Man vet sällan när någonting händer för sista gången…

– 29:e Juli 2023 –

Det hade gått två dagar sedan jag hjälpte henne med lampan. Och hon bjöd på mat.

Gårdagen hade hon plötsligt ringt. Ganska nära efter jobbet. Det var ett bra samtal. Det var bara den där lilla motsägelsen inom mig. Att jag givetvis, som alltid, blev glad när hon ringde. Och samtidigt. Tanken på varför hon ringde en så ovanlig tid.

Ville hon inte riskera jag skulle ringa senare?

Jag insåg att det var tankar som inte härrörde i mig själv. Utan att det var tankar som föddes ur alla saker jag inte fick att gå ihop.

Men det var ett bra samtal. Hon avslutade med att faktiskt bemöta mig ”Jag älskar dig”.

Vi fortsatte kontakten senare. I sms. Och plötsligt tystnade hon bara. Försvann. Jag slutade skriva. Och tog upp tråden först nästa morgon;

– God morgon! 🌸☀️hoppas du sovit gott och får en fin dag! ❤️🌹
– Go’morgon 🌞 Ha en underbar dag i solen,  ses senare 💖
– Ser fram emot att få bjuda dig på middag! ❤️🌹
– Ser framemot 🥰Maten klar? 🤪 ❤
– 😳😳 Ska städa… sen börja med såsen. Nu köpte jag bara en flaska vin till maten… Vill du ha mer än bara nåt glas? En flaska vodka till dig så du tycker jag är sexig 🤣🤣
– 🤣
– Hade känts trevligt tycker jag
– Om jag är full? 
– Om du tycker jag är sexig 🤣
– Du är lika sexig Ska jag ta ngt med mig? 
– Allt jag saknar är dig ❤️
– Är det ok om jag kommer tidigare? 
– Absolut! Självklart!

Jo. Vi hade bestämt i samtalet. Jag skulle få bjuda henne på middag. Hemlagat gott.

Bara en flaska vin. Vi hade båda kommit fram till att vi behövde hålla tillbaka på konsumtionen.

Jag lagade soppa. Ruccolasoppa. Vitlöksfräst franska. Hummer.

Hon kom. Glad. Vacker. Iordninggjord. Gav mig en kram. Gav mig en puss. Sa jag såg snygg ut. Jag sa tack detsamma.

Kvällen var trevlig. Men så råkade jag ta det där lilla lilla snedsteget. Eller så var det hon. Hon försökte pika. Om min svartsjuka. Jag släppte det inte över bron. Av en enkel anledning. Det var inte sant.

I den mån jag hade någonting nu som hon uppfattade som svartsjuka så var det inte jag som var svartsjuk. Inte jag i mig själv. Det var det som hon upplevde som svartsjuka. På grund av hur hon själv hade agerat gentemot mig. Det är en avsevärd skillnad mellan dom två aspekterna.

Vi hade hamnat i loopen. Det tog tre sekunder.

Det hamnade inte i ”ska jag gå?”. Men det resulterade i ett raseriutbrott från hennes sida. Hon slängde ur sig hur totalt värdelös hon tyckte att relationen var. Hur lite den gav henne. Alla mina fel. Allt jag gjorde fel. Allt jag sa eller skrev fel.

Den låga promillen gjorde att det stannade där. Det var en strid ström av bara alla fel. Varav en övervägande merpart var fabrikationer. Eller omvänd orsak-verkan. Det var ingen ide att börja dissekera en så strid ström av så konkreta faktafel. Eller fel i historisk kontinuitet. Det skulle bara bli kaos. Göra allt värre.

Men jag visste även att jag inte bara skulle släppa förbi det hela. Jag skulle komma att bemöta det. Senare. Troligt i sms. Det hon kallade ”fula” sms. Men för mig var det en självklarhet. Använder man felaktigheter i en diskussion får man vara beredd på att dom kommer att bli bemötta med argumentation. Håller man sig till exakta fakta uppstår inte argumentationen. Det är inte svårare än så.

Jag satte mig på verandan. Rökte. Vi gick och la oss. På varsin sida sängen. Tysta.

Nästa morgon gick jag upp. Gjorde kaffe. Tyst. För att inte väcka henne. Jag satte mig på verandan. Drack kaffe. Rökte. Efter en timme hade hon fortfarande inte vaknat. Jag gick och la mig igen.

