En relation som upprepat tog slut utan att finnas…

– 22:a September 2026 –

Det finns meningar som förändrar det som kommer efter dem. Och så finns det meningar som förändrar det som redan har hänt. Den 30 juli 2025 fick jag en sådan.

Du älskar kasta skit och det som du skriver är dock inte helsanning. Och vi är inte tillsammans sedan över två år sedan.

Jag läste det igen. Över två år. Daterat 30 juli 2025 kl. 07:13:14

Jag hade flyttat hem till Stockholm i juni 2023, så om vi den 30 juli 2025 inte hade varit tillsammans på över två år placerade det alltså slutet någonstans omkring juli 2023. Tack för klargörandet.

Det innebar att nästan allt jag trodde hade hänt mellan oss efter den sommaren tydligen hade varit någonting annat. Middagarna, biobesöken, resorna, presenterna, blommorna och promenaderna hade varit någonting annat. Pussarna och kramarna i soffan hade varit någonting annat. Sexet också.

Jag vet fortfarande inte vad.

Men framför allt måste svartsjukan ha varit någonting annat, och det var där matematiken började bli besvärlig. För efter juli 2023 hade andra kvinnor fortsatt att orsaka märkligt starka reaktioner hos en kvinna som nu förklarade att hon inte hade varit tillsammans med mig sedan dess. Ibland behövdes inte ens en kvinna. Det kunde räcka med ett fotografi.

En gång handlade det om min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig. Hon hade arbetat i min studio, och jag hade varit ute och ätit tillsammans med henne och hennes mamma, min fd kollega på två album. Ändå fick jag frågor om vilka ”sexiga bilder” hon skickade till mig. Det gjorde hon inte. Bilden som diskuterades var hennes profilbild. Dessutom ”låg jag med hennes mamma”. När jag förklarade att mammans sambo var med ”hade vi gruppsex”. Spelade jag in med mitt band i studion kom frågan om sångerskan skulle sova över hos mig. Aldrig basisten. Bara sångerskan. En gång träffade hon sångerskan. VI var och tittade på ett gig med ett av sångerskans andra band. Då ”hade hon minsann sett våra blickar”. Att sångerskans pojkvän var där ändrade ingenting.

Det spelade ingen större roll hur verkligheten såg ut. Först kom ”Massa kvinnor och ursäkter”. Sedan buntades min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig ihop med en annan kvinna som redan hade spelat en märkligt stor roll i våra gräl. Kvinnan hon fått utbrott över på Norr Mälarstrand – som hädanefter i berättelsen kommer kallas PLUS1.

PLUS1 hade fått en alldeles särskild roll i en relation som enligt beskedet den 30 juli 2025 inte hade existerat sedan sommaren 2023. Det hade börjat med ett utbrott på Norr Mälarstrand, men hon skulle återkomma. Och återkomma. Och återkomma.

En natt när vi hade varit ute tillsammans tog hon en omväg förbi PLUS1:s bostad. Jag visste inte ens var PLUS1 bodde. Det gjorde tydligen hon.

Och långt senare fick jag höra av PLUS1 att hon var absolut säker på att hon setts stående mitt emot porten sent en kväll. Uppsatt hår. Nerdragen keps. Precis som hov var klädd när hon hängde saker på min dörr. Tyst. Ringde på och sprang iväg. Men det är ett annat kapitel. Det kommer det med.

Där, utanför ett hus jag själv inte hade kunnat peka ut, började anklagelserna. PLUS1 bodde där. Jag ville ligga med henne. Jag kanske skulle gå upp och knacka på. Jag stod alltså utanför bostaden till en kvinna vars adress jag själv inte kände till och blev anklagad för att vilja gå upp till henne.

Det är en sådan situation som blir svår att förstå även medan den pågår. Jag hade inte föreslagit att vi skulle gå dit. Jag hade inte lett oss dit. Jag visste inte att hon bodde där. Ändå stod jag plötsligt utanför hennes hus och försvarade mig mot någonting som bara existerade i anklagelsen.

Sedan kom bilderna.

Det fanns ett fotografi på mig tillsammans med en bekant från en fest. Hon hade stalkat någon av mina vänner för att hitta den. Jag hade inte ens bilden på min egen Facebook. Bilden förändrades. Rosor lades till. Hjärtan lades till. En ny berättelse klistrades ovanpå fotografiet och skickades sedan till mig i SMS. Min bekanta med invandrarbakgrund blev kallad Spenat, Senap, Sallad. Faan vet vad.

