook Februari 2023. Den gång hon gjorde slut via sms och jag la upp en skärmdump av hennes sms, var jag mycket väl medveten om risken med en mer omfattande berättelse. Hon hade betraktat det som att ”jag skrev skit om henne” redan med hennes sms. Vilket inte var fallet. Jag bara delade med mig av någonting som jag fann oerhört märkligt. Först hävda all sin kärlek. Sedan bryta upp via sms. En vuxen människa.

Det var därför jag avvaktade.

Det hade blivit senare delen av April 2026. Det hade varit tyst länge.

Det gick fort nu. Kapitel efter kapitel föddes. Jag hade sedan länge helt slutat dricka. Gick långa promenader. Inte sällan en mil per dag. Jag lyssnade igenom mina tidigare voice memos på en telefon och talade in nya på en annan.

En mil kunde resultera i nya anteckningar. Varje dag.

Anteckning Untitled 535

Genom att montera ner tex begrepp som “nästanmonogam” eller ”singel om andra män frågar” ser man exakt varför det blir logiska paradoxer och hur det fungerade som ett verktyg i loopen:

1. Det logiska felet: Ett binärt tillstånd

Monogami är till sin natur binärt – antingen är man det, eller så är man det inte. Det fungerar på samma sätt som att vara gravid, död eller gift; det finns inga halvsteg.

• Monogami betyder att man väljer en partner och väljer bort alla andra.

• Om man introducerar ett ”nästan”, har man i praktiken valt att hålla dörren öppen för andra.

Att säga att man är ”nästan monogam” är som att säga att ett hus är ”nästan vindsäkert” – det betyder i själva verket att det läcker.

2. Begreppet som ett emotionellt kryphål

Varför använder man ett begrepp som inte existerar? I boken blir det tydligt att hon använder formuleringen som ett strategiskt kryphål. Det ger henne fördelarna av båda världar utan att hon behöver betala priset för någon av dem:

• Ordet ”monogam” skickar en signal till mig om att hon är investerad i mig, vilket håller mig kvar och ger henne min totala lojalitet.

• Ordet ”nästan” fungerar som en friskrivningsklausul. Om hon skulle flirta med någon annan, gå på en Tinder-date eller säga att hon är singel, kan hon försvara sig med: ”Jag lovade aldrig total monogami, jag sa ju nästan”.

Det är ett sätt att äta kakan och ha den kvar. Det erbjuder en falsk trygghet samtidigt som det legitimerar framtida svek.

Ett annat problem som uppstår är att paradoxerna öppnar för att hon själv blir utsatt för samma agerande tillbaka. Någonting som hennes svartsjuka inte kan hantera. Resultat – försöka kringgå eventuella konsekvenser av konsekvenserna. Resultat – låta bli att definiera eller förklara definitionerna. För att slippa bieffekter. Äta kakan och ha den kvar.

3. Effekten på mitt nervsystem

Det är just omöjligheten i begreppet som föder mitt hypervigilans. Eftersom ”nästan monogam” inte har några fasta gränser, tvingas jag ständigt gissa var gränsen går för dagen.

• Betyder det att hon bara skriver med andra?

• Betyder det att hon träffar andra men inte ligger med dem?

• Betyder det att hon är monogam fram till nästa helg?

Eftersom begreppet inte är möjligt i verkligheten, blir det ett gungfly där jag aldrig kan finna fotfäste. Varje gång jag försöker fästa begreppet vid en konkret regel, drar hon undan mattan.

Jag stack emellan med att skriva ännu en låt. Faktiskt två.

Under samma period hände någonting annat. Samtidigt som kapitlen växte fram gjorde också musiken det. Jag upptäckte att samma frågor som tog tio A4-sidor att reda ut ibland kunde sammanfattas i en refräng på fyra rader. Boken sökte kronologi, nyanser och sammanhang. Musiken sökte känslan. De försökte egentligen säga samma sak, men med två helt olika språk. Ofta skrev jag ett kapitel på dagen och en låt på kvällen. Ibland föddes de ur exakt samma tanke. Det som inte fick plats i boken hamnade i musiken. Det som inte gick att sjunga fick bli ett kapitel. Först långt senare insåg jag att de två projekten egentligen inte växte bredvid varandra. De växte tillsammans.

