Etikett: Oklarheter

När det som borde vara enkelt att veta hela tiden förblir oklart, börjar man till slut undra om det verkligen är oklart för alla…

– Augusti 2026 –

Det var en sak jag började se först när jag gick tillbaka genom åren och lade händelserna bredvid varandra. Jag hade länge tänkt på dem som enskilda konstigheter, sådant som händer när människor har mycket omkring sig och inte alltid planerar sina liv särskilt långt i förväg. Men när jag tittade på dem tillsammans blev det svårt att inte se hur oerhört mycket i hennes liv som hela tiden tycktes befinna sig i rörelse.

Det kunde börja med något så enkelt som en torsdag. Jag frågade om vi skulle ses och hon kunde inte svara. Det är förstås inget märkligt med det, men det märkliga var att hon heller inte verkade veta vad det var som gjorde att hon inte kunde svara. Hon visste inte om hon skulle göra något annat, vart hon i så fall skulle eller när hon skulle veta. Torsdagen fanns där i kalendern men tycktes samtidigt vara reserverad för någonting som ännu inte hade något namn.

Samma sak kunde gälla arbetet. Hon arbetade periodvis på bemanning och jag kunde fråga var nästa uppdrag skulle vara utan att få något riktigt svar. Borås, Jämtland och andra platser dök upp i hennes liv, men informationen om vad som skulle hända kunde vara märkligt svävande ända tills det redan hände. För mig var det dessutom inte en helt oviktig detalj var kvinnan jag hade en relation med skulle befinna sig de kommande veckorna. Och Jämtland blev bara Jämtland. Inte en ort. Inte en plats. Inte ett samhälle.

Besöken hos dottern kunde fungera på liknande sätt. Hon skulle åka dit, men visste inte riktigt vilken dag. Sedan visste hon. Sedan ändrades dagen. Ibland blev resan plötsligt inte av alls, och andra gånger kunde dagen för hemresan förändras utan att jag egentligen förstod vad som hade hänt mellan det första beskedet och det andra.

Det behövde inte ens handla om framtiden. Jag kunde ringa henne när hon var inne i Stockholm och fråga var hon befann sig just då, och även en sådan fråga kunde ibland få ett märkligt svävande svar. Jag frågade inte efter någon redogörelse för hennes förehavanden eller en lista över vilka människor som stod runt henne. Jag kunde bokstavligen bara undra var på stan hon var och ändå lägga på utan att riktigt veta det.

En gång skulle hon träffa en väninna och gå på trädgårdsmässa. Sedan var det plötsligt en annan väninna, planerna hade förändrats och någonstans i allt detta dök det dessutom upp en han som skulle hämta henne istället för den hon jag trodde att vi pratade om. Hon förklarade det med att hon hade skrivit fel, och jag kunde faktiskt köpa den förklaringen. Estniskan fungerar inte alltid som svenskan när det gäller han och hon, och det var fullt möjligt att hennes svenska hade spelat henne ett spratt.

Det som gjorde att jag ändå mindes det var att jag aldrig hade sett henne göra just det misstaget tidigare. Det behövde inte betyda någonting, och då lät jag det heller inte göra det. Men flera år senare, när jag satt med allting framför mig, blev även sådana små detaljer märkligt svåra att helt glömma bort.

En annan gång skulle hon göra någonting med en väninna och kunde verkligen inte träffa mig. Det var inte ett svävande kanske den gången utan någonting hon underströk. Sedan förändrades tydligen någonting i den planeringen också, för plötsligt stod hon hemma hos mig med lunch.

Det var inte bara planer som försvann. Ibland kunde beslut som inte tycktes finnas plötsligt redan vara fattade. Redan när jag hade gården hade hon vid ett tillfälle köpt biljett för att komma till mig men ändå inte kunnat säga om hon faktiskt skulle komma. Biljetten fanns alltså innan beslutet verkade göra det. Vid ett annat tillfälle hade vi lyckats bråka sönder oss fullständigt under dagen, och ändå dök plötsligt en hyrbil upp i händelseförloppet.

Det var nästan det som förbryllade mig mest när jag senare såg allting tillsammans. Sådant som borde vara enkelt att veta kunde förbli obestämt väldigt länge, medan sådant som rimligen krävde ett faktiskt beslut, en bokning eller någon form av planering ibland bara materialiserades. Det var som att någonting konstant rörde sig och ändrade villkoren medan jag försökte förstå vilka villkor som egentligen gällde.

