Utanför Hennes Sfär

Det märkliga var att tilliten alltid bodde i samma rum…

– 24:e Juli 2023 –

Jag funderade på ringen.

Jag förstod den inte. Jag förstod inte symboliken.

När vi spelade boule tillsammans hade hon plötsligt ringen på sig. En förlovningsring till en relation hon samtidigt hävdade inte existerade. En ickerelation. Och ändå fortsatte hon säga att hon var singel om andra män frågade.

Jag var såklart glad över att hon bar den. Det var självklart. Glad är inte ett ord som klargör vad jag kände när jag såg henne bära den. Det handlade inte om det. Det handlade om att försöka förstå signalen.

Jag kunde inte hitta något sätt att ta upp frågan. Inte utan att det med största sannolikhet skulle sluta precis som vanligt. Att vi ännu en gång skulle hamna i vår loop. Där vi återigen skulle diskutera orsak och verkan, vrida och vända på samma argument och till slut stå kvar på exakt samma plats. Ännu en omgång regelrätt pajkastning, utan att någonting egentligen förändrades.

Ibland funderar jag på om hon kände likadant. Om hon innerst inne bara ville att loopen skulle upphöra, men samtidigt inte kunde backa från sitt resonemang om orsak och verkan. Som om ett enda steg bakåt skulle innebära att hela hennes förklaringsmodell rasade. Att det då skulle bli omöjligt att värja sig mot tanken att allting faktiskt hade börjat hos henne. Och konsekvenserna av det. Att jag skulle anklaga henne för allt som blivit förstört på grund av hennes agerande. Hålla det emot henne.

Det var ett resonemang jag hade svårt att ta till mig. Som om jag för en enda sekund skulle hålla det emot henne att det faktiskt var hennes fel. Om hon tog på sig ansvaret och loopen slutligen försvann så vi bara kunde älska. Utan bråk. Det var ju det enda jag ville. Det fanns ingenting jag önskade mig mer.

Det var två helt olika saker. Äpplen och päron.

Jag skulle aldrig någonsin vika mig en millimeter från frågan om orsak och verkan. Där fanns ingenting att förhandla om. Jag tänkte inte bära skulden för någonting jag inte hade skapat. Men om hon tog sitt ansvar hade jag heller inget behov av att någonsin prata om det igen. Inte ur något perspektiv.

Hon hade ju också sagt att hon bar ringen annars. Inte bara när vi sågs. Var det sant? Eller var det ännu en av alla dessa märkliga glidningar där orden aldrig riktigt gick att hålla fast vid?

Hon hade precis kommit hem efter att ha träffat sina barn. Och sitt ex. Ännu ett tillfälle där hon befunnit sig i samma sfär som sitt gamla liv. Ännu en gång gled allting. Ingenting verkade längre stämma. Som så många gånger tidigare när hon varit där.

Hade hon verkligen burit ringen där? Framför barnen. Framför sitt ex. Hade de sett den? Eller var den bara till för vissa sammanhang? Vissa människor?

Om jag inte ens förstod varför hon bar ringen, eller ens kunde förstå om vi hade en relation i den betydelse jag menade – en uttalad relation, öppen och självklar – så visste jag samtidigt att vi bevisligen hade någon form av relation. Det gick inte att förneka.

Som addendum till allt jag inte förstod fanns det jag faktiskt förstod. Min tillit till henne var i det närmaste obefintlig. Och det var inte någonting som uppstått av sig själv. Den hade vuxit fram genom hennes eget agerande.

Jag hade försökt vara extremt tydlig med vad jag behövde för att bygga upp förtroendekapitalet igen. Egentligen var det inga märkliga krav alls. Snarare sådant de flesta människor behöver för att kunna känna tillit till en annan människa. Inte minst fanns det inga krav som jag själv inte var beredd att ge tillbaka.

Det märkliga var att när vi faktiskt sågs hade hon nästan all min tillit. Hennes signaler var då så tydliga. Hennes närvaro så självklar. Det var som om allting föll på plats bara vi befann oss i samma rum.

Problemet uppstod så fort avståndet kom emellan oss. Det kunde räcka med två kvarter. Någon mil. Att vi inte längre såg varandra i ögonen. Att jag inte längre befann mig i hennes sfär, utan kommunikationen förflyttades till telefonsamtal eller, som allra värst, mejl och sms.

Det var där allting rasade.

Igen.