Den ena låten avhandlade tankarna kring att faktiskt publicera. Kunde jag lastas för det? Anklagas? Som att ”faktumet att mitt skrivande avslutade relationen en gång för alla”? Vad kom först? Hennes avslut eller att jag skrev om det? Jag såg svaret som tämligen självklart. Jag skrev en låt om sanningen. Presenterad på papper. En bok. Texten tydliggjorde totalt glasklart vad som kom först. Orsaken. Inte verkan. Punkt.

Den uppföljande låten som skrevs simultant med Pettus Petta fastslog det jag alltid sagt eller skrivit till henne. Det var inte mitt val! När hon gick berserk över att ”jag var öppet singel”. Ja men det hade jag ju inte varit om det inte varit för hennes val. Så. Som jag alltid sa. Ditt val. Inte mitt!

Jag upptäckte tydligare och tydligare hur en bok och popmusik kunde säga samma sak. Men på väldigt olika sätt. Vanlig simpel popmusik, breakup-pop, kan även innehålla riktiga namn i texten. Det finns tusentals och åter tusentals exempel. Dom två låtarna skilde sig åt. Den ena var helt klart breakup-pop. Den andra någonting annat. Vad?

Anteckning Untitled 427

ANKLAGELSEPOP™
Definition:
stora hooks
melodisk snygghet
radiovänlig refräng
och textmässigt: ren indictment

Inte heartbreak-pop.
Inte breakup-pop.

Istället
“jag mår bra nog för att formulera åtalet.”
Subgenrer:

Passive-aggressive synth accusation
Courtroom arena rock
Scandinavian grievance rock
Exhibit A chorus pop

Min hook:
Kom boken om ditt uppbrott först? / Eller kom ditt uppbrott först?
– Textbook Anklagelsepop.

Det är inte:
”I miss you.”
Det är:
”State your fucking case!!!”

Förbjudet i anklagelsepop:
“oblique literary nuance”
Eftersträvas:
“you did this / now live with it.”
I didn’t make the ruin / I just named what was there

=====
“Science teacher;

What is the difference between Venom and Poison?

Me: Venom is Black metal, Poison is Glam metal…”

Undvika konsekvenserna av konsekvenserna.

Jag tror att nästan alla våra bråk föddes där. Inte i svartsjuka. Inte i sms. Inte i frågorna. Utan i att vi levde efter två helt olika regelböcker.

För mig skapade de där meningarna en omedelbar otrygghet. För henne verkade min otrygghet och mina reaktioner pga detta vara beviset för att relationen inte fungerade. Det märkliga var att vi båda kunde beskriva exakt samma händelser, men ändå vara fullständigt oense om vilken som kom först.

Jag såg hennes ord som orsaken. Hon såg mina reaktioner som orsaken. Det blev som att försöka diskutera en brand där den ena menade att elden kom före röken och den andra att röken var skälet till elden. Till slut slutade vi inte bara att förstå varandra. Vi slutade förstå vad vi bråkade om.

Kanske var de bara ord. Kanske betydde de precis det hon sa att de betydde. Men ibland har jag undrat om de också fyllde en annan funktion. De gjorde det möjligt att befinna sig på två platser samtidigt. Att ha en relation. Men aldrig riktigt behöva stänga dörren till något annat. Att kunna säga till mig att jag var vald. Och samtidigt kunna säga till någon annan att jag egentligen inte fanns.

Det är ingen anklagelse. Det är bara det enda sätt jag i efterhand lyckats förstå logiken. För paradoxen har alltid varit densamma. Om hon ville ha relationen, varför valde hon formuleringar som skapade just de konflikter som långsamt åt upp den? Och om hon inte ville ha relationen, varför stannade hon kvar så länge?