Och den skickades inte bara en gång. Den kom igen. Och igen. Och igen. Och igen. Samma bild. Samma kvinna. Samma berättelse. Tillbaka in i min telefon långt efter att festen var över. Plötsligt var det ”Mitt val att ha en annan kvinna”.

Men vänta nu? Detta är hösten 2025. Vi var ju inte tillsammans? Sedan Juli 2023…

Det var inte ett enstaka utbrott som passerade i ett gräl. Jag kunde lägga undan telefonen och fortsätta med livet, och sedan kom bilderna tillbaka. PLUS1 kom tillbaka. Anklagelsen kom tillbaka. Rosorna och hjärtana kom tillbaka.

Igen. Igen. Igen. Och igen.

Och ändå hade vi alltså inte varit tillsammans sedan ungefär juli 2023. Enligt henne själv.

Det är där någonting börjar skava på riktigt. Det här var inte en enstaka reaktion. Det fortsatte genom år av en relation som jag nu fick veta inte hade funnits.

Men varför alla anklagelser om dessa kvinnor? Om vi nu inte hade en relation?

Och varför dessa anklagelser när hon själv bytte nummer på krogen och gick på date. Eller gick på date med sitt ex. Som försökt våldta henne efter avslutad relation. Och varför slå sönder mitt hem för att jag reagerade på det?

Om vi inte var tillsammans var hon naturligtvis fri att göra allt det där. Men då var väl jag också fri? Det är just där matematiken återigen blir besvärlig. Hur kunde hennes frihet följa av att vi inte hade någon relation, samtidigt som samma frånvaro av relation inte gav mig motsvarande frihet?

Hon var väldigt mån om att understryka hon var singel om andra män frågade. Det var såklart ett smidigt sätt att kunna göra lite som man vill utan att behöva stå till svars för det. Problemet var bara att om hon var singel blev ju jag singel. Ofrivilligt förvisso. Men fortfarande singel.

Telefonsamtal när jag varit ute kunde sluta med att hon bara skrek åt mig. Mitt i natten.

Kvinnor kunde dras in därför att de fanns på ett fotografi, arbetade med mig eller råkade befinna sig någonstans i min närhet. Min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig kunde förvandlas till ytterligare en kvinna att misstänka därför att hennes profilbild tydligen var för sexig.

PLUS1 behövde inte ens vara närvarande längre. Hon hade blivit en idé. Ett namn som kunde plockas fram när det behövdes, en kvinna som kunde placeras bredvid mig oavsett var jag faktiskt befann mig eller vad jag faktiskt gjorde. Jag bemötte det alltid och ofelbart med ”hennes byta nummer på krogen på fyllan och gå på knulldate”. Av princip.

I oktober 2025 lyckades till och med mina underkläder få en roll i historien. Jag fick ett SMS med frågan om mina kalsonger nu var rena och torkade inför en ”knullresa” med PLUS1. Och inte bara PLUS1. Jag tror det var minst 2 andra kvinnor som skulle med på samma ”knullresa”. Den jag för övrigt bokat till oss. Den hon sedan inte skulle åka med på. Men sedan kom till terminalen i alla fall. Men sedan beskyllde mig för att… [detta är även det ett helt annat kommande kapitel].

Oktober 2025.

Två år och några månader efter att relationen, enligt beskedet jag fått den 30 juli, redan hade upphört. Jag började nästan känna att mina kalsonger borde ha fått ett eget exemplar av separationsbeskedet.

Fast skämtet håller bara några sekunder. För sedan återstår frågan som blir större ju längre bakåt jag tittar.

Varför?

Varför PLUS1? Varför utbrottet på Norr Mälarstrand? Varför omvägen förbi hennes bostad? Varför anklagelserna utanför ett hus vars adress jag själv inte ens kände till? Varför förändra fotografier, lägga dit rosor och hjärtan och sedan skicka dem till mig i SMS igen och igen och igen?

Varför skrika åt mig i telefon när jag varit ute? Varför min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig? Varför anklagelserna om andra kvinnor? Varför alla dessa människor som hela tiden fick roller i en relation som enligt henne hade upphört sommaren 2023?

Och varför allt det andra?

Varför alla middagar? Varför bio? Varför resorna? Varför Sandhamn? Varför alla presenter mellan oss? Varför alla blommor? Varför alla promenader? Varför pussarna? Varför kramarna? Varför sexet? Varför ömsom hjärtan i sms? Varför sms om hon fick komma och klappa min katt? Sedan stanna kvar i tre dagar. Pussas och kramas och säga hon älskade mig. Varför föreslå parterapi December 2024? Varför gå på parterapi 2025 och säga hon ”inte hade knutor” och sedan få ett utbrott med samma handfull knutor så fort vi kommit utanför dörren på parterapin? Varför gå på parterapi och sedan anmäla det som ”ofredande” ett år senare?

