Lampan

Ibland är det inte misstanken som är absurd. Det är att verkligheten fortsätter hjälpa den….

– 27:e Juli 2023 –

Det var morgonen efter hennes ”middag med en kompis”.

Jag skickade henne sms tidigt. Redan 07:46;

– God morgon! ☀️ hoppas du får en underbara dag… 🌹🌸

Jag fick inget svar. Hon hade ringt strax innan 22 kvällen innan. Sa hon skulle lägga sig. Nu hade hon sovit, eller varit upptagen, i nästan 14 timmar. Klockan var 11:20. Jag skickade henne en bild. Fika. En bulle.

Fick hennes första livstecken sedan 2145 gårdagen;

– Bullfika? 

Långt ifrån hur hennes sms några dagar i streck sett ut. Inga hjärtan. Ingen sol. Ingen blomma. Inget god morgon. Ingenting.

Det kändes mer som ett sms som harmoniserade med hennes sms och bilden hon skickat. Dom ångestladdade. Dagen efter hennes första försvinnande 2022.

Värmen var borta. Kärleken. Frågor om vad jag gjorde. Som att någon bara dragit ur en bottenplugg.

Jag hade börjat fundera på alla omständigheterna kring tiderna för att senare under dagen hjälpa henne med hennes kökslampa. Hur mitt ”jag försöker komma iväg tidigare och kommer ca 19”, hade bemötts med att det ”blev mörkt”. Hur hon absolut inte ville jag skulle ha med mig mat. Även om förlagad och bara att värma. Nej. ”För att det skulle ta lång tid”.

Jag läste vår smskonversation. Igen.

– Funderar på din lampa torsdag tidig kväll, så jag tar med rätt verktyg i bilen
– Ja, om du har tid då
– Absolut! Börjar du tidigt fredag?
– Nej
– Då kilar jag lite tidigare än vanligt, tar med verktyg och sånt, kommer kanske runt 19… så kan man använda min rabatt för din lunch till fredag åxå
– Blir lite mörkt kl19?
– Kan försöka 18 åxå
– 17?
– Vad skulle du säga om ruccolasoppa och en öl på torsdag efter lampan? Smörstekt bröd, Wrångebäcksost, hummer på.
– Vill du att jag kokar soppan????
– Nej jag gör hos mig
– Då blir det sent ändå, tar lite tid att fixa det och andra
– Lampan tar 10 minuter…
– Behöver lägga mig 2100 typ absolut senast! Vi kör som vi bestämde på lördag med soppan 

Känslan av att hon på nåt sätt ville bli av med mig. Fort. Känslan var mycket tydligare nu än den hade varit under gårdagen. Den avspeglade sig i mitt sms;

– Plockat ihop allt jag behöver för lampan. Vilken tid behöver jag vara klar senast? Ska planera arbetet här

Hennes svar var korta. Kalla. Hela dagen.

Jag var där 17. Som bestämt.

När jag kom gav jag henne en kram. Hon vände sig bort.

Sedan började kritiken. Direkt. Allt ifrågasattes. Varför jag köpt kontakt.

– För att lampan du köpt inte passar alls med det som sitter i taket.
Den nya standarden kräver att man byter där uppe. Det är inget jag har hittat på. Jag kan förbanna det lika mycket. Men det är inte mitt påfund.

Jag hade ju redan förklarat allt det där för henne? Tre dagar tidigare. Nu ifrågasattes allting.

Det var inte diskussion. Det var kritik. Precis allting jag gjorde kritiserades eller ifrågasattes. Jag skulle borra ett hål. Ett enda hål i ett betongtak. Jag har blivit radikalt mindre ifrågasatt under uppbyggnationen av en hel inspelningsstudio. 9 månaders arbete. Än för en enda satans djävla taklampa.

Tiden gick. Jag gjorde det jag skulle.

Sedan, plötsligt, frågade hon:

– Vill du ha mat?

Jag stannade upp. Hon hade varit tydlig:

Ingen tid. Inte bli sent. Lägga sig 21 absolut senast! Kom tidigt.