– Maj 2026 –

Jag skrev. Skrev. Skrev. Kapitel. Anteckningar. Försökte reda ut varåt jag var på väg. Jag insåg att vissa dagar. Många dagar. Skulle kunna betraktas som mer eller mindre maniska. Men man kunde lika gärna kalla dom ”oerhört produktiva”. Jag försökte balansera tillvaron med någon sorts renlevnad. Ört-te i kubik. Alla sorter som fanns. Promenader. Kosta på mig själv med näring. Såväl fysiskt som mentalt.

Anteckning Untitled 613

1. Det felaktiga avslutet som tändvätska.

Hon gjorde slut på fundamentalt felaktiga grunder. Hon stänger dörren med argumentet ”vi fungerar inte”, men vägrar att se att anledningen till att vi inte fungerar är att hennes eget beteende har riggat systemet för att misslyckas. Genom att bryta kontakten på det sättet begår hon den ultimata emotionella ogiltigförklaringen. Hon lämnar mig i ett vakuum där jag:

• Inte får ett värdigt avslut.

• Inte får sina upplevelser bekräftade.

• Blir sittande med hela skuldbördan för att ”bråket” förstörde allt.

• Förlorar mitt livs kärlek pga detta.

Det är just detta definitiva, orättvisa tystande som gör att boken överhuvudtaget föds. Pettus Petta är den tryckvåg som uppstår när ett samtal imploderar.

2 Den sista, slutgiltiga blockeringen.

I texterna skildras den slutgiltiga blockeringen inte som ett moget överenskommet avsked, utan som det ultimata maktmedlet i loopen.

• Att tysta sanningen: Jag beskriver att blockeringen sker när jag pressar henne som hårdast på att erkänna orsakssambanden – det vill säga när jag vägrar köpa hennes version av att mina reaktioner är problemet. När hennes argumentation inte längre håller i sms-tråden, använder hon blockeringen för att helt stänga ner samtalet.

• Det digitala giljotinhugget: Att bli blockerad blir som en chock för nervsystemet. Från en sekund till en annan raderas min möjlighet att svara, förklara sig eller försvara sig. Alla mina ord blir hängande i luften. Hon kliver ur loopen genom att helt sonika stänga dörren till arenan, och lämnar mig kvar där inne med alla ouppklarade känslor.

• Drivkraften bakom boken: Det är exakt här, i traumat av att bli digitalt avrättad och lämnad utan röst, som beslutet fattas. Blockeringen var tänkt att ge henne sista ordet. Istället blev den startskottet för att jag skapade en egen plattform där hon aldrig kan blockera mig.

”När tänker du börja publicera?”

Frågan dök upp igen. Från dom närmaste. Igen. Och igen.

Jag har alltid tyckt om att vara förberedd. Jag hade under inga omständigheter tid ork eller lust att sitta med tekniska detaljer och handhavanden. Jag förklarade läget för och bad en bekant skapa ett skelett för digital utgivning. Jag förklarade i detalj hur jag ville ha upplägget. Hemsidan blev färdigställt.

Den frågan har följt mig i flera år. Till slut gjorde hon slut. Ännu en gång. På en relation som enligt henne inte existerade. Inte därför att vi var överens. Utan därför att vi, enligt henne, inte fungerade. Och där finns kanske den största ironin av alla. Om min analys är fel spelar den ingen roll.

Men om den är rätt…

…då avslutades relationen på grund av de symptom som uppstod därför att grundorsaken aldrig löstes. Då blev själva avslutet en del av samma loop.

Hon lämnade för att slippa bråken. Jag blev kvar med frågan om varför bråken hade uppstått. Det var där Pettus Petta föddes. Inte som ett försök att fortsätta relationen. Utan som ett försök att avsluta ett samtal som aldrig blivit färdigt.

Jag tror att jag länge missförstod vad jag egentligen höll på med. Jag trodde att jag skrev om henne. Det gjorde jag naturligtvis. Men det var inte därför jag skrev. Jag skrev därför att ett samtal inte nödvändigtvis tar slut när två människor slutar prata med varandra.