Länge tänkte jag att hon helt enkelt levde så. Hon arbetade mycket, hade barn på andra platser, bemanningsuppdrag som förändrades och ett liv som inte alltid följde en vanlig måndag-till-fredag-kalender. Människor ändrar dessutom planer. Väninnor blir sjuka, resor flyttas, arbeten förändras och ibland vet man faktiskt inte på måndagen vad man kommer göra på torsdagen.

Men det förklarade inte riktigt varför så mycket av det också verkade behöva vara hemligt för mig. Eller åtminstone varför jag så ofta befann mig på utsidan av information som i en relation normalt inte hade behövt vara särskilt känslig. Var hon skulle arbeta, när hon skulle resa, när hon skulle komma hem, var hon befann sig eller om vi kunde ses var inga frågor jag från början betraktade som kontrollerande. För mig var det sådant två människor som hade med varandras liv att göra helt enkelt brukade veta om varandra.

När jag gick tillbaka genom allt slog mig därför en annan möjlighet. Kanske var det inte alltid viktigt att hålla någon särskild händelse hemlig. Kanske var det viktiga att jag aldrig hade tillräckligt mycket säker information för att kunna veta var hennes liv faktiskt befann sig vid en viss tidpunkt.

För där fanns en egenskap hos mig som kunde göra just det besvärligt. Jag kunde dyka upp. Jag kunde absolut få för mig att sätta mig i bilen och åka till Borås för att hälsa på henne när hon arbetade där, eller göra samma sak om bemanningen låg i Jämtland. Inte för att kontrollera om hon verkligen befann sig där, utan därför att jag tyckte om henne och i min värld kunde det vara en rolig överraskning att människan man älskade plötsligt stod där.

Jag kunde lika gärna åka förbi hennes bostad en kväll. Kanske med en blomma en torsdag, därför att jag hade vägarna förbi eller bara ville se henne en stund. I min föreställning om en relation var det någonting en partner blev glad över. Jag hade aldrig riktigt förstått idén att den man hade en relation med först behövde boka tid för att få finnas på samma plats.

Men hon blev inte alltid glad.

Jag hade dykt upp med den där blomman en torsdagskväll och mötts av en reaktion som inte alls stämde med den romantiska gest jag själv tyckte att jag gjorde. En annan fredagskväll befann jag mig utanför hennes bostad. Lampan släcktes och telefonen besvarades inte.

Det var först långt senare som de händelserna började förändra själva frågan för mig. Jag hade tidigare undrat varför hon inte bara kunde berätta var hon skulle vara, vad hon skulle göra eller när hon skulle komma hem. Men om det av någon anledning var viktigt att jag inte kunde dyka upp, fick informationsbristen plötsligt en möjlig praktisk funktion.

Om jag inte visste var nästa bemanning låg kunde jag inte spontant hälsa på där. Om jag inte visste vilken dag hon skulle till dottern eller när hon skulle komma tillbaka kunde jag inte förhålla mig till den resan. Om torsdagen förblev svävande kunde jag inte veta om den faktiskt var fri. Om jag inte ens visste var på stan hon befann sig kunde jag heller inte säga att jag råkade vara i närheten och fråga om vi skulle ta en kaffe.

Det bevisade förstås inte att detta var anledningen. Det kunde fortfarande vara hennes sätt att planera sitt liv, hennes behov av självständighet eller en följd av att jag själv efter alla konflikter hade blivit någon hon inte längre ville skulle kunna dyka upp oanmäld. Men när jag lade fyra år bredvid varandra blev det svårt att inte åtminstone ställa frågan.

För det var inte längre en torsdag, en väninna, ett bemanningsuppdrag, ett dotterbesök, en biljett eller en hyrbil. Det var mängden. Samma märkliga osäkerhet återkom i så många olika sammanhang att jag till slut började undra om jag hela tiden hade beskrivit den fel.

Kanske var hennes liv inte alls så oförutsägbart som det hade sett ut från min sida. Kanske fanns planer, människor, tider och förklaringar som var alldeles tydliga någon annanstans. Kanske var det bara jag som aldrig fick tillräckligt många fasta punkter för att kunna se bilden.

Och då blev frågan betydligt enklare.

Var allt verkligen så oklart för henne? Eller var det bara hemligt för mig?

Och i så vall varför?