Och nu: mat.

Jag tackade ja.

Då öppnade hon kylen. Började plocka fram. Det var inte “något enkelt”. Det var inte “det som fanns”. Det var planerat.

Lax. Tillbehör. Sallad. Löjrom. Färska rökta räkor. Delikatesser. I mängd. I kvalitet. Ett fint vin. Sådant man inte bara råkar ha hemma.

Inte om man:

1. Sagt att man inte har tid för en färdiglagad djävla ruccolasoppa
2. Sagt att det absolut inte får bli sent.
3. Inte nämnt mat överhuvudtaget utan tar det ”på plats”. Sista sekunden. När jag ska gå. Jag kunde lika härna ha planerat utifrån hennes ”får inte bli sent” och planerat in någonting annat.

Det gick inte ihop. Den enda logiska modellen som gick att få fram var:

Hon hade planerat en middag. Senare samma kväll. Med någon annan.

Därför:

17:00 → jag skulle hinna göra jobbet
“inte bli sent” → jag skulle vara klar snabbt
“ingen mat” → inget som höll mig kvar

Sedan: något ändrades. Hon ville utöka sin marginal. Kanske göra sig klar. Göra sig snygg. Den andra planen påverkades. “Tiderna blev lite senare.” Den andra personen tackade nej. På grund av ändringen. Och kvar stod hon. Med maten. Och bjöd mig istället.

Det var en slutsats. Inte ett bevis. Men tidslinjen. Ändringarna. Logiken. Det blev min slutsats. Den var svår att bortse från. Och frågan blev oundviklig: var detta en tillfällighet? Eller ett mönster?

Jag insåg att mitt resonemang inkluderade en absurd misstro. En totalt obefintlig tillit. En tillit hon omsorgsfullt totaldemolerat. Med sitt nästanmonogam. Undvikanden. Halvsanningar. Utelämnanden.

Att ställas emot faktumet att allting pekade på att jag hade tänkt rätt. Nånting som samtidigt skulle det betyda ett agerande från hennes sida som var så utstuderat, så iskallt, att det inte ens var i närheten av begripligt att någon ens skulle överväga att agera på det sättet. Dessutom ett spel som skulle vara extremt högt. Med en mängd saker som skulle kunna gå fel.

Så fanns dessutom en logisk bottomline. OM hon nu hade haft en date senare den kvällen. Varför i hela helvetet över huvudtaget tacka ja till hjälp med lampdjäveln tidigare samma kväll.

Jag hade kunnat ange svaret i ett enda ord;

O r i m l i g t.

Men. Det gick även att ange svaret i en enda mening;

Ett medvetet val att leka med elden.

Det senare väckte givetvis en hel del följdfrågor.

Syftet? Att en gång för alla bli av med två flugor i en smäll? Att medvetet såra? Att ”leka med elden” gav en kick?

Det märkliga var att jag till slut stod mellan två förklaringar. Två modeller. Och ingen av dem kändes egentligen rimlig.

Den första var att jag blivit paranoid.

Att alla små avvikelser egentligen var slump. Att alla glidningar bara var missförstånd. Att det var jag som lagt pussel av bitar som aldrig hört ihop. Att jag själv byggt upp en berättelse som inte existerade.

Den andra modellen var betydligt obehagligare.

Att jag faktiskt såg rätt.

Men om jag gjorde det, då betydde det också att det krävdes ett agerande från hennes sida som var så genomtänkt, så konsekvent och så riskfyllt att jag nästan hade ännu svårare att tro på den förklaringen.

Det var nästan det mest absurda av allt.

Jag stod inte mellan en rimlig och en orimlig förklaring. Jag stod mellan två förklaringar som båda kändes orimliga.

Och ändå fortsatte verkligheten att lägga ytterligare en pusselbit framför mig.

Hon fortsatte plocka fram. Än det ena än det andra. Färsk vitlöksbaguette. Färska kryddor. Färska bär med mera till efterrätt. Hon hade uppenbart storhandlat. Med omsorg. Med kärlek. Med omtanke.