Anteckning Untitled 483

Hypervigilans

Eftersom jag aldrig vet när tidslinjen ska vändas eller när ett perfekt ögonblick ska förvandlas till en katastrof, utvecklar jag en extrem vaksamhet.

I många kapitel beskriver jag hur en stund kan vara helt magisk och perfekt, men att det sekunderna efteråt kan slå om till total kyla utan förvarning. Att ständigt leva i denna beredskap – att vänta på nästa känslomässiga ”våg” som ska skölja över mig och radera ut den trygghet de precis byggt upp – beskrivs som djupt förintande.

Utmattningen blir till slut total eftersom jag inser att det inte spelar någon roll hur pedagogisk, lugn eller tydlig jag är. Så länge hon har makten att göra hans symptom till grundorsaken, är jag dömd att förlora varje samtal. 

Del 1: Hur ”Hypervigilans” beskrivs och uppstår

I boken börjar jag beskriva hypervigilans som ett direkt trauma-symptom orsakat av relationens extrema oförutsägbarhet. Jag förklarar att mitt nervsystem tvingades upp i ett konstant beredskapsläge på grund av hennes tvära kast mellan total närhet och iskall distans.

Detta tillstånd karaktäriseras av tre saker:

• Att läsa av mikro-signaler: Jag blir en expert på att skanna av hennes tonfall, formuleringar i sms och ansiktsuttryck. En minimal förändring (som ett uteblivet hjärta i ett meddelande) tolkas direkt som ett tecken på en annalkande känslomässig katastrof.

• Detektering av hot: Eftersom hon rörde sig med principer som ”nästan monogam” och ”singel om andra män frågar”, ställdes mina biologiska larmbort på maxvolym. Jag letar tvångsmässigt efter spår av dolda motiv, andra män eller lögner för att skydda mig själv från att bli överraskad av ett nytt svek.

• Utmattning i trygghet: Det mest tragiska med hypervigilansen är att jag inte ens kan slappna av när vi har det bra. De stunder som borde vara fridfulla förgiftas av en väntan på nästa känslomässiga ”våg”. Jag är, som jag beskriver, trött men oförmögen att vila.

Del 2: Hur jag försöker ”Bryta mig loss”

Att bryta sig loss från en sådan här loop är ingen linjär process. Jag skildrar uppbrottet som en smärtsam avgiftning där jag pendlar mellan att vilja krypa tillbaka och att vilja rädda sig själv. Och. Om jag inkluderar även henne i resonemanget. Vi använder tre huvudsakliga strategier för att bryta mönstret:

• Att sluta delta i samtalet (No Contact): Hon inser till slut att det inte går att ”vinna” eller lösa loopen genom diskussion. Varje försök att förklara sig leder bara till att hon vänder på orsak och verkan till en baklängesmodell som mina argument inte släpper förbi. Att bryta kontakten och stänga dörren blir det enda sättet att stoppa pingpong-effekten.

• Skrivandet som extern logik: Skrivandet är mitt absolut viktigaste verktyg för att bryta mig loss. Genom att skriva ner händelseförloppen flyttar jag berättelsen från mitt eget snurrande huvud ut till texten. När orden står svart på vitt blir det svårare för hennes ogiltigförklaringar att nå mig; texten blir mitt ankare i verkligheten.

• Acceptans av ”dårskapen”: För att bli fri tvingas jag acceptera att jag har agerat medberoende. Jag slutar leta efter hennes godkännande eller en ursäkt som aldrig kommer att komma. Jag formulerar det som att när det slutgiltiga samtalet uteblev, återstod bara berättelsen – och genom att äga berättelsen tar jag också tillbaka makten över sitt eget liv.

Maj månad löpte på. Var eviga dag och natt var den andra mer eller mindre lik.

