Alla löften har inte samma preskriptionstid…

– 30:e Juni 2026 –

Att vara förberedd har alltid varit en av mina hörnstenar. Oavsett om det gällt turneer. Studiojobb. Resor. En date.

Mina resväskor var alltid för fulla när jag reste. Jag hade alltid med mig mer kläder än vad jag någonsin använde. Jag hade alltid med mig ett par extra gitarrer. En låda extra kablar. I fall att.

Jag gjorde alltid en lista inför en date. ”När?” Tidsmarkerade; dusch, hår, allting. Naglar, kläder, rosor, ev present. Så jag inte skulle missa någonting. Eller komma försent: kolla Uber i god tid. Var det sagt ”hämtar dig 20:00” så stod jag utanför hennes port 19:59. Punkt.

Jag trodde på att vara förberedd. I alla lägen. På allt.

Pappret låg på bordet. Det hade legat där ett par dagar. Sedan Tisdagen den 23:e Juni för att vara exakt. Och av en anledning. Egentligen hade jag tagit fram pärmen det satt i redan den 15:e Juni. Men inte tagit ut pappret. Bara tagit fram pärmen.

Jag lyfte upp det. Höll i det. Läste det. Diarienummer. Datum.

Det var inte ett resultat av vad jag gjort. Det var ett resultat av vad polisen gjort. Som ett resultat av vad hon hade gjort. Fotograferat. Dokumenterat.

Jag var mycket väl medveten om vad jag hade lovat henne dagen efter det som inträffade. Och jag hade hållit mitt löfte. Min avsikt när löftet gavs var att hålla det för evigt.

Men det hade gått en lång tid sedan dess. Tillräckligt lång för att många saker skulle komma att ha ändrat sig radikalt. Och tillräckligt lång tid för att hon skulle ha hunnit med att bryta varenda ett av alla de löften hon givit mig. Någonsin.

Men inte tillräckligt lång tid för att uppnå preskriptionstid.

Jag var väl medveten om exakt vilket datum det skulle infalla. Jag hade dubbelkollat personligen. Trippelkollat. Inte via nån ”google AI”. Utan personligen med berörd myndighet. Och mitt eget ombud. Och kalendern gjorde det kalendrar gör. Bytte blad. En gång om dagen.

Pappret låg inte där för att jag ville använda det. Utan därför att möjligheten fortfarande existerade. Inte en möjlighet som skulle bli en realitet. I alla fall inte på grund av mitt val. Men det var inte alltid jag hade givits ett val.

Det är mycket man inte vill. Men jo det är korrekt. Jag ville inte. Å andra sidan ville jag egentligen inte behöva skriva en satans bokdjävel heller. Bara för att det inte gick att reda ut orsak och verkan om en handfull skitsaker. Det vet jag.

Jag vet även vad jag ville. Ha haft ett liv. En relation. Uttalad relation. Öppet uttalad relation. Med kvinnan jag älskade. Ha varit förlovad. Ha gift mig.

Jag var minst sagt kluven. Som saker såg ut för dagen saknade jag motivation för att bryta mitt löfte. Baserat på mig som person hade det aldrig varit ett alternativ. Även om jag ur betraktelsen ”löften vs löften” egentligen inte hade någon anledning att hålla mitt löfte. Men det handlade inte om det.

Det var mer en fråga om hederskodex. Ett löfte jag givit till en kvinna jag påstod mig älska. Mitt livs kärlek.

Men det innebar inte att jag glömt.

Det innebar att jag avvaktade.

Ännu fanns ingen anledning.

Men det betydde inte att det skulle komma att vara så. Statiskt. För alltid. Och jag insåg plötsligt att jag inte hade någon som helst kontroll över situationen.

Mitt val var aldrig att ställa saker på sin spets. Mitt förstaval hade i 4 års tid varit att försöka förstå. Älska. Stå kvar.

Men som vanligt. Jag hade aldrig kunnat påverka hennes val. Uppenbart.

Och jag skulle aldrig komma att vika av från principerna för kausalitet.