Jag la varsamt armen runt henne. Började massera hennes axel. Fortsatte massera. Hennes båda axlar. Länge och väl.

Hon vaknade. Tyckte uppenbart om det. Det ena ledde till det andra.

Plötsligt ändrades någonting. Hon tog kommandot totalt. Satte sig på mig.

Hårt. Intensivt.

Det var ofta intensivt mellan oss. Men detta var en annan intensivitet. Nästan brutalt. Eller nästan aggressivt.

Den morgonen. Solen genom sovrumsfönstret. Hon. Sittandes på mig efteråt. Den gula handduken. Beröringen. Hur hon satt kvar på mig. En nästan en evighet. Hur vi tittade varandra i ögonen hela tiden. En annorlunda känsla. Den stunden var nästan som ett samlag i sig självt. Och helheten av henne under tiden var nästan som att hon visste det var sista gången.

Jag körde henne hem. Hon vände sig inte om och vinkade. Inte en enda gång. Inte en enda blick. Bara svängde av och försvann uppför trappan.

Jag visste inte att det som från min sida kom att bli en total och slutgiltig monogami. Från vår första gång 24:e juni 2022, så småningom, efter 29:e Juli 2023, skulle komma att övergå till ett totalt celibat.

Jag visste inte att det för alltid skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex med en annan kvinna efter den morgonen. Eller att det övergripande, för alltid, skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex ”efter oss”.

Jag visste inte att det efter den morgonen, så långt senare som Juni 2026, skulle komma att vara den i särklass längsta tiden för mig utan sex, sedan min sexdebut 1982.

Men den morgonen var i alla fall den sista. Och minnesbilden från den är lika tydlig som från den första gången. Jag visste det inte då. Att dom båda gångerna tillsammans skulle komma att bli en inramning av det bästa och framför allt vackraste sex jag haft i hela mitt liv.

Kanske hade hon brutit monogamin redan här. Kanske hade hon inte det. Jag vet inte. Det är mitt ärligaste svar. Kanske skulle även den morgonen 29:e Juli 2023 innebära totalt celibat även för henne framledes. Som hon skulle komma att påstå i sitt sista sms till mig i December 2025. Kanske skulle det, som för mig, komma att fortgå långt efter att våra vägar skilts åt. Kanske inte.

Hennes betydelse för mig var så stor att ingen annan någonsin skulle kunna bli ett alternativ. Kanske kände vi och skulle komma att känna exakt samma sak långt efteråt. Eller för evigt. Skulle komma att agera på samma sätt. Som om våra kroppsliga lustar för alltid skulle avslutas där. Den morgonen. Att det skulle avslutas med oss.

Kanske var det så. För henne som för mig. Kanske inte. Kanske hade hon valt en annan väg. Lagt ”oss”, lagt mig, åt sidan. Hittat nån date eller billigt krogragg på fyllan, något som avslutat hennes påstådda celibat. Enkelt. Alkohol och lust. Eller alkohol, dåligt omdöme, och en ren tillfällighet som inte betydde nåt alls.

Kanske var det en ny man. Något seriöst. Någon som motsvarade det hon tidigt sagt om ”önskvärt klientel av män”. Kanske han bjudit på romantisk och dyr date där på ”goteborg” i Sjöstan Maj 2026. Kört henne i sin bil med lädersäten. Kanske hade han plötsligt dykt upp där i December 2025. Mellan vår sista date och hennes sista sms till mig.

Kanske hade samma man funnits hela tiden. Kanske hade det funnits hinder mellan dom. Kanske han hade varit gift? Kanske jag bara varit ännu en ”Mannen utan namn”. Någon som fanns där. Alltid. Om hon behövde närhet.

Kanske hade hon slutligen hittat det eller den som låg till grund för alla förbehåll under vår tid tillsammans.

För det fanns faktiskt ingenting annat i kommunikationen som plötsligt dykt upp där mellan oss. I tiden mellan vår sista date. När vi gick runt och letade efter någonstans att dansa, till hennes sista sms några veckor senare. Förutom att jag frågade hur och var hon skulle fira jul.

Jag vet inte. Jag kan omöjligt veta.

Men vi skulle komma att tala om det hela. Senare hösten 2023. I Tallinn.