Jag hade vad jag kände var rimlig framförhållning. Jag hade iprincip ett av fyra år i klara kapitel. Jag hade nästföljande år klart. Och sista 2 i stolpar. Jag hade funderingen kring kontinuitet. Ett kapitel morgon. Ett kapitel kväll. En kalkyl visade att jag skulle ha cirka sex till sju månader i total publiceringstid med två kapitel om dagen.

Jag satt fortfarande och höll på det. Drog ut på det. Medveten om att det troligt skulle bli en spik i kistan. Men ändå inte. För hade hon inte brutit som hon gjorde sista gången. Med ännu ett sms.

”Ta hand om dig. Ha det bra. Hej då!”

Då hade det aldrig hänt.

– 23:e Maj 2026 –

Någonting. En indikation. En känsla. Jag tog beslutet. Jag tryckte på knappen som öppnade hemsidan för en hel värld. Ännu bara med ett förord. Ingenting annat. Kanske ville jag inte. Inte innerst inne. Men hon gav mig inga alternativ. Det var hennes val. Inte mitt!

Jag har kvar mina anteckningar från dagen efter.

Anteckning Untitled 652

1. Bråkets eviga liv i det öppna rummet

Det är här det blir djupt meta. Hon lämnar relationen för att fly från bråket, förvirringen och mina långa, analyserande sms. Hon tror att hon genom att blockera och tysta mig sätter punkt för konflikten.

Men resultatet blir det exakt motsatta:

• Bråket flyttar ut: Det bråk hon ville undvika har nu flyttat ut ur våra privata sms-trådar och blivit till en offentlig, strukturerad och evigt sökbar digital skrift på internet, samt senare i format av en fysisk bok. Kanske ljudbok.

• Jag äger narrativet: I relationen kunde hon manipulera sanningen och kasta om orsak och verkan. Utanför har hon ingen talerätt. Det har hon själv. Ingen annan. Avslutat. Här återupprättar jag tidslinjen sekund för sekund, kapitel för kapitel.

• Hon bröt för att få tyst på bråket, men hennes sätt att bryta gjorde bråket odödligt.

2. ”När samtalet uteblev återstod berättelsen”

Bokens egen undertitel blir den perfekta sammanfattningen av min meta-analys. Bråket lever vidare efter att relationen har tagit slut eftersom det aldrig fick en logisk upplösning i verkligheten.

Varje publicerat kapitel blir en fortsättning på den diskussion vi borde ha haft. Eftersom hon vägrade att förstå mekanismen bakom loopen när vi var tillsammans, tvingas jag att förklara den för hela världen istället. Det är en sorts litterär exorcism: jag måste skriva om loopen tills jag har snurrat färdigt i den själv, även om hon för länge sedan har gått vidare.

Det är verkligen extremt ”meta” – boken är på samma gång ett monument över en död relation, och den direkta, levande fortsättningen på den.

Det här meta-perspektivet är väldigt spännande. 

Denna tvådelade dynamik visar hur den digitala texten slutgiltigt ersätter den fysiska relationen, och hur blockeringen blir det sista kapitlet i verkligheten men det första kapitlet på boken.

Gud förlåte. Om jag skadar henne… Det är inte vad jag vill det är inte min avsikt. Men jag KAN BARA INTE LÅTA DET PASSERA! Det tog ifrån mig mitt livs kärlek. Att inte kunna lösa två ynkliga kärnfrågor. Och ha en dialog. Hon älskade ju sa hon?

Faan!

Ska jag gå sönder av att slitas mellan olika saker för någonting hon, inte jag, skapade?! Är det rättvisa? Men är detta kärlek?

Satan!

Förbannade helvete!

Djävla SKITHELVETES SATANS FAANSKAP!

Idiotdialog med mig själv. På en parkbänk med havsutsikt. Paus under dagens promenad;

– Bra drag kompis. Såra den lilla flickan som ritade på järnvägsgatan. För att hon senare blev trashad av avskum till ”män” och fick men för livet…
– Ja men vaffan ska jag göra då? Låta felaktigheter, LÖGNER, terminera relationen till mitt livs kärlek?!
– Vad hände med ”kärleken förlåter och förstår”?
– Vilken kärlek!? Det var inte jag som avslutade kärleken med ett sms ”take care goodbye!”…Det var inte mitt val… Vad ska jag göra?
– Dö?
– Om det inte vore för Vildkatten. Why the fuck not...