Vad var det egentligen vi gick i parterapi för, om vi inte var ett par?

Varför fira midsommar tillsammans 2023? Och varför göra det igen 2025, två år efter att relationen enligt den nya tidslinjen hade upphört?

Varför bjuda hem mig kväll efter kväll? Varför låta mig laga middag? Varför sitta tillsammans i soffan, pussas och kramas? Varför fortsätta skapa nya minnen med någon man samtidigt i efterhand kunde placera utanför sitt liv sedan två år tillbaka? Varför komma hem till mig oanmäld. Upprepat. Antingen asförbannad för nåt jag inte begrep jag gjort. Eller berusad. Stanna kvar.

Och framför allt: hur gör man slut med någon man inte är tillsammans med?

För det hade tagit slut många gånger. Absurt många gånger. I SMS. I telefonsamtal. I mail. Hej då. Nu är det slut. Vi är klara. Blockeringar. Tillbaka. Nytt försök. Nytt slut. Tillbaka igen.

383 gånger, när jag till slut räknade ihop dem totalt. Sms. Mail. Telefon.

Det är en imponerande mängd separationer för en relation som redan hade upphört sommaren 2023.

Men den obehagligaste frågan handlade egentligen inte om henne.

Den handlade om mig.

Varför köpte jag allt det här?

Varför stod jag där gång på gång med rosor? Varför köpte jag presenter? Varför kpte jag fina julklappar? När jag fick hänga dom på hennes dörr och fick en utskällning för att jag hade mage komma och störa när jag visste hennes familj var där? Varför bokade jag resor? Varför bjöd jag på fina middagar? Varför tog jag promenader, försökte prata, försökte förstå och försökte reparera?

Varför kom jag tillbaka efter nästa haveri och trodde att nästa kväll kanske skulle bli annorlunda? Nästa samtal. Nästa middag. Nästa resa. Nästa bukett.

Jag tror att åtminstone en del av svaret finns i motsägelsen. Orden och handlingarna pekade inte åt samma håll. Jag kunde få höra att relationen inte fanns samtidigt som jag mötte reaktioner som för mig bara var begripliga om jag fortfarande betydde någonting på ett sätt som gick långt utanför vänskap.

Jag kunde behandlas som ett ex när ansvar diskuterades. Men när PLUS1 dök upp förändrades spelreglerna. När min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig dök upp förändrades de igen. När jag gick ut, reste, träffade människor eller bara förekom bredvid en kvinna på ett fotografi kunde samma frihet som hon själv hänvisade till plötsligt bli betydligt svårare för mig att använda.

Jag kunde tydligen vara fri.

Bara inte fri att tillhöra någon annan.

Och kanske är det den mörkaste tanken som kommer till mig när jag skriver det här nu. Kanske ville hon inte ha mig. Kanske ville hon bara inte att någon annan skulle få mig.

Ha kakan och äta den.

Men då kommer nästa fråga tillbaka till mig själv. Varför accepterade jag en ordning där jag kunde ge så mycket utan att ens veta vilken roll jag hade? Varför fortsatte jag betala med tid, pengar, kärlek, arbete, oro och år av mitt liv för någonting som kunde definieras om i efterhand med en enda mening?

Kanske därför att jag hela tiden trodde att handlingarna betydde mer än orden. När någon följer med på en resa tror man att resan betyder någonting. När någon kysser en tror man att kyssen betyder någonting. När någon blir vansinnigt svartsjuk på andra kvinnor är det åtminstone nära till hands att tro att ens eget kärleksliv angår henne.

Och när samma människa kommer tillbaka efter nästa slut, och nästa, och nästa, är det ganska lätt att börja tro att inte heller sluten betyder riktigt vad de säger.

Det här tänkte jag inte den 30 juli 2025.

Det är viktigt.

Det är tankar som kommer till mig nu, den 22 september 2026, när jag sitter och skriver och plötsligt inser vad hennes tidsangivelse faktiskt gör med hela berättelsen bakom den. Jag kan räkna bakåt från en enda mening och upptäcka att nästan tre år av mitt eget liv plötsligt behöver en annan förklaring.

Berättelsen har inte ens hunnit fram till det där SMS:et ännu. Den har inte kommit till sommaren 2025. Den har inte kommit till bilderna som skickas igen och igen, till min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig, till kalsongerna eller till allt annat som ligger längre fram. Den har inte kommit till alla modifierade bilder jag fick min telefon dränkt av.