Och hon hade inte för en sekund funderat på att nämna någonting för mig. Och detta gjort en dag då hon besvarat alla mina sms totalt iskallt.

Det fanns ingen röd tråd i någonting alls.

Jag borde ha hjälpt till med maten. Men på något sätt kände jag mig utanför måltiden. Som om den inte var avsedd för mig. Egentligen.

Vi åt på hennes balkong. I godan ro. Vi satt ganska länge. Det var ljust ganska länge. Klockan var långt långt över sju. ”När det skulle bli mörkt”.

När jag hade åkt tog det inte lång stund så skickade hon ett sms. Nu var tonen en helt annan än under dagen. Det var som att jag varit borta ur hennes ekvation men nu var tillbaka. Hon tackade för hjälpen. Tackade för sällskapet. Skrev att det varit trevligt.

Att hon vänt sig om när jag försökte ge henne en kram när jag kom. Det låg kvar över mig.

– Av någon anledning frågade jag i alla fall;
– Vilken tid passar dig lördag att äta?
– 19? 
– Absolut! 
– ☺️
– Hoppas du får mysig kväll o sover gott när dax Är det ok om jag bokar Uber till dig lördag? Så lagar jag mat istället för hämta etc?
– Ja. Ska sova nu Godnatt 🌛😘

Klockan hade blivit 23 vid tiden för hennes sista sms. Scrollade jag lite högre stod det tydligt. Hon var tvungen lägga sig 21. Absolut senast! Det fick inte bli sent.

Jag försökte förstå. Hade jag blivit kvällens andra alternativ? Reserven? Hade jag blivit någon. Någon som fanns. Någon som inte sa nej. Någon som var tacksam för varje sekund med henne.

Hade jag blivit Mannen som försvann? Hennes nya Mannen som försvann?

Någon som älskade. Fanns där. Och plötsligt en dag skulle få det slängt i ansiktet. Via Facebook. ”In a relationship”.

På dom grunderna kunde jag förstå om han sagt upp bekantskapen. Blockerat. Det hade även jag gjort.

Jag pratade med min bästa vän. La fram fakta. Försökte hålla dom korta. Koncisa. Utan värderingar.

Höll jag på att bli paranoid?

Min bästa väns svar var tämligen solklara. Raka.

• Gjorde mentala anteckningar av detaljer? Absolut, oftast på en nivå långt över vad normalt folk gjorde, eller kanske ens kunde föreställa sig att någon annan gjorde.

• Analyserade? Absolut. Alltid. Ibland latent. Men nästan aldrig helt avstängt som process.

• Överanalyserade? Kanske. Ibland. Speciellt om någonting inte riktigt gick ihop.

• Paranoid? Nej. Absolut inte.

Höll jag på att bli paranoid?

Jag tror inte det.

Jag hade bara levt tillräckligt länge i en värld där svar gled. Där ord betydde olika saker från dag till dag. Där ”Nästanmonogam” aldrig fick någon förklaring. Där människor dök upp först när man frågade en gång till. Där små motsägelser aldrig retts ut utan bara ersatts av nya.

Ingen av de där sakerna hade räckt var för sig. Men tillsammans förändrade de hur jag såg på världen. Och det kanske var det mest tragiska av allt. Inte att jag började misstänka henne. Utan att jag till slut började tänka precis som den värld hon själv lärt mig att se.

Om allting, utom uppenbara saker som ”Nästanmonogam”, var slump. Om allting bara var små glitchar.

Då var det synnerligen beklagligt hur ett diffust ord som ”Nästanmonogam”. Och en handfull frågor som borde ha varit oerhört lätta att reda ut. I alla fall i en relation där två människor vill samma sak.

Hur något så litet kunde få växa. Hur det kunde lämnas obesvarat tillräckligt länge för att bli en del av något mycket större.

Till slut tillräckligt stort för att bidra till att rasera en fantastisk kärlek.

Fantastisk kärlek troligen från bådas håll.

Fast jag vet ju inte det såklart…