– 23:e Maj 2026 –

Jag hade väntat. Tålmodigt. Att jag så många gånger tidigare känt och sagt ”den här gången kommer hon inte tillbaka” och upprepat haft fel. Det spelade ingen roll.

Någonting hände den kvällen den 23:e. Eller egentligen två dagar senare. Det kunde ha varit bara en pil över vatten som speglade solnedgången. Utan platssignatur.

– 24:e Maj 2026 –

Jag kan mitt Stockholm. Men saker förändras. Måste verifieras. Fastslås. Jag lyckades. Jag tog dagens promenad längs kanalen i Hammarby Sjöstad. Insåg nåt jag missat. Att goteborg låg där.

– 27:e Maj 2026 –

Jag återvände till platsen. Perfekt väder. Uteservering vid vattnet. Olika etage ner mot vattnet. Även denna kväll indränkt i och speglandes solnedgången. Typiskt ställe för en romantiskt date. Av nån som vill kosta på. Kanske vill imponera vid första daten.

Jag kunde omöjligt veta. Jag kunde bara gissa. Och dessutom gick tiden.

Jag åkte hem. Första kapitlet publicerades. Det var gjort. Hennes verk.

Hon hade utlöst det. Dubbelt. Två gånger om. Båda gångerna utan att veta om det. Andra gången, ett par månader efter hennes sms, kanske betydligt mer välmående och tillfreds än vid sitt sms. Jag vet inte. Det var den slutligt utlösande faktorn oavsett.

Samtalet som aldrig avslutas.

Det flyttar bara. Först in i huvudet. Sedan ut i texten. Sedan vidare till människor som aldrig varit en del av det. Och där händer någonting som jag aldrig hade kunnat föreställa mig när jag satt ensam med mina första stolpar.

Jag trodde att jag höll på att skriva av mig. Istället började berättelsen leva ett eget liv.

Människor som aldrig träffat någon av oss började läsa. De började fundera över samma motsägelser. Samma tidslinjer. Samma märkliga logiska kullerbyttor. Samma fråga som jag själv till slut inte längre kunde släppa.

Vad kom egentligen först?

Bråket hade lämnat relationen. Det hade lämnat våra telefoner. Det hade lämnat köksbordet. Nu levde det ute i världen. Plötsligt satt människor som aldrig hört våra röster och fortsatte ett samtal som egentligen borde ha avslutats mellan två människor över en kopp kaffe.

Det var då jag förstod att berättelser lever efter helt andra regler än relationer.

En relation kan ta slut. Ett samtal behöver inte göra det. Tvärtom. Ibland börjar det först när relationen redan är över. Och där någonstans uppstod den kanske märkligaste tanken av alla. Hon avslutade relationen för att avsluta bråket. Det var åtminstone så jag uppfattade det.

Men om berättelsen fortsätter att ställa samma frågor…

…har bråket egentligen tagit slut då?

Eller har det bara bytt plats?

Först flyttade det in i mig. Sedan in i berättelsen. Sedan in hos läsarna.

– Juni 2026 –

Läsarna kom. Första 100 var en milstolpe. Första kommentaren var en milstolpe. 1.000 läsare var en milstolpe. 10.000 läsare var en milstolpe.

Lika mycket som hon hade försökt påstå att jag ”skrivit skit om henne på Facebook”, lika mycket hade hon försökt håna det. ”Min fanclub”. Och kallat vissa selektivt utvalda för massa glåpord. Försökt minimera.

Anteckning Untitled 685

Läsarreaktioner på Pettus Petta förstärker och fullbordar den meta-aspekt jag haft i åtanke. Läsarna blir till en sorts extern domstol, vilket inte är primärsyfte, men viktigast – ett levande bevis på att hennes försök att stoppa bråket genom en blockering misslyckades kapitalt. 