Där berättelsen befinner sig nu är det september 2023.

Vi har precis blivit tillsammans.

Igen.

Det hände på parkeringsplatsen utanför mitt hus. Jag stod där och trodde att vi just hade blivit ett par igen, utan att veta att jag nästan två år senare skulle få ett helt annat besked om vår historia.

Vi hade inte varit tillsammans på över två år.

Det betydde att när vi stod på parkeringsplatsen i september 2023 och blev tillsammans igen hade relationen, enligt den tidslinje jag ännu inte kände till, redan varit slut sedan någon gång under sommaren.

Vi blev alltså tillsammans igen med en relation som senare skulle visa sig inte ha funnits.

Det visste tydligen bara hon.

Tack för klargörandet.

Men allt det där är nya funderingar. Saker jag ser nu, när jag sitter här den 22 september 2026 och har facit från ytterligare nästan tre år framför mig. I själva berättelsen har jag bara kommit till september 2023.

Det är nästan komiskt. Jag sitter och skriver om människor som pussas på en parkeringsplats och blir tillsammans igen, samtidigt som jag redan vet allt som ska hända efteråt. Jag vet om resorna. Jag vet om middagarna, biobesöken, blommorna, svartsjukan, bilderna, PLUS1, alla avsked och alla återkomster. Jag vet till och med att jag en dag kommer få ett SMS som förklarar att relationen jag just sitter och skriver om egentligen redan hade varit slut i över två år.

Och ändå har jag bara kommit till september 2023.

Berättelsen kunde ha tagit slut den 24 december 2025. Det hade faktiskt varit ett alldeles utmärkt slutdatum. Under hösten hade vi återigen tillbringat åtskilliga kvällar och hela helger i sträck tillsammans. Vecka efter vecka. Vi lagade mat, gick på bio, pussades och kramades i soffan. Sådant som jag tydligen fortfarande hade den dåliga vanan att tolka som att två människor hade någon form av relation till varandra.

Sedan åkte hon på lyxresa till Azorerna. Därefter åkte hon på bemanningsuppdrag i Stavanger. Och någonstans där hände någonting. Det skulle vara ett år men blev tre veckor. Abrupt. [ Som så mycket annat.] Som en ständig flykt. [ Alla gånger hon bara sprang iväg].

Kommunikationen förändrades. Plötsligt kommunicerade hon med mig genom emojis i sin Bio på Facebook. Inte Messenger. Inte SMS. Inte ett telefonsamtal. Sin Bio på Facebook. Med Emojis. Eller FB-storys. Som inte sällan. raderades efter 1 minut.

Där kunde det komma signaler. Där kunde det komma svar. Där kunde hon be mig mötas och ta en drink. Så sent som December 2025. Hela denna märkliga kommunikation pågick genom en liten textrad avsedd att berätta för världen vem man är.

Absurt.

Sedan, den 24 december 2025, kom ett SMS.

”Hej då. Ha det bra.” Efter ett totalt utbrott för att jag frågade var hon skulle fira jul. Vi hade bestämt fira nyår tillsammans.

Det kunde ha slutat där.

Egentligen borde det kanske ha slutat där. Jag hade kunnat sätta punkt, gå tillbaka till början och bara berätta hela historien. Från första mötet fram till ett ”Hej då” på julafton, tre och ett halvt år senare. Det hade åtminstone haft den dramaturgiska fördelen att berättelsen hade ett slut.

Men det gjorde den inte.

Det som hände efteråt blev i stället ytterligare en del av berättelsen. Och medan jag skriver det här har jag fortfarande nästan hela den sträckan framför mig. Jag har bara kommit till september 2023.

Så jag berättar väl vidare.

Fast jag inte ens själv vet var det slutar.

Jo. Jag vet förresten varför jag gjorde allt det där. Jag älskade henne. Jag hoppades. Jag önskade. Jag trodde ibland vi faktiskt hade en relation. Fast jag i själva verket försökte göra mig värdig en relation.

Jag vet att jag levde monogamt. Jag vet att jag inte flirtade med någon annan kvinna. Oavsett hur jag själv blev behandlad. Jag gick på EN enda date. 2025. Högst motvilligt faktiskt. Tämligen oengagerat. Endast för att hon hade bytt nummer på krogen och gått på date. Jag ville bara hon skulle känna hur det kändes. Den responsen lät inte vänta på sig. Trots att vi inte var tillsammans. Inte hade varit dt på två år enligt henne. Men det är ett helt annat kommande kapitel.

Jag vet att hon var min prio ett. Från den första gången vi sågs till den sista.

Att det blev som det blev?

Inte mitt val! Hennes val!