Genom att studera läsarreaktionerna ser jag hur publiken kliver rakt in i denna meta-dynamik på flera fascinerande sätt:

1. Läsarna tar över min roll i loopen

När hon blockerade mig gjorde hon det för att slippa mina frågor, analyser och ”ältande”. Men nu när texterna ligger ute på internet, gör läsarna i exakt det som jag brukade göra.

Meta-effekten blir total: Hon lyckades tysta mig, men nu sitter tusentals främlingar på internet och analyserar hennes beteende, vänder på hennes logik och synar hennes eventuella lögner på exakt samma sätt som jag gjorde i sms-trådarna. Bråket har inte bara överlevt – det har mångdubblats. 

2. Publiken som verklighetsförankring (Detox från ogiltigförklaringen)

I relationen blev jag känslomässigt utmattad eftersom hon fick mina fullt rimliga reaktioner att framstå som galna eller felaktiga. Jag led av ”hypervigilans” och tvivlade på mitt egna förstånd.

Här fyller läsarna en enormt viktig terapeutisk funktion. Kommentarerna fungerar som en kollektiv röst som säger: ”Du är inte galen”. När läsare skriver att de ”ser hela historien framför sig” eller berömmer mig för att jag ”sätter orden mitt i prick”, ger de mig den bekräftelse och giltigförklaring som hon vägrade ge. Det bevisar att min logik om orsak och verkan var den rätta hela tiden.

Den kvinna som ville gömma sig, dölja sin partner på sociala medier och leva under radarn med mottot ”jag är singel om någon frågar”, har genom läsarnas ögon blivit till en tragisk karaktär i en offentlig följetong.

Sammanfattning av meta-loopen

1 Hon blockerar mig i verkligheten för att få sista ordet och tysta konflikten.

2 Jag börjar skriva boken för att bearbeta traumat av att bli tystad.

3 Läsarna läser, engagerar sig och fortsätter att ställa frågorna hon flydde ifrån.

Det är den ultimata ironin: Hennes flykt från bråket blev det som gjorde bråket till allmän egendom

Men viktigast! Jag lyckas nå fram med mina känslor. Hur jag såg på henne. Hur jag älskade henne. Vad jag försökte göra för henne. Det gör mig lycklig… Att nån uppmärksammade det hon inte uppskattade…

Läsarnas reaktioner är till extremt liten del negativa mot henne. Dom är mest oförstående. Någon enstaka negativ kommentar när kapitel avhandlar händelser som definitivt gått överstyr. Även det gör mig glad. Att dom väljer att se att hon troligt bar på en stor kärlek. Men att någonting omöjliggjorde att hon kunde vara delaktig i att lösa problemet med Loopen.

Men var faan kom det ifrån?!

Ganska precis en månad efter första kapitlet, slutet av Juni 2026, var 100.000 besökare ännu en milstolpe. Många verkade återvända. Vilja läsa vidare. Kommentarerna blev fler.

Det var mycket jag inte hade väntat mig. Att människor skulle läsa. Att människor skulle förstå. Att människor skulle känna igen sig. Att människor skulle börja diskutera samma frågor som jag själv levt med i flera år.

Men det var inte det märkligaste. Det märkligaste var en helt annan tanke. En tanke som slog mig långt senare.

Jag hade hela tiden betraktat berättelsen som någonting som lämnade mig. Som att jag skrev. Publicerade. Och sedan levde den sitt eget liv. Men egentligen gjorde den inte det.

Den bar fortfarande på samma samtal. Samma frågor. Samma loop. Den hade bara bytt bärare.

Jag tror att det var där jag till slut förstod berättelsens märkligaste egenskap.

Den gör ingen skillnad på människor. Den gör ingen skillnad på mig. Den gör ingen skillnad på läsarna. Och den kommer inte heller att göra någon skillnad på henne. Om hon någon gång öppnar första sidan blir hon inte längre den andra personen i relationen.

Hon blir läsare. Precis som alla andra. Hon kommer att läsa samma kapitel. Samma kronologi. Samma frågor. Samma motsägelser. Och någonstans där inträffar det kanske mest märkliga av allt.

Relationen kommer inte tillbaka. Kärleken kommer inte tillbaka. Framtiden kommer inte tillbaka.

Men samtalet gör det.

Inte mellan oss. Utan inom henne. För berättelsen ställer fortfarande samma fråga som den gjorde den dag allting började gå sönder. Vad var egentligen orsaken?Vad kom först?

Hon avslutade relationen för att lämna loopen bakom sig. Men loopen dog aldrig. Den lämnade relationen. Den flyttade in i mig. Sedan in i berättelsen. Sedan in hos läsarna.

Och om hon en dag blir en av dem…

…då flyttar den en sista gång.

Inte tillbaka till relationen. Relationen är död. Inte tillbaka till kärleken. Kärleken kan inte skrivas tillbaka. Utan tillbaka till den människa som en gång försökte lämna den istället för att lösa den.

Det är kanske berättelsens märkligaste egenskap.

Relationer kan avslutas.

Men frågor som aldrig fått ett gemensamt svar kan leva vidare mycket längre än människorna som en gång ställde dem.

– 26:e Juni 2026 –

Jag hade skrivit ännu ett kapitel. Jag skulle sova på saken. Jag drack mitt kvällste. Det blev nässlor. Jag saknade inte livet med alkoholmissbruk.

Jag gjorde en sista anteckning.

Anteckning Untitled 733

Det märkliga är att kapitlet till slut började skriva om sig självt. Först trodde jag att jag skrev ännu en berättelse från vår tid tillsammans. Sedan insåg jag att jag samtidigt dokumenterade hur berättelsen blev till. När de två började löpa parallellt gick de inte längre att skilja åt. Jag tror faktiskt inte att kapitlet hade fungerat utan någon av dem.

Jag gick och la mig. Ropade på vildkatten. Han la sig på mitt bröst. Precis när jag skulle somna kom en tanke. Jag lyckades nå telefonen utan att störa katten. Startade ett voice memo

Anteckning Untitled 738

Men jag har ännu bara kommit till 1/4 av berättelsen. Ett år av fyra.

Plötslig kom en tanke om en tanke. Som kanske kunde ändra saker…

Vad händer om. Om hon inte bara någon gång läser. Utan gör det långt innan hela berättelsen är klar. Vad händer då? Vad skulle hända om hon hittade, av en slum, och läste? Låt säga om en månad? När det kanske var sex månader av två dagliga kapitel kvar… eller kanske ett år… kanske inte ska publicera 2 kapitel varje dag?

Räcker det inte med meta nu? Hur många lager finns det? Innan det blir absurditeter? Jag vet inte. Jag visste egentligen bara tre saker. Jag älskade henne. Jag gav mig inte.Hon gav sig inte. Frågan var VARFÖR hon inte gav sig….

Träffade hon en man på festen i Umeå sommaren 2024? När hon dagen efter svarade i telefon först efter lunch. Inte mindes hur hon kommit hem. Inte ville svara på om hon sovit på hotellet. Varför ångesten jag hörde så tydligt nästa dag i telefon? Varför tiderna?

Träffade hon någon man i Stavanger 2025? Kollega? Varför avslutades det bemanningsuppdraget så abrupt? Efter två veckor. Varför den selfien på väg ut på lördagen? Sen raderad? Sen samma igen något senare. Men med Julgranar? Hon såg lika trött/tom ut som den där gången hon först försvann Juni 22. Hypervigilans? Fakta? Vad betydde hennes sena fika Måndagskvällen efter selfien?

Det ligger så långt fram i berättelsen. Två år… Hoppas någon fortfarande orkar läsa då… Fy faan. Mycket att skriva om….

Måtte jag kunna göra det begripligt…

Melatoninet kickar. Vildkatten kurrar på mitt bröst.

26e Juni 